Det var ett tag sedan sist här nu, men här är jag tillbaka igen med ett nytt blogginlägg som jag filat på ett tag. Det har hänt grejer, precis som alltid. So let mig take er back för a sväng of vad have hänt!

En stor grej är såklart att min älskade far nu inte längre kan kalla sig ung, för nu har han fyllt massor av år. Hela 60 år faktiskt! Nu är han nära pensionen, något jag tror han längtar efter väldigt mycket. Men vem gör inte det? Den dagen man går i pension kommer förhoppningsvis bli helt fantastisk, för min del blir det väl vid 75 års ålder eftersom politikerna vill höja pensionsåldern. Den höjs säkert med något år i taget, men eftersom jag har så långt kvar så landar vi nog ungefär där för min del skulle jag gissa.

Farsan! Ja han firade vi med fika och morsans otroligt goda smörgåstårtor på lördagen samma vecka som han fyllde år, och det var asgott om jag får uttrycka mig så. Jag ÄLSKAR smörgåstårta! Vi hade klurat en del på vad tusan vi skulle hitta på för present till honom i år, och tillslut så tänkte vi att en resa vore kul. Så ett ekonomiskt bidrag från oss alla och lite förslag på olika resmål i den prisklassen fick bli den stora grejen. Sedan fick han en liten hårtrimmer och en stresstutte. Ja, det låter förstås märkligt men det är som en stressboll man klämmer och bollar med. Det var Linda som hittade den och tydligen var lilla Elton lite sugen på att skaffa en egen sådan ”tuttboll”. Hahaha! Nu vet vi ju i alla fall vad vi ska köpa till Elton när han fyller år.

Men en vecka senare, i lördags kväll för att vara exakt. Då hade han blivit lurad att möta upp morsan och Kent på en restaurang i Haninge. Samtidigt som alla vi barn och många av hans gamla vänner också var där för att överraska honom. Så när han och Sussie kom promenerandes så gömde vi oss så gott vi kunde, och när de klev in genom restaurangens entré så hoppade vi fram och sjöng högt för honom så det ekade i lokalen. Han blev väldigt glatt överraskad! Så vi åt en god middag tillsammans allihop innan vi sedan gick vidare till bowlinghallen, där det skulle spelas både shuffleboard och bowling. Här är lite bilder som jag ärligt stulit från min syster eller bror, minns ej eftersom jag ju var sååå full…

Det där med shuffleboard måste ju vara djävulens påfund, för det var ju skitsvårt! De där små puckarna eller vad man ska kalla dem för, de som man ska skicka iväg längsmed den där hala jäkla banan för att få poäng gled ju bara av och ner i diket. Och om man lyckades få den att stanna på rätt plats för att få poäng så kunde man ge sig fasen på att någon annan osportslig motspelare var där och krockade bort pucken av banan igen. Åh grymma värld!

Men det fanns öl där! Jag gillar öl, så jag drack det och hängde i en soffa där medan några andra spelade bowling med farsan. Det anslöt några fler vänner till farsan under kvällen, och det var kul att se så många komma och fira honom. När bowlinghallen stängde sen så gick de vidare på efterfest, men jag bangade ur och gick hem då. Det var en himla rolig afton, och farsan verkade uppskatta det enormt. Upplägget blev väldigt lyckat och uppslutningen var väldigt bra, vilket gjorde detta till en väldigt minnesvärd kväll. Så ett stort grattis till världens bästa far! Hurra! Hurra! Hurra! Du är bäst och vi älskar dig!

Barnen hade ett uppträdande med kören förra helgen, det handlade om moder jord och de var utklädda och sjöng olika låtar om detta i kapellet vid Sjöliden. Efteråt satt vi och fikade i kyrkans lokaler där med många andra familjer, och för att få plats allihop i lokalen så satt Freja i mitt knä och Nova i Jennys knä. Och när Jenny ska dricka ur sin kaffekopp så öppnar Nova munnen och säger detta.

– Det luktar fan om ditt kaffe! Säger hon högt.

Folket omkring oss vänder blickarna mot Nova och jag vet inte om Jenny hinner säga något innan Nova på nytt uttalar sig om kaffet högt så att alla hör.

– Ditt kaffe luktar fan! Säger hon allvarligt.

Nu ser jag hur några andra föräldrar börjar skratta, och det var väl tur det så att de inte tog illa upp där i Kristi hus. Men Nova alltså, vad ska man ta sig till med dessa svordomar och märkliga utspel? De kommer ju inte alls ofta, men när de väl kommer så är det på ganska olämpliga platser och situationer. Det är ju roligt, absolut! Men ibland också väldigt genant. Haha, hon är för rolig alltså!

Freja hade ju väldiga problem med sin mage när hon var yngre, och tyvärr har det börjat hända igen. Inte samma typ av problem verkar det som, utan nu är det mer en jobbig och illamående känsla som kommer och går hela dagarna. Hon fick vara hemma några dagar för att se om det skulle gå över, men det gjorde det inte så hon fick träffa en läkare tillslut. Men tyvärr kunde de inte fastställa någon orsak till varför hon mår dåligt, utan nu ska hon få träffa sin gamla barnläkare som hjälpte henne tidigare. Men är man en bra läkare så är också väntetiderna långa, så i mitten av februari fick hon en tid. Under tiden har måendet pendlat, ibland har det gått bra i längre perioder medan andra dagar är det tvärtom. Hon tycker att det är jobbigt och är orolig över varför illamåendet aldrig går över. Så vi kämpar vidare och hon försöker så gott hon kan, hoppas ju helst att detta går över helt innan vi ska träffa läkaren.

Freja hade namnsdag förra veckan, och när vi var i mataffären så pratade vi om vad vi skulle ha för fikabröd på kvällen när deras farmor skulle komma på besök. Men valet blev svårt och hon kunde inte komma på vad bakverket heter som hon tänkte på, så jag började rabbla några exempel på fikabröd. Och när jag nämnde mazarin så stannade hon upp och funderade, twinsen blev också nyfikna. Vad var egentligen en mazarin för något? Jag tänkte att jag skulle visa dem sen när vi kom till hyllan med fikabröd, men innan vi hann dit så såg jag ett bekant ansikte stå bland grönsakerna. Det var Markoolio! Jag vände mig till barnen och berättade att det var han, men de kunde inte riktigt förstå vem det var. Då sa jag att det var pappan, Drak-Olle, från barnprogrammet ”Familjen Rysberg” som de brukar titta på ibland. Då förstod de vem det var och blev väldigt uppspelta! Detta skulle berättas för klasskamraterna i skolan, att de träffat på en kändis. Sedan sjöng de på hans låt ”Jag Orkar Inte Mer” medan vi fortsatte vår shoppingtur inne i butiken.

När vi tillslut kom till hyllan med fikabröd så höll jag fram ett paket med mazariner och visade hur de såg ut. Theo blev lyrisk!

– Är det där partifiner? Jag tycker om sånt! Sa han glatt.

Jag fick rätta honom lite fint och berätta att det heter mazariner, så vi köpte med oss ett paket hem till fikat. Men när vi skulle fika med dessa så visade det sig att han inte alls tyckte om att äta partifiner, han tog en tugga och grimaserade innan han gav mig sin mazarin. Det var inget för honom, så dessa fick jag äta upp helt själv. Det tog mig hela fyra dagar…

Starten på året var kanske inte det bästa och det blev faktiskt inte alls som jag hade hoppats. Men så är det ibland, året har ju precis börjat och jag har en känsla av att det kan bli ett riktigt bra år ändå. Visst? Bring it on 2019!

Det blev mycket på en gång här nu och det finns mer att berätta, så det får vi ta i nästa inlägg. Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går till dessa VAB-tider som utspelar sig nu. Det har inte blivit en endaste full arbetsvecka ännu, men vad tusan ska man göra. Barn blir sjuka, så är det. Och om de är sjuka nu så kan man ju hoppas att de är friska länge innan det är dags för nya sjukdomar senare i år. Tänk om de är resten av året sen, hur coolt vore inte det! Vi kör ett lufttrumsolo på det! *ba-da-pom-pych*

Nu är det snart dags för Luciafiranden, med ljuskronor och lussebullar. Det ska sjungas och fikas såklart, men i år så har barnen inget luciatåg i skolan. Det kommer kännas konstigt…

Numera är det så att barnen i klass 4 eller 5, minns ej riktigt, men det är bara de som arrangerar luciatåg på skolan. Jag tror att alla elever på skolan får ta del av detta, men inte vi föräldrar. Fast, det tycker jag är okej. För hör här…

I förskolan hade barnen luciatåg varje år, med alla barnen oavsett ålder. Jag har luskat i lite i detta, och börjar förstå att detta kanske inte är så himla roligt och bra för alla barnen på förskolan. Utan det är nog mest vi föräldrar som egentligen vill ha detta, vi som bara kommer dit och tittar på i några minuter. Men vi får inte ta del av allt bök och den stress som sker i form av påklädnad av alla barnen, stukade stjärngossestrutar och trasiga lampor i luciakronorna, borttappade tomteluvor och sedan finns det barn som är ledsna för att föräldrarna har glömt bort att lämna kläder eller ljus på barnens hyllor. Här finns också många oroliga barn som inte alls vill stå i detta rampljus inför massor av främmande människor, som helt enkelt tycker detta är skrämmande och jättejobbigt. Det finns även den aspekten att det finns barn vars föräldrar inte dyker upp i tid eller missar detta helt av olika anledningar. Där står nu dessa besvikna barn kvar som tränat och övat på detta, och sett fram emot att få visa vad de lärt sig. Och så finns det ingen förälder där. Visst finns det barn som gillar detta jättemycket, det finns olika typer av människor i alla åldrar. Men för vem är detta EGENTLIGEN viktigast? För oss vuxna som vill värna om ”våra traditioner” och protesterar mot att luciatågen börjar försvinna på förskolorna? Jag köper inte anledningen att barnfamiljers olika nationaliteter eller ursprung skulle vara orsaken till inställda luciatåg, att det ställs in på grund av kulturkrockar eller för att behaga ”minoritetsgrupper” om det nu finns sådana på våra skolor. Det kan säkert ha förekommit, men jag tror mer att skolorna själva börjar komma underfund med att detta inte är så bra och roliga upplevelser för alla barn. Så för vem är detta viktigast? Barnen, eller för oss vuxna som tycker att barnen ska arrangera luciatåg varje år?

Min åsikt, är att jag tycker inte att barnen ska behöva gå i dessa luciatåg varje år. Istället föredrar jag hur upplägget på skolan är nu, att de äldre barnen i skolan får arrangera detta luciatåg som eleverna får ta del av och även de arrangerande klassernas föräldrar. Inte som det var på förskolan, det måste ha varit så stressigt och förvirrande för så många barn att alla ska samlas varje år för ett luciatåg som pågick i ungefär tio minuter. De kan säkert ha ett liknande upplägg där, att de äldsta barnen på förskolan kan arrangera luciatåget. För barnen skull så tror jag att det är bättre så att det blir lite lugnare och mer organiserat, och inte minst en rolig och minnesvärd upplevelse för dem istället. För jag tror mer att det är vi föräldrar som kräver och vill ha dessa luciatåg, vi som kommer dit i tio minuter och bevittnar lite barnsång men inte får uppleva en bakomliggande problematik för barnen och deras pedagoger som tvingas arrangera detta. Missförstå mig inte, jag tycker det är jättefint och härligt att få uppleva allt detta. Men behöver jag kräva det varje år av barnen och lärarna? Nej, jag kan absolut längta och se fram emot det året det är barnens tur att arrangera luciatåget på skolan istället. Om det skapar en tryggare och lugnare tillvaro för alla de inblandade, och att det kanske faktiskt blir en härligt minnesvärd upplevelse för oss alla. Och då allra främst för barnen. Så tänk på det alla ni som suckar åt skolpersonalen eller protesterar i sociala medier över att era barn kanske inte arrangerar något luciatåg i år, eller nästa år. Låt detta ske i barnens intresse istället, och njut den dagen det väl är dags för era barn!

Nu till något helt annat! Min mor gav mig några tabletter när jag besökte henne sist, tabletter som är effektiva mot halsbränna. Jag sparade dessa till idag när jag kände av att elden i magen var tänd, nu skulle vi prova dessa tänkte jag och stoppade en tablett i munnen.

– Yack! Men vad fasen är detta? Frågade jag mig själv högt och kände hur tabletten började fräsa inne i min mun.

Den bubblade nästan likt en brustablett, så jag spottade snabbt ut den igen. Sedan försökte jag läsa mig till någon information om detta var en brustablett eller en tuggtablett, den såg ju mer ut som det sistnämnda. Men en tuggtablett brukar vara stenhård och även mjölig till konsistensen, inte som denna som fräser åt en på tungan. Så jag fyllde istället ett glas med vatten och släppte i tabletten där, men då hände det ju inget. Jag tittade på tabletten som bara låg där på botten, reaktionen uteblev. Men vad tusan då, är det en tuggtablett trots allt? Jag stoppade in tabletten i munnen igen och började tugga.

– Uuuuahh… Guuuh… Var ljuden jag gjorde ifrån mig när tabletten tuggades sönder där inne i munnen.

Men fy vilken obehaglig tablett, jag tuggade snabbt sönder den och svalde. Sedan svepte jag ett stort glas vatten för att få bort upplevelsen ur min mun. På vägen ut till bilen så kändes det som att det bubblade i magen och att en stor gasbubbla bildades i magsäcken som ville komma ut i en enda stor rap. Kanske var det en brustablett trots allt, och då har jag alltså tuggat i mig den. Nu ligger den där nere i magen och reagerar med allt vatten som jag så generöst bidrog med direkt efteråt. Undrar hur magen kommer att må nu, det skulle bli en spännande dag detta…

Tillbaka till Luciafirandet, jag fick nämligen frågan lite på skoj av en kollega på jobbet om jag skulle var Lucia på företaget. Jag tackade vänligt men bestämt nej, det är inget för mig. Han kom då på en idé att göra om upplägget och istället kalla det för sankta Lucifer… Intressant!

Nu kanske många av er rynkar på näsan och tycker att det var en jättedum idé, men kanske kan man göra detta på ett bra sätt. Jag vet inte var kyrkan har för ställningstagande till detta, om jag kanske vanhedrar helgonet Lucia och blir utesluten ur svenska kyrkan nu bara för det. Jag har ingen anledning att hylla djävulen, utan det var mer ett sätt att kanske locka lite mer män till att bära ljuskronan i framtiden. Och istället för att sjunga och fika med lussebullar så kanske man kan byta ut det mot andra saker, som exempelvis en hednisk grillfest och tvekamp! Det vore förstås inte riktigt korrekt och som att ta ett långt steg tillbaka i vår utveckling, och jag vill ju inte ha PK-eliten efter mig heller. Kanske vi kan locka fler män till att bära ljuskronan om vi ger Lucia ett mer könsneutralt namn, som exempelvis… Luciafer! Fast nu känns tyvärr detta inte så seriöst längre. Det som skulle bli en mer jämställd diskussion blev till trams, lite som vår obefintliga riksdag. Men tanken är ju det som räknas, och den var ju god…

”Mowgli – Legend of the Jungle” är en film som nu släppts på Netflix, denna var ju egentligen redo att släppas för något år sedan när ”The Jungle Book” kom 2016. Men det skulle ju bli lite kaka på kaka, så därför väntade de med att släppa denna lite mörkare och obehagligare version om människovalpen Mowgli…

Och denna var bra tycker jag! Visst kan man kanske sakna den välkända musiken och sången, men istället får man ta del av en mer mystisk berättelse. Och en mycket obehagligare tiger, Shere Khan, som här släpar sin ena framtass så att klorna nästan gnisslar mot marken. Denna kissemiss gör även hela filmen mycket råare än tidigare versioner, och blodet flyter på sina ställen. Rösterna var fantastiska även i denna version av bland annat Cate Blanchett som ormen Kaa, Benedict Cumberbatch som Shere Khan, Andy Serkins som Baloo och inte minst Christian Bale som Bagheera. De har även lyckats fånga ansiktsuttrycken hos skådespelarna och lyckats få med detta på alla djuren, mycket imponerande! Och det enda jag saknade med filmen var orangutangen kung Louie, nu var det en massa andra apor med istället. Så jag kan inte annat än att rekommendera denna film, den var absolut sevärd!

Nu tycker jag att vi avslutar dagens inlägg, det blev ändå lite smått och gott. Tänk även på att nu när det snart är Lucia och andra stundande högtider, att dricka måttliga mängder alkohol när det finns barn i närheten. Ge dem inte tråkiga minnen av dessa högtider, utan hellre känslosamma och glada minnen. Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går till tjuvjägarna som jagar flodhästar nere i Afrika. De har tydligen använt sig av en helt störd jaktmetod, där de kastar en handgranat i vattnet där flodhästarna finns. Sedan när granaten detonerat och dödat flodhästarna så hoppar jägarna ner i vattnet och tar deras stora tänder, för att sedan bara lämna de döda flodhästarna där. Det är ju skamligt! Och tänk på alla andra djur som dör i smällen, det kanske påverkar ekosystemet till och med. Jag hoppas innerligt att en stor och ilsken krokodil lackar ur på dessa smällar och attackerar tjuvjägarna. Slit dem i stycken för fasen!

”Äta bör man annars dör man! Äta bör man annars dör man! Vräka i sig mat, på en massa fat! Äta bör man annars dör man!”

Så sjunger faktiskt Obelix, och han har ju en poäng helt klart. Vid en vidare eftertanke så påminner ju han en hel del om en av mina favoriter, Edward Bloom. Och Edward är ju en välkänd gastronom och en mycket underhållande människa att lyssna på när han talar om mat. Detta har inspirerat mig att köpa en bok! Ja ni läste rätt, jag har köpt en bok och det händer inte ofta. Men jag har köpt en bok om molekylär gastronomi som heter ”Den Tekniske Kocken₂”.

Det är boken som nu ska lära mig mer om livsmedelsstrukturer, om vad som händer när man tillagar maten, tekniken för att göra det och en massa andra spännande saker. Jag tror att jag kommer uppskatta denna bok väldigt mycket, även om jag inte riktigt är så förtjust i att läsa. Men jag är ju nyfiken på allt som har med kemi och matlagning att göra, så jag hoppas kunna lära mig mycket som jag sedan har användning av i framtiden.

Men nu ska vi inte fördjupa oss mer i den saken, för det är andra saker på gång här som handlar om mat. För alla vi på jobbet åkte i fredags ut till Säby Säteri ute på Ingarö för att inmundiga årets julbord tillsammans. Harry och jag var redo att åka lite tidigare än övriga, och eftersom vi båda tog varsin bil dit så hann vi fram först. Men vi hann med att besöka ett galleri där med några riktigt häftiga tavlor, och sedan sprang vi upp till herrgården och tvingade personalen att bjuda oss på kaffe och pepparkakor. Vi slog oss ner i loungen och pratade roliga musikminnen och lite annat innan den stora bussen med resten av personalen kom dit. Nu skulle vi besöka Värmdö Bryggeri! Där fick vi en introduktion om hur allt startades, sedan fick vi förklarat hur allt går till och även titta runt i bryggeriet.

Vi blev även erbjudna en ölprovning. Det fanns mycket gott och några spännande smaker! Jag föredrog deras ljusa lager, inte så oväntat kanske eftersom jag rent generellt föredrar ljus öl. Sedan fick vi bland annat prova en ale, en IPA och en rosa öl som var bryggd på fjällfil och lingon. Mycket märklig öl om ni frågar mig, den smakade ungefär som blodgrapefrukt. Den sista vi fick prova var svart som en Guinness och smakade saffran eller lussebulle, en intressant smak men absolut inget för mig.

Sedan nalkades det mat och julbord, och här vet ju jag att det gäller att ta rygg på Ubbe för en garanterad toppklass upplevelse. På förra årets julbord så slog ju hans avslöjande ner som en bomb! När Niklas berättade att han minsann hade sett David Bowie live på Hovet typ 1989, men då kontrade Ubbe med att han ju minsan hade haft sex med David Bowie i Malmö 1991. Hur mycket sanning det ligger i det uttalandet spelar ingen större roll, det blev liksom game set match där på en gång för honom.

Denna gången så hamnade jag vid bordet bakom Ubbe, men jag kunde ändå höra honom vilket var trevligt. Men Niklas hamnade jag bredvid igen, han berättade många historier och visade ett märkligt fingertrick. Han pekade med långfingret, och skakade sedan hela handen. Enligt honom så var det bara fingret som rörde sig, men vi andra var mycket skeptiska och tyckte nog att hela hans hand skakade. Haha! I alla fall min gamla chef Micke och herr Nilsson som satt närmast tyckte detta var väldigt roligt. Henke pröva olika nubbar och började färdas bakåt i tiden när det gällde hans egen talförmåga. Efter en timme ungefär var det som att sitte med en neandertalare som mestadels brölade och stönade.

Maten då, ja den var god! Helt okej för ett julbord, jag gillade smakerna som erbjöds men saknade potatisen. Den verkade vara slut varje gång jag försökte storma fram för att hämta mat. Men allt som allt så var jag nöjd, och jag orkade nästan stanna kvar hela kvällen. Jag var för enkelhetens skull nykter denna afton, det blir enklast så när det handlar om att åka hem efteråt om man inte vill skumpa runt på olika bussar i nästan två timmar. Inget har förändrats där, jag skräms fortfarande av att åka kommunalt. Men när jag bestämde mig för att åka satt en berusad Henrick och ylade om skjuts i en gammal fåtölj, så han fick åka med. Veronica som bor i Trollbäcken fick naturligtvis åka med, hon har ju lika långt som mig att åka kommunalt annars och vi bor ju ganska nära varandra. Sista platsen knep Lennart, han ville bara hem och spela FIFA. Men han fick enbart åka med om han lovade att inte gnälla på vägen, som när vi var i Nice på konferens. Det var den gången när Lennart förvandlades till ”Gnällart”, och då skulle han med oss ut på kvällen när vi skulle leta upp ett hamburgerhak. Men berusade som han var den gången så hävdade han hela tiden att vi gick åt fel håll och ville aldrig följa med oss ut igen. Nu gick hemresan ändå bra, alla skötte sig och Henke kräktes inte i bilen. Tack för ett roligt julbord allesammans!

Det har dykt upp en sådan där food truck på parkeringen utanför jobbet, vilket har väckt mångas intresse. Jag har bara ätit mat från en sådan vid ett tillfälle, och det var när barnen och jag var på fabriksbesöket hos Coca-Cola. Maten det bjöds på där var enormt god, så jag hade ju lite höga förhoppningar om att denna skulle vara lika bra. Men när jag tog del av menyn så sjönk mina förhoppningar drastiskt, tråkigt nog. Det var mest falafel, kebab och kyckling. Inget som jag är speciellt förtjust i, förutom kyckling då möjligtvis. Men vågar man köpa det från en food truck sådär? Jag velade lite, tills min kollega Alf berättade att han köpt lunchen där en dag. Han kom lyrisk in på kontoret och sa att han hittade denna food truck, och att han köpte sin lunch där som han nu skulle ner till lunchrummet och äta. När han kom tillbaka såg han inte lika lyrisk ut, och han beskrev matupplevelsen lite som ett sämre gatukök där maten inte ens var helt uppvärmd. Så lite besviken verkade han vara, men det hjälpte i alla fall mig att ta ett beslut huruvida jag ska äta där eller ej. Om maten ej är uppvärmd så tänker jag definitivt inte chansa att äta kycklingen där, det lär garanterat sätta magen ur spel och sedan har man troligen ett eller flera dygn av utmaningar framför sig. Så tyvärr, denna vill jag inte testa. Men jag hoppas den kan locka hit fler food trucks med annan mat, för jag gillar hela konceptet med god mat i bilar!

Nu känner jag att det får räcka, blir alldeles trött i mina vackra ögon av att sitta här och skriva. Vill skicka ett STORT GRATTIS till min mor som fyllde år samma dag som jag var på julbordet med jobbet, du är fantastisk och alla vi barn älskar dig! Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går till den eller de idioter som stoppat nålar i bananer för att skada den som äter dem. Läste om detta i en artikel, där ett litet barn åt sin banan och hittade nålarna instuckna i den. Man häpnar ju verkligen, vad är det för fel på folk? Jag orkar fasen inte höra om fler sådana här saker, man tappar ju för fasen helt tron på människan snart. Jäkla puckon…

Bandy har spelats, kroppen har värkt. Men det var skönt att ge kroppen en genomkörare igen, sedan kan man bara invänta träningsvärken lite fint. Det är ju mest trapporna på jobbet som är mest problematiskt, men det finns ju sätt att kringgå detta…

I tisdags förra veckan viftades det flitigt med klubbor och bollar flög kors och tvärs. Den självlysande lagvästen man har på sig hämmar mig lite eftersom den sitter åt som ett korvskinn runt magen och pressar hela västen uppåt så att den mer liknar en sport-BH. Men det är så himla roligt att spela, även om jag får be om ursäkt till alla mina snärtiga lagkamrater för att jag är så långsam och orörlig. Jag försöker ju springa, men kroppen tar väldigt lång tid på sig att svara om man säger så. Det är lite frustrerande när man ser vad som är på väg att hända i matchen och man vill rusa fram, men dessvärre står fötterna kvar och rör sig i någon form av ultra rapid. Så speluppfattningen kontra rörelseförmågan kunde inte vara mer osynkad just nu, men huvudsaken är ju att man kommit igång och börja träna igen. Jag sprang säkert flera meter sammanlagt i någon form av tjurrusning flertalet gånger, och flämtade som en häst varje gång. Det är märkligt vad dålig konditionen kan bli av att man tar det lugnt hemma på soffan några år…

Vi har vunnit, hurra för jobbet! SALAB blev nominerat till årets Värmdöföretag, och blev inbjudna med övriga nominerade till en kväll där vi fick berätta mer om företaget och visa upp några av våra produkter. Och när vinnarna utsetts så visade det sig att det var vårt företag som tog hem priset i år! Stort grattis till oss och alla inblandade, detta tycker jag vi kan vara stolta över. Här ser vi våra represen(tanter) på plats för att ta emot priset. Haha, nej de är inga tanter! Förlåt mig, utan här är SALABs finest på plats för att ta emot priset!

ÅRETS VÄRMDÖFÖRETAG: SALAB – Stockholms Analytiska Laboratorium
Motivering: Utvecklar och tillverkar/paketerar produkter bland annat inom hud, hår, vård och personhygien sedan 1996.
Ett företag som ständigt strävar efter förbättring, med stort fokus på bra arbetsmiljö för sina anställda. Med god ekonomi och en omsättning som ökar varje år – och med det fler anställda – strävar de efter att uppnå en optimal produktionsprocess för kunderna. Allt inom ramen för hållbarhet.

På lördagen var det äntligen dags att öppna första luckan på julkalendern. Jag skriver äntligen, men det var inte riktigt mitt ordval utan mer barnens. De har spanat in kalendrarna i över en veckas tid nu och har dagligen frågat när det är dags att öppna första luckan. Så på lördagen när vi började vakna till så frågade Nova om det var dags, fick de öppna första luckan nu. Det fick de, så vi väckte Theo och Freja som i princip flög upp ur sängarna med trötta ögon och rusade fram till sina kalendrar och öppnade första luckan. Nu har nedräkningen börjat på riktigt till julafton, snart är det jul!

KNOW YOUR FACT! Jag fick lära mig skillnaden på adventskalender och julkalender förra veckan när Edward Blom gästa något radioprogram jag lyssnade på en morgon. Att adventskalender är det ursprungliga uttrycket, och att julkalender är något som uppkommit när detta börjades visas på SVT. Så det korrekta att säga är alltså adventskalender, men att det kanske blev för religiöst att säga i TV så då började de kalla det för julkalender helt enkelt. Och om vi ska nämna julkalendern i år så verkar barnen bara måttligt intresserade än så länge, men det har bara gått två avsnitt ännu så det är nog för tidigt att säga något mer om huruvida den är bra eller ej. De kommer säkert att tycka om den ju mer de tittar på den, skulle jag tro. ”Storm på lugna gatan” heter årets julkalender. Ni som har sett den, vad tycker ni?

Det har varit fart och fläkt hela helgen, något som startade redan i fredags när jag hämtat barnen på skolan efter jobbet. Då skulle vi till ett utlämningsställe på Värmdö för att hämta ett paket som levererats dit av någon anledning, men vi skulle även köpa nya skridskor till Freja. Hon har nu vuxit ur sina gamla och behöver nya nu när de ska ha en isdag med skolan den kommande veckan. Men vi hittade ett par som hon gillade väldigt mycket, ett par vita. Det var något hon reflekterade över förra året, att så många andra hade vita skridskor medan hon hade svarta. Nu har även hon vita som många andra och var väldigt lycklig.

Efter detta så skyndade vi oss hem, men vi kunde inte riktigt enas om att vad vi skulle äta till middag denna fredag. Så då åkte vi till ett ställe som de länge velat besöka, Pizza Hut!

De hade lite problem med namnet, först uttalade de namnet som Pizza Hatt. Men när jag förtydligade detta några gånger så trodde jag att jag lyckats, men då hör jag Freja högt och tydligt säga detta inne på restaurangen:

– Åh vad roligt att äntligen få prova att äta här på Pizza HUUUT!

Nåja, man kan inte lyckas med allt här i livet som förälder. Men detta var ju en succé helt klart, de tyckte väldigt mycket om maten och fick även ett litet pysselhäfte av personalen. Plötsligt plingade det till på mobilen, en påminnelse om att en matleverans ska levereras samma kväll. Om 30 minuter kunde den dyka upp, och jag kände mig genast aningen stressad. Och det var lite som om jag lös upp där vid vårt bord för precis då kom servitrisen fram och berättade att det ingår gratis glass som efterrätt till barnen. Så lägligt! Jag som precis skulle berätta för barnen att jag helt glömt bort matleveransen och ville att vi skulle börja göra oss klara att åka. Men de jublade ju såklart åt gratis glass, så vem är jag att säga nej till detta. De mumsade i sig sista pizzabitarna och sedan rusade vi bort till glassbaren. Där fick man ta glass ur mjukglassmaskinen helt själv, och välja mellan olika sorters topping. Jag följde matbilens resväg så att vi kunde äta upp glassen i lugn och ro, sedan kunde vi åka hem mätta och belåtna. De ville tillbaka dit nästa dag igen, men även om jag gillar pizza så var jag tyvärr tvungen att sätta stopp för den iden.

I helgen har barnen och jag har uträttat ärenden och julpysslat. Vi gav oss tidigt ut på lördagsförmiddagen för att åka till Haninge C och hämta ut ett paket med julklappar som jag hade beställt. Det är mycket nytt som hänt där sedan jag röjde runt där som tonåring, det är knappt man känner igen sig. Men Systembolaget ligger kvar där det ska vara och det känns tryggt i alla fall. När vi hämtat ut paketet så skulle vi leta efter en ny gympapåse till Freja eftersom hennes hade spruckit sönder av all gympastik. Hon hittade en som hon kallade för reflexpåsen, men materialet är inte reflex utan mer sådan där kameleontaktigt tyg som skiftar färg i ljuset. Hon var väldigt nöjd med denna påsen och bar den stolt hela vägen ut till bilen.

Sedan åkte vi vidare till Port 73 för att hämta ut ytterligare ett paket där, och även julshoppa lite. Vi behövde lite tillbehör till vårt byggande av pepparkakshus senare på eftermiddagen, och även lördagsgodis såklart. Barnen ville även titta om det fanns något de kunde köpa för sin månadspeng, men det var bara Freja som ville handla en boll som innehöll en ”My Little Pony”. Nova och Theo bestämde sig för att spara sin månadspeng istället. Sedan åkte vi hem igen och började med lunchen innan det var dags för julpysslet.

Vi ställde fram lite tomtar som vi köpt och hängde upp lite dekorationer i julgranen som barnen hade pysslat ihop hemma. Sedan var det ju dags för det som de alla längtat efter, att bygga ihop pepparkakshuset. Fram med godisskålen, kristyr, skumtomtar, julmust och allt annat som behövs för att lyckas. De delade upp huset i olika delar som de fick dekorera, så någon fick ett tak och en annan fick en stor vägg. Jag fick bara skorstenen. Men vi satt där och åt godis och fick tillslut ihop ett fint hus som barnen var väldigt nöjda med. Det blev inte lika mycket godis på själva pepparkakshuset i år, jag tror orsaken till det kan vara att det ramlade ner en och annan godis i barnens små magar istället. Men här är det!

På söndagen var vi förbi hos min mor och gratulerade henne i förskott, hon fyller år nu på fredag när vi har julbord på jobbet. Men nu passade vi på att åka dit med en blomma och fika lite så att barnen kunde säga grattis de också. Tyvärr tror jag att de missade just det, att gratulera sin farmor. Det var så mycket annat skoj som hände hela tiden som fick dem att glömma varför vi faktiskt åkte dit denna söndag. De skulle göra egna glassbåtar med sin farmor, mata fiskarna med sin farmor och en massa andra saker. Och Theo han umgicks flitigt med hundarna, även Freja som är så rädd för att de ska slicka på henne vågade busa och klappa hundarna denna gång. Efter att ha varit där och fikat en stund så berättade även barnen vad de önskar sig i födelsedagspresent och julklapp. Nova och Theo fyller ju år här innan jul så det blir dubbelt firande för deras del på kort tid. Men sedan var det dags att åka hem igen, barnen hade uttryckt sin önskan att få titta på Harry Potter och det brukar vara bäst att inte göra det för sent på kvällen eftersom Nova tycker Voldemort är så läskig. Vi tackade för oss och åkte sedan hem igen efter en rolig eftermiddag, och barnen sjöng till Sean Banan nästan hela vägen hem. Det var inte lika roligt tyckte jag…

Till middag skulle det bli kycklingburgare! Något vi inte gjort tidigare, men jag tänkte att detta kunde vara något som de skulle tycka om. Och när maten var klar kom de springande och började genast ställa frågor.

– Åh vad det luktar gott! Är det vegetariskt? Frågade Nova.

– Nej det är kycklingburgare. Förklarade jag.

– Är kycklingburgare vegetariskt? Så bra! Utbrast Freja.

– Nej kycklingburgare är ju gjort på kyckling. Förklarade jag vidare.

– Är det fiskpinnar? Frågade Theo och petade försiktigt på den panerade kycklingburgaren.

– Men, nej det är kycklingburgare. Förklarade jag igen.

– Jag har smala fötter, som fiskpinnar. Berättade Freja för Theo.

– Det smakar som chicken nuggets! Ropade Theo och gav tummen upp.

– Som vegetariska nuggets? Frågade Nova direkt.

– Är det här vegetariska nuggetburgare pappa? Fråga Theo bekymrat.

Alltså, ibland blir dessa diskussioner helt galna. Men roliga! Haha, det är så roligt att höra dem diskutera och alla roliga saker som sägs. Jag förklarade vidare att kycklingburgare ser ut som fiskpinnar eller nuggets eftersom de är panerade, men att de är gjorda på kycklingkött. Vi har tidigare ätit vegetariska nuggets hemma och det tyckte barnen om, så nu tror de att allt som är panerat är vegetarsikt verkar det som. Men när jag trodde att jag lyckats förklara att detta inte var vegetariska burgare utan kycklingburgare så kom bakslaget när de tackade för maten senare.

– Tack för maten, jag ska berätta för alla i skolan imorgon att vi ätit jättegoda vegetariska kycklingburgare till middag. Sa Freja innan hon lämnade köket.

Jag är helt matt här nu, så ni för nöja er med detta som skrivits tillsvidare. Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER vill jag ge till Postnord. Inte för att de slarvat bort något paket för mig, eller försenat någon leverans. Utan för att jag inte kan välja utlämningsställe där jag hämtar ut mina försändelser. Det kanske inte ens är Postnords fel? Min bror som jobbar där kommer säker bli grinig över detta och rätta mig sen, förhoppningsvis här som en kommentar så att vi alla kan lära oss hur det fungerar. I dagsläget är det i alla fall så att jag får några försändelser skickade till Port 73, vilket jag föredrar för att det känns närmare och är smidigare. Men ska jag hämta ut paketen i Haninge C, vilket är bra mycket rörigare när det gäller att hitta parkeringsplatser och hur långt man måste släpa paketen ut till bilen. Som ni hör så är jag en bekväm herre som helst vill ha allt levererat hem till mig, men ibland måste man ju gilla läget helt enkelt. Så Tommy, berätta nu hur detta fungerar och vem jag egentligen ska vara arg på!

Hur länge ska man behöva få reklam i form av sms och mail om den här jäkligt onödiga konsumtionsdagen? Det har ju för tusan hållit på sedan förra veckan, snart stänger jag min mailkorg för inkommande e-post…

Vad är det för erbjudanden jag får då? Jo det ska jag tala om, att det är av den högsta kränkande sorten! För jag fick ett sms där jag blev erbjuden ytterligare 25% rabatt på de redan nedsatta priserna, och då tänkte jag att jag kan ju kolla om de har några träningskläder som passar mig kanske. Men vad kommer upp när jag klickar på länken? Jo det ska jag berätta… Gravidklänningar! Mammakläder och annat som inte alls passar sig när man ska spela fysisk innebandy. Alltså, jag känner mig så lurad och arg. Om det är så att de tycker att jag liknar en gravid kvinna så är det förstås smickrande, men det är inte alls så jag föreställer mig bilden av mig själv. Även om magen kanske… Fan! Någon där uppe i himlen fortsätter att gäcka min vardag, jag som trodde att gud och jag var polare numera. Men detta visar ju bara det jag så länge redan misstänkt, nämligen att gud troligen är en riktig retsticka.

Nu kanske jag låter grinig, men vad är grejen med all den här köphysterin egentligen? Först var det ”black friday”, som senare blev ”black weekend” och sedan ”mad sunday”. Och när man tror att allt är över så visar det sig att något som heter ”black week” existerar, men nu är det ju en ny vecka och slut på all denna reklam och tjat i media. Trodde jag ja, för då dök plötsligt något som heter ”cyber monday” upp istället! Suck…

Jag är en man i slutet av mina bästa år, som aktivt utövar fysiska aktiviteter. I alla fall två gånger i månaden. Det är fränt. Ikväll nalkas det innebandy igen, vilket ska bli riktigt roligt! Sist hade jag superkul, om man bortser från träningsvärken som hängde kvar i drygt 10 dagar efteråt. Så nu när jag känner mig bra igen så ska det bli kul att spela och dra på sig en ny period av stela leder och orörlighet. Marcus berättade att han minsann hade skaffat nya racerkläder till kvällens drabbning, då ville jag inte vara mycket sämre och gjorde likadant. Jag glömde även att ta med mig en vattenflaska sist, det misstaget gör jag INTE om igen kan jag säga. Så den är redan nerpackad tillsammans med de hala skorna. Och jag har dessutom lindat om skaften på mina bandyklubbor, ni kanske minns att jag skrev om det tidigare hur lindan på klubborna blivit så gamla och torra att de smulades sönder i händerna på mig. Och när jag blir rik så ska jag faktiskt köpa nya klubbor som räcker ner till marken, de jag har just nu är för korta eller så är det min mage som hindrar mig från att böja mig fram tillräckligt. Nu kanske jag blir smärt och fin av alla sidledsförflyttningar innan jag har råd att köpa nya klubbor, om jag bara springer lite extra så kanske magen försvinner och så kan jag spara pengarna till att köpa något riktigt fint. Men det verkar nog enklare att bara köpa nya klubbor…

Det är tusan vad kallt det är ute, ständigt dessa minusgrader. Det har ju kommit lite snö också, men jag skulle önska att det kom ett större lass med pudrande vit snö som lyser upp i mörkret. Då får det gärna fortsätta vara såhär kallt så snön inte smälter bort. Igår var jag och fyndade en ny snöborste till bilen, den jag hade var lite större men ändå helt hopplös. Handtaget snurrade ju på borsten, så när man ska borsta av snö med den så viker sig ju borsten bara och borstar ingenting. Det var många arga tillfällen förra vintern när detta inträffade när jag svor över borstens värdelöshet och lovade mig själv att köpa en ny. Nu är det gjort, och jag är redo för vintern på riktigt.

Jag har julpyntat hemma nu, om man kan kalla det för det. Jag ställde fram tre ljusstakar i fönsterna och fixade fram julgranen, så himla fint! Lite tidigt kanske men jag gillar ju julen, så nu får jag njuta lite längre. I brist på tomtar och annat pynt så får detta duga tillsvidare, jag hoppas att barnen pysslar något i skolan som vi kan ställa fram hemma. Jag pratade med dem i telefonen igår, men då hade de ännu inte börjat med något sådant i skolan. De blev dock jublande glada när jag berättade att jag hittade lite julklappar som låg gömda under granen, undrar om inslagningspappret håller fram till julafton när de nu kommer klämma och känna på varje paket. Men jag ska slå in fler presenter senare så då får jag väl laga de som barnen analyserat sönder. Det känns ändå skönt att vara klar med julklapparna i år, jag har nog aldrig varit klar i så god tid i hela mitt liv. Nu kan jag bara njuta av lugnet och höra på hur alla andra ska stressa för att fynda sina klappar i julhandeln. Så härligt!

Nu tackar jag för mig, det var ju kul det här. Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGEN JERKER går till Henke som hotar att lossa alla mina däck på bilen och sno mina bromsskivor. Torkarbladen ska han också stjäla säger han. Varför undrar ni kanske? Jo för att han är elakheten själv! Jag är typ helt oskyldig och har inte busat med honom på jättelänge, så när han hotas på detta viset så får han också utmärkelsen här. Grattis!

Finns det något att fira idag, kanske en kanelbulle eller något annat? Det brukar ju finnas olika saker att fira nästan varje dag numera, men jag kan inte hitta något som är speciellt för just denna dagen. Gör ni? Inte det? Men då har jag ett förslag på vad vi kan fira, eller vad sägs om inlägg nummer 400 här på bloggen!

Galet! Det är ju helt crazy att jag faktiskt publicerat 400 blogginlägg sedan jag startade för fem år sedan, och inte en endast gång av dessa 400 har jag lyckats få utmärkelsen ”Dagens Jerker”. För nya läsare kan jag meddela att detta är ingen trevlig utmärkelse, utan den går till den som utmärkt sig på ett mindre bra sätt genom klantighet, dåligt uppförande eller andra orsaker. Titta på Henke däremot, han har säkert fått utmärkelsen minst 200 gånger under dessa år. Men så går det när man inte uppför sig som en gentleman!

I och med detta stora firande så ändrade jag tema på hemsidan, vilket ni säkert redan har sett. Det blir en ny layout men allt ska fungera precis som vanligt, har ni klagomål så får ni vända er till min sekreterare Henke. Ni kan få hans telefonnummer och mailadress här senare, så lovar jag att han ska kompensera er för alla eventuella tråkigheter ni kan tänkas ha stött på här.

Smärta! Jag visste det, jag visste att kroppen skulle protestera mot att jag spelade innebandy i tisdags. Min kropp har slutat att fungera, den rör sig inte ens på röstkommandon längre. Jag säger res dig upp och gå, den dissar mig. Jag säger mer bestämt åt mina ben att jag vill resa på mig, men de spelar döda. Ingen kroppsdel vill lyssna på mig längre, detta är hemskt! Jag hoppas att kroppen återhämtar sig lagom till nästa gång vi ska spela, för min del blir det varannan vecka när jag inte har barnen hos mig. Så nu ska jag enbart köra rehab här hemma, på soffan… Med TV-serier och cola…

I veckan avled Stan Lee, även känd som en av grundarna till Marvel och alla superhjältarna. Han var 95år gammal, och brukade alltid dyka upp i en liten roll i filmerna om superhjältarna han varit med och skapat. Stor sorg såklart, men arvet lever ju helt klart vidare. Kan inte tänka mig att detta skulle innebära slutet för Marvel, men han var en festlig herre som kommer vara saknad av många. Vila i frid Stan Lee.

Djurgården har fått tillbaka en av fjolårets utropstecken som förstärker det redan suveräna hockeylaget. Axel ”Jägarn” Jonsson-Fjällby återvänder efter att ha försökt ta plats i NHL, men fortsätter som jag förstår det sin utveckling i SHL istället. Detta är en av mina favoritspelare! Han är stor och stark med långt hår, och åker skridskor med otrolig fart och energi. Detta ser bara bättre och bättre ut, vilken säsong vi har framför oss nu!

Stort tack till alla som läser, ni har stor del i detta jubileum idag. Sköt om er, ha d biff!

DAGENS JERKER går lite jubileumsaktigt till Henke som fått utmärkelsen överlägset flest gånger av alla här under dessa 400 blogginlägg genom åren. Grattis Henke!

Why God why!! Varför inbillade jag mig att jag skulle vara ens i närheten av den en gång så snärtiga form fysiskt som jag var för nästan 10år sedan, det säger ju sig självt att detta skulle bli smärtsamt. Jag pratar innebandy här, innebandy…

Vi gjorde det i alla fall, Marcus och jag åkte dit och var redo att ge våra gamla kroppar en ordentlig omgång av fysisk aktivitet. Jocke valde att enbart sitta med och analysera situationen innan ett beslut om att deltaga kommer att publiceras, men hans långhåriga barndomsvän Mattias var med och spelade. Men att jaga en väldigt liten boll, i den hastigheten med alla de andra vältränade herrarna var ju nästan omöjligt. Jag ville ju byta redan efter fem steg i sidled, sedan var det ju ingen match för de andra att peta den där lilla bollen förbi mig och göra mål. Jag hann ju inte ens reagera på vart bollen och motspelaren tog vägen innan baklängesmålet var ett faktum. Till och med när jag stod stilla så stod jag helt fel. Men det var kul, och roligt att träffa några gamla bekanta ansikten igen som man knappt sett röken av sedan vi slutade spela ihop för många år sedan. Och jobbigt som tusan! Nu återstår det att se hur kroppen kommer att reagera på detta i efterhand, det kommer garanterat komma en reaktion. Det är jag säker på…

Vi kan ju säga såhär, att jag har idag haft kontakt med Marcus för att reda ut några frågetecken som uppstått med våra kroppar under natten sedan innebandypasset. För min del, så är jag orimligt stel och kraftlös. Jag kan knappt hålla i en penna ens! Minns ni Chandler och hans hand i ”Vänner” efter att han kämpat med att slå highscore i spelet MS Pac-man? Lite så mår min hand idag.

Och vad har egentligen hänt med min ena tå? Minns ej att jag blivit trampad på eller fått något slag på tån, den har nog helt enkelt bara tackat för sig och loggat ut på obestämd tid. Det kan vara förklaringen till att jag idag inte kan gå rakt, utan jag drar åt höger när jag går framåt. Mycket märkligt, och Marcus har det inte lättare. Hans hjärna spelade honom ett spratt så han glömde något passerkort hemma när han kommit fram till jobbet, så han har mest åkt pendeltåg denna dag. Han har även uttryckt sin oro över att fläsket värker på honom, och jag lovar att återkomma med hur mitt fläsk mår så fort jag får tillbaka känseln i min kropp. Jag måste även fråga hur Jocke mår idag, jag såg honom göra en rush på 10 meter från ena avbytarbåset till det andra under en av matcherna igår. Det är ju så man kan dra på sig en skadad muskel eller en ledbandsskada. Med alla dessa skador så måste vi nog överväga vår framtid i innebandygänget, men vi är troligen inte så begåvade utan vi kommer nog fortsätta dra på oss nya skador varje vecka ett tag framöver…

Igår när jag gjorde mig klar efter ett toalettbesök hemma så fick jag kontakt med självaste Gud, och det lät såhär.

– Jimmy… Mullrade en mörk röst högt och tydligt så det vibrerade i hela badkaret och allt annat i badrummet.

– Eh… Ja, hallå? Svarade jag förvånat.

– Det är jag, Gud, som talar till dig. Förklarade den höga mullrande rösten.

– Okej? Svarade jag frågande.

– Jag vill bara säga, att du är bra… Väldigt bra! Mullrade den mörka rösten högt så spegeln på väggen skakade.

– Jo tack, det… Det var vänligt sagt av dig… Svarade jag försiktigt.

– Fortsätt så, det var allt. Mullrade rösten innan den sakta försvann från badrummet och lämnade mig ensam kvar där på toaletten.

Badkaret slutade att vibrera och spegeln tystnade, allt lugnade ner sig igen. Detta var märkligt, varför kontaktar högre makter mig när jag är på toaletten? För visst är det väl konstigt, är det inte barnen som bankar på dörren med massor av frågor så är det Gud som stör en. Aldrig får man lugn och ro…

Jag har någonstans tänkt att om Gud verkligen finns, och om jag skulle komma i kontakt med Gud så föreställde jag mig att det skulle ske på en annan plats än badrummet. Kanske ute på en blomstrande sommaräng där jag låg i gräset och funderade över livet medan myrorna mumsade i sig min picknickkorg, eller om jag stod på toppen av ett högt berg och skrek ut hur häftig jag kände mig. Det skulle kännas mer storartat på något vis, än den dramatiska upplevelsen jag nu fick uppleva i mitt badrum. Men det jag nu har lärt mig är att Gud måste vara en man, med tanke på den mörka rösten. Det kan förstås ha varit en kvinna ändå, jag har någonstans alltid hoppats och trott att Gud skulle vara en kvinna. Så jag väljer nog att fortsätta tro det, och att hon kanske blev utsatt för något bus av ängeln Gabriel som gjorde att megafonen hon talade i förvrängde rösten åt det mörkare hållet. Gud och jag, nu är vi polare. Kanske att det borde skrivas ett nytt testamente där jag får vara med och berätta bra grejer? Vi kan kalla det för ”Det Senaste Testamentet”, upplevd och skriven av filosofen Jimmy. Undrar om kristna blir kränkta nu, det borde jag ha kollat upp innan. Jag menar i alla fall inget ont med detta, Gud och jag är ju polare nu!

Efter att ha haft ett obekvämt samtal på toaletten med Gud så valde jag att titta på en serie som heter ”Outlander”, den är ganska spännande faktiskt. Jag har bara sett första säsongen nu, men jag hoppas den blir ännu bättre ju längre serien fortsätter. Det handlar om en kvinna som efter andra världskrigets slut åker ut med sin man på den engelska landsbygden, han släktforskar och söker information om sina förfäder. De hittar ett sorts sten monument eller vad de kallas för, lite som Stonehenge fast mindre. Där några kvinnor som kallar sig själva för häxor eller druider har en sorts dansritual på kvällen medan kvinnan och hennes man gömmer sig i buskarna där. När hon återvänder dit själv nästa dag för att hämta en blomma som hon såg på platsen, så rör hon vid en av de stora stenblocken och kastas tillbaka i tiden. Och vaknar upp när engelsmännen och skottarna är riktigt osams med varandra, eller något sådant. Jag har som sagt inte sett så allt ännu, men den är lite spännande att titta på så jag kommer ge den en chans i alla fall. Sedan så återkommer jag om den är något att rekommendera eller ej.

Förra veckan så tittade barnen på Barnkanalen, och då var det ett reportage under ”Lilla Aktuellt” om vaccinet mot livmoderhalscancer. Jag höll på att förbereda barnen innan det var läggdags, så jag lyssnade inte så noga på reportaget. Men det gjorde Theo.

– Pappa, i skolan så kommer man att få en spruta när man är 11år. Berättade han.

– Ja det stämmer, vet du vad det är för spruta? Frågade jag och mindes stelkrampssprutan man fick i skolan och trodde det var den han syftade på.

– Det är mot en sjukdom som man kan få om man inte tar den där sprutan, och tjejerna kan få en sån där kransen lättare än killar. Förklarade han.

Kransen betyder cancer i Theos värld, och han hade uppenbarligen lyssnat noga på vad som sades under reportaget. Jag kollade med honom om det var något han funderade över eller om det var läskigt när de pratade om sprutor och cancer på TV. Men det tyckte han inte, utan gick raka spåret till badrummet för att kissa och borsta sina tänder innan det var läggdags.

Rammstein ska spela på Stockholm Stadion nästa sommar! Hur coolt är inte det, och hur gärna vill man inte gå på den konserten! Jag har aldrig sett dem spela utomhus någon gång tidigare, men jag har nog sett dem spela i Globen tre gånger. Det är alltid fantastiska shower, med mycket eld och pyroteknik. Och musiken är ju så grymt bra, de pratar ju nästan aldrig mellan låtarna heller utan setlistan bara trummar på och publiken får åka med i ett rasande tempo.

När biljetterna skulle släppas så satt Marcus och jag redo att boka. Men efter några minuter krashade sidan och man hamnade i en väntande loop som aldrig verkade ta slut. Men efter 40 minuter i loopen, så meddelade Marcus att han fått tag i några biljetter. Nu hoppades jag att även jag skulle få igenom min bokning. Eftersom det är sådan stor efterfrågan och högt tryck på biljetterna så fick man bara boka max 4 stycken, och vi är ju sex personer i sällskapet som skulle gå så vi var tvungna att boka på två olika fronter här. Men tillslut gick även min bokning igenom! Så i augusti nästa år så går jag på konsert med Tommy, Mogge, Erik, Jocke och så Marcus såklart. Fasen vad kul det kommer bli, eld och musik till alla! Och öl till alla över 18 år…

Vilket fantastiskt år 2019 kommer att bli! Redan nu är ju tre av mina absoluta favoritband klara för spelningar i Sverige, och jag har lyckats få biljetter till alla tre konserterna. Först ska Ghost spela i Globen i februari, sen Metallica (med Ghost som förband) på Ullevi i juli och Rammstein på Stadion i augusti. Jag lär ju utveckla tinnitus efter dessa högljudda konserter, men det kommer bli otroligt mäktigt. lite som en dröm som går i uppfyllelse att få se alla dessa samma år. Marcus och jag har pratat länge om att Rammstein måste komma hit och spela igen, och jag missade Metallicas spelning på Globen i år så nu får jag min revansch. Ghost har jag aldrig sett live, så det kommer bli en intressant upplevelse. Jag har hört väldigt gott om deras spelningar, nu måste jag bara lyssna in mig lite mer på deras musik än de två senaste skivorna. Rock on!

Jag vill ha snö nu, så att vi blir av med allt det här gråa skitvädret. Det är så tråkigt disigt och fuktigt ute, kan det in skina lite sol åtminstone? Eller som sagt, ge oss snö. Ge oss vit puderlik snö som lyser upp vardagen och ger oss en härlig stämning… Nu vet jag vad jag ska önska under min kvällsbön. Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går till taxibilen som trängde sig in på ett osmakligt sätt framför en av bilarna i kön idag när jag var på väg till jobbet. Detta resulterade i en sorts omogen och barnslig tävling i dåligt trafikvett och uppförande mellan den upprörda bilen och taxibilen, där de började gestikulera och köra in framför varandra och tvärbromsa om vartannat. Verkligen en fröjd för oss övriga bakomliggande trafikanter som på ett mer moget och säkrare sätt bara ville ta oss fram i trafiken, jäkla pajasar! Ni borde inte få köra bil alls…

Fars dag, en dag för alla daddys där ute! BDD – Big Daddy Day!

Det var trevligt att denna annars så gråa söndag få fira vår kära far, och även att själv bli firad av barnen. Med favoritgodis och vinstlotter blev jag firad av dem och Jenny tidigt på söndagen innan jag sedan åkte tillbaka ut till min egen far för att fira honom med mina syskon. Så det blev mycket kaffe denna söndag, men det var gott!

Sedan skyndade jag mig hem för att ta del av den sista omgången i årets Allsvenskan, i den match som även skulle bli Andreas Isakssons sista i karriären. Djurgårdens målvakt hyllades med sång genom i stort sett hela matchen, och i slutet av matchen på övertid så byttes han ut till stående ovationer och applåder från läktarna. Även jag blev rörd, detta är ju Sveriges främsta målvakt genom tiderna och att han representerat Djurgården under många år gjorde ju bara saken ännu bättre. När han kom som lovande tonåring från Juventus och hjälpte Djurgården vinna två guldtitlar i början av 2000-talet, innan han senare efter många år som utlandsproffs återvände till laget och avslutade sin karriär här i Stockolms stolthet. Stort tack för allt ”Isak”, för alla minnen i både landslaget och Djurgården!

Är ni noggranna med handhygienen nu, för det är nämligen tid för svininfluensa och kräksjuka. Detta har tyvärr barnen fått erfara nu, de är sjuka och till och med Freja som brukar klara sig har blivit sjuk. Vi får se hur denna vecka blir och hur de mår, men hoppas att alla blir friska snart igen.

Imorgon ska jag göra något intressant, jag ska nämligen spela innebandy igen. Jag skickade en överviktig förfrågan till bolltrollaren Nicklas om man fick vara med och spela igen. Allt detta är egentligen Marcus fel som har en livskris eller något, han framhävde att vi inte rör på oss tillräckligt längre. Jag kan bara hålla med, men varför dra in mig i detta? Är jag så tjock? Nicklas välkomnade oss i alla fall med öppna armar, tack och lov. Men jag kände mig ändå så pass kränkt att jag var tvungen att fråga om inte min andra lättkränkte vän, Jocke, ville följa med och spela innebandy med oss. Efter att ha haft en tävling via sms om vem som är tjockast av oss två så tackade han tillslut ja, och lovade att ta med dig sin sparrisliknande vän vid namn Wase.

Så på onsdag får vi se hur kroppen mår. Jag uppskattar kroppsskadorna till punkterade ljumskar, inflammerade hälsenor och en något felplacerad knäled. Men det kommer det vara värt! Detta kommer bli så kul!

Theo hade namnsdag i fredags, och detta med namnsdagar är ju som sagt stort för barnen. Nova hade även hon namnsdag för bara någon vecka sedan, men nu var det som sagt Theos tur att fira sin namnsdag. Vi firade honom tidigare när barnen var hos mig, och han ville så gärna se filmen ”Tarzan”. Det var Disneys tecknade version, inte den livsfarliga och arga versionen med hunken Skarsgård.

Jag hade inte sett hela filmen tidigare, utan bara korta snuttar av den. Men den var bra, barnen gillade den också. Det är en sång med i filmen som de lyssnat på flera gånger har jag sett när man ser sökhistoriken på Youtube på plattan hemma. Så nu har jag fått höra den också, den var fin. Sedan rundade vi av kvällen med en saga, nu är boken ”Tusen och en natt” utläst och klar. Så nu behöver vi verkligen tips på nya sagoböcker, hit me!

Igår kväll så slötittade jag på TV och råkade hamna framför programmet ”Helenius Hörna” där Mats Sundin var en av gästerna för kvällen. Och jag kände direkt att jäklar vad jag har saknat honom, denna gigant bland giganter! Då syftar jag inte på att han såg helt enorm ut i jämförelse med programledaren och de andra gästerna, även om han faktiskt liknade en jätte där bland de andra. Han slutade med ishockeyn för 10år sedan och har inte gjort mycket väsen av sig efter det. Han har inte sålt sitt namn till något kalsongföretag eller någon toffelfabrikör, utan han har tydligen valt att lägga nästan all sin tid på sin familj istället. Han har ju dykt upp i landslagssammanhang några gånger som någon sorts professionell rådgivare till landslagsledningen tillsammans med både Niklas Lidström och Peter Forsberg, men det är nog allt jag hört honom göra sedan han avslutade sin magnifika hockeykarriär. Och när han nu satt där i soffan hos David Helenius så insåg jag hur saknad han var, vi behöver mer ”Sudden” i TV-rutan! Det var kul och intressant att höra honom prata på ett mer personligt plan om annat än bara ishockey. Världens bästa Mats Sundin, en levande legend!

Den har anlänt nu, den senaste filmen i ”Jurassic Park” serien. ”Fallen Kingdom” heter den, och jag har inte sett den ännu. Men har man sett de andra så känner man ju sig nästan tvungen att titta på denna också, så jag hoppas att den är sevärd. Den förra var helt okej om man jämför med de tidigare uppföljarna. Men någonting säger mig att dinosaurierna kommer att rymma även i denna filmen…

Även här så återkommer jag med ett omdöme när jag sett den, men förhoppningarna är inte skyhöga direkt.

Bert-Bruno är tillbaka! Men jag berättar mer om det i nästa inlägg. Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går till väderguden. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vilken typ av väder vi haft senaste veckan, men det har inte varit bra i alla fall. Det har liksom inte regnat, utan det har bara varit som en väldigt fuktig dimma som legat som en blöt filt över Stockholm. Jag gillar att det är svalt och skönt ute, men all den här fuktigheten är inte bra för mitt hårs volym. Håret står ju rakt ut…

Här kommer en fortsättning på helgens inlägg. Och vi kan väl fortsätta där vi slutade i lördags, när vi skulle hem till barnens farmor för lite bus eller godis!

De var såklart utklädda och redo när de ringde på dörren. Men Kent hade en lite överraskning till barnen när dörren öppnades, skelett damen Benita! Jag hade förberett barnen på detta, att det kunde vara ett skelett som öppnade dörren. Men jag tror att de blev lite skraja ändå, och när hundarna kom utspringande genom dörren så skrek Freja för hela sitt liv. Av någon anledning så är hon alltid rädd när de springer fram och ska hälsa på henne, för hon vill inte att de ska slicka på henne. Vilket de bara gör om hon håller fram handen, men det glömmer hon ju bort varje gång.

Farsan och Sussie var redan på plats, och Sussie hade med sig sitt barnbarn Isabelle. Sedan kom även min syster och bror med sina familjer, så det blev många barn som nu var redo att gå ut i området och knacka dörr. Jag skickade med barnen en rulle toalettpapper utfiall de skulle behöva busa hos någon granne. De fick använda den precis hur de ville, det kallar jag fri uppfostran. Och vi andra satt kvar och fikade med allt gott som erbjöds. Bland annat så hade Nova bakat blodiga muffins, söta va!

Det är inte riktigt blod, det är hallonpure som vi dekorerat muffinsen med. Och frosting såklart! I bakgrunden kan man se något som liknar en kattlåda med små delikatesser, det var ett av min mors goda bidrag till denna fikastund. Fyndigt, och barnen hade väldigt kul åt dessa små bajskorvar av choklad. Det fnittrades en hel del när ordet bajskorv nämndes där de satt och fikade. Och när vi alla var mätta och belåtna så var det dags att åka hem igen, det var tacos beställt till middag denna afton och det kräver ju viss förberedelse. Så tack för denna härliga fikastund alla ni inblandade!

I fredags så var ju Nova och Theo bjudna på kalas hos en skolkompis. Detta var ett kalas med Halloween tema, så de var utklädda även då. Och föräldrarna hade pyntat hela huset med läskiga saker när vi kom fram. Utanför hade de även lagt ut en gravsten med lysande pumpor och benpipor som stack upp ur jorden, läskigt! När Freja och jag lämnat av twinsen på kalaset så skulle vi åka och äta middag, och hon ville äta på restaurang. Lasagne ville hon ha! Så vi åkte till RnR i Gustavsberg, en trevlig italiensk diner. Men tyvärr så fanns inte lasagne på menyn, vilket man kan tycka är lite märkligt på ett italiensk restaurang. Men hon blev inte alls upprörd över detta, för det fanns ju carbonara istället. Och tydligen så var den väldigt god!

Det var riktigt mysigt att äta middag med Freja på tu man hand, då kunde vi fokusera på henne hela middagen. Hon berättade massor om skolan och hur hon redan kan multiplikationstabellen, i alla fall lite. Haha, så fort hon lär sig hur något fungerar så anser hon sig kunna allt om det sen. Det var en jätterolig middagsstund, men tillslut så var vi tvungna att åka. Vi skulle stanna på ICA och köpa en döskalle fylld med godis innan vi hämtade twinsen., eftersom Mathem i vanlig ordning lyckats klanta till det med leveransen igen. Vi hade beställt tre döskallar med godis, men fick bara två. Ni kan få gissa hur reaktionen blev bland barnen när jag berättat att dessa skulle komma med matbilen, och så blev en utan på grund av deras slarv. Och när jag ringde och påpekade detta så kunde de absolut inte leverera ut den sista som saknades, men jag kunde få pengarna tillgodo för framtida köp. Nej tack, skulle inte tro det. Jag slutade handla på Mathem för ett tag sedan för att de är alldeles för oprofessionella och slarviga, men nu var det tyvärr bara de som hade kvar dessa döskallar så då fick jag svälja min stolthet och beställa där igen i alla fall. Men ingen fara som sagt, de lyckades såklart med bedriften att göra ett misstag igen. Men detta var absolut sista gången jag handlade där, det finns så många andra alternativ numera som sköter sig bra mycket bättre när man beställer mat med hemleverans.

När vi handlat Frejas döskalle så hämtade vi upp Nova och Theo igen, och de var alldeles uppspelta och svettiga. De hade haft så himla roligt på spökfesten att de inte alls ville följa med hem, men tillslut så insåg de att man måste åka hem. Så vi hoppade in i bilen och åt godis hela vägen hem för att hålla oss vakna, eller ja barnen gjorde det rättare sagt. Jag höll mig ju såklart vaken eftersom jag körde bilen. Och nu hade de alla varsin döskalle med Halloweengodis som de längtat efter och sett fram emot, nu kunde allhelgona helgen börja!

I söndags så kunde vi inte låta bli att fixa lite fler goda muffins, och dessa fikade vi snabbt upp på eftermiddagen. Det fick bli chokladmuffins som vi bakade tidigare i veckan men nu med dekorativ rosa frosting, lakritstopping och en döskallegodis toppat med jordgubbsströssel. Barnen slukade dessa i ett naffs, jag med om jag ska vara ärlig.

Men nu är barnens lov över, och det var nog lika bra det för de har fått godsaker nästan varje dag. Dags att komma in i vardagsrutinen igen och istället blicka fram emot nästa ledighet som blir julhelgen.

Det får bli allt för denna gången, jag har tyvärr inga nyheter om Bert-Bruno för er som undrar. Han drar sig undan hemma mest hela tiden, men så fort jag vet mer kommer ni att kunna läsa om det här. Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER vill jag ge till Mathem… Vad tusan är det som händer där egentligen? Jag minns för några år sedan när jag började handla där, då flöt allting på felfritt för det mesta. Men nu drar man sig verkligen för att beställa därifrån, för man vet att något kommer bli fel. Jag kan förstås ha oturen att vara den enda som drabbas av deras slarv, men så grym kan väl ändå inte världen vara? Eller, kan den det…

Läskigt! Spring för livet! Plingande barn – Mayday Mayday! På dörren, jag svär! De har kommit för att mörda mig!

Förmodligen är det inte så alls, men när läskiga och utklädda barn stryker runt i kvarteret så blir man lite extra vaksam. Jag får kanske sätta upp en lapp på dörren nästa år, som informerar om att när jag precis tittat på ”The Walking Dead” så får man inte vara utklädd till zombie eller den obehagliga karaktären Neegan om man plingar på min dörr. Det kan ske en reflexmässig och högst olämplig reaktion då från min sida som vi inte behöver gå in på just nu. Men låt oss säga att alla blev utan godis i alla fall…

Barnen har faktiskt inte sagt något om att de ville gå ut och köra ett race med ”bus eller godis” i år, men jag hade ändå planerat in detta. Det enda de sa var att de inte vågade plinga på hos folk de inte känner, vilket förstås drog ner utbudet ganska drastiskt. Men med lite planering utan deras vetskap så fick de klä ut sig och sedan ska vi nu åka hem till barnens farmor och plinga på där. Där vågar de fråga om de ska busa eller få godis, och när vi ändå är där så passar vi på att Halloweenfika lite. För fika är gott, och jag säger ju aldrig nej till en kopp kaffe.

Allhelgonahelgen är ju annars en tid att besöka gravar hos bortgångna nära och kära, men jag har aldrig tyckt om att göra detta. Det känns bara så otroligt sorgligt att besöka kyrkogårdar och det gör mig riktigt nedstämd, det är verkligen inte så jag vill känna när jag tänker på de som lämnat oss. Men så har jag känt för kyrkogårdar ända sedan jag var barn, att jag inte vill vistas där. Istället föredrar jag att tända ljus hemma, och tänka tillbaka på de gamla fina minnen man har av personerna så att det blir till en mer positiv minnesstund och känsla. Men det är bara min åsikt, och ni som vill besöka era nära och käras gravar eller minneslundar ska naturligtvis göra det. Det brukar ju vara väldigt stämningsfullt med alla dessa ljus som över hela kyrkogården. Jag kommer dock tända ljus här hemma, och ägna dem alla en tanke. I år har ju som sagt tre stycken nu vandrat vidare så det är främst de jag kommer minnas och tänka på, men självklart även andra som varit borta en längre tid. Vila i frid, vi saknar er alla.

Barnen har haft höstlov nu denna veckan, och jag kunde själv vara ledig både torsdagen och fredagen så vi fick vara lediga tillsammans. Heter det höstlov numera eller bytte regeringen namn till läslov, någon som vet? Vi har i alla fall bakat och pyntat lite hemma inför Halloween. Sedan läste vi läskiga sagor tillsammans, men inte för läskiga för pappa Jimmy måste kunna sova på kvällen sen också. Det blev både spännande berättelser om asagudarna ur boken om ”Nordiska Myter”, men även en kort och lite läskig saga om Sinbad från boken ”Tusen och En Natt”. Barnen har verkligen uppskattat dessa sagor, speciellt Freja kanske eftersom Nova och Theo oftast somnar när jag läser för dem på kvällen. Men nu är snart böckerna slut och jag vet inte riktigt vad det ska bli för sagor härnäst. Har ni några bra tips på böcker med många olika sagor så tar jag tacksamt emot dessa! Helst inte Rödluvan och de gamla sagorna, de har barnen redan hört. Jag funderade annars på att läsa böckerna om Harry Potter för barnen, om jag inte hittar något annat istället. Men tips mottages gärna!

Ni vet min lilla hustomte, Bert-Bruno. Vi är inte på god fot med varandra just nu, och allt började efter att han kom hem från sin kickoff i söndags natt. Det var en storslagen fest med alla de andra tomtenissarna där de förberedde sig inför den kommande julen.

De hade tydligen haft femkamp i form av att fånga ren, hoppa säck, snabbast paketinslagning, hitta tomten och match i russinboll. Allt detta låter ju ganska kul, men det som verkar ha spårat ur var glöggprovningen. Här blev han uppenbart överförfriskad så att säga, och det var ju först när jag kom hem från jobbet på måndagen som jag upptäckte att han kommit hem. Då låg det ett spår av små kläder från ytterdörren in till badrummet, och jag vet fasen inte vad som hade hänt där inne men jag vägrade att städa upp efter honom så mycket kan jag säga. Sedan hittade jag Bert-Bruno naken och hupkrupen under en filt på soffan, han var fortfarande väldigt bakfull. Stackars lilla tomte, så jag bäddade ner honom i hans säng som är min byrålåda. Och jag ställde även ett glas saft och lämnade några pepparkakor till honom utifall han skulle bli fyllehungrig. Sedan så sov han vidare, och när jag åkte till jobbet på tisdagsmorgonen så låg han fäckad fortfarande. Det måste ha varit en helsikes kickoff de där hustomtarna har haft den där kvällen…

Så i onsdags när jag kom hem från jobbet, då var han pigg och vaken igen. Han var tacksam för att jag tagit hand om honom och han visade sin uppskattning genom att ha köpt en flaska Coca-Cola som han lagt på kylning till hockeymatchen senare på kvällen. Jag frågade hur han mådde och berättade om att han missat att vi haft finbesök på söndagen, och när detta kom på tal så tog samtalet en ny vändning och så blev han irriterad. Jag sa berättade att vi bara hade kollat på fotboll och käkat glass medan han var på sin kickoff, men då blev han sur som fan! Han klättrade upp i frysen och hämtade en glass, när han kom tillbaka så ställde han sig framför mig och bara släppte glassen på golvet i någon sorts markering eller protest. Sedan gick han in genom sin lilla dörr av kartong och smällde igen den efter sig. Hårt!

Jag förstod inte riktigt varför han var så upprörd, men bad om ursäkt om jag sårat honom. Sedan så tog jag ett avkopplande varmt bad och lyssnade på Rammstein till skenen av stearinljusen i badrummet. Det var så skönt och badoljan doftade harmoniskt och gav mig ro. Men då ropade Bert-Bruno att jag skulle sänka musiken och dämpa min glädje lite, men jag förstod inte hur han resonerade så jag brydde mig inte om det. Det var ju inte så att det var hög volym som kunde störa honom på något vis, men han har visserligen mycket bättre hörsel än vi vanliga människor. Efter en stund kom han in i badrummet med bestämda små tomtesteg och drog ut sladden till min högtalare, då satte jag mig upp i badet och försökte resonera med honom. Men han var på så dåligt humör att det inte gick att prata med honom, så då passade jag på att lossa på pluggen till badkaret och släppte ut lite vatten så att jag kunde fylla på med nytt varmvatten igen. Men när jag skulle sätta tillbaka den lilla pluggen igen så fick jag den inte på plats och började halka runt där i badkaret medan vattnet fortsatte att rinna ut i avloppet. Då tar den där jäkla Bert-Bruno fram toalettrullen och river av små ark, sedan tar han fram sin penna innanför den stickade lilla västen och skriver siffror som ska föreställa poäng och höll sedan upp dessa framför mig. Och börjar referera mina stressade rörelser där i badkaret till något han kallar för konstsim…

– Ja det blir inte bra betyg för Sverige i detta OS, men vad förväntar man sig egentligen när man skickar en otymplig knubbsäl som tumlar runt på det där viset. Det är osmakligt! Berättade Bert-Bruno på ett sätt som påminde om en elak kommentator.

Då fick jag nog, och sköt en droppe duschgel som jag lyckades pricka rakt i ansiktet på honom. Han skrek argt och sprang ut ur badrummet innan han smällde igen dörren efter sig. Jag kunde nu fortsätta mitt avkopplande bad igen, men grubblade på hans elaka kommentarer. Vad tusan har det tagit åt Bert-Bruno egentligen, varför är han så arg? Han brukar ju oftast vara väldigt glad och omtänksam, men nu var han ju helt hopplös.

När jag klev upp ur badet och hade klätt på mig så gick jag ut i köket, då såg jag honom sitta på fönsterbrädan och titta ut i regnet genom fönstret. Jag frågade om vi inte kunde försöka bli sams igen istället för att bråka, och undrade hur han mådde egentligen.

– Du kan hoppa upp i ditt eget arsle och dö… Svarade han innan han hoppade ner från fönsterbrädan.

Sedan klädde han på sig sin lilla kappa och tomteluva och gick ut. Jag förstår ingenting, vad har hänt egentligen? När jag gick och lade mig senare på kvällen efter hockeymatchen så hade han fortfarande inte kommit hem. Men jag hörde bara en stund senare att han trippade in genom ytterdörren och hängde av sig ytterkläderna, så han var inte lika berusad som sist i alla fall. Jag somnade om och hörde inga ljud från honom på hela natten, så när jag kom hem igen på onsdagen efter jobbet så hade jag tänkt prata mer om vad som händer i hans liv. Men han hade låst i sig och ville vara ifred, och jag har inte sett till honom på hela veckan. Han brukar i och för sig hålla en låg profil när barnen är hos mig, så kanske är det därför han inte har synts till på några dagar. Men jag trodde ju att han ville följa med ut när barnen skull klä ut sig och knacka dörr och fråga efter godis. Men inte denna gången tydligen…

Nu vet ni om läget, det är inte lätt att ha en hustomte. Trots att Bert-Bruno är över 100år gammal så påminner han om ett litet barn emellanåt, men oftast fungerar detta ganska bra. Hur har ni det, är det någon annan som har en hustomte hemma?

Det fick vara allt för denna gången, hoppas ni alla får en trevlig allhelgona helg. Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går till Henke, igen! Men han kan ju för fasen inte uppföra sig, en likhet han har med Bert-Bruno ibland. Så fort jag kommer ut på rasterna för att hänga med de lite häftigare rökarna på jobbet så ska han alltid hälsa genom att kalla mig för diverse onödiga saker. Varför han sitter där med alla oss tuffingar vet jag inte, och alla kan ju se att hans snuttiga lilla säkerhetsfilt sticker ut genom jackfickan hos honom. Men i fredags kväll skickade han ett meddelande på fyllan där det stod att jag var så ”jävla gay” av en okänd anledning. Men om han nu sitter och tänker på mig en fredagkväll så kanske man ska ställa sig frågan vem som egentligen är gay av oss två… 1-0 till Jimmy!

Snö, ja det snöade till och med på vägen till jobbet idag. Men jag var ju förberedd på detta, så det gjorde inte så mycket. Men när jag insåg att jag inte hade min snöborste i bilen så att jag kunde borsta av bilen innan jag skulle åka så uppstod en liten irritation. Men det gick bra ändå, det hade ju inte kommit så mycket snö. Ännu i alla fall…

Jag vet inte om det ska komma mer snö eller ej, men jag hoppas ju det så att det blir vitt och fint ute. Det blir ljusare och trevligare då, även om det förstås blir kallare. Men jag är som sagt förberedd i år med både vinterdäck och varma kläder, så är redo för vintern!

I lördags så kollade vi in skräcködlorna, eller dinosaurierna som är en mer korrekt benämning för dessa magnifika stora djur. Showen heter ”Walking With Dinosaurs” och utspelade sig i Globen, och det var en riktigt häftig upplevelse. Bättre och roligare än jag kunde föreställa mig, och ganska underhållande även för oss vuxna. Barnen jublade högt innan vi ens kom in när de stod utanför Globen och tittade på denna stora boll till byggnad, äntligen skulle de få gå in där! Vi fortsatte fram till vår entré som låg på samma sida som Tele 2 Arena, så nu fick de se den också på nära håll. När vi kom in så sprang de uppspelta upp för ramperna till vår sektion, de tittade ut genom de stora fönster som fanns där och såg ner på alla människorna nedanför dem ute på gatan. Vi började få ont om tid så vi gick in till våra platser och satte oss i väntan på att det skulle börja, men när vi närmade oss start så meddelade de oss att showen var försenad och att vi skulle få vänta en liten stund innan det började.

Det var inte uppskattat att behöva vänta på dinosaurierna, barnen påpekade detta flera gånger. Men de blev glada när de fick syn på en klasskompis på raden framför oss en bit bort, de sprang genast dit och hälsade en snabbis. Sedan blev det alldeles mörkt, och en röst berättade att nu börjar showen…

Pampig musik följdes upp av häftiga bildeffekter på en stor bildskärm på scenen. Sedan kom en man fram och presenterade sig som en paleontolog hållandes i ett kranium från en köttätande dinosaurie. Han berättade om sin fascination för dinosaurierna och vilken häftiga resa vi skulle göra nu tillsammans genom tiden denna eftermiddag. Så vi kastades tillbaka långt LÅNGT tillbaka i tiden, till den väldigt torra tidsperioden Trias. Och fick se de första dinosaurierna göra entré, barnens ögon var stora då kan jag lova!

Sedan växte det fram palmer och växter på och runt scenen, och vi hade nu kastat oss fram till tidsperioden Jura. Nu var såg världen mer ut som en djungel med massor av grönska och träskmarker, och dinosaurierna växte sig ännu större. Här klev en stor växtätare vid namn Stegosaurus in på scenen, med sin taggiga svans och enorma benplåtar på ryggen. Den var maffig men barnen tyckte nog att nästa dinosaurie var lite mer spännande, en Allosaurus. En av denna tidens största rovdjur, och den vrålade läskigt i sin jakt på Stegosaurusen som lyckades komma undan. Men istället kom två stora Brachiosaurusar in på scenen med sina enorma långa halsar som nästan räckte ända upp till oss där vi satt!

Det var en unge och en vuxen Brachiosaurus som skyddade varandra mot Allosaurusen genom att stampa och vifta med sina kraftiga svansar. Det var en spektakulär show, och just dessa långhalsade dinosaurier var riktigt häftigt gjorda. Och de var verkligen helt enorma! Ni kanske ser paleontologen i nederkant av bilden hur liten han är i jämförelse, som en liten minifjutt.

Här blev det en kort paus i showen, något som gjorde Nova väldigt upprörd eftersom hon var så trött. Theo kände sig också trött, så de båda låg i mitt knä under pausen tills showen drog igång igen. Då fick vi följa en enorm flygödla på bildskärmen när den for fram genom landskapet i vad som nu var Kritaperioden. Den kanske mest spännande tidsperioden om man ser till själva dinosaurierna. Här fick vi se en kamp mellan två Pentaceratops, som påminde om gigantiska tjurar med tre stora horn.

Sedan smög sig en Ankylosaurus in med sin lilla hjärna men enormt bepansrade kropp, ”klubbsvans” kallade Theo den för. Och vad i hela världen skulle kunna bita igenom detta monster av pansar, vad hade den att frukta? En Tyrannosaurus Rex såklart! Musiken blev pampigare, tunga steg hördes samtidigt som en gigantisk skugga växte fram över scenen…

Men ut kom bara en liten unge till en Tyrannosaurus, som förvisso var modig och ropade för att skrämma de andra när den sprang runt dem. Men tillslut var den instängd i ett hörn och gjorde ifrån sig ett annat ljud, ett ljud på hjälp…

Nu klev mamma Tyrannosaurus vrålandes in på scenen, och den var inte liten kan jag säga er. Fy fan för att leva på den tiden och bli jagad av den där, den var ju bara som en stor gigantisk käft med sylvassa huggtänder! Nova sov som en stock, jag försökte väcka henne men hon tittade bara upp med trötta ögon och somnade sedan om igen. Hur detta ens kunde vara möjligt med tanke på hur högt dinosaurierna vrålade vid detta tillfälle är för mig en gåta.

Detta var det sista som hände i showen, paleontologen tackade för sig och kom sedan in med den lilla Tyrannosaurus ungen. De bugade och tackade publiken som applåderade högt, detta gjorde att den lilla dinosaurien inte villa gå tillbaka in igen utan den fortsatte gå runt och buga. Detta tyckte barnen var väldigt roligt och pratade om detta under bilresan hem som det roligaste minnet från showen. Även när den lilla ungen till Tyrannosaurusen försökte vråla skräckinjagande som sin mor under showen var roligt, den lät lite som en hes tuta i jämförelse och inte så läskig alls. Jag lämnade sedan barnen hos Jenny på eftermiddagen innan jag åkte hem för att titta på ishockeymatchen senare samma dag. Så jag hann inte prata så mycket mer om hur de upplevde showen, men jag hoppas att de tyckte om den och vill gå och titta på liknande saker med mig igen.

Ja det spelades ju en rolig hockeymatch på Hovet under lördagen också, den mellan svenska mästarna Växjö och mesta mästarna Djurgården! Det var en riktigt spännande match som var mållös i två perioder, men som trots detta var långt ifrån tråkig. Men i sista perioden så lossnade det och målen trillade in till Djurgårdens favör som kunde vinna matchen med 2-0, kul att se dem spela så bra igen! Hoppas de fortsätter på samma vinnande spår nu ett bra tag till framöver.

Det fina laget Djurgården spelade även en fotbollsmatch borta mot Örebro i helgen men den behöver vi inte prata så mycket mer om här tycker jag. Den slutade 1-1, punkt slut.

Har jag något mer att säga nu, jag tror inte det. Eller jo, alla ni som har så mycket frågor kring mitt förra inlägg angående rösterna i mitt huvud kan fortsätta att skriva om detta så svarar jag i den takt jag hinner. Jag var dock inte beredd på att det skulle väcka så många frågeställningar hos er läsare som det gjorde, men jag tar mitt ansvar och lovar att svara på era frågor. Men rent generellt så kan jag ju göra ett statement här för att underlätta detta för er: NEJ, jag är inte galen!

Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går till Stefan på jobbet som gjort antydningar om att varken Brandbergen eller Jordbro skulle vara bra platser att växa upp på…

– Go on! Stick ém up your bum bum!

Detta var vad jag fick höra när jag stod i skrivarrummet på jobbet idag och letade efter huvudvärkstabletter. Att jag skulle stoppa upp pillren i rumpan! Av någon kollega då kanske ni undrar? Nej, utav rösterna i mitt huvud. Ja jag har flera faktiskt, och detta var Grindolf med den mörka rösten som tyckte att det var en sådan dag helt enkelt. Att man skulle ta en näve mixade värktabletter och skicka dem rakt upp i ”Ragnarök”, sedan invänta det anala fyrverkeriet. Jag gjorde självklart INTE detta! Men det är jobbigt när Grindolf gör sig hörd, han brukar annars hålla sig ganska tyst i mängden av de övriga rösterna jag får lyssna till på dagarna. Men de gånger han väl hörs så bådar det inte gott kan jag säga, och det är oftast sattyg på agendan när han kommer till tals…

Är det halloween nu i helgen? Betyder det i så fall att det kommer barn och plingar på dörren och tigger godis? Så olämpligt, jag gillar mitt godis och delar inte gärna med mig. Men kanske är det bra om jag förbereder mig på detta och köper lite godis med mig hem idag, sådant godis som jag själv inte gillar. Annars kanske jag i min väntan på utklädda barn börjar tvivla på mig själv där hemma och så uppstår ett missförstånd så att jag äter upp godiset själv. Tänk vad ett litet svagt tillfälle kan ställa till det…

Imorgon åker jag och hämtar barnen hos Jenny på förmiddagen, sedan åker vi och kollar på dinosaurierna i Globen tillsammans. De verkar inte riktigt lika taggade på detta som jag är, för jag tror att det är en fantastisk show! Men de är väldigt hypade över att få gå in i Globen och titta, det är vad de har pratat om nu i nästan ett års tid. Så det blir en spännande upplevelse, och jag kommer skriva om allt senare i nästa blogginlägg och förhoppningsvis kunna visa lite bilder från showen.

Jag kan förstå om ni inte riktigt kan sluta tänka på rösterna jag beskrev i början av inlägget, eller om ni hakade upp er på det där med att ta piller likt en anal cocktail. Det sistnämnda kan jag tyvärr inte hjälpa er med, utan ni får googla vidare på det för att söka förståelse för Grindolfs påhitt. Men ni kanske vill veta vilka de andra rösterna är? För precis som rubriken lyder så är det alltså plural, vi snackar om fler än bara en röst här. Och jag tror att det enklaste sättet att presentera dessa för er är genom att göra en lista. Så mina damer, hen och herrar… Låt mig presentera rösterna i huvudet på ” The Mastermind of Jimmy”!

AGATHA – Är en brittisk, korrekt och en lite äldre kvinnlig röst som påpekar om jag slarvar eller tar genvägar i vardagen. Hon låter som en strikt lärarinna på en internatskola, och hennes röst är den mest påfrestande av alla där inne i mitt huvud. Hon dyker upp flera gånger om dagen, och är faktiskt nyttig samtidigt som jag avskyr när hon öppnar truten. Det påpekas och rättas till saker efter hennes pekpinnar hela tiden i allt från klädval till ordningen på mitt skrivbord. Hon kommer väldigt dåligt överens med en annan röst i huvudet vid namn Luciano och de bråkar ofta om vad som är bäst för mig. Något säger mig att de är lite förtjusta i varandra, kanske är det kärlek i luften där. Och det är när hon är som mest upptagen med att tjafsa med Luciano som den jobbigaste rösten tar sin chans att göra sig hörd, Grindolf…

GRINDOLF – Han är den som vill ställa till med elände och bus hela tiden, lite som Loke i den nordiska mytologin. Han är ingen ond person som vill mig eller andra något illa på något vis, men han är oerhört rastlös och uppskattar inte en trygg och lugn vardag. Han har en mörk och kraftfull röst likt ”Darth Vader”, men han talar svenska fast med en sorts brytning som jag ej kunnat placera under alla dessa år. Ledtrådarna leder dock till de mörka skogarna i Transsylvanien och greve Dracula. Grindolf får sällan utrymme i mitt huvud eftersom jag är så omtänksam och smart! Eller så beror det mest på att Agatha skäller och jagar bort honom med sina bruna fula tofflor så fort han vill säga något. Men de gånger han väl dyker upp så är det för att inspirera mig till att göra dumheter, och det kan handla om alla möjliga saker. Allt från att utsätta mina kollegor för olika ”pranks” och bus, till att förklara varför jag måste äta skräpmat och godis mitt i veckorna. Det är exempelvis hans fel att Harrys glasögon hängde uppe i taket en morgon när han kom till jobbet, och att Henke fick ett mystiskt paket levererat till jobbet från någon skum sexshop. Hans idéer uppskattas inte och allt han gör blir till kaos! Därför är jag tacksam för att jag nu lärt mig kontrollera honom i huvudet, och att Agatha finns där för att ge honom en omgång när jag inte klarar att stå emot hans frestelser.

CONSTANÇA – Eller ”Bianca” som hon ibland väljer att kalla sig efter att vi råkade titta på ”Wahlgrens Värld” på TV en gång, hon gillade uppenbarligen dottern där. Hon talar med en blandning av spanska och portugisiska, så jag har aldrig förstått ett ord av vad hon säger. Men jag har lagt märke till att de enda tillfällena när jag hör hennes röst, är när jag druckit för mycket tequila och blivit berusad. Hon låter glad på ett språk jag inte förstår, kanske för att muntra upp mig när jag stått framåtlutad i en buske och lovat mig själv att aldrig mer dricka tequila. Då kan man höra hennes dansande klackar, glada rop och skratt eka i huvudet. Nu var det många år sedan hon hördes, men vem vet vad som händer nästa år när jag fyller 40…

BJÖRN-BERIT – Hen har inget med min sexuella läggning att göra alls! Utan Björn-Berit är mer en könsneutral, lugn och förstående röst. Hen talar väldigt rogivande och med en norrländsk dialekt som påminner lite om de som bor i Umeå. Är man lite orolig någon gång som när man exempelvis tvingas att åka kommunalt, ja då hörs Björn-Berit lugnande ord där inne i huvudet som förklarar att allt kommer att gå bra. Skulle en vän eller kollega ha några problem som de vill prata med mig om, ja då är Björn-Berit där och förtydligar problemen för mig så att jag framstår som en förstående och trygg vän. Björn-Berit blir ibland retad av Grindolf som tycker att hen bara förvärrar och rör till det i min vardag, så de drar sällan jämnt. Men som vanligt så är Agatha där och skäller på Grindolf om han behandlar någon illa. Björn-Berit har lärt mig att det är okej att vara en känslosam man i dagens samhälle, och ökar min förståelse för samhällsproblemen vi brottas med dagligen ute i stora vida världen. Jag är väldigt tacksam för Björn-Berit, som alltid finns där och stöttar mig i den dagliga stressen och den problematik som den kan medföra. Björn-Berit är en av mina favoriter när jag känner mig nedstämd eller ledsen, och jag önskar att ni alla hade en egen Björn-Berit som hjälpte er genom vardagen.

LUCIANO – Är även han en engelsktalande röst med kraftig italiensk brytning. Han har oftast ett glas rödvin i handen och är en väldigt känslosam och förförisk röst som vill hjälpa mig att vara en passionerad och sensuell man. Han kallar sig själv för en ”Panini Passionate” och tvingar mig ibland att själv säga detta vid de mest olämpliga tillfällen. Han vill ju bara hjälpa till, men ibland blir det så himla fel. Jag som är en blyg person som inte vågar tala med andra människor och definitivt inte främmande kvinnor, kan behöva hans hjälp ibland. Men jag har inte samma karismatiska uttal och eleganta ordförråd som han har, och han säger åt mig att säga vissa saker som exempelvis ”Le-Grrr” eller att jag ska puta lite med läpparna för att framstå som romantiskt och oemotståndlig. Jag snubblar dock på orden och blir oftast bara stående där med öppen mun, tom blick som gör att jag ser osmart och osexig ut. En gång när detta hände så tvingade han mig istället att slita upp min skjorta och blotta mitt brösthår (som inte är mycket att skryta om) så att knapparna for all världens väg, det skulle tydligen rädda hela situationen enligt honom. Men det gjorde det inte. Han vill som sagt bara att jag ska vara lite mer uttrycksfull lite oftare, men jag är ju inte alltid så bekväm med detta och det genomskådar då Agatha som genast är där och påpekar detta för Luciano. Han försöker då allt som oftast att charma Agatha med sina smöriga komplimanger utan framgång, eftersom hon är en ”fin” dam som inte faller för sådana tricks. Men jag vet att hon innerst inne är lite förtjust i honom, så deras katt och råtta lek börjar bli lite uttjatad. Lucianos passion för livet är något jag uppskattar väldigt mycket, och jag önskar att jag var lika öppen att omfamna livets utmaningar som honom med hans optimism.

SALLY – Hon är den viktiga och logiska rösten som är den som får kämpa mest med mig på dagarna. Ibland kör hon fast i sina förklaringar och tar då hjälp utav Agatha, och tillsammans så uppfattas de som två riktigt arga kvinnor som otåligt skriker på mig flera gånger om dagen. Jag har inga problem med att vara logisk, inte alls. Tvärtom, jag uppskattar logik och förnuft. Kruxet här är dock att logiken hon förmedlar är vad Grindolf kallar för ”kvinnlig logik”, och detta är tydligen något som förändras hela tiden och enligt honom då ej är så logisk som hon själv tror. Jag har hört talas om de så kallade ”oskrivna reglerna” som kvinnor gärna förmedlar till sin partner i deras relationer, och det är tydligen regler som ständigt ändras när det passar dem eller deras egna behov. Lite så upplever jag också att Sally gör med sin logik, att hon förändrar den när det passar henne. Detta kan ofta krocka med mitt sinne som är mer åt det strukturerade och praktiska hållet, och att jag då inte alltid uppskattar hennes ibland omständiga logik i vardagen. Men när jag påpekar detta för Sally så kommer genast Agatha och skäller på mig. Detta eggar upp den annars så sansade Sally och ger henne mod så att även hon börjar skälla ut mig, så efter bara några sekunder kan man ha två arga kvinnor vars höjda röster skäller ut en där inne i huvudet…

STEN – Är den arga rösten som tack och lov väldigt sällan kommer till tals där inne i huvudet. Jag föreställer mig att han ligger och vilar på ett sorts sofflock där inne i skallen mestadels av tiden, men visst vaknar även han till ibland. Oftast skriker han på mig när jag inte får saker att fungera som jag försöker lösa i form av små tekniska ingrepp, eller så kan det vara ett oerhört jobbiga sportresultat inblandade i hans uppvaknanden. Att exempelvis vara djurgårdssupporter har inte alltid varit så lätt, och jag minns exempelvis de tillfällen som laget trillat ur högsta serien i både fotboll och ishockey. Då var det Sten som tog täten och visade vägen, på barrikaderna stod han och skrek ut sin förtvivlan så att det ekade högt i huvudet. Tyvärr så uppfattas inte detta av er andra eftersom jag låser in Sten och hans utbrott kvar inne i mitt huvud, så ni slipper oftast uppleva detta raseri som han vill förmedla. Däremot så resulterar det nästan alltid av en enorm huvudvärk efteråt när han gått och lagt sig på sitt sofflock igen. Och Sten är den röst som Agatha inte tar fighten med, hon tycker bara att han är omogen och ska växa upp och lära sig hantera sin ilska. Detta har resulterat i en tyst överenskommelse dem emellan som pågått i snart 10 år, där ingen av dem talar med varandra. Sten har även ett väldigt dåligt tålamod och kort stubin, något som rösten J17 fått erfara flera gånger under min livstid. Ni kan läsa mer om J17 här nedan, så kanske ni förstår varför de har sina konflikter och att dessa jobbiga situationer uppstår ibland. Det händer inte ofta, men när det väl händer att det flyger ut svordomar och könsord ut genom min mun så är Sten oftast den skyldige till detta. Men det var länge sedan Sten var vaken nu, jag tror att den senaste gången var i somras när det var så olidligt varmt och min hårt kämpande fläkt gick sönder där på kvällen när jag skulle sova. Så låt oss hoppas att det tar lång tid innan vi hör något från Sten igen.

J17 – Ja som ni hör på namnet så är detta en robot. Den är märkligt nog kopplad till min oro och ängslan här i huvudet, vilket tyvärr kan inträffa lite då och då i mitt annars så häftiga liv. När dessa situationer uppstår så börjar robotrösten pipa och tjuta i höga toner, och ju större oro jag upplever desto snabbare och mer frenetiskt piper den. Detta underlättar inte min pågående oro alls utan bidrar snabbare till att en annan röst sakta vaknar i mitt huvud, Sten. Sten vill ju hemskt gärna vila och det är inte så lätt när man blir väckt av en robot som tjuter och gör höga blippande ljud likt R2D2 från Star Wars. Jag försöker dock undvika dessa konflikter dem emellan så gott jag kan, och därför förbereder jag mig så gott jag kan inför olika scenarier som kan uppstå här i livet. Men man kan inte förutse allt, och det är då det brakar loss ordentligt där uppe i skallen. Och jag hoppas ju att ingen annan människa ska behöva uppleva och höra det jag hör vid dessa tillfällen.

Är ni nöjda nu, där har ni alla mina röster som förgyller och ibland förstör min vardag. Hittade ni någon favorit kanske? Eller kan ni inte berätta lite om era egna inre röster? Det är första gången jag berättar om dem så vårda denna kunskap väl nu, och se till att behandla mig väl så att ni inte väcker Sten i onödan. När jag tänker på det så är det märkligt att dessa inte hörts mer när jag har haft mina utvecklingssamtal med mina chefer under alla dessa år. Frågan är om min nuvarande chef kommer våga ha ett samtal med mig nästa år efter detta avslöjande, kanske att hon inte läser bloggen och så blir hon lyckligt ovetande…

Glöm ej att klä er varmt och ta väl hand om er där ute i höstkylan. Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går till den förvirrade polska lilla bilen som höll på att köra in i mig två gånger idag när jag åkte till jobbet. Den hade en oerhörd beslutsångest med sina filbyten och hoppade i sidled mer än vad man såg Ingmar Stenmark göra när han tävlade i slalom. Jag ville gärna föreslå att de använde GPS, men såg när jag körde om bilen att de redan hade en i framrutan. Kanske var den på ett språk som inte de förstod…

Brrr… Jag fryser! Är det redan dags att kastas mellan värmande plusgrader och de krispiga minusgraderna? Idag var det nästan nollgradigt på morgonen, vintern kommer…

Jag såg att min kära moster Susanne uppe i Jämtland postade en bild på Facebook igår när snön singlade ner, alldeles vit och fin. Det är väl i och för sig snö där uppe 358 dagar om året, så det var ju inte så konstigt. Deras vinteruppehåll på 7 dagar är nu över, dags för ny vinter! Hahaha! Nej nu är jag elak, så illa är det ju förstås inte. Men lite roligt är det….

Jag passade på att skifta däck idag efter jobbet, så nu sitter vinterdäcken på och är redo att bita i den isande asfalten för flera månader framöver. Jag hörde utav en av våra Pior på jobbet att det enligt hennes väderapp ska komma snö i helgen, men jag vet inte hur mycket. Nu är jag och bilen i alla fall redo om det ska komma snö, bring it on you vita lappmögel! Det kanske inte hjälper mig så mycket ändå kom jag på, att jag är förberedd på vintern. För tyvärr verkar snön för många andra komma som en chock här i Stockholm varje år…

– Herregud! Vad är det som händer?

– Vad är detta för något kallt vitt pulver som faller ner från himlen?

– Har någon sett plogbilarna?

– Vad märkligt… Har ni sett att det vita pulvret smälter om man håller det i handen!

– Vi kommer alla att dö!!!

– Jo det var det här med plogbilarna… Hade något sett till dom eller?

– Varför finns det inga spadar att köpa så att man kan skotta snö? Detta är ju skandal att de är slut överallt, de har ju funnits i butikerna hela året!

– Barnen verkar ju glada i alla fall…

– Har vi någon status på de där plogbilarna som ska ploga våra gator? Fortfarande inget?

– Titta här finns det gul snö!

– Snöbollskrig!!!

– Senaste nytt om plogbilarna kommer här! Regeringen har bestämt att de ska stå i beredskap från och med första december, så nu måste vi samarbeta och lösa problemet själva annars blir det för dyrt för våra kommuner. Kan inte alla vi som har ett körkort samlas här på motorvägen och använda dessa till att skrapa bort snön? Alla som tycker det är en bra idé tar ett steg fram… Hallå? Vart tog alla vägen nu då…

Jag måste ju säga att det för mig är ett mysterium hur alla bilister kan bli så förvånade varje år när det kommer snö här i Stockholm på vintern. Att man inte är lite mer förberedd och ser till att sätta på sina vinterdäck innan snön vräker ner och vägarna blir ishala. Nej istället drar man ut på det tills man vaknar en morgon när marken är snötäckt och vägarna ej har hunnits plogats ordentligt, och ännu värre är ju att många av dessa människor väljer att chansa genom att ge sig ut i trafiken med sina sommardäck. Ja resultatet kan ni ju räkna ut själva, om inte annat kan man se på nyheterna hur hela Sverige skrattar åt Stockholmarna som lika förvånat råkar ut för detta ”snökaos” varje år. Sen ska vi inte glömma bort att det är bra mycket fler vägar för plogbilarna att ploga än vad det är i övriga landet, så jag lägger inte skulden på dem alls. Men tänk om alla vi som kör bil kunde hjälpas åt lite genom att helt enkelt vara förberedda och se till att vi har vinterdäcken på innan det är försent, det skulle nog underlätta den redan kaosartade trafiken en hel del. Rätt så enkelt faktiskt.

Ikväll är det ishockey som gäller, men jag kommer sitta hemma och följa matchen. Det är en riktigt rolig hockeysäsong såhär långt, där det går bra för Djurgården för omväxlings skull. Vågar man drömma om ett guld i vår tro? Jag ska i alla fall försöka gå och titta på fler matcher på Hovet i år än vad jag gjort tidigare, det har varit många års uppehåll från sporten där man mestadels följt allt lite halvdant via radio eller TV. Men nu är man laddad igen, så jag tycker nog att vi faktiskt ska våga drömma om ett SM-guld. Heja DIF!

Om det är snö ute när jag vaknar imorgon så behöver jag inte bli så upprörd längre, nu när jag har mina Super Duper Vinter Viper Snakebite Megafriction Kebabroll Undubbed Multi Winter Plus Tyres på bilen! Hahaha, nej men det känns bra att vara förberedd som sagt. Och till alla er som inte är ute och kör bil, var rädda om er och snälla använd reflex. Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER tänker jag att jag vill ge till Sune. Han som gick i pension i somras, han har inte besökt mig på jobbet en endaste gång sedan dess! Han lovade ju att hälsa på oss. Eller gjorde han det? Om inte så får han utmärkelsen för att han inte lovade att hälsa på oss! Vi behöver lite mer Sune i vardagen, det är för mycket Henke i vardagen på jobbet annars och man behöver en bra arbetsmiljö med en väl avvägd balans mellan gott och ont. Nu är det mycket ondska som utspelar sig i korridorerna tack vare att Sune inte är här och lyser upp tillvaron med sitt varma ljusa hår…