Tillbaks på ruta ett. Nja, nästan i alla fall…

Freja fick sluta med sin medicin förra veckan, eftersom hon fick det jobbigt med halsont och hosta av den. Sedan fick vi ingen ny medicin förrän i onsdags. Detta har lett till att hon ej har bajsat på hela veckan, och nu ligger hon med feber. Hon vill inte äta, inte leka eller någonting. Det känns onödigt och synd att vi inte kunde få en ny medicin på en gång, för nu är vi tillbaka där allt började.
– Hjälp, stackars mig. Jag har feber. Åh! Beklagar hon sig där hon ligger på soffan.
Men i onsdags träffade hon sin läkare igen. Då verkade det ändå inte så farligt, utan allt gick bra och hon fick klistermärken av doktorn. Det fick mig att minnas när vi var på 3-års kontroll på BVC förra veckan. Det var inte den vanliga barnsköterskan som vi brukar gå till, utan en annan denna gång. Och när hon var klar där så fick hon först inget klistermärke.
– Men, får jag inget klistermärke? Vart är klistermärket då? Frågade hon.
– Haha, det höll jag ju på att glömma. Klart att du ska få ett märke. Sa barnsköterskan och plockade genast fram burken med klistermärken.
Hon har verkligen koll våran lilla Freja. Och nu har hon ätit sin nya medicin i två dagar, så vi får hoppas att den gör lite nytta snart. För det vore otroligt jobbigt att börja om med allt igen. Kan inte göra annat än att hoppas på det bästa, som vanligt.

Såhär ser vår lilla låda ut nu, med fröna vi planterade förra veckan. Nu växer det i alla krukor, hoppas det fortsätter så! Vet dock inte riktigt vad vi ska göra härnäst. Man måste väl plantera om dem snart, eller nåt. Jag får googla lite och finna svar. Så att vår blivande lilla EKO-trädgård inte dör…

Igår var jag hos psykologen igen. Spännande! Jag som trodde jag skulle få ligga på en soffa och öppna upp mig tills jag brast ut i gråt. Men så blev det inte alls, det var ju synd…
Istället började vi med att redogöra hur en vanlig dag för mig ser ut. Från det att jag går upp på morgonen tills dess att jag går upp dagen efter. Vad hinner jag med under ett dygn? En hel del uppenbarligen. Hon kunde snabbt konstatera att det var ont om tillfällen och tid för återhämtning. Att kroppen aldrig hinner varva ner så pass mycket under dagen, inte förrän sent på kvällen. Och så kan jag förstås känna såklart, det är full rulle från morgonen tills barnen somnat på kvällen. Då känner jag själv att man börjar varva ner.
– Men man kan sätta kroppen i automatisk återhämtning. Det gör man genom att träna eller motionera. Det skulle du behöva. Sa min f.d psykolog och log.
Efter det uttalandet så var jag tvungen att byta psykolog. Att säga något sådant gjorde mig bara mer stressad, och dessutom fick hon mig att känna mig smällfet. Schweinhundt!
Eller, nja. Jag förstod efter någon sekunds ilska och eftertanke att hon bara ville mig väl. Vi kom överens om att jag ska försöka komma igång och motionera. Det blir kanske svårt att klämma in det under en vardag, då har jag ju bara tid på kvällen. Och då är det tydligen inte optimalt att träna för min del, eftersom jag då kan få svårt att varva ner i tid för att sova på kvällen. Så vi börjar med att springa lite på helgerna. Då har jag mer tid att ge mig ut och springa, flera mil om det behövs. Men det räcker nog med 30 meter i början, innan jag nästan dör. Sedan kommer väl allt studsande göra att magen dallrar i flera minuter när jag väl stannat. Så vi börjar med ”babysteps”, sedan ökar vi på successivt. Om någon vecka kommer jag nog se ut såhär…

Efter besöket hos psykologen så slog jag mig ner i soffan hemma. Barnen tittade på ”Pippi Långstrump på de sju haven”, en favorit. Jag tycker man ska hylla Martin Ljung lite extra för hans roll som Jocke med kniven. Han är ju jätterolig med sina miner och sitt kroppsspråk.
”Men, var är min kniv? Vem farao har tagit min kniv? Utan den så kan jag ju inte heta Jocke med kniven längre, eller någonting. Jag är ingenting!”
Fantastiskt rolig! Bästa piraten på TV någonsin, efter Jack Sparrow såklart.

Nu ska jag tydligen klappa på Frejas mage igen. Ni andra får ha en trevlig helg, ha d biff!

DAGENS JERKER går till psykologen som indirekt kallade mig tjocksmock…