Captain Jimmys log, UNIQUE-fleet. Day 4, 2026. Marrakech, Marocko.

The Final Day – Idag är det dags att resa hem från denna fantastiska konferens, vilka härliga minnen vi skapat här! Jag vågar lova, utan att veta helt säkert, att detta blivit en sådan minnesvärd konferens som det kommer pratas om i många år framöver.

Men innan vi påbörjade hemresan så njöt vi av lite god frukost på hotellet. Idag var inte lika många samlade samtidigt på hotellets restaurang, vissa var nog lite tröttare än andra men nu hade vi ju även mer tid på oss innan bussen skulle hämta oss kl.10.30. Så Peter jag och hälsade på de vi såg och sedan hittade vi Robin vid ett av borden där vi slog oss ned.

Efter en stund kom Johan och gjorde oss sällskap och berättade lite om natten på stan. Han hade stannat ute lite längre än Peter och några av de andra nattsuddarna, och fann sig sedan ensam kvar på nattklubben. Dels så berättade han att han träffat sin ”Jasmin” på klubben, en otroligt vacker kvinna som ville byta nummer och träffa honom idag. Men då skulle han ju åka hem så då blev han lite besviken såklart att timingen inte klickade bättre. Han blev tydligen även lite full och förvirrad där på natten när han skulle hem, och visste inte alls åt vilket håll han skulle. Men han hamnade då i en taxi med tre främmande män, vilket för många skulle vara lite otäckt så då tyckte han det var bättre att vara hotfull för att vara på den säkra sidan.

-You may be three guys, but I could probably kill two of you before you kill me! Sade han till herrarna i taxin.

Vi skrattade åt hans galenskaper och var nöjda med att han lyckats ta sig hem helskinnad. Sedan spekulerade vi lite i hur pass överförfriskad han varit under kvällen, kanske var han aldrig på nattklubben utan enbart trodde det. I själva verket kanske han befann sig på restaurangen med alla oss andra, och den där ”Jasmin” han sade sig ha träffat kanske var magdansösen på restaurangen. Och de främmande männen i ”taxin” kanske i själva verket var våra kollegor från Västerås eller Finland ombord på bussen tillbaka till hotellet. Vem vet? Haha!

Efter frukosten gick vi upp och packade ihop våra väskor, sedan gjorde vi oss redo för avfärd mot flygplatsen.

Vi noterade även en sak på väg till hissen på hotellet, nämligen den kraschande luftballongen uppe till vänster på filmpostern vid hissarna. Det var nog tur att vi inte såg detta innan vi skulle upp och flyga igår. Då kanske pulsen hade ökat en aning helt i onödan…

På vägen ut till flygplatsen kunde vi skymta Koutoubiamoskén en sista gång, och det är väl den byggnad som kännetecknar Marrakech bäst. Den är Marrakech största och mest kända moské, uppförd under 1100-talet i almohadisk stil. Och denna stil säger mig absolut ingenting eftersom jag inte är så insatt i arkitektur, men jag tror det betyder något som att det är högt och kantigt för det var så det såg ut enligt mig. Den 77 meter höga minareten är stadens högsta landmärke och vi såg den nästan överallt när vi åkte runt i staden. När vi kom närmare såg man hur gammal den verkligen var, och det är ganska imponerande hur man för hand kunnat bygga något som detta på den tiden. Även om moskéer inte lockar just mig så tyckte jag den var häftig att se, och jag kan förstå att de är stolta över den.

Tankar från Marrakech…

Jag noterade flera saker på bussfärden ut till flygplatsen, och en av dessa saker var att man ser enbart män på uteserveringar alla uteserveringar och caféer. Alla satt vända ut mot trafiken och tittade, men inte en endaste kvinna har jag sett sitta ute någonstans. Om det inte varit turister förstås, men jag undrar vad det beror på och varför det är på det sättet…

En annan liten detalj som vår guide informerade oss om första dagen vi kom hit, var att man sällan ser några minareter. Dessa torn vid moskéerna där bönutropen sker ifrån verkar inte så vanliga, men istället har de höga master som liknar palmer med högtalare och antenner på toppen. Under vår vistelse här så hörde jag inte ett endaste bönutrop, däremot passerade vi en öppen dörr i en av gränderna runt marknaden där de sjöng och någon sorts bönestund pågick. Men jag förstod inte ett ord av vad de sade så jag gick raskt vidare…

De är inte blygsamma när det kommer till att skylta med sina flaggor här borta, utan det kryllar av marockanska flaggor överallt. Och de är inte små och praktiska direkt, utan mer som enorma sänglakan till storleken så att de ibland bildar ett mindre rött hav av dessa. Guiden berättade att den röda marockanska flaggan pryds av en grön stärna med fem spetsar i mitten, där varje spets symboliserar en av de respektive fem pelarna inom islam. Så nu vet ni det…

När vi närmade oss flygplatsen trodde jag att jag började hallucinera där på bussen, men jag kan svära på att jag såg en buska röra på sig. Den kom sakta mot oss med små korta ryck, vad fasen pågår tänkte jag och gnuggade mig i ögonen. Jag ville ju inte utärka mig som galen såhär första gången man träffades på konferens, utan fokuserade blicken mer och mer i hopp att finna en förklaring på det jag just sett. När vi kom närmare busken infann sig även en logisk förklaring till allt jag bevittnat, det var en man på moped som transporterade en mindre palm på sin moped. Ingen vanlig syn för en man från Norden, men jag kunde släppa min oro över att vara galen i alla fall. För denna gång…

När vi var framme vid flygplatsen tackade vi vår guide som hjälpt oss under våra dagar här i Marocko. Han var verkligen supertrevlig och rolig, men vi bytte inte nummer med varandra inför eventuella återbesök för ingen av oss vet ju inte om vi kommer tillbaka hit igen. Det skulle vara Johan då i så fall, i en framtida jakt på den där ”Jasmin” han pratat så mycket om sista dagen.

Inne på flygplatsen checkade vi in oss själva och  årt bagage, sedan tog vi oss igenom både pass- och säkerhetskontrollen. Men först fungerade inte mitt boardingkort när det skulle scannas, så jag fastnade naturligtvis i spärren. De andra slank såklart smidigt igenom och där stod jag kvar igen, ensam. Jag höll mig lugn och skrek på en av värdarna som stod där och krävde att få bli insläppt. Han ville såklart testa att scanna mitt boardingkort i flera olika spärrar innan han gav upp och släppte igenom mig ändå. Tack främmande mannen!

Sedan hade vi ungefär två timmar att fördriva innan vi skulle flyga, så då strosade vi runt lite i butikerna där inne. Men det var fasen inte billigt alls på deras ”tax free”, det mesta kostade ju mer än vad det gör hemma i Sverige. Och jag som hade lite av deras ”såna-dära-pengar” att använda upp, så jag köpte lite småsaker med mig hem. Det blev godis till barnen och en present till Annika som tagit hand om vår hund Gibzon medan jag har varit bortrest. Även ett litet gosedjur i form av en kamel till just Gibzon och en liten burk saffranspistiller till årets luciabak hemma. Sen fick det räcka, för då var sedlarna slut. Haha!

Flygresan hem gick bra, även om man blir ganska stel i kroppen av att sitta stilla i så många timmar. Några tipsade hemma på Arlanda om att ladda ner avsnitt till en podcast man gillar, som man kunde lyssna på ”offline” under vår flygresa till Marocko vilket ju är en lysande idé! Jag laddade ner flera avsnitt av ”Den Som Skrattar Förlorar” podcast som kunde roa mig på flygresan, några av dessa hann jag aldrig lyssna på så de har jag nu sparat till hemresan samt att jag fyllde på med några fler. Då kan man skratta lite och samtidigt känns det ju som att tiden går fortare.

När vi landat hämtade vi ut vårt bagage, sedan tog vi alla farväl av varandra. Många på Livv skulle till Västerås och vi på Unique åkte mot Stockhom. Jag tog med mig Peter, Johan och Robin i bilen och släppte av dem på samma plats där jag hämtade dem i onsdags. Alla hade tidigare pratat om vad de skulle köpa med sig för typ av mat med sig hem, så på min färd hem till Nynäshamn kunde jag nu inte längre hålla mig från att stanna till på McDonalds och köpa lite mat med mig hem. Nu blev det ju en väldigt sen hemkost för min del och jag hade ingen mat att värma på där hemma, men då löste det sig ju smidigt såhär. Och det är en underbar känsla att få komma hem, även om man har haft en väldigt trevlig resa så är hemma alltid bäst. Däremot var Gibzon kvar hos Annika eftersom det blev så sent, så honom får jag hämta hem imorgon bitti. Tänk att man kan längta efter sin hund så himla mycket, det ska bli roligt att träffa både honom och sedan barnen på måndag igen.

Jag har haft en otrolig upplevelse och en fantastisk konferens, det har varit så himla kul att få träffa alla andra inom Livv Group och jag kan avslöja att de är så sjukt trevliga allihopa. Stort tack för att jag fick följa med och uppleva detta med alla inblandade, vi ses på måndag! Några av er i alla fall, ha d biff!

DAGENS JERKER går till Johan, även om han kanske i inte gjort något fel så kan han mycket väl ha råkat göra något ja… Olämpligt kan vi väl kanske kalla det? Robin delade ju rum med Johan och berättade att han hade hört honom börja prata på natten:

– Fan jag måste pissa… Sade Johan och klev upp ur sängen och vinglade runt i det mörka hotellrummet.

Men sedan hade Robin hört honom öppna balkongdörren istället för toalettdörren. Hahaha! Man får verkligen hoppas att han bara ville ta en nypa luft eller liknande, och att han INTE kissade ute på balkongen från femte våningen…