Captain Jimmys log, UNIQUE-fleet. Day 3, 2026. Marrakech, Marocko.

Idag vaknade vi tidigt eftersom vi skulle åka iväg med bussen kl.04.30 till platsen där luftballongerna väntade på oss. Peter och jag gick upp när larmet ringde men jag kan inte fastslå om vi verkligen var helt vakna, vi fick på oss kläder och yrvakna vinglade vi ner till hotellets reception för att möta de andra. Några var peppade och pigga, andra kom direkt från nattlivet på stan. Haha!

Jag känner mig för gammal för att festa hela natten och sedan ge mig iväg på utflykt direkt på morgonen. Numera handlar mitt liv om prioriteringar! Men det hindrade som sagt inte vissa, men de såg ganska trötta ut när vi träffades. Väl på bussen tackade Nisse för sig och lade sig på golvet i bussen och snarkade hela bussresan. När vi var framme fick vi lite kaffe och kaka, lite koffein gjorde susen för min del och nu kunde jag börja prata med folk omkring mig. Sedan kom vår pilot Antonio, en lite äldre italiensk och rutinerad herre med härlig karisma. Han hade en säkerhetsgenomgång med oss och förklarade vad som gäller när vi hoppar i korgen till luftballongen. Sedan började de blåsa upp ballongerna och vi samlade ihop oss för avfärd.

Det började ljusna ute men solen hade inte riktigt kikat fram över Atlasbergen ännu. När Antonio förberett luftballongen hälsade han alla välkomna ombord, vi var 19 personer från Unique och Livv som rymdes i en och samma korg. Jag hade ingen aning om att så många fick plats eller att korgarna var så stora. Det varierar säkert en hel del men jag tänkte mest på Pippi Långstrumps luftballong, den var ju inte stor men sedan mindes jag att hon även hade en säng till korg som tog dem hela vägen till de sju haven. När alla var ombord var det dags att lyfta, håll i er!

Jag vet… Det råkade komma med ett finger på kameralinsen där på slutet, men jag har aldrigt hållt min mobiltelefon hårdare någon gång i hela mitt liv. Haha!

Uppstigningen var helt overklig, och det gick väldigt fort att nå hela 1000 meters höjd. Därifrån såg vi alla de andra luftballongerna lyfta från marken eftersom vi var bland de första att flyga iväg. Men Antonio förklarade att han kan inte styra ballongen annat än om den ska åka uppåt eller nedåt, resten hänger på vilken vindriktning som råder och det är dit ballongen flyger. Han kunde göra en 360° vändning för oss där uppe vilket skapade en häftig video.

Vi var närmare 70 luftballonger uppe samtidigt, och det var imponerande att höra Antonio ha radiokommunikation med övriga piloter för att de inte skulle krocka med varandra. Det svåraste är att se om någon anna ballong befinner sig över eller under ballongen, men där hade de hjälp från marken som informerade dem om läget hela tiden.

Flygningen tog ungefär en timme men tiden verkligen rusade iväg där uppe. Och man fick aldrig nog av utsikten, att se solen gå upp bakom Atlasbergen från denna luftballong på den höjden var magiskt! Detta är en upplevelse jag aldrig kommer att glömma och därför infann sig blandade känslor när det var dags att landa igen. En del av mig ville stanna kvar där uppe ännu längre, men en annan del av mig ville gärna ner på marken igen. Och landningen gick hus bra som helst, trots att Antonio förvarnat oss om att det kan ske väldigt varierande beroende på vindstyrkan. Men vi alla skulle oavsett sätta oss i korgen och hålla i oss samtidigt som vi lutade oss bakåt. Detta utifall korgen studsar eller i värsta fall tippar framåt om vinden drar ballongen framåt, då skulle man slå i ansiktet vilket kunde göra ont. Men han landade väldigt försiktigt och mjukt, sedan hörde vi en massa ljud utanför korgen som en av oss trodde var får elller getter som vi sett på marken nedanför oss inför landningen. Men det var bara Antonios assistenter som anlände för att hjälpa till att fånga in ballongen innan vi fick hoppa ur korgen och känna marken under våra fötter igen.

Sedan kördes vi tillbaka till lägret där de nu bjöd på en rejäl frukost och Antonio delade även ut certifikat till oss alla som varit med på denna flygning. Som sagt, detta var en dröm som gick i uppfyllelse för mig och även de som var nervösa eller höjdrädda ångrade sig inte en sekund efteråt. Tack så mycket för att jag fick uppleva och vara med om detta!

Vi var tillbaka på hotellet igen runt kl.09.00 och då gick många upp på sina rum för att sova lite. Jag tyckte det lät som en strålande idé och följde deras fotspår, men var alldeles för upplivad efter morgonens äventyr så jag kom aldrig riktigt till ro att sova. Utan låg och tänkte på allt vi precis varit med om och började sortera lite bland bilderna jag tagit där uppe i luften. Många fick tyvärr kastas eftersom det var en del som var suddiga och vissa hade det där fingret på kameralinsen. Haha! Sedan såg jag att min skärm spruckit, och vet inte om jag tappat telefonen tidigare eller om jag höll i den så hårt i luftballongen att det var jag som orsakat sprickorna. Men efter lite avkoppling på rummet så gick vi ner till poolen och hängde där en stund innan lunchen. Vi åt lunch på hotellet igår också men den var nog den bästa maten hittills på resan. Så nu såg vi fram emot mer god mat och många av oss var hungriga.

Efteråt samlades många av oss runt poolen, det var underbart väder och solen sken starkt på eftermiddagen. Men med en kall Casablanca (öl) i handen lutade jag och flera andra oss bakåt i solstolarna, vi njöt verkligen och bara tog det lugnt. Sååå skönt…

Trots att vi befinner oss utomlands på en helt annan kontinent så infinner sig ändå den där underbara fredagskänslan ”friyay”, och stämningen känns helt fantastisk. Jag har otroligt trevligt sällskap här borta och är både tacksam och glad över att jag fick följa med på denna resa trots att jag precis börjat min tjänst på företaget. Men nu tänkte jag snacka lite om alla exotiska djur vi sett och kan stöta på här i Marocko!

Dromedar och kamel! De är fasen inga vackra djur även om de verkar vara väldigt snälla, men de doftar lite som min gamla kollega Henke. Haha! Vad märkligt…

Det finns inte många sjöar eller vattendrag här i Marrakech, jag har sett någon enstaka flod eller bäck kanske är mer korrwkt benämning på dessa. Men ändå känns det som att det borde finnas stora anakondor där, dessa enorma ormar som båda sväljer kossor och hela båtar om de vill. Men de finns tydligen enbart i Sydamerika enligt personalen på plats, de förklarade detta tydligt för mig efter att jag kanske skrek att jag såg just en Anakonda och ville utrymma bussen. Men de intygade mig att ormen jag trott mig se enbart var en trärot, och att den skadar varken mig eller andra i närheten. Tur för den, annars hade den fått smisk…

Det finns andra djur i Marocko såklart, vissa farligare än andra och detta vill jag reda ut här nu så att vi alla vet vad som gäller. Vissa vill kanske hävda att det ute i vattnet finns giftiga bläckfiskar och stora hungriga hajar, jag kan ha varit en av dessa som oroligt påstått detta. Men det var tydligen inte helt fel för det händer att man siktat både vithaj och blåhaj i området, samt hammarhaj med sina festliga huvuden. Risken för att människor attackeras beskrivs som väldigt liten, men finns det en risk så finns det hopp tänker säkert hajarna innan de tar en tugga av mitt smalben. Gissa vem som hamnar i statistiken då när det gäller just hajattacker för 2026…

På land behöver man ”bara” akta sig för exempelvis giftiga spindlar, skorpioner och ormar. Efter att ha fått veta detta blev jag hur lugn som helst, för en liten giftspindel kan man väl knäppa med en ihoprullad tidning tänkte jag och kände mig ganska macho. Men de kan tydligen vara ganska stora så det är nog bäst att låta bli, och istället sikta på att springa ner i någon flod eller liknande om spindeln tar sats och rusar efter en. Men då var det ju detta med floderna och vilka farliga djur som lurar där, det finns ju uppenbarligen inga anakondor att akta sig för vilket känns toppen! Däremot så finns det säkert stora jäkla pythonormar eller ännu värre, krokodiler! De är stora och har många vassa tänder, fy fasen vad jag ogillar dem alltså. Och de verkar alltid hungriga när man ser dem på TV, jag känner att det bästa alternativet för mig är att alltid stanna kvar på bussen från och med nu… Haha!

Kvällens utflykt och middag gick ut till Agafay-öknen som är en stenig öken som ligger cirka 45–50 minuters bilresa från Marrakech. Till skillnad från Saharas stora sanddynsområden består Agafay av vita och ockrafärgade stendyner samt torra flodbäddar med de snötäckta Atlasbergen i bakgrunden. Här skulle vi äta kvällens middag på restaurang Le Bedouin Agafay, och jag som inte är så förtjust att få sand på maten när jag ska äta…

När vi kom fram insåg jag att detta mer var en lerig och stenig öken, inte en med sanddynor likt öknen i Sahara. Så detta bådade ändå väl! Vi blev ledda fram till våra bord i denna enorma tältliknande byggnad, det var mycket folk på plats men vi fick tre stora bord precis framför scenen där de även denna kväll bjöd på livemusik och magdans.

Servitörerna här var på tårna hela tiden vilket var något Mikael uppskattade väldigt mycket, han älskade det till och med berättade han för oss andra runt bordet. De såg till att glasen alltid var fyllda och maten serverades i ett bra tempo utan för långa pauser. Förrätten bestod denna middag utav en god soppa, varmrätten var helgrillat lamm med tillhörande grönsaker och couscous. Men mitt i middagen skrek Mikael till och sade att något stack till på foten, kan det ha varit en skorpion frågade vi oss och lyfte på bordsduken och började lysa under bordet med våra ficklampor på mobilerna. Detta gick inte helt obemärkt förbi där inne utan nu började fler och fler nervöst lyfta på sina bordsdukar och undersöka om det fanns något under deras bord. Så om Mikael var ute efter alla andras uppmärksamhet där inne så hade han den nu…

Efterrätten som serverades bestod av ett stort fat med goda frukter, och självklart serverade de sitt speciela te som de gjort tidigare kvällar. Sedan bjöd de på en stor eldshow utanför som var riktigt häftig!

När vi kom tillbaka in igen så drog livemusiken igång igen och servitörerna bildade ett danståg med flera av oss matgäster genom restaurangen. Sedan fortsatte dansen på ett dansgolv där en DJ spelade klassiska hitlåtar resten av kvällen. Riktigt bra!

Men när kvällens middag sedan led mot sitt slut så var det dags att lämna öknen och resa tillbaka. Vi hade två mindre bussar där den ena gick till hotellet och den andra kallades för partybussen och skulle ta de som ville vidare till nattlivet i Marrakech. Och nu i min ålder måste man prioritera smart! A better evening, or a better tomorrow… Jag har valt det förstnämnda aldeles för många gånger tidigare i mitt liv, och visserligen älskat det och aldrig ångrat mig. Men nu har det varit många nätter på rad med lite för lite sömn så jag valde att åka till hotellet. Min rumskompis Peter verkar vara ett energiknippe däremot så han åkte led partybussen. Det blir roligt att höra om allt skoj de hittat på under natten sen när vi möts vid frukosten. Och imorgon är vår sista dag här i Marrakech innan vi flyger hem igen. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till busschauffören som körde oss till och från hotellet när vi skulle flyga luftballong. På vägen hem insåg vi att vi råkade åka ifrån en av företagets ägare, Henrik, så han ringde oss efter en stund och undrade vart vi tagit vägen. Fy fasen vilken jobbig känsla och situation det måste ha varit för honom att inte hitta oss där borta. Vi trodde att han satt i en av de andra bilarna som körde oss och när vi påtalade detta för busschauffören att vi saknade en person så svarade han kort att han räknat alla. Mikael förklarade då att vi blivit uppringda av Henrik och att vi måste vända tillbaka och hämta honom. Men busschauffören insisterade igen på att han hade räknat alla och kontaktade den andra bilen som fick stanna. De diskuterade sedan sinsemellan tills Mikael lite irriterat undrade varför vi inte vänder tillbaka, och tillslut vände bussen tillbaka. När vi kom fram så kom stackars Henrik gående till bussen, jag hann tänka att han kanske skulle säga något i stil med:

– Det här var sista gången jag reser med Suntrip!

Haha! Men han verkar ha tagit det hela med ro ändå som tur var, och efter detta har vi numera stenkoll på varandra.