Men hallå där, nu känner jag mig en smula ensam här hemma faktiskt! Linda har rest till Gotland med hundarna över helgen och lämnat mig med alla barnen här hemma, fast de är krassliga och vill inte hänga med mig utan föredrar att spela tillsammans på sina rum. Åh grymma värld…

Jag saknar min fästmö, och hundarna också såklart men mest Linda. Det finns såklart fördelar med att vara ifrån varandra ibland och man kan uppskatta att få lite egentid, men för mig går det snabbt över till att jag känner mig lite ensam och tom när jag saknar min bättre hälft. Nu har jag ganska mycket att sysselsätta mig med här hemma ändå och jag försöker locka med barnen på lite roliga grejer som att gå ut med soporna tillsammans, eller spela sällskapsspel. Men de är så inne i deras egna spel just nu och vill inte gärna slita sig, jag får nog stänga av routern om de ska komma fram ur sina spelhålor och umgås med mig. Fast det är klart, om internet inte fungerar kommer de ju göra allt i sin makt för att få igång det igen. Då kanske de är villiga att offra mig i någon sorts läskig wifi-ritual…

Haha! Nej riktigt så illa är det faktiskt inte och jag har verkligen inte tråkigt, det är ju många som fyller år här nu i september så det finns en hel del att fixa med tills dess. Ovan nämnda fästmön fyller ju år på måndag och även om hon inte förväntar sig något firande så kommer jag sjunga och skrika på henne så att hon blir väldigt överraskad, samt försöka baka något gott som hon gillar. Vi kommer inte ha något större firande utan det blir vi här hemma, sedan ska vi alla firas lite när vi samlar släkten hemma hos min mor i mitten av september. De har bjudit in alla barn och barnbarn för att fira sin bröllopsdag och då passar vi på att säga lite grattis till alla som fyller år nu i samma veva. Även Sussie fyller 60 år så hon har bjudit in till kalas helgen innan, så det vill man ju också vara med och fira. Men mer firande än så kommer det nog inte när det gäller Linda och mig i år, det räcker och blir över ändå känner jag.

Vi kan glömma derbyförlusten senast för nu är Djurgården klart för gruppspel i Conference League, så jäkla roligt! Det är andra gången på tre år som de lyckas ta sig dit och det är inte många svenska klubblag som spelar internationell fotboll just nu. Och det är alltid kul att se dem möta lag från andra länder och deras sätt att spela fotboll, igår så vann de borta mot Maribor i Slovenien vilket säkrade avancemang till gruppspelet. Där kan de få betydligt roligare och tuffare motstånd i form av exempelvis Chelsea eller Fiorentina, men det bästa vore nästan om de fick möta FC Köpenhamn i ett nordiskt derby. Att de skulle vinna mot något av dessa lag känns inte rimligt men det kanske kunde bli roliga matcher att titta på i alla fall, de andra lagen har ju diverse världsstjärnor i lagen vilket mitt favoritlag saknar. Men spelar de bra så kan de spela in många miljoner kronor till klubben, och det vore ju toppen!

Ibland kan det dyka upp gamla minnen från barndomen från ingenstans, och i veckan kom jag plötsligt att tänka på ett gammalt datorspel jag hade när jag var barn som jag älskade att spela med mina kompisar och även mina syskon. Spelet heter ”Spy vs Spy” och jag tror farsan berättade att de härstammade från den komiska tidningen ”Mad Magazine”, det är alltså två absurda spioner (en vit och en svart) som gör allt för att ha ihjäl varandra samtidigt som de försöker komma över en väska full med pengar. Det låter kanske inte så kul men låt mig förklara!

Det fanns inte många spel som liknade detta när jag var barn, därför var detta så himla roligt att spela. Man väljer en av de två spionerna sedan börjar spelet i exempelvis ett stort hus med en massa rum, och man är enbart beväpnad med en kniv i början av spelet. Sedan ska man smyga runt från rum till rum för att kolla i alla byrålådor och garderober samt om det finns något gömt bakom tavlorna på väggarna. Hade man tur så hittade man kanske ett bättre vapen, eller något att gillra en fälla med för den andra spionen som befinner sig någonstans i samma hus. Det kunde vara elektriska mojänger som gav den andre en elchock, bomber eller dynamit som sprängdes. Men man kunde också hitta en väska full med pengar, och gjorde man det skulle man snabbt ta sig ut ur huset och rymma därifrån med den väntande helikoptern. Det var dock inte så enkelt, för den andre spionen lurade ju runt hörnet och sprang man på varandra blev det en kamp om livet eller så fick man fly därifrån. Charmen med spelet var ändå att se den andra spionen fastna i någon av fällorna man lagt ut, och då skrockade ens egen spion elakt medan den andre spionen förvandlades till en ängel som spelade på sin harpa samtidigt som den sakta svävade upp till himlen. Det behövdes inte mycket mer än så för att man skulle ha roligt när jag var liten, och jag skulle verkligen vilja testa att spela detta igen. Är det ingen av er som läser som känner igen detta och kan tipsa mig om vart jag kan få uppleva dessa nostalgiska spelminnen från barndomen?

Nej nu ska jag försöka få barnen att kolla på en film tillsammans med mig om de vågar sig ut ur sina rum, haha! Jag känner att det börjar bli dags för barnen att introducerar för en av filmhistoriens roligaste och mest underhållande skådespelare, Jim Carrey. De har nog redan sett ”Dum & Dummare” men annars börjar vi nog med den, annars får det kanske bli ”Liar Liar” eller ”Bruse Almighty” som också är roliga. Eller vänta, varför inte ”Ace Ventura: Pet Detective” som är helt knäpp! Den kanske det får bli, vi får se om jag lyckas eller vad de kommer med för förslag. Ni andra får ha en fortsatt trevlig kväll i alla fall, tack för att ni läser. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till Postnord som bråkar med mig. Jag hade beställt hem ett paket till en postbox där vi bor, vilket är väldigt praktiskt och smidigt. Men tydligen var paketboxen fullbokad så då hamnade mitt paket hos ett ombud i Nynäshamn istället, är det inte bättre att vänta en dag extra eller så tills paketboxen blir ledig? Sak samma, det tråkiga är att paketet nu hamnade hos det sämst belägna postombudet i hela Nynäshamn och jag avskyr när paketen hamnar där. För där finns ingen parkering och det blir alltid en omständlig historia att hämta ut paket där, så då valde jag att betala för att paketet skulle hamna hos ett annat ombud som passar mig bättre. Och nu några dagar senare så fick jag meddelande om att jag kan hämta ut mitt paket, men fortfarande hos samma dåliga ombud där det hamnade från början. Suck, orkar inte…

Sådär, då har man arbetat två hela veckor efter att semestern tog slut för denna sommar. Men som tur är så är det ju fortfarande en bit kvar innan hösten sveper in, så kanske får vi njuta av värmen ett tag till om vi har tur. Men man börjar se några gula löv på träden redan nu…

Semestern gick väldigt fort, fyra veckor bara visslade till sen var de förbi. Men jag tycker ändå att vi fick mycket gjort och hann röja upp en hel del här hemma, åtminstone de två första veckorna. Då kunde vi tömma ett helt rum på flyttkartonger och annat för att sedan göra om rummet till ett ”hundrum” där Linda kan vårda och styla hundarna (jag vill gärna döpa detta rum till Doggy-Style för det skulle ju passa ganska bra), så slipper hon stå i badrummet eller i köket och slita på sin rygg. Sedan fick vi bort en hel del i rummet utanför badrummet vi renoverar och kunde packa in våra saker i skåpen som finns där, men det som inte fick plats fick flytta ner till garaget. Så det har varit en hel del trixande och fixande här hemma, men bra blev det!

Lindas dotter Issa och hennes Benji var på besök hos oss i några veckor, så då åkte de runt på diverse utflykter runt om i Nynäshamn medan jag höll på där hemma. Och lite oflyt med vädret måste jag nog erkänna att jag hade, för när jag höll på som mest att fixa inomhus så var vädret som allra finast ute. Och när jag i slutet av semestern bara skulle ligga och koppla av i solstolen på baksidan så hade alla världens moln någon sorts sammankomst ovanför vårt lilla samhälle, men solen trängde sig fram lite då och då. Det gjorde inte mig så mycket egentligen, det är ju svalare och skönare då men jag har ju inte fått så mycket solbränna denna sommar om man säger så. Är faktiskt nästan lika solbränd och blek som innan semestern…

Men en rolig grej som hände var att vi besökte restaurangen Aifur som ägs av artisten E-Type, det var en riktigt spännande upplevelse. Den är belägen i Gamla Stan så Linda och jag åkte pendeltåget in till stora staden för att möta upp hennes syster och mor med sina respektive, och det var inte svårt att hitta entrén till restaurangen utan många nyfikna var samlade utanför.

Vi var först på plats av sällskapet så vi väntade in de andra innan vi gick in, och det var dunkel belysning och gammal inredning där inne. Allt hade ett tema med vikingatiden i fokus så det var häftigt, och personalen såg ut som medeltida bönder eller liknande. Vi hörde trubadurernas höga sång och hur de spelade sin musik inifrån matsalen, och där välkomnades vi av en hovmästare som frågade vart vi kom ifrån.

– Narnia! Ropade jag och knuffade fram den eleganta enhörningen Linda.

Nej det gjorde jag självklart inte, jag tror att Liz eller om det var någon annan som berättade att vi kom från Stockholm. Då tog hovmästaren fram ett horn som han blåste högt i och sedan presenterade han oss Stockholmare för alla andra i restaurangen som applåderade innan vi blev visade till våra platser. Det kändes konstigt att hamna i centrum på det viset, men lika bra att vänja sig tänker jag eftersom jag kan slå igenom med mitt rockband ”Gods of Thunder” vilket år som helst nu (vi har bara inte repat tillräckligt mycket ännu och jag har fortfarande ingen elbas eller elgitarr att rocka loss på, men det kommer). Det var uppdukade långbord genom lokalen och vi hamnade väl i mitten kan man säga, så vi hälsade lite på de som satt runt omkring oss innan vi slog oss ner.

Det var varmt denna somriga afton, jäkligt varmt. Och luften upplevdes ganska kvav där inne till en början innan man hann vänja sig, Åsa protesterade högt mot värmen och trodde inte att hon skulle klara av att äta. Men sen fick hon en Cola Zero och då verkade allt lugna ned sig, haha! Och så fort det kom nya sällskap så blåstes det högt i hornet och sedan ropade hovmästaren ut vart de kom ifrån innan de välkomnades av alla oss andra som satt där och tjoade högt för att de skulle känna sig välkomna. Det kom folk från hela världen och besökte restaurangen, ända från Sydamerika, USA samt från Nya Zealand. Sedan var det folk från Storbritannien, Irland och andra europeiska länder så det var en salig blandning människor på plats.

Menyn var spännande så Linda och jag valde att beställa in varsin skaldjurs soppa till förrätt som var jättegod, men väldigt mättande. Sedan delade vi alla i sällskapet på en stor bricka med mat som innehöll bland annat dvärgkyckling, flankstek och lammkotletter. Till detta fick man rotfrukter och potatis med några olika sorters såser, och det var verkligen fantastiskt gott! Sedan provade några av oss att dricka mjöd till maten, Andreas tror jag valde en sort som var smaksatt med chili men den var satans stark och absolut inget för mig. Jag vet inte ens om jag svalde något när jag smakade eller om det bara dunstade bort i munnen, själv så hade jag valt en polsk mjöd variant som var mycket mildare. Den smakade helt okej och doftade glögg, men jag hade nog föredragit en vanlig öl med facit på handen. Det var kul att testa mjöd men öl är fasen godare, enligt mig i alla fall.

Under middagen så sjöng och spelade trubadurerna för oss, och en av servitriserna tog ton tillsammans med dem för att sjunga någon ramsa som alla fick hänga med på om man ville. Texten stod i menyn men den hade jag inte memorerat så jag hängde tyvärr inte med alls, men det var en rolig kväll med dessa musikaliska inslag. Jag kan varmt rekommendera er att besöka Aifur, det är nog uppskattat av såväl barn som vuxna och maten var verkligen jättegod. Så det blir garanterat ett återbesök för detta var en kväll att minnas.

Vi har även upptäckt något som heter Chokladhuset i Nynäshamn, där finns massor av godsaker men framför allt fanns där väldigt god glass! Jag vet inte hur många gånger Linda var där i sommar, det lät som att så fort de var i närheten så slank de in där. Jag fick i alla fall åka dit en gång och kan ju bara instämma i att deras chokladglass var magiskt god, men där fanns andra smaker också som jag ännu inte hunnit provsmaka.

Jag valde att testa en smak med apelsinchoklad och den smakade helt underbart, jag är inte mycket för chokladglass men denna var verkligen supergod! Barnen valde också varsin glass och satt bara och njöt medan de åt, de var så nöjda efteråt och berättade att det var bra att vi flyttat till Nynäshamn för här finns så mycket gott att äta överallt. Haha, jag kan bara hålla med dem och detta var verkligen ett litet smultronställe som vi kommer att besöka oftare. Personalen var också jättetrevlig och fick oss att känna oss välkomna trots att vi hade hundarna med oss på dagens äventyr. Annars kan det vara lite kinkigt om man har hundar med sig ut på vissa ställen, men här erbjöd de hundarna vatten och var himla goa mot oss. Så åk dit, med eller utan hund, till Chokladhuset i Nynäshamn!

I övrigt så har det inte hänt så mycket, barnen har börjat skolan igen och Freja på en ny skola dessutom. Hon har valt en musikklass i Nacka med mer inriktning på sång, och har varit superpeppad på att byta skola igen. Nova och Theo är kvar på Kulturama men flyttar nu in i ”Stora Kulturama” som ligger vid Luma i Hammarby Sjöstad, de var inte lika lyriska som Freja när skolan skulle börja men nu efter en vecka så tycker de nog att det är ganska kul trots allt. De har ju lämnat skolbänkarna och istället fått skåp att förvara skolböckerna i, och det har alla de äldre eleverna på skolan så de känner sig nog lite stora nu. Sen får vi se om de väljer att gå kvar där efter detta läsår eller om de vill följa med Freja till Nacka istället, det märker vi sen.

I helgen var det hundarna som stod i fokus, Lindas mor Åsa hade anordnat en stor hundträff ute i Ådran och massor av människor dök upp med sina små vovvar för att träna något som heter ”nose work” eller liknande med sina hundar. Jag är helt inkapabel att göra några avancerande övningar med våra hundar annat än att rasta dem, så jag fick ansvaret att fixa med all mat till alla besökare tillsammans med Lasse. Han serverade kaffe och jag förberedde lite pajer och annat, sedan när alla var klara så hade vi en kräftskiva tillsammans. Det var trevligt och alla verkade väldigt hungriga efter att ha tränat med hundarna hela eftermiddagen. Men det var en ganska lugn kräftskiva, för på söndagen var det dags för hundutställning i Eskilstuna och tills dess ville alla känna sig någorlunda pigga och fräscha. Men som sagt, helgerna bara blåser förbi numera sedan är det dags för en ny arbetsvecka igen. Och nu väntar en ganska hektisk period med många hundutställningar och dessutom ska vi fira en massa släktingar som fyller år närmaste veckorna, så det kommer vara fullt ös närmaste tiden med många hundar och en massa tårta!

Ja men vi kan väl runda av där lite för denna gången, så känner jag nu faktiskt. Får se när jag hinner klämma fram ett nytt blogginlägg igen men någon uppdatering ska vi väl kunna ordna längre fram mellan alla spektakel som väntar. Ni ska ha stort tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER tar emot men jag måste nog ge den till min namne och kollega herr Nilsson på jobbet. Det har tydligen skett någon sorts förändring där alla busshållplatser har förflyttats inne vid Slussen, och den dagen detta trädde i kraft så verkar det ha varit total kalabalik där inne. Man hittade inte till den busshållplats där bussen skulle avgå på morgonen och busschaufförerna visste inte vart de skulle stanna och släppa av alla passagerare, för avstigningsplatsen verkade vara förflyttad ca 700 meter bort. Alla dessa förändringar gjorde att det tydligen lyckades brinna till i herr Nilssons underbara huvud, för på Facebook kunde man läsa ett inlägg från honom där han ville spränga hela Slussen och att alla ansvariga skulle sparkas. Just detta brukar hända ibland när bussar och tåg inte rullar på som det ska, då blir han ganska upprörd. Men denna gången började Steffe, direktör Sjölund och jag spåna på vad som skulle kunna hända efter hans inlägg på Facebook. Att det hade varit lite kul om nationella bombskyddet (polisen) hade knackat på hemma hos honom mitt i natten som en konsekvens av detta, och på grund av brottsmisstanke så skulle de beslagta både herr Nilssons Playstation och hans Airfryer. Hans kanske två mest älskade prylar där hemma, men de kanske liknar bomber eller något som gör att man behöver ta dessa i förvar.

Det hade gissningsvis vänt upp och ner på hela hans värld, så även om det hade varit lite festligt så vill vi honom inget ont. Det var tur att inget hände, för tänk så snöpligt det hade kunnat bli. Just därför får han dagens utmärkelse, men Henke finns annars alltid tillgänglig och prenumererar ju i stort sett på utmärkelsen med tanke på hans dåliga uppförande och annat. Eller vänta här nu, Henke hade ju lagt en massa plommon på min bil en dag när jag skulle åka hem! Tänk om alla fåglar hade festat loss på dessa och bajsat ner hela min bil, nej vet ni… Jag ångrar mig, herr Nilsson slipper få Dagens Jerker. Den går till Henke istället!

Nu är den här, årets efterlängtade semester! Denna arbetsvecka har nått sitt slut och nu är det dags för helgen som inleder en flera veckor lång ledighet. Som vi har längtat!

Med ”vi” menar jag inte att jag har några alter egon, utom möjligen då de sju rösterna i mitt huvud (de finns att läsa om sedan tidigare där jag berättar mer om dessa här: https://pappatarzan.com/2018/10/26/rosterna-i-mitt-huvud/). Nej jag syftar förstås på Linda och mig, det är ju vi som är det stora VI:et i mitt liv! Hon gick på semester före mig och arbetade sin sista dag igår, det var för övrigt hennes sista dag för hon kommer inte återvända dit igen. Ja hon sa det till mig att nu är hon så jäkla les spå det där stället, där både barnen och kollegorna är påfrestande som tusan vilket driver henne till vansinne varje dag. Och att det alltid saknas personal som gör att hon får slita sitt vackra arsel av sig dag ut och dag in, hon trivs inte där och vill bara bort därifrån. Så efter lunchrasten på torsdagen så bad hon sina kollegor att fara åt helvete ute på skolgården (hon jobbar som förskollärare för er som inte visste det), sedan sparkade hon av sig sina tofflor och gick med bestämda steg mot gårdens grind. Några av de mindre barnen såg ledsna ut och ropade efter henne.

– Linda! Vart ska du?

Men Linda var bestämd och struntade i deras rop, hon greppade dock en näve gräs från gräsmattan framför dem och slängde sedan detta i ansiktet på dem. De andra pedagogerna backade bort och ville inte stå i hennes väg, hon verkade säkerligen väldigt arg och upprörd. När hon gått ut genom grinden smällde hon hört igen denna efter sig och vände sig mot alla på skolgården.

– Fuck you! Jag drar! Skrek hon.

Hon kan vara väldigt bestämd och nog upplevas väldigt arg i dessa situationer, men när hon kom hem var hon lättad och lycklig och kastade sig över mig i köket. Eller vänta nu, nej detta var ju bara något jag drömt… Linda har förvisso slutat på sitt jobb och jobbade sin sista dag där igår, men det var hon själv som sade upp sig tidigare eftersom hon fått ett nytt jobb i Nynäshamn. Där ska hon börja efter semestern och hon är väldigt peppad på detta miljöombyte och de nya utmaningarna som väntar henne där, hon verkar dessutom redan ha fått ett trevligt mottagande av personal och chefer där som ser fram emot att få jobba med henne. Och jag menar, vem vill inte det? Hon är ju grymt duktig och engagerad i allt hon gör så de kommer få Sveriges bästa förskollärare där efter sommaren, det kommer att bli kanon!

Nu tappade jag fokus lite här, det blir lätt så när man har SEMESTER! Haha! Jag ser verkligen fram emot några veckors ledighet nu, för jag har verkligen varit trött och sliten de sista veckorna. Barnen är just nu i Hälsingland men vi har Lindas dotter Issa och hennes sambo Benji på besök hos oss, vilket är jättetrevligt och Linda är förstås extra lycklig över att få umgås med sitt barn. De bor ju i Falkenberg och hinner inte träffa varandra så ofta, och jag har ju köpt flera paket med Karins Lasagne som ligger hemma i frysen som Issa älskar att äta. Då kanske de stannar lite längre om det finns god mat att äta, för min hemlagade lasagne är tydligen äcklig…

Det har som sagt varit ett ganska intensivt år fram till nu, med husköpet i augusti förra året och sedan försäljningen av lägenheten som tog massor av tid och energi under hösten. Sedan var det lite kaotiskt precis innan vi skulle flytta in i huset där i slutet av november, men det löste sig ju tillslut. Det har sedan varit en hel del att ordna och fixa i nya hemmet, därför är vi så tacksamma för all hjälp vi fått av nära och kära. Det har varit grejer att göra hela vintern och våren, och nu under sommartid finns det andra saker att fixa. Jag tycker dock att det är roligt att sysselsätta sig med sådana saker hemma så det stör mig inte alls, men man märker att det inte finns lika mycket energi i kroppen för tillfället så man blir snabbt trött och seg. Därför ser jag fram emot att få ta det lugnt nu tillsammans med Linda och barnen här hemma de kommande veckorna, och de små vovvarna såklart!

Vi har inte planerat några större äventyr på semestern i år utan får ta det lite som det kommer, men det kan ju också vara skönt ibland. Sedan har vi investerat i stort sett alla besparingar på att renovera badrummet och även köpt nya vitvaror, så det blir inga dyra resor för oss denna sommar utan enbart kortare utflykter. Resa får vi göra senare när tillfälle ges, men först måste vi bli klara med projekten här hemma. Men man längtar verkligen efter att få resa utomlands igen, det var många år sedan man var i väg på en solsemester. Linda pratar om detta hela tiden och vill helst åka redan idag om vi kunde, så vi får se när vi kan komma iväg till en solig varm strand tillsammans…

Nu i helgen kommer Linda att åka iväg på hundutställning med hundarna så jag blir ensam kvar hemma med kidzen. Vi kan väl hoppas på lite bra väder så får vi se vad vi kan hitta på för kul, jag har dock lite grejer på bilen att fixa men tänkte ta det nästa vecka. Nu har jag fått rätt bromsbelägg och även bromsskivor så äntligen kan vi byta dessa, sedan ska jag byta olja och oljefilter på både min och lindas bil. Men efter det är det nog lugnt ett tag framöver får vi hoppas, en biltvätt kan man förstås ordna i helgen om vädret är bra.

Det blir inte mer än såhär idag, nu ska familjen och jag njuta av en god schnitzel till middag. Det är bland det godaste jag vet! Och sedan har jag lyssnat på Frank Sinatra hela vägen hem från jobbet som är lite utav min tradition när jag går på semester, så nu intar jag mitt ”semestermode”. Hoppas att ni alla får en riktigt fin helg, stort tack för att ni läser. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till Linda. Ja men hon håller ju på och säger saker som att hon känner sig så uppsvullen och det ena med det andra, trots att hon inte alls behöver känna så. Hon som är så otroligt vacker och fin oavsett hur hon känner eller mår, i mina ögon är hon alltid lika underbar. Hon är MIN gudinna och det finns ingen finare, så hon bör sluta upp med de där dumheterna och inse vilket jäkla kap hon är!

(Jag hade gärna lagt upp en bild på henne här men han har förbjudit mig att göra detta på bloggen, så man får blunda och tänka på hur fin hon är och istället titta på fiskmåsarna här nedan)

Jag har så otroligt många roliga minnen från tiden i gymnasiet från främst väldigt festliga klasskamrater, och kan ofta tänka tillbaka på hur kul det var mellan lektionerna när vi oftast hängde på caféet i Torvalla sporthall. Så att skriva om detta blir självklart spännande för jag vet ju inte riktigt hur mycket jag kommer ihåg av tiden på Fredrika Bremergymnasiet i Haninge, men som jag inledde med här så har jag en hel del roliga och knäppa minnen därifrån som jag nu ska försöka återberätta…

Vi kan väl börja redan första dagen när det var upprop och klassen skulle träffas för första gången, jag har för mig att alla elever skulle samlas i skolans aula inför uppropet och att man där blev indelad i respektive klass. Vi blev även tilldelade ett klassrum där vi skulle gå och träffa vår klassföreståndare för första gången, och jag minns att skolan kändes helt enormt stor och att det var lite knepigt att hitta till rätt klassrum i början. Men jag hade Samuel med mig, vi gick i samma klass under högstadiet i fabulösa Brandbergsskolan så vi höll ihop i början och hjälpte varandra att hitta rätt.

När vi kom till klassrummet så slog vi oss ner vid två lediga platser och tittade oss omkring, det var många nya ansikten och egentligen ingen man kände igen sedan tidigare. Förutom fotbollsspelaren Birhan som också gick på Brandbergsskolan på högstadiet, han kände vi sedan tidigare. Men han hängde nu med en annan kille som heter Muhammad, han var en lovande brottare och en vältränad bjässe. Plötsligt stängdes dörren och vår klassföreståndare Hans a.k.a Hasse steg fram till sin kateder iförd en färgglad pajasmössa med bjällror på huvudet.

– Sådär, nu går tåget! Mitt namn är Hans och jag är er klassföreståndare, och mössan på mitt huvud kommer jag alltid att bära om någon av er har på er mössa eller keps inomhus. Sade han och stirrade på de få personer som faktiskt hade keps på sig i klassrummet tills de tog av sig dessa och lade dem på bordet framför sig.

Haha, han låter kanske väldigt sträng och elak men faktum är att jag har nog aldrig haft en roligare lärare i hela mitt liv. Han var inspirerande på sitt sätt och samtidigt lite märklig, vilket jag kommer att berätta mer om lite senare här i inlägget. Men denna dag så började han med att berätta lite om sig själv, hur länge han arbetat som lärare och att han bland annat gillade att åka med sin fru på semester till Thailand varje år. Sedan delade han ut våra scheman och berättade lite om skolan och dess byggnader så att vi lättare skulle hitta fram till rätt lektionssal, sedan blev vi tilldelade varsitt skåp i skåphallen och därefter var första skoldagen slut. Så nu var det bara att åka hem och smälta första skoldagen och fixa ett lås till skåpet jag skulle använda under mina år som studerande på ”Handel- och Administrationsprogrammet” på gymnasiet.

De kommande dagarna var mestadels en förvirrande jakt på att hitta till rätt klassrum i tid innan lektionerna började, skolan upplevdes som helt enorm med flera olika byggnader. Som tur var hade vi mestadels våra lektioner i huvudbyggnaden och i en annan byggnad bredvid som kallades för Annexet. Men idrottslektionerna hade vi i Torvalla sporthall precis intill skolan och det var där vi upptäckta att de minsann hade ett litet café, så när vi ganska snabbt började tröttna på skolmaten så flydde vi hit på lunchrasterna. Inte för att det egentligen var dålig skolmat utan mer för att chokladbollar och mackor var mycket godare, tyckte jag på den tiden i alla fall.

Samuel och jag började bli mer och mer bekanta med övriga klasskamrater nu och det var främst tre andra killar vi hängde med inledningsvis, den ena av dem var Jocke som jag fortfarande är god vän med än idag och som jag även arbetat ihop med under många år efter att jag kom tillbaka hem från min utlandstjänstgöring i Kosovo. Han lärde känna en kille i klassen första dagen men sedan bytte han skola av någon anledning, då blev Jocke lite ensam och nervös så han började hänga med Samuel och mig istället. Sedan drogs jag av någon anledning till en kille som heter Johan, han var två år äldre än oss och hade bytt program och inriktning två gånger vilket gjorde att han fortfarande gick sitt första läsår på gymnasiet. Nu verkade han dock ha hittat rätt och var en så jäkla rolig person, han var lite galen till sättet också men vi klickade väldigt bra humormässigt vilket gjorde att vi alla hade väldigt kul tillsammans på dagarna. Sedan har vi den tredje killen som kallade sig för Rez (det var hans ”tag” som han klottrade på väggar och i alla skolböcker) och han ville helst av allt bli lokförare, han var lite tillbakadragen i början men sedan blev han god vän med främst Samuel. Det tar ju alltid ett tag i början innan alla konstellationer mellan eleverna sätter sig och vi blev tillslut ett större gäng som umgicks i skolan, men även inom gänget så fanns det mindre konstellationer eller grupper. Bortsett från oss fem så tillkom Clabbe med sin filofax, punkaren Golden med sina gyllene trasiga byxor och Tommy med sin härliga ironi. Clabbe och jag gick i samma skola när jag bodde i Jordbro, han gick i min parallellklass på den tiden så vi kände ändå varandra lite sedan tidigare. Golden var som sagt en punkare med tuppkam som bar en skinnjacka med nitar och fräna uttryck, sedan hade han oftast på sig ett par riktigt slitna jeans med hål i som han gillade mycket. Rez kallade dessa jeans för ”golden pants”, därav fick han smeknamnet ”Golden” eftersom vi antydde att han hade gyllene brallor på sig. Han var god vän med Tommy sedan tidigare som var lite mer av en grunge kille på den tiden, med en otroligt härlig skopa humor och som sagt en väldigt ironisk kille.

På fritiden så kunde vi grabbar träffas ibland och spelade då ”Golden Eye” mot varandra på Clabbes lillebrors Nintendo 64. Man kunde då välja mellan olika karaktärer från James Bond och sedan jagade man varandra och försökte skjuta ihjäl de man spelade mot. Detta spel var revolutionerande på den tiden och otroligt eftertraktat, ungefär som ”Mario Kart” men det spelade vi inte lika ofta. Nu kanske det låter som att vi träffades och spelade TV-spel varje vecka men så var det inte riktigt, det kanske var ett par gånger om året. Oftast spelad vi kortspelet ”Gurka” där man satsade 5 kronor i insats för varje spel, men det var jäkligt skoj när det väl blev av så att vi sågs på fritiden. Annars så umgicks jag nog mestadels med Jocke på fritiden av alla i klassen, jag hade ju andra vänner som jag hängde med som inte gick i samma klass eller ens i samma skola på den tiden. Men Jocke och jag blev ju goda vänner även efter gymnasiet, ibland kan vi gå på konsert eller liknande tillsammans. Så han är den jag bäst har kontakt med idag, och det är jag tacksam för!

Övriga klasskamrater kan man skriva något till ibland på sociala medier om de lägger upp något roligt där, annars inte så mycket mer än så tyvärr men jag skulle definitivt springa fram och hälsa om jag träffade på dem idag. Det gjorde jag exempelvis vid några tillfällen med Tommy och Clabbe, dem har jag sprungit på när vi varit på samma Kent konserter genom åren. Och sedan drog Jocke och jag ihop ett gäng som spelade innebandy på söndagskvällar, då var både Johan och Samuel med och lirade ibland.

Men vår klass bestod såklart av flera än så, och även om vi i klassen var indelade i mindre grupper som umgicks så måste jag säga att sammanhållningen i klassen var helt fantastisk! Det var en rolig grupp människor och man kände att man kunde prata med alla, och några kände ju såklart varandra sedan tidigare men jag minns inte exakt hur allt hängde ihop. Clabbe umgicks ju även en del med två andra killar som heter Tobbe och Mange, och de hängde mycket med tjejerna Lisa, Cecilia, Ilona, Pernilla, Malin och Jessica. Även en tjej som heter Anna-Lena var med i början men sedan flyttade hon till en hydda i Israel eller något liknande, minns inte riktigt vad som hände där men plötsligt var hon borta. Det fanns också en tjej som heter Annica som gick med oss ett tag i början men sedan slutade även hon, så varken Anna-Lena eller Annica lärde jag känna särskilt bra innan de försvann. Sedan minns jag att vi hade några andra tjejer som oftast höll ihop och det var Martina, Indira, Lena, och såklart Maria och Erika. De två sistnämnda minns jag att de alltid satt längst bak i klassrummet, oftast bakom eller bredvid mig och mina kompisar i klassrummen. De var oftast tysta och viskade försiktigt under lektionerna, men rätt som det var kunde man högt höra dem säga:

– Nej men sluta, ta bort handen!

Detta följdes oftast upp av deras skratt, vi andra i närheten reagerade och vände oss ju då såklart mot dem för att se vad som pågick. Då verkade de lite generade och skrattade ännu mer, ingen vet nog riktigt vad de höll på med där längst bak i klassrummet men det blev lite roligt när man plötsligt kunde höra detta mitt under lektionerna lite då och då. Troligtvis var det något helt harmlöst och ofarligt men ingen av oss kunde låta bli att nyfiket titta dit när man hörde dem säga sådana saker. Alla tjejer tjejerna i vår klass var jättetrevliga men jag som var lite blyg på den tiden hängde mest med grabbarna i skolan. Och efter ett tag så fick jag veta att min klasskamrat Jessica och jag var sysslingar eller vad det heter. Alltså hennes mor och min mor är kusiner, då blir det väl sysslingar eller tänker jag fel?

Sedan gick även hockeyspelaren Kristian Huselius i vår klass, jag kan inte påstå att jag kände honom särskilt bra för han spelade mest hockey på dagarna så man såg honom inte så ofta förutom på vissa lektioner. Men han gjorde ju hockeykarriär där han kom med i landslaget och spelade bland annat både i Elitserien (numera SHL) och i NHL-lagen Florida Panthers, Calgary Flames och Columbus Blue Jackets. Inte ens lärarna verkade ha riktig koll på när han skulle vara med på lektionerna eller ej, utan fråga alltid resten av klassen om någon sett Kristian och fick alltid svaret att ”han spelar hockey” från oss andra.

Sedan har vi Tobbe och Mange som oftast satt tillsammans på lektionerna, och ibland kunde Tobbe utbrista konstiga uttryck rakt ut i klassrummet. Lite som en sorts dämpad men okontrollerad Tourettes syndrom kan man säga, haha!

– Gunillaaaaa!

Ja, bara sådär kunde han ropa ut namnet Gunilla utan att någon i närheten ens heter så. Eller så kunde man plötsligt höra honom ropa ut:

– Jag ska bli munk!

Eller varför inte:

– Jag är en isbit!

Haha, så himla knäppt när jag tänker efter men jag hoppas att Tobbe mår bra och att han inte dras med dessa knäppa utspel idag.

Sedan har vi ju en hel del lärare som gjort avtryck på en och som man minns väl, vi kan väl fortsätta att prata lite mer om vår klassföreståndare Hasse som även var vår lärare i ämnen som Försäljning och Service, Import och Export samt Handel. Och han inledde alltid lektionerna med orden ”nu går tåget” och vinkade med en stor linjal, sedan stängde han dörren när lektionen började. Och kom man försent till lektionen fick man inte komma in. Det var något tillfälle när Tobbe kom några minuter sent och knackade på dörren, han bad om ursäkt och ville komma in i klassrummet.

– Men tåget har ju gått! Svarade Hasse och stängde dörren framför näsan på Tobbe, som snällt fick sitta och vänta utanför tills lektionen var slut.

Ja som ni förstår så tillhörde Hasse det gamla gardet av lärare som inte vek en tum på sina principer, men han använde mycket humor i sitt sätt att lära ut vilket gjorde lektionerna roligare och mer intressanta. Det var heller inte så mycket läsning utan vi diskuterade mycket öppet i klassen på lektionerna, det bidrog nog en hel del till den fina sammanhållningen vi hade genom åren. Sedan var han ju en lurig gubbe på många sätt, och jag vet att han lyckades lura mig som fasen vid ett tillfälle i början innan man lärde sig hur han fungerade. Detta var precis i början av terminen första läsåret och han hade en genomgång om något jag tyvärr inte minns, men vi skulle i alla fall göra en hemuppgift och skriva något om detta. Han förklarade hur vi skulle göra och att det var viktigt med rubriksättningen på det vi skulle skriva och lämna in, och skojig som han var så hade han skrivit en rubrik på sin whiteboard tavla som jag trodde var vad allt detta handlade om.

– Då inleder ni med en tydlig rubrik ungefär såhär: Lobotomins utveckling! Sade han och strök under texten flera gånger.

Genomgången handlade såklart inte om lobotomi, han skämtade ju bara med oss. Men jag hade aldrig hört talas om uttrycket lobotomi tidigare och hade ingen aning om vad det var på den tiden, så jag antecknade detta noggrant och gick sedan hem och gjorde min hemuppgift. Sedan lämnade jag in mitt skolarbete med rubriken ”Lobotomins utveckling” till Hasse, och hans kommentar på mitt arbete var att det var väl utfört men att rubriken var helt skev så detta behövde jag träna mer på enligt honom. Haha, jag som trodde att jag gjort allt helt rätt men blev ju helt bortfintad av hans skämt på genomgången inför uppgiften. Jag fick dock bra betyg ändå av Hasse i hans ämnen, jag tyckte verkligen om hans lektioner och blev därför lite ledsen när vi samlade klassen andra året i gymnasiet och fick beskedet att Hasse inte längre jobbade kvar på skolan. Det spekulerades vilt i om att han måste ha flyttat till Thailand med sin fru eller liknande, men ingen visste riktigt vad som hade hänt eller vart han tagit vägen.

Vi hade även en lärare i matematik som heter Ulf, han var en riktig mysbralla och stressade aldrig upp sig för något i klassrummet. Utan han var alltid lugn och sansad, hans förklaringar och genomgångar på tavlan var lätta att förstå. Sedan gillade han att använda sig av ett speciellt uttryck efter varje uträkning han visat för oss elever, då kunde det låta såhär…

– Och där har ni svaret, många bananer blir det!

Dessa jäkla bananer alltså, det var alltid samma sak och resultatet blev alltid många bananer hit eller dit. När vi satt och räknade på våra mattetal i klassrummet så gick han ofta runt och hjälpte alla och frågade om alla förstod uppgifterna vi skulle göra. Det var nog garanterat en helt annan typ av studiero i klassrummen på den tiden, det var sällan stökigt eller att man upplevde att man inte hann få hjälp av läraren. Förvisso är jag ju en Jimmy och vi kan ju det mesta och behöver aldrig be om hjälp, kanske var det därför jag upplevde det såhär på den tiden. Haha, nej så självgod är jag faktiskt inte utan jag bara skojar. Ulf pratade även om sin lilla Fiat och hävdade att den gjorde 0-100 km/h på under 10 sekunder, som en Ferrari ungefär och detta hade Rez otroligt svårt att ta på allvar och grubblade mycket över detta. Sedan minns jag att Ulf ofta gick runt och sög på sina halstabletter på lektionerna, och att Johan hade reagerat på att han tyckte att Ulf hade en stark andedräkt. Så vi hade ju vansinnigt kul åt detta och kunde ropa åt Ulf att Johan behövde hjälp med sin uträkning till Johans förtvivlan. Då hängde sig Ulf fram på bordet tätt intill Johan för att fråga om han visste hur han skulle räkna, och ställde gärna några kontrollfrågor för att se att man verkligen hade förstått allt rätt. Johan höll då andan och lutade sig bort från Ulf och stirrade med panikslagen blick på oss andra i ett dolt rop på hjälp, vi höll då på att dö av skratt. När Ulf sedan gick vidare till nästa elev kunde man höra Johan hämta andan och utbrista:

– Rikslarm!

Han syftade då på sin brist på syre och att Ulf var en fara för eleverna, så jäkla knäpp han är alltså. Men det var många gånger Johans påhitt och roliga sätt att uttrycka sig som gjorde att vi hade så roligt i skolan. Vi fick exempelvis en sorts legitimation att visa upp i matsalen för att få äta där, då hävdade Johan inför en av mattanterna där att han var eskimå och bara kunde äta valkött. De stirrade bara förvånat på honom tills han gick därifrån. Vid ett annat tillfälle hade han tagit med sig knivbesticket ner till skåphallen efter att vi ätit.

– Jag måste karva nån jäkel. Sade han på skoj och skrattade.

Men sen ropade han på mig en gång när han stod inne vid en av toaletterna där i skåphallen. Och när jag kom dit så höll han i sin lilla kniv, sedan hoppade han upp i luften och hög i belysningen där inne så att det for glasbitar överallt. Sen var han tydligen klar och kastade kniven i soporna. Hade vi sen tråkigt på lektioner så brukade vi starta en helt knäpp grej som gick ut på att vi ritade små streckgubbar som föreställde ninjor som slogs mot varandra och råkade ut för diverse bisarra livsöden, dessa gubbar kallade vi för ”Oha” eftersom det var detta de skrek när de anföll varandra. Så våra anteckningsblock kryllade av strider mellan dessa ninjagubbar på sida efter sida, det fanns hur många tecknade strider som helst och jag önskar att man hade sparat dessa block så man kunde visa dem idag. Men de såg ut ungefär såhär:

I svenska hade vi en äldre kvinna som jag inte längre minns namnet på, hennes namn kan ha varit Elisabeth men vi kallade henne i alla fall för Matley på grund av hennes snarlika och tyska efternamn. Svenska var verkligen inte mitt favoritämne, jag avskydde att läsa och tyckte inte om att skriva heller på den tiden. Så det blev många Oha teckningar i anteckningsblocket på dessa lektioner, sedan var det alltid lite roligt när Johan skulle härma hur Matley pratade eftersom hon bröt lite på tyska. Men vid ett tillfälle fick Johan stanna kvar efter lektionen för en pratstund med Matley, hon hade tidigare berättat för oss att hon tvingades vara med i ”Hitlerjugend” som barn och upplevde det lite kränkande att Johan härmades på det sätt han gjorde eller liknande. Ingen vet ju exakt vad som sades dem emellan men vi fick tänka oss för lite i fortsättningen, för vi var inte alltid mycket bättre. Utan det kan komma en liten tysk gliring på sociala medier än idag mellan främst Johan, Jocke och mig där vi relaterar till Matley och skojar lite med varandra. Dock helt oskyldiga skämt och inget radikalt eller elakt på något vis, för vi gillade ju Matley!

I idrott hade vi en herre som även han hade ursprung från Tyskland, han heter Jupp och var en gammal svensk tävlingscyklist. En ganska rak och tydlig man, han skojade inte mer än nödvändigt men var väldigt snäll. Han gillade nog de sportiga typerna i klassen lite extra eftersom de alltid var på plats och gjorde bra ifrån sig, en annan var ju bara där för att göra som man blev tillsagd. Det som var bra på denna skola var att man fick ta del av hela Torvallas sportanläggning och kunde gymma, åka skridskor, spela fotboll eller innebandy. Tyvärr var detta inte så vanligt förekommande utan vi fick oftast orientera, träna friidrott eller om man hade tur så fick vi spela lite basket. Den utan tvekan tråkigaste bollsporten av alla! Men det är i alla fall roligare än att orientera så det fick man vara nöjd med ändå. Sedan hade vi en gång per termin då det stod dans på idrottsschemat, då var det inte många killar med på lektionen kan jag säga er. Inte första gångerna i alla fall men sedan anslöt fler och fler, de insåg väl att man faktiskt kan ha nytta av att lära sig dansa. Jag tyckte det var kul och brydde mig inte så mycket, och jag minns en otroligt rolig händelse kopplat till danslektionen sista året. Det var en stor idrottshall och denna kunde delas av med tunna och mjuka skiljeväggar som sänktes ner från taket, då fick man mindre utrymmen så att fler kunde idrotta samtidigt men med olika aktiviteter. Denna gången var den där väggen inte sänkt hela vägen ner till golvet utan det var en meter kvar ungefär så att man lättare kunde ta sig in i den del man skulle vara i, och vi delade denna gång hallen tillsammans med en annan klass. Så vi satt samlade längst bort och framför den nedsänkta väggen satt den andra klassen som också skulle ha sin egen danslektion, och lite eftersläntande då kommer Clabbe till lektionen.

– Kommando!! Ropade han högt sedan kastade han sig fram och rullade in under väggen.

Den andra klassen som satt precis där vände sig såklart om och tittade på honom, och han såg inte oss andra först utan bara de andra eleverna som han inte kände vilket gjorde honom alldeles förvånad och likblek i ansiktet. Då började vi i klassen att skratta högt, då såg han oss och skrattade lite medan han generat tog sig upp på benen igen och med snabba steg anslöt till vår samling. Sedan kunde danslektionen fortsätta som planerat!

En lärare vi hade i många och tyvärr ganska tråkiga ämnen var Turid, det var bland annat i Företagsekonomi och Marknadsföring och dessa ämnen läste vi många kurser i så det var många långa lektioner varje vecka. Turid var en snäll och lite äldre kvinna, men jag upplevde henne oftast lite stressad så ibland blev man bara mer förvirrad när hon försökte förklara saker och ting. Men hon var väldigt strikt och såg till att alla gjorde det som förväntades av oss, sedan kunde vissa inte låta bli att spela henne ett spratt lite då och då just eftersom hon tenderade att bli ganska uppjagad av oväntade händelser. Det var exempelvis ett tillfälle då Tommy eller om det var Golden som hade lagt sina svettiga strumpor på hennes kateder efter att vi hade haft idrott, en helkonstig grej att göra och jag vet inte varför de gjorde detta. Men när lektionen började så fick hon ju syn på dessa och kunde sedan inte släppa det på hela lektionen. Hon frågade gång på gång vems strumporna var och hade långa utläggningar om att såhär fick man minsann inte göra, det tog nog mer än halva lektionen innan de tillslut hamnade i soporna och undervisningen kunde starta. En annan otroligt rolig anekdot var en gång när vi skulle ha prov, och hennes prov var kända för att vara väldigt svåra och nästan omöjliga att kunna svara på alla frågor som resulterade i höga betyg. Jag minns själv hur jag kunde sitta och plugga inför dessa prov sedan kunde det dyka upp saker man inte alls kände igen eller hade lagt på minnet, men Tommy hade en lösning på detta. Han skrev en klassisk fusklapp som han placerade mellan sina ben på stolen, och när några av oss som hade skrivit klart provet samlades utanför klassrummet så frågade vi varandra hur det hade gått. Alla svarade samma sak att det kändes svårt och ovisst, men då kom Tommy ut efter en stund och var skitnöjd och berättade hur bra det hade gått för honom.

– Sådär ja, fan det var ju inte svårt alls när man hade lite hjälp av fusklappen. Haha! Skrockade han och skrattade åt oss andra.

Kort därefter öppnades dörren till klassrummet och ut kom Turid gåendes med bestämda steg fram till Tommy.

– Är den här din? Frågade hon och höll upp fusklappen.

Det visade sig att Tommy hade glömt kvar fusklappen på sin stol när han lämnade in provet, så han blev helt ställd av hennes fråga.

– Eh…

Det var allt han fick ur sig, sedan höll Turid fram hans prov och rev av det på mitten och gick tillbaka in i klassrummet igen. Då började vi andra att tokskratta, vad tusan var det som hände? Tommy såg helt chockad ut men sedan började även han att skratta åt hur klantig han varit, hans plan lyckades inte riktigt denna gången men det gick nästan hela vägen. Sedan var det ett tillfälle när vi precis skulle starta en lektion och då fick Turid syn på några elever som tände eld på en papperskorg utanför, så hon öppnade fönstret och ropade tillrättavisande klyschor innan hon tillslut rusade ut från klassrummet för att själv bekämpa elden. Vi visste inte vad vi skulle göra så vi satt kvar och pratade med varandra en lång stund innan hon andfådd kom tillbaka till klassrummet efter att ha bekämpat den brinnande pappperskorgen. Det känns som att detta inte var särskilt unikt, hon fick ofta för sig lite märkliga saker att göra på våra lektioner och kanske var det därför jag inte riktigt kände att jag lärde mig så mycket när man väl var där.

Att elever tände eld på papperskorgar var tyvärr inte direkt ovanligt, gjorde de inte det så eldades det upp saker på toaletterna för att dra igång brandlarmet så att skolan var tvungen att utrymmas. Det var även några tillfällen där någon elev (får man hoppas) ringde in och bombhotade skolan, och många gånger tog det lång tid innan man fick gå tillbaka in i klassrummen igen så en del valde helt enkelt att skolka och åkte hem. Det kunde vara ganska stökigt i skolan också, som jag förstod det så var det en del droghandel och liknande som drog till sig gäng från andra skolor som kom dit och bråkade. Jag såg aldrig till några droger, men ett tag hade vi poliser som patrullerade i skåphallen på skolan för att få bukt med problemen. Det pratades även om att skolan ville införa larmbågar vid entréerna så att man inte skulle kunna smuggla in vapen och liknande, men det hann aldrig bli klart under tiden jag gick där.

Om jag inte minns helt galet så var Turid borta andra året på gymnasiet och vi hade då istället en vikarie som heter Roger, en ytterst märklig herre vill jag lova. Han var en medelålders man med ganska stor kulmage och ett vasst underbett, som också bjöd mycket på sig själv och använde sig av en hel del humor. Men han kunde vara lite utav en översittare ibland och det här med PK (politiskt korrekt) fanns inte på den tiden, jag minns vid ett tillfälle när vi fick stå inför klassen en och en och redovisa ett arbete vi gjort när Pernilla fick en kommentar som jag aldrig kommer att glömma.

– Jättebra Pernilla, men tänk på hållningen i ditt framförande. Nu står du ju här och nästan fläker ut dig likt ett luder i Havanna och bara hänger…

Pernilla och vi andra blev nog alla lite chockade över utspelet, men Roger tyckte att det inte var något konstigt alls utan tog upp nästa elev för att fortsätta med redovisningarna. Kanske var detta en av anledningarna till att han inte var kvar sista året på gymnasiet, utan då var Turid tillbaka igen.

Ett annat ämne som blev intressant tack vare en väldigt bra lärare var Samhällskunskap där vi hade en herre vid namn Janne som gjorde dessa lektioner mycket roligare och intressanta än vad jag upplevde tidigare under högstadiet. Han lät oss diskutera mycket och det var inte alls så mycket läsning, och på något sätt gjorde nog detta att fler involverades på lektionerna och att en sådan som jag som inte ens tyckte ämnet var roligt alls blev nyfiken och hängde med på ett bra sätt. Sedan beror det självklart på vad vi skulle lära oss, jag blev i alla fall mer intresserad av inrikespolitik och när vi pratade om händelser från andra världskriget så drog jag definitivt öronen åt mig. Johan verkade kunna en hel del om kommunismen i Kambodja, så när vi en lektion pratade om detta ville han gärna dela med sig om allt han visste om deras ledare Saloth Sar. Janne berättade om massmorden på 70-talet och ställde frågor till oss om olika världsledare på den tiden, och varje gång räckte Johan ivrigt upp handen och ropade Pol Pot även fast det var fel och inte den personen Janne var ute efter just dessa gånger. Johan hade dessutom ont i ryggen vid detta tillfälle och stod upp bredvid bordet på lektionerna, bara det i sig såg ju lite roligt ut enligt oss andra. Men när frågan tillslut kom upp vem denne Saloth Sar var mer känd som så var Johan tyvärr inte riktigt med på noterna, utan då vände sig Janne till honom och sade att nu kunde han räcka upp handen och svara.

– Pol Pot! Ropade Johan glatt eftersom han nu äntligen lyckades svara rätt.

Det är nog en av få gånger som Pol Pot lockade till skratt när hans namn nämndes i något sammanhang, för det mesta kring honom och massmorden av kommunisterna i Kambodja är en fruktansvärt sorglig historia. Det var även sorgligt att höra om Jannes bortgång några år senare efter att vi tagit studenten, min syster Linda hade honom som lärare och då började han tydligen bli väldigt sjuk. Och jag träffade honom en sista gång på ICA butiken där jag jobbade något år senare, då satt han i rullstol och såg väldigt sliten och trött ut. Men jag kommer alltid minnas honom som den roliga och inspirerande läraren på gymnasiet, han som verkligen väckte mitt intresse för samhällsfrågor till liv skulle jag säga.

Som inriktning hade jag valt Turism och hade väl ambitioner om att bli reseledare eller jobba utomlands efter gymnasiet, och i detta ämne hade vi en annan farbror som också heter Janne. Han var en reslig herre som alltid hade en snusnäsduk lindad runt sin hals. Men det var inte särskilt mycket man fick lära sig om turism om ni frågar mig, vi hade sällan teoretiska lektioner utan gick mestadels på mässor och liknande. Det var förvisso väldigt roligt så det blev en hel del spring på Stockholmsmässan i Älvsjö för Samuel, Jocke och mig där vi proppade i oss en massa godis som var gratis. Men jag tycker inte att jag lärde mig så mycket, så när vi sista året i gymnasiet skulle ut och praktisera hade jag lyckats få praktik på Fritidsresors huvudkontor, det som idag heter Tui. Detta såg jag mycket fram emot och skulle två dagar i veckan få jobba inne på deras stora kontor i Münchenbryggeriet på Söder Mälarstrand, men tyvärr var det där mina ambitioner och drömmar om att arbeta inom turism slocknade helt. Jag fick bara sortera dokument i pärmar och springa och hämta flygbiljetter som skulle skickas vidare ut till alla resenärer, det var så galet tråkigt! Tillslut tröttnade jag och ringde dit och berättade att jag inte ville vara kvar, istället valde jag att praktisera på ICA butiken där jag på den tiden jobbade lite kvällar och helger. Jag lärde mig hellre mer om arbetet där eftersom jag planerade att fortsätta jobba där efter studenten, det var nog ett av mina klokare val i den åldern. Men någon reseledare blev det inte av Jimmy Hanell i detta livet…

Haha, nu blir det ett sidospår här men jag hade ju som sagt valt Turism som tillvalsämne och inriktning. Johan hade valt att studera psykologi av någon underlig anledning och det var även fler i klassen som gjorde detta men jag minns inte vilka, men har för mig att Golden och Tommy också valt samma inriktning. Dock så fick jag höra att en diskussion spårade ur på lektionen vid ett tillfälle där Johan var inblandad. De hade tydligen pratat om brottsoffer och hur fruktansvärt det är att bli utsatt för olika typer av brott, och detta ledde samtalet in på våldtäktsoffer och hur hemskt det är för kvinnor som blivit utsatta för en våldtäkt. Johan kontrade då något i stil med att det måste ju vara ännu jobbigare för en kille att bli utsatt för en våldtäkt av en annan man, vilket fick både lärare och flera av tjejerna i klassen att gå i taket. Hela diskussionen blev minst sagt överhettad och jag har för mig att det hela gick lite överstyr där flera började gapa högt på Johan om att det inte är vanligt (på den tiden i alla fall) att en man blir våldtagen, utan det är ju främst kvinnor som blir utsatta för detta hemska brott.

– Män kan våldta andra män! Kontrade Johan högt.

Därefter blev Johan ombedd att lämna klassrummet, vilket jag tror att han gjorde. Haha, alltså jag hade gärna varit en fluga på väggen i detta klassrum för jag vet ju inte exakt vad som sades där inne men detta är vad jag fått återberättat till mig. Och även om våldtäktsbrott självklart är förfärligt hemska så kan jag inte låta bli att skratta åt Johan och hans knäppa kommentarer i dessa sammanhang. Men jag vill verkligen förtydliga att han inte var någon ondskefull människa på något vis, men jag kan förstå att hans egna frågor och kommentarer kunde väcka starka känslor emellanåt.

Som ersättare till vår försvunna klassföreståndare Hasse fick vi andra året en annan lärare som heter Marie-Louise, hon var redan vår lärare inom ämnen som Textbehandling och Datakunskap. Jag minns att hon berättade att hon då bodde i Nynäshamn och hon hade en ganska mörk och lite hes röst vilket fick en att spekulera i att hon troligen drog i sig många limpor Gula Blend under köksfläkten hemma. Sedan hade hon lite utav en så kallad ”saft-och-kak-näsa” som man kan få om man dricker en del alkohol under helgerna, men det vet vi ju inte om det stämde eller ej utan var enbart spekulationer. Men hennes lektioner var intressanta och att arbeta med datorer under denna tidsepok var riktigt spännande, fler och fler började även att skaffa sig hemdatorer och något nytt började växa sig stort inom datorvärlden… Nämligen internet! Detta var första gången jag kom i kontakt med internet och fick lära mig vad det var för något, men man visste ju inte vad man skulle ha det till riktigt utan det enda jag gjorde var att ladda ner diverse fusk som kunde användas när vi spelade på arkadspelet ”Mortal Kombat II” i Torvallas café. Sedan var ju skolans internetuppkoppling helt usel och modemen man använde på den tiden tog hur lång tid som helst att starta upp med tillhörande skrikande oljud. Så det vi gjorde på lektionerna var att starta upp datorn och försökte ansluta till internet direkt när lektionen började, sedan satt man och gjorde sina uppgifter på datorn och ungefär halvvägs in i lektionen var internet uppkopplat och klart! Då kunde man använda sökmotorn Altavista på samma sätt som man gör idag med Google ungefär, och några av killarna i klassen tyckte ju det var himla kul att söka upp erotiska och snuskiga bilder som de sedan skrev ut på lärarens skrivare framme vid katedern. Så när Marie-Louise gick fram till skrivaren så kunde hon ibland skrika högt och sedan skällde hon lite på oss, vi skulle ju bara skriva ut våra arbetsuppgifter på lektionerna så att hon kunde rätta dessa. Då var det nog lite chockerande om det dök upp ett par kvinnobröst eller liknande bland alla papper som skrevs ut, hihi! Jag har även för mig att några av grabbarna tyckte det var kul att skriva ut denna typ av bilder och även skriva Jockes namn på dessa, då vände sig ju Marie-Louise oftast till honom i första hand när bilderna kom ut men hon förstod snabbt att han inte hade något med dessa att göra.

En annan rolig händelse från lektionerna med Marie-Louise var när hon visade upp en stor bok för oss elever, hon betonade att denna var väldigt dyr så skolan hade bara råd att köpa in ett enda exemplar av denna så vi fick vara försiktiga och turas om att läsa i den.

– Jag kan skicka runt denna så får ni alla möjlighet att bläddra igenom den, men ni får ABSOLUT INTE klottra i den eller förstöra den på något vis! Förklarade Marie-Louise och skickade sedan runt boken så att vi kunde titta igenom den lite snabbt.

När boken sedan gått klassen runt så kom den tillbaka fram till henne igen, och hon bläddrar snabbt igenom sidorna och är märkbart nöjd över detta exemplar som skolan köpt in. Men då ser man plötsligt hur hon spärrar upp ögonen helt förskräckt!

– NEJ! Men vem av er är det som har ritat en stor penis här i boken? Va? VEM ÄR DET!!!

Alla i klassen satt helt tysta och sedan började vi titta på varandra för att se om någon skulle ge sig tillkänna. Ingen erkände men då var det en av tjejerna i klassen som förklarade:

– Det fanns ingen snopp i boken när jag hade den här hos mig i alla fall.

Sedan svarade en annan tjej:

– Men jag såg att någon ritat en snopp när boken kom till mig!

Och mitt emellan dessa två tjejer i klasen, vem satt där tror ni? Jo en kille vid namn Tommy som nu fick skämmas och ta emot Marie-Louises utskällning, men många av oss andra började ju skratta åt det hela och tyckte det var ett roligt busstreck av honom. Självklart ska man inte klottra i skolans böcker, men det var en så löjlig men samtidigt väldigt rolig sak att göra och det kom så oväntat. Tommy fick be om ursäkt men sedan kunde lektionen fortsätta igen…

Tommy var även inblandad i en annan uppmärksammad händelse i samma klassrum men vid ett senare tillfälle, kanske som en hämnd för att han blev tjallad på angående hans busiga snopp i den dyra boken. Filmen ”Titanic” hade precis haft sin premiär och var en väldigt populär film på bio, många i klassen pratade om denna och att de så gärna ville se den. Jag som älskar film var såklart en av dessa och många av tjejerna i vår klass var nog lite extra förtjusta i Leonardo Di Caprio som hade en av huvudrollerna i filmen. Så när denna film kom upp som samtalsämne på lektionen kunde man höra hur många pratade om hur välgjord och bra den verkade vara, och att de genast skulle skynda sig att boka biljetter för att se den så snart som möjligt redan till kommande helg.

– Äh den var väl ganska förutsägbar, sen så dör ju han killen på slutet. Utbrister Tommy inför hela klassen när han berättade vad han tyckte efter att själv nyligen hade sett filmen.

Tjejerna bara gapade av förvåning, sedan blev de skitarga på honom för att han avslöjat hur filmen slutade! Att båten sjunker är ju fakta så det visste vi alla skulle ske, men ingen visste att en av huvudrollsinnehavarna skulle dö och när det visade sig vara vår kära Leo så blev det upprorisk stämning i klassrummet. Tommy verkade nästan gotta sig lite åt sitt avslöjande, därför misstänker jag att detta kanske kunde hänga ihop med att han blev påkommen och avslöjad med sitt penisskämt tidigare. Jag hade precis som vanligt bara skoj åt det hela och brydde mig inte så mycket, och min vän Jocke kan än idag prata om detta lilla minne när filmen kommer på tal.

Som jag nämnde tidigare så åt vi nästan aldrig skolmaten av någon anledning, utan hängde varje dag på Torvallas café och köpte godsaker där istället. Oftast en flaska Coca-Cola med tillhörande smörgås eller chokladboll, och jag hade ju förmånen att ha ett extrajobb efter skoltid som gav mig en liten inkomst att betala för detta. Några av de andra fick ibland be om att få sätta upp sitt köp på en nota eller att man ”kritade” och lovad ett betala sitt köp nästa dag, vilket oftast gick bra som tur var. Rez köpte sällan något själv men ville hemsk gärna smaka av alla oss andra, och man ville ju vara generös och snäll men sedan lärde man sig en läxa. Om han bad om att få smaka lite Cola exempelvis så sa man självklart ja första gången, men när man sedan hörde hur sugröret sörplade när han drack upp det sista som fanns kvar så blev man plötsligt utan dricka. Så han fick bara smaka en gång , inte fler än så…

När vi mumsat i oss det vi köpt så brukade vi första åren spendera många femkronor på arkadspelet ”Mortal Kombat II” som jag nämnde här ovan och testa alla de olika fusk och diverse koder vi laddade ner från internet. Det man kunde göra med dessa koder var att efter fighten, ja det är alltså ett fightingspel för er som aldrig hört talas om detta. Och när man besegrat sin motståndare kunde man genomföra en dödlig attack som kallades för att man avslutade matchen med en ”Brutality”. Dessa var häpnadsväckande häftiga men otroligt svåra att genomföra, man skulle styra spaken i olika riktningar och trycka på knapparna i en viss ordning för att lyckas. Så vi försökte och försökte varje gång men det var så svårt att lyckas göra allt rätt för att lyckas. Johan var nog den av oss spelare som mest fått erfara hur svårt detta var hur mycket vi än försökte, han valde nästan alltid någon av karaktärerna Raiden eller Sub-Zero men fick oftast möta sina värsta två motståndare Baraka eller Jax (eller ”Jävla Bög Jax” som Johan alltid kallade honom) som visade sig vara två riktigt svåra utmaningar. Men när han väl lyckades besegra någon av dessa två så hejade vi högt och glatt åt Johan och bad honom avsluta motståndaren.

– Kom igen Johan, gör något coolt! Ropade vi bredvid honom.

Han försökte då att genomföra det som skulle bli en så kallad ”Brutality” och förgöra sin besegrade motståndare, men kanske blev pressen för stor för honom eller något. För det slutade allt som oftast med att han ställde sin kämpe precis bredvid och sedan touchade motståndaren med en hög armbåge i ansiktet som fick denne att falla ihop på marken. Haha, vi skrattade lika mycket varje gång detta hände men det var så sjukt svårt att genomföra dessa mördande avslutningar. Men när vi lyckades, då hördes höga jubel inne på caféterian vill jag lova!

Det jublades inte lika mycket när vi spelade kort, som jag skrev i inledningen av inlägget så fick vi fick lära oss ett kortspel som heter ”Gurka” och då spelade man såklart om pengar för att det skulle bli mer intressant. Oftast satsade vi kanske en femkrona var eller liknande men det kunde snabbt växa till höga summor för den som vinner potten. Det roliga med detta spel var att man ibland kunde spela ut sin motståndare på ett finurligt sätt och då blev ju denne fullkomligt rasande, vilket var skitroligt! Men när man var den som förlorade blev man som sagt fruktansvärt upprörd över att ha varit så nära att vinna sen åker man istället på en förlust när sista kortet spelades ut, det råkade jag själv ut för många gånger och det var verkligen inte ett dugg kul. Några killar i parallellklassen satt vid ett eget bord och spelade samma spel, och man kunde ibland höra dem svära av samma anledning men jag tror att de spelade om betydligt högre summor så de förlusterna sved nog rejält. Det hade såklart varit kul att testa detta kortspel igen, men tyvärr minns jag inte reglerna längre. Det handlade väl typ om att man blir tilldelad fem kort eller liknande som sedan spelas ut mot varandra, och den som sitter kvar på det lägsta kortet vid spelets slut har vunnit. Och det var ju kanon om man då exempelvis satt på två tvåor i slutet och kunde spela ut en av dessa, vilket får motståndaren att tvingas spela sitt lägsta kort närmast min tvåa och kanske sitta kvar på ett väldigt högt kort istället som gör att man förlorar. Det låter kanske inte så roligt när jag förklarar men vi hade otroligt roligt med detta kortspel, tänk om man kunde samla ihop alla igen och köra ett parti ”Gurka” en kväll. Det hade ju varit kanonkul!

Under en kort period så jobbade det en tjej i caféterian, och jag misstänker att hon kanske hade Downs syndrom eller liknande och arbetstränade väl troligen där eller så. Inget ont om henne på något vis, men vissa verkade ha lite svårt för henne tyvärr och detta minns jag kunde bli en grej när man skulle köpa något att äta. Hon jobbade oftast tillsammans med en annan kille där som heter Martin, och det vissa tyckte var jobbigt med henne var att det tog lite längre tid för henne att ta betalt. Så när man stod där i kön så brukade några försöka beräkna vem som skulle ta deras beställning i kassan när man kom fram dit, och då kunde de bli skitsura om de trodde att det skulle bli just hon.

– Fan vad typiskt, jag kommer säkert att få Möget nu och så missar man hela jäkla rasten bara för det…

Några kallade henne så, Möget… Eftersom vi hade ganska korta raster så ville man snabbt hinna köpa det man ville och sedan hinna med ett parti ”Gurka” innan det var dags att gå tillbaka till skolan igen. Och råkade man då få henne framme vid kassan så kändes det väl då som att viktiga sekunder rann ut i sanden, jag själv hade inga problem med detta alls utan tog det som alltid lugnt och sansat. Men det var vid ett tillfälle som en av grabbarna, jag minns ej riktigt vem det var dock men han blev väldigt upprörd när hon skulle hjälpa honom. Han hade beställt en Cola och när hon hade fyllt pappmuggen så skulle hon stoppa i sugröret men det ville sig inte riktigt utan hon pillade länge och försökte få ner sugröret i hålet på plastlocket.

– Men kom igen nu då, och sluta pilla på mitt sugrör som jag ska dricka ur! Ropade han högt och irriterat.

Då blev hon så rädd och ledsen att hon bara släppte allt och gick därifrån, så då fick hela beställningen göras om istället vilket tog ännu längre tid. Och efter denna incident så såg jag nog inte till henne där något mer, så jag hoppas inte att hon blev bortskrämd.

Jag hade aldrig skolkat från skolan tidigare men tyvärr började jag göra det en del i gymnasiet. Man kan inte skylla på att jag var skoltrött för det var väl alla, och gymnasiet var ändå bra mycket roligare än högstadiet men det var vissa tidiga morgnar som gjorde att man försov sig och missade första lektionen. Jag var absolut inte ensam om detta utan det var just för att flera andra skolkade som jag själv lockades till att göra detsamma, och Johan hade ju ett alldeles eget uttryck för detta när han vissa eftermiddagar inte orkade med sista lektionen. När vi andra gick tillbaka mot skåphallen från Torvalla så kunde man plötsligt höra honom säga:

– Nej nu blir det vänster!

Med detta menade han att han vek av på vägen till vänster som ledde honom hem istället för att följa med in i skolan igen. Så detta blev ett standarduttryck för oss andra att om man någon gång drog tidigare från skolan, då blev det vänster! Han behövde ju heller inte ta hem några jobbiga lappar om ogiltig frånvaro som föräldrarna behövde signera eftersom han var två år äldre än oss andra, så när vår klassföreståndare delade ut frånvarolapparna i klassrummet så kunde han själv signera den och lämna tillbaka den direkt till läraren.

– Sådär, då var det klart! Sade han och log stort mot oss andra.

Haha, den jäkeln alltså. Jag började ju att jobba som extraanställd på ICA butiken jag redan nämnt här flera gånger, detta var i starten av vårterminen första året i gymnasiet och jobbade då oftast sena kvällar till kl.22 ungefär. Så när jag kom hem på kvällen och kanske var tvungen att börja med läxor eller plugga till prov var jag ju så trött att jag inte orkade, utan somnade istället och var sedan väldigt trött nästa dag. Men man lockades av att tjäna pengar så man tog på sig så många arbetspass man bara kunde, tyvärr blev skolan lidande för detta men i slutändan så har det ju ändå gått ganska bra ändå. Jag uppmuntrar absolut ingen att skolka för det är bara dumt och otroligt onödigt, och man får många gånger kämpa hårdare senare i vuxenlivet vilket det inte är värt. Så med facit på handen så önskar jag att jag hade varit mer skötsam och tagit tillvara på skoltiden mycket bättre än vad jag faktiskt gjorde.

När studenten närmade sig sista året kändes allt helt fantastiskt, tre år på gymnasiet bara flög förbi kändes det som och plötsligt planerade vi för studentskivor och examensfester. Det skulle beställas studentmössa och provas ut kostym till den stora dagen, men det var sådant som inte kändes så intressant i sammanhanget. Jag såg mer fram emot en sista stor fest med klasskompisarna på kvällen efter att vi hade tagit studenten, och sista veckorna var det riktigt sköna dagar i skolan. Det var mestadels utflykter och annat, Matley bjöd hem hela vår klass till hennes landställe ute vid Tyresö slott så att vi fick hänga där en eftermiddag. Det var riktigt trevligt, sedan besökte vi Naturhistoriska Muséet på Valborgsmässoafton har jag för mig. För både Tommy och Golden var redan lite dragna när de mötte upp oss där, sedan smuttade de i sig lite mer alkoholhaltiga drycker som de hade med sig i en väska. Man märkte inte av detta på Tommy särskilt mycket, men när vi åkte tunnelbanan hem sen så släppte Golden loss ordentligt. Han dansade runt en av stängerna i vagnen samtidigt som han sjöng på två olika sånger samtidigt, då han sjöng ”Äter mest, på Egons fest” ena stunden för att sedan helt plötsligt övergå till att sjunga ”Jag blir k*t, på min ubåt” nästa sekund så det var en salig mix vi fick höra i hans framförande. Han verkade må toppen i alla fall och det gjorde vi andra också, dock så var vi troligen lite piggare än honom på kvällen sen eller åtminstone nästa morgon.

När dagen tillslut kom så var det dags för oss att äntligen ta studenten, alla kom uppklädda till skolan och klassen möttes upp för att fotografera oss utanför skolbyggnaden. Sedan fick vi gå till vårt klassrum för att ta emot slutbetygen och tacka av vår klassföreståndare Marie-Louise, och vi tackade varandra i klassen för åren som varit och skrev i varandras studentmössor. Nu var det dags att samlas i korridoren som leder bort mot skolans entré, i korridorens slut såg vi skolans dörrar lysa upp och det var som att frihetens ljus väntade på oss där utanför. Vi väntade på vår tur och samlade oss, sedan kunde vi skrikandes springa ut genom dörrarna och ut på skolgården för att möta våra familjers höga jubel. Det var ett sådant härligt minne och alla kramade om varandra en sista gång, sedan åkte alla vidare hem för att fira med släkt och vänner. Senare på kvällen så åkte jag över till Jocke och hans familj, de firade fortfarande men nu var det dags att åka in till Djurgården för att festa loss på vår examensfest. Vi fick åka Porsche till festen, det var någon släkting till Jocke som körde in oss dit och jag minns att jag fick ligga ihopkrupen i det pyttelilla baksätet med huvudet dunkande mot bakrutan så fort det guppade till lite i bilen. Men väl framme så hoppade vi ut och kunde möta upp våra klasskamrater och många andra från skolan som var där och firade tillsammans. Tyvärr minns jag inte mycket mer från denna kväll, men det är väl kanske så det ska vara när man tar studenten. Då har förmodligen festen varit riktigt bra, eller hur!

Sådär, nu har man även skrivit ner minnen från gymnasiet och alla dessa roliga människor man lärde känna på den tiden. Jag hoppas att det även är roligt för er andra att läsa om detta och inte bara ett nostalgiskt minne för min egen del, men det var kul att skriva lite om det som hände under dessa tre år och jag kommer garanterat att skratt åt alla dessa minnen när jag är gammal och grå när jag läser om detta igen. Jag vill passa på att skicka en hälsning till mina före detta klasskamrater, tack för de minnesvärda och roliga år vi fick tillsammans! Och såklart ett stort tack till alla ni som läser, ha d biff!

GYMNASIETS JERKER går till Rez, killen som knappt såg något alls men som samtidigt vägrade skaffa sig glasögon. Ett exempel på detta var när vi var inne med klassen på (August) Strindberg Festivalen i Gamla Stan, då kunde man åka på en guidad rundtur i ett litet tåg och när vi sitter på tågvagnen som rymde ungefär fyra till sex personer så ser en av oss en övervakningskamera bakom ena sätet.

– Shit, kolla de filmar oss!

– Vart då? Frågade Rez och tittade rakt upp i himlen.

Ja det satt ingen kamera på solen om han nu trodde det, vad vet jag. Denna festival var i alla fall bland det tråkigaste jag upplevt och det tyckte nog de flesta andra också. Så när vi stod där på torget så försökte Johan lätta upp stämningen lite. Han ställde sig plötsligt framför Rez och sparkade av sig sin ena sko rakt upp i luften framför sig, han fångade den med ena handen och sedan hoppade han upp och låtsades han snärta till Rez i huvudet med skon innan han landade och satte på sig skon snabbt igen.

– Vad gjorde du? Sade Rez frågande.

Nu kanske jag får honom att framstå som lite ”trög” och att han inte hänger med riktigt, men jag tror faktiskt att han såg så pass dåligt att han inte uppfattade vad som hände. Och om så är fallet så borde man faktiskt skaffa glasögon eller linser för sin egen skull…

Jaha ja, hoppas att ni alla mår bra där ute i vårt avlånga land. Nu är vi inne i midsommarveckan med det tillhörande osäkra vädret som vi är vana vid såhär års, och det verkar som att gräset frodas något enormt för om det är någon som känner av de höga pollenhalterna just nu så är det jag…

Men jag är van, såhär är det varje år runt midsommar så jag äter mina tabletter och sprutar med min nässpray för fullt. Dock så är det jäkligt jobbigt för kroppen mår inte toppen trots alla fina mediciner man kan ta, men så är det för de allra flesta pollenallergiker skulle jag tro så det är inte extra synd om mig på något vis. Jag vill bara gnälla lite så att någon där ute kanske förstår att jag är i stort behov av glass och jordgubbar, kanske att någon kommer förbi och överraskar mig…

Hur har er midsommar varit? Vi valde att fira hemma med familjen i år, så vi startade firandet med sill och det vanliga till lunch. Sedan tog vi oss ner till stora ängen här där vi bor och firade med resten av grannskapet, och om ni undrar om jag dansade runt midsommarstången så kan jag informera er om att den här grodan har tagit sitt sista skutt och väljer att aktivt titta på alla andra dårar istället. Haha! Hela grejen med att dansa runt midsommarstången är så konstig, men man har ju gjort det ändå under väldigt många år för det anser vi ju vara typiskt ”svenskt” och något vi ska vara stolta över. Och numera verkar ju stora delar av omvärlden känna till våra uråldriga midsommar ritualer, vissa kallar dem ju till och med hedniska och lite skrämmande av någon anledning. Men om de bara visste vad texten i ”Små grodorna” och ”Prästens lilla kråka” egentligen handlar om så skulle det nog inte vara så läskigt, eller hur?

Efter att ha besökt midsommarstången så gick vi tillbaka hem igen, Linda hade fixat ihop en god jordgubbstårta som vi nu såg fram emot att få sätta tänderna i och mumsa i oss. Så det blev lite fika och sedan började jag sakta att förbereda för vår middag, vi skulle grilla kött och då är det viktigt med förberedelser och att ge köttbitarna mycket kärlek så de blir sådär fantastiskt goda att äta sen när det är dags. Märkligt nog så har jag alltid sällskap i köket numera när jag hanterar kött, då sitter två små lurviga pälstroll nedanför mig på golvet och tittar med stora snälla ögon på mig i hopp om att få en smakbit. De är så söta de små vovvarna, och vid dessa tillfällen verkar jag vara deras allra bästa vän i hela världen. Men så fort de fått smaka lite så brister vänskapen och sedan återgår de till att vara morsgrisar igen, då springer de till Linda och fjäskar lite istället. Wilbur kan ibland komma tillbaka eftersom han är en nyfiken liten själ, och det är så mycket bus i blicken på den lilla killen. Hans nos vädrar och allt är så spännande för honom fortfarande, medan GW mer och mer fortsätter att bli en gammal gubbhund som vill vara ifred från sin hundkompis. Han leker gärna när det passar honom och det är inte hela tiden längre som det var förut, utan Wilbur är nog ganska jobbig som hela tiden försöker få igång gubbhunden hela dagarna.

Till middag blev det grillbiff från grillen och potatisgratäng med tillhörande godsaker. Det är så gott och roligt att kunna grilla mat utomhus, detta har jag saknat när man bodde i lägenhet. Så nu tar vi tillfället i akt varje helg och grillar vår mat, och det har varit underbart gott varje gång. Jag testade att göra en ny sås som heter Aji Verde efter den fantastiska kocken Erik Videgårds recept, och de flesta i familjen verkade gilla den. Basen är majonnäs med mynta, lime, koriander och lita annat gott. Men idag var det som att jag valde sida angående koriander, tidigare har jag varken tyckt om eller ogillat kryddan trots att den är en känd vattendelare. Antingen älskar man koriander eller så avskyr man den, och tyvärr verkar jag ha hamnat på den tråkiga sidan bland de som ogillar den för just idag av någon anledning blev smaken väldigt påtaglig och doften gillade jag verkligen inte. Inget ont om receptet på något vis, de andra gillade ju såsen men jag blev lite paff att just idag skulle jag ta ställning kring koriandern. Låt dock inte detta påverka er utan jag vill ändå att ni testar att göra egen Aji Verde, och gissningsvis kommer ni som gillar koriander att älska såsen.

Barnen aktiverar sig utomhus lite mer än vanligt numera, vilket är jättebra! Vädret är såklart en bidragande orsak till detta, och när det inte regnar så passar de på att spela badminton eller kubb. Jag hittade ett paket med ett nät och fyra badmintonracketar som de använder flitigt, så det var en bra investering. Sedan har de spelat lite kubb och även kastat frisbee ibland, men just badminton verkar vara roligast och de vill även börja spela i vår förening hemma. De har öppet hus för alla medlemmar som vill spela på onsdagar, så vi tänkte gå dit och kolla läget nästa gång de har öppet.

Vi känner att semestern närmar sig och den är välbehövlig, både Linda och jag börjar känna oss slitna efter ett långt och intensivt år med flytt och annat som hänt. Det har mestadels varit positiva och bra saker, men vi jobbar båda mycket och har fullt upp med diverse saker på helgerna. Nästa helg ska vi åka till Borås där Linda ska ställa ut hundarna, och Nova följer med oss dit för hon ska ta tåget därifrån vidare till sin syster Issa i Falkenberg och sedan stanna där en vecka. Sedan åker hon med dem tillbaka till Stockholm när de ska komma och hälsa på oss på semestern, det blir riktigt trevligt och något att se fram emot. Men innan de kommer så måste jag köpa massor av paket med ”Karins Lasagne” och proppa in i frysen. Issa älskar dessa och så länge det finns lasagne kanske hon stannar kvar och inte har så bråttom hem igen.

Sen har vi det här med att byta bromsbeläggen på bilen, det skulle jag ju göra tidigare och det blev bara skit av alltihop. Bromsoket såg inte alls ut som jag är van vid och det fanns inga glidbultar att lossa för att få isär bromsarna, jag försökte kolla på diverse olika videos men blev inte klokare av det. De verkar ju hoppa över just det momentet där de lossar på allt och visar bara hur det ser ut innan och sedan efter när de byter ut bromsbeläggen. Detta stör mig fruktansvärt mycket, att inte klara av att utföra de enklaste sakerna på bilen längre utan att man måste ha specialverktyg eller liknande. Detta resulterar då troligen i att man måste lämna in bilen på märkesverkstad vilket bara känns onödigt för en sådan enkel sak, så nu skulle Kent kika på bilen och se om han kunde lösa det på något vis och visa mig hur man gör. Det är tur att man har honom och min kära far som är kunniga på bilar, även min bror har bra koll på det mesta så de brukar hjälpa mig. Men jag var ganska sur och irriterad efter att ha påbörjat detta tidigare och så lyckas man inte göra klart arbetet, för det borde fasen inte vara särskilt svårt och jag hoppas att Kent hittar bultarna eller vad det nu är som håller ihop hela bromsoket. För på dessa instruktionsvideos så ser det ju så himla lätt ut men varje gång så dyker det upp något oväntat som ställer till det för mig. Jag känner att bilar är inte min grej, jag är nog mer en flygplanskille…

Fotbolls-EM i Tyskland är i full gång nu men jag kan inte påstå att jag sett så många matcher, men några har jag sneglat på i alla fall. Intresset är inte riktigt lika stort hos mig längre, och speciellt inte när Sverige missade hela turneringen. Linda är inte så intresserad hon heller men kollar gärna på Sverige om de spelar, Theo kan också fastna om jag kollar på någon match men resten av familjen är lite som min far. Det vill säga TOTALT ointresserade av sport! Så numera tittar jag i min ensamhet när jag kan och håller nog Italien som mitt favoritlag, det brukar vara dem jag hejar på om Sverige inte är med eller om de åker ut tidigt i turneringen. Hittills har vi hunnit se storstjärnor som Mbappé bryta näsan, Ronaldo har sprungit offside, Tyskland pulveriserade Skottland med 5-1 (rena rama hockeysiffror) och Ungern har en intressant forward som är både rund och skäggig som ser ut att ha hämtats från ett korpenlag. Om jag ska tippa en vinnare så säger hjärtat alltid Italien, men hjärnan skriker antingen Tyskland eller Frankrike. Så låt höra, vilka har ni som favoriter att vinna mästerskapet?

Ni ska ha ett stort tack för att ni läser, nu ska jag ut och öva på alla fotbollsfinter jag snappat upp på TV och se om jag blir upptäckt av någon klubb som vill investera i min talang. Kanske ett korpenlag vill ha mig åtminstone, jag slår bra svepande inlägg (sådana där skruvade med lite snö på som Ola Andersson kallar dem för på TV). Önskar er alla en fortsatt fin midsommarhelg, ha d biff!

DAGENS JERKER tycker jag att vi kan ge till Kina och Nordkorea som fortsätter att förse Ryssland med vapen och militär utrustning så att de kan fortsätta sitt fruktansvärda anfallskrig mot Ukraina. Skäms på er!

I onsdags förra veckan bar det iväg på en kortare ”hemester”, och det var dags för Linda och mig att besöka den lilla mysiga staden Trosa. Det finns ju så mycket fint och många vackra platser här i Sverige som bara väntar på att bli upptäckta av oss, och Trosa ligger bara ett stenkast bort så det går snabbt att ta sig dit med bil.

Jag har bara varit i Trosa en gång tidigare och då var det på en konferens med jobbet, men jag tyckte det var mysigt där och framför allt så var det ett häftigt hotell vi bodde på då med alla dessa olika rum som var inredda på olika sätt. Jag hade nu bokat in oss på samma hotell men hade ingen aning om vilket rum vi skulle få när vi väl kom dit, så det blev en överraskning för oss båda. Vi fick ett rum som heter Tuvstarr, ett grönt mysigt rum med inspiration av skogen.

När vi checkat in så kände jag mig trött och fick huvudvärk, så jag passade på att ta en liten tupplur innan det var dags för oss att göra sig fina inför middagen. När vi bytt om och var klara så hade vi lite tid över innan vår middagsbokning, så vi gled ner till hotellets lobby och köpte en drink i baren. Inredningen på hotellet är väldigt annorlunda och häftigt, där vi satt nu påminde allt om ett troférum från en savann eller liknande. Möblerna hade ränder likt zebror och fläckar som en leopard, och vissa pallar hade djurskinn på sig av olika slag. Sedan hängde det lite jakttroféer på väggarna, så vi studerade möblemanget och pratade en stund innan det var dags att gå vidare till sjökrogen där vi skulle äta kvällens middag.

Innan jag skulle boka bord till oss så noterade jag att det verkar vara många fiskrestauranger här i staden, men ingen av oss är tyvärr särskilt förtjusta i fisk. Det är säkert jättegott men på vår meny fanns det oxfilé och det är gott, så vi valde ett säkert kort och slog till på varsin köttbit. Linda valde oxfilémedlajonger och klyftpotatis, och jag valde en plankstek. Men precis när vi slagit oss ned på restaurangen och fått in vår dricka till maten så kände jag mig plötsligt sämre än tidigare och mådde inte alls bra. Jag försökte äta men fick bara i mig två tuggor sedan tog det stopp, vilket var jättesynd för maten såg otroligt god ut och doftade ljuvligt. Men dessvärre fick jag inte i mig mer än så, Linda tyckte det var pinsamt att bara hon satt och åt mat men jag kunde inte göra så mycket åt saken. Utan jag försökte hålla henne sällskap så gott jag kunde men kände att jag snabbt började må sämre, kroppen värkte och huvudet dunkade. Så vi betalade för oss och fick helt skippa kvällspromenaden genom staden och istället återvända tillbaka till hotellet.

När vi kom in på hotellrummet så var jag tvungen att lägga mig direkt, jag mådde illa och skakade i kroppen. Var tusan kom detta ifrån helt plötsligt? Jag hade känt mig lite torr i munnen tidigare på dagen och hade ätit lite mindre än vanligt, men detta gick väldigt fort och plötsligt mådde jag inte bra alls. Linda ville åka hem istället för att stanna kvar, men jag var inte körduglig och båda hade dessutom druckit alkohol tidigare så vi hade inget annat val än att stanna kvar över natten.

Båda sov väldigt dåligt den natten och nästa morgon vaknade Linda tidigt och ville hem, jag kände mig aningen piggare än kvällen innan och gjorde mig redo för hemfärd. Men när vi skulle checka ut var inte receptionen öppen så vi fick varsin kopp kaffe av någon morgonpigg personal där tills receptionen blev bemannad. Så vi smuttade i oss kaffet och kunde tillslut checka ut och påbörja vår resa hem igen. Detta blev såklart inte alls den vistelse vi hade hoppats på men det är inte mycket man kan göra, blir man sjuk så blir man. Jag hade sett fram emot detta i flera månader sedan jag bokade allt och nu blev det bara pannkaka av alltihop. Vi får försöka åka tillbaka en annan gång istället och hoppas att allt går bättre då, fördelen med Trosa är ju att det inte ligger så långt bort utan det tar bara en timme med bilen dit. Det är en otroligt mysig stad och kommer verkligen till sin rätt under sommaren om vädergudarna låter solen skina över det lilla samhället. Alla de små broarna ger en speciell känsla där de låter turister vandra fram och tillbaka över Trosaån som flyter genom staden, så vi får se när vi kan komma tillbaka dit igen!

Väl hemma igen så hade vi köpt med oss nybakat bröd på hemvägen och även lite fika till nationaldagsfirandet. Så vi åt frukost och sedan kom Kent förbi på sin motorcykel för att hämta upp Theo, de skulle åka iväg på en MC-träff tillsammans under dagen. När de åkt så dippade jag tyvärr igen och fick tillbaka huvudvärken, så jag ville bara lägga mig på sängen en stund tills det gick över. Men den släppte inte utan istället fick jag feber och frossa, jag fattade ingenting utan blev liggandes i sängen i flera timmar innan jag runt middagstid orkade ta mig upp igen. Ingen annan i familjen verkade vara sjuka så det var tydligen bara jag som mådde dåligt, men tur var väl det.

Idag, ganska precis en vecka senare så mår jag bra igen. Matlusten har kommit tillbaka och energinivåerna ökar sakta men säkert, imorgon har barnen sina skolavslutningar så då har jag tagit ledigt för att kunna vara med på dessa. Tyvärr så har Theo åkt på bältros, han fick först två röda torra utslag på magen och ryggen så vi trodde det var eksem eller liknande. Men en dag senare så började det dyka upp små blåsor i de röda fläckarna och därefter fick han feber, så efter ett läkarbesök kunde det konstateras att han fått bältros. Stackars Theo… Jag minns när han var liten och hade vattkoppor, han hade så stora blåsor då jämfört med sina syskon och skorporna efteråt måste ha kliat enormt mycket på den lilla kroppen. Jag hoppas att det blir lindrigare nu denna gång och att han snart är frisk igen, krya på dig Totten!

Denna helg ska jag ge mig på att byta bromsarna på bilen, för nu har äntligen bromsbeläggen levererats och dessutom är jag piggare. Så får vi se om jag minns hur man gör detta nu, det var ju ett tag sedan sist men det ska nog gå bra. Det börjar även bli dags att byta olja och oljefilter i både Lindas och min bil men det får vänta lite, en sak i taget. Tack för att ni läser, hoppas att ni alla får en fortsatt fin dag. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till bacillerna som förstörde vår vistelse i Trosa, och till bacillerna som nu attackerar fina lilla Totten…

Haha, min tyska sitter som den ska än idag! För alla förstår väl vad rubriken vill förmedla, inte sant?

Avslutning, det borde det ju betyda enligt mig och mina aningen rostiga kunskaper i tyska språket. Vi har nu kommit till en av de tidpunkter på året när barnen har många olika avslutningar, förra helgen hade deras dansgrupper terminsavslutning och i torsdags var det pianoavslutning för twinsen. Då var vi föräldrar inbjudna att komma och lyssna på barnen när de spelade upp varsin låt som de övat på, och jag är väldigt imponerad av Nova och Theo måste jag säga. De övar oftast med hörlurarna på sig här hemma och då hör man ju inte vad de spelar, man ser bara hur deras snabba små fingrar far fram och tillbaka över pianot så nu fick jag äntligen höra hur det låter. Nova var väldigt nervös innan hon skulle spela för alla oss vuxna, men när hon väl satt där så gick allt bra och hon spelade sin låt väldigt fint. Sedan var det Theos tur, han var säkert lite nervös han också men det märktes inte av lika mycket. Utan han rev av sin låt och fick sedan beröm av en främmande kvinna när vi gick därifrån efteråt, och även fast barnen hade sin ”mamma vecka” så ville han följa med hem till oss sen så vi kramade Nova innan vi skyndade oss till bilen. Det är så kul att se allt de lär sig och vilken utveckling de haft sista åren, jag blir så stolt av att se hur glada och stolta de själva blir efter att ha klarat av saker de kanske varit nervösa inför att göra. Älskade fina barn vad ni får mig att må bra!

Men snart kommer ytterligare avslutningar, det nalkas skolavslutning den 13 juni och efter det så får de njuta av sitt efterlängtade sommarlov. Jag har nämnt det här tidigare på bloggen, men när jag var barn så var nog skolavslutningen och julafton de två bästa dagarna på hela året. Jag minns den euforiska känslan än idag när man lämnade klassrummet och sprang hem för att fika med familjen, sedan var det bara hopp och lek med tillhörande sena kvällar resten av sommaren. Jag mår till och med bra av att bara tänka på hur glad jag var på den tiden, så jag hoppas att barnen är lika peppade och glada när de snart är deras tur och att de sedan får en riktigt rolig och fin sommar. Men vi är inte riktigt där ännu, det är fortfarande några skoldagar kvar så de får hålla ut ett litet tag till…

Nästa vecka är det Sveriges nationaldag, det är inget jag firar på ett överdrivet patriotiskt sätt eller så men jag uppskattar att man är ledig den dagen. Men det blir säkert en massa fikabröd eller kanske glass, samt att den svenska flaggan skickas fram här hemma. Linda och jag ska däremot åka till Trosa dagen innan och bo på Bomans Hotell en natt, det är ett väldigt mysigt och fint hotell som jag besökt med mitt jobb en gång tidigare. De är väl mest kända för alla sina festliga inredningar i de olika rummen, så på onsdag hämtar jag upp Linda när hon slutat jobba sedan åker vi iväg… Mot Trosa!

Förhoppningsvis så har vi lite tur med vädret, då kan vi promenera runt lite längs med vattnet i den porlande ån som sakta flyter genom den fina lilla staden. Jag har bokat in oss på en restaurang där vi ska äta middag när vi har checkat in, det verkar mestadels vara fiskrestauranger i Trosa men jag hittade vad som verkar vara en fin liten restaurang där de även serverar lite annat. Den ligger belägen intill Trosaån och verkar ha fått goda recensioner så vi hoppas att vi båda blir mätta och belåtna, sedan får vi se vad vi hittar på därefter. Mycket kommer nog att hänga på vädret skulle jag säga, och det blir vad vi gör det till helt enkelt!

Bilen piper… Inte exakt så som jag beskriver det men det piper ett larm inne i bilen varje gång den startas och jag gissar att det är Henke som suttit och karvat i sin voodoo docka där hemma med en rostig kniv för att jäklas med mig som vanligt. Nu varnar bilen att bromsbeläggen måste bytas och att jag måste kontakta en verkstad omgående, alltså det är jättebråttom! Men det tänker jag fan inte göra, det är dyrt och dessutom blir hela dagen ett jäkla pyssel att lösa rent logistiskt och praktiskt. Så jag har beställt nya bromsbelägg och om jag har tur så kommer jag kunna byta dessa nu i helgen. Hörde dock att de flaggar för regn och oväder som skall blåsa in över Sverige på söndag, och jag får inte plats att köra in bilen i garaget ännu så jag hoppas det drar ut på tiden för jag vill inte sitta ute i regnet och byta bromsarna. Men då kommer väl Henke dansa någon olustig regndans naken där uppe i Holviksskogen där han huserar och göra allt för att det dåliga ovädret skall dra in över Nynäshamn och ligga kvar där hela helgen. När tänker han bli snäll egentligen?

Linda har fått ett nytt jobb på en förskola i Nynäshamn! Jag har nog inte nämnt detta här tidigare, men hon kommer att börja där i augusti och slipper då pendla till Gröndal varje dag. Jättekul för henne och vi är så glada för hennes skull, hon verkar också peppad för uppgiften och ser fram emot en ny utmaning som förskollärare på en annan förskola. Och de verkar så trevliga på det nya stället, de har till och med bjudit med henne på en middag ikväll när personalen ska ut och äta tillsammans. Så jag hoppas att de nu har en trevlig kväll och att de tar emot henne på bästa möjliga sätt, hon är verkligen värd detta och jag önskar henne all lycka på sin nya arbetsplats när hon börjar där efter sommaren!

DAGENS JERKER går till Henke som bara förstör, jag vill inte ha mer problem med varken hus eller bil så låt oss vara nu! Men om jag skulle ta och köpa en ny voodoo docka åt honom, som egentligen är en mindre version av han själv utan att han vet om det, då kommer ju all ondska han önskar andra slå tillbaka mot honom själv. Genialiskt!

Henke – Jimmy 0-1…

Hjälp! Vad ska jag ta mig till, jag är lämnad helt ensam att dö här i vårt hem ute i Nynäshamns vildmark. Linda kom tillbaka hem igen!

Nu kanske ni upplever att jag överdriver situationen en smula, och ja det kanske jag gör men det är min känsla som jag vill förmedla här och i den känslan så känner jag mig väldigt ensam. Linda har nämligen tagit med sig hundarna och min bil för att åka på hundutställning i Ronneby som ligger i sketna Blekinge. Vilken grinig ton jag har när jag skriver, men vad tusan Blekinge är väl inte mycket att hurra för egentligen eller har jag fel? Nåja, Linda har i alla fall tagit med sig GW och Wilbur och lämnat mig alldeles ensam här hemma. Detta blev påtagligt när jag kom hem igår och inga vovvar skällde ut en eller hoppade på marken framför mig när jag klev in innanför ytterdörren…

Nu var förvisso barnen hemma med mig men de vaktar inte huset på samma sätt och har ingen päls som skall klappas, haha! Barnen är fantastiska och håller mig sällskap medan Linda är bortrest, och vi har fullt upp denna helg med dansrepetitioner på lördagen och sedan hade de två dansuppvisningar på söndagen. Planen var annars att under söndagen hade vi tänkt fira de som nyligen fyllt år i släkten samt gratulera min kära mor och andra morsor på morsdag, men det blev tyvärr en krock med barnens dansuppvisningen så vi får träffa släkten en annan dag istället. Men mina syskon och jag hade skramlat ihop till en häftig tavla åt vår kära mor, som min bror Tommy var ”tvungen” att modifiera lite innan han gav bort den tydligen…

För att lyxa till det lite i vår ensamhet så åkte jag med alla barnen till Pizza Hut för att äta en god fredagsmiddag. Vi hade inte varit där på länge nu så det är verkligen dags för pizzafrossa och smarriga milkshakes! Fasen vad gott det är med deras pizzor emellanåt, äter man där lite då och då så blir det riktigt gott vid varje tillfälle. Men jag minns när man brukade åka dit och äta pizzabuffé till lunch, och då proppade man i sig alldeles för mycket enbart för att det skulle vara värt pengarna man betalade för att få äta där. Då blev det tillslut så att man fick lite avsmak för deras pizzor ett tag, de är ju väldigt mättande och goda men proppar man i sig så mycket att man enbart måste fokusera på att andas resten av dagen så försvinner tjusningen. Men nu hade vi nog inte ätit där på nästan två år så det var verkligen dags igen för ett nytt besök, och det var riktigt gott kan jag lova!

På lördagen så åkte jag med twinsen till Gustavberg, och på vägen dit så släppte vi av Freja och stora Nova i Ösmo. Det skulle vara en stor marknad där hela helgen så de vill dit och kolla vad som fanns att göra där, och Freja skulle egentligen ha varit med på dansuppvisningen men eftersom hon bröt sin fot tidigare så får hon avstå dansen denna gång. Nu är hennes gips borta och allt har läkt ihop bra, men hon måste ta det lugnt och inte belasta foten så mycket. Så efter att vi släppt av dem där så åkte vi ut till Värmdö så att de kunde öva och förbereda sig för dansshowen.

Och på söndagen var det då dags, terminsavslutningen för alla dansgrupperna. Det var två föreställningar med 19 framträdanden i varje föreställning, så detta tog lite tid men det var väldigt roligt att titta på för oss alla. Det är ju blandade åldrar med allt från småbarn upp till äldre tonåringar, och alla var väldigt duktiga. Theo och en annan kille gjorde dessutom en soloframträdande, riktigt coolt och modigt gjort av dem! Det är alltid kul att se resultatet av alla timmars övande under terminen, de var alla väldigt duktiga och vi hejade på dem från läktaren i publiken. Bra jobbat twinsen!

Senare igår kväll så kom Linda hem igen med våra glada vovvar, hon var dock trött och sliten efter den långa bilresan så vi packade ur bilen och sedan var det läggdags mer eller mindre. Skönt att ha dem hemma igen, och det hade gått bra på utställning för GW som varit lite kinkig sista gångerna. Han vann inte denna gång men fick bra kritik och kom högt placerad, men Wilbur… Ja den lilla busen saknar tydligen en tand och fick nedslag på detta två gånger, visste faktiskt inte att det var så viktigt med detta men den får väl växa ut så blir det nog bra sen. Han hade skött sig jättebra i alla fall och bortsett från kritiken gällande den saknade tanden så fick han mycket beröm. Det blir spännande och se vad han får för resultat sen när han vuxit färdigt, sedan hörde jag att min svärmor Åsa vann någon tävling för uppfödare med sin kennel. Grattis och bra kämpat i värmen allihop, men glöm inte bort att det hade nog aldrig gått så bra om det inte vore för den eminenta ”markservicen” a la Lasse där på tävlingen som verkar ha fått rodda med förberedelserna. Heja er!

Jag kan inte andas på nätterna, tydligen… Linda tyckte först att jag börjat snarka väldigt högt, så pass högljutt att hon inte kunde sova. Jag har själv reflekterat över att jag haft svårt att få luft vissa nätter och vaknar då nästan lite i panik, men då har andningen kommit igång som vanligt och sedan har jag kunnat somna om igen. Okej men då kollar jag upp om man kan göra något åt detta tänkte jag och kontaktade en läkare som tyvärr inte kunde hitta orsaken till de höga snarkningarna, så denne skickade mig vidare till en läkare som var professor inom området. Han undersökte mig noggrant men tyckte att luftvägarna i näsan såg bra ut och inte heller att halsmandlarna var för stora så de behövde opereras bort. Men han misstänkte att något påverkade min andning så pass på nätterna så han ville utreda saken ordentligt och hitta orsaken till detta. Då blev jag skickad till en klinik på Sabbatsbergs sjukhus där jag fick hämta ut en sorts utrustning som jag skulle sova med under en natt. Den kunde mäta och registrera min sömn och hur andningen betedde sig nattetid, en bra början enligt honom så kunde han sedan utvärdera resultatet av mätningarna.

Men jag fick inget svar, utan blev kallad tillbaka till kliniken istället där de sa att jag hade alldeles för många andningsuppehåll under nätterna så detta var tvungen att åtgärdas. Jag fick nu träffa en annan specialistläkare som undersökte mig och hon konstaterade ganska bestämt och omgående att min tunga var för stor (?), något jag aldrig hört talas om tidigare. Hur kan ens tunga vara för stor, det låter ju konstigt. Jag förklarade att jag provat bettskena och diverse sprayer för näsa och hals men att inget har hjälpt särskilt bra.

– Nej det är inte så konstigt, din tunga är ju så stor så hur ska du få plats med en bettskena i munnen då. Det är inte möjligt, det får inte plats där inne. Konstaterade läkaren.

Jag kunde bara hålla med, för den där bettskenan hittade jag på kudden varje morgon så på något sätt lyckades jag spotta ut den under natten när jag sov. Så jag började nu förstå problematiken, och lyssnade vidare på vad läkaren hade att säga.

– Du ska få prova att sova med en mask kopplad till en maskin som hjälper dig med andningen nattetid när du sover, den pressar in luften åt dig så att du inte får dessa andningsuppehåll. Vi testar hur det fungerar på dig, men jag tror den kommer hjälpa dig direkt. Förklarade läkaren och skickade mig vidare för att få prova ut vilken mask som passade mig bäst.

Det fanns tre olika varianter att välja mellan där den första var en heltäckande mask för näsa och mun, en för enbart näsan och sedan en sorts konstig grimma såg det ut som som man fäster i näsborrarna. Den sista gick bort direkt och var inget för mig, och den heltäckande masken håller inte tätt om man har skäggväxt så då fick det bli den man har på näsan för min del. Så denna har jag nu testat hemma med varierat resultat, två av fyra nätter har det gått bra att sova. Men två gånger har jag vaknat på natten med en känsla av panik och inte riktigt vant mig med att ha denna lilla mask på näsan, så då har jag dragit av mig den och kippat efter andan. Eftersom den hela tiden hjälper till att blåsa in luft så är det lite svårare att andas ut efter andetagen, man får lite motstånd då så att säga. Och drömmer man något läskigt eller actionpackat som jag oftast gör, då behöver man kunna andas bra om man blir jagad av varulvar i sömnen eller liknande. Då tar masken emot lite och andningen blir svårare, men med lite mer vana så kommer nog detta bli bra. Fördelen är att när den fungerat så har jag sovit bra hela natten utan att vakna, och andningen har inte påverkat mig längre så jag ser fram emot att få sova ut ordentligt varje natt framöver när jag kommit in i det hela lite mer. Och så cool upplevelse det blir för Linda att få sova tillsammans med en lite tjockare version av Darth Vader där hemma, så vansinnigt elegant och spännande! Men tänk så pigg och glad jag kommer att bli, det är ju helt fantastiskt! Men jag undrar om Linda verkligen blir lika glad, hon tycker säkerligen att det är häftigt att få sova med Darth Jimmy och kommer uppenbarligen att skryta om detta för sina vänner och kollegor. Men jag tror kanske att hon tycker att jag är ganska jobbig redan som det är i dagsläget, så vi får väl se om hon och de andra i familjen orkar med en piggare mr Jim där hemma. Kanske med ett rött lasersvärd i handen…

Jag är i alla fall tacksam och glad över att hela familjen nu är samlad igen, men det blev kortvarigt för nu åker barnen till sin mamma igen. Passar på att önska alla mammor en fin morsdag i efterskott, jag hann tyvärr inte fira min fantastiska mor igår men vi kunde fira Linda lite på kvällen i alla fall när hon kom hem. Vi hade fixat en fin bukett blommor, ett doftljus från Rituals som hon gillar och en ask Noblesse choklad (som hon också gillar). Så stort grattis alla morsor där ute, och jag hoppas att alla ni andra har haft en fin helg. Som det verkar just nu så kommer det fina vädret hålla sig kvar ett tag till vilket bara är härligt, förutom på västkusten där ett oväder skulle dra in under måndagen. Men man behöver faktiskt spola rent Sveriges baksida lite då och då… Stort tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går till Henke, för han måste ha varit otroligt bekymrad nu när han inte har sett min bil parkerad utanför jobbet när jag har åkt med Lindas bil under några dagar. Kan tänka mig att han kliat sig i huvudet och ringt runt en hel del för att dels ta reda på vem som parkerat en grå Toyota ”Hot Rod” Auris på jobbets parkering, samt att han säkert har sett mig på jobbet men inte min bil. Det där är upplagt för konspirationsteorier i hans värld tror jag och det är nästan så att jag mår lite bra av att han troligen grubblat väldigt många timmar över detta… Haha, heja dig Henke!

Nu ska ni få höra om min utlandsresa med några gamla vänner från förr i tiden, och detta var alltså första gången jag reste utomlands helt själv utan några vuxna så att säga. Jag var väl 19 år gammal och ansåg mig själv vara alldeles fullvuxen och redo för detta, vilket man såklart kan diskutera efter att ha blickat tillbaka på det som hände då…

Resmålet var alltså ön Kreta i Grekland, en för många välkänd semesterort men för min del var det första gången jag besökte landet. Mina reskamrater var Thomas och Johan som jag jobbade tillsammans med på ICA på den tiden, det var de som ordnade med bokningen och jag mest hängde på för att göra något roligt. Det finns ju så enormt mycket historia från antikens Grekland vilket jag tyckte var intressant att läsa om i skolan, så jag såg verkligen fram emot att få resa dit och ta del av kulturens historia och andra sevärdheter. Det var nog tur att filmen ”300” om spartanerna inte hade släppts vid den tidpunkten för då hade jag åkt dit med en helt annan inställning i hopp om att bli en lika tapper krigare med hjälm och sköld, kanske hade jag hunnit odla lite skägg också så jag verkligen kunde smälta in. Och likt kung Leonidas kunde jag skrika högt i Samariaravinen, och återspegla det historiska slaget i klyftan vid Thermopylae där 300 spartaner tillsammans med 700 Thespians mötte 100 000 persiska riket soldater. Det hade varit något det…

– This! Is! CRETE!!!

Nu ligger ju inte dåtidens Sparta på ön Kreta utan på fastlandet, och jag visste egentligen ingenting om denna ö mer än att många turister åker dit på sin semester. Så när vi kom dit blev jag först chockerad av hur varmt det var, och vi landade ju mitt i natten men ändå kunde jag knappt andas. Vi klämde in oss på bussen till hotellet, det visade sig vara en lång resa dit med många stopp på andra hotell längs med vägen. Att luftkonditioneringen i bussen inte fungerade gjorde inte saken bättre, vi flämtade och var förtvivlade över hur varmt det var men det blev inte bättre för det. När vi äntligen kom fram till vårt hotell så var vi sist kvar på bussen, nu ville vi bara checka in oss och sedan snabbt hoppa i säng för att få lite sömn.

Nästa dag så tog vi en promenad längs med kajen och handlade hem lite frukost att äta innan vi drog till stranden, där var vattnet riktigt skönt och behagligt att svalka sig i men när solen stod som högst på himlen trodde vi att vi skulle dö. Fy fasen vad varmt det var! Vi kastade oss ut i vattnet alla tre och vägrade gå upp igen förrän det blev svalare, men det blev det ju aldrig så tillslut var vi så pass törstiga att vi sprang upp på stranden och köpte varsin drink. Sedan blev vi ytligt bekanta med en kille i vår ålder som jobbade där på stranden och han ordnade ett parasoll åt oss, till en kostnad naturligtvis men det var det värt. Och med tanke på att vi inte druckit tillräckligt med vatten under förmiddagen så kickade den där drinken in ganska så snabbt, så vi började bli lite väl flamsiga och därefter kom hungern efter något salt och gott. Pizza! Vi lämnade stranden och letade upp en restaurang att äta på, men inte ens detta lyckades vi med utan fastnade istället vid ett hål i väggen där två grekiska farbröder serverade crepes. Johan och Thomas blev nästan löjligt uppspelta över detta och beställde snabbt varsin tallrik, men jag ville ju ha pizza! Inte någon jäkla pannkaka med svampstuvning och annat skit i, men då såg jag att ett barn som stod före oss i kön hade köpt en crepes med glass och jordgubbar. Taget! Jag tar en sådan ropade jag och smackade snabbt i mig alltihop, jag hann till och med äta klart före de andra. Sedan så var vi mätta och belåtna och gick tillbaka till hotellet, vi stannade dock till i en liten butik och köpte med oss lite öl som vi kunde dricka på balkongen. Det är sådant man gör när man är på solsemester tydligen.

Vi skulle bara vara här en vecka och vårt största fokus låg på att sola och bada, mest det sistnämnda för min del. Och efter några dagar så kände vi att vi ville göra något mer än bara detta, så vi bestämde oss för att hyra en bil och åka in till staden Chania. Några andra svenska killar i vår ålder som bodde på samma hotell som oss hade hyrt beach buggys som de körde runt med på stranden som riktiga galningar. En sådan vill jag också ha, men de var ganska dyra och vi kom överens om att inte lägga alltför mycket av vår reskassa på något sådant. Så vi besökte biluthyrningsfirman ”Avis” bredvid hotellet, Johan tyckte det var ett superkul namn och trodde väl att gubben som ägde stället hette Avis. Han skrattade hela tiden åt detta och ingen av oss förstod väl på den tiden att detta var ett världskänt företag, så vi hyrde oss en billig liten bil och förberedde oss för att se oss omkring på ön.

Vi fick tips om att besöka Samariaravinen, man kunde tydligen åka buss upp på berget och sedan promenera ner genom ravinen fram till kusten och ta en båt in till Chania därifrån. Men vi ansåg att det bara var en onödig kostnad, vi hade ju egen bil här nu så vi tänkte att vi åker upp på berget och sedan går vi nedför ravinen till kusten sedan tillbaka upp igen. Johan piskade på de sju hästkrafterna i motorn på vår lilla Fiat Punto som vi hade packat in oss i, denna bilen var så himla liten och kändes fasen mindre än Mr Beans lilla Mini Cooper. Jag satt ensam i baksätet med vår bärbara bergsprängare till musikspelare och fick knappt plats, utan satt med böjt huvud som jag slog i taket hela bilresan uppför berget. Det var snirkliga vägar som löpte genom små grekiska byar, och vi såg gott om gamla människor som liknade personerna som prydde yoghurtförpackningarna hemma i Sverige. Detta roades vi av och skrattade i bilen, vi såg knappt till några ungdomar alls utan det var vara dessa gamla människor som arbetade på fälten med sina boskap.

När vi efter en lång och krokig väg nådde toppen så parkerade vi bilen och blickade ut över ravinen, den var större än vi kunde ana. Men om vi skulle hinna med att promenera genom denna så fick vi sätta fart, det var redan lunchtid och vi hade inte hela dagen på oss. Det var många turister på plats och många lufsade långsamt nedför backarna, hur de skulle orka ta sig genom ravinen undrade vi alla tre men vi skuttade snärtigt förbi dem och log. Vilka utsiktsplatser det fanns här, vi stannade till flera gånger och tog jättefina bilder. Det var en helt otrolig upplevelse att få uppleva naturen på detta viset, man brydde sig inte ens om att det var varmt och att solen stekte på som vanligt. Vi hade alla varsin vattenflaska med oss utifall vi skulle bli törstiga i värmen men vi hade bra fart nedför ravinen nu, så ingen behövde egentligen dricka.

När vi kommit halvvägs så insåg vi att tiden förmodligen inte kommer att räcka till för att ta oss hela vägen fram till kusten och sedan hinna tillbaka till bilen, så vi beslöt oss för att vända tillbaka uppför ravinen igen. Det gick hyffsat bra att gå i uppförsbackarna till en början men sen jäklar blev det jobbigare kan jag lova, solen stekte på som tusan och den där vattenflaskan tog snabbt slut. Vi svor och flämtade, benen slutade fungera och bar oss knappt när vi närmade oss toppen. Och de andra turisterna som vi glatt vinkade åt under vår framfart på nervägen flinade elakt när vi nu möttes på vår väg tillbaka, de kunde lugnt lufsa vidare till en båt som väntade på dem längre fram medan vi kramade ur våra sista krafter för att ta oss tillbaka till toppen. Och det visade sig bara vi som hade haft detta smarta upplägg för vår lilla Fiat stod ensam kvar på toppen av berget när vi kom fram, alla andra verkade ha tagit sikte på den där båtresan till Chania efter sin promenad genom ravinen. Nu återstod bara en sista uppgift, vem av oss som skulle köra bilen tillbaka till hotellet utan någon som helst känsel i benen…

Vi åkte tillbaka till hotellet, där passade alla på att duscha av sig och dricka flera liter vatten. Sedan bestämde vi oss för att åka till Chania för att käka middag och hänga på nattklubbarna där under kvällen, men bilresan dit var ju fullkomligt livsfarlig. Alla andra körde ju som galningar, och vi som inte hittade så bra körde såklart alldeles för långsamt i deras ögon. De tutade argt och pekade finger åt oss, och stackars Johan blev så stressade att han råkade köra in på en enkelriktad gata i fel riktning. Detta gjorde inte grekerna gladare direkt som nu tutade ännu högre och någon beslutade sig dessutom för att köra rakt emot oss i full fart med handen på tutan. Johan kastade i backen på den lilla Fiaten medan Thomas skrek för livet i passagerarstolen, jag tror till och med att Johan började skrika han också när han baklänges gasade ut från gränden. Jag blev traumatiserad från min plats där i baksätet där jag slog huvudet i taket varje gång det kom ett litet gupp eller en snabb sväng, men när vi äntligen lyckades backa tillbaka hela vägen så hamnade vi såklart helt fel på vägen utanför och då började alla tuta på oss igen. Vi skrek och körde vidare, tillslut hittade vi en parkering där alla kunde hämta andan. Vi tittade på varandra och frågade oss själva vad fasen det var frågan om, vad hade vi gett oss in på egentligen. När alla lugnat ner sig så gick vi på darriga ben mot närmaste restaurang, men vi behövde en stark grogg innan vi kunde sansa oss och ens börja fundera på vad vi skulle äta. Stackars Johan skulle ju köra hem senare på kvällen så han fick ju inte dricka alkohol, istället klunkade han i sig läsk med massor av isbitar som skramlade i glaset som han höll i sin darriga hand. Detta kan mycket väl ha varit den läskigaste och mest otäcka bilfärd jag någonsin varit med om, fy fasen.

Men resten av kvällen var trevlig, vi åt vår middag och hängde i Chania en stund innan vi åkte tillbaka till hotellet. Men vi var inte redo att sova riktigt ännu så vi gick över till en bar på andra sidan gatan för att ta en sista drink, eller två. Jag fick för mig att testa drinken Tom Collins av någon anledning, men bartendern försökte avråda mig från att beställa den eftersom den tydligen är väldigt besk och syrlig.

– Just make it with more alchohol then, I want my Tom Collins and I want it now! Sa jag och slog näven i bardisken.

Bartender suckade och tyckte väl att jag bara var dum som inte lyssnade, mina vänner beställde istället rom och cola. Detta visade sig vara ett smartare val för bartendern hade ju helt rätt, jag kunde knappt dricka upp min drink utan att grimasera för varje klunk jag tog. Det smakade verkligen inte gott alls och bartendern skrattade åt mig.

– I told you! Ropade han från bardisken och skakade på huvudet.

Trots att drinken smakade illa så fick jag i mig allt, och dessutom ytterligare någon drink för att skölja bort den äckliga smaken. Men detta blev några drinkar för mycket för nu blev jag alldeles för berusad, så jag beslöt mig för att inte vänta in mina vänner utan begav mig raka spåret hem till hotellet. Eller raka spåret var ju att ta i, jag minns att jag hamnade i en stor grop på gatan där de hade grävt upp marken vid något vägarbete. Och när jag föll ner i denna mörka abyss (som bara var ca en meter djup men det kändes som en hel avgrund) så landade jag bland en herrans massa hemlösa katter som tydligen hade gömt sig där, så de skrek och sprang därifrån. Jag fattade ingenting, på något sätt så tog jag mig upp igen och smutsig vinglade jag hem till hotellrummet. Sedan minns jag inget mer av den kvällen, men mina vänner som tydligen kom hem kort efter mig hade ju en del att berätta nästa morgon…

De förklarade att det var leriga och smutsiga spår som tydligt syntes hela vägen från receptionen upp till vår dörr, och att jag av någon anledning hade ställt mina smutsiga skor i kökets diskho. När de berättade dessa saker för mig var det som att jag upplevde någon sorts ”Demon-SM” i skallen, för jag mindes inget alls av detta. Sedan hade jag tydligen inte lyckats klä av mig ordentligt och ta mig fram till sängen, utan låg raklång och utslagen på golvet utan byxor. Och tydligen verkade jag ha fått problem med att få av mig min tröja för den var bara dragen över huvudet och med armarna kvar i ärmarna, så jag hade väl troligen bara gett upp och däckat där på golvet. De tyckte såklart att detta var himla roligt men lyckades inte väcka mig, istället hängde de en stor handduk över mig så att jag inte skulle frysa under natten. Sedan lät de mig ligga kvar där på golvet… Bussigt!

Nu verkar det dock som att jag inte var den enda som hade haft en tuff kväll, utan de andra killarna vi träffade tidigare som bodde på samma hotell verkade ha problem. Vi hörde nämligen städerskan skrika på grekiska (troligen svordomar) och verkade fly förbannad inne på deras rum, vi försökte njuta av lite lugn och ro på vår balkong men det gick ju inte i detta oväsen. Så vi gick till stranden istället, och efter att ha hängt där i några timmar så kom de andra killarna dit och då frågade vi vad tusan det var som gjorde städerskan så upprörd. Det visade sig att en av killarna hade blivit så onykter kvällen innan och ramlat rakt in i handfatet i deras badrum, och då lossnade detta från väggen och hängde nu enbart kvar i vattenrören som hade börjat läcka. Och inte nog med det, de visade oss även deras beach buggys som de hade hyrt och hur skyddsbågarna på en av dessa vart helt förstörd. De hade tydligt rullat runt med den och kraschat in i en stor sten på stranden, så hur de lyckades klara sig oskadda var nästan ett mirakel.

– Tror ni att uthyraren kommer att märka något? Sade en av killarna och försökte peta lite av de trasiga detaljerna tillrätta.

– Haha, ja vad ska gubben Avis säga nu! Sa Johan och skrattade.

Ja, det var vi övertygade om att de skulle göra för detta kunde omöjligt gå obemärkt förbi uthyraren. Och detta var faktiskt sista gången vi såg till dessa killar, de kanske sitter i något mörkt grekiskt fängelse än idag om de har otur. Men jag hoppas såklart inte det.

Detta var vår sista dag på ön, och det var dags att åka tillbaka hem till Sverige igen. Det var en rolig första utlandsresa med mina vänner, och jag tycker att vi skötte oss ganska bra i jämförelse med vissa andra. Visst kunde jag ha skippat den där drinken (Tom Collins) som fick mig en smula ur balans, men det jag mindes av den kvällen var ju ändå mestadels bra saker. Tyvärr har jag ingen kontakt med varken Johan eller Thomas idag, vi började alla jobba på olika företag några år senare och gled ifrån varandra. Thomas jobbade redan på ICA när jag började min anställning där, och Johan började samtidigt som mig så vi blev snabbt goda vänner och hjälptes åt mycket i början. Något som var lite utmärkande för Johan var att han ibland kunde fastna och snubbla på orden när han pratade, lite som att han började stamma ungefär. Och detta var ju något som han både upplevde som jobbigt emellanåt men även hade hysteriskt roligt åt vid vissa tillfällen, man märkte på honom hur gärna han ville få något sagt men det var nästan som att han stod och hulkade sig som om han skulle kräkas innan han tillslut fick ur sig det han ville säga. Både två var riktigt sköna killar på den tiden och det hade varit lite kul att träffa dem igen och prata om gamla minnen från denna resa!

RESANS JERKER borde kanske gå till mig efter att ha skämt ut mig en aning den där ”Tom Collins kvällen”, men jag tycker nog att trasiga handfat och skrynkliga buggys är snäppet värre. Så jag vill ge utmärkelsen till de andra killarna som på något märkligt sätt lyckades med allt detta.

Som rubriken lyder så har denna veckan mestadels handlat om magsjuka här hemma. Nu verkar dock den ha gjort sitt, men jäklar vad spolknappen på toaletten har gått varm här hemma…

Mossa i gräsmattan… Det är så fruktansvärt irriterande och fastnar i hundarnas päls hela tiden, sedan drar de med sig mossan in i huset och där fastnar den på möbler och mattor överallt. Jag är less på mossan och lånade därför tidigare en mossrivare av min bror Tommy, så nu skulle skiten bort!

Det är främst på baksidan vi dras med mossproblem, där ligger gräsmattan i skugga och är väl ganska fuktig kan jag tänka mig. Framsidan är bättre, där ligger solen på hela dagarna så det håller mossan borta och det gillar vi där hemma. Tanken är att vi ska bygga en altan på baksidan och en bit runt huset sen, men det blir nog tidigast nästa år så tills dess så får vi försöka handskas med denna mossa. Så medan svenska folket chillade i det fina vädret här i Stockholm så tog jag mig friheten att gå bananas med mossrivaren på baksidan här hemma, och vilken skillnad det blev!

Det var dock väldigt tungjobbat men detta hade både Tommy och Kent förvarnat mig om när jag berättade om mitt projekt, så jag var beredd på att få slita lite. Men både Linda och Nova hjälpte till att kratta, så det gick ganska så smidigt ändå och resultatet blev väldigt bra. Det blev faktiskt väldigt många säckar med mossa som hamnade i komposten, det är mjukt som en stor säng där nu så hoppas inte att det flyttar in bävlingar eller liknande där nu bara. Tänk om de förökar sig där i mossan! Då kommer de säkert att gnaga sönder våra fina fruktträd om de behöver bygga en bäverdamm för hela sin bävlingsfamilj, och jag kan ge mig tusan på att de bygger en bäverdamm där i diket då som orsakar översvämningar på tomten under våren när all snö ska smälta bort. Och det skulle inte förvåna mig om de har grävt en massa grävlingsgryt under huset då också där allt vatten kommer att samlas och förmodligen orsaka fuktskador som skadar husgrunden. Sedan när vi står där ute på tomten och grillar eller nåt så kommer vi få bevittna när hela huset går av på mitten med ett högt brak, och sedan står vi där framför vårt förfallna hem medan bävlingarna stirrar på oss från sin jäkla bäverdamm i diket… Åh grymma värld!

Jag har världens bästa fästmö och vill därför alltid ligga på plus hos Linda, och gör därför vad jag kan för att samla så mycket poäng som möjligt. Och jag tror faktiskt att jag lyckades här för ett tag sedan när jag köpte en ny cykel till henne, en ljusgrön fin racer med 6 växlar och ”bakåt-tramp”. Det sistnämnda var helt otroligt viktigt när man hade cykel som barn, det betyder att när man trampar pedalerna bakåt så snurrar pedalerna bara istället för att man bromsar cykeln. Hade man detta var man mer vuxen och extra cool, nu är Linda förvisso vuxen till åldern men långt ifrån vuxen när det handlar om att uppföra sig. Haha! Hon är så omogen och knäpp ibland men det älskar jag med henne, och vi kan båda vara riktigt barnsliga tillsammans och ha så roligt ihop.

Med denna cykel så kan hon ge sig ut på nya äventyr, och eftersom jag dessutom ordnade en cykelhjälm och en vit flätad cykelkorg åt henne så kan hon även ta med sig Prutt-Bert på cykelturerna. Det är alltså vår minsta hund där hemma, han kallas även Wilbur men heter faktiskt William. Men med tanke på att han inte sitter stilla och är full av energi så är det nog bäst om hon tar honom i sin cykelkorg, så kan jag hänga en annan korg på min cykel där GW kan sitta i lugn och ro. GW skäller däremot en hel del men är mycket lugnare, och han uppför sig och suckar likt en gammal gubbe emellanåt så vi passar nog bra ihop.

Vi har faktiskt pratat om att vi kanske kunde ta med oss cyklarna på färjan över till Gotland någon gång istället för att åka bil. Så kan vi cykla runt Visby och se oss omkring, det skulle ju vara supermysigt! Barnen har dock inga cyklar ännu så det måste vi ordna först, men när vi fått ordning på det sen så kommer vi att trampa över till öjn och äta massor av glass på det fantastiska Glassmagasinet… Ur spår!

Det händer grejer i vårt badrum! Kent har flitigt arbetat där medan vi varit iväg och jobbat på dagarna, sen när vi kommit hem så har det hänt grejer varje gång. Nu har han byggt klart stommarna för den blivande bastun och flytspacklat golvet där inne, och alla elledningar är framdragna och klara i hela badrummet. Sist när jag stoppade in mitt huvud där så hade han monterat innertaket och spotlights, och taket är så himla snyggt och kommer att passa perfekt! Sedan kom han och morsan förbi på en fika i helgen och då passade han på att dammbinda golvet med primer där han nu även fått värmeslingorna på plats, så nästa steg tror jag blir att flytspackla resterande delen av badrumsgolvet. Helt galet så snabbt och effektivt han jobbar på där hemma, nu är det faktiskt inte så mycket kvar av grovjobbet där inne. Det ska på med tätskikt förstås, men sen tror jag att det börjar närma sig att besluta sig om bastupanel och kakel. Sedan ska såklart toalettstol, komod, dusch- och bastuvägg i glas monteras in samt att alla vattenledningar skall knytas samman. Då är det dags att bjuda över broder Max igen skulle jag tro, han var så otroligt duktig sist han hjälpte oss i badrummet med installationen av nya tvättmaskinen och torktumlaren. Men allt det sistnämnda kommer vi få ta lite längre fram när ekonomin blomstrar och vi verkligen vet vad vi vill ha där inne, fast det är otroligt vad snabbt allt gått och det är tack vare Kent och han ställer upp att hjälpa oss med allt detta. Vi trodde nog att det skulle ta några år innan vi skulle bli klara med badrummet, men nu vågar man ju nästan hoppas och tro att det kan bli klart till nästa år om vi har lite flyt med allt. Stort tack för all hjälp vi får från nära och kära för att kunna förverkliga vår dröm där hemma, och ett extra STORT TACK till Kent som gör det mesta möjligt!

Tänkte inte bli mer långrandig här nu utan känner att det är dags att runda av inlägget, jag uppskattar att ni läser och hoppas att ni fortsätter göra det framöver. Jag ska försöka bli lite bättre på att skriva och lovar att göra detta så fort jag hinner, ha d biff!

DAGENS JERKER går till Henke igen, jo men det blev faktiskt så. Detta efter att han har försökt att vigla till upprorsstämning på Stockholms gator den 1 maj genom att locka till sig förvirrade själar till sitt demonstrationståg genom följande text på vår fackliga informationstavla här på jobbet:

Den 1/5 anordnar jag ett demonstrationståg mot att smurfar är blå, ni är alla välkomna att ansluta er. Vi möts utanför Coop i Gustavsberg kl.05.30 för att texta skyltar och komma på bra slagord. Sedanmarcherar vi mot Sergels torg kl.10.00 och avslutar med gemensam korvgrillning kl.23.30 bakom Apoteket. Vi ses!

Mvh Henrick (nås på alla mina sju mobilnummer hela dagen)

p.s Medtag egen grillkorv…

Hur ska vädergudarna ha det egentligen, är det någon som vet? Ena dagen är det strålande sol och värme, nästa dag snöfall och storm. Man vet ju fasen inte ens när man vågar byta till sommardäck på bilen längre…

Jo jag vet ju att man ej får köra med dubbdäck efter den 15 april, och dubbar har jag såklart på min bil men nu varnar de ju för mer snö om några dagar igen så vad ska man göra? Jag fick byta däcken nu i alla fall och hoppas att snön som kommer smälter bort lagom tills jag ska ge mig ut på vägarna, men känns inte detta som en väldigt lång vinter i år? Jag brukar uppskatta vinterhalvåret men nu känner till och med jag att vädret får se till att stabilisera sig lite. I lördags var Theo och jag ute och skruvade ihop våra utemöbler, sen släpade vi fram grillen i hopp om att få grilla senare samma dag. Men då kom regnet så det fick vänta till söndagen, jag hade även tänkt byta till sommardäck på bilarna då också men ville inte stå ute i regnet och göra detta. Så vi sköt upp grillning och däckbyte till söndagen istället, men då regnade det ju ännu mer och sedan blåste det ju nästan storm ute så däckbytet fick skjutas fram ytterligare. Men grilla, det skulle jag fasen göra ändå för det hade jag bestämt mig för om jag så skulle stå ute i stormande regn och göra detta. Och så blev det, regnet kom liksom in från sidan och så fort jag öppnade locket på grillen så ville det blåsa igen lika snabbt.

Men skam den som ger sig, vi kämpade på och kunde sedan gå in och avnjuta en god grillmiddag tillsammans. Men tänk så skönt det blir sen när det är skinande sol och varmare utomhus, fasen vad jag längtar efter att få grilla ännu mer! Eld… ELD!!!

Tänk att jag höll på att glömma bort att dela årets hetaste och den kanske VIKTIGASTE lista som måste delas med er läsare varje år, nämligen årets Top-5 lista. Så här kommer den utan krusiduller eller omsvep, Top-5 listan för 2023!

Bättre sent än aldrig, men lite genant att dela med sig av denna lista först nu när vi kommit in i april istället för att publicera denna i januari som jag brukar. Listan är som vanligt baserad på mina musik- och filmupplevelser under 2023, samt att jag numera valt att inkludera TV-serier i samma kategori som filmerna. Som vanligt så är listan inte baserad på vad som släpptes förra året, utan det handlar om det jag upptäckte och vill lyfta fram som mina fem favoriter inom respektive kategori. Först ut är kategorin gällande film och serier, och jag kan informera er om att jag varken sett ”Oppenheimer” eller ”Barbie” som verkar ha varit fjolårets stora succéer. Så ingen av dessa två kommer finnas med, men jag har kikat på några andra filmer och serier som behöver nämnas. Nu kör vi!

Plats nr.5 – The Pope’s Exorcist! Jag gillar inte skräckfilmer, men i denna så spelas ju huvudrollen av allas vår gladiator Russel Crowe. Han är som titeln säger alltså påvens exorcist och blir kallad till en kyrka i Spanien där en liten pojke verkar besatt av en ond demon som frågar efter ”prästen” a.k.a Russel Crowe. Denna präst ska alltså ha skrivit böcker baserade på verkliga historier från han liv, och han verkar onekligen lite speciell får jag nog lov att säga. Han pratar om att i de allra flesta fallen av besatthet är vanföreställningar och beror mestadels på psykisk ohälsa eller liknande, men det finns några få tillfällen där han faktiskt drivit onda demoner eller djävulen själv ur människor på de mest dramatiska sätt. Jag är inte mycket för skräckfilmer alls och tycker det mesta bara är trams, men jag har alltid haft en märklig fascination för djävulen och hans ”fallna änglar” som benämns som demoner. Denna film börjar spännande och var faktiskt lite bra med en del humor emellanåt, men avslutningen på filmen tilltalade mig inte alls så därför hamnade den långt ner på listan. Men gillar ni skräckfilmer kanske denna kan vara något för er!

Plats nr.4 – The Last of Us! Detta var en mycket omtalad TV-serie som kom och som var baserat på spelet med samma namn. Då kanske man blir aningen skeptisk just när det gäller filmatiseringar av spel, men många som spelat spelet säger att storyn är så förbaskat bra att de borde göras e film om den. Så här är vi nu, det blev ingen film utan en TV-serie och vi tänkte att vi skulle ge den en chans i alla fall. Det handlar om att världen drabbas av någon konstig sorts svampinfektion som tar över människorna, ungefär som en parasit eller liknande. Och raskt faller hela världen samman i ett försök att stoppa spridningarna men det är tyvärr försent, i serien får vi följa de två karaktärerna, smugglaren Joel och tonårstjejen Ellie, genom ett postapokalyptiskt USA i jakten på ett botemedel till den svampinfektion som spridit sig. Ett botemedel sägs finnas i Ellies blod som ska vara immunt mot svampangreppet, som gör icke-immuna människor till zombieliknande varelser som enligt mig är äckliga. Vi trodde nog att denna skulle vara lite som ”The Walking Dead”, men den var inte alls lika blodig och hemsk utan mer spännande och lite otäck emellanåt. Det är väl främst sättet de skildrar hur människor grupperar sig för att överleva och hur vissa av dessa grupper blir hänsynslösa mördare. De värsta sidorna hos personer kommer fram och de är inte alltid så trevligt, men jag gillade ändå denna serie och väntar nyfiket på fortsättningen som skall komma. Den är faktiskt bättre än jag nog lyckas förmedla här, så ge den en chans och jag tror inte att ni kommer bli besvikna. Men jag måste nog varna känsliga tittare och Henke, för den är lite otäck…

Barnens Bubblare – Ahsoka! Denna TV-serie om karaktären Ahsoka Tano från Star Wars blev en positiv överraskning för mig, hon har väl mestadels varit med i de animerade serierna tidigare och dessa har jag inte sett så mycket utav. Men Theo, han hade stenkoll på karaktären och blev helt fängslad av denna historia. Det handlar om Ahsoka, lärlingen till Anakin Skywalker som ju sedan blev den ondskefulla Darth Vader, så hon är en jedi men ändå inte på något konstigt vis och i serien pratar hon om Thrawns återkomst. Vem är då Thrawn? Ingen aning, men det var tydligen en blå gubbe tillika ”Grand Admiral” för det galaktiska imperiet som är en otroligt skarp strateg och den som kan göra imperiet till en totalitär makt igen. Och det var en ganska intressant story man får följa här som faktiskt var bra från början till slut, och en ny säsong verkar vara på gång. Jag tror även att om man följt de animerade serierna ”The Clone Wars” och ”Rebels” så är den garanterat en fantastisk upplevelse, för mycket kretsar kring karaktärerna därifrån som jag som sagt inte har så stor koll på alls. Men barnen och kanske främst Theo var väldigt förtjust och skrek högt så fort bekanta karaktärer dök upp som han kände igen från de andra serierna, haha! Den var välgjord som allt annat Disney producerar numera, och det fanns en speciell scen jag tyckte var riktigt snyggt gjord och som kittlade lite extra i magen. Men jag säger inte vilken det är utan det får ni upptäcka själva…

Plats nr.3 – Brorsor 4Ever! Denna tvärtöntiga men otroligt charmiga och roliga TV-serie fick jag tips av från en kollega på jobbet, och det är samma duo som spelar ”Leif & Billy” som ligger bakom denna serie. Haha, jag blir bara mer och mer förtjust i just ”Leif & Billy” ju mer jag tittar på den serien och denna är inte riktigt lika kul men ändå väldigt underhållande. Det handlar om Kenny och Josef, de är bästa polare och bor tillsammans i en lägenhet i Sundbyberg. Båda älskar kampsport och Chuck Norris är deras största idol. De gör också sitt bästa med att utveckla en egen Youtube-kanal i hopp om att bli riktigt kända, något som de inte lyckas särskilt bra med för den delen. Deras motorik och tafatthet är heller ingen bra kombination när man får se dem utöva kampsport i den lokala karateklubben eller när de sparrar mot varandra hemma i lägenheten. Sedan går det på nästan alla virala dumheter som cirkulerar på nätet (som att jordklotet vore platt) vilket också gör att de ställer till det för hyresvärden och grannarna i trapphuset. Jag tycker att denna serie har något, den är charmig och man kan inte hålla sig för skratt utan fnittrar ju direkt bara att att titta på dessa två herrar. De är så jäkla duktiga skådespelare och jag känner att jag vill ha fler säsonger av ”Brorsor 4Ever” nu genast!

Plats nr.2 – Obi-Wan Kenobi! Mer Star Wars jag vet, men hur stor var inte hypen inför denna mini-serie då? Mest för att det ryktades om att man skulle få se Obi-Wan Kenobi möta självaste Darth Vader i ännu en duell, och den kommer vi till här snart. Serien utspelar sig efter filmen ”Revenge of the Sith” där Obi-Wan är en av ytterst få jedi som överlevde efter att ”order 66” utfärdades av kejsaren och alla jedi blev avrättade inom loppet av några timmar, han gömmer sig nu undan imperiets styrkor och försöker smälta in bland allmänheten. Men han håller även koll på lilla pojken Luke som hålls undangömd från sin far Anakin Skywalker i tron om att dennes barn dog vid födseln, och vi som kan Star Wars vet ju vad denna Luke blir kapabel till när han växer upp senare. Här i serien får Obi-Wan i uppdrag att rädda senator Organas dotter Leia, som adopterades av paret Organa när hon föddes och som även är Lukes tvillingsyster, efter att hon blivit kidnappad. Då stöter han på några kusliga sorts jägare som jagar alla kvarvarande jedi för att avrätta dem, och blir då varse om att Anakin överlevt sitt tragiska öde och att han numera är kejsarens högra hand Darth Vader. Det är spännande att följa Obi-Wan och Leia på deras flykt undan en otäckt beslutsam Vader som gör allt för att finna Obi-Wan för att utkräva sin hämnd, och den efterlängtade duellen dem emellan lämnar ingen besviken. Detta var den bästa serien från förra året utan tvivel och skulle nog kunna uppskattas av de som inte är några större fans av Star Wars heller för den delen, skådespelet håller nämligen väldigt hög klass och gjorde ingen besviken!

Plats nr.1 – Avatar: The Way of Water! Det blev en hel del sci-fi på årets lista men det kan inte hjälpas, för denna är film är otippad segrare och ett visuellt mästerverk! Nu känns den nästan gammal men vi såg ju denna precis i början av förra året, och som man längtat efter denna uppföljare med de fantastiska miljöerna och dess magiska djurliv på planeten Pandora. Och även om den var lång så kändes det inte som så när man tittade på filmen, utan den var både spännande och gripande emellanåt. Här får vi följa karaktären Jake Sully från första filmen och hans familj när de tvingas fly undan människorna, de tvingas söka skydd vid havet där de får lära sig allt om djuren som lever där och dess natur. Allt är lika fantastiskt som i första filmen, man sitter bara helt häpen och gapar åt allt det vackra man får se när de bekantar sig i sin nya miljö. Men tiden hinner ikapp dem och även människorna som letat efter dem, och då blir det plötsligt mer allvar och mer spännande handling i filmen. Två uppföljare skall redan vara så gott som klara och släpps snart med något års mellanrum om jag förstått saken rätt, jag kan knappt bärga mig faktiskt. Hela familjen gillar dessa filmer så de får gärna göra många fler, för de är verkligen något utöver det vanliga rent visuellt!

Sedan har vi då resterande delen av listan, nämligen all bra musik jag upptäckt under förra året! Så här kommer den smått märkliga musikmixen av himla bra låtar, fast på väldigt olika sätt…

Plats nr.5 – Unhealthy – Anna-Marie ft. Shania Twain! Denna låten framfördes av en deltagare i ”Idol” och jag fastnade för den på något vis, den är en mix av pop och country vilket gör att man blir lite glad av att lyssna på den. Barnen uppskattar den också väldigt mycket så den har spelats mycket i bilen när vi är ute och åker tillsammans. Jag har ingen aning om vem Anna-Marie är som sjunger denna ihop med Shania Twain, den sistnämnda kommer man dock ihåg från ungdomen med sin hit ”That Don’t Impress Me Much” (1997). Men det blir bra i sin enkelhet och jag blir fortfarande både glad och käck av att höra låten spelas på radion, det är en sådan typ av låt helt enkelt som jag varmt kan rekommendera. Och om ni har lyckats missa den gamla balladen ”From This Moment” med Shania Twain så kan jag rekommendera er att lyssna på den också, det är en riktigt fin låt!

Plats nr.4 – If Darkness Had a Son – Metallica! Efter att ha hört första singeln ”Lux Æterna” (som knep förstaplatsen på listan förra året) från albumet 72 Seasons så följde de upp med denna lilla godbit. Den har ett, för Metallica, typiskt upplägg med ett lång musikaliskt intro som är sjukt jäkla bra för detta är de fasen bäst på av alla band på hela planeten. Det finns andra artister som också är bra på intron (Sabaton, Nightwish m.fl) men de gör det ALLTID perfekt och man vävs in och blir förtrollad till att vilja höra mer och MER! Just introt på denna är det bästa med hela låten, resten är såklart också bra men på något vis är det nog lite svårt för Metallica att överträffa sig själva numera. Deras musik påminner lite om klassisk musik eller som filmmusik emellanåt, den har så många nivåer och de växlar ofta tempon på ett sätt som gör att låtarna får olika kapitel i sig själva på något vis. Sedan är Jemes Hetfield riffens mästare och levererar alltid tunga riff som jag bara älskar! Det är lite som jag var inne på med Takida här tidigare, man vet vad man får och blir kanske inte lika förvånad eller imponerad längre efter att ha lyssnat på bandet sedan tidigt 90-tal. Man vet att de levererar kanonmusik och de gör det fortfarande bra efter 40 år, och jag får aldrig nog av att höra deras musik. De är utan tvekan det absolut bästa rockbandet så jag hoppas att de orkar fortsätta i många år till, för den dagen de lägger av kommer jag sätta mig i garaget och sura förtvivlat…

Barnens Bubblare – Banan, Melon, Kiwi och Citron – Hooja! Att sjunga om frukter i en drink eller groggsing trodde jag aldrig kunde bli en hit här i Sverige, men Hooja lyckades med detta och deras musik gör succé. Jag kan inte påstå att jag tycker de är jättebra, men de är lite roliga och har sitt speciella sound som jag ändå uppskattar. Barnen sjunger glatt med i refrängen på denna och då tar de i högt kan jag meddela er, haha! Ni har garanterat hört låten annars får ni se till att leta upp den på Youtube, jag gillar även en annan låt som heter ”Poolers” som ni kan passa på att lyssna på när ni ändå är i farten. Texten i den är också underhållande och svår att inte uppskatta på något vis, haha!

Plats nr.3 – Darker Still – Parkway Drive! Detta rockband från Australien har jag börjat uppskatta mer och mer, detta är en lugn och lite mörkare ballad kan man säga. För något år sedan upptäckte jag låten ”The Void” av en slump och den var riktigt häftig, sedan har jag försökt hitta liknande låtar utan att lyckas innan jag sprang på denna. De är inte lika alls, snarare raka motsatsen till varandra men den är lika bra som den förra är det jag vill säga. Har ni tips på låtar med Parkway Drive så meddela mig gärna, det känns som att de sitter på en guldgruva med hits som jag inte lyckats hitta åt ännu. Jag tycker att denna är väldigt behaglig att lyssna på, och man visslar gärna med i sången lite som när man hör ”Wind of Change” med Scorpions. Kanske blir vi fler och fler som gillar dem efter detta!

Plats nr.2 – Something Better – The Broken View! Linda spelar en hel del musik hemma och en av hennes favoritlåtar är just denna som hon ofta lyssnar på, och jag gillar den också men hade aldrig ens hört talas om dessa killar tidigare. Detta är en akustisk och låt som är riktigt skön att lyssna på, den är både lugn och behaglig på något vis. Men vilka de är har jag tyvärr ingen aning om, och Linda verkar inte riktigt själv minnas hur hon hittade denna (men troligen efter en helkvälls zappande på Youtube eller Spotify). Den är faktiskt riktigt bra och jag har fortfarande inte hunnit undersöka om de släppt fler låtar eller ej, men om någon av er läsare där ute känner till dessa så får ni väldigt gärna höra av er med tips på vilka fler av deras låtar som är bra!

Plats nr.1 – Custer – Slipknot! Aldrig trodde jag att Slipknot skulle toppa listan föra Metallica, men det är något jag gillar med denna låt som jag inte riktigt kan sätta fingret på vad det är. Kanske är det den rytmiska och disorienterade galenskapen som utspelar sig i låten, för när man väl kommer till refrängen så kan man fasen inte sitta still utan att headbanga tills nacken nästan bryts av där bak av all energi man blir uppryms utav. Det är heller ingen ny låt utan den har hängt med i många år nu, jag upptäckte den av en slump i ett videoklipp där just refrängen spelades och då blev jag nyfiken på resten. Men hade jag hört låten från början så hade jag nog kanske stängt av efter 20 sekunder för den är så hysterisk i inledningen vilket jag har lite svårt för, men det är det som är charmen med detta band. De kan låta skräniga och just hysteriska, men sångaren Corey Tayler kan sjunga riktigt bra när han inte growlar och skriker (vilket han och övriga i bandet gör mer än gärna) och det är något med rytmen som fångar en när man lyssnar på deras musik. Så ja, denna har jag nog lyssnat mest på av alla låtar under förra året och jag vet att den inte är för allas öron. Men fan, vad jag gillar den alltså…

Freja har brutit foten, hon landade illa när hon hoppade från en stol på dansen. Så nu hoppar hon fram på kryckor med gipsstövel, och det ska sitta där i fyra veckor. Men det verkar gå ganska bra ändå, det är såklart ovant i början men hon har anpassat sig snabbt.

Varför bryter mina barn armar och ben hela tiden? Förra året var det Theo som bröt armen, och Nova bröt sin arm året innan dess. Jag har själv aldrig brutit några ben i kroppen, trots att jag råkade ut för massor av galna fall och annat som barn. Undrar om det är skärmtiden hos dagens barn och ungdomar som gör skelettet skörare, haha! Nej men märkligt är det, jag hoppas såklart att de inte bryter fler ben i sina små kroppar. Och förhoppningsvis är Freja hel igen lagom till sommarlovet!

Ja det var väl ungefär det jag hade att dela med mig utav, hoppas ni har fått många bra tips nu som kan glädja er där ute. Själv börjar jag längta efter sommarvärmen nu när man kan chilla till lite skön reggaemusik i en solsäng på tomten, det kommer bli underbart! Så ut och rör på er med er bästa soldans för att locka fram solen nu, och tack för att ni läser. Ha d biff!

DAGENS JERKER känner jag bara måste gå till vädergudarna, är inte alls nöjd med vädret som jag skrev här i inledningen. Kan vi inte bara samlas allihop och genomföra någon sorts soldans eller något som kan få solen att kika fram lite mer, sedan kan vi dansa fram lite regn på nätterna istället. Titta så bra det blir och hur enkelt man kan lösa problem här i världen om man bara är lite motiverad, haha!

Nu ska jag dela med mig lite om allt som hänt sedan vi flyttade in i vårt fina hus i slutet av förra året, och det är en hel del men jag har inte riktigt haft tid att skriva ner allt förrän nu. Men vi trivs otroligt bra och älskar det lugna området vi numera bor i, med nära till naturen och havet om man vill promenera till stranden och ta sig ett dopp i sommar. De har även några klippor på badplatsen har jag noterat, kanske dags att bada med pondus och göra bomben när man hoppar i vattnet!

Om vi går tillbaka till själva flytten så vet jag inte om jag skrev detta tidigare, men vi körde ju ner två stora flyttlass helgen innan tillträdet och ställde av allt i garaget. På torsdagen den 23 november fick köparen av min lägenhet tillträde och vi gjorde allt klart hos mäklaren i Handen, jag saknade dock en nyckel som jag snabbt fick skaffa en ny hos låssmeden precis innan vi skulle ses hos mäklaren. Så man ramlade in lite uppspelt och svettig, men nu kunde vi göra allt klart med försäljningen av lägenheten och fokusera på huset vi skulle flytta in i nästa dag. Detta innebar att vi var bostadslösa under ett dygn, men som tur var så kunde vi bo hos min mor och hennes Kent tills vi fick tillträde till huset. Och vi blev så härligt ompysslade där hemma hos dem, det var nästan som att bo på hotell med massor av god mat och ständig uppassning så vi blev riktigt bortskämda.

Nästa dag var det dags, äntligen skulle vi slutföra köpet av vårt hus så Linda, stora Nova och jag åkte till mäklaren i Nynäshamn där vi skulle möta upp säljarna. Här fanns inga nycklar att överlämna utan de har ett digitalt knapplås (Yale Doorman) istället, så vi fick med oss en kod för att ta oss in genom ytterdörren och drygt en timme senare kunde vi åka ut till huset. Där mötte min mor och Kent upp oss med resten av barnen för att få se hur allt såg ut på insidan, de hade ju bara stått utanför huset tidigare så nu var de nyfikna på att få se hur vi skulle bo. Och det kändes så himla stort när vi kom in i huset, både Linda och jag hade nog glömt bort hur pass rymligt det var från när vi var där på visningen i augusti. Vi passade på att måla och fixa lite i några av rummen medan Kent snällt erbjöd sig att lägga nytt golv i det som skulle bli Theos rum. När vi alla var klara med det vi kunde göra så åkte vi tillbaka till morsan och Kent för att äta middag tillsammans, och även sova över en sista natt. De tyckte att vi nu skulle fira att allt var kart med husköpet och vi blev bjudna på en god drink som jag nu glömt bort namnet på… Bellini eller något liknande tror jag den heter, det var bubbel och persika som de hade mixat till mos och frusit till isbitar. Det var supergott! Jag brukar inte vara så förtjust i bubbel men på detta vis så slank glaset snabbt ner utan motstånd, både Linda och jag smackade glatt i oss drinkarna. Sedan fick vi lite överraskande en helt fantastisk inflyttningspresent, ett stort presentkort på IKEA som nu skulle komma väl till pass. Vi blev så förvånade och hade ju inte räknat med något sådant, vi var ju redan så tacksamma för att vi fick övernatta där och för att vi fick hjälp med att lägga golv och måla om i huset. Så ännu en gång… Tack så jättemycket!

Nästa dag fortsatt vi måla lite, det var främst barnens rum som behövde lite ny färg så det roade vi oss med och sedan började vi bära in möbler från garaget. Farsan kom förbi och assisterade han också, vi fick nog in alla stora möbler som sängar och soffor så nu kunde vi sova i huset för första gången. Barnen packade upp sina flyttlådor med kläder och saker i sina nya rum, jag vet inte riktigt vad jag själv höll på med första dagarna för det var så mycket att fixa överallt. Linda var dessutom mitt uppe i sin sista stora tenta och var tvungen att sitta med skolarbetet, men på söndagen skulle det lämnas in sedan var det bara lite mindre skoluppgifter kvar sista veckorna. Hon försökte såklart kämpa på där hemma med att fixa så mycket hon orkade och hann med, men skolarbetet är viktigare så det fick gå före allt annat.

Morsan pulade med lite gardiner till barnens rum och gjorde fint där, vi andra fortsatte att bära in möbler och även en hel del flyttkartonger. Vi insåg ganska snabbt att förvaringen i köket inte var den bästa, vi kommer aldrig få plats med allt där så istället fokuserade vi på det viktigaste som man behöver för att klara vardagen. Resten fick stå kvar i garaget, men vi planerar att renovera köket till sommaren och göra om en hel del där faktiskt. Men hur det ska bli kan vi gå in på lite senare när det börjar bli dags, för nu var det viktigt att få igång internet hemma annars skulle barnen tydligen inte fungera korrekt enligt dem själva och kanske skapa en sorts upprorsstämning. Haha, men jag förstår dem eftersom telefoner, spel och TV behöver WIFI för att fungera numera. Så när det var uppkopplat och klart blev det lugnare, då kunde Linda och jag fortsätta att plocka med lite annat i lugn och ro i god harmoni.

Bara en vecka senare hände det något, och det var inget konstigt med huset som hände denna gången utan det kommer vi till lite senare i inlägget. Nej jag hade fått en fin födelsedagspresent av Linda där hon bokat in en övernattning på Skärgårdshotellet i Nynäshamn, så att vi fick ett skönt avbräck från allt stökande där hemma och kunde koppla av tillsammans en stund. Hon hade även bokat in oss på deras relaxavdelning, och den fick vi vistas i helt själva utan en massa andra främlingar. Man kan tydligen göra så där, och även om det inte var en jättestor relaxavdelning så hade de allt vi behövde där inne i alla fall. Där fanns en bubbelpool, bastu, duschar och en sorts massagesäng som masserade kroppen med vattenstrålar. Det var faktiskt över förväntan bra allting, och det var så himla skönt att bara få vara ensamma en stund tillsammans där vi kunde fokusera på varandra och inte allt som måste fixas klart där hemma. Vi hade även köpt med oss lite godsaker att äta på hotellrummet och självklart hade vi en flaska bubbel med oss, nu kunde vi fira och bara njuta av stunden. Jag måste säga att detta hotell var riktigt trevligt, det var lugnt och mysigt med trevlig personal. Så hit ville vi åka igen, och i skrivande stund så har jag faktiskt hunnit besöka hotellet ännu en gång men då med mina vänner. Men Linda och jag kommer garanterat åka tillbaka dit igen, och jag vill varmt rekommendera denna lilla ögonsten i Nynäshamn om ni vill ha en lugn vistelse och bara ta hand om varandra.

Vi studsar tillbaka till huset igen! De första veckorna så hann man inte göra mycket annat än att plocka plocka och åter plocka med saker där hemma, men vi hann ta oss ut på promenader med hundarna lite då och då så vi kunde bekanta oss lite mer med området. Vi hälsade på några grannar och hittade ny vägar att traska runt på, men mest av allt njöt vi av lugnet där vi numera bor. Det är ingen trafik och inte en massa gap och skrik från andra människor, förutom en granne längre ner på gatan som verkar stå ute och sjunga på helgerna när de tagit något gott att dricka där hemma. Det låter lite sådär, men det är inte störande utan bara charmigt på något vis. Vi hoppas kunna lära känna våra grannar lite mer sen när våren kommer och fler börjar vistas utomhus, man vill ju veta vilka personer som bor på ens gata och framför allt kanske de är så pass trevliga att man kan hänga lite när tillfälle ges. Nu har vi ju fullt upp som det är redan men någon gång ibland kan det vara väldigt trevligt!

Sedan har vi ju garaget som inte gick att låsa när vi flyttade in, men där pulade Kent med lite grejer och monterade fast ett riktigt fläskigt hänglås som ingen kan bryta upp. Så det går att låsa men vi ska väl försöka fixa garageportarna sen när vi kan och har råd, det är lite annat som går före just nu men det vore ju himla trevligt med mekaniska garageportar som min bror Tommy har hemma hos sig .Det vore ju både praktiskt och väldigt snygg! Nu har vi tunga träportar som man viker upp och det är nästan så att jag tror att Linda kan åka med när hon öppnar porten själv, haha! Det hade varit en rolig syn, men fan så förbannad hon hade blivit så det är nog ingen dum idé att fixa dessa sen. Men det blir nog tidigast nästa år, men vi har i alla fall ett fint dubbelgarage som jag försöker få lite ordning i nu. Där finns en arbetsbänk, en hög metallhylla att förvara saker på samt en hylla där man kan förvara alla bildäck. Så det börjar se ut lite som en verkstad men när vi fått ordning på allt där inne sen då kommer det bli riktigt bra, jag har saknat att ha en plats att kunna fixa med grejer som behöver kapas och dylikt. Sen att ha lyxen att få köra in sina bilar där kommer bli extra trevligt, no more skrapa frosty bilruts in the winter!

Incidenter, ja men det får man på köpet när man blir husägare. Tack och lov har vi bara råkat ut för mindre saker som att värmepumpen slutade fungera under julhelgen och bidrog till ett frostigt inomhusklimat, jag kollade då på värmepannan och den larmade ute i pannrummet. Jag provade att radera felkoden och starta om pannan och värmepumpen, men det hjälpte bara en kort stund sedan började den larma igen. Eftersom jag upptäckte detta på julafton (GOD JUL Jimmy…) så hann jag inte göra så mycket åt saken just då, utan vi packade ihop och åkte iväg till min mor för att träffa resten av släkten och starta julfirandet. Linda låg kvar hemma, inte i någon sorts protest utan hon hade blivit sjuk och mådde inget vidare alls. Men jag frågade runt lite bland släktingarna om de hade någon aning om vad som kunde vara fel, och då berättade min bror Tompa Rompa Kalle Gurra att han råkade ut för ett liknande problem något år tidigare. Deras pump larmade också men att han lyckades lösa det genom att skruva ur säkringen till värmepannan och sedan sätta tillbaka den igen, då fick den starta om ordentligt så att säga. Detta testade jag när jag kom hem sen, och det verkade ge resultat! Den slutade larma men fläkten i aggregatet utanför var helt igenfruset, men efter en stund kom den igång och då steg även temperaturen inomhus så att vi kunde fortsätta fira jul med vår familj. Skönt att det inte var något värre än så, för det hade ju inte varit roligt att behöva kalla ut någon jourtekniker under julhelgen, det hade nog kostat en hel del skulle jag tro så jag är glad att det löste sig.

Sedan råkade vi ut för att vattnet frös vid några tillfällen när det var riktigt kallt ute, men det kommer jag till längre ner i texten. Men det var vid just ett sådant iskallt tillfälle det hände en sak som gjorde mig frustrerad och en aning skitförbannad där ute i Nynäshamns mörka skogar…

Jag och barnen hade precis parkerat bilen hemma denna friska vinterdag när det var typ -16 grader utomhus, och alla rusade mot ytterdörren och ville in i värmen. Då fungerade plötsligt inte vår kod till ytterdörren längre, vi försökte igen och igen men det gick inte att öppna. Som tur var så var hundarna hos Åsa just då och inte inlåsta där inne, men barnen förtydligade för mig hur mycket de frös och hur gärna de ville gå in så de kunde värma sig. De fick tålmodigt vänta i bilen tills jag fick ordning på låset, och nu kom både Linda och hennes Nova hem men de satt kvar i bilarna för att slippa frysa. Kvar ute i vinterkylan stod den tappra pappan och försökte ringa supporten för Yale Doorman och fråga hur jag skulle ta mig in utan kod, men det fanns inget telefonnummer till dem utan man fick maila in sitt ärende och vänta på att bli kontaktad. Alltså fy fan, jag ville typ bara skrika ut min vrede över den dåliga kundservicen men fick snällt knappa in ett mail som beskrev mitt problem. Sedan väntade jag på svar men inget hände, då chansade jag och ringde upp vårt vaktbolag istället i förhoppning om att de kanske kunde öppna dörren på något vis eftersom larmet är kopplat till dörrens lås. Jag blev skickad runt där mellan olika personer men fick tillslut prata med en kille som verkade teknisk kunnig gällande Yale Doorman, han påtalade även att supporten hos Yale stänger kl.18.00 så vi var tvungna att skynda oss om de skulle hinna hjälpa till att lösa problemet. Så han provade att kontakta dem han också utan framgång, samtidigt som han gav mig lite råd och tips att testa medan vi väntade som tyvärr inte fungerade. Vi skulle testa att hålla ett 9v batteri mot låsets undersida för att se om det kanske var slut på batterierna i låset, och sedan slå koden. Så Linda och jag åkte in till Ösmo och köpte ett batteri, sedan tillbaka hem igen och testade detta men det fungerade ändå inte att slå koden. Det verkade ju finnas kvar batteri i själva låset men att koden hade bara slutat att fungera helt plötsligt, jag ringde upp killen på larmbolaget igen och berättade hur allt gått.

– Vad märkligt hörru du, jag har aldrig hört talas om något liknande faktiskt. Sa han fundersamt.

Och han hade tyvärr inte möjlighet att komma ut till oss heller för han bodde på västkusten så det skulle ta sin tid att köra till Nynäshamn samt bli väldigt kostsamt, så han rekommenderade mig att kontakta en låssmed istället och höra om de kan hjälpa mig på något vis. Innan jag gjorde det så kollade jag igen om supporten svarat hos Yale Doorman, men nej det hade de inte gjort.

Jag googlade fram tre olika låssmeder på Södertörn som hade journummer, och fick upp tre företag söder om Stockholm. Den första svarade inte, den andra svarade men befann sig på semester i Thailand och hos den tredje fick jag prata med någon sorts kundservice som skulle återkomma så fort en låssmed blev ledig under kvällen. Vi satt i bilarna i två timmar innan jag fick nog, nu pangar jag en ruta och bryter mig in! Men det fanns liksom inga bra fönster att krascha utan då skulle ett stort fönster behöva ryka och förmodligen kosta massor av tusenlappar att reparera. Så jag chansade att ringa Kent och fråga om han kanske hade något bra verktyg eller tips på hur jag skulle göra, han och morsan bor ändå nära oss så då kunde vi kanske snabbt lösa allt. Men han kunde inte heller hjälpa oss så vi fick lämna den där låsta jäkla dörren och åka hem till dem och sova där istället. På kvällen ringde en låssmed upp mig i alla fall, men inte från det där företaget som skulle återkomma så fort någon blev ledig. Utan låssmeden i Thailand ringde upp den här killen och sa att någon behövde hjälp med en Yale Doorman, så han ville veta vad som hade hänt och sedan skulle han komma ut till oss nästa dag på förmiddagen och titta på låset. Så nästa morgon körde jag barnen till skolan, sedan tillbaka hem för att möta upp låssmeden. När han kom berättade jag allt vi testat hittills och alla vi varit i kontakt med, sedan började han testa koden och rycka i låset.

– Fasen vad skumt, de här låsen brukar ju vara bra men det är som att koderna i låset bara har försvunnit och att inget fungerar längre. Jag har ju själv haft denna typ av lås i många år och de har fungerat hur bra som helst, men detta har jag aldrig varit med om tidigare. Osis att ingen var hemma när en sån här sak händer, då hade de ju bara kunnat öppnat dörren åt oss sedan hade problemet varit löst. Så himla märkligt… Sa han och fortsatt testa olika trix för att få igång låset igen.

Märkligt ja… Mm… Jag var så förbannad på det där låset nu, men tacksam för att den trevliga låssmeden var på plats och försökte hjälpa oss. Då ringde plötsligt min telefon, det var från företaget som skulle hört av sig kvällen innan som nu meddelade att snart finns en låssmed ledig som skulle kunna komma ut och hjälpa mig. Jag blev så förbannad att jag bara lade på luren och räknade sedan tyst till tio för att lugna ner mig, vad är det för typ av jour som hör av sig nästan 15 timmar senare? Men låssmeden som nu var på plats drog slutsatsen att vi nog var tvungna att såga upp låset för att få upp dörren och sedan byta ut elektroniken i låskistan, så han hämtade verktygen och började såga. Men det hände inte mycket, han testade olika varianter av sågklingor men de bara skrapade lite på metallens yta utan att såga sig igenom.

– Du vad segt detta går, men skam den som ger sig! Sa han och kämpade på i nästan två timmar med olika sågar och verktyg för att ta sig in, men inget lyckades.

Då började han fundera i samma banor som mig kvällen innan, att det kanske är bättre att offra ett fönster för att ta sig in. Så vi kollade runt men vi har ju tyvärr inga små fönster utan enbart stora rackare, och det fanns inga lås på altandörrarna som kunde öppnas utifrån. Men då tyckte han att vi skulle testa att ta oss in via altandörren i alla fall, kanske gick det att lirka med låset tills det öppnades på något vis. Så han pulade med sina verktyg och kämpade lika länge till, men lyckades tillslut bryta upp låset på ena altandörren så vi kunde ta oss in och öppna ytterdörren inifrån. Halleluja! Äntligen var vi inne, nu kunde han byta ut elektroniken i låskistan och programmera om låset så att allt fungerade igen. Däremot åkte vi ju på att reparera altandörren där han tog sig in, så han låste den på något sätt tills vi bytt låset och kunde slutligen åka vidare efter många timmar slit. Jag kunde då meddela resten av familjen att dörren nu fungerar som den ska igen, och efter tre dagar hörde supporten av sig från Yale Doorman och frågade vad det var för problem med låset. Verkligen snabb service (ironi) och jag skällde ut dem och sa att jag aldrig kommer att rekommendera deras lås till någon efter det som hade hänt, det måste ju på riktigt vara sämst i klassen att återkomma efter tre dagar när man har ett akut problem och är utelåst på grund av att deras produkt inte fungerar. Dyrt som fasen blev det att laga allt också…

Eftersom vi råkade ut för en köldknäpp i Sverige där i januari och hade ibland upp till -20 grader utomhus, ja men det gillade ju inte vattenledningarna där hemma. Detta märkte jag en morgon innan jag skulle åka till jobbet när jag stod som ett fån och ryckte i vattenkranen i köket, vart är vårt vatten? Jag har ju bott i hus tidigare och anade vad som hade hänt, så jag pulserade ut i snön in till pannrummet för att kolla temperaturen där inne. Vi har en frostvakt där, men den verkade liksom ha lagt sig på rygg och bara gett upp i den kalla kylan. Jag kände lite på rörledningarna och lyckades lokalisera vilka rör som frusit, sedan ställde jag fram min gamla balkongvärmare som jag hade i lägenheten. Den fick värma upp pannrummet medan jag gick in och försiktigt öppnade vattenkranen i köket, sedan började jag sjunga på sången ”Kom vatten, kom” från TV-serien ”Fragglarna”. Det fanns ju inga rörsmällare att tillgå som fragglarna använde sig utav när deras vatten försvann i Fraggelberget, haha! Det tog ungefär en timme sedan började det sakta komma vatten ur kranen, sen gick det ganska fort tills det var fullt flöde igen. De kommande dagarna så höll det på sådär och vi kunde ibland stå utan vatten på morgonen, och jag vet att man kan låta vattnet stå och droppa för att undvika att det fryser men jag hade en annan idé som skulle lösa problemet permanent. Så för att säkra upp så att detta inte händer varje gång det blir kalla vintrar så kontaktade jag min gamle vän och före detta kollega Jocke, han skakade fram lite rörisolering till mig som jag kunde montera fast på rören där hemma och sedan dess har vattnet inte frusit något mer. Så tack för isoleringen Jocke, det var ”mücket schnellt” som vår gamla lärare Matley från gymnasiet hade sagt!

När solen började skina igen så försvann nästan all snö på tomten, så då passade vi på att bygga hundstaket på tomten så att hundarna kan springa lösa utomhus. Freja, Nova och jag greppade det vi behövde i garaget sedan satte vi igång att bygga staket tillsammans. Det fick bli en enkel lösning tills vi får ordning på tomten och kanske sätter upp ett riktigt staket sen, men nu använde vi oss av armeringsjärn och staket (galler) på rulle. Tjejerna var superduktiga på att hjälpa till, Nova och jag rullade ut staketet och Freja gick efter och fäste det med stripeband i armeringsjärnen. Sedan täppte vi till eventuella rymningsvägar eftersom minsta vovven Wilbur är orädd och nyfiken och vill ut och se världen. GW behöver man inte oroa sig för, han följer oss där vi är och börjar bli lite gubbig i sin personlighet numera. Han grymtar, suckar och blir lätt irriterad på Wilbur när han försöker få igång GW att leka. Haha, det är inte lätt att vara hund men nu har de i alla fall en uteplats att springa runt på om de vill komma ut i friska luften.

När man kommer in genom vår ytterdörr så har vi en liten tvättstuga till höger, den vill vi göra om till en klädkammare i stället där man kan hänga av sig sina ytterkläder och parkera skorna. Men för att göra detta behövde vi lyfta ut tvättmaskinen och torktumlaren, sedan har vi ett badrum på andra sidan väggen där vi ville ställa in dessa istället. Men där stod en duschkabin som ingen av oss gillade, så den åkte ut och istället byggde vi en snyggare duschhörna med skjutdörrar i glas samt stoppade in en bättre och mycket finare takdusch. Sedan kom Kent och min lillebror Max förbi för att dra in el och vattenrör till våra nya maskiner som skulle ställas in där, den gamla torktumlaren ville syrran ha och tvättmaskinen har jag lagt ut på annons som någon gärna får komma och köpa billigt. De var riktigt snabba och sedan kunde maskinerna ställas på plats och kopplas in, sedan fungerade allt precis som vi ville ha det. Jag har sagt det tidigare men jag säger det igen, tack så jättemycket för hjälpen med detta! Jag hade tänkt göra allt själv men nu sparade jag flera timmar, om inte dagar med tid istället när man fick så fin hjälp av de som kan. Nu har jag börjat få ordning på gamla tvättstugan och ställt in ett skoskåp där samt monterat upp en stång där man kan hänga sina jackor och dylikt, samt en vanlig skohylla för att få plats med fler skor för Linda har så mycket skor att det nästan är overkligt, haha! Så sakta börjar saker och ting ta form här hemma, men än finns det projekt att ta tag i och saker göra. (Bilder kommer så fort vi fått ordning på allt)

Sedan har vi ju elefanten i rummet, det kanske mest omfattande projektet där hemma… Det stora badrummet. När vi köpte huset var badrummet helt utblåst och utrivet på grund av någon fuktskada som tidigare ägare råkade ut för, men den är åtgärdad så vi ska ”bara” bygga ett nytt badrum. Men fördelen med det är att vi kan göra det precis så som vi vill ha det, så Linda och jag har spenderat många timmar på Youtube där vi tittat på massor av badrumsrenoveringar och flera olika sorters design för att hitta vår känsla för det nya badrummet. Och vi har landat i en planritning i alla fall där vi har en toalett, en dubbeldusch, stort tvättställ/komod för två samt en bastu. Just bastun var jag skeptisk mot till en början och var mer inne på ett badkar istället, men vi vill på sikt även skaffa en bubbelpool utomhus så då blir det ju bra mycket trevligare med en bastu. Linda älskar att basta, jag upplever mest andnöd och tycker det är varmt. Men jag börjar faktiskt vänja mig och har bastat en del när vi varit ute och rest tillsammans, jag kanske dricker upp min kalla öl lite snabbare än andra när det blir för varmt men annars tror jag tyvärr att jag kommer att smälta och kanske dö. Så jag får fortsätta träna på att basta lika länge som Linda, och det gör man ju bäst i sin egen bastu tänker jag. Så Kent som redan har hjälpt oss med massor av grejer här hemma, har redan påbörjat arbetet i nya badrummet. Han isolerade ytterväggen direkt när vi flyttade in och gipsade sedan väggar, han har flytspacklat golvet där bastun skall stå och även börjat regla upp för kommande väggar och tack där inne. Sen tog han in offerter på en glasdörr och glasvägg som vi gärna vill ha till bastun, så vi vet hur vi kan jobba vidare. Eller vi och vi, han gör ju för tusan allt där inne just nu och jag har inte gjort annat än att se nöjd ut och tacka för allt fint arbete han lagt ner hittills. Han ska även kolla upp priser på golvvärme samt få varuprov på ett speciellt träslag som man kan använda som panel i bastun, det ska tydligen vara riktigt bra grejer så vi får se hur det kan se ut sen. Men vi kommer också behöva landa i vilken typ av kakel och klinker vi vill ha i rummet, vi är överens om att vi vill ha ett mörkare badrum men har inte hunnit bestämma oss för några färger ännu så det måste vi snart göra. Bara så man vet när det väl är dags att beställa, vissa grejer är det ju lång leveranstid på men vi får som sagt börja åka runt och kolla på lite kakel snart. Men det kommer ju bli kul, och vi vet att detta kommer ta sin tid så vi får se när badrummet blir klart sen. Vi har i alla fall ett fungerande badrum så vi klarar oss bra!

Köket är det vi vill få klart nu i sommar eftersom man är där varje dag och just nu är det väldigt rörigt att vistas där när man lagar mat och fixar frukost. Det är ett gammalt kök som behöver fräschas upp och en renovering kommer även frigöra mer utrymme i garaget där massor av flyttkartonger står kvar med en massa köksutrustning. Vi har fått offerter på köket som vi ska ta ställning till där hemma, men det lutar åt att det ska gå i en ljusgrön nyans med vita stenskivor på bänkarna. Jag var lite skeptisk till en början och tänkte mig ett vitt kök, men Linda har lyckats få med mig på sitt tåg angående färgen så nu tror jag att det kan bli riktigt fint faktiskt! Vi har dessutom redan alla de vitvaror vi behöver, så det är enbart skåpen med luckor som behövs och bänkskivor förstås. Det blir förhoppningsvis inte så dyrt då om man dessutom gör jobbet själv, vilket jag tänkte ägna min semester åt i sommar. Men det kommer nog blir en stor skillnad mot hur det ser ut idag och dessutom tänker vi att det kommer höja värdet på huset en del, vilket alltid är trevligt.

Sedan har vi mer långsiktiga mål där vi gärna vill unna oss en liten bubbelpool utomhus som jag nämnde tidigare, men vi behöver även bygga en altan runt större delen av huset för nu är det mestadels grus och mossa vilket inte är så trevligt alls. Sen vore det fantastiskt fint med en braskamin inomhus, men vi vill boa in oss lite mer innan vi beslutar oss för vart vi vill ha den placerad och kan påbörja det projektet. Men även det får bli längre fram om något år eller så, först vill vi få klart köket och det stora badrummet. Och dessa kommer kosta en hel del och även ta sin tid, för vi vill att det ska bli precis så som vi vill ha det och inget annat än perfektion duger när man har en sådan OCD som jag har. Haha, som tur är så är både Linda och jag väldigt överens om hur vi vill ha det där hemma vilket underlättar en hel del. Det hade varit jobbigt om vi var oense och behövde kompromissa om allt, men nu tänker vi lika båda två så vi bara kör på så det ryker!

Så nu vet ni lite vad som händer där ute i skogen där vi numera bor i vårt fina hus, och det kommer garanterat bli en fortsättning på denna historien vartefter vi renoverar och gör om där hemma. Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går till Henke, om ni märker av att det är brist på salt ute i samhället så vet Stefan och jag varför…

Kan året möjligen ha varit 2004 när en ung man fyllde hela 25 år och då ville fira detta med en hemmafest i sin lilla lägenhet, detta tillsammans med sina vänner och en anordnad whiskeyprovning för de som var intresserade. Förutsättningarna var verkligen toppen på alla sätt och vis, ändå blev det inte riktigt som han hade tänkt sig…

Ja som ni förstår så ville jag alltså få till en whiskeyprovning hemma hos mig och vår gamle vän Pandan som är duktig på detta lovade att hjälpa till med vilka sorter som skulle provsmakas. De som ville fick vara med, medan resterande fick ansluta till festen lite senare på kvällen. Jag hade förberett allt som man gjorde på den tiden genom att laddat min CD-växlare med bra partymusik, ställt fram tilltugg, en häxblandning till bål och lite andra godsaker. På den här tiden hade jag dille på att blanda dip som jag hällde upp i stora paprikor, sedan kunde man dippa chips eller bitar med grönsaker om man hellre föredrog det. Nu var det många år sedan jag gjorde detta men det såg riktigt snyggt och proffsigt ut!

Om jag minns rätt så var vi ungefär fem eller sex personer som deltog i whiskeyprovningen. Jag tror att det var Mogge, Tommy, Marcus, Erik och sedan någon mer. Kanske var även Jocke med på detta men han gillar inte whiskey har jag för mig, så om ni som läser detta var med utan att jag nämnde er här nu så kommentera gärna inlägget så ser jag till att uppdatera närvarolistan. Vi slog oss ned i min stora hörnsoffa och på bordet stod flaskor med whiskey uppradade, sedan höll Pandan fina tal för respektive sort whiskey som han sedan hällde upp åt oss för att smaka av. Detta var såklart riktigt fin whiskey, bara single malt av mer okända märken. Han pratade mycket om de olika sorternas ursprung och karaktär, det var verkligen underbart goda smaker och inte de vanliga sorterna man kan köpa på Systembolaget. Han var mer generös att fylla upp glasen än om vi hade varit på en riktig whiskeyprovning, så det är kanske inte så svårt att lista ut hur detta skulle sluta…

Jag kommer ihåg att vi smakade god whiskey, sedan tackade vi Pandan så mycket för hans fina engagemang och för att han ställde upp på detta. Nu började dock marken att gunga en aning, men det gjorde det nog för de flesta. Bäst att ta det lite lugnt nu så man inte däckar tidigt tänkte jag, så jag tog bara en öl som jag sedan var sparsam med att dricka i väntan på att alla inbjudna skulle komma förbi på kvällen. Det började droppa in lite folk som jag välkomnade till ”Casa de Jimmy”, sedan minglade jag runt lite och dansade käckt till den höga musiken. På min väg ut mot min balkong för att umgås lite med de som hängde där ute så blev jag stannad i dörren av Erik och Marcus.

– Här får du, drick den här! Sade de och höll fram ett glas med dricka.

Jag greppade glaset och svepte i mig allt, problemet var bara att glaset innehöll ren whiskey. Erik och Marcus stirrade på mig med stora ögon, sedan tackade jag för mig och klev ut på balkongen och ruskade av mig den starka smaken i munnen. Klockan var inte mycket alls utan det var tidig kväll, men det var ungefär där och då det hände…

– Hallå? Jimmy! Hörde jag en bekant röst ropa.

Det var min syster Linda som stod framför mig, men som jag hade svårt att fokusera blicken på medan jag öppnade mina ögon. Jag hade däckat på balkongen och fann mig själv liggandes på marken lutandes mot balkongräcket, omgiven av andra glada vänner som satt där ute och pratade och hade supertrevligt.

– Vad håller du på med, hur mår du egentligen? Frågade min syster och drog upp mig på benen igen.

Alltså jag mådde ju kanon enligt mig själv, jag hade ju bara blundat lite. Så jag välkomnade dem till festen sedan gick jag in mot köket för att få i mig något att dricka, på så vis kunde jag nog piggna till igen och hålla igång resten av kvällen. Men när jag väl stegat in från balkongen så hade jag fått upp så bra fart att jag bara passerade köket och vidare rakt in i sovrummet, där däckade jag på min säng.

Sedan har jag bara korta minnesbilder från kvällen, jag vaknade till av att en av mina tjejkompisar på den tiden låg och pratade med mig. Hon verkade vara inne i värsta berättelsen om något, men jag fattade ingenting utan bara log tillbaka sedan somnade jag om igen. En stund senare, alltså jag har verkligen ingen som helst tidsuppfattning om hur kvällen utspelade sig så det kan ha gått några minuter eller timmar mellan alla dessa händelser. Men jag vaknade upp igen lite senare av att det låg massor av andra i sängen som pratade med varandra och med mig tydligen, trots att jag inte pratade tillbaka med dem alls. Efter en stund fick jag superkrafter och tog mig till ett av sovrummets två fönster, jag öppnade det ena och stoppade ut huvudet för att få lite frisk luft. Det var så himla skönt, jag tog några djupa andetag samtidigt som jag hörde den höga musiken spelas i bakgrunden och hur alla skrattade och hade en skitkul kväll. Då öppnades plötsligt fönstret bredvid mig.

– TJENA!!! Ropade Erik och stack ut sitt huvud.

Jag blev ju skiträdd! Och jag kunde inte förstå då hur han kunde sväva och prata med mig när jag hängde ut på andra sidan fönstret, men det var ju alkoholens fel för så svårt var det ju inte att lista ut hur allt gick till och detta klarnade för mig redan nästa dag. När skräcken hade lagt sig så kommer jag ihåg att Erik babblade på om hur bra fest det var där inne och att jag missade allt det roliga, men att han var imponerad av hur jag svepte det där glaset med whiskey. Jag blev bara äcklad när jag hörde honom prata om whisky, jag mådde inte dåligt till den grad att jag behövde kräkas men jag var helt borta i huvudet. Sedan tror jag att jag somnade där i fönstret, hängandes med min överkropp på utsidan och benen på insidan i sovrummet. Nu bodde jag på nedre botten så ni som läser inte tror att jag svävade i livsfara på något vis, utan jag hängde nog bra där. Sedan vaknade jag till igen av att det var någon annan som hängde ut genom fönstret och pratade med mig, alltså vad var det frågan om tänkte jag. Ser ingen att jag är helt väck och inte har hört vad de pratar om? Haha, så himla märkligt.

Efter en stund minns jag att det var lika bra för mig att lägga mig på sängen igen, och där somnade jag. Tungt sov jag, inget väckte mig och när jag vaknade på morgonen var lägenheten alldeles tom på folk. Men mina gäster hade plockat undan och samlat ihop alla flaskor och burkar så fint i pappkassar som jag sedan kunde åka och panta. Detta kändes så himla märkligt, att man knappt minns något från kvällen innan och sedan vakna upp i en tyst och tom lägenhet. Jag hann ju för tusan inte ens ta emot alla som skulle komma innan jag var helt väck, nej här däckar man på balkongen och har diffusa samtal med människor under kvällens lopp utan att minnas vad de prata med mig om över huvud taget. Jag mindes inte ens vilka jag hade pratat med, förutom Erik då som skrämde livet ur mig där i fönstret. Och jag känner mig så otacksam mot Pandan som ställt upp och varit så snäll med sin whiskey, så tramsade vi bort det hela genom att bli skitfulla. Förlåt mig Pandan, för allt!

Grejen är den, att denna kväll pratas det fortfarande om än idag och jag känner mig lika utanför varje gång för jag minns ju nästan ingenting. Och att känna sig så hjälplös medan andra berättar om hur kul kväll det var gör mig lite deppig, men huvudsaken är att de andra hade roligt känner jag. Om jag inte blandar ihop detta nu så kan även en av gästernas motorcykel ha blivit inrullad i aluminiumfolie denna afton, sådant tycker jag är busigt och väldigt festligt! Sedan tror jag att detta var den kvällen när även Erik och Marcus blev så pass berusade att de behövde ta en nypa frisk luft tillsammans, då gick de fram till Mogge en efter en…

– Mogge, jag måste gå ut med Erik en sväng för han är så jäkla full. Sa Marcus medan han höll sin arm runt Mogge.

Mogge tyckte väl att det var en bra idé, men direkt efteråt så kom Erik fram till honom…

– Mogge jag MÅSTE ut och gå med Marcus för han är så jävla full alltså. Sa Erik innan han och Marcus försvann ut och promenerade iväg på gatan tillsammans med armarna om varandra.

Haha, de är för söta alltså! Så fint att de tar hand om varandra, som riktiga vänner ska göra. Men jag lärde mig mycket av denna whiskeyprovning, och mest av allt har jag insett hur tråkigt det är att däcka på sin egen fest innan alla ens har kommit dit. Så det har jag aldrig gjort igen, som tur är! Även om det är himla praktiskt att på sin egen hemmafest bara smita undan och lägga sig när man blir för full eller trött, men jag försöker att undvika detta och istället ta vara på den tid vi får tillsammans.

Jag skulle gärna vilja göra om detta och då under mer kontrollerade former så att man minns lite mer av kvällen. Pandan gjorde som sagt en strålande insats, men jag skulle gärna vilja göra ett nytt försök och gå på en ny whiskeyprovning. Jag har även testat vinprovning tidigare men det slutade på ungefär samma sätt, att jag var alldeles för ung och omogen vilket resulterade i någon sorts märklig fylla. Det kommer en flashback om den händelsen lite senare, men jag vill inte framstå som en person som inte kan hantera alkohol så det inlägget håller jag på ett tag framöver. Avslutningsvis så vill jag bara utbrista ett stort tack alla inblandade för en oförglömlig, men ändå minnesfattig kväll som innehöll den bästa whiskeyprovning jag upplevt!

KVÄLLENS JERKER går inte till mig om ni nu tror det, bara för att man råkar däcka på sin egen fest så har man väl ändå inte gjort bort sig på något vis? Nej istället tycker jag att både Marcus och Erik kan dela på denna utmärkelse, lite som ett tack för det där fulla glaset med whiskey ni gav mig. Och ja, resten är ju historia så att säga…

Flytten till vårt hus kommer allt närmare och det packas för fullt här hemma. Just nu känns det som att vi lever i ett fort av flyttkartonger á la Joey (TV-serien ”Vänner”), men det gör inte så mycket med tanke på att det är mindre än en månad kvar nu till flyttlasset går vidare till Nynäshamn!

Jag nämner världens bästa TV-serie genom alla tider här ovan eftersom vi igår vaknade upp till den sorgliga nyheten att Mathew Perry hittas avliden hemma i sin jacuzzi. Dödsorsaken är ej fastställd ännu men förhoppningsvis har han inte blivit utsatt för något brott, han blev bara 54 år gammal. Jag kommer alltid minnas honom som en otroligt skicklig och begåvad komiker, hans timing var enormt pricksäker. Hans roll som den olyckliga tandläkaren i filmen ”The Whole Nine Yards” var riktigt underbar, där hans fru försöker anlita deras nyinflyttade granne som är en gammal lönnmördare åt maffian (spelad av Bruce Willis) att mörda sin make. Jag gillade honom även i flera andra roller, men för mig kommer han ju alltid att vara Chandler Bing i ”Vänner”. Den serien har betytt så otroligt mycket för mig och säkert många andra som växte upp med den typen av humor, och det blev ju en av de mest sedda serierna över hela världen. En av anledningarna till att många älskade den var nog för just hans festliga karaktär Chandler, och nu när han är borta så antar jag att alla mina förhoppningar om en återförening kring nya avsnitt eller en film går i stöpet. Vi får istället vara tacksamma för allt detta komiska geni har givit oss genom åren, och hoppas att han blir en lyckligare person på andra sidan.

Som om inte detta vore nog så lämnade en annan stor personlighet oss förra veckan, Lasse Berghagen. Det var länge sedan jag upplevde att så många i min omgivning blev tagna av ett dödsfall, och jag tror att alla blev chockade och ledsna. Lasse var ju omtyckt av alla i hela Sverige och även av många andra personer utanför rikets gränser, denna snälla farbror som verkligen kunde underhålla och som varit en fantastisk musiker och sångkonstnär. Tack för alla minnen från ”Allsång på Skansen” och andra roliga upplevelser du bjudit oss på genom åren.

I helgen var det konsert på Tele2 Arena när ingen mindre än Madonna besökte Sverige med sin storslagna show under sin världsturné. Linda fick ju biljetter till konserten i födelsedagspresent så vi såg båda fram emot att få se och uppleva denna världsartist för första gången. Hon har ju VÄLDIGT många bra hits som hon bjudit oss på genom åren, och det var väl främst under 80- och 90-talet som jag själv uppskattade henne som allra mest. Så vi såg fram emot en minnesvärd upplevelse denna afton!

Tyvärr så började Linda känna sig krasslig under eftermiddagen så hennes energinivå var ganska låg, men vi tog bilen in för att snabbare kunna ta oss dit och sedan hem efter konserten. Men det var inte lätt att ta sig in på arenan, de hade ställt upp extra säkerhetskontroller utanför som bildade enorma köer fram till entréerna. Vet inte varför de hade dessa, men det beror väl kanske på den höjda terrornivån i Sverige eller nåt kanske. Men när vi väl kommit förbi dessa gick allt smidigare och plötsligt var vi inne på arenan med varsin öl i handen, så mystiskt. Haha!

Det var otroligt mycket folk och en skön blandning på åldrarna, det var allt från ungdomar till pensionärer och vissa hade onekligen klätt upp sig för kvällen kan man säga. Linda och jag skrattade för oss själva när vi såg hur folk klädde ut sig, men det är ju bara charmigt och roligt med engagerade fans! Humöret hos alla verkade vara på topp, trots att Madonna själv verkade ha svårt att passa tiden IGEN och gjorde entré på scenen först 80 minuter efter utsatt tid. Detta var något som både Linda och jag tyckte tog udden av våra entusiastiska förhoppningar av denna konsertupplevelse, jag hann nämligen bli både trött och irriterad. Nu fick jag dock höra i efterhand att det var försenat på grund av den extra säkerhetskontrollen utanför som innebar att publiken inte hann in i tid, så då har jag lite mer överseende med förseningen. När showen sedan väl drog igång så var det ju mäktigt och riktigt coolt! Scenbygget och alla effekter var häftiga, och att den 65 år gamla popdivan orkade fara runt och dansa över scenen var kul att se. Det var bra tryck och tempo i låtarna men det positiva stannad tyvärr där, för sedan blev vi inte så imponerade av resten…

Ljudet upplevdes ganska dåligt faktiskt, jag tycker det var svårt att höra vad hon sjöng. Sedan fastnade jag tyvärr inte för låtarna hon valde att framföra, för min del har hon så otroligt många fler låtar som både är mer kända och bättre än de som spelades. Sen tycker jag personligen att det hade varit bättre med ett liveband som spelade musiken på scenen istället för detta som var förinspelat, men det är min bara personliga åsikt. Så trots att det visuellt var häftigt att titta på så lät det tyvärr inte särskilt bra, så efter en timme in i konserten tittade Linda och jag på varandra och valde faktiskt att gå hem. På vägen ut var det massor av andra människor som också lämnade arenan innan showen ens tagit slut, och när vi passerade ut genom säkerhetskontrollerna så frågade vakterna oss varför alla går hem så tidigt. Vi svarade bara att vi inte tyckte det var tillräckligt bra, och vi verkar tyvärr inte ha varit ensamma om den åsikten utan flera andra var väldigt missnöjda med ljudet.

För att summera det hela så var vi nog bara lite besvikna, konserten var inte alls jättedålig på något vis men det var helt enkelt inte riktigt vad vi hade förväntat oss. Vi pratade på hemvägen om att hade ljudet varit lite bättre och om hon hade börjat med fler kända låtar från hennes tidiga karriär så hade det nog blivit en helt annan upplevelse. Och jag måste tyvärr gå ut med ett offentligt erkännande… Jag börjar uppskatta sittplats mer än ståplats på konserter numera, så åldern kommer sakta ikapp en tyvärr. Men vi ger konserten ändå tre ballonger av fem möjliga, hennes energi och superstar karisma var ändå imponerande att få uppleva. Nu kan vi i alla fall säga att vi fått uppleva Madonna live, hon är ju trots allt en av världens främsta popartister genom alla tider och kanske är det just hon som kan titulera sig ”Queen of Pop”!

Eftersom vi nu snart flyttar ut i vildmarken så har jag tagit med vår framtida säkerhet i beaktning och skaffat varsitt extraljus till Lindas och min bil. Hon fick en fräsig liten LED-ramp till sin lilla rallybil och jag köpte en lite större till vår familjekombi, men något knas hände vid betalningen så jag fick två uppsättningar av varje. Det störde mig lite till en början, men när vi packade upp dessa så säger Linda något oväntat.

– Vad är det där för fjuttig lampa, jag vill ha den stora!

Ja okej, nu vill inte jag heller ha det pyttelilla extraljuset för det skulle ju se oproportionerligt och pluttigt ut på min bil. Då var det ju tur att de råkade skicka dubbla leveranser, så då tog vi en stor LED-ramp var och sedan lämnade jag tillbaka de små till butiken. Och på Lindas vrålåk hjälpte min bror Tommy att montera och installera det hela med glada tillrop från sin storebror, så hon kunde sedan glatt åka vidare och blinka på främlingar hur mycket hon ville. Men sen var det ju dags för min bil…

Jag tror att det kanske är Satan själv som byggt bilen med alla dessa hemliga påfund som ställer till det varje gång man försöker göra något själv. Vi monterade LED-rampen och drog fram alla kablar, men hittar då ingen helljuskabel att koppla in oss på vilket gjorde mig lite upprörd. Tommy började testa alla olika kablar vi kunde gräva fram men ingen verkade fungera, så nu blev jag mer upprörd. Jag beslöt mig då för att fråga butiken hur vi skulle göra när jag ändå skulle dit lämna tillbaka de andra extraljusen, svaret jag fick gjorde mig riktigt jäkla upprörd! Tydligen måste alla ”nyare” bilar använda sig av något speciellt relä som får signal från någon förbaskad dongel via Bluetooth, och denna kostade ju lika mycket som hela LED-rampen. Men jag betalade och fick en instruktionsvideo där en glad kille visar hur enkelt det är att installera denna i bilen, allt klart på 15 minuter enligt honom. Tror ni det tog Tommy och mig 15 minuter att installera detta? Nej! Tommy kopplade in allt enligt anvisningarna men LED-rampen tänds ändå inte när jag slår på helljuset. Vi provar att plocka isär allt och sedan sätta ihop det igen, vi kollar i någon medföljande app om det är något ytterligare vi missat utan att hitta orsaken till att det inte fungerar. JAG BLIR GALEN! Mest blir jag upprörd på att detta ska vara så himla enkelt och smidigt att installera, men det är fasen bara ljug! Brorsan kliade sig i huvudet och testade så att kablarna fick ström, allt verkar ju vara helt korrekt så varför lyser det inte? Vi provar olika versioner i appen och tillslut går det i alla fall att lysa med LED-rampen när jag blinkar med helljuset, men man vill ju att det ska lysa hela tiden. Nu började jag bli så besviken och upprörd att jag snart skulle tappa det helt, men då hittar vi en funktion i appen som rättar till de sista justeringarna och nu verkar det ÄNTLIGEN fungera som det ska. De kan ta sina enkla 15 minuters installation och trycka upp dessa någonstans där solen inte skiner, men jag är tacksam att Tommy hjälpte mig få ordning på det hela. Nu kan både Linda och jag se alla vilda djur på vägarna ute i mörka skogen där vi ska bo, så förhoppningsvis kommer vi klara oss från potentiella viltolyckor nu när natten blir till dag enlig säljaren av dessa LED-ramper. Så spännande, stort tack kära bror för all hjälp med detta. Du får krama din fru och barn från mig som tack för att jag lagt beslag på dig i flera timmar, fråga om jag kan muta dem med några wienerbröd!

Nu har barnen höstlov och njuter av sin ledighet, jag ska själv passa på att vara lite ledig i slutet av veckan men då har de åkt till Hälsningland. Men då får jag ta vara på tiden och packa vidare där hemma, det kommer bli skönt sen när vi är klara med allting men tills dess är det bara att kämpa på tills allt är klart. Vi längtar alla enormt mycket till att få flytta in och barnen är så glada och uppspelta över att få egna rum. Till och med hundarna skäller och vill ha en gräsmatta att springa runt och pinka på där hemma sen, men det ska de få så alla blir nöjda. Mer uppdateringar kommer, tills dess tackar jag er så mycket för att ni tar er tid att läsa här på bloggen. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till Henke som flaggade för att han kommer sno min nya LED-ramp så fort var inkopplat och klart. Jag ska se om jag kan göra den strömförande eller något liknande så han lämnar den ifred…

Men säg god dag då, nu var det dags för tidsmaskinen att ta oss tillbaka till 2001. Detta handlar om en sista minuten resa jag åkte iväg på med min vän Jocke och hans dåvarande flickvän Mi, och den flygande mattan tog oss ända till Turkiet!

Denna resa utspelade sig bara några veckor innan jag skulle påbörja min tjänstgöring inom Försvarsmakten för att sedan åka vidare till krigsdrabbade Kosovo i 6 månader. En rolig detalj var att jag inte hade en aning om att man var tvungen att vaccinera sig innan man skulle resa till Turkiet, utan Jocke meddelade mig detta två dagar innan vi skulle åka iväg. De verkade inte heller haft koll på saken utan ringde mig när de själva vaccinerat sig, så då fick jag snabbt springa till vårdcentralen och be om en spruta. Och det ordnade sig, jag fick min dos och kunde gå hem.

– Du kan känna av symptom i form av huvudvärk eller feber de närmsta dagarna, bara så du vet om det. Sa läkaren till mig efteråt.

Och gissa om jag fick feber, när jag skulle jobba nästa dag var allt som en dimma för mig. Jag var kraftlös och helt groggy, men jag skulle jobba min sista dag innan vi skulle resa till Turkiet för det hade jag bestämt! Så jag plågade mig genom hela arbetsdagen och däckade helt när jag kom hem, jag orkade inte ens packa min resväska utan bara somnade på sängen. Nästa dag skulle vi åka och då blev det brådis, jag mådde lite bättre men var fortfarande lite yr och febrig. Jag hade inte hunnit leta fram någon bra väska att packa i, och stressad öppnade jag förrådet för att där finna världens fulaste resväska. Den var bajsbrun i färgen, låsen fungerade inte och dessutom var den aningen för liten. Aldrig i livet att jag tar den där tänkte jag för mig själv, någonstans där inne i det proppfulla förrådet finns ju min stora och turkosa resväska som jag ville åt. Men jag kunde inte hitta den och nu började tiden rinna iväg.

– Fan också! Röt jag till högt där ute i förrådet.

Irriterat greppade jag den bajsbruna fula väskan och började packa, men den rymde ju knappt alla mina kläder som jag tänkte ta med mig. Tillslut satt jag på den där förbaskade väskan för att den skulle klämmas ihop ordentligt, men då kom jag ju på att låsen inte fungerar. Fan igen! Den gick ju att stänga nu men vem som helst kunde ju öppna den, jag hade tyvärr inte tid att göra något mer åt saken utan nu var det full fart ut till Arlanda som gällde för att möta upp Jocke och Mi.

Flygresan gick bra trots att jag kände mig lite hängig, sakta men säkert blev jag piggare och snart kände jag mig frisk igen. Dock så fick man ju skämmas på flygplatsen när vi stod där och väntade på vårt bagage, när min bajsbruna resväska kom ut på bagagebandet så ville jag inte gå fram och hämta den. Ja men så jäkla ful var väskan och jag ville inte skämma ut mig, helst fick alla hämta sina väskor först innan jag sist gick fram för att ta min väska. Jocke gläds åt andras elände och skrattade så att tårarna rann, nu ville jag bara åka vidare till vårt hotell och komma bort från alla vittnen. När vi var framme så checkade vi in där vi skulle bo, det var ett fint hotell vill jag minnas med någon sorts exotiska citrusträd på framsidan och stranden nedanför på baksidan. Vi hade en liten lägenhet som vi delade, där Jocke och Mi snabbt snodde sovrummet och jag själv fick sova i en hopvikbar fåtölj. Den gick knappast att jämföra med en lyxig säng från Hästens, inte heller var den mjuk och stabil som en Tempur madrass men den fick duga att sova i för min del. Jag tror att vi kom fram mitt i natten, så vi sov och sedan nästa morgon bestämde vi oss för att gå ner till den omtalade Kleopatra stranden bakom hotellet.

Bilden här ovan kommer från en resebyrå och visar hur vacker stranden kan vara, det ser ju helt magiskt ut om ni frågar mig. Men det är bara ljug alltihop! Den var inte alls sådär vacker och tom på folk, istället kryllade det av människor och jobbiga säljare som ville att vi skulle hyra solstolar av dem. Bilden här nedan är mer beskrivande och visar upp en mer korrekt version av hur det egentligen såg ut…

Det var mycket folk men vi hittade en plats på stranden där vi kunde hålla till, det var vansinnigt varmt så vi hoppade i vattnet direkt för att svalka oss. Det var ganska stora vågor på denna strand, vilket gjorde det svårt att hålla balansen men det gick ganska bra ändå. Vi spolades inte ut till havs i alla fall och det var väl tur det, men när vi skulle upp på stranden igen så saknade vi någon. Jocke och jag vände oss om och där såg vi hur Mi kämpade ståendes på alla fyra med att krypa upp på stranden. Hon var ju kortare än oss och de stora vågorna spolade nästan upp henne på land, det såg väldigt roligt ut även om hon inte var lika förtjust och fick sig en och annan kallsup med saltvatten.

Efter en stund blev en i sällskapet hungrig, och om ni gissar på att det var Jocke så har ni helt rätt. Vi packade ihop våra saker och gav oss ut på den stora shopping gatan för att hitta något att äta, jag såg direkt att Burger King låg på andra sidan gatan men där ville ingen annan äta. Istället hittade vi ett mysigt litet ställe där vi kunde få i oss lite lunch, därefter bestämde vi oss för att gå runt och kolla i alla butiker. Det var ju fullt av små butiker på gator och torg, där de sålde massor av kläder och parfymer till en billig peng.

Tyvärr förstördes shoppingglädjen av alla dessa påstridiga säljare, man blev ju nästan påhoppad av dem och det var inte alls kul. Vid ett torg så kom det fram en kille som ville sälja parfymer, de var visserligen billiga men jag ville bara ha en flaska av den sort jag brukade köpa. Då börjades han tjata om att jag enbart behöver betala för tre parfymer om jag väljer fem, och så vidare. Men jag ville inte ha fler parfymer, jag hittade bara en annan sort som jag var intresserad av så fler än så var inte intressant. Då slängde idioten ner fyra flaskor till av samma sort i min påse jag bar med mig och plockade sedan sedlarna ur min hand som jag gick runt med, sedan försvann han. Vad fasen skulle jag med sex flaskor parfym till? Jag blev skitsur och sedan såg jag att han hade tagit alla större sedlar som jag hade med mig så där försvann ju fasen halva min reskassa på bara några minuter. Jocke tyckte detta var hysteriskt roligt, men jag var irriterad och upprörd på hur säljarna uppförde sig. Men alla var inte lika jobbiga, en del gick faktiskt att resonera med och då kunde man till och med pruta på priset och komma billigt undan. Jocke hittade faktiskt en riktigt snygg Diesel skinnjacka som han sedan hade i flera år, en sådan hade jag också velat ha om det inte vore för att jag tydligen lagt massor av pengar på alla dessa parfymflaskor. Nåja, de går väl åt tillslut ändå även om jag inte använder parfym så ofta tänkte jag. Problemet var bara att detta var piratkopior och inga riktiga parfymer, så när jag kom hem och öppnade dessa så försvann doften efter bara några dagar. Sedan var det bara som vatten alltihop, jävel!

Under vår vecka i Turkiet så åt vi däremot mycket god mat, och jag minns ett ställe där servitörerna showade hela tiden och gjorde olika trick och använde sig av eld i diverse sammanhang. Hit gick många barnfamiljer och jag förstår varför, det var en festlig upplevelse för oss alla och dessutom var maten väldigt god. Något som turkarna envisades med var att bjuda på deras jäkla Raki efter varje måltid, det påminner en hel del om grekernas Ouzo. Det vill säga stark sprit som smakar lakrits innan den dunstar i munnen, och de kom alltid in med en liten flaska som man fick dricka efter maten. Drack man denna så rusade det ju till direkt i huvudet, sedan mådde man kanon. Synd att det inte smakade så gott bara, men effekten var bra!

I en del större butiker så bjöd de alltid på te medan vi provade kläderna vi eventuellt ville köpa, vilket kändes konstigt till en början. Det var ju på sätt och vis trevligt, och de serverade alltid detta te i väldigt fina och guldfärgade teglas. Men att dricka varmt te när det redan var så pass varmt kändes ju märkligt för oss nordbor som rest hit, dock så tar man ju seden dit man kommer och vi satt där och drack vårt te medan de plockade fram de plagg vi ville prova. Och de blev faktiskt aldrig sura eller griniga om vi inte ville köpa något efter vår lilla testund, utan vi välkomnades tillbaka en annan dag.

En väldigt märklig sak gällde deras toaletter här nere, det kunde ibland bara vara ett hål i marken där man skulle uträtta sina behov. Alltså ingen toalettstol eller pissoar, ingenting sådant. Bara ett hål där på marken, det fungerade visserligen bra för mig och Jocke som kunde stå och kissa. Men hur Mi gjorde vet jag inte, vi hade som tur var en riktig toalett på vårt hotell så den använde vi nog för det allra mesta. Vi tyckte dock att detta var konstigt och fick faktiskt höra en förklaring till detta när vi kom hem till Sverige igen, men om det är sant eller ej kan jag inte svara på men det låter faktiskt lite fuffens. Enligt en rörmokare vi ofta jobbade ihop med så är det meningen att man ska stå upp och uträtta sina behov, för enligt någon islamistisk tro så skulle tydligen profeten Mohammed födas ur baken på en man… Alltså det låter ju helt sjukt men jag vet inte om det stämmer eller ej, och därför ska man alltså stå upp så att om man plötsligt föder ut denna Mohammed så ska han inte falla ner i skiten eller något liknande. Om någon kan bekräfta eller dementera detta så är jag tacksam, jag har inte vågat kolla upp detta men det låter ju onekligen konstigt.

En annan kväll när vi skulle ut och äta middag så blev vi bjudna på en liten fördrink i regnbågens färger, den hade förmodligen inget med Pride att göra men vi tyckte om denna bra mycket mer än den där Raki spriten de envist bjöd på överallt annars. Sedan hittade Jocke lammkotletter på menyn, det ville han minsann beställa för det är ju så himla gott enligt honom. Mi och jag beställde något annat, sedan satt Jocke där hungrig och stampade takten i väntan på att få in sin tallrik. Han slickade sig om munnen och förklarade hur gott det är med lammkotletter och hur mycket han älskar den maträtten, så jag önskar att ni alla hade fått se besvikelsen i hans ögon när de serverade honom tallriken sen. Nog fick han lammkotletter alltid, men de var bara några få och de var väl ungefär lika stora som pingisbollar. Haha! Han blev så himla bitter och besviken, medan Mi och jag skrattade åt det hela.

På denna lilla restaurang så hade de en trollkarl som showade lite, mest för barnen kanske men vi skrattade också och av någon märklig anledning skulle tydligen jag bli indragen i showen. Jag minns att trollkarlen hade en ful mask på sig som liknade en gammal gubbe, och han sa ingenting utan bara gestikulerade. Han tyckte tydligen att det var roligt att hålla fram en tom liten kanna framför mig och sedan låtsades han mjölka min bröstvårtor till allas jubel på restaurangen. Jag förstod dock inte det roliga med det hela, men Jocke och Mi skrattade så mycket att de båda satt och grät. Nåja, jag får väl bjuda på detta tänkte jag bittert för mig själv…

Efter en eftermiddag på stranden så var vi förbi hotellet och fräschade upp oss lite innan vi sedan skulle ut och äta middag. Jag var klar först och medan jag väntade så satt jag och bläddrade mellan TV-kanalerna i hopp om att hitta något att titta på, men allt var dubbat på turkiska så jag förstod ingenting. Jag fastnade på en av kanalerna som visade vad som verkade vara någon sorts actionfilm där World Trade Center byggnaderna i New York stod i brand. Men som vi alla vet var ju detta ingen film utan det var terrordåden den 11 september, något vi inte riktigt förstod då eftersom vi inte hade en aning om vad som sades på TVn. Men när vi gick ut och satte oss på en restaurang så hade de TVn på bakom bardisken där samma bilder visades om och om igen, då frågade jag servitören vad det hela handlade om och han berättade då hur allt låg till. Att två flygplan tagits över av terrorister som sedan kraschat rakt in i byggnaderna, och att ett annat plan hade störtat ned utanför Pentagon i Washington. Det var först då vi förstod vad som hade hänt och att det inte var en film som visades, vi blev helt chockade precis som alla andra.

När vi väl var på plats i Turkiet kunde vi inte riktigt ta in att allt detta hände, det kändes overkligt på något vis och nyhetssändningarna var ju på turkiska så vi hade ingen aning om vad som pågick. Vi skulle bara någon dag senare resa hem till Sverige igen och då var det en helt annan nivå på säkerheten när vi kom ut till flygplatsen, där stod nu militärer med automatvapen överallt och det hela kändes väldigt olustigt. Men vi var inte oroliga över flygresan hem även fast vi kanske borde ha varit det, allt kändes bara overkligt och gick inte riktigt att beskriva. När vi landade på Arlanda var det lugnare, här fanns i alla fall inga beväpnade militärer på plats som tur var. Dock utspelade sig samma pinsamma scenario vid bagagebandet även denna gång, och tror ni inte att min skitfula resväska var den första som rullade ut bland alla oss som stod där och väntade på sitt bagage. Fy vad pinsamt och sedan dess har jag vägrat använda den väskan igen, jag kan även informera om att idag finns den inte längre kvar i min ägo heller för den delen…

Det var först när vi kommit hem igen och fick ta del av de svenska nyheterna som pusselbitarna föll på plats och man förstod vidden av allt som hade hänt. En otroligt obehaglig upplevelse och USA var i chock över det som hade hänt, när man ständigt fick se nya bilder på planen som flyger in i skyskraporna var det fruktansvärt jobbigt. Sedan vet vi ju vad som hände efter det, men det var verkligen en mörk dag i mitt liv. Så det blev ett dystert slut på vår resa, som jag annars har blandade känslor om egentligen. Vi hade kul tillsammans och helheten var jag nöjd med, maten var god och vi handlade mycket billiga kläder som vi tog med oss hem. Men jag störde mig väldigt mycket på deras jobbiga säljare som var galet påträngande och irriterande, de verkade inte alls respektera ett nej och och betedde sig faktiskt illa emellanåt. Så jag är glad över att ha varit i Turkiet, men kommer sannolikt aldrig att åka tillbaka dit igen. Hoppas att ni andra har bättre upplevelser och erfarenheter än de jag kan minnas från vår resa, men som sagt jag ångrar inte att vi åkte dit. Nu har man ju i alla fall varit där!

RESANS JERKER går tveklöst till alla de jobbiga säljarna, jag har aldrig varit med om något liknande och blir arg än idag enbart av att tänka på dem. det har för tusan gått 20 år sedan vi var där, ändå är det dessa jobbiga människor jag minns bäst från hela resan. Lite synd kan jag tycka…