Idag har jag fått lära mig något nytt! Något som verkar intressant, och som jag redan börjat fördjupa mig i…

KALEVALA, har någon hört talats om det? Inte jag, förrän idag. Efter att ha samtalat med Pekka på jobbet om huruvida Finland såg på den nordiska mytologin. Han förklarade att de hade en egen forntida berättelse, eller urmoder så att säga. Finlands nationalepos om Kalevala.
Detta lät intressant, så jag började redan på lunchen utforska detta. Det jag snabbt konstaterade var att personernas namn i berättelserna var långa och svåra att uttala. Jag blev upplyst om att mitt finska uttal var mycket underhållande, tack Kaisa för den vassa piken. Till skillnad mot de nordiska asarna Oden, Tor, Frej och Loke som har korta och relativt enkla namn. Så heter dessa Väinämöinen, Ilmarinen, Lämminkäinen och Joukahainen. Hur ska jag ens ha en chans att lägga dessa på minnet? Det fanns en maskin som heter Sampo och någon brutta som heter Aino, det minns jag. Men mer har inte fastnat, jag får ta en sak i taget här känner jag.
Jag har heller inte känt något samband med någon av figurerna i Kalevala. Det gjorde jag däremot omgående när jag läste om den nordiska mytologin. Det fanns en gud som påminde om mig mer än någon annan. Oden son, Tor. Troligen eftersom han är modig och människornas beskyddare. Sedan är jag ju en fena på att använda hammare, precis som Tor.

Vi byter ämne och fokuserar på Jennys skadade fot. Idag fick hon åka till akuten och låta en läkare undersöka fossingen. Efter att foten undersökts så skickades hon vidare till Nacka sjukhus där röntgen väntade.

Oj, fel bild…

Denna bild var bättre. Även om den andra bilden väcker nya frågor…
Men eftersom vi inte visste hur lång tid detta skulle ta så åkte jag hem med barnen. Klockan började bli mycket och Freja somnade i bilen. Twinsen satt lugna i sina stolar och lyssnade på Mora Träsk på bilstereon. Men vi var tvungna att äta middag, så jag svängde in på McDriven. När jag kör fram till högtalaren för att beställa så händer såklart en mindre rolig sak. Jag hissar ner rutan och sänker ljudet på stereon, men vad hjälper det när en ambulanshelikopter plötsligt försöker landa på brandstationen bakom oss. Den låter högt som f*n! Freja vaknar livrädd och skriker, twinsen blir skrämda och skriker, samtidigt väntar de i luckan på att jag ska göra min matbeställning. Hon hör ej vad jag säger i allt oljud så jag blir upprörd. Gör ett patenterat V6:a skutt med Carnival bussen när jag ska gasa fram, och rullar istället långsamt fram till nästa lucka där tjejen med headsetet stirrar på mig. Jag rabblar upp min matbeställning och betalar. Kör sedan fram till sista luckan och väntar på maten. Nu var barnen lugna igen och jag förklarar för Freja att vi är på McDonalds. Hon blir glad, men bara kortvarigt. På vägen utanför gasar en stor kranbil på och varvar motorn högljutt. Då blir barnen rädda och alla tre skriker igen.
– Fader vår, som är i himlen. Helgad vare ditt namn… Börjar jag be tyst för mig själv, och sluter ögonen för att finna tålamod och inre frid. Tack till världens bästa präst, Yvonne, som lärde mig så mycket under konfirmationen för tjugo år sedan.
När vi sedan fått vår mat och körde iväg så lugnade sig alla igen. Vi kunde avnjuta en smaskig men ohälsosam middag hemma, och nu väntade vi bara på att Jenny skulle höra av sig. Det gjorde hon oväntat snabbt, foten kommer läka sig själv så hon får komma hem nu. Vi åt klart, bytte bajsblöjor och drog sedan iväg för att hämta hem henne. Den hemresan skrek Theo hela vägen hem och nu vill jag inte åka bil med barnen på minst tio år…

Min underbara och enda syster, Lindadore, ringde mig nu på kvällen. Efter att ha pratat en stund så ville Freja växla några ord med Linda. Det måste ha varit ett av det mest givande samtalen min syster haft på bra länge. Jag hörde ju inte allt som sades, men Freja berättade följande.
– Nova och Theo tar hela tiden mina nappar. Vad ska jag göra då?
Jag skrattade lite åt samtalsämnet Freja valt ut. Sedan från ingenstans kom ytterligare en intressant sak på tal, åtminstone så tyckte nog Freja det.
– Idag fräste jag ut snorkråkan i pappret.
Jag kände att det räckte bra så och Freja sa hejdå innan hon lämnade tillbaka telefonen. Linda hade väldigt roligt åt samtalsämnena som Freja tog upp, och det kan jag förstå. De får väl ringa till varandra lite oftare helt enkelt!

Tror att jag skulle må bra av lite sömn nu. Så får det bli, dags att krypa ner i sängen. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till den förbipasserande kvinnan och hennes hund jag stötte på i hamnen idag. Medan Jenny och Freja var inne på akuten så satt jag på en parkbänk och väntade. Nova och Theo sov i vagnen medan jag mumsade på en mazarin och en kopp kaffe. Men det blåste så jäkla mycket att mitt nyrakade huvud började frysa. Så jag tog på mig min luva på jackan och lutade mig tillbaka. Då kom denna kvinna och kastade en stinkande påse med hundavföring i papperskorgen bredvid min parkbänk. Jag tittade upp under min luva, och då såg hon livrädd ut och fick bråttom. Vet ej vad som skrämde henne. Om det var min halvätna mazarin, min uppsyn eller vad det nu än kan ha varit. Men det fick mig att känna mig olustig, och gör man så då får man utmärkelsen…