Is it a moutain? Is it a airplane? Is it a disaster? NO! It’s Jimmy the Great!

Att vara ämnad för något stort, som jag gärna påtalar så fort tillfälle ges, utan att få superkrafter och bekämpa världens ondska är tuffare än ni kan tro. Det är SÅ frustrerande! Jag har inte fått några superkrafter alls, trots att jag blivit biten av både en hund och en vattensköldpadda. Tyvärr verkar jag inte ha samma tur som Spindelmannen och fick inga som helst superkrafter av djurens attacker mot mig. Jag blev ingen ”Dog-Man” som likt en varulv med omätbar styrka, vassa klor och huggtänder kan skrämma slag på bankrånare och våldtäktsmän. Inte ens den aggressiva lilla vattensköldpaddan gav mig någon form av superkraft när den attackerade mig med full fart, inte mer än ett litet ärr på fingret. Kunde jag inte få bli en sådan där ”Ninja Turtle” ens? Jag skulle gärna käka pizza varje dag och slå följe med Leonardo, Rafael, Michelangelo och Donatello i New York och bekämpa ondskan där som den femte ninjapaddan: Munch! Eller vänta, jag vill nog hellre heta Picasso istället. Det passar bättre ihop med de andra sköldpaddorna.

Jag utsattes även för solens starka strålar när jag var på Cypern, men inte gjorde det mig till ”The Sun-Man” för det. Snarare ”The Red Man” för jäklar vad jag brände mig illa där, det finns både bildbevis och vittnen till detta är jag rädd. Men vad skulle min solröda kropp ha för superkrafter, sprida röd extremistisk kommunistisk propaganda över blockgränserna i svensk politik? Nej det blir ingen hit…

I helgen så tittade jag på filmen ”Spider-Man: Homecoming”, men märkte till min förvåning att jag inte alls är speciellt road av dessa typer av filmer längre. Jag har inte varit så förtjust i dem tidigare heller förutom Batman och just Spider-Man, men nu kände jag mig bara extremt gammal när jag satt där och inte blev ett dugg inspirerad. Eller jo jag blev inspirerad att stänga av filmen, men jag tittade klart på hela ändå. Den var inte dålig, faktiskt inte. Men jag föredrar fortfarande de gamla med Toby Maguire i huvudrollen, kanske för att jag då var yngre och roades mer av dessa filmer. Nu kände jag mig som min gode vän Marcus, som bittert kallar ALLA dessa typer av filmer för ”He-Man” och hånar de barnsliga karaktärerna som bara han kan. Håller jag på att bli lika vuxen som Marcus? Redan nu, det är ju inte bra. Han har ju passerat 40-strecket åldersmässigt redan, och jag har ju två år tillgodo innan denna kris ska behöva infinna sig. Ska ”Jimmy the Great” gå i graven innan världen ens fått tagit del av hans tjänster? Jäääla skiiit fan…

Det finns massor av superhjältar som inte kommer från vare sig Marvel eller DC Comics, och jag ska introducera barnen för en riktig superfamilj nu på fredag när vi ska se på ”The Incredibles”! Det är en animerad film, men en bra sådan. Jag tyckte om den när den kom, tror faktiskt att jag såg den på bio till och med. Den är rolig för oss vuxna och samtidigt underhållande för barnen som den egentligen riktar sig till. Theo är taggad på att se denna, men han är också den av barnen som uppskattar superhjältar mer än de andra. Tanken är att titta på filmen på fredag kväll och ha fredagsmys, så vi får se då vad de tycker. Men jag hoppas att det blir succé!

Förra helgen när Freja var hos mig så fick hon välja film både på fredagen och lördagen. Och första valet föll på ”Skönheten och Odjuret” med Emma Watson i huvudrollen som Belle, hon som även spelar Hermione i ”Harry Potter”. Flera gånger under filmen så påtalade Freja att hon är så blank på ögonen när hon ler. Vad tusan menade hon med det, jag förstod inte vad hon menade. Men sedan visade hon så att jag förstod, det var att hon kisar med ögonen lite när hon ler och tydligen var ögonen blanka då. Haha, ja där ser man! Filmen tyckte hon var jättebra, och även om hon sett den tecknade flera gånger så blev hon ledsen på slutet. Men den slutar ju lyckligt, så hon blev snabbt glad igen. Här kan man väl säga att det är Belle som är den stora hjältinnan i filmen, eller hur? Och Freja har nog berättat för alla hon träffat nu att flickan som spelar Belle är densamma som spelar Hermione, fast att hon är vuxen nu. Men man ser att det är samma flicka för att hon är också sådär blank på ögonen, haha! Mitt hjärta smälter Freja!

Hennes nästa film blev en som jag ville att hon skulle se nu när Nova och Theo inte var med eftersom de kanske är för små för att se den. Det var ”Narnia”, och den tyckte hon också väldigt mycket om. Den handlar ju om de fyra barnen som hittar det magiska klädskåpet som tar dem till Narnia. Och med barn inblandade så blir det alltid lite extra känsligt, det tycker i alla fall jag. Även fast det är barnen som är hjältarna i denna saga. Freja tyckte nog att den var lite obehaglig emellanåt med den onda ishäxan som låtsades vara snäll mot pojken Edmund, men som i själva verket är ondskan själv. Sedan blev hon såklart jätteledsen när lejonet Aslan överlämnar sig själv att offras på stenbordet, det tyckte till och med jag var jobbigt att se även fast jag vet om vad som ska hända och redan har sett det flera gånger. Men filmen var en hit, och efter att hon berättat om den för Nova och Theo så tittade de alla på den igen tillsammans med Jenny. Visst är det fint och mysigt med filmkvällar, det är nästan det bästa som finns!

Tack för att ni läser, nu ska jag starta en alldeles egen aggressiv och intensiv mailkampanj till vädrets makter om att det fasen får räcka med snö nu. Det räcker nu! Tänk om solbrännan från Cypernresan hade gett mig superkrafter att bli ”The Sun-man”, då hade problemet varit löst nu. Tänk på det ni som skrattade när ni läste om det tidigare men som ändå klagar på vädret. Ha d biff!

DAGENS JERKER tycker jag att vi ger till Jocke. Utan att ha bevis för det så är jag ändå helt säker på att han är den som har skrattat mest åt mitt oflyt att lyckas bli en superhjälte när han läste detta blogginlägg. Shame on you Joakim!

Hej, jag är Jimmy Hanell. Och välkommen till ett nytt avsnitt av, Jimmy Hanell presenterar Smalltalk – Episode II.

Kan man börja denna nya veckan bättre än att ta del utav barns roliga uttryck och ord? Jag tror inte det, så luta er tillbaka och ta en kort paus i snöstormar och vardagsstressen genom att läsa vad mina barn har att erbjuda denna gång!

Vi fortsätter med roliga saker som barnen sagt genom åren, och först ut idag blir något vi hör framförallt Freja säga än idag… Oklad!

– Jag vill ha okladsås på min glass! Kan vi göra varm oklad till frukost?

Choklad tycks vara en liten utmaning för Freja, för oklad har hängt med i några år nu. Det betyder ”choklad”, och jag skulle nog tro att det är en vanesak för henne att säga oklad istället. För hon kan säga choklad, men av gammal vana så slinker ett oklad ut varje gång. Det låter supergulligt, och man vill inte genera henne och påtala detta när hon säger det. Istället så får man ett leende på läpparna och då brukar hon komma på sig själv.

– Sa jag oklad nu igen? Jag menar ju choklad. Brukar hon förklara sig och skrattar.

När vi nu nuddat lite vid drycken varm choklad så kan vi gå in på nästa ord, nämligen när man har inmundigat denna dryck så kan det låta såhär… Drickt!

– Jag drickt varm choklad till frukost. Har vi drickt sån läsk förut?

”Drack” eller ”druckit” är orden vi eftersträvar här, men som tydligen kan sammanfattas under ordet drickt om vi frågar Nova. Det är ju nästan rätt, och blir istället sådär barnsligt gulligt när hon säger drickt. Detta ord kommer ganska ofta, men jag tror att Nova helt enkelt inte bryr sig om hon säger rätt eller fel längre. Det känns så i alla fall, men jag är inte orolig på något vis utan är övertygad att det kommer bli rätt med tiden.

Det finns ett långt ord som är en utmaning för alla barn att uttala skulle jag tro, och denna ingrediens kan efterfrågas när man exempel ska beställa pizza eller göra en sallad hemma… Pampinjoner!

– Jag vill ha pampinjoner på min pizza! Kan vi göra pampinjonsoppa idag?

Jag tycker inte om pampinjoner, eller ja ”champinjoner” menar jag. Men barnen gillar det, speciellt på pizza eller i en soppa. Om det är färska champinjoner så går det bra att äta även för mig, men de konserverade är ju så äckliga att tugga på så de kommer aldrig finnas hemma i mitt kök. Jag minns att det är Freja som uttalar det som pampinjoner, tror inte att tvillingarna gör det. Barnen verkar heller inte bry sig om de är färska eller konserverade, de gillar sina pampinjoner. Och de är speciellt förtjusta i pampinjonsoppan på caféet vid Grisslingebadet, men även hemma kan de be om champinjonsoppa. Då får det bli så, vad gör man inte för sina barn. Det bästa med att vara vuxen är att jag kan välja att laga något annat åt mig själv då, och jag har ju min egen favoritsoppa. Pho-soppa!

Det blir nästan lite utav ett tema här med fokus på mat, men nästa ord som även är dagens sista rör lite vid ämnet även det. Håll i er för här kommer det… Käkt!

– Men vi har redan käkt. Vi käkt det på förskolan idag.

Ätit eller ”käkat” som vi brukar säga hemma, det är vad Nova vill försöka säga när hon säger käkt. Jag tror att slangutryck till vardags är något som hon uppmärksammar lite mer än sina syskon. Det är oftast hon som skrattar mest åt nya uttryck och kan fråga vad det betyder om när man råkat slänga ur sig något på söderslang av bara farten. Käk, käka, käkat eller käkt låter ändå så pass lika att jag tycker att man ska få använda sig av käkt om man vill. Det kanske kan spridas vidare, och bli ett nytt favorituttryck bland dagens ungdomar. Vem vet…

Det var allt för denna gång, hoppas ni haft lika roligt åt detta som jag har haft. Eller så är jag bara väldigt lättroad helt enkelt, så kan det naturligtvis också vara. Om ni har egna erfarenheter och uttryck från barn i er omgivning så får ni gärna kommentera detta bland kommentarer här nedan. Tills nästa avsnitt kommer ut så vill jag bara säga att jag har käkt en oklad-donut idag, och till det så drickt jag kaffe! Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går snön som vräkte ner på morgonen idag. Jag åkte hemifrån två timmar tidigare än vanligt idag för att börja jobba tidigt och sedan kunna sluta lite tidigare än jag brukar. Men tack vare att många är livrädda i trafiken när det snöar och sänker tempot avsevärt så resulterade det i att mina två timmar tillgodo bara blev 30 minuter. Resten av tiden spenderade jag i bilköer och dessa så kallade ”tittköer” som uppstår så fort en olycka skett. Idag hade det skett flera stycken efter varandra med bara några hundra meters mellanrum, troligen för att folk tittar på dessa istället för vägen och då själva krockar… Suck!

Ja för faktum är att OS i Sydkorea har varit igång ett tag nu, och där kan man ju vinna lite olika valörer på medaljerna. Guld är bra, det är alltid bra! Men faktum är att jag har inte tittat ens det minsta lilla på en enda sportsändning. Förutom lite då, i onsdags… Lite…

Jag har varit magsjuk och lekt en lek med magen som kallas för ”Kräk-Jojo” sedan natten till i måndags. Den går ut på att man vaknar mitt i natten och mår illa, sedan inbillar man sig att det inte var så farligt och kör barnen till sina skolor. Och då i bilkön, då börjar magen leka denna lek utan mitt tillstånd. Det som hände var att jag helt plötslig mådde så illa att jag blev helt snurrig, så istället för att åka till jobbet så styrde jag bilen hem till radhuset. Där hann jag bara innanför dörren innan det lilla kräkset kom farande, men med min livserfarenhet så hann jag fram till toaletten och kramade denna plågsamt under en stund tills magen lugnat ner sig. Sedan pågick dessa magkramper under dagen, och jag mådde inget vidare. Priset man vinner i denna lek är att man blir något kilo lättare om man dumt nog väljer att ställa sig på vågen. Men sedan när man vill äta igen så moffar man helst i sig chips eller ostbågar, och då vann man märkligt nog ett extra kilo runt midjan igen…

Men det varade bara under måndagen tack och lov, för på tisdagen kändes det bättre och inte ett tecken på att magen ville leka ”Kräk-Jojo” något mer. Däremot så brukar man ju vara en smulad utmattad när kroppen genomgått detta, så för att följa den heliga ”48-timmarsregeln” stannade jag hemma. Och av en slump så såg jag att Sverige spelade sin kvartsfinalmatch mot Tyskland i ishockeyn, va kul tänkte jag! Men en 0-2 ledningtill Tyskland i andra perioden, kan det verkligen stämma…

Ja tyvärr, och inte slutade det bättre än att Tyskland slog ut Sverige i sudden death med ett avgörande mål. Vad händer? Ska Sverige inte vara bättre, mycket bättre än Tyskland i denna sport? Jag har som sagt inte sett hur laget spelat tidigare i turneringen så jag vet inte hur domen lyder, men Peter Forsberg kallar det för ett fiasko och han kan ju lite om sporten. Så trist, men jag tycker inte att det är lika intressant att titta när NHL inte släpper spelare till turneringen. Det är ju ändå där världens bästa spelare spelar till vardags, och utan dem så blir det en lam kraftmätning i min värld. Som ljummen öl ungefär. Men stort grattis till Tyskland, nu kan ni rulla würst i er äckliga sauerkraut och njuta av bragden… Diesen verdamnte scheisse deutschen auf den hockeyturnerung!!

Men man kan vinna andra priser än medaljer. Här är lite bättre och roligare nyheter, förra veckan tillkännagavs årets vinnare av ”Polar Music Prize” och vinnarna blev inga mindre än… *trumvirvel*

Metallica! Mina husgudar, mina stora favoriter. Jag vet inte riktigt hur mycket vinnande musiker uppskattar detta pris, men jag tror det är en ganska stor grej i alla fall. Bandmedlemmarna tackade så mycket med en ”tackvideo” via sitt Instagramkonto, och självaste Lars Ulrich och Robert Trujillo kommer till Stockholm i sommar. Då ska de ta emot priset och skaka hand med självaste kung Carl XVI Gustaf.

Undrar om kungen tycker om Metallica? Han skulle nog må bra av att headbanga lite till deras fantastiska musik. Och han ska nog känna sig lite stolt över att träffa, i mitt tycke, kungarna av heavy metal! Tänk att få vara på plats där då, tänk vilka historier de kan dela med varandra. Och Lars som snackar danska dessutom, lite som jag. Hoppas inte att kungen råkar avslöja sina planer för Lars angående sin avslutning på tronen genom att ta över Danmark i ett steg till att återskapa en svensk stormaktstid! Drottning Silvia är troligen fortfarande inte lika upphetsad över sin makes planer. Och det blir nog inte bättre om Lars springer hem och viftar med smørebrød och røde pølser för att larma övriga danskar… Jag kan ha tappat mitt huvudspår lite här… Ett stort GRATTIS till Metallica var det jag ville få fram, hurra för världens bästa rockband!

Jag har en ny upplevelse med barnen som jag tänkte dela med mig av. Denna gången var det Nova och Theo som lekte med varandra, och de övade på lite matematik. De ställde frågor om olika mattetal till varandra, 1+3, 2+2, 5+3 och så vidare. De är duktiga på att svara rätt, men när de avklarat en hel del enklare tal så skenade det iväg lite. Tycker i alla fall jag…

– Theo, vad blir 100+100? Frågade Nova.

– Eh… 11! Ropade Theo ut sitt tråkigt nog felaktiga svar.

– Men åh… Det är ju rätt! Utbrister Nova då.

Där ser man! 100+100=11, jahopp… Kanske har matematiken förändrats sedan jag gick i skolan? Men med tanke på hur otroligt gammal den matematiska konsten är så har jag svårt att tro att en plötslig förändring skett de sista 30 åren. De har ju inte kommit så långt med matematiken på förskolan ännu. Men Nova blev ändå besviken i sin tro att Theo klarade hennes svåra tal.

Och på tal om barn och allt roligt de säger, i nästa inlägg kommer avsnitt två av ”Smalltalk” publiceras! Så om ni längtar efter söta och konstiga ord från barnen så har ni något att se fram emot. Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER är det sista priset som delas ut i detta inlägg, och det går till direktör Wåhlstam. Jag känner mig så kränkt, så kränkt… Han skickade denna bild till mig med tillhörande text: Ditt paket har kommit, hämtas på ICA Kvantum. Referens nummer 1327

Detta inlägg kommer jag tillägna den nyfikna, underbara och roliga… Nova! Hon som kan vara så beslutsam och bestämd av sig att man blir helt ställd vissa gånger. Men det finns mycket mer att skriva och berätta om när det gäller henne!

För många av oss som träffat henne så finns det en sak vi alla kan nämna som är lite utav hennes grej… Mat! Nova älskar mat! Detta märktes tidigt när hon satt vid matbordet och verkligen studerade maten och verkade njuta av alla smakupplevelser hon tog del av där. Som vuxen fann man ju detta helt underbart, för medan hennes syskon kastade i sig maten och rusade iväg så satt hon lugnt kvar och åt med oss andra. Denna passion för mat har hängt kvar, och hon är nog fortfarande den som äter nästan allt som erbjuds. Hon är även väldigt intresserad och nyfiken när man lagar maten och vill hjälpa till i köket. Kanske en blivande mästerkock, vem vet?

Vabben av Nova fortsatte förra veckan, hennes hosta ville inte riktigt ge med sig. Det är mysig att spendera tid hemma med henne när det inte är någon allvarlig åkomma, och visst kan hon briljera även under sjukdom. Troligen omedvetet, men lika kul är det ändå. Vi började med att titta på lite film när lugnet infann sig på morgonen efter uppvaknandet. Hon ville se filmen som Theo fick när han fyllde år, LEGO-Batman. Den är inte så bra tycker jag, men ganska rolig kan jag som vuxen tycka åt skämten som dyker upp för att flirta lite med oss vuxna som måste genomlida/titta på filmen med våra barn. Nova verkar inte tycka att filmen är speciellt rolig, hon skrattar lite ibland. Hon tycks mest vara fascinerad av själva storyn i filmen, och uppenbarligen attityden som den medför. När vi suttit tysta en stund så frågar jag hur hon mår, och får ett tvärt svar tillbaka.

– Tyst! Jag hör inte vad dom säger på filmen. Säger hon utan att ens titta åt mitt håll.

Okej tänker jag, hon verkar må ganska bra. Inget som besvärar henne i alla fall, förutom min röst. Det går en stund och sen frågar jag försiktigt om hon vill äta något.

– Batman tycker du ska vara tyst! Svarar hon och tittar på mig med bestämd blick utan att blinka under några sekunder.

Man blir ställd när det blir såhär, hon är fem år gammal och bossar här hemma. Nej, då bestämde jag mig för att göra en smörgås åt mig själv i alla fall medan hon tittade vidare på sin film. Och när jag står i köket och ordnar detta så kommer hon plötsligt springande och tittar upp nyfiket på bänken där jag brer min smörgås.

– Nämen, vad lagar du? En macka? Jag älskar mackor! Säger hon och tittar nu med sina stora bruna ögon på mig med ett stort leende.

– Gör du det, vill du kanske ha en smörgås nu då i alla fall? Frågar jag och smälter lite av hennes blick.

– Nej det vill jag inte. Säger hon då lite surt och går därifrån.

Hur… Jag vet inte vad som väntar mig och oss andra ju äldre Nova blir. Men tonåren känns redan nu som om att det kan bli en tuff period, och jag målar upp en bild av hur mörka moln hopar sig med mullrande åska i horisonten. Om jag inte lär mig tolka henne bättre tills dess förstås, för nu blir man ställd och satt på plats med jämna mellanrum utan att riktigt veta hur man ska handskas med det som händer. Det är roligt, vansinnigt roligt emellanåt. Men tänk sen när hon blir äldre och ännu mer allvarlig. Så spännande.

När hon sett klart filmen så pysslade vi en kort stund tillsammans med Theo som valde att stanna hemma och sympatisera med sin syster denna dag. Detta pågick en kort stund, sedan ville de hellre spela kort. Alla barnen hemma är förtjusta i att spela ”Finns i Sjön” så det sker på daglig basis numera. Nu var det bara hon och jag, men inte överraskar hon mindre för det. Hon prövar redan nu att fuska mot mig.

– Jag vill faktiskt ha alla dina knektare! Utbrister hon och så måste jag ge henne mina två knektar.

När jag senare får upp en knekt i sjön så är jag ju inte sen att fråga efter knektarna av henne igen.

– Alla dina knektar! Ropar jag glatt och väntar på att nu få vända bort alla fyra knektarna.

Hon tittar surt på mig en kort stund innan hon svarar.

– Ta dom då, pruttknektare… Muttrar hon och ger mig inte alla tre utan bara två.

Jag väntar en kort stund för att ge henne tid att hitta den tredje som hon ju har där i handen, men istället ser jag någon som tittar upp från sina kort med busig blick utan att ge mig den sista.

– Har du inga fler? Frågar jag.

– Nepp! Svarar hon.

– Jo men jag vet att du ska ha tre knektar, så kolla om du hittar den. Förklarar jag och väntar på att hon ska ge mig den sista knekten.

– Jag tänker inte spela mer, det är skittråkigt att spela finns i sjön med dig. Säger hon och kastar korten på bordet samtidigt som hon går därifrån.

Nu sitter man där igen, som ett frågetecken. Detta händer inte alls när vi spelar med de andra, så frågan är om hon testar mig. Jag vet inte, men Theo hjälpte mig att plocka undan kortleken innan jag gick efter henne. Då stod hon i vardagsrummet och tittade sig omkring.

– Letar du efter något? Vad vill du göra? Frågade jag henne.

– Jag ska ha picknick här nu. Sa hon och drog fram en stor kartong som hon placerade på golvet.

Hon ställde sitt vattenglas på kartongen och gick sedan ut i köket igen. Jag satte mig i soffan för att se vad hon planerade att hitta på härnäst. Då kom hon in med två ljuslyktor och ställde dem bredvid glaset på golvet, sedan gick hon ut i köket igen.

– Vad fint du gör, det ser mysigt ut. Vill du att jag ska göra något som vi kan äta där på din picknick? Frågade jag och såg fram emot denna lilla stund på golvet tillsammans med henne.

– Jag har mat! Sa hon och kom in med en liten skål med mandlar som hon hittade i skafferiet.

Sedan satte hon sig där på golvet och åt sina mandlar. Hon hade tydligen smugglat med sig en clementin utan min vetskap också, det kände jag på lukten när hon började skala den. Inga som helst tecken visades på att hon ville ha mig som sällskap där. Men efter att vi ätit lunch lite senare så kände hon sig trött och ville ta det lugnt. Hon valde att vi skulle se filmen ”Vaiana” för 200:e gången, kul. Men då kom hon och satte sig nära mig och gosade in sig under min arm sådär som bara hon kan, när hon vill så att säga. Hon kan verkligen krama om en och hålla sig nära, så att man känner sig som den viktigaste personen i hennes liv. Men nästa stund så ska man hålla tyst och får inte prata med henne ens, så det svänger snabbt. Det gäller att passa på att suga åt sig av allt mys när det erbjuds, för sedan vet man aldrig vad som händer.

Theo frågade om vi ville vara med och spela kort igen. Denna gången skulle vi spela ”Vänd Tia” eller vad det heter, men då fick vi lära Nova reglerna först. Så vi satte oss ner och började spela tillsammans, och jag hjälpte Nova genom hela spelet. Det gick bra ända tills Theo lyckades vinna, då uppenbarade sig vinnarskallen hos Nova.

– Men jag vill också vinna! Klagade hon högt.

Jag förstår att hon vill vinna, det är ju alltid roligt. Men förklarade även varför Theo vann och att vi kan göra ett nytt försök. Förhoppningsvis får hon vinna denna gången! Men så blev det ju inte…

– Haha! Jag vann igen! Ropade Theo när han lade ut sitt sista kort.

– Men ååååh! Jag skulle ju få vinna den här gången, nu tänker jag aldrig spela med er nåt mer. Jag tycker inte om någon i familjen längre! Ropade Nova argt och gick med nya bestämda steg därifrån.

Theo blev lite skärrad, men jag förklarade att han spelat jättebra och vann rättvist. Och att spelet faktiskt handlar om att ha roligt tillsammans. Då blev han gladare och sprang naturligtvis för att meddela Nova vad jag sagt.

– Nova, pappa tycker jag är jätteduktig på att spela tillsammans och att det var bra att jag vann över er. Försökte Theo förklara vad jag sagt, på sitt sätt. Det kunde kanske misstolkas, och det gjorde det.

– Låt mig vara Theo! Pappa, Theo retas med mig!!! Jag vill inte vara med någon av er, ni är alla SÅ dumma! Fräste Nova tillbaka och nu blev Theo ännu mera ledsen.

Såhär kan det bli emellanåt, men allt ordnade sig. Freja och Theo har inte riktigt samma vilja att vinna när vi spelar eller tävlar, men det har Nova. Jag vet inte var hon fått det ifrån, för vi har aldrig gjort en stor sak av att man ska vinna eller förlora. Vi har mer belyst hur kul det är att spela tillsammans, och gärna peppa varandra lite när vi gör det. Men hon kanske har en medfödd vinnarskalle, lite som Zlatan. Den kommer säkerligen göra henne stor nytta i framtiden, men just nu är det lite kämpigt att spela sällskapsspel hemma ibland.

Novadore, här var hon inte gammal. Nova, min älskade lilla Novis. Hon växer och blir större och större. Och det jag tycker främst har förändrats med henne är hennes mod och nyfikenhet. Under hennes första år så var hon blyg och vågade inte ta för sig så mycket. Hon observerade gärna sin bror Theo när han nyfiket provade nya saker i livet innan hon själv vågade sig fram. Men det gick fort över, och nu bufflar hon sig nästan fram bland barnen på förskolan och vill gärna prova saker först. Inte helt orädd, men i rätt miljö och omgivning så tar hon för sig mycket mer. Det är ju bra!

Tiden bara rusar iväg, det var inte länge sedan hon lärde sig gå känns det som. Nu pratar hon och en bestämd personlighet har börjat ta sin form. Hon kommer bli spännande att följa genom livet, och med sin starka vilja kommer hon troligen ta sig fram mot sina mål i livet. Det är jag övertygad om redan nu, och hon har tillräckligt med skinn på näsan för att inte ta skit av någon. Vilket märks ofta när hon leker med sina syskon, får hon inte som hon vill så kan hon bli riktigt RIKTIGT arg. Men jag tror också att hon tycker om att vara för sig själv mycket och på egen hand upptäcka nya saker i livet. Hon pysslar gärna själv, och ibland undrar man vart hon har tagit vägen. Då när man börjar leta så kan man höra henne sitta och sjunga för sig själv någonstans. Hon verkar älska musik och är nog den som lyssnar mest på Youtube på sin platta. Sedan vill hon gärna vara med när man lagar mat, eller bara vara ensam med sig själv emellanåt. Lite som en ensamvarg kanske, men vi får se vart det leder i framtiden. Framtiden är hennes, helt klart!

Tack för att ni läser, önskar er en god fortsättning på dagen. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till en enkätundersökning jag deltog i på nätet. Jag har anmält mig till en sida som skickar ut enkäter några gånger i månaden, som ersättning får man några kronor som sedan kan lösas in mot presentkort. Denna enkät skulle ta ca 10 minuter, och för besväret skulle man få hela 12kr. Den tog över 25 minuter, och när man skulle godkänna sina svar och skicka in dem så uppstod ett fel. Det gick inte att backa och göra om detta, så då loggade jag snabbt in för att se om jag kanske lyckades få iväg mina svar och fick min ersättning ändå. NEJ! Inga pengar till Jimmy och 25 minuter av mitt häftiga liv försvann som jag aldrig får tillbaka igen. Lite som att titta på ett avsnitt av barnprogrammet ”Dora”…

Min förstfödda, min Freja. Som hon charmar världen, denna unga människa med sin härliga personlighet och sitt intellekt. Tänk om ändå hon ville bli statsminister, det skulle verkligen vara bra för Sverige! Synd bara att vi kommer få vänta ett bra tag innan vi får se henne i riksdagshuset och om det ska bli verklighet…

Ja hon är nyligen sju år fyllda, så det kommer ta ett tag innan hon är vuxen. Men hon har egna karriärer på gång som kanske kommer gå före giget som statsminister. Hon vill ju bli en sångerska som uppträder och dansar. Hon vill även köra brandbil och vara doktorn ombord, en fin kombination tycker jag! Ja hon vill mycket, och det märker man i det vardagliga livet. Hon har en sådan personlighet, att hon vill vara involverad och engagerar sig i det mesta som händer. Om hon inte går in i sin pysselbubbla, då vill hon gärna vara ifred…

Hon är ett oerhört påhittigt barn, som hittar lösningar på problem och idéerna sprutar ur henne. Att klä ut sig i olika utstyrslar och spexa med lite sång och show tillhör nästan vardagen numera. Hon leker gärna med kompisar eller med sina syskon, oftast Theo eftersom han nog är enklast att komma överens med. Många av lekarna är hennes idéer och därför vill hon gärna regissera allt så alla involveras. Det är en jättefin egenskap! Och även något som personalen på förskolan tagit upp genom åren på utvecklingssamtalen, att hon bryr sig mycket om de andra kompisarna och ser till att ingen lämnas utanför. Detta märktes inte minst när Nova och Theo började på förskolan, de sökte sig ju ofta till henne som en trygghetspunkt för dem. Men tydligen så hade hon väldigt bra koll på dem när alla barnen var ute och lekte på skolgården tillsammans, och såg efter dem där. Hennes sista år på förskolan så märkte vi dock att hon inte tyckte det var lika roligt att bli jagad av sina småsyskon längre, men hon ställde ändå alltid upp och tag hand om dem när de var ledsna och frågade efter henne. Så omtänksam hon är, det värmer i hjärtat att hon bryr sig så mycket om andra.

Hon har även en stark vilja, vilket är bra för den gör henne målmedveten och bestämd. Detta kan dock krocka med en annan hemma som har en kanske ÄNNU starkare vilja, hennes lillasyster Nova…

Detta märker man lättast när alla tre ska leka tillsammans, oftast en lek som Freja då kommit på eller föreslagit. Theo anpassar sig för det mesta och är glad att få vara med, men Nova däremot är inte alls lika villig att kompromissa alla gånger för att ge upp sin egen vilja. Om Freja vill vara en katt i leken, så kanske hon tycker att det räcker med en katt och att de andra kan välja att vara något annat djur. Det går inte för sig för Nova, för hon vill gärna vara eller göra samma sak som sin syster många gånger. Och det är då leken kan fallera, med lite osämja. Med lite skrik, och med bråk…

Men detta hör väl till syskonleken, så det är inget konstigt. Jag minns själv hur det var när jag var barn och hur man bråkade med sina syskon. Frejas favoritsysselsättning just nu, förutom att byta kläder, är dessa loombands. Hon kollar på klipp på Youtube och lär sig looma med dessa små snoddar, och skapar alla möjliga saker. Svampar, djur, fodral till lypsyl och andra saker. Detta är något jag märkt att hon gärna vill göra ifred hemma, och uppskattar inte om syskonen behöver hjälp med sina loombands av henne samtidigt som hon själv är koncentrerad.

Men det är nog det enda som hon verkligen vill göra i lugn och ro själv, annars pysslar hon gärna med de andra. När de ritar, klipper och klistrar, pärlar eller skapar saker med toalettrullar och äggkartonger så är hon mer delaktig och kommer med förslag och idéer till de andra. Och som det skapas saker hemma, wow! Hon gjorde exempelvis egna böcker för något år sedan, när hon var fem år kanske. Då ritade hon och hade lärt sig skriva lite kortare meningar, och med detta kunde hon skapa fantastiska historier! Jag minns speciellt en om en varulv på en vulkan som ville ha kram, och en annan bok där hon ritade av alla deltagare i finalen av ”Melodifestivalen” det året. Dessa böcker har vi sparat och vi kommer visa henne dem senare när hon är större, kommer bli fantastiska minnen att ha med sig in i vuxenlivet.

När Freja var mindre så var hon väldigt blyg i början, och jag minns när hon började på förskolan. Då hade hon ett gosedjur med sig varje dag, en katt som hon kramade så hårt om halsen så att kattens hals blev alldeles avlång. Hon var väldigt fäst vid en i personalen på förskolan, som heter Berit. Och ”Bibbit” blev Frejas trygghet i början på förskolan, men tyvärr så var det väldigt många i personalen som kom och gick på Frejas avdelning. Detta ledde till att hon aldrig kände sig riktigt trygg och bekväm där, och med tiden drabbades hon av en krånglande mage som hon fick kämpa med i flera år framöver. Hon fick en så kallad kronisk förstoppning, och åt medicin mot detta i nästan två år innan allt blev bra igen.

Så jag förstår att hon hade det kämpigt på förskolan, och det var nog tur att hon fick två bra vänner där som hon umgås med än i dag. Den första var Elin, som hon nu går i samma förskoleklass med. Den andra är Nellie som hon kallar sin bästa vän. När dessa små människor blev vänner med varandra så blev förskolan roligare att gå till varje dag, trots magproblemen. Så sakta växte hon nu fram, den glada och entusiastiska Freja som vi får äran att ta del av idag.

Hon är lite som en blandning av sina yngre syskon, där hon har lite av Theos enorma glädje och lite av Novas beslutsamhet. Eller så är det tvillingarna som tagit efter henne, så kan det vara förstås. Men hon är som sagt en väldigt glad och lättsam person, som älskar att prova nya saker och har en stor törst av att lära sig nya saker. Hon verkar ha väldigt lätt för att läras sig det hon tar sig för också, hon kan observera någon eller titta på Youtube sedan lär hon sig blixtsnabbt. Väldigt imponerande! Sedan har hon en annan egenskap som jag lagt märke till, något som hon kommer ha väldigt stor nytta av själv. Men som kan bli en utmaning för hennes framtida partner. Hon minns allt, och då menar jag ALLT! Där kommer man inte undan med någon enkel ursäkt, utan hon minns exakt vad som sagts eller gjorts. Lite som hennes mor, hon hade samma egenskap när vi träffades. Jag skriver hade, för hon tror nog att hon har lika bra minne fortfarande men det har hon inte. Men anlagen har garanterat gått vidare till Freja, för mitt minne är inte mycket att skryta över så det är inte tack vare mina gener. Jag har dock märkt att det är hjälpsamt med att Freja minns saker så bra. Som när de turas om att låsa upp ytterdörren eller vems tur det var att sitta i mitten i bilen. Där hade jag inte alltid så bra koll, men då är det bara att fråga henne. Hon vet! Och ingen ifrågasätter henne när hon sagt vems tur det är, inte ens syskonen. De vet att hon vet! Haha, hon påminner lite om Sheldon i ”The Big Bang Theory” på det viset med minnet han besitter. Dock är han lite mer, hur ska jag uttrycka mig… Udda!

Hon är ju konstnärlig till tusen också, vilket märks på alla de fina teckningar hon gjort genom årens lopp. Jag är speciellt förtjust i att hon använder så mycket färger och verkligen fyller ut hela ritpapperet när hon tecknar eller målar. Detta ligger nog i generna dock eftersom båda hennes mor och jag själv har ritat och målat mycket. Så det är kul att se hur intresset gått vidare till barnen, men kanske henne främst. Jag minns mitt eget utvecklingssamtal en gång i skolan, när min lärare påpekade att jag var duktig att rita och frågade vem av mina föräldrar det var som hade de anlagen. Inte fan kom det från min far i alla fall, det var hans egna ord. Min mor erkände väl lite blygsamt att det kunde komma från henne, vilket det förmodligen också gjorde. Freja gillar ju att skapa med lite allt hon får tag på, det kan vara målarfärg eller lera. Så hon har ett intresse och även talang när det gäller skapande på denna nivå. Men vem vet vad det kan ge henne för fördelar eller vart det kan ta henne senare i livet!

Detta är ändå bara början på denna underbara människas liv som vi fått tagit del av. Men jag ser fram emot och kommer följa hennes äventyr så länge jag kan! Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER kan väl enligt den oskrivna regeln gå till Henke? Ja varför inte… Grattis Henke!

Theodore, eller Theo som vi säger. Är ett härligt energiknippe som alltid är glad och har nära till skratt. Förutom vid vissa tillfällen, där har jag nu börjat se ett visst mönster…

Som jag skrev ovan, så är denna lilla person oftast glad och laddad med energi. Han har skrattat med sina smilgropar så länge jag kan minnas, även som liten bebis så hade han den där lite galna uppsynen och ögonen lyste av lycka. Jag jämförde honom då med Jokern från Batman, eftersom han kunde bli väldigt uppspelt och glad för det lilla minsta. Och även om den där galna blicken avtagit så spritter det i kroppen på honom på dagarna. Det bästa är när han kommer fram med bekymrade ögonbryn och vill berätta något han sett eller har upplevt. Han artikulerar och visar med hela kroppen, samtidigt som han inte kan stå stilla utan oftast är klättrandes på väg uppför bordet eller vad som står närmast. Och han andas liksom inte, utan pratar på non-stop. Den glädjen han visar av att få komma till tals och dela med sig går inte av för hackor, det är oftast fantastiskt kul för den som lyssnar.

Vad jag minns så började Theo prata ganska tidigt (om han inte hade en strumpa i munnen vilket skedde lite väl ofta), Nova hon passade på att utveckla andra talanger under tiden. Det kan kanske ha varit Frejas förtjänst, eftersom tvillingarna såg upp till henne så mycket när de var små och ville göra allt hon gjorde. Så är det än idag, hon är ju lite utav en idéspruta när det gäller lekar och annat. Så man märker att tvillingarna söker sig till henne väldigt ofta, och medan Nova kan vara nyfiken i början och sedan väljer att gå därifrån så stannar oftast Theo kvar med Freja. Han visar inte samma behov av att få vara ensam eller ifred, inte lika mycket som hans systrar i alla fall. Utan är väldigt social och vill vara med där saker händer.

När vi fick besök förr, eller ja än idag faktiskt, så spelade han gärna lite teater och ramlade runt lite för att komma igång. Sedan höll han sig nära fikabordet och de som satt samlade där, och han pratade med alla. Om han inte hittar något han verkligen gillar förstås eller blir nyfiken på. Då blir det lite frimärkseffekten och så fastnar han där. Ett exempel på detta kunde vara när främst barnens farfar kom på besök, han har nämligen sockerbitar i sitt kaffe. Och när sockerskålen kom fram så höll sig Theo snabbt framme.

– Ska du ha sån? Jag tycker om sån… Kunde han säga och peka på sockerskålen.

Han ville gärna hjälpa till och lägga i sockerbitarna i sin farfars kaffekopp, för det var så spännande. Sedan kunde han passa på att äta sockerbitar när ingen hann stoppa honom, haha! Men det var så roligt för det var samma visa varje gång. Han lever runt som tusan tills sockerskålen kom fram, då ställde han sig lutad över den och blev alldeles tyst. Han bara tittade och observerade. Sedan frågade han oftast vem som skulle ha sockerbitarna, och varje gång passade han på att berätta hur mycket han ”tycker om sån”.

Theo var som sagt väldigt snabb med att prata, han gjorde sig snabbt förstådd när han kommunicerade med oss andra. Och han var som oftast nyfiken och orädd, men det har ändrats nu. Nova och han bytte med varandra där kan man säga, när hon plötsligt blev den som tog för sig mer. Sedan dess är han mera avvaktande och observant på nya saker, och släpper gärna fram sin tvillingsyster så att hon får prova sig fram. När han ser vad som händer så vågar även han sig fram sen. Men detta beror också på i vilka sammanhang det är och vilka som är där. Hemma är han inte alls lika försiktig, men på förskolan tar han det lugnare till exempel. Han är även en väldigt omtänksam liten person, och rättar sig oftast efter andra för att andra ska vara glada. Detta på både gott och ont, han får ju inte låta sig bli överkörd av andras viljor. Det är något vi jobbar med just nu, att han förstår att han också måste få igenom sin vilja emellanåt och inte bara gör som andra vill. Men är samtidigt en väldigt uppskattad lekkamrat eftersom han är så enkel att komma överens med, speciellt på förskolan. Där har vi även fått höra hur tvillingarna ser efter varandra hela tiden på dagarna. De leker inte alltid med varandra, men de har alltid koll på vad den andra gör eller vart den är. Och ser till att ingen blir lämnad utanför om de leker med andra. Det känns jättegulligt att höra hur de bryr sig om varandra, men Theo verkar vara den som är lite extra omtänksam. Så fint!

Om ”Årets Djurvän” skulle utses någonstans i Sverige så skulle han vara en given kandidat varje år. Han är väldigt intresserad av djur på alla sätt och vis. Det är de alla, även om de andra är lite mer rädda och försiktiga när de ser en insekt eller liknande. Theo däremot vill rädda de djur som råkat tagit sig inomhus och bär ut såväl spindlar som skalbaggar. Tvestjärtar är han dock försiktig med, detta efter vad jag tror har med deras moders rädsla för att de ska nypas med svansen. För han frågar alltid om de kommer nypa eller bita honom om han rör dem. Men det är nog det enda djuret jag kommer på som han inte vill röra förutom getingar, humlor, bin och korsspindlarna ute i trädgården. Han vill så gärna ha djur, och pratar ofta om att vi ska skaffa hund. Han ÄLSKAR hundar! Jag hade gärna skaffat hund, jag gillar dem också väldigt mycket men det är nog lite svårt i dagsläget. Men ett djur som klarar sig själv på dagarna kan jag tänka mig i framtiden, får se vad det blir. Men just hundar kan vara svårt, då får han nöja sig med sin farmors hundar Tindra och Jasmin så länge. Eller ”Kasmin” som han fortfarande säger, haha! Och min mormors hund Bellis är hans favorit, för den kan yla. Den träffar vi inte så ofta, vilket han tycker är tråkigt och frågar ofta när vi kan hälsa på min mormor och Bellishunden. Theo borde ha en kennel när han blir stor, eller varför inte bli en veterinär kanske?

Han har nu även blivit nyfiken och intresserad av TV-spel, som jag låtit barnen testa nu vid några tillfällen. Det blir mest att de spelar Nintendo Wii eller något LEGO-spel, vilket är enklare och mer anpassat för barn. Alla barnen tycker om att spela, men han är väl den som mest efterfrågar att få spela. Och duktig är han! Jag förstår inte hur man kan lära sig så snabbt, för jag kan själv inte spela ordentligt. Haha, jag får nästan fråga honom hur man gör istället för tvärtom. Men det verkar vara något som han fastnat för, eller så är det nytt och spännande just nu. Vi får se vad som händer, men det är roligare än man tror att spela med sina barn.

Han är inte lika förtjust i att sjunga som sina systrar, de sjunger ju hela tiden känns det som. Och de tyckte mycket om att sjunga i kören tidigare, medan Theo var lite mer avvaktande där och hellre var med på lekarna. Men han lyssnar gärna på musik och sjunger med när vi åker bil eller ska sova på kvällen. Hans favoritlåt att somna till har varit ”Despacito” nu i snart ett års tid. Så det verkar som att barnen tycker mycket om musik, fast på lite olika sätt. Jag tror nog att han tycker om att sjunga mycket mer än han visar, men det är bara min reflektion. En annan sekvens i vårt liv som ligger mig varmt om hjärtat är annars den sommaren när de lyssnade mycket på Laleh och låten ”Goliat” som barnen sjöng på sommarfesten på deras förskola det året. Men när den låten spelades i bilen, då tog Theo ton. Mycket högre än de andra syskonen, kanske kunde han texten bättre vad vet jag. Jag blir i alla fall alldeles varm i kroppen, nej jag kissar inte på mig, men när jag minns hur han tog i lite extra i refrängen.

– Vi ska ta över! Vi ska ta över vääärlden. Och vi ska bli stora! Vi ska, bli mäktiga-ha-haaa! Sjöng han för fulla muggar där bak i bilen, och jag försökte flera gånger att filma detta med det gick ju inte eftersom musiken spelades upp från mobilen till bilstereon.

Nu kanske ni undrar om han säger lika mycket roliga saker som Nova, men de skiljer sig lite åt där. Hon kan ju uttrycka sig grammatiskt inkorrekt men bestämt och ganska roligt, medan Theo talar och berättar mer utförligt och tydligt när han pratar. Så det blev inte så många citat eller dialoger presenterade från honom här. Förutom det jag var inne på precis i början av inlägget, de tillfällen då han inte är på gott humör. Dessa tillfällen kan jag nu härleda till en hungrig mage. På morgnarna eller precis innan middagen så kan det låta såhär från en uppgiven liten kille som man kan finna liggandes upp och ner i soffan…

– Jag hatar att vänta! Ropar han surt när han frågat om maten är klar snart.

– Men du kan väl komma hit och sätta dig vid bordet? Frågar man då vänligt.

– Jag kommer aldrig att få äta mat! Brukar svaret bli och sedan spinner han vidare på ordvalet ”aldrig”.

– Jo men om du vill hjälpa mig här så går det fortare, vill du duka kanske? Frågar man igen.

– Nej jag kan inte, jag kommer aldrig att kunna duka! Svarar han surt.

Ja lite sådär är det ibland innan det är dags för någon måltid. Sedan kommer han till bordet med nordeuropas störst hängande underläpp, och surar en stund. Maten passar nästan aldrig, även om det är något man vet att han gillar. Man får ofta mata honom första tuggan som han motvilligt tuggar i sig, sedan ser man en ljusglimt i ögat. Han tar en tugga till, sedan äter han plötsligt helt själv och blir den spralliga glada killen igen. Men vem blir inte sur när man är hungrig, det är nog inte så ovanligt ändå.

Ett annat roligt minne var den gången Theo var på riktigt dåligt humör en morgon hemma hos sin mor, jag tror att han letade efter en av leksaksfigurerna eller liknande från barnprogrammet ”Pyjamashjältarna” och trodde att han kunde ha glömt den hemma hos mig. Jag bad honom skicka en bild på vilken av pyjamashjältarna det var för att veta hur den såg ut så att jag kunde leta efter den, och då fick jag en bild när Theo håller upp sitt gosedjur av samma pyjamashjälte. Men hur besviken och butter kan man se ut på bild egentligen? Hahaha!

Det är aldrig tråkigt med Theo, vare sig man leker en ninjalek eller sitter och gosar framför en film. Mycket tack vare att han skrattar nästan hela tiden och har lätt att bli uppspelt. Men även för att han så gärna berättar vad han ser och upplever, och detta på sitt egna charmigt inlevelsefulla vis. Det blir spännande att följa honom under uppväxten, jag tror att han är en sådan person som kommer att finna det roligaste och bästa i de flesta situationer han hamnar i på sin väg till att bli vuxen. Och de som han väljer att umgås med kommer troligen ryckas med i hans entusiasm och glädje i vardagen. Alla barnen har sina sätt att sprida glädje på, och det värmer ju i hjärtat att jag får äran att ta del av så mycket roligt med dessa barn. Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går till min arbetskamrat Sergei som var på hockeymatch i helgen och tittade på Djurgården. Vet ej om han är djurgårdare eller om han ens brukar gå på hockeymatcher, men herr Nilsson och jag hade lite kul åt ett videoklipp han visade oss från matchen. Då filmar han publiken och sig själv när de sjunger, och man hör honom sjunga ”heja gul och blå”. Missade han den röda färgen på djurgårdsskölden, eller trodde han kanske att han tittade på svenska landslaget Tre Kronor? Roligt var det i alla fall!

Idag är det alla hjärtans dag, men jag tänker fatta mig kort i dagens blogginlägg kring detta. Då föredrar jag hellre gårdagens firande, fettisdagen. För då får man äta semlor, och jag tycker mycket om semlor!

Inte lika mycket som Sune och Johnny på mitt jobb dock, de borde nästan gå i terapi för denna bakelse och dess inverkan på deras liv. Jag åt bara en semla igår, och det var den som alla blev bjudna på under rasten på jobbet. Den var jättestor och väldigt god! Men jag blev ganska mätt resten av dagen efter den semlan så jag är inte så sugen på en ny, inte just nu i alla fall…

Hjärtedagen idag då, ja den är väl gullig. Jag tycker ordet gullig ska uttalas med ett tyskt ü just idag, så det blir ”güllig” istället. Låter jag bitter? Nej då, det är jag inte. Ikväll hade barnen önskat att få hjärtformade våfflor till middag, det vore ju förstås gülligt. Men känner man lite som jag gör idag, så kan man enkelt vända våffelhjärtat upp och ner så att det ser ut som en rumpa istället. Det tycker jag vore skoj och minst lika gülligt…

Jag tänker fira att det är lill-lördag, eller tiny saturday som det heter internationellt. Det tänker jag göra. Och sen så har jag fått en länk till ett test av ett företag som föreläste på en konferens med jobbet för några år sedan, som verkar handla om alla hjärtans dag bland annat. Så tänker jag spendera min kväll, och lite chips vore smaskens. Istället för att spendera massor av pengar på denna kommersiella dag så tycker jag man kan skänka en del eller hela summan till ”Hjärt- och Lungfonden”, bara gört!

När helgen kommer så har jag förberett ett blogginlägg om var och ett av barnen som man får ta del av om man är intresserad. Det bjuder på lite nostalgi för mig och kanske en del skratt för er andra. Först ut blir Theo, så håll utkik efter ny inlägg när de publiceras. Under nästa vecka har jag som mål att publicera episod 2 av ”Smalltalk” för er som längtar efter mer barnsliga och roliga uttryck från kidsen. Det blir garanterat rolig läsning, och jag hoppas att jag blivit av med min terroriststämpel hos Facebook så att jag får publicera inlägget nästa gång. Annars länkar jag till bloggen så att ni inte missar något. Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går till… Hm… Få se här nu… Alla har skött sig bra… Ska det bli Henke då, ja det ser ut som enda rimliga alternativet nu när han är VAB-kung dessutom. Ja något måste han väl få lov att fira i alla fall, grattis till utnämningen Henke! Du är DAGENS JERKER!

Hittade denna gamla bild på Henke, googla på VAB-kung så får ni säkert samma resultat. Hihi…

Jorå, nu är hon firad och klar våran Freja. Nu är hon 7 år fyllda och nästan vuxen känns det som, och jag har sagt det förr men tiden går fort numera.

Vi firade henne själva i torsdags när hon fyllde år, och under lördagen med släkt och familj. Hon verkade väldigt lycklig för alla presenter och uppvaktningen hon fick. Det märks även att kläder tycks vara nya favoritpresenten, och det fick hon ju massor av. Men det behövs, hon byter ju om typ fem gånger om dagen så nu har hon ännu mer att välja på. Sedan blev hon väldigt upprymd över sitt nya ”gose” som hon hade önskat sig. En mjuk bajshög…

Jag trodde att en av mina presenter skulle bli lite utav en favorit, men det blev inte riktigt så…

Jag beställde detta trollspö och fick det levererat dagen innan hennes födelsedag efter lång leveranstid. Men eftersom alla tre barnen gillar Harry Potter så mycket så fick alla ett varsitt, så att det skulle vara rättvist. Och på morgonen sprang de alla runt och trollade för fullt.

– Lombardium Leviosa! Kunde man höra dem ropa.

Eller:

– Expecto Patronum!

Jag vet inte vad de säger eller hur det ska stavas, men jag tror att det är trollformler från filmerna som de snappat upp. Så de verkade vara en populär present. Men när vi träffades efter jobbet så hade både Freja och Nova lyckats bryta av sina trollpinnar. Jag vet inte hur det gick till, men det var tydligen färdigtrollat nu i alla fall. De var lite ledsna över detta, men jag ska försöka laga dem sen och förhoppningsvis går de att rädda. Theo har sitt kvar dock, och han trollar varje dag fortfarande och har det nästan alltid med sig. Freja har däremot haft på sig ett halsband varje dag som jag gav henne, ett med Tingeling. Hon älskade Tingeling när hon var mindre, så det är kul att några av presenterna kom till användning. Annars verkar ett paket med tuschpennor som luktar olika saker också vara en populär present, så det kan jag rekommendera om ni har idétorka någon gång och ska iväg på barnkalas exempelvis.

Efter ett stort HURRA och många GRATTIS till Freja så var alla trötta på kvällen. Efter firandet så somnade barnen en efter en framför ”Melodifestivalen” på TV, medan jag fick i uppgift att bygga ihop Frejas nya LEGO. Hon var med och byggde själv i början, det var därför hon hade önskat sig LEGO. För att hon ville lära sig hur man bygger, och hon hade nu fått Elsas ispalats från filmen ”Frost”. Men efter ett tag så verkade hon tycka att det tog för lång tid så då bad hon mig bygga klart medan hon skulle titta på ”Melodifestivalen”. För min del gjorde detta inget, jag fullkomligen avskyr mello och den typen av musik. Jag tyckte dock det var kul att Edward Bloom ställde upp, han är en rolig farbror. Men tydligen gick det inte så bra för honom, så nu har jag definitivt ingen anledning att titta. När det var slut för kvällen så var ispalatset lägligt nog också klart, nu var dock Freja ledsen för att det bidraget hon tyckte om inte gick vidare. Ni ser, det finns inget bra med det där programmet. Men nu behövde vi alla sova efter en lång dag. Så vi kunde under lördagen somna till de oroväckande nyheterna att Henke levt rövare på leklandet ”Lek & Bus” ute i Nacka. Ryktet säger att han trängt sig före alla barnen i köerna, att han ockuperade bollhavet för att se om han fisar bubblade där medan barnen stod gråtandes utanför och blev rädda för honom. Sedan skällde han ut personalen när han skulle köpa korv, den kostade på tok för mycket för hans plånbok. Och avslutningsvis så fastnade han i en rörformad rutschkana så att personalen fick såga ut honom till bönerna från en jourhavande präst. Att du inte skäms Henke…

På söndagen var det en klasskamrat till Freja som hade barnkalas, så jag lämnade henne där innan jag åkte vidare. Hon är ju så stor nu att hon inte behöver ha mig där längre säger hon. Annat är det med Nova och Theo när de är på kalas, då måste man alltid stanna kvar! Men sedan springer de ändå ifrån en när man kommer fram och bryr sig inte om att man är där för fem öre. Kanske inser de snart att man kan lämna dem där och sedan hämta dem istället, så får man lite andra saker gjorda under tiden tänker jag. Som idag, då åkte jag in till jobbet en snabbis medan Freja var på kalaset. Då hann jag avsluta lite saker från den föregående veckan och även förbereda lite nya arbetsuppgifter inför den kommande veckan. Så jag har nu bara en sak att säga till vecka 7…

Nu får det räcka för denna gången, jag kan dock meddela att jag sitter och filar på lite nya inlägg redan nu. De kommer handla om barnen, där jag i ett inlägg riktar mig mot ett av barnen och berättar om deras vardag som vi får uppleva. De är ändå 7- och 5år nu så de har en hel del tankar som kan vara intressanta och roliga att ta del av. Sedan så säger de ju en hel del roliga saker också, även om det inte är så kul för mig som förälder att höra vissa av påhoppen de riktar emot en vissa gånger. Men allt är i en hjärtlig anda och man kan skratta åt det efteråt, det är bara det att man blir så paff när de säger vissa saker till en med tanke på deras unga ålder. Mer om det framöver, och även ett nytt avsnitt av ”Smalltalk” är på gång. Så det kommer mera, tack för att ni läser. Ha d biff!

Rättelse: Nu är även Theos trollpinne avbruten på mitten. Slut på magin.

DAGENS JERKER går till vissa personer man stöter på vid återvinningen. Då menar jag inte de stora sopstationerna utan de där gröna containers som är utställda som man kan sortera sitt skräp i om man vill vara miljömedveten och duktig. De senaste två gångerna som jag varit där har det inträffat två märkliga saker. Först så verkade de som åkt dit med sina bilar inte kunna hantera sina fordon, eller så hade de kanske inte körkort alls. För det fanns ingen struktur eller ordning på hur man parkerar sitt fordon, utan det alla verkade ha gemensamt som mål var att stå parkerade så nära som möjligt. Jag brydde mig inte om detta utan parkerade några meter därifrån, på så sätt slapp jag ju trängas med de andra när de skulle släpa sina kassar med skräp och även tuta på varandra när de inte kunde köra därifrån för att de parkerat in varandra. Suck! Den andra incidenten hände gången efter, då var jag där själv samtidigt som en annan man som såg ut att vara i min ålder men som hade klädstil likt en gammal gubbe. Denna mannen följde efter mig där jag ställde mig och sorterade mitt skräp, samtidigt som han tömde en av sina små påsar. Det fanns flera andra containers han kunde välja, men han verkade vilja syna mitt skräp och kontrollera att jag slängde rätt skräp i rätt container eller något. Men jag var snabb, och han hade svårt att följa efter mig iförd sin stora Fjällrävenjacka och spretiga toppluva. Jag förundras mycket över dessa människor, som måste kolla upp vad andra gör hela tiden. Har de inget bättre för sig undrar jag?

Hej, vilken helg detta blev! Nova har kräkts, Mogge drack får många öl på förfikat, bowlingkäglor har sprängts, två varianter av Superbowl har avgjorts och ett mystiskt medlemskap har avslöjats.

Detta blev mycket på en gång för er som läser kan jag tänka mig, så jag ska försöka förklara allt på mitt bästa sätt. Vi kan börja med Nova som nu är inne på sin tredje sjukvecka med sin hosta. Vi har varit hos läkaren två gånger nu utan att de hittar någon specifik orsak till hostan vid undersökningarna. Men det är sådana tider just nu och de tror att hennes hosta har hängt kvar sedan hennes förkylning för några veckor sedan, så det är bara att vänta ut den. I helgen hostade hon så mycket att hon kräktes vid några tillfällen, så hon har det jobbigt och får sin nattsömn förstörd av sin hosta. Men igår fick vi en medicin utskriven av läkaren som vi kan prova för att se om hennes hosta lindras under nätterna. Den var naturligtvis slutsåld på hela Värmdö, ja i nästan hela Stockholm faktiskt. Det är sådana tider nu som sagt. Men vi blir kontaktade av apoteket så fort de får in den på lager, så allt vi kan göra just nu är att vänta.

Någon som inte kunde vänta var Mogge i lördags när han kom förbi mig innan vi skulle ut med alla herrarna på eftermiddagen. Vi skulle ses hemma hos mig och ta EN öl innan vi gemensamt skulle åka in till Olearys under Tele 2 Arena för den stora sammandrabbningen ”Superbowl I”. (Vill bara förtydliga att det inte är den stora bokstaven ”i” efter Superbowl, utan det är den romerska siffran 1 eftersom detta är vår första stora tävling mot varandra)

När Mogge anländer så har han TVÅ öl med sig, och alla vi som känner Mogge förstår varför detta är ett problem. Han har en gräns vid EN öl, sedan blir han påverkad och fullkomligt onykter. Jag kritiserar inte Mogge här nu på något vis, jag hade själv tjuvstartat och druckit en och annan öl hemma i min väntan på att han skulle dyka upp. Vilket han genomskådade när han klev in genom dörren och såg mitt genanta försök till att rusa upp ur min soffa på ett snärtigt och elegant vis. Jag tappade balansen och höll på att ramla ner i den igen, och det rusade till i huvudet. Inte för att jag var onykter, utan för att min soffa är så låg och svår att ta sig upp ur. Säger vi…

Bowlingen var Marcus ide, han är dessutom mest lik George på bilden här ovan eftersom att de båda har stiliga glasögon. Alla herrarna var välkomna hem till mig innan bowlingen, men Marcus och Erik skulle inte hinna av olika anledningar. Tanken var att Tommy skulle komma förbi hos mig innan vi skulle åka in, men det blev för ont om tid för honom så han åkte in direkt. Så medan de förberedde sig själva på egen ort så starta Mogge och jag vår egen lilla förfika för att bli varma i kläderna och lagom uppvärmda för den stora tävlingen som nu stundade. Det låter kanske illa, men vi drack faktiskt bara två öl. Och två glas whiskey. Men vi kollade på en Rammstein konsert samtidigt och behövde detta för att känna oss rock’n roll, okej! Vi hade hela tiden kontakt med de andra via messenger för att inte bli sena eller liknande, men jag tycker att de andra var lite negativa när de fick nys om att vi lyxade till det lite whiskey. De var oroliga för i vilket skick vi skulle vara när vi kom in till Olearys, om vi nu ens skulle lyckas med det. Men Mogge hade som sagt TVÅ öl med sig redan när han kom, så det skulle knappast vara whiskyns fel om vi var gladare än dem senare i så fall. Och för er andra så kan jag berätta att vi hade inga som helst problem att ta oss till Olearys. Vi kanske kom sist, och hade lite svårt att hitta våra vänner när vi väl var framme. Men det hade inget med vår förfika tidigare på dagen att göra.

Hur gick det på bowlingen då, jo det ska jag berätta. Alla bytte först om till de där fina skorna från 1920-talet som man måste ha på sig när man bowlar, Marcus tog proffsbilder på sina som han sedan visade upp på sitt Instagram. Jag hade problem att hitta storlek 48 och blev sur, så jag fick storlek 38 istället eftersom det var mest likt. Nej då, jag skojar bara! Jag har ju storlek 44 så det var ju inte riktigt sant, dessutom hade Tommy redan tagit de sista 38:orna…

Vi stod nu redo vid banan med varsin öl och utvald boll. Okej då, klot! Erik drog fram ett ess ur rockärmen och visade sitt medlemskap i Haninge Bowling eller något liknande, vi andra fnyste lite åt den lilla papplappen och var nu inställda på att krossa likväl käglor som motståndare. Nu var det dags… Alla mot alla… Are you ready to rumble!

Mogge var tvungen att kissa ganska så omgående. Men matchen var nu igång, käglorna krossades och flög med full kraft när våra stora bollar dundrade nedför banan. Man kunde nästan tro att självaste åskguden Tor spelade! För egen del så kunde inledningen inte vara mycket sämre, förutom för Erik då som av okänd anledning låg bland de sämst placerade. Min dåliga start skyller jag på min boll som inte var anpassad för min hand. Först så var klotet alldeles för tungt, men då passade det min hand i alla fall. Sedan när jag försökte hitta ett som vägde mindre så fastnade jag ju med fingrarna i de små hålen. Det höll på att bli ett klassiskt Youtube-klipp där man sett folk flyga längs banan med handen fast i klotet, men jag hann stanna upp när jag kände att tummen satt kvar i klotet precis när jag skulle skicka det nedför banan. Tommy blev inspirerad av Marcus taktik tror jag, för de gick båda på kraft när de spelade. Med ganska gott resultat, trots bristande teknik och känsla. De låg i täten poängmässigt, men Mogge drog ifrån efter att ha kommit tillbaka från sin kisspaus. Hans spelstil var oroväckande effektiv, han liksom smekte iväg sin kula nedför banan och käglorna föll som damerna brukar göra i hans halvitalienska närvaro. Bortsett från poängen som skilde oss åt så har han och jag en sak gemensamt i vår spelstil och allt annat här i livet, vi har en jäkla känsla för feeling…

Jag skulle kunna skriva en mer utförlig rapportering om matchen oss emellan, men tror inte att alla är så intresserade av det. Det kämpades länge och var en tuff kamp ända in mot slutet. Förutom för Erik som låg ohjälpligt sist. Detta trots sitt bowlingmedlemskap i den där klubben, samt att han var den enda som försökte bowla på ett mer professionellt sätt genom att kasta bak benet när han släppte taget som sin kula. Ni vet som de riktiga proffsen gör, men för honom så hjälpte det föga. I alla fall denna kväll. Tommy verkade ge upp lite på sista försöket när han insåg att han ej fick den strike han eftersökte. I sin ilska så skickade han iväg sin kula och vände snabbt om för att gå till sin öl när han såg kulan rusa ut mot rännan med full kraft. Det han då missade var att hans boll studsade upp ur rännan igen och lyckades mirakulöst nog slå ner alla de återstående käglorna, och spärren var ett faktum. Han var fortfarande med i matchen! Det hjälpte dock inte eftersom Mogge kan det här med att smeka kula, stora som små. Han vann med god marginal denna afton, tätt följda av Marcus, Tommy och mig själv. Jag vet ej riktigt vem som knep andra platsen, har jag tur så var det kanske jag. Det jag vet är att Erik kom sist, och slutsatsen vi kan dra av det är att inget bowlingmedlemskap garanterar vinst i vårt sällskap. Jag tyckte mig dock höra en sorts bortförklaring, att han inte använde den där lilla fläkten som blåser händerna torra innan man ska kasta sitt klot och att det påverkade hans spel. Men nu, ett stort GRATTIS till tävlingens första vinnare av ”Superbowl I”… Mogge!

Nu var vi ju alla helt slut och törstiga som aldrig förr. Vi hängde en stund i baren i väntan på att vårt bokade bord skulle bli tillgängligt för att äta middag. Då hade vi turen att få uppleva en annan kamp som pågick inne på Olearys. Ni vet en sådan där apparat man ska boxa eller slå på så hårt man kan, sedan kommer det upp ett sifferresultat man kan skryta över om man så önskar. De unga killarna som var fyllda av testosteron och folköl tävlade mot varandra och verkade vilja imponera på de unga kvinnorna i sällskapet. Jag kan inte säga att någon av oss i baren var särskilt imponerade av deras högljudda försök till att leka alfahane. Speciellt inte eftersom det senare visade sig att någon eller några av de unga kvinnorna i sällskapet som sedan valde att försöka fick lika bra eller bättre resultat än ungtupparna. Bra jobbat! Sätt dem på plats och ta ingen skit, visa grabbarna vilka som verkligen bestämmer.

När vi äntligen fick komma till vårt bord så blev det ju svårt att välja vilken mat man skulle äta. Men valet föll på en hamburgare, de brukar alltid smaka bra. Till förrätt så beställde vi in lite friterade mozzarellasticks och annat gott, och något som såg ut som mozzarellasticks men som tydligen var jalapenosticks. Jag frågade Mogge om de var starka eftersom hans svar är det enda jag kan lita på när det kommer till stark mat bland dessa herrar utan smaklökar på sina tungor. Erik svarar alltid nej på den frågan, men han är en av få som riggat min mat genom att ha petat in superstarka bitar i den på restaurang tidigare. Så hans svar är vad Trump kallar för ”fake news”. Tommy och Marcus säger oftast att det kan vara starkt, men att det inte är så farligt och att jag nog klarar det. Det har inte hänt hittills. Men efter att ha konsulterat Mogge så vågade jag prova, och de smakade faktiskt gott! Inte så starka alls som man kanske föreställer sig när det handlar jalapenos. Men sedan kom det krypandes, lite smygandes. Hettan…

– Oj… Sa jag lite tyst för mig själv.

Dock så uppmärksammades detta lilla ”oj” av mannen bredvid mig.

– Sa du precis ”oj”? Du kan inte mena att det var starkt, du är så söt. Skrattade Erik och hånet var ett faktum.

Middagen smakade bra, och det uppstod en politisk diskussion mellan främst Marcus och Tommy. Jag ville så gärna flinka in med min erfarenhet och djupa resonemang i frågan som diskuterades, men släpptes inte in av de vilt diskuterande herrarna. Mogge ville gå och spela air-hockey istället, och Erik åt av mina pommesfrites som jag inte orkade äta upp. Men när diskussionen lagt sig så pratade vi om annat en stund innan vi återvände till baren. Nu fick Erik en chans att förklara sin galenskap att åka Wasaloppet nu i vår, den dåren! Han tränar febrilt just nu och pratar vallning med mig och de andra. Men jag tror bara att det var Mogge som förstod vad han pratade om, han har själv genomfört loppet på skidor får några år sedan. Vilket resulterade i tårar vid mållinjen och en orörlig högerarm för hans del. Men de delade erfarenheter och jag lyssnade, samtidigt som jag kände en stor lättnad över att själv slippa åka skidor jättelångt och svära över hur jobbigt det är. Men tycker man om att åka skidor så är det säkert en rolig upplevelse, och Erik tycker ju om skidåkning. Så vi önskar honom ett stort lycka till när det är dags!

Efter någon timme hängandes i baren så lämnade vi Olearys för kvällen. När vi hämtade ut våra jackor i garderoben noterade Mogge att personen bredvid honom hade en jacka av italienskt fabrikat och försökte bli vän med vad han trodde var en italienare. Men mannen visade sig vara kurd och Mogge blev kanske besviken. Han har ju svårt att fokusera när han dricker mer än EN öl, och den gränsen hade han ju redan passerat innan vi åkte hemifrån mig på eftermiddagen. Men de skrattade lite och önskade varandra en trevlig kväll. Sedan lämnade vi kvällens ”arena” som stått som värd för vår stora bowlingsammandrabbning denna kväll, ”Superbowl I”!

Här splittrades vi för kvällen, Erik och jag tackade för oss medan de andra åkte vidare in till söder för en avslutningsöl. Det var en härlig och välbehövlig dag för oss alla, vi hade inte träffats på länge och behövde lite tid att prata med varandra. Det blev en extra fin dag för mig som faktiskt fick en heldag med Mogge, men vi borde kunna ses oftare under enklare former tycker jag. Även om jag själv är dålig på det så ska jag försöka se till att vi kan styra upp enklare träffar med lite kaffe och bulle eller liknande i framtiden. Är ni med mig?

Det har tydligen varit en annan form av tävling vid namn ”Super Bowl LII” i helgen, på natten till måndagen i the US and A. I skuggan av vår egen ”Superbowl I” i lördags så har den megastora pengamaskinen NFL lockat miljontals TV-tittare över hela världen och bjudit på show i form av pausunderhållning och tokmycket dyr reklam. Sedan så spelas ju förstås finalen mellan två lag, i år var det New England Patriots mot Philadelphia Eagles. Patriots har vunnit några finaler, med den världskända quarterbacken Tom Brady vid rodret. Jag har aldrig gillat dem speciellt mycket, utan håller på mina New York Giants. De gick ju och vann Super Bowl 2012, precis i slutet av min period av att följa NFL. Så där hade jag tur att få uppleva den glädje det ger alla fans, mot just New England Patriots för övrigt. Så det kändes ju lite extra bra! Årets stora vinnare, tillsammans med Mogge, blev Philadelphia Eagles! Hurra! Vad kul för dem och alla fans som finner detta intressant, ni andra kan åtminstone hylla Mogge tycker jag.

Nu i veckan så fyller vår äldsta dotter hela 7år, det känns overkligt. Men vi ser fram emot att få fira med henne, och Freja själv har önskat att få äta våfflor med sylt och glass på sin födelsedag. Det kommer smaka gott, jag gillar också våfflor! Sedan vet jag att hon ser fram emot att få träffa alla i helgen när släktingar kommer för att fira henne, och speciellt sin moster Maya som flyger upp från Italien för att få träffa mig. Och Freja förstås, kanske är hon egentligen en större anledning till att resa till Sverige mitt i kalla vintern. Mer om detta vid nästkommande blogginlägg!

Nu ska jag leta efter Frejas försvunna födelsedagspresent som jag lyckats slarva bort, bara dagarna före hennes födelsedag. Håll tummarna för att jag hittar den! Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går till parkeringsbolaget Easypark. Nej jag har inte fått parkeringsböter om ni tror det. Har ni kanske stött på detta bolag? Istället för att betala i en parkeringsautomat så loggar du in i deras app och startar din parkering, sedan när parkeringen avslutats så dras beloppet från ditt anslutna kontokort. Inget konstigt, det är faktiskt en smidig lösning. I teorin… Om det inte vore för att jag var tvungen att uppdatera appen när jag skulle starta parkeringen, för då händer mig något speciellt. Som om jag är den utvalde på något vis! Appen kraschar, och jag får installera om den. Sedan kan jag starta parkeringen och gå därifrån. När jag kommer tillbaka och avslutar parkeringen så kommer ett kvitto via SMS *pling* 16kr har debiterats ditt konto. Barnen och jag hoppar in i bilen och gör oss klara för hemfärd, då får jag ett nytt SMS *pling* 148kr har debiterats ditt konto. Jag blir förstås upprörd, jag blir det ofta numera. Och när jag kontaktade deras kundservice för att klaga så fick jag förklaringen att det var en parkering från 2016 som jag debiterats. Det kan inte stämma tyckte jag, skulle en nästan två år gammal parkering debiteras nu? Så jag kontrollerade detta och det är förstås deras app som felar, så håll ögonen öppna om ni använder deras app så ni inte får betala gamla avgifter flera gånger. Detta kan väl ändå inte bara hända mig tycker jag…

Det har varit en rolig helg och en lite sorglig start på veckan. Så för att inte deppa ihop totalt här nu så tycker jag vi backar tillbaka till förra helgen!

Då var det minsann kalas hemma hos min far för att fira hans snart 60-årsdag. Det var som vanligt trevligt och många barn samlade som hade roligt ihop. Jag snokade av en slump upp min faders hemliga gömma med öl, och föll för de svarta små burkarna som stod där. Och *hokus pokus* så var nu en hel platta min, helt plötsligt!

Barnen låg utspridda på golvet i köket och målade i målarböcker till hög musik från DJ Elviras spellista. Svea satt kvar i soffan hos oss i vardagsrummet, för hon var även denna gång mycket förtjust i takfläkten som man kunde snurra på där. Då fick man lyfta upp henne så hon kunde ge fläkten en sving med sin hand, sedan satt hon och beundrade ”helikoptern” där uppe i taket. Hon börjar bli för stor för att låta sig luras numera märker jag. För jag förklarade att vi kan snurra på den EN gång tillsammans, men när vi gjort det så ville hon göra det igen såklart. För att kringgå denna överenskommelse så berättade hon nu att det var hennes kanin som ville snurra på fläkten, så självklart fick kaninen också snurra på fläkten en gång. Annars blir det ju orättvist. Och sedan var det tydligen hennes leksaksbil Blaze’s tur, jag förstod nog vad hon gjorde med mig där…

Efter att ha snurrat fläkt och firat vår far så åkte vi hem och funderade på vad tusan vi skulle äta till middag. Som av en slump så hittade jag ribs i frysen, och barnen blev lyriska! De älskar ribs, och jag älskar ju att tillaga god mat. Så vi hade en riktig kalasmiddag ihop, sedan var lördagskvällen en succé i sin helhet med efterföljande lördagsgodis och glass.

På söndagen så hade de en gemensam önskan när vi satt och åt frukost, att de skulle få titta på den andra filmen om ”Harry Potter” som Freja fick se när hon var hos mig senast. Det blev en ganska lång diskussion eftersom Nova blev rädd efter den första filmen, så jag tyckte vi kunde vänta. Men barnen insisterade på att att få se den, enligt Freja så var den heller inte alls lika läskig som den första. Nova var den som nu verkligen ville se filmen mer än någon annan, så då gav jag med mig. Efter frukosten kröp vi ihop på soffan och tittade på ”Harry Potter – Och Hemligheternas Kammare”.

Det verkade stämma som Freja sagt, att den första filmen var läskigare. För de tyckte inte alls att denna var så läskig, förutom den stora ormen förstås. Freja kunde dock inte titta när Ron kräks sniglar denna gången heller, eftersom hon har väldigt svårt för att se eller höra någon kräkas. Och jag kan hålla med om att den scenen är väldigt äcklig, bläh! Men nu har de sett de två första filmerna, och de tycker väldigt mycket om dem. Den tredje tror jag är från 11 år så den får de vänta på tills de blir äldre, men då har de fler filmer att se fram emot lite senare!

Det sorgliga som har hänt är faktiskt två personer som inte längre är med oss. Nu i veckan dog Ingvar Kamprad, som självklart har hyllats i media och över hela världen för allt han gjort med IKEA. Jag minns när vi pratade om honom i skolan, hur han började smått och sedan skapade det imperium som IKEA är idag. Helt fantastiskt! Hatten av för Ingvar, och tack för allt du gjort. Det är inte många som satt Sverige på kartan för omvärlden på samma sätt som han gjorde, vilken entreprenör. R.I.P

Den andra personen som jag kom att sakna i veckan är en man som varit död väldigt länge, men som fortfarande är lika fantastisk att lyssna och titta på än idag. Den brittiska komikern och trollkarlen, Tommy Cooper!

Han dök upp i ett klipp på Facebook som jag var tvungen att kika på, och som jag skrattade. Jag minns hur jag brukade titta på något program han hade som sändes på TV när jag var tonåring, och han har ju konsten att vara rolig utan att ens behöva prata. Man behöver bara titta på honom, där han står iklädd sin magiska rock och fez på huvudet, och se hur hans kroppsspråk levererar toppenhumor! Hans magiska trick brukar ju gå sådär, även om han i slutändan briljerar till sin egen förvåning många gånger. Detta resulterade i alla fall att jag hade jättekul när jag nu tittade på fler av hans framträdanden på Youtube. Jag vet egentligen inte så mycket om honom alls, utan har bara sett honom på TV när jag var yngre. Så jag hoppas att han var en god människa och att många fått uppleva denna galna komiker, annars kan jag varmt rekommendera er att leta upp honom på Youtube. Så ett stort tack till herr Cooper! R.I.P

Jag kunde inte sluta tänka på Tommy Cooper och hans fez som han har på huvudet, utan passade på att fråga min arbetskollega lite om denna huvudbonad. Hon är från Irak, och man fick mycket bättre information av henne än när jag googlade efter information. Så nu vet jag vad den representerade och att den heller inte används längre. Sedan ledde detta till att vi pratade om hur utbrett det arabiska språket är, och vilken lyx det är att kunna tala sitt modersmål i så otroligt många länder utspritt över ett stort geografiskt område. Det känns aningen orättvist med tanke på att vi förstås norska och låtsas förstå danska när vi nickar instämmande så fort en dansk pratar med en. Viktigt att förtydliga är dock hur briljant just jag faktiskt är på danska, det har vi ju sett bevis på här på bloggen tidigare (läs inlägget ”Breaking News”, https://wp.me/p3AgaU-yX).

Det som är kul när man pratar med någon om deras kultur, religion och annat är att man får ju en helt annan bild än den som ständigt porträtteras i skvallermedia. Samt att man får lite andra perspektiv på saker och ting. Vi lever i en oro om att exempelvis Ryssland ska komma och ta Gotland ifrån oss, vilket de skulle kunna göra rent hypotetiskt. Men sannolikheten är nog inte så stor trots allt, hoppas jag. Att i jämförelse få höra skillnaderna av en som är uppvuxen i krig och hur de har haft det, ja då minskar i alla fall min oror över saker och ting här hemma. Så länge inte Stefan Löfven får för sig att bli en ny krigarkonung och intar Norge. Vi skrattade åt detta och tyckte det skulle vara roligare och aningen mer oväntat om vår kung, Carl XVI Gustaf, fick ett sådant ryck här på åldern höst. Att han med sin jägarbössa skulle ge sig ut och återupprätta den svenska stormaktstiden. Jag tror inte att vår drottning Silvia skulle uppskatta det så mycket dock, inte Norge heller för den delen…

Nåja, skämt åsido. Nu är det snart helg och då nalkas det bowling med de fina herrarna. Något vi försökt styra upp i över en månads tid nu, så jag hoppas det blir av denna gång. Mogge var ju så exalterad att han var tvungen att köpa sig lite nya kläder för denna storslagna händelse. Får se om de är hela och rena innan kvällen är slut, denna bowling är av högsta prestige för oss och ingen vill förlora! Om ingen blir hungrig förstås, eller törstig. Då kan det kanske bli så att man lämnar en teknisk ”walk over” som inte räknas som förlust på grund av oförutsedda händelser. Att bli varm räknas inte, bara så du vet Tommy. Det har förekommit en del smutskastning också från Erik, han har kallat mig jedivegan i sitt tappraste försök att psyka mig. Men hans försök viftar jag bara bort som en störande mygga en fuktig sommarkväll. Jag sysslar själv inte med denna typ av smutsspel, utan föredrar rent fysiskt fulspel istället om det krävs…

Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går till den eländiga hostan som plågar våra barn just nu. Det började med lite halsont förra veckan, nu hostar Nova så att lungorna fladdrar. Theo ligger däckad i feber och sover. Freja är den enda som hållit sig frisk hittills, så hon och jag åker till mig ikväll i hopp om att hålla oss friska resten tills imorgon. När jag lämnat henne på skolan imorgon bitti så är det min tur att vabba med twinsen för sista dagen denna veckan så att Jenny kan jobba lite. Man kan säga att vi tjuvstartade vabruari (vård av barn i februari) redan i januari…

Brrr… Kallt! Det var många minusgrader ute igår, typ -10 grader! Om någon av er undrar så var det tydligen mitt fel att det är så kallt ute…

Så lät det i alla fall på mina barn när jag skulle lämna dem på skolan tidigt på förmiddagen. Trots att jag förvarnade dem om att det var väldigt kallt ute denna morgon så verkade de väldigt överraskade när de kom ut i kylan.

– Pappa, det är jättekallt. Konstaterar Theo.

– Ja luften är lite krispig ute idag. Svarar jag.

– Pappa, en gång var vi ute i två timmar på förskolan när det var såhär kallt. Berättar Freja.

– Är det sant? Jag tror inte ni behöver vara ute om det är för kallt. Förklarar jag.

– Pappa jag fryser… Muttrar Nova.

– Det är -10 grader idag, så det är väldigt kallt. Ni får klä er varmt hela dagen. Säger jag.

– Pappa jag fryser jättemycket, skynda dig att köra in mig till skolan! Säger Freja och har inget tålamod med kylan längre, trots att bilen ändå var ganska varm nu tyckte jag precis när vi kom fram till skolparkeringen.

– Pappa vi måste springa sista biten, skynda dig! Ropar Freja och börjar småspringa över skolgården.

– Det är en bra idé, spring så blir ni varma. Svarar jag inspirerande.

– Pappa luften är för kall. JAG KAN INTE ANDAS! Börjar Nova ryta åt mig.

– Pappa min näsa stänger av när den kalla luften åker in där, gör så det blir varmare luft! Ryter Freja och är uppriktigt arg på minusgraderna.

– Jaha, men då kanske… Hann jag bara börja innan Freja skrek på mig så det nästan ekade över hela skolgården.

– PAPPA JAG FRYSTE IHJÄL! KOM NU! Ropade hon när hon först av alla kom fram till ytterdörren till kapprummet.

Jag finner inga ord längre.

– PAPPA! PAPPA! Ropade Nova och Theo argt när de inte tycker att de kunde springa för att de nu frös så mycket.

Så på något vis kändes det som att de skyllde allt på mig denna morgon för att det var så kallt. Jag kunde inte hjälpa det, annat än att de fick ha varma kläder på sig. Men om luften nu är så kall att det gör ont i näsan när de andas så kan jag nog inte göra så mycket åt saken. En dag i minusgrader med småbarn, kära läsare…

Igår övade Nova på att spela piano, hon ville lära sig spela något. Så vi tränade lite på ”Blinka lilla stjärna” tillsammans, och efter ett tag började låten ta form bakom de femåriga små fingrarna. Hon har lite dåligt tålamod och hett temperament ibland, och blir så förtvivlat arg när det inte fungerar som hon vill. Men jag är själv förvånad över att hon faktiskt klarade av att spela hela låten själv efter att vi suttit och övat en stund. Det tog kanske en halvtimme, jag trodde vi skulle få träna i flera dagar. Men hon verkar ha talangen som behövs, och lättlärd är hon ju också.

Det händer nya grejer med nya bilen. Jag förstår inte att det ska behöva bli såhär, som det blir för mig…

Jag skulle åka iväg och hoppade in i bilen. Då kom jag åt pedalen till parkeringsbromsen, och tänkte att ja den måste jag ju prova hur den fungerar. Jag har som sagt en pedal istället för ett handtag mellan sätena som man brukar dra i för att lägga i bromsen, så på denna trampar du ner pedalen i botten. Det var likadant på bilen jag hade innan, Hyundaien, så detta var inget nytt för mig. Jag bestämde mig nu för att trampa ner pedalen och lägga i parkeringsbromsen. DUMT VAL! För att lossa på bromsen igen så gjorde man som så på Hyundaien, att man trampade till på pedalen så lossades bromsen och pedalen åkte tillbaka. Jag inbillade mig att man skulle göra samma sak här, men inget hände. Pedalen satt fast. Men vad fasen tänkte jag, man gjorde ju bara såhär på förra bilen och trampade lite lätt på pedalen för att den skulle lossna. Så jag stampade hårdare och hårdare ju argare jag blev, och tillslut så stod jag nästan med all min tyngd på pedalen. Men detta får ju inte hända, jag skulle ju åka iväg nu. Då fick jag den eminenta idéen att den kanske lossas automatiskt om jag startar bilen och lägger i en växel. Exalterat startar jag bilen och ska börja köra försiktigt framåt, men bilen rör sig inte en centimeter. Parkeringsbromsen fungerar felfritt i det perspektivet och bilens motor bara mullrar när jag försöker gasa. Ibland blir man så arg, i alla fall jag, att man inte tänker på vad man gör när saker och ting jäklas med en på detta viset. Så jag öppnar dörren och kliver bestämt ur bilen, sedan får alla som passerar förbi uppleva en scen ur filmen ”Svärdet i Stenen”. Jag tar tag om pedalen och börjar dra, det hårdaste jag kan. Ju hårdare jag tar i, ett desto högre vrål byggs upp inombords.

– Men va fan! JÄVLA PEDAL SATANS HELVETES FAN!!! Är orden som kommer aningen högljutt ur min mun.

Vad ska jag göra, jag kommer ju inte härifrån? Jag tänkte att jag låser bilen och går in igen, och ringer upp min far eller bror och ber dem om hjälp. Men ett sådant djärvt drag resulterar oftast i varsin ironisk kommentar från dem båda, som kan låta ungefär såhär tänkte jag mig.

– Jaha, men hur länge hade du tänkt stå parkerad där då? Haha, ja ta det lugnt. Bilen lär ju inte rulla iväg nu under tiden i alla fall. Mwohahaha!

Eller…

– Du och dina bilköp alltså… Ja men det är bara låta den stå där så länge, det är ju knappast som om någon kan sno bilen och köra iväg med den. Mwohahaha!

Då slog det mig, att jag kan faktiskt göra något riktigt genant av denna situation här. Skulle jag sjunka så lågt, det var frågan. Om jag nu gör detta så kommer jag bli hånad länge av mina närmsta vänner, och ingen skulle troligen se på mig med värdighet längre. Men jag såg ingen annan utväg just där och då, så jag tog fram instruktionsboken…

Där kunde jag till min förvåning finna svaret, en lösning på mitt problem! Tänka sig, att ovanför pedalen sitter ett handtag. Man drar lite lätt i handtaget och *vipps* så lossnade parkeringsbromsen igen. Hur kunde jag missa det? Jag hade ju för tusan mitt ansikte precis framför handtaget när jag drog i pedalen! Nu kunde jag bara skratta åt hela situationen, och mindes samtidigt att jag faktiskt haft detta handtag på en ann bil tidigare i mitt liv. Den beryktade Carnivalen, men jag har ju ägnat två år att förtränga allt om den bilen så det var inte så lätt att komma ihåg hur tekniken kan fungera här i livet. När lugnet infann sig igen så var jag ändå tacksam efteråt, och nöjd över att jag nu hade en tålig Volvo som bil igen. Hade jag haft kvar min Hyundai så hade väl den där pedalen lossnat när jag började dra i den med all min kraft. Och eftersom jag är så fruktansvärt stark så hade jag ju då fallit bakåt och slagit huvudet i asfalten så hårt att jag skulle svimmat av. Men inte på en gång förstås, jag hade troligen hunnit notera att hela vajern till parkeringsbromsen nu lossnat och låg hoptrasslad under bilen innan jag sakta tappade medvetandet. Vilket snöpligt slut på den kommande storfilmen det hade varit, blockbustern ”The World of Jimmy”…

Theo gillar ju ”Ninja Turtles” och tittar emellanåt på en animerad serie om sköldpaddorna. Sedan fick han turtlesfigurer i present som han ofta leker med, med små plastvapen och grejer. Just dessa vapen kan man hitta liggandes lite här och var, och när min kära syster Linda och hennes barn kom på besök så fick vi lära oss namnet på ett av dessa vapen. Jag hittade då en knivliknande liten sak på soffan.

– Theo, jag har hittat Rafaels kniv här. Sa jag och höll fram den till honom.

– Det där är ingen kniv, det är Raf’s gaffel. Sa han och tog med sig ”gaffeln” till sin lilla låda där han hade samlat ihop allt.

Denna kniv, eller gaffel som Theo kallar det, är en sai. Ni ser hur ninjapaddan Rafael håller i sina två sai här nedan. Och visst kan man tro att det är gafflar.

Jag har försökt lära Theo att det heter sai, men han har lite svårt att lägga detta på minnet. Och jag lyckas alltid själv glömma namnet på dem när jag som mest behöver minnas det. Som den gången när jag dammsög förra veckan, och hittade en liten sai på mattan.

– Theo, här är Rafaels kniv. Kan du ta hand om den är du snäll? Ropade jag för att överrösta dammsugaren och höll fram den till Theo som kom rusande.

– Åh tack! Vilken tur att du inte dammsugit upp Raf’s salladsbestick! Ropade han tillbaka medan han gick för att lägga den i sin låda igen.

Haha, salladsbestick? Mycket får man höra när man umgås med barn, det är helt klart. Det var lite därför jag startade ”Smalltalk” i mitt förra blogginlägg. Och jag är väldigt glad över den responsen det fick, tack för alla kommentarer och roliga svar! Det var precis detta som jag önskade, att fler skulle dela med sig av sina roliga ord som de hört barn säga. Tyvärr så verkar min gode vän Marcus ha fått igenom en av sina julönskningar om att Facebook har terrorlistat mig, så jag kunde inte dela det blogginlägget på Facebook utan att det skulle bli granskat. Och innehållet var tydligen förskräckligt för det får fortfarande inte publiceras. Jag känner mig nästan lika kränkt som alla dessa mödrar som inte får lägga upp bilder på sig själva när de ammar sina barn för att det skulle vara alldeles för stötande. Jag undrar hur Facebook resonerar där? För jag tycker mig i alla fall se bra mycket värre bilder i flödet varje dag än ammande barn, som är hur naturligt som helst. Och nu dessutom mitt blogginlägg om ord som småbarn har sagt, det måste ha varit en tuff och jobbig läsning för den som skulle granska det inlägget…

Första blogginlägget av ”Smalltalk Ep.1” finns uppladdat på Instagram och Twitter om ni följer bloggen där. Och såklart på bloggens hemsida för er som är intresserade och inte hunnit läsa det ännu. Ni kan då efter att ni läst detta backa tillbaka till föregående inlägg via den lilla rutan här längre ner på sidan, eller så söker ni efter ”Smalltalk” i sökrutan på bloggens hemsida. Det går också att skriva in pappatarzan.wordpress.com i adressfältet på er webbläsare (tryck på ikonen för ditt internet farsan och sedan skriver du in länken i adressfältet så kommer du rätt, om du inte hängde med i det moderna datorspråket här). Tack för att ni läser, nu ska vi fira Frejas namnsdag. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till den som har vandaliserat herrtoaletten på jobbet. Förra veckan när jag gick in där så hängde sittringen löst på sitsen, men jag gjorde ingen större grej av det då utan skruvade tillbaka den igen. Men igår när jag rusade in dit i ett brådskande ärende så hade det hänt igen, sittringen bara hängde där alldeles löst. Vem gör något sådant? Vem kan få ut något av att vandalisera vår toalett på jobbet? Henke…

Såklart, vem annars. Jag har nog hört hans skrockfulla skratt eka ute i korridorerna på jobbet. Nu vet jag varför. Om det inte var åt sitt eget kön han skrattade åt, men det blir ju konstigt. Nej jag tror att han sitter där och sedan gnuggar vandaliserande med sin bak på sittringen till skruvarna lossnar, sedan kryper han ut därifrån alldeles nöjd. Det kan förstås vara Sune också, jag har sett honom gå in där. Men han går ju i pension senare i år, så han behöver nog inte gå på toaletten längre. Vem kan det annars vara…

Hej, jag är Jimmy Hanell. Och välkommen till premiäravsnittet av, Jimmy Hanell presenterar Smalltalk – Episode I.

Vad tycker ni om det stiliga motivet jag skapat enbart för dessa inlägg, snyggt va!

”Smalltalk” handlar om små barn och deras uttryck i ord. Jag känner mig lite som Sheldon i ”The Big Bang Theory” när han presenterar sitt program ”Fun with flags”. Haha! Detta kommer främst att handla om mina egna barn, där vi tillsammans kommer vandra genom denna djungel av uttryck som jag fått uppleva dessa första år av deras liv.

Kanske känner ni som inte umgåtts så mycket med just mina barn igen dessa uttryck ändå från andra barn ni stött på, vi får se! Jag har skrivit upp massor av ord och uttryck som barnen sagt sedan de lärde sig prata, och det är en hel del festliga tolkningar ur vår svenska vokabulär som ni kommer att få ta del av här. Jag kommer börja med att kasta ut ett ord bara, och sen sätter jag ordet i en mening som kommit från barnen själva. Först ut blir det kanske vanligaste ordet som används än idag av alla tre emellanåt… Lagd!

– Jag lagd den där. Har du lagd mina kläder på golvet?

Detta betyder att man har ”lagt” något på en viss plats exempelvis, och är alltid lika kul när den dyker upp i en mening. Just ordet ”lagt” tycks vara ett svårt ord för barnen att lära sig hur de ska använda det, för de använder sig av lagd än idag. Och alla tre gör det, så detta är inte specifikt för något av barnen.

Nästa ord är ett liknande det förstnämnda… Luggit!

– Vem har luggit här? Har den luggit där hela tiden?

Ordet ”legat” eller luggit använder inte twinsen så ofta. Det är nog mestadels Freja som kan komma med frågor om exempelvis något hon länge letat efter har luggit på en viss plats, eller om någon har legat i eller på hennes säng. Det är lite gulligt det uttrycket, luggit. Tänk om det skulle förekomma bland våra äldre ungdomar när de talar om det känsliga ämnet ”legat”, när det handlar om sexuellt umgänge eller coitus. Jag vet ju hur det lät bland mina manliga vänner när jag var ung, när de helt ogenerat kunde fråga om man legat med en viss person efter en dejt eller en fest exempelvis.

– Har du luggit med henne? Har ni luggit med varandra?

Det låter inte lika känsloladdat och farligt. Lite som det norska språket, bara glatt och charmigt! Och det skulle kanske kännas mer avslappnat och ta udden av det laddade ordet legat om vi använde ordet luggit lite oftare i just dessa sammanhang, tänker jag.

Här kommer nästa ord… Prosade!

– Idag på förskolan så kittlades det i min näsa så jag prosade jättehögt.

Detta är inte så dumt, jag förstår hur detta gick till. För om barnen nyser så är man ju snabbt där och ropar ”prosit”. Ordet prosade betyder som ni förstår ”nysa”, men jag tar på mig ansvaret för den förvirring som skapats här för barnen. Nova är väl den som än idag vid fem års ålder fortfarande använder sig av uttrycket här hemma. När hon nyser kan man få förklarat för sig att det inte är någon fara, hon bara prosade…

Vi fortsätter med det sista ordet för dagen! Detta är charmigt och gulligt till tusen, är ni beredda… Älskar om!

– Jag älskar om dom här jordgubbarna. Jag älskar om dig.

Att få höra sitt barn säga att hon älskar om dig är underbart! Det betyder i dessa fall att Freja ”tycker om” och lägger lite mer tyngd bakom sina ord. Sedan har detta följt med henne genom åren, och än idag kan man ibland höra henne förklara något hon inte uppskattar på ett liknande sätt, genom att säga att hon inte älskar det. Så himla fint!

Jag tackar för att ni som läser tog er tid för detta, och hoppas att detta var lite rolig läsning. Kommentera och berätta gärna om era egna upplevelser av hur barn sätter sina ord på saker och ting. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till Jenny igen, eftersom vi är inne på ord och uttryck. Vi åt middag tillsammans med barnen igår, hemlagade hamburgare blev det. När jag frågade om man måste skära upp bröden hon köpt svarade hon:

– De är inte skurade… Uppskärda… Ja man måste skära upp dem själv…

Det är inte lätt med svenska grammatiken ibland. Varken för barn eller vuxna, det kan lätt bli lite fel…

Idag fyller min kära far år, snart blir han pensionär! HURRA! Fast, först så måste han ju fylla 65 år. Och han har inte ens fyllt 60 år än…

Det är inte orättvist att han snart får gå i pension om några år, men man börjar ju själv räkna på hur många år man har kvar och det är ju en sorglig matematik. Plötsligt känns pensionen väldigt avlägsen, i typ 30 år till ska man jobba. Det är ganska många år det, och man kan absolut bli nedstämd bara av att tänka på saken. Men istället ska jag tänka på hur många år jag har möjlighet att göra nytta på arbetsmarknaden, jag är ju som jag sagt vid flera tillfällen ”ämnad för något stort”! Jag kan bli en gigant på arbetsmarknaden, jag kan bli gigantisk och jättestor! Större än Globen! Nu tappade jag mitt fokus här lite… Grattis på födelsedagen världens bästa pappa Mats! Älskar dig!

Nu vill jag bolla en reflektion med alla er som har barn, jobbar med barn eller bara har barn i er omgivning av någon anledning. Ni andra kan minnas er egen barndom en stund för reflektion. Men jag hörde mina barn leka för någon dag sedan, de skulle spela ett sällskapspel tillsammans och var jätteglada över denna idé. Medan jag står och tillagar middagen i köket så hör jag hur de passionerat börjar packa upp spelet och bestämmer sig för vilka spelpjäser de vill vara. Tills Freja skriker till.

– Aj! Jag klämde mig! Aj aj! AJ AJ AJ! Skriker hon högt och det låter i mina öron som att hon måste ha klämt sig rejält.

Jag drar snabbt av stekpannan från spisen och ska precis stänga av den när allt tar en ny vändning.

– Aj aj aj! AAAAAAAJ! AAAJ AAAJ! Skriker hon, men sedan stängs alla tårar och skriken bara av.

– Theo om du vill vara den hunden så går det bra. Säger hon plötsligt helt lugnt och nu ser jag henne räcka fram en av spelpjäserna till honom när jag kommer stormandes in i rummet.

Hur gick detta till? Inom loppet av 10 sekunder hinner jag höra skrik i panik, smärtande gråt och ännu mera skrik som fick mig att tro att handen kunde ha klämts sönder helt. Och så plötsligt stängdes bara allt av på en mikrosekund, sen satt hon lugnt och pratade med sina syskon. Jag fattade ingenting, men var ändå tvungen att fråga vad som hade hänt och om hon inte hade ont längre.

– Jag klämde mig lite på kartongen, men det gör inte ont längre. Förklarade hon och fortsatte sedan med spelet.

Varför blir det såhär? Hur kan något vara så smärtsamt att man skriker rakt ut, vilket hon sällan gör så då tror man ju att det är allvarligt, för att sedan bara försvinna. Och hur kan man bara ställa om från jätteledsen till att återgå till normal igen på så kort tid? Vi pratar sekunder här, hur är det möjligt? Snacka om känslomässig berg och dalbana. Detta påminde lite om hur Jenny kunde vara när hon var gravid, även fast hon nog än idag kommer fortsätta förneka att hennes humör påverkades av alla hormonerna. Men det är det närmaste jag kan komma i jämförelse, och Freja är inte gravid. Det som slår mig nu då, är att detta kanske är ett ärftligt drag från hennes mor. To be continued…

När jag är ute och åker i min nya fina bil så händer det saker. Bra saker? Nej självklart inte! Imorgon har jag haft den i exakt två veckor. Det är förvisso en begagnad bil, men eftersom den gick igenom besiktningen utan anmärkning och förra ägaren garanterade att all var ”top-notch” så kan man ju ändå inte låta bli att bli en smula jäkla bitter. Vid tre tillfällen har den där varningslampan för att man inte har bilbältet på sig börjat blinka och tjuta till och från, även fast jag är duktig och alltid har bältet på mig. Till en början trodde jag att det bara var ett litet glapp, för det försvann när jag lossade bältet och knäppte fast det igen. Men igår kom det tillbaka, och likadant nu idag på morgonen. Och har man barn i bilen när varningssignalen tutar så frågar de saker och blir arga över att det tjuter hela tiden så att de inte hör vad de sjunger. När man försöker förklara att det är något som är fel så hör de inte för att de själva fortsätter skrika att det låter för högt och att de inte kan sjunga till musiken. Theo blev rädd och trodde att jag körde bil utan bälte och börjat skrika på mig att sätta på mig bältet så att vi inte ska krocka, vad det nu har med saken att göra för jag lär ju inte krocka bara för att jag inte har bältet på mig. Men nu hade jag ju bältet på mig, och det larmade ändå till barnens förtvivlan och skrik bak i bilen. Det blev en intressant resa till barnens skolor idag och när jag kom fram till jobbet och stängde av bilen kändes det som om att jag blivit döv. Tystnaden. Lugnet. Känslan av att ”skit samma” om jag blivit döv eller inte…

På lunchen googlade jag på hur jag skulle få bukt med detta problem. Och jag älskar alla bra svar man kan få när man hamnar i olika diskussionstrådar på nätet. Det var en som startat en diskussionstråd på en sida som hade samma problem och frågade hur man skulle fixa detta, och det första svaret löd såhär:

– Jag såg en gammal Renault som stod och brann mitt på vägen för två veckor sedan.

Jaha, tack men det hjälpte ju mig väldigt mycket. NOT! Jag scrollade vidare och tror mig nu veta vad detta felet beror på. Tydligen har de flesta nya bilar en sorts sensor som känner av om någon eller något tungt är placerat på sätena, detta i samband med att bildörrarna öppnats. I mitt fall så hade jag öppnat dörren på passagerarsidan och lagt in mina matlådor och barnens extrakläder på sätet där. Detta kan få sensorn att tro att någon öppnat dörren och satt sig på sätet, därför larmar den. Jag hade inte så tunga saker på sätet, vilket kanske gjorde att den kände av något ibland och då larmade. Jag hoppas att det bara var detta som var fel, för det larmade inte när jag åkte hem från jobbet när sätet var tomt. Hoppas det bara var det som var problemet, i så fall är jag en lycklig man nu igen. Heja 2018!

Jag blev alldeles tom på energi bara av att återberätta allt som hänt, jag checkar ut nu för idag. Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går till Cathleen på jobbet. Hon vet själv varför…

Nu börjar en ny vecka, och ibland börjar man veckan med vård av barn. Nu är det Nova som är sjuk. Får se hur länge detta varar, hon var hängig redan under söndagen. Så vi hoppas på ett snabbt tillfrisknande i alla fall. Men när man vabbar så får man titta på film, och då kan jag ju passa på att blogga lite!

Freja var själv hos mig i helgen, och vi hade en härlig helg ihop. Vi satt och pysslade ihop en skoluppgift som hon ska lämna in snart, som går ut på att skapa något av 100st saker. Vi valde tändstickor, och byggde en bro av dessa efter Frejas önskemål. Det tog nästan hela dagen, eftersom vi fick vänta på att limmet skulle torka hela tiden. Men då gjorde vi istället ett varsitt fotbad och badade fossingarna, samtidigt som vi tittade på den andra filmen om Harry Potter. Den gillade hon väldigt mycket, och nu fick hon chansen att se den när inte twinsen var hos oss. Eftersom Nova tycker det är lite läskigt och inte vill se den så passade vi på nu när vi var själva. Så där satt vi i soffan med lördagsgodis och viftade med tårna i fotbadet när vi tittade på filmen. Jättehärligt! Och enligt Freja var inte del två lika läskig som den första filmen, så kanske kan twinsen titta på den de med om ett tag.

Något de inte får titta på däremot är serien ”Vikings”, den är bara för pappa. Jag har tittat ikapp nu efter ett långt uppehåll, men det var ju bra att jag hade många avsnitt att se då när jag väl var i farten. Och medan andra som följer serien väljer att falla för Ragnars tindrande blå ögon, så har jag en annan favorit numera. Hans son Ivar den benlöse…

VARNING FÖR OTÄCKA BILDER! Detta efter att ha sett en helt fantastisk scen med honom när han nu är vuxen i serien, jag kommer inte spoila något här för den som inte sett detta ännu. Ivar föddes ju utan känsel i benen och kan inte gå, dock så far han fram i en vagn drsgen av hans häst. Men när de plundrat en stad i England på gammalt vanligt vikingamanér, så stormar en arme engelska soldater staden. Då ser man honom, Ivar, sitta där på marken framför sin hästvagn efter att ha fallit ur den. Och när han möter soldaterna som nu samlats framför honom så möts de av en blodig viking som bara hånfullt skrattar åt dem och inte visar någon rädsla eller fruktan. Sedan börjar han skrika på dem…

– Don’t you know who I am? You can’t kill me! Don’t you know who I am? I’m Ivar the boneless! I’M IVAR THE BONELESS! You can’t kill me!

Förskräckta engelsmän står som förstelnade framför denna orädda galning. Och efter att ha sett detta så blev han en helt ny viking för mig, min nya hjälte. Jag ska söka hjälp för detta sen, måste bara se färdigt serien först. Den har efter en liten svacka tagit fart igen och blivit spännande att följa. Så den kan jag rekommendera, om ni inte tittat på den ännu så bör ni ge den chansen. Och Ivar, han har för övrigt sina faders blå ögon som så många gillar…

Top-5 listan mina vänner! Här kommer den, baserad på 2017 års musik- och filmupplevelser. Och som vanligt så är det inte musik och film som släpptes förra året, utan handlar om det jag upptäckte och vill lyfta fram som mina fem favoriter i respektive kategori.

Plats nr.5 – John Wick! Den första filmen som varit så hyllad och hypad, jag var ju tvungen att se den tillslut. Och det var en väl en bra actionfilm, ganska rå. Men jag är lite mätt på denna typ av filmer nu, kanske har det med min ålder att göra. De går att titta på men ger mig inte så mycket i utbyte. Keanu Reeves gör en bra rollprestation dock, det ska man inte föringa.

Plats nr.4 – Vaiana! Haha, ja faktiskt så kom den med här. Jag har troligen fått äran att se denna film typ 100 gånger nu, tack vare att barnen älskar den och vill se den ofta när de väljer film. Men den är rolig och underhållande, det tycker även jag som vuxen. Även om jag är lite trött på den nu, så är det en fin film. Jag älskar ju miljöerna i filmen, och har nu lovat barnen att när de blir större så ska vi åka till Hawaii tillsammans.

Plats nr.3 – Pirates of the Carribean: Salazar’s Revenge! En underhållande film i härliga miljöer, precis som Vaiana. Dock mer ämnad för oss vuxna kanske. Den var lite bättre än jag förväntat mig, eftersom uppföljarna till den första filmen inte alls hållt bra klass. Jag är fortfarande förtjust i den knasige kaptenen Jack Sparrow och hans upptåg. Denna gång var det hans motspelares grymma prestation (Javier Bardem) som gjorde filmen till det bättre.

Plats nr.2 – Star Wars: The Last Jedi! Nej det blev ingen förstaplats för denna, även om jag själv hoppades på det. Men jag tyckte inte att den var så bra som jag föreställde mig att den skulle kunna vara. Star Wars har alltid levererat och bjudit på minnesvärda filmer, och även om denna film inte var dålig så gav den inget känslomässigt minne efteråt som alla de andra filmerna gjort. Den är ovanligt humoristisk, men även djup och lite mörk. Men jag vill ha mer mörker, mer ondska. Mer av ”the darkside”…

Plats nr.1 – Star Wars: Rogue One! Denna däremot, som förvisso kom 2016 men jag såg den först förra året. Den hade det jag saknade i ”The Last Jedi”, nämligen att den lämnade mig känslomässigt lyrisk efteråt med scener jag bara ville se igen och igen. En av filmseriens bästa scener är ju ändå den numera omtalade med Darth Vader när han fullständigt hugger sin väg fram genom rebellerna i jakten på de stulna ritningarna av ”the Death Star”. Så denna är en solklar etta på listan! Inte bara för att vi fick se lite av den ondskefullaste skurken i filmhistorien, Darth Vader, som tog filmen till ytterligare en nivå. Utan filmen var faktiskt väldigt bra också.

Då ska vi summera musiken, och det fanns några riktiga guldkorn som jag upptäckte förra året. Jag hade lite svårt att välja bort Ghost låt ”Cerice” från topplistan, men den får vara med här som en bubblare på listan. Och sen vet jag inte vad jag ska ta mig till med fjolårets listvinnare, Metallicas ”Spit Out The Bone”, som fortfarande är så jäkla bra att om jag fortsätter lyssna på den så kommer jag nog snart headbanga mig till en sjukskrivning. Men här kommer i alla fall årets lista!

Plats nr.5 – Despacito – Framförd av olika Nissar! Så heter de ju inte. Men jag minns ej alla som var med och framförde låten, tror dock att Justin Bieber var väl en av dem. Låten däremot minns jag, det blev väl sommarens stora hitlåt förra året. Det kändes som sommar när man lyssnade på den, och jag gillade den lyckliga känslan. Även om jag inte förstod vad de sjöng om. Theo hade nog denna som sin favoritlåt under större delen av förra året, och ville gärna lyssna på den när han skulle sova. En bra låt får vi ändå säga att det är.

Plats nr.4 – Heathens – Twenty One Pilots! En riktigt skön och lite flummig låt. Jag gillar det lite lågmälda över denna, den ger lite deppiga vibbar utan att för sakens skull vara deppig. Avslappnande bra låt, jag lyssnade ofta på denna under förra året. De har gjort fler bra låtar så håll ögon och öron öppna efter fler hits från dem, de lär komma.

Plats nr.3 – Wrong Side Of Heaven – Five Finger Death Punch! En inte helt ny låt, men den har gått mig obemärkt förbi tidigare. Sångarens röst, det är bra tryck i den. Och sådant gillar ju jag! Detta är ändå en lugn låt om man jämför med mycket av det andra de gjort. Men denna är härlig och riktigt bra, sköna refränger och välspelade melodier. FFDP blir bara bättre och bättre!

Plats nr.2 – Do-Ther-Tum – Job 2 Do! Om ni liksom jag tycker att ovan nämnda ”Heathens” är flummig, så finner jag inte ord att beskriva denna. Jag har ingen aning om hur gammal denna låt är, men det struntar jag i faktiskt. Detta är en riktigt jäkla härlig låt, skönt gung och man blir glad av den. Vet inte vad som sjungs, men musiken är någon form av reggae skulle jag vilja påstå. Och jag älskar ju reggae! Speciellt på sommaren, ingen svensk sommar utan rykande reggae. Ni som inte hört denna feelgood-låt borde genast söka upp och lyssna på den. Körs på repeat för bästa upplevelsen!

Plats nr.1 – Dusk Till Dawn – ZAYN ft. Sia! Jag har aldrig hört talas om ZAYN tidigare, vet inte om jag hört honom alls. Men här sjunger han en duett med kvinnan som besitter en av de bästa sångrösterna just nu, Sia. Henne gillar jag mycket, hon är en helt fantastiskt duktig sångerska! Och här tillsammans med ZAYN så har de fjolårets bästa låt enligt mig. En lugn men kraftfull låt, helt i min smak. Denna kommer jag uppskatta länge!

Det var det, nu ska vi lyssna på mig medan jag tackar alla mina gudar…

– Gud! Oden! Tor! Freja!

Inte min dotter Freja utan asaguden menar jag då…

– Jag vill framföra ett stort tack för att möjligheten dök upp för mig att byta bil! Tack, och åter tack!

Ja nu är Hyundaien hos sina nya ägare, några som var i behov av en stor familjebil. Det är ju inte jag längre, utan jag har under hösten varit på jakt efter en mindre bil med lägre bränsleförbrukning. Så nu rullar jag istället fram i en Volvo S80 och lyssnar på Limp Bizkits ”Rollin” på hög volym. Det känns fantastiskt, nu har jag en bil som jag känner mig avslappnad i och som är riktigt snygg faktiskt! Helst hade jag föredragit en kombi, men jag hittade ingen jag ville ha i den prisklassen jag sökte. Men så dök denna upp, och då slog jag till. Säg hej till Volvon, min nya vän!

Jag tycker vi rundar av där för idag, nu ska Nova få äta nyttig soppa. Glöm inte bort att spana in filmerna och lyssna på låtarna på topplistan. Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går till grannen som spelade väldigt hög musik i fredags natt. Jag är fortfarande trött sedan dess…

Tillbaka till vardagen igen, efter två veckors ledighet. Det har firats jul och nyår, och andra saker har såklart hänt…

Vi backar tillbaka till dagen innan julafton, den så kallade uppesittarkvällen. Instagram fylldes spaltvis med inlägg om hur vänner och bekanta satt med bingobrickor i högsta hugg och smaskade på goda tilltugg. Det blev lite komiskt att se hur nästan varje bild pryddes av bingobrickor, jag höll ju på att bli alldeles snurrig och förvirrad. Vi brukade också spela bingo förr, men i år blev det inget. Och det var lite skönt faktiskt att göra något annat, för annars får man ju sitta framför sin TV hela kvällen. Så opraktiskt!

Barnen och jag ställde ut ett fat med lussekatter och julmust till tomten och hans Nissar kvällen innan julafton. Flera gånger kontrollerades det om någon varit där och mumsat innan det var läggdags för barnen på kvällen. Men det fanns inga tecken på det ännu…

Barnen och jag har ju tittat på den första filmen om ”Harry Potter”, som de älskade! Men efterdyningarna från filmen har givit lite blandade känslor för barnen. Freja vill gärna se den, om och om igen! Theo gillar den också men tycker den är lite läskig, speciellt när Voldermort spöklikt åker igenom magen på Harry i slutet av filmen. Nova vill inte se den mer…

– Jag tycker mycket om Harry Kopter, men vet du att jag tycker den är läskig och vill inte se den igen. Förklarade hon för mig.

Hon gillade den mycket till en början och ville se den igen, men sedan började rädslan komma krypandes. Hon ville inte gå på toaletten själv och så, för då tänkte hon på Voldermort. Han är läskig för han har blod på hakan när han dricker blod från enhörningen, har hon förklarat. Så vi har inte tittat på den sedan dess, så får vi se om de andra vill se den igen eller inte. Nova får ta den tid hon behöver innan hon känner sig manad att se den igen.

Julafton! Paketen låg i en hög på vardagsrumsgolvet när alla vaknade tidigt denna morgon. Barnen stormade fram och letade nyfiket efter klappar med sina namn på etiketterna. Och fatet vi ställt ut med lussekatter och julmust kvällen innan var tomt! Det enda som fanns kvar var fyra små russin som tomtens Nissar petat ut ur lussekatterna och lagt på fatet. Det tyckte vi alla var festligt!

Tomten då, ja han kom till barnen tidigt på morgonen. Redan klockan sju på morgonen tror jag någon bankade på ytterdörren.

– Pappa! Skrek Theo och pekade på tomten när han klev in innanför dörren. (Förrädare…)

Pappa var ju och kissade precis när tomten kom, det visste ju alla! Men tomten skulle skynda sig vidare till alla andra barn denna dag och dela ut fler julklappar. Han hälsade att Nissarna tyckte mycket om fikat vi ställt ut till dem som de kunde mumsa i sig under sin hektiska natt, sedan tackade han för sig och hälsade att vi skulle ses om ett år igen. Sedan blev barnen sådär frenetiskt glada som barn blir när de får paket, de stormade in till julklappshögen och hjälptes åt att läsa sig till vilka paket som var till vem. De var jätteglada och nöjda över vad de fått, och lekte för fullt med varandra efteråt.

Sedan väntade julmat till lunch, jag älskar julmat! Det gjorde vi nog alla märkte jag, men det är ju så gott. Och när vi ätit färdigt så körde jag barnen och Jenny till deras mormor för fortsatt firande där. Själv så åkte jag hem och fortsatte mitt julfirande ensam denna dag. Men det var inte så jobbigt som jag kanske föreställde mig, visst saknade jag barnen och deras glada rop. Fast nu var jag ju inställd på detta denna julafton och upplevde faktiskt att det var ganska lugnt och behagligt. Välbehövligt om inte annat efter allt som hänt under året som gått, efter separationen och den långa sjukskrivningen bland annat.

Men för att inte bli alltför rebellisk så försökte jag hålla vissa rutiner ändå. Jag tittade på Kalle klockan tre, och åt mer julmat. Sedan tog jag ett bad till lukten av ett doftljus som jag hittade, och lyssnade på Rammstein. Väldigt harmoniskt. Resten av kvällen så tänkte jag mycket på barnen men försökte ändå ta vara på denna lugna afton, och det lyckades jag nog ganska bra med. Det var en väldigt behaglig julafton, men jag vill kanske inte fira på detta vis varje år känner jag. Men någon gång ibland kanske aldrig är fel. Jag hade en tanke på att jag skulle göra ett antal mackor och packa med mig, sedan passa på nu när jag ändå var ensam att ta en sväng in till stan och se om det fanns någon hemlös eller liknande som behövde något att äta eller en kort pratstund. Tyvärr blev det inte mer än bara en tanke, vilket jag kan ångra lite i dagsläget. Det krävs kanske lite mer planering för att göra något sådant, men nu har jag sått ett frö i min hjärna så om det dyker upp en liknande situation igen så ska jag hinna förbereda mig för att genomföra något också. Inte bara tänka tanken liksom…

Jag hade önskat mig en iMac i julklapp, ni vet en sådan där bärbar fin dator från Apple. Men det fick jag inte… Skitbesviken blev jag, inte ens ett sånt där litet iCloud fick jag. Fasen också! Detta var sanning med modifikation, och inte så sant alls. Jag hade faktiskt inte önskat mig något av någon, men måste ha varit snäll ändå på något vis som lyckades få två julklappar. Ett presentkort på IKEA som kommer användas flitigt framöver, och en stor låda med olika sorters korv. Sedan fick vi presentkort på jobbet, som jag nyttjade på en sportbutik och köpte lite träningskläder. Även en yogamatta slank med i köpet, men detta har mötts av alldeles för många skratt hittills för att jag ska känna mig bekväm i att stoltsera med den. Barnen och jag har testat barnyoga tillsammans, det var en knäckande upplevelse för självförtroendet. Inte ens yoga för barn klarade jag av att genomföra med bravur. De skrattade åt mig nästan överdrivet mycket, men jag var faktiskt ovanligt stel och osmidig. Vänta ni bara tills jag kan stå på huvudet och alla andra fräsiga yogaställningar… Men till er som investerat i julklapp till mig vill jag ändå säga: Tackar så mycket!

Jag tycker att man kan försöka ägna en tanke till våra fredsbevarande trupper i utlandsstyrkan under våra högtider. De gör det möjligt i många andra länder att trots rådande oroligheter finnas där på plats för folket så att de kan få någon sorts ro under högtiderna. Dessa är de jobbigaste stunderna för den som är ute på mission, det är då man tänker och saknar sina nära och kära där hemma allra mest. Tycker jag, och minns nyårsafton som den jobbigaste stunden när jag var i Kosovo. Då tänkte jag väldigt mycket på min familj och även mina vänner som jag vet hade ett fantastiskt roligt firande där hemma. Själv så observerade jag tillsammans med en man från Skåne (Jonsson) en by som vi hade span på för att se eller höra om det användes några vapen när de firade under kvällen och nattens gång. Det var mörkt, tyst och vansinnigt kallt ute. Men en varsin cigarr hade vi i alla fall med oss, som enda firandet den kvällen. Så jag tycker man kan ägna dem en tanke i alla fall, och vara tacksamma för att vi har det bra här. Bilden är snodd av ”my brother in arms” Håkan, tack för lånet!

Nu har vi kommit till nyårsafton, då hade barnen som önskemål att få äta middag på en planka. Det betyder plankstek, och tycks bli en tradition hos oss. Vi äter det inte speciellt ofta längre, men vi har nog gjort det de senaste tre nyåren nu. Barnen tycker det är roligt, och trots att det tar tid att tillaga detta så gör jag det gärna eftersom jag tycker det är kul. Nova åt sin nyårsmiddag naken, kan bli intressant och se om det blir tradition…

Sedan skulle de hålla sig vakna så att de kunde titta på fyrverkerierna, vilket gick sådär. Det slutade som vanligt med att bara jag var vaken vid tolvslaget och fick filma fyrverkerierna åt dem. Sedan slocknade även jag…

Och nu är vi inne en bit på det nya året, 2018! Ska jag summera förra året så var det ett av mitt livs jobbigaste år där många andetag var lite utav en cliffhanger. Det låter kanske oroväckande allvarligt, så illa var det aldrig riktigt men jag gillar det uttrycket för att dramatisera inlägget lite här. Samtidigt har fjolåret gett mig en otrolig lärdom om livet vilket gjort att jag ser detta nya år på många nya sätt. Separationen har varit känslomässigt jobbig, men har ändå gått bra och vi är inte alls osams eller liknande vilket såklart underlättat väldigt mycket. Den segdragna sjukskrivningen kändes som en evighet, men även där lärde jag mig otroligt mycket som jag kommer ta med mig resten av livet. Nu har många förändringar skett privat och arbetsmässigt som gett mig ny energi, den tar jag med mig in i detta nya år.

Tack för att ni läser, i nästa inlägg kommer jag presentera den årliga Top-5 listan och även tacka gudarna för att jag skaffat en ny bil. Ha d biff!

DAGENS JERKER kan gå till många som utmärkt sig efter mina många veckors frånvaro här på bloggen. Och jag känner mig nästan lite elak här nu, men personen som får utmärkelsen har lyckats med något som ingen annan jag känner lyckats med här i livet. Nämligen att tappa sin mobiltelefon i toaletten för andra gången inom loppet av några år. Denna gång slutade det dock bättre än sist då telefonen tvärdog, nu gick den att återuppliva så det var löste sig ju fint. Grattis Jenny!

Nej, jag har inte gjort knäck hemma. Det är överskattat, jäkla segt och inte alls särskilt gott. Även fast det luktar smaskens och ser inbjudande ut.

Jag har varit och upplevt lite knäck, i min rygg. Träffade en naprapat idag, och vilken skillnad det blev. Wow! Har känt mig stel en längre tid, och bara väntat på att det skulle gå över utav sig självt eftersom jag är en sådan aktiv människa som stretchar så fort jag får tillfälle!

*****Ho ho ho, ursäkta att jag flikar in här mitt i inlägget. Men lögn, det är vad det är. Han far med ljug! Den där snubben har inte stretchat en muskel sedan djupledslöpningen under en fotbollsmatch med i Haninge FF för 25år sedan. Ingen julklapp till herr Hanell detta år heller. Önskar er andra läsare en riktigt GOD JUL! Med vänlig hälsning / Jultomten*****

Jäkla dömande skitgubbe… Nåja, jag kanske överdrev en aning men det får man göra ibland. Men det är i alla fall helt otroligt vad rörligare jag känner mig nu efteråt. För första gången på minst ett år så kan jag ta djupa andetag utan att kroppen börjar ifrågasätta mina handlingar och rycka motståndskraftigt. Det är såhär det ska kännas alltså, att andas lugnt och behagligt. Nu kanske de där mikropauserna fungerar även för mig som jag försökt lära mig under året. Andningen känns inte alls lika ryckig och påtvingad, utan faller sig mer behaglig och naturlig. Sedan njuter jag alltid av att höra hur ryggkotorna knakar i nacken och längs med ryggraden när de knäcker dem på plats igen. Dessutom kände denna naprapat till min gamla naprapat inne i stan som jag besökte förr, en herre som var märklig men fantastisk på många vis. Så det var roligt att höra vad de hade att säga om varandra, och jag fick möjlighet att tänka tillbaka på några gamla minnen från den tiden när jag låg där på britsen. Det som var nytt för mig var att när behandlingen var klar så fick jag tre små klappningar under vardera fot. Lite som att ”vad duktig du var” tänker jag. Detta var faktiskt en av årets bästa stunder, och det bästa är att jag ska komma tillbaka efter nyår och titta till ryggen igen. Undrar om jag får ligga där avslappnat och lyssna på ”Läkarpodden” med mina hörlurar samtidigt som naprapaten lagar denna gamla man?

I tisdags så väckte vi Nova och Theo med skönsång, bullfika och födelsedagspaket på sängen. Freja var så smidig, men gullig. Nova vaknade nämligen medan vi förberedde allt, så jag gick in till henne för att se om hon kunde somna om. Men då vaknade Freja samtidigt och satte sig upp och klappade sina syskon på huvudena.

– Grattis Nova! Grattis Theo! Sa hon högt och tydligt innan hon flög upp ur sängen för att hjälpa till att bära in deras födelsedagspresenter.

Ja, nu var även Theo vaken och fattade inte riktigt vad det var som hände. Så jag bad dem ligga kvar i sängen medan jag gick ut för att hjälpa till, sedan smög vi in och sjöng för dem så att de verkligen skulle vakna till ordentligt. När skratten lagt sig så började de ivrigt att öppna sina presenter och även tappa ut chokladpraliner i sängen. Dessa är ännu inte funna, så märkligt. Nu var de 5 år på riktigt, äntligen! Så stolta och glade de var, helt fantastiskt. Grattis ännu en gång mina charmtroll! 

Sedan har vi ju detta med att uttrycka sig korrekt, det kan ju bli lite fel och roligt ibland. Jenny hade köpt en pomelo som hon bjöd barnen på efter middagen igår… 

Theo var inte så nöjd med middagen och var ganska butter där han satt på sin plats med utspänd underläpp. Freja och Nova började direkt mumsa i sig bitar av pomelon vartefter Jenny skalade den, men inte Theo. Han ville inte ha något alls! Då försöker Nova få honom att i alla fall smaka på frukten.

– Men den här kamelen är jättesaftig och god Theo! Förklarade hon.

Och alla började skratta, såklart. Även Nova skrattade efter att ha fått förklarat för sig att det heter pomelo, inte kamel. Det är ju ett djur. Men ja, så kan det bli ibland. Roligt har vi åt dessa stunder! 

Jag känner mig så rörlig nu att jag nästan måste göra något. Jag borde lyfta något! Något otympligt och stort! Nu kan jag ju andas ordentligt dessutom, så då blir det väl inte ens jobbigt tänker jag. Vi får se vad jag ger mig på, tack för att ni läser. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till Kaisa på jobbet. När jag berättade att jag skulle köpa en yogamatta för mitt presentkort jag fått i julklapp av jobbet så verkade hon lite förvånad. Kan jag sådant? Nej men hur svårt kan det vara att stå på lite udda sätt på en platt matta och sedan må bättre i kropp och själ? Sedan när hon gick så tyckte jag kanske att hon skrattade lite för mycket åt detta. Vi fick se om vi skulle ses efter nyår, typ. Eller var det jag som sa det? Förutsätter jag att jag ska gå sönder, och förstöra min kropp på min nya matta? Det är bäst att ha mobilen nära till hands sen när jag börjar, och även lämna ytterdörren olåst så att ambulanspersonalen lätt kan ta sig in och rädda mig…

Vilken bra dag det har varit idag, jag fick möjlighet att komma ikapp med det nödvändigaste inför julen nästa helg. Men mer har hänt denna helg, såklart!

På lördagen passade vi alla på att fira Nova och Theo som fyller 5 år, fast egentligen så fyller de först på tisdag. Men nu kunde nästan alla fira dem tillsammans så att det blev ett stort kalas för de små liven. Och det var en hel del förberedelser detta år, främst på grund av deras val av födelsedagstårtor…

Jag började redan i fredags direkt efter att jag kom hem från jobbet med alla fyllningarna till tårtorna. De ville båda ha vaniljkräm och hallonmousse i tårtan, så det var ju tacksamt för min del. Det underlättade ju såklart arbetet, men själva tårtorna var inte alls lika. Nova satt för en månad sedan och tittade på olika bilder av tårtor på Google, och ville ha varenda bröllopstårta hon såg. Jag fick förklara att jag inte kan baka sådana tårtor med flera våningar och mästerlig dekor. Hon blev lite ledsen först, men sedan sken hon upp efter att hittat sin tårta. Hon pekade på en tårta som var dekorerad med sockerpasta och liknade en uggla.

– Den! Den vill jag ha! En sån! Ropade hon glatt och lämnade sedan över telefonen till Theo så att han kunde välja en tårta.

Medan han började scrolla från början så funderade jag på om det var ens möjligt för mig att göra en tårta som ser ut som en uggla. Då stannade han upp vid en tårta som även den var dekorerad med sockerpasta, men motivet var symboler av olika superhjältar. Det kommer gå åt en jäkla massa sockerpasta tänkte jag för mig själv.

– Nej en sån vill jag ha! Pappa den! Sa han och pekade nu på en helt fantastisk tårta som var alldeles svart.

Okej, nu hade de båda valt sina motiv på tårtorna. Nova en uggla av sockerpasta, och Theo en svart med så kallad mirrorglaze. Den sistnämnda har jag aldrig gjort tidigare, så det skulle förmodligen ta sin tid. Men som tur var började ju redan i fredags med fyllningarna och jag hann dessutom göra klart sockerpasta i olika färger till Novas uggla. Så på lördagsmorgonen startade jag direkt med att dekorera tårtorna, och det tog flera timmar att få dem klara. Speciellt Novas tårta tog lång tid, och Theos tårta blev svart men gjordes av vit choklad så den blev inte så blank som den han såg på bilden. Men resultatet blev ändå godkänt, barnen verkade väldigt nöjda med sina födelsedagstårtor. Sedan hade Jenny bakat kladdkaka och annat, så det fanns massor av godsaker att välja på. Ett STORT GRATTIS i förskott Nova och Theo!

Fem år, tänk vad tiden går fort… Det är inte klokt egentligen, tiden verkligen rusar iväg. Vi kommer såklart fira dem på tisdag när de fyller år, men då blir det bara vi i familjen. Men nu fick resten av släkten en möjlighet att samlas för att fira dem, det är ju lite stressigt för alla nu så nära julhelgen men det blev ändå ett lyckat kalas för de små liven.

Så efter denna rivstart på helgen så var jag idag därför en väldigt utmattad man, men lyckades ändå vakna redan klockan sju. Lite typiskt, men jag gick upp och drack mitt morgonkaffe medan jag slöade framför ”Nyhetsmorgon” på TV. Sedan planerades dagen, allt som skulle göras och hur. Jag startade min spellista med Frank Sinatra och satte mig ner på golvet så att jag kunde slå in alla julklappar och de sista födelsedagspresenterna till twinsen. Det var lite trevligt att sitta där och sjunga med Frankie boy när han jazzade mig igenom hela processen. Men slutligen var allt klart och nu är jag ikapp med alla förberedelser inför julafton om en vecka!

Det dök även upp en notis på min Facebooksida idag, att det idag var ett år sedan vi var på den sista konserten på Kents avskedsturné. Det blev lite ledsamt att tänka på, men vilka minnen det bandet har gett oss genom åren med sin fantastiska musik. Och vilken legendarisk kväll detta var för ett år sedan för Erik, Marcus, hans bror Jonas och mig. Uppvärmningen hemma hos Jonas på söder där viktiga och djupa samtalsämnen bearbetades. Sedan taxiresan till arenan där alla körde elstolsrally med sina säten i bilen, utom jag som satt fast i mitten i baksätet och än idag lider av sviterna av min höftförskjutning som de gav mig där den kvällen. Konserten var blandade känslor av glädje och lyckorus, ja till och med tårar. Och jag vill inte missa att påpeka hur onykter Erik blev efteråt nere på Olearys efter konserten, det finns intressanta moment från detta som inte ska tas upp här…

Men som sagt, när jag mindes denna afton så blev jag så pass nedstämd att inte ens Frank Sinatras ljuva stämma gjorde mig glad längre. Så varför inte löpa linan ut då tänkte jag! Nej jag tänkte inte ta livet av mig, vill bara förtydliga detta för min kära vän Tommy som associerar Kents musik med självmord. Utan jag bytte ut Sinatra mot Kent i spellistan istället, och njöt av deras musik i någon timme tills mitt begär var stillat. Jag är glad, för att jag fick vara där. På deras allra sista konsert, och att jag fick vara där med några av mina bästa vänner. Vi har som sagt otroligt många minnen från alla resor och konserter vi varit på tillsammans i samband med vår kärlek till deras musik. Kent, fan vad jag saknar er…

Freja har en liten tomtenisse eller en alv på sin skola som hon pratar om varje dag. Han heter Bert-Bruno och stökar omkring på hennes avdelning genom att lämna små meddelanden till barnen i hennes klass. Det är oftast små uppgifter han vill att de ska försöka lösa, men han har även chockat dem med att ställa fram popcorn vid ett tillfälle så att de kunde ha en liten oplanerad klassfest. Jag gillar Bernt-Bruno, så därför har jag skapat en egen liten inrättning för honom på mitt jobb. Nu återstår att se om han dyker upp där eller vad som händer…

Tack för att ni läser, ta det nu lugnt i julstressen och försök att njuta av tiden som kommer nu. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till de som inte gillar TV-serien ”Vänner”. Jag har börjat titta på den serien nu igen och skrattar så mycket hela tiden, den är så härlig och underbar. Tack för att det finns så många säsonger att njuta av, nu är jullovet räddat i brist på något att göra.

Igår var det Lucia, och för första gången skulle barnen ha sina uppträdanden på morgonen istället för på eftermiddagen. Nu uppstod ju ett problem i och med att de inte går på samma skola längre. Så Jenny följde Frejas luciatåg, och jag följde Nova och Theos luciatåg. Vi fick filma med mobilerna och visa varandra efteråt, de är så modiga och duktiga alla barnen. Underbart!

Det var ju onsdag igår som sagt, även kallat lill-lördag (tiny saturday). Inte nog med att det var Lucia denna onsdag, det var även världspremiär för den senaste filmen ”The Last Jedi” i Star Wars sagan. Och jag var såklart där, Marcus likaså. Och Erik förstås, han var där tre gånger…

Ja, Erik den entusiasten hade bokat in sig på flera visningar av filmen denna dag, medan Marcus och jag anlände med pondus först till visningen på kvällen. När jag kom dit så hade de tydligen gjort om på biografen, man fick numera passera genom en biljettkontroll in till själva biogången. Men det fattade ju inte jag, utan jag gick med mina 182cm stolt in där i mina fina skor och satte mig ner på en bänk för att invänta de andra. Mästerligt! Sedan kom ett sms från Erik att de var på plats, och jag kunde se dem en bit därifrån. De undrade hur jag kom in där utan biljett, men det var ju uppenbarligen inga problem. Är man bara målmedveten så är inget omöjligt.

Marcus anlände även han strax efter, sedan gick vi ner till biosalongen och väntade på att bli insläppta. Vi hann prata lite med Marcus om hur det hade gått hos randläkaren, även om han var aningen tystlåten kring ämnet. Erik och jag fortsatte vårt engagemang som de bra vänner vi är, och frågade hur lång tid han har kvar… Men att han ska hålla ut, för snart kommer den stora insamlingsgalan gå av stapeln där pengar ska samlas in för att påskynda hans tillfrisknande. Vi förklarade att Peter Jihde ska sköta ridån under galan, och att så fort vår vän Mogge pratat med sin namne Morgan Freeman om att leda galan så kommer galan att bli av. Men att han måste ha lite tålamod eftersom Mogges engelska kan vara som en svår dialekt för herr Freeman att förstå. Men sen så!

När vi fick gå in i salongen och sätta oss så började spänningen stiga rejält. Jag hade hållit mig lugnt genom hela dagen, men nu kom alla känslorna ikapp mig. Vi fick även uppleva galna budomänniskor som stormade in med låtsassvärd och fektades inlevelsefullt framför bioduken. Vi blev jätteimponerade, NOT! Man kan tydligen träna med lightsabers i deras klubb, men hur gärna jag än försökte kläcka ur mig ett glatt ”briljant” så drog Marcus ner stämningen med ljudliga suckar. Sen började filmen…

Mm, vad ska jag säga… Spontant så är jag inte imponerad. Den var verkligen inte alls vad jag föreställt mig, men ingen dålig film för den delen. Marcus älskade och kan inte sluta prata om de håriga pingvinerna, porgs, som han nu starkt kampanjar för ska få en egen film.

Just när det gäller Star Wars så är det för mig helt omöjligt att hålla nere förväntningarna, inga filmer har väl betytt så mycket och gjort ett sådant intryck på mig sedan barnsben. Så även om den bjöd på goda skratt, så är det ingen scen som jag inte kan sluta tänka på idag. Något som alltid hänt tidigare, då man blivit alldeles förförd av något som utspelat sig i filmen. Men inte denna gång, dock så var det väldigt mycket annat bra i filmen som jag tror kan ge den sista delen ett bättre djup eller förståelse för karaktärerna. Den får totalt tre av fem JERKERS!

Jag vikarierar just nu på vårt labb, en av mina arbetskamrater befinner sig på semester. Min andra kollega där började plötsligt blöda näsblod igår, och rusade då iväg med blodigt papper mot toaletterna. När övriga kollegor såg detta så kom de och frågade vad det var som hade hänt. Då tog jag tillfället i akt…

– Man skojar inte om min frissyr ostraffat. Svarade jag då och fortsatte jobba vidare.

Så nu är alla livrädda för mig på jobbet och jag är fullpackad av pondus. Viktigt! Sanningen får komma fram vid ett senare tillfälle.

Nu tackar jag för mig, och stort tack för att ni läser. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till kanske till Erik, jag har inte riktigt bestämt mig än. Men det är inte på grund av att han såg ”The Last Jedi” tre gånger igår, utan mer av valet av biosnacks när vi såg filmen. Han köpte som vanligt sin klassiska Festis med jordgubbssmak eller något, men även lussebullar. Han har förvisso precis fyllt 40år, men att frångå popcorn och godis för bullar är ett major big step om ni frågar mig! Dessutom prasslade bullpåsen något överdjävligt i biosalongen…

Efter en helg med massor av händelser så ska jag nu sammanfatta allt och koka ned detta till ett spännande blogginlägg. Låt oss starta med fredagskvällen där det årliga julbordet med jobbet stundade!

I år åkte vi till Wallmans Salonger för att äta en god middag till en härlig show. När vi kom in så samlades vi ihop av vår servitör/servitris för kvällen, hans namn var Alex och var en mörk man med blå ögonskugga som ibland kallade sig för tant brun. Jag återkommer till detta om ni känner er förvirrade. Men när alla var på plats så fick vi en välkomstdrink och kunde slå oss ned vid våra bord. Kvällen kunde börja! Medan Alex serverade oss drycker så hade han önskemål om att så fort han var uppe på scenen för att sjunga så skulle vi vifta med våra vita servettdukar i luften. Lite som att göra helikoptern, om ni förstår vad jag menar. Alla med en snopp förstår vad jag menar, vi fortsätter. Han lovade oss förstklassig service resten av kvällen om vi gjorde detta för honom, så självklart ställde vi upp för varandra. Så fort han var uppe och sjöng med de andra så viftade vi allt vi kunde med våra servetter, otroligt effektfullt kan jag lova.

Showen var otroligt bra, vilka fantastiska röster personalen där har som sjunger och uppträder! En av servitörerna påminde om fotbollsspelaren Magnus Eriksson i Djurgården, men enligt min arbetskamrat Niklas så var det inte han. Jag är dock skeptisk, fotbollssäsongen är över och han kanske behöver extrapengar. Alex dök ibland upp i svart klänning och högklackat och kallade sig då för tant brun där han gick runt bland alla glada matgäster. Han var väldigt underhållande och rolig, ett stort plus i kanten till honom. Men även de andra, de framförde bland annat ett medley av låtar med avlidna artister som de ville hylla. Som David Bowie, George Michael, Luciano Pavarotti och många andra. Då berättade Niklas för oss att han tycker sig haft tur som fått se en sådan stor artist som David Bowie uppträda på Hovet 1989, men Ubbe kontrade med att han minsann hade legat med David Bowie i Malmö 1991. Niklas visste inte hur man skulle svara på detta eller kontra med något bättre, och så var den diskussionen över…

Det var en jäkligt rolig och trevlig kväll! Jag valde det alkoholfria dryckespaketet, men hade väldigt kul ändå. Och fick smaka ett alkoholfritt vitt vin som jag tyckte väldigt mycket om, även om eftersmaken påminde lite om en unken druva. Men det var trots detta väldigt gott! Jag skulle ha en heldag med barnen på lördagen så jag ville inte vara bakis då, för er som undrar om jag blivit nykterist. Då är svaret NEJ, det är jag inte. Och denna afton gav mig en eftersmak som ledde till att jag senare denna helg låg hemma och lyssnade på Pavarotti, starkt! Tack alla inblandade för en härlig afton, vilken show!

Ja som sagt, barnen och jag hade en lördag planerade tillsammans där vi skulle ta fram julgranen och klä denna. Men innan vi startade så behövde vi en ordentlig lunch av högsta kvalité, så vi gjorde egna tunnbrödsrullar med potatismos och korv! Twinsen var skeptiska, de öppnade sina rullar och petade ut korven och potatismoset. Tydligen var ”skalet” äckligt. Även fast det är samma tunnbröd som de älskar att äta till frukost. Freja tyckte det var jättegott, så för henne blev detta en succé. Vad fanns det att inte gilla liksom? Tunnbröd = gott, potatismos = gott, korv = goooooott!

Efter lunchen så var granen uppställd och belysningen intrasslad i granen. Nu fick kidsen gå loss på pyntningen bäst de ville, jag hjälpte bara till med att fördela deras pyntande över hela granen. Annars blev det väldigt många kulor och annat på ett och samma ställe. Theo hängde upp någon enstaka kula innan han kom underfund med att detta inte var något för honom. Han satte sig bredvid och tittade på surfplattan istället, iklädd tomteluva. När granen var pyntad och klar så ville de skicka en bild till mamma Jenny, så de poserade och bilden togs innan vi skickade iväg bilden.

Efter detta så nalkades det lördagsgodis och mys. Jag valde att visa dem den första filmen om ”Harry Potter”, som var lite läskig ibland. Men jag var med och förvarnade dem hela tiden och sen pratade vi om vad som hände hela tiden genom filmen. De var helt tagna och fascinerade. Jag trodde de skulle tycka att trollet eller kanske Voldermort skulle vara det läskiga i filmen, men tydligen så var det inte så. När filmen var slut blev Nova ledsen, för då förstod hon att Harry Potters föräldrar var döda och inte fanns. När hon blivit tröstad och kände sig lugn så blev Freja ledsen istället. Hon tyckte synd om alla elever på Hogwarts som inte fick träffa varandra mer när skolan var över i filmens slut. Jag förklarade att de kommer träffas igen efter deras lov, och det får man se i de andra filmerna. Men jag tycker det räcker med den första filmen till en början, så får de smälta den lite och låta allt sjunka in lite. De är ju lite läskiga, och sen är ju många väldigt elaka mot Harry. Fast de älskade verkligen filmen och har börjat titta på den en gång till, de pratar om den massor och jag tror dessa filmer kan bli en favorit. Men de får bli lite äldre innan de får se resten av filmerna. Senare på kvällen var det läggdags, och när barnen somnat såg jag att filmen ”Stepbrothers” visades på TV. Så den fastnade jag framför innan jag själv somnade på soffan. Nu var ju frågan, skulle det dyka upp några julklappar under granen under natten?

Det gjorde det, magiskt nog. När Freja vaknade, så ropade hon ut för att höra om någon annan var vaken. Det var vi nu. Hon skyndade upp och sa att de måste öppna en ny lucka på sina julkalendrar, så de rusade upp ur sina sängar.

– Julklappar! Titta julklappar under granen! Hördes det från vardagsrummet.

Nissarna måste ha smugit dit dem under natten. Självklart skulle de läsa på paketen för att se till vem de var och även räknas. Tre stycken vardera, och fler kan det bli innan julafton om de har tur. Vilken start på dagen!

Denna söndag så skulle vi fira min mor som fyllt år under veckan, så vi samlades allihopa hemma hos henne för en dag av firande. Det var många barn där som lekte med varandra och hade roligt, medan jag fick sällskap av den lilla hunden Jasmin (Kasmin enligt Theo) på stolen bredvid mig. Hon tittade med stora bruna ögon bedjande på mitt fikafat, undrar vad hon ville…

Så det har varit en fartfylld helg. Nu i veckan nalkas det förstås luciatåg med barnen på onsdag och biopremiär för nya ”Star Wars – The Last Jedi” på kvällen. Det ser Erik och jag fram emot som tusan! Men inte Marcus, inte lika mycket i alla fall. Han kan förstås vara plågad och hämmad av sin åkomma som han nämnde i lördags. Men på onsdag ska han få träffa en randläkare som kanske kan hjälpa honom. Vi andra lider med honom och stöttar så mycket vi kan. Insamlingar har startats och barn ska pärla plattor vi kan sälja till förmån för Marcus, även en gala är planerad. Datumet för denna är ej spikad i skrivande stund, Mogge ska nämligen snacka med sin namne Morgan Freeman först och höra om han kan tänka sig vara värd för galan. Annars blir det väl Peter Jihde eller någon annan medioker programledare som får axla ansvaret. Vi lovar att återkomma med information om detta så fort vi själva vet mer. Ett tips är att inte googla på denna åkomma som för lekmännen kallas rand, bilderna är otroligt obehagliga…

Till helgen ska det firas ännu mer, på lördag passar vi nämligen på att gratulera Nova och Theo som fyller 5 år nästa vecka. De har valt ut varsin tårta som de vill att jag ska baka, får se hur bra jag lyckas med det. Mer om detta kommer jag skriva om senare, tack för att ni läser! Ha d biff!

DAGENS JERKER går till alla snörädda bilister som fruktar för sina liv i 70km/h på motorvägen… Jag citerar Saltsjöbadens guldgosse: UR SPÅR!

Vem längtar inte efter jul? Det är som om man är barn på nytt, och jag älskar traditioner!

Jag har olika traditioner som jag håller väldigt kärt och varmt om hjärtat. Som exempelvis när vi med mitt förra jobb åkte på vår årliga fisketur, då följde jag samma rutin. Samtidigt som det skulle fiskas så var det viktigt att dricka öl, tydligen. Eftersom jag inte riktigt hade samma brinnande intresse för själva fisket som min dåvarande chef, som kunde fiska dygnet runt, så hade jag som tradition att börja fiska innan jag drack en massa öl. Och ALLTID, så fort jag fått min första fisk så var fisket över för min del och så gick jag iland för att smaka på de där kalla långburkarna som väntade på mig där i skuggan. Teambuilding a la byggbranschen, tradition!

När vi spelade innebandy ihop tidigare, jag och mina vänner, då började jag ALLTID på bänken. På så vis hann de andra trötta ut sig och när jag byttes in var jag pigg och rapp, ungefär som de andra redan utmattade spelarna.  Och jag hade som tradition att ALLTID köra defense (försvarsspel), mycket viktigt! Sedan att jag inte gjorde det speciellt bra har faktiskt inget med själva traditionen att göra.

Varje år, när jag går på semester så lyssnar jag ALLTID på Frank Sinatra på högsta volym i bilen under hemresan. Ellegant och asbra! Att ratta en koreansk bil till Frankie boys ljuva stämma och själv sjunga med till exempelvis ”Somewhere Beyond The Sea” eller ”Strangers In The Night” ger en ett härligt glädjerus. Och den sista kilometern innan man är hemma så ser man till att nästan spräcka högtalarna med låten ”New York New York”, riktigt fränt! Detta fungerar precis lika bra hemma när man dammsuger och vill slippa höra ”snabelmoppens” höga oljud, på med Frank Sinatra. Bara gört, ni kommer tacka mig sen. Ibland önskar jag att jag hade ett konjaksglas i handen och en fin hatt på huvudet samtidigt som jag dammsuger. Men konjak är äckligt och jag har tyvärr ingen hatt…

En annan tradition som kanske inte har så mycket med just mig personligen att göra. Det är att när vi umgås alla trevliga herrar, då ska ju Mogge ALLTID bara dricka två öl enligt tradition. Det är som nämnts här tidigare, hans gräns. Sen blir han ALLTID full. Så att hänga med honom en kväll, det är liksom bara två öl bort kan man säga. Men ibland blir det ju fler öl än bara två, det har även det blivit en tradition. Det är rena rama julafton i traditionsväg att umgås med herrarna en helkväll! En annan tradition är ju att vår vän Tommy ALLTID blir varm efter ett par timmar, sedan är han svår att hålla kvar på plats. Han vill ut på något vis, helst hem tror jag. Tradition!

På julafton när alla andra ser fram emot att titta på Kalle Anka klockan tre, så tittar barnen och jag på ”Die Hard”. Det är en riktig julfilm det, tradition! Är inte dina barn för små för att titta på sådana våldsamma filmer kanske ni tänker. Nej, de har ju fostrats här hemma i livets hårda skola, gått på MMA-dagis och ”Die Hard” är ju lite utav en dokumentär. Barnen måste härdas och förstå att det är inte alla som sitter hemma med familjen och myser på julafton, det finns de som får uppleva alla möjliga typer av otäckheter även på julen. Som John McLane i ”Die Hard”, han hade minsann andra planer men tvingades rädda sig själv och många andra från terroristerna. Men jag tänker att det är viktigt för alla barn att ta del av detta, att världen är orättvis och otäck ibland. Även på julafton.

På nyårsafton har jag haft som tradition att ALLTID skrika ut det nya årtalet, följt av frasen ”The Year Of Jimmy”! Detta har kanske ropats ut mer diskret de senaste åren för att undvika skäll, men det fanns år då detta tydligt förmedlades till alla på nyårsfesten. Sedan så finns det ju inget bättre sätt att starta det nya året än att titta på ”Ivanhoe” på nyårsdagen och äta en hemlagad fet pizza. Tradition helt enkelt!

Så för att sammanfatta detta, så älskar jag traditioner. Och hoppas samla på mig fler än dessa, jag har säkert glömt att ta upp någon här. Men det tillför något fint som jag uppskattar i form av förväntningar och liknande. Ni som är helt bedrövade över att barnen inte får se på Kalle Anka på julafton kan andas ut, självklart får de göra det om de vill. Och den enda som tittar på ”Die Hard” under julhelgen är troligtvis jag. 

Innan jag avslutar vill jag passa på att gratulera min kära mor som fyller år idag, grattis mamma! Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går på ett hjärtligt sätt till vår underbara dotter Freja. Hon som för någon vecka sedan trodde att hennes nya busiga skrivkunskaper inte skulle upptäckas på sin moders inköpslista. Hon förnekade först detta, innan hennes efterföljande skratt sedan avslöjade henne…