Vänner och ovänner! Min aggressiva mailkampanj till vädergudarna kanske börjar ge resultat! Inte idag dock, för det tycks det ha varit lite kaos i trafiken idag igen.

Men när Harry stack sitt hårnätsprydda huvud in genom labbluckan igår så meddelade han att det ska bli plusgrader nästa vecka. Nu är Harry mycket, men någon vädergud är han ju inte. Det var i alla fall goda nyheter tycker jag att plusgraderna är på ingång, så vi får hoppas att han har rätt. Annars vet vi ju alla vem vi ska skylla på om det inte stämmer. Jag har sagt det förr, att jag gillar snö, men nu verkar de flesta trötta på snön så då får det faktiskt räcka. Till och med jag känner att jag har fått en lagom dos snö denna vinter och att våren gärna får komma snart. Smältande istappar som droppar i solens sken till fåglarnas kvitter… Mmm, så härligt!

Nu har den anlänt, prylen som ska förändra min vardag från och med nu. En vit plopp som man ska pilla in i sitt öra…

Det är någon form av handsfree med bluetooth, och som är lika stor som en öronsnäcka man har på sina hörlurar. Denna plopp petar man helt enkelt in i örat och sedan sitter den kvar där, hoppas jag. Sedan vet jag inte om man kan använda den när man ska prata med någon i telefonen, men det ska jag självklart ta reda på. Mitt syfte med denna lilla plopp till örat är att jag kan ha den när jag jobbar och lyssna på musik utan att störa omgivningen. Då har jag dessutom ena örat fritt från musik så jag hör om någon kallar på mig, men det bästa av allt är att jag inte behöver lyssna på webradion längre. Nu kan jag lyssna på musiken som jag själv verkligen gillar och som håller mig på gott humör hela dagen. Jag kan förstå om alla inte uppskattar min musikstil och vill ta del av den hela dagarna. Det är ju en salig blandning av powermetal, trash, 90-tals techno, filmmusik och en smula opera. Dessutom en del inslag av Eminem, Backstreet Boys och självklart ”jobbsökardagboken” med Leif ”Lacken” Magnusson. Den perfekta mixen för att driva din omgivning till vansinne, haha! Men nu ska jag se om öronploppen och jag kan komma överens, så att vi kan skapa en harmonisk arbetsplats där jag sitter.

Men tänk, om Alfie som jag delar kontor med också älskar min mix av musik och Lacken? Då har jag ju investerat i öronploppen helt i onödan! Då borde jag kanske ha lagt fokus på en rejäl ljudanläggning istället. En sådan där Electrolyx som dom säger i ”Nilecity”, så att han också kan få lyssna. Tusan också, det hade ju blivit en succé! Jag tror att alla som passerar kommer fastna vid något som vi lyssnar på och storma in på vårt kontor med latte & fikabröd som mutor för att få stanna hos oss en stund. Henke skulle ju förstås hänga där hela tiden då… Nej! Sådant har vi tyvärr inte tid med, i vårt rum så jobbar vi fokuserat och effektivt! Nej, det var nog en bra idé att skaffa den där öronploppen trots allt…

Ett av barnen hemma tar för sig i köket numera, och hon heter Nova. När jag bakade Daimkakor förra veckan så skulle hon vara med, men när hon var tvungen att vänta i hela fem sekunder på att jag skulle ta fram allt så hoppade hon av. Hon skulle baka själv istället, och göra en egen kakdeg. Så det gjorde hon, och gräddade hela degklumpen i ugnen medan jag kylde min kakdeg i kylskåpet. Men resultatet av hennes kaka blev oväntat bra, det blev som en stor och lagom degig sorts ”chocholate chip cookie” med bitar av Daim inuti. Denna skars upp och sedan smaskade hon och syskonen i sig en stor del av kakan. Vilket gjorde att när mina nygräddade Daimkakor var klara så orkade nästan ingen äta dem. Men då hamnade de i frysen istället, redo att mumsas en annan dag.

Igår hände en liknande incident i köket när middagen tillagades. Då kom hon och tittade nyfiket på vad som hände, sedan bestämde hon sig för att göra en egen middag. Så hon tog väl lite av det som fanns framplockat, det var lite grönsaker och grädde. Sedan hamnade allt i en kastrull som fick samsas med övriga pannor och kastruller på spisen tills det kokat färdigt. Jag smakade aldrig på hennes ”soppa” kom jag på nu, men hon satt och slevade i sig sin egen middag med oss andra och verkade tycka om sin mat väldigt mycket. Ni ser, det är inte omöjligt att hon kommer bli konditor eller kock när hon blir äldre. Eller så tycker hon bara att det är väldigt kul och blir lika intresserad som jag, för det är ju spännande och väldigt gott att lyckas i köket!

Mycket mer än så händer det inte såhär i vardagen just nu. Igår låg barnen i en hög över mig i soffan medan jag läste några gamla blogginlägg för dem om när de var mindre. De hade väldigt roligt åt detta en stund innan de blev rastlösa och tillslut var det bara Freja och jag kvar. Hon ville höra mer, sedan avslutade vi med att sjunga Kent’s ”Den Sista Sången” innan hon somnade på min arm. En mysig avslutning på dagen! Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går till Frejas skola som har bytt avdelning nu under sportlovet. När twinsen och jag kom fram till hennes byggnad så stod det på en lapp att de var i ”Hatthuset” eller något liknande. Jaha, vart kan det vara då? Det slutade med att vi började gå ett varv i snöblåsten och läste på varje dörr för att hitta rätt avdelning, Nova och Theo protesterade högt mot kylan som piskade oss i ansiktet. Detta tog både tid och kraft. Nova tappade även sin lilla Pokemonboll i snön, som jag fick ta upp och rengöra för att hon tyckte snön var för kall. Det var kallt, jag hade nästan ingen känsel efter att ha rengjort bollen. Och de ville absolut inte hålla mig i handen heller efteråt, för mina händer var ju så kalla. Men med uppgivna barn och frusna händer så hittade vi Freja tillslut, i det sista huset efter ett helt varv på skolgården. Det ironiska i det hela är att om vi istället hade valt att gå åt andra hållet från början så hade vi kommit till hennes avdelning först…