Vad är det som händer? Detta känns ju som en liten minihelg, mitt i veckan! Alla håller nog inte med mig, men jag tycker om att nationaldagen är en röd dag. På så sätt får man vara lite ledig.

Barnen och jag kallar detta lite för att vårt land har en födelsedag, för det blev lite svårt för dem att förstå varför vi firar nationaldagen den 6 juni. Men för er andra som är intresserade och nyfikna kan jag kort förklara det att det sträcker sig ända tillbaka till Gustav Vasas tid. När han den 6 juni 1523 valdes till kung och Sverige återigen blev ett fritt rike. Sedan handlar det tydligen om någon regeringsform också, men det får ni läsa om själva. Om ni finner det intressant, jag gör det inte. Men nationaldagen blev lite som ett kalas för barnen och mig, så vi passar på att fira det som ett kalas nu när vi får chansen!

Jag bakade en liten smörgåstårta, mest för att jag själv tycker att det är så magiskt gott. Men frågan var ju vad barnen skulle tycka om den. De har provat smörgåstårtor tidigare med blandade känslor och resultat, och gillar nog vanliga tårtor bäst. Så jag var förberedd på det värsta och hade köpt jordgubbar och glass också. Eller värsta och värsta, det resulterar ju bara i att det blir mer ”sandwichcake” över till mig!

Freja och Nova älskade smörgåstårtan, medan Theo tyckte den var okej men inte mer. Jag tyckte också om den, den var faktiskt jäkligt god. Jag åt en genant stor bit, så nu är man proppmätt.

Men jordgubbar och vaniljglass fanns det ju plats i magen för i vilket fall som helst för min del, så detta blev en svalkande fikapaus på eftermiddagen. Är jordgubbar och vaniljglass något man kan kalla för typiskt svenskt kanske, eller är det mer jordgubbstårta? För mig är det nog så i alla fall, om vi nu ska kategorisera något som typiskt svenskt, att jordgubbar känns svenskt eller något man i alla fall associerar till den svenska sommaren. Varför är detta ens viktigt kanske ni tänker? Det är det inte, men för att göra dagen lite speciell för barnen så gör jag det ganska enkelt för mig och använder mig av det som känns svenskt för mig, det vill säga jordgubbar och smörgåstårta. Likväl som vi annars fokuserar på den personen som fyller år och anpassar dagen efter vad den tycker om, så försökte jag lyfta fram det jag tycker är svenskt på Sveriges nationaldag. Grattis Sverige!

Barnen fick välja vad de vill äta till middag denna dag, och här borde jag ha lärt mig av tidigare misstag. För även denna gången så hoppades jag själv på något onyttigt som hamburgare, pizza eller varför inte en god köttbit med hemlagad bearnaisesås. Åh, mums! Men nej, svaret blev lite förvånande… Sallad!

Sallad igen. Ja detta har ju som sagt hänt förr, och jag vet inte varför de lyckas komma på detta alternativ när jag som allra minst själv vill ha det. Men vad gör man inte för sina barn, vill de ha sallad så ska självklart få sallad… Eller vänta nu… Nej, ALDRIG i livet! Där drar jag gränsen! För inte ska väl jag behöva tyna bort till ett litet skrumpet skynke av torrt läder på självaste nationaldagen… VÅGA VÄGRA SALLAD!

Det där lät ju coolt och auktoritärt, men sedan blev barnen sura och skällde på mig. För de vill verkligen äta sallad, så då blir det sallad. Som sagt, vad gör man inte för sina barn…

Haha! Nej sallad är gott, jag bara skojar med er. Vi gör lite olika sallader eftersom vi alla gillar olika grönsaker, och med vår hemlagade vitlöksdressing så blir det alltid supergott! Fast sen så blir man ju snabbt hungrig igen. Det är lite baksidan av myntet när man vill äta nyttigt tycker jag, att man alltid känner sig hungrig. Men efter middagen så ska jag nog täppa till det hungriga lilla hålet i magen. Jag tyckte mig se både chips och dip här hemma…

Vi avslutar där tycker jag, tack för att ni läser! Ha d biff, och ännu en gång GRATTIS SVERIGE!

DAGENS JERKER går till eleverna i skolan bredvid jobbet som tog studenten igår. När jag om in från rasten på morgonen med en varm kopp kaffe och satte mig vid mitt skrivbord så hörde jag höga skrik. Först trodde jag att det kanske var vår arbetskamrat Johnny som skrek, han jobbar vägg i vägg med oss inne i beredningen. Han kunde ju ha klämt sig på något eller fått något frätande i ögat! Men skriken avtog inte utan tilltog mer och mer och blev högre och högre, det var då jag förstod att det inte var Johnny. Även om han har en ganska ljus och feminin röst. Nej det var såklart eleverna som skrek hela vägen från klassrummet ut på parkeringen. Så det är skönt att Johnny är oskadd, det är det viktigaste.

Men hallå där! Jag insåg precis att jag har något att dela med mig av till alla er som läser bloggen. Är ni redo…

BLOGGEN FIRAR 5ÅR! Det stämmer, i slutet av maj 2013 så publicerades det första blogginlägget ”Så började det hela” (se länken här nedan) och sedan dess har bloggen blomstrat likt en kaktus.

https://pappatarzan.wordpress.com/2013/05/29/sa-borjade-det-hela/

Haha! Ja men jag tänker såhär, den har ju inte blomstrat ut och blivit en blogg som tiotusentals följer. Utan jag har min trogna skara följare som får ta del av mitt liv, och det kan sticka till och svida ibland. Men även kaktusar blommar väl, inte sant? Det tror jag! Och så är det ju med bloggen också att ibland så blir det väldigt lyckade inlägg som får stor spridning och förgyller vardagen. Dessutom har jag under dessa fem år upplevt tuffare perioder i livet och inte skrivit någonting alls för att jag inte orkat med det just då. Men att skriva får mig att må bra så jag har tagit lärdomar utav detta, att även om jag går igenom något jobbigt så ska jag fortsätta skriva. För det får mig att snabbare finna ett välmående igen, och det är viktigt för mig att lägga det på minnet!

Tiden går fort, det har jag hävdat tidigare. Och till alla er som upplever samma sak så kan jag verkligen rekommendera att skriva en blogg eller kanske en sorts dagbok. Någon sorts minnesanteckning som passar dig bra helt enkelt. Skrivandet för mig har alltid varit för min och barnens skull, sedan får självklart alla som vill läsa den. Men en funktion jag och barnen uppskattar väldigt mycket, är att eftersom jag publicerar bloggen på Facebook så kommer äldre inlägg upp som ”minnen” i flödet. Då brukar vi läsa det inlägget tillsammans och minns vad som hände just den dagen det året, vilket lockar fram många härliga skratt. Nu när jag skrivit några år så kan det ibland bli flera minnen samma dag fast från olika år. Under dessa fem år av skrivande så har jag nu faktiskt nu publicerat hela 350 blogginlägg, det blir många minnen det för barnen och mig. Förhoppningsvis så fortsätter jag att skriva under många år framöver så att minnena från deras barndom och mitt föräldraskap fortsätter att växa, det kommer bli rena rama digitala biblioteket i framtiden!

Leif GW Persson, vilken underbar person han är! Jag har alltid gillat honom, och har den senaste tiden upptäckt att han även dyker upp på radion med ”Gry och vänner”. Där pratar han om så mycket annat än bara brott, och är ju vansinnigt rolig att lyssna på vad det än gäller. Nu senast så pratade han om att han äntligen, och han betonade just detta att ÄNTLIGEN, får han nu lansera ett eget rödvin. Han förklarade att det varit något som han länge velat göra, men att hans tidigare anställning på SVT förbjöd detta. Men nu kommer det som sagt, GW:s röda! Jag tror det var så det skulle heta, och enligt honom själv så är det nog det enda kändisrödvinet som smakar bra. De andras rödviner, utan att nämna några namn, duger bara till att putsa fönster och döda råttor med som GW själv säger. Han säger att de andras viner var så dåliga att han faktiskt fick åkommor efter att ha smakat dem, haha! Ni hör ju, han är ju helt fantastisk!

Jag har provat Per Morbergs rödvin, det smakade sådär. Men däremot så lanserade ju rockbandet Ghost ett eget rödvin, Papastrello, och det var bland det godaste jag druckit! Enligt dem själva så är det ett ”italienskt rödvin för de okristliga ögonblicken i livet”, där hör ni ju själva hur gott det smakar. Men det kostade ganska mycket, så det får man bara unna sig om man verkligen vill lyxa till det lite. Det vill jag göra snart känner jag…

I helgen hade min mor en blixtvisit av min moster Susanne och kusinen Rikard, bara sådär! Detta visste jag inte ens om, utan fick reda på det tidigt på lördagen. De skulle hämta en bil som Rikard köpt och köra upp den till norrland, en rackarns snygg Audi i svart kulör. Mina syskon passade på att åka dit nu när de var här, och då ville inte barnen och jag vara sämre så vi hakade på!

Det är ju inte så ofta vi ses numera så det gäller att ta dessa tillfällen i akt när de dyker upp. Så vi hann med en lång fikastund och roliga diskussioner innan vi var tvugna att åka hem igen. Freja ställde omgående frågan i bilen när vi började köra därifrån.

– Vilket land kommer din moster Susanne ifrån? Irak?

Jag behövde inte fråga varför hon tror att Susanne är från ett annat land, utan förstod att hon syftade på min mosters mörka solbränna. Hon har ju lite mörkare drag än exempelvis oss i vår familj och därmed väldigt lätt för att bli brun i solen. Jag fick förklara detta och även följdfrågan om norrland är ett eget land eller inte. Men det är bara roligt och på så vis höll barnen sig vakna och nyfikna hela vägen hem igen. Det var superkul att ses, hoppas det inte dröjer alltför länge till nästa gång!

Idag körde barnen och jag ett städrace hemma, och slängde väldigt mycket saker som de samlat på sig tidigare. Det började ju intressant kan jag lova, när jag bad dem städa av deras pysselbord och de löste det på ett sätt som kanske är lite typiskt för barn. Färdigt!

Hahaha! Ja det var ju städat ovanpå bordet nu i alla fall. Sedan att de pressat in allt på hyllan under bordet och även ställt större saker under bordet fick mig bara att skratta. Vi pratade igenom detta lite om att det inte riktigt var så som jag hade tänkt det, utan att sakerna skulle tillbaka ner i deras pyssellådor.

– Men då får du ju faktiskt säga det. Du är inte tydlig pappa!

Så sant, my bad…

Jag fick en kommentar angående bilden på mig som ung soldat i förra inlägget. Jo då, mycket ska man höra och detta är verkligen omtumlande! Jag hoppas den anonyma personen inte har något emot att jag tar upp detta här, men såhär löd kommentaren.

– Du behöver gå ner, SHIIIT vad snygg du var som UNG.

Nu kanske ni tänker att jag blir ledsen över att någon kommenterar min vikt på det viset, men så är det inte alls. Jag är inte bara tjock, utan jag är faktsikt propptjock! Nej det jag reagerar på är att hon använder uttrycket ”ung”, skulle jag på något sätt vara gammal? Jag är ju för tusan bara 38år och det är inte gammalt! I’m in the prime of my Life! Kanske inte viktmässigt eller på andra utséendemässiga sätt, men ändå charmigt stilig om ni frågar mig. Jag har ju knappt nått halvtid här i livet, så i mina ögon är jag fortfarande ung. Så det så, ville bara få det sagt… I’m a f***ing delight!!!

Med bittra bokstäver avslutar jag detta inlägg, hurra för 350:e inlägget! Haha! Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går till Försäkringskassan. Hittade denna text angående dem och den är ju så otroligt träffsäker.

Årets nobelpris i medicin måste gå till Försäkringskassan. Antalet medicinska underverk den myndigheten åstadkommer, där svårt sjuka människor mirakulöst återfår full arbetsförmåga över en natt, saknar motsvarighet i den civiliserade världen.

Ingen sommar utan pollen och alla dess allergiker, som snudd på döende klagar över hur jobbig just denna allergi faktiskt är. Har vi några pollenallergiker där ute? Ingen? Så märkligt, jag trodde vi var fler…

Alla vi som drabbats av någon allergi här livet har nog ofta fått höra från läkare och andra att allergin kan växa bort när man blir äldre. Det är inte alls ovanligt, nej snarare tvärtom tydligen. Men hallå, jag då? Varför fick jag allergier mot pollen och kvalster när jag var ”in the prime of my life” som vuxen? Lever jag mitt liv baklänges kanske, inte omöjligt alls. Jag har sett en film om ”Benjamin Button” som levde sitt liv baklänges, han föddes gammal och dog ung. Shit! Detta förändrar ju allt…

Så vad är värst då? Pollen eller pollenallergikerna? Haha! Jag läste en frågeställning för en tid sedan innan årets pollenattack drabbade även mig, om det är värre för de som lever ihop med en pollenallergiker än vad det är för den som faktiskt har allergin. Lite skojigt tycker jag, de syftar förstås på hur jobbiga och klagande allergikerna är för sin omgivning. Det är nog ingen lek för någon utav dem, fundera på det själva en stund och se vad ni kommer fram till…

Det fantastiska vädret vi haft i maj har ju gjort att träden vill para sig och förökas i onödigt hög takt. Det flyger runt en massa pollen som drabbar alla allergiker, men i år var jag förberedd trodde jag. Jag hade fått tabletter och en svindyr nässpray på recept som jag garderat mig med hemma. Jag är tydligen allergisk mot gräspollen, något jag inte ens visste fanns. Men denna allergi brukar jag inte känna av förrän framåt midsommar, det brukar vara den och det dåliga vädret som drar ner stämningen när det är midsommarafton. Så att jag nu de senaste dagarna redan börjat känna av symptomen är fasen inte okej! Men jag var ju som sagt förberedd denna gången och tog genast tabletter och sköt i mig nässpray omgående, och det hjälper lite i alla fall. Visst rinner ögonen och näsan som de brukar, men jag nyser nästan ingenting och känner mig ändå ganska pigg för ovanlighetens skull. Så istället för att däcka i sängen under ett par dagar så kan jag nu förpesta tillvaron för mina kollegor genom att se otröstligt ledsen ut när jag sitter och snörvlar med rinnande ögon. Jag citerar DJ Smurf:

– Oj oj oj! Oh aj aj aj… Åh vad det är synd om MIG!

Vi går vidare! Nu i veckan var det ju flaggdag på tisdagen på veterandagen, och det märkliga var att nästan ingen på jobbet förstod varför det var flaggdag. Nu när jag kände mig kränkt så visste jag inte riktigt hur jag skulle gå tillväga, jag har inte riktigt upplevt att jag blivit kränkt tidigare. Så jag tog det säkra för det osäkra och skrev ett mail till vår statsminister Stefan Löfven, där jag berättade om min omgivnings dåliga koll på flaggdagen. Jag berömde även hans saft- och kaknäsa som tindrar stor och röd varje gång jag ser honom på TV. Hoppas detta mail hjälpte riksdagen att marknadsföra veterandagen lite tydligare kommande år, för det är fint att flagga tycker jag. Vår flagga är ju så somrig på något vis med sina blå och gula färger.

På Facebook såg jag flera av mina missionsvänner som bytte profilbild med någon sorts anknytning till hyllningen av Sveriges utlandsveteraner. Jag ville också så gärna byta profilbild och visa min delaktighet i detta, men hittade tyvärr ingen bild av hög kvalité. I stort sett alla bilder jag har kvar från min missionstid har jag själv fotat, så det fanns ingen vidare bra bild på mig själv. Så denna fick det bli…

Denna är tagen för många år och kilon sedan, en Jimmy blott 22år gammal. Kanske läser någon från min pluton detta och har en bättre bild på mig att dela med sig av? Så kan man ju förbereda sig till veterandagen nästa år.

Igår var det piratfest på förskolan för Nova och Theo. De har ju haft det som tema, pirater, i det som kallas för sommarklubben. Och då är det pirater som i sjörövare, inte pirater på internet som fildelar och lever rövare där. Sommarklubben är något de som går sista året på förskolan är med i, där de gör roliga aktiviteter och utflykter tillsammans för att få en minnesvärd avslutning av tiden på förskolan.

Allt detta avslutades med en piratfest på kvällstid där man får lämna barnen där och hämta dem nästan två timmar senare. Själva festen är något som förskolan arrangerar med disco, lekar och kocken Ola bjuder barnen på en minnesvärd middag. Sedan får vi föräldrar möta upp barnen utanför klassrummet, där de en efter en kommer utrusande på det som kallas plankan. Då läser pedagogerna upp en fin beskrivning av hur personen bidragit under sin tid där utan att vi föräldrar får se vem det är, och sedan kommer det barnet utrusande på plankan till föräldrarnas jubel och applåder.

Nova och Theo verkar ha haft väldigt roligt, de längtar och ser fram emot att börja i förskoleklass i höst. Jag var på det sista informationsmötet i onsdags, och under tiden fick twinsen umgås själva med sina nya lärare och pedagoger i deras blivande klassrum. Det är några kompisar från deras förskola som börjar i samma klass, och sen så har de ju självklart varandra. Så vi får se vad som händer sen i höst, men jag hoppas att allt ska gå bra!

Nu är det dags att jobba av den sista arbetsdagen för denna vecka, sen så är det heeelg! Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER får nog ändå gå till alla som inte förstod varför det var flaggdag i tisdags. Det var förvisso nytt för i år, och därmed inte lika självklart för alla. Så jag klandrar er inte! Eller jo, det gör jag faktiskt…

Vilken helg det har varit, och den började redan i fredags när vårt jobb åkte på kick-off med båten ”M/S Molly”. Tuff tuff tuff…

Det var som en stor husbåt eller något liknande, väldigt mysig! Och den startade vid Strandvägskajen inne i stan, där vi välkomnades ombord av glad personal som delade ut välkomstdrinkar och smaskiga tilltugg. Vi smög akterut på båten eller vad det heter, där fanns en härlig stor soffa placerad i solskenet som några redan ockuperat. Stefan och jag slog då våra kloka huvuden ihop, och tuppade av…

Haha, nej då! Men vi såg att det ju fanns ytterligare en våning på båten, så vi trotsade tyngdlagar och tog oss upp för den smala och branta trappan. Där uppe var restaurangdelen med bar, och även några väl placerade bord och stolar längst bak på däck. Jag känner mig dum när jag försöker skriva på båtspråk, för jag fattar knappt själv vad jag egentligen menar. Men vi gick där längst bak på båten, och stod där och tittade ner på alla andra som trängdes under oss. Snart fick andra upp ögonen för vår fantastiska plats och fler kom upp, men Stefan och jag satt nu på de absolut bästa platserna i solskenet. Tyckte vi i alla fall! Snart var det dags att lämna kajen, tuff tuff tuff…

Men innan båten åkte iväg så hann vi diskutera omgivningen lite. Detta handlade till största del om en dåre på jetski, en badkruka på Djurgården som ostrategiskt placerat sin handduk och sig själv precis bredvid en bajamaja (eller kanske inte, beroende på mannens mående), och sedan en sunkig båt som låg förtöjd bredvid oss som liknade den som blir halvt uppäten i slutscenen i filmen ”Hajen” och sedan sjönk efter att de sprängt den hajen med det oändliga kurret i magen. När alla tankar var rensade så började båten nu sakta glida iväg i prestigefyllda hastigheten 4 knop. Den gled förbi Djurgården, sedan vidare mot Hammarby Sjöstad och Skanstull. Direktör Sjölund pekade med hela armen mot några boulebanor som låg längs kajen vi passerade, det var tydligen Harrys favoritställe och där brukade han hänga. Jag tittade men såg ingen Harry, det var alldeles för mycket folk som spelade kula där samtidigt. Men jag tänkte att om det gick lite dåligt för Harry så kanske vi kunde fått en glimt av honom när folkmassan skulle skingra sig när han börjar skrika och hoppa på sina boulekulor, iförd sin blå overall. Vi vinkade hjärtligt till alla som stirrade på Stefan och oss andra, och jag vill verkligen belysa för er hur fantastiskt vädret var denna afton. Allt var helt perfekt! Förutom vår oro över att Micke nu började bränna sig på infravärmen han startat vid bordet bredvid oss där de satt. Tuff tuff tuff…

Jag har ju inte skrivit något om maten ombord, herregud! Den var ju helt magnifik! Det var en grillbuffe, där kocken själv plussade mycket för sin coleslaw. Och den var riktigt god, precis som allt annat. Men så var han tydligen nobelkock tidigare, det är ju inte alls illa pinkat. Och på tal om att pinka, Stefan får man ju ibland skämmas lite för. Han började med att spilla ut sin välkomstdrink på sina byxor så att det såg ut som att han kissat på sig. Sedan när vi skulle börja äta så spetsar han ilsket med sin gaffel en cocktailtomat på sin tallrik som spottar tillbaka sitt innanmäte på hans skjorta. Men det slutade inte där, när vi hämtat avec i baren så spiller han ut den också. Dessutom drog han av sig byxorna alldeles för många gånger och visade kallingarna av jeansmodell för på tok för många ombord. Som ni hör, helt hopplös att dela bord med. Vår andra bordskamrat Björn däremot skötte sig utmärkt, han behöll kläderna på under hela båtturen och spillde inte en droppe så vitt jag vet. Tuff tuff tuff…

Båten tuffade förbi Tantolunden och hela vägen fram till stadshuset innan den vände och åkte samma väg tillbaka. Vi oroade oss en kort stund över att vi kanske skulle hamna i skuggan nu resten av resan, men solen bytte bara sida och kalasvädret fortsatte för vår del. Nu kom dessutom flera av de som suttit inomhus under middagen ut och minglade med oss, så det blev en härlig stämning. Ubbe tindrade med ögonen när han fick extra drinkpolletter, direktör Sjölund stod bredbent på däck för att hålla balansen mellan de tunga halsblossen, och övriga började spela ”Quizkampen” mot varandra på sina mobiltelefoner. Tillslut var jag tvungen att spela jag också, och sakta närmade vi oss slutdestinationen. Tuff tuff tuff…

När vi passerade boulebanorna igen så inbillade jag mig att vi kanske kunde få se Harry ligga utslagen på kajen med en bag in box i ena handen och en otänd cigarett i andra handen, med boulekloten runt omkring sig på marken och kanske en nedkissad overall. Det är förmodligen högst otroligt, men det skulle garanterat ha blivit en snackis om så var fallet. Istället närmade vi oss Djurgården. Tuff tuff tuff…

– Kolla! Där är Gröna… Lund! Ropade direktör Sjölund passionerat och gjorde sig redo att ta en bild med sin mobil.

Jag vill också ha en bild av Gröna Lund i solnedgången tänkte jag och ställde mig upp, men det var inte riktigt Gröna Lund vi såg. Utan de där gamla lyftkranarna som är målade som giraffer som står längs någon marina där på ön. Jag skällde lite på direktören över at than lurat mig, men när han insåg att det inte var Grönan så började vi skratta och väntade till vi såg riktiga Gröna Lund runt hörnet. Det blev ganska mörka bilder, men fina! Nu var vi nästan framme vid kajen igen. Tuff tuff tuff…

När vi var framme så sprang alla åt olika håll och kanter för att hitta en ledig taxi, hoppa på spårvagnen eller bussen. Veronica, Sergei och jag tog en promenad till Östermalmstorgs tunnelbanestation och hittade några andra arbetskamrater där som var på väg hem. Sedan skiljdes vi alla åt, och när jag kom hem så kände jag att jag luktade rök så jag hoppade in i duschen utan att ramla. Sedan blev det sängen för min del, helgen hade ju bara börjat. Haha! Tuff tuff tuff…

På lördagen var jag uppe med tuppen klockan 11.30 och drack mitt morgonkaffe. Haha, jag är på så skojigt humör idag! Nej jag var uppe tidigt, sedan gjorde jag något så ovanligt som att hänga på låset till Systembolaget när de öppnade. Jag behövde ju dricka till den stora fotbollskvällen denna dag, där finalen i Champions League spelades mellan Real Madrid och Liverpool! Så jag letade efter öl, men blev distraherad av rosévinerna. Jag tog två flaskor och sedan sögs jag likt en mal till en låga mot något som stack ut i vinhyllan. Det blå vinet Marques De Alcantara…

Jag har ingen aning om hur detta smakar, men med tanke på hur det ser ut så är det helt ointressant. Jag gillade färgen så pass mycket att jag blev som förtrollad och helt glömde bort varför jag var där från första början, nämligen att köpa öl. Detta slog mig först när jag var hemma igen, att jag helt missat ölen och istället kommit hem med någon sorts smurfsaft. Men Jag hade några öl kvar hemma så det var ingen fara, och dem fick jag dricka upp helt själv för vår lite gathering med de fina herrarna blev aldrig av. Så jag stannade hemma och hade en solid fotbollsafton helt själv, och jag fick se en bra början av Liverpool innan deras bästa spelare fick avbryta matchen på grund av skada. Real Madrid tog ledningen med 1-0 och irritationen började sakta pysa inombords, men jag hade ju lovat mig själv att inte göra om misstaget att sluta titta på matchen som jag gjorde när Liverpool vann hela turneringen 2005. Istället fick jag se en snabb kvittering av Liverpool och det flög chips runt omkring mig! Men sedan så sket det sig totalt och de där jäkla Ronaldo-mupparna i Real förstörde mitt kvällsmys genom att vinna med 3-1. Grattis då…

På söndagen var schemat fullsmockat. Jag började med att hämta Freja hos hennes mormor på morgonen, sedan åkte vi och hämtade upp Jenny och twinsen. Idag skulle de uppträda med sin kör i Värmdö kyrka, så vi var där tidigt så de hann öva innan det var dags. Vi hade bra platser, på fjärde raden tror jag att det var. Men när det började så hade fem kvinnor med enorma håruppsättningar satt sig på raderna framför mig. Så hur jag än lutade och kikade fram för att se barnen uppträda så såg jag bara en massa hår… Åh grymma värld!

Efter detta så var det avslutning i sockenstugan med korv, fika och glass för alla. Barnen frossade för fullt och blev väldigt mätta. Sedan var det dags att skynda sig tillbaka hem till radhuset, Jenny hade bett en mäklare komma och värdera radhuset senare samma eftermiddag. Så nu behövdes det fixas iordning tills mäklaren skulle komma så det såg minst en miljon dyrare ut än tidigare. Det blev stressigt men vi hann klart, sedan skulle jag vidare till jobbet och jobba några timmar. Jag hann inte så mycket mer för nu var klockan ganska mycket, men jag gjorde en solid insats innan jag slutligen åkte hem och avnjöt en god pizza. Jag fick se Djurgården spela bättre än Liverpool och vinna sista omgången i Allsvenskan innan VM-uppehållet, nu återstår att se vilka spelare som finns kvar efter VM när serien återupptas igen. Oj oj, efter detta var jag helt utmattad…

Imorgon, tisdagen den 29/5 är det Veterandagen. Detta bör ni som kan deltaga vid ute på Djurgården om ni bor i Stockholm, det kommer att hända mycket där när militären och alla andra visar sin tacksamhet för alla som kämpat för fredan utanför Sveriges gränser. Så in och hylla alla dessa fantastiska människor! Jag måste jobba men ska köpa en dubbel Japp dagen till ära, och en burk Coca-Cola. Skål! Brothers and sisters in arms!

Det får räcka nu, detta inlägg blev en lång historia och allt är typ Stefans fel. Men tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går till Gareth Bale som med sina två mål i lördags var en bidragande orsak till att min kväll slutade i totalt möker…

Denna vecka hade den premiär, filmen om karaktären Han Solo. Mina kära vänner gick på premiären i onsdags. Jag ville också…

Men jag kunde tyvärr inte följa med denna gång, annars är det ju lite utav en klassiker att vi går på premiären tillsammans. Eller ja, Erik brukar ju oftast ha sett filmen under två visningar tidigare samma dag som det hardcore fan han är av Star Wars. Marcus fortsätter följa med på dessa tillställningar, även om det är barnsligt trams a la He-Man enligt honom själv. Mogge hakar alltid på, vare sig han är intresserad av det som händer eller ej. Men sådan har han ju alltid varit, han vill umgås helt enkelt! Tommy då, nej inte Tommy…

Jag hade själv tänkt att se filmen under den kommande helgen, men inser nu att det ej kommer hinnas med. Men vi får se, hoppet är det sista som överger en har jag hört. Och jag vill ju så gärna se filmen, det är ju Star Wars för tusan!

Föreställ er detta! En härlig vardagsmorgon, vädret är toppen och allt flyter på över förväntan på vägen till jobbet. Sen när du är framme och hälsar glatt på dina kollegor så drabbas du av dagens första bakslag, av den värsta sorten dessutom… Kaffemaskinen fungerar ej! Vi har ju en fantastisk Pia som sköter om vår maskin, en Pia el Magnifico så att säga, men hon var inte på plats just då och kunde rädda situationen. Med darriga händer och blytunga steg tog jag mig upp till kontoret…

Why god! Why! Varför händer allting mig, det var känslan som hemsökte mig under den närmsta timmen. Jag slog rekord i gäspningar och otrevligt bemötande, tills jag hör någon komma in från trapphuset längst bort i korridoren. Någon som öppnar en dörr och går in på sitt kontor. Klicket från en strömbrytare som slås på och följs sedan upp av ett litet ”klonk”…

Det lät som ljudet av en kaffekopp som landade på skrivbordet! Jag stormar ut i korridoren och får syn på Roffe som hänger av sig jackan på sitt kontor. På skrivbordet står en varm kopp kaffe som ryker alldeles ångande färsk.

– Är det sant! Roffe fungerar kaffemaskinen nu? Frågar jag stressat.

– Eh… Jo… Ja jag fick mitt kaffe i alla fall. Svarade Roffe med förvirrad blick och kände sig troligen lite påflugen av mig där direkt på morgonen.

– Är det sant! Den var ur funktion när jag kom, men jag tyckte mig höra en kaffekopp som landade på ett bord här borta så jag var tvungen att följa upp detta. God morgon förresten! Sa jag och blev alldeles lycklig.

– Vilket tränat öra du har! Sa Roffe och skrattade.

Jag förklarade min kaffeabstinens och bad om ursökt för mitt uppförande. Sedan sprang jag snabbt ner och hämtade en varm kopp ”java-juice” innan något nytt skulle hinna drabba kaffemaskinen. Äntligen kunde dagen börja på riktigt, precis så som man vill ha det. Mmm… Kaffe!

På lördag är det ju final i Champions League mellan Real Madrid och Liverpool!

Detta uppmärksammades av Mogge som genast föreslog en liten ”gathering” för att kolla på matchen. Så nu är den bollen i rullning, frågan är bara vart vi hamnar för att se matchen. Men det löser sig, det är jag helt övertygad om. Och det bästa är ingen av hos är supporter till Ronaldos Real Madrid, så jag kommer tvinga alla att hålla på Liverpool under matchen. Och jag tänker inte göra som förra gången Liverpool spelade final, när de mötte Milan. Då tog stod det 3-0 i halvtid till Milan och jag var helt bedrövad och stängde av TV:n. Några av er kanske minns vad som hände sedan? Liverpool kom ut och lyckades hämta upp underläget, och matchen gick till en spännande straffläggning som de sedan vann. Att ha gått miste om detta kan vara mitt livs största sportsliga misslyckande som supporter, och det kommer inte hända igen på lördag…

Barn, de är ju för härliga. Låt mig berätta vad som kan hända om man som förälder eller vuxen inte är tillräckligt tydlig med vad man menar. Jag hade nämligen beställt två köksstolar på Jysk som jag och barnen skulle hämta. När vi kommer in i butiken så är det kö vid kassan, så jag säger till barnen att de kan sätta sig i en soffa som stod där om de inte orkade stå i kön med mig. Det orkade inte Nova och Theo, så de ville sätta sig i soffan medan Freja följde med mig. Twinsen verkade inte alltför trötta ändå, för det tog nog inte ens en minut innan de började klättra runt i soffan och sedan vidare ut på golvet. De störde ingen och var inte i någons väg, de gick runt och tittade på alla olika saker som stod framme till försäljning. Kön som Freja och jag stod i rörde sig inte särskilt fort utan fylldes akta på med folk, så nu började hon ledsna lite och hängde i min arm. Då ser jag att twinsen fått syn på sakerna i entrén och det som står uppställt utanför mot parkeringen. Jag ville inte lämna kön och inte ville jag ropa ända bort till dem att de var tvungna att stanna kvar inne i butiken, så jag bad Freja om hjälp.

– Freja, kan du säga till Nova och Theo att de måste stanna i butiken så de inte springer ut. Sa jag lite tyst.

– Varför då? Frågade hon och lät besvärad.

– Därför att det kör bilar precis utanför så jag vill inte att de går ut utan oss, säg att de måste vänta här inne. Förklarade jag.

– NOVA! THEO! NI FÅR INTE GÅ UT UR AFFÄREN SÄGER PAPPA! OM BILARNA KROCKAR MED ER SÅ KAN NI DÖ! Skrek hon VÄLDIGT högt och tydligt så ALLA hörde.

– Okej… Jag menade att du skulle gå dit och säga det till dem, ropa kunde jag också ha gjort. Förklarade jag och hörde hur alla andra människor och kassörskan började skratta åt oss.

Men där får jag ju skylla mig själv, ibland tänker man sig inte för ordentligt och då kan det bli såhär. Det händer ganska ofta faktiskt, men inte lär jag mig för det…

Jag hinner tyvärr inte skriva mer här nu, för nu ska jag på kick-off med jobbet! Kick-off, på en båt… Hm… Hoppas ingen försöker kicka av mig från båten, för då lovar jag att jag kommer bli asförbannad! Mer om detta i nästa blogginlägg, tack för att ni läser. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till alla som känner sig träffade av detta. Jag har ju en tendens att råka ut för många intressanta människor, och nu vill jag fokusera på en grupp som alltid har funnits där. Det är bara det att den senaste tiden så har dessa utmärkt sig ovanligt mycket och därmed orsakat sedvanlig irritation i min rakade skalle. Det handlar om bilister, som kommer körandes från en påfart upp på en större väg. Varför, och jag upprepar VARFÖR… Varför måste ni komma i väldigt hög hastighet längs påfarten, för att sedan helt slå av på farten när ni ska göra det kommande filbytet? Vad är detta att bry sig om tänker ni, kalla mig surgubbe om ni vill. Men jag har sällan bråttom utan när jag ser någon komma körandes på en påfart så placerar jag mig så att den bilen lätt ska kunna komma in framför mig. Men detta blir ju omöjligt om bilen då plötsligt bromsar in , och ibland när jag upptäcker detta i tid så försöker jag ju köra förbi bilen istället. Men då kan de börja gasa på helt plötsligt så att det ändå blir pannkaka av alltihop. Tittar inte dessa på ”Arga Snickaren”? Man måste ha en plan! Så brukar arga Anders säga vid upprepade tillfällen. Jag blir bara besviken på mina medmänniskor ibland. Så pass att jag kan behöva en liten men stark grogg…

Nu är det arbetsvecka igen, helgerna går som vanligt alldeles för fort tycker jag. Men kidsen och jag hann faktiskt med en hel del denna helg!

Den roligaste händelsen var när vi var på skogsäventyr i Tyrestaby på söndagen. Nu blev det inte som jag hade tänkt mig att det skulle bli, det blir sällan så faktiskt. Men vi hade en härlig dag tillsammans ändå! Först så åt vi lunch hemma, sedan packade jag en matsäck som vi kunde äta ute i vildmarken. Precis innan vi skulle åka så ringde min kära syster och berättade att de också kommer dit, men att de tänkt ha en liten picknick på ängen där tills vi kommer ut ur skogen igen. Så trevligt detta skulle bli!

Min plan var enkel, att vi går en bit längs barnvagnsslingan där och när vi hittar något intressant ställe så skulle vi avvika från skogsvägen och bara kasta oss ut i vildmarken. Men med barn så blir det ju som sagt inte alltid som man tänkt sig. Nova blev ganska omgående väldigt arg över att hon var så törstig, så vi fick starta med en oplanerad vätskepaus. Sedan så fick jag syn på en tjädertupp ute i skogen, så jag omfamnade barnen framför mig och pekade in i skogen där tuppen befann sig.

– Är den farlig? Frågade Freja.

– Nej då, men… Hann jag bara säga innan det som skulle bli ett ”nice family moment” urartade helt!

– Jag vill gå nära den! Ropade Freja och sprang snabbt in i skogen med Nova och Theo hack i häl.

Tuppen blev självklart livrädd och tog till flykten längre in i skogen, men det var så mycket fallna träd och annat i vägen så den lyckades inte flyga undan. Barnen lyssnade inte på mina hundkommandon som STOP eller STANNA, inte heller FOT fungerade. De tjoade så pass högt själva att jag inte tror de hörde mig, och de är ju mycket mindre och smidigare än mig också. Dessutom alldeles nytankade med vätska så de drog ju ifrån mig där inne i skogen, jag måste ha sett jätteklumpig och osmidig ut där om någon såg oss. Plötsligt vänder barnen och kommer skrikandes tillbaka mot mig!

– En harkrank! Ropar någon högt och sedan börjar alla tre att skrika högt där ute i skogen.

När vi samlat oss och hämtat andan igen, vilket tog onödigt lång tid för min del, så hamnade vi intill en stor bäck. Vi smög fram för att se om vi kunde hitta några grodor eller ödlor kanske, om vi hade tur. Det gjorde vi inte, utan de hittade istället ett träd som fallit ner över bäcken som de ville balansera på över till andra sidan. Trädet var ganska grovt så jag såg inga större problem med detta, utan tänkte att de självklart skulle få utforska skogen nu när vi var där.

Detta var precis intill skogsvägen, så jag ställde mig nu vid vägkanten och väntade på att de skulle komma tillbaka. Då hör man det som man inte vill höra just då, ett väldigt högt plums…

Frejas sandaler hade glidit på trädstammen och nu låg hon och skrek i vattnet. Det var inte så djupt tack och lov, utan hon satt upp och skrek för sitt liv medan jag skyndade mig fram för att hjälpa henne upp. Men en olycka kommer sällan ensam brukar det ju heta, och jag vet inte om man kan kalla det olycka det som hände härnäst. Theo som nu tar sats för att snabbt springa tillbaka över trädet till vår sida halkar till, men hans tröja fastnar i ett av trädets grenar. Så istället för att han också skulle falla ner i vattnet så blir han hängandes i tröjan och ropar på hjälp. Jag får tag i Freja som skriker väldigt högt, och verkar livrädd. Theo börjar nu också att gråta, och jag försöker skynda mig upp ur bäcken med en kall och dyngsur Freja i famnen. Men min ena sko har sugits fast i sumpmarken och i mitt försök att komma loss så faller även jag, så nu låg vi båda i bäcken igen. Nova står nu mellan oss och skogsvägen, hon gråter och skriker att vi måste rädda Freja från krokodilerna!

Jag vet inte varför hon trodde att det fanns krokodiler där, om det var mitt prat om ödlor tidigare kanske. Jag hade tyvärr inte tid att förklara detta just nu, och människor som annars skulle passerat förbi stannar till och tittar på oss. Någon ser ut att filma med sin mobiltelefon, man verkligen älskar 2000-talet…
En äldre dam erbjuder sin hjälp men jag tackar vänligt nej samtidigt som jag lyckas få upp Freja på torra land igen, nu var det bara att lyfta ner Theo. Men hans tröja gick ej att rädda utan revs sönder längs hela ryggen, han vägrade dock att ta av sig den eftersom det var hans favorittröja. Så när alla lugnat sig igen föreslog jag att vi skulle åka hem istället, och alla höll med. Ingen orkade eller ville gå själva, så Freja hängde på min rygg och sedan tog jag Nova och Theo under vardera arm och gick med plaskande före detta vita fina sneakers tillbaka till bilen. Vi mötte många med stirr i blicken kan jag lova, men barnen var tysta och lugna nu i alla fall. Man kunde tro att eländet skulle sluta där, men låt mig då presentera er för ”The Life Of Jimmy” vars liv inte riktigt är som alla andras…

Vi hade ju inga ombyten med oss, för jag hade aldrig kunnat räkna med att det skulle sluta såhär. Så jag föreslog att vi skulle ta av oss alla blöta kläder och frågade Nova om hon kunde låna ut sin fleecejacka till Freja som var alldeles blöt. Men det gick hon inte med på eftersom Freja luktade så äckligt av bäckvattnet, Theo gav sin fleecejacka till Freja tillslut så att vi kunde sätta oss i den nu stekheta bilen. Men det gick ju inte, sätena var fräsande heta och jag kunde omöjligt sitta där utan kläder. Istället brände jag mig ordentligt!

Så jag startade bilen och lät temperaturen sjunka långsamt medan AC:n jobbade för fulla muggar. När det äntligen var okej att låta skinnet vidröra sätena igen så började vi åka hem, men det blev genast dålig stämning i bilen.
– Det luktar äckligt i bilen pappa! Jag kommer kräkas! Säger Freja med gråten i halsen när den äckliga doften av våra blöta kläder börjat sprida sig genom bilen, och sedan började hon kräkas och Nova och Theo började skrika i baksätet…

Haha, nej då vi har inte jagat några tjädertuppar. Inte har vi heller ramlat ner i några bäckar eller hamnat på Youtube. Men detta skulle absolut kunna hända, det lovar jag er. Vi hade en härlig promenad utan olyckor, men jag fick säkert hundra frågor om vart i skogen det hade brunnit tidigare. De syftade på när jag tidigare berättat om den stora skogsbranden som härjade i Tyrestaby när jag var barn, så jag minns inte vart i skogen det brann. Så fort jag pekade på ett djur eller något annat ute i skogen som jag ville att de skulle se, så frågade de direkt om det var där det hade brunnit. Jag förklarade mig nog lika vänligt varje gång att jag inte mindes vart det brunnit, men det är ju kul att de är så nyfikna.

De var även fundersamma över varför så många av träden såg så gamla ut, och varför så många av dem hade blåst omkull. Vi såg tyvärr inte så många andra djur än olika fågelarter, där en stor baddare som liknade en gås var höjdpunkten. Men vi såg även spår efter bävrarna som gnagt sönder några träd som fallit till marken, det var spännande och här ville de känna och utforska mer.

Denna skogstur var väl cirka 5 km lång, så för att förklara detta enkelt så sa jag att vi gått 5000 meter när vi kom ut ur skogen. Det tog oss lite mer än en timme tror jag, men då vandrade vi bara fram längs barnvagnsslingan utan större avvikelser ut i det vilda. De var fortfarande pigga och glada, men Freja tycker att det är bättre att ha gympaskor på sig ute i skogen istället för sandaler som hon valde denna gången. Jag kunde inte annat än hålla med, men hon klagade inte en endaste gång på skorna i alla fall vilket var bra. Theo verkade ha mycket energi kvar, medan Nova nog tröttnade på att gå mot slutet när det inte fanns lika mycket att titta på längre. Men nu väntade ju min syster och bror på sin picknickfilt med kusiner på ängen, dags för lite välförtjänt fika! Sedan avslutade vi med en glass i solskenet innan klockan började bli mycket, dags att köra hem barnen igen.

Redan i lördags så träffade vi en av kusinerna när min bror och Svea var på besök hemma hos min mor. Vi fikade där och barnen fick leka av sig lite tillsammans, nu har de skaffat studsmatta så det är rena rama kollot där när man kommer dit. Med gungor, klätterställning och den stora poolen som de provade att bada i förra sommaren. Men det blev inget badande denna gång, bara hopp och lek. Självklart skulle det gosas med hundarna också, så det gjorde de nästan omgående när vi kom dit. Efter en stund kom farsan och Kent tillbaka efter att ha hämtat hem en bil som min kusin Rikard från de djupa norrländska skogarna hade köpt. En fin Audi minsann! Jag byter gärna, bara så du vet det kära kusin! Men vi hann tyvärr inte vara kvar hela dagen, utan åkte hem för att inte missa hela semifinalmatchen mellan Sverige och USA i Hockey-VM. Heja Sverige!

Jag som tänkte att vi kunde ha på denna hockeymatch lite i bakgrunden när vi kom hem, eftersom det nog bara var jag som var intresserad. Men så fel jag hade, alla barnen satte sig i soffan med sitt lördagsgodis och tittade på matchen. De verkar ha fått lite blodad tand efter att ha sett när Djurgården vann cupfinalen för någon vecka sedan, men jag vet inte vad de fastnade för just här. Jag får en känsla av att vi ser på matchen med lite olika ögon om vi säger så. De verkade mer intresserade av många i publiken, färgerna på matchställen och sättet kommentatorn kommenterade matchen. Han är ju lite högljudd och aningen excentrisk den gode Niklas Holmgren, och kan ju få en enkel puckdump i sarghörnet att låta som det matchvinnande målet i en jämn Stanley Cup final. Jag förberedde middagen under tiden matchen spelades klart, så tyvärr såg jag inte så mycket utan fick nöja mig med att lyssna. Men barnen ropade glatt att jag skulle komma och titta så fort Sverige gjorde mål, och det blev ju många mål. Sverige vann med 6-0 och blev därmed klara för VM-final, den spelades ju igår mot Schweiz. Barnen ville se den matchen också, men den spelades på kvällen när de skulle sova. De ville nog mest se matchen eftersom det skulle bli medaljutdelning efteråt, just pokalen och medaljerna är spännande grejer…

Jag kollade dock på matchen, såklart! En tillknäppt historia, men underhållande måste jag säga. Den var spännande rakt igenom även om Tre Kronor ägde mycket av spelet, men det slutade oavgjort 2-2 och gick till straffar. Där kunde Sverige vinna och var nu världsmästare för andra året i rad, riktigt häftigt!

Och detta med ett ungt lag som gick obesegrade och bjöd på riktigt underhållande matcher genom hela mästerskapet. När barnen vaknade idag så visade jag ett klipp när lagkaptenen Backlund tar emot pokalen och lyfter den med hela laget, det tyckte de var coolt. Stort grattis till guldet Tre Kronor, HEJA SVERIGE!

En annan som inte helt oväntat slagit sig in i landslaget är Mogge och Amandas underverk, Hugo! Han stoltserade idag på sin fars Instagram i Sveriges matchställ som ska bäras i sommarens fotbolls-VM i Ryssland. Det gläder mig något oerhört att förbundskaptenen Janne Andersson så tidigt fått upp ögonen för Hugos talang när det gäller bollar och pastarätter. Storlaget Juventus har ju haft scouter smygandes runt Hugo sedan minst ett år tillbaka, detta fick vi ju själva erfara när de smög runt bland buskarna hemma hos oss efter att Hugo varit på besök med sin familj. Och som jag sagt tidigare, potentialen finns ju där rent genetiskt så därför är jag så glad för hans skull. Han kommer lyckas, det är jag övertygad om, sedan så har jag ju inte sett så mycket av vilken spelartyp han är i dagsläget. Jag vet att Mogge gärna ser Hugo som den nya Del Piero, men jag kan mycket väl tänka mig att med Amandas gener faktiskt resulterar i att han kan bli en mycket bättre spelare. En ny Baggio, Hugo Baggio. Låt det namnet rulla lite på tungan ett tag så förstår ni ju att han kommer göra succé. Go team Hugo!

Detta ska väl vara allt jag hade att skriva för stunden, så ett stort tack för att ni läser. Ut och njut av solen nu allihop, ha d biff!

DAGENS JERKER går till Henke. På hans födelsedag? Varför det kanske ni undrar, jo för denna kommentar:
– Har du solat med en magnecyl i helgen? Du är ju för fan kritvit!
Jäkla skitgubbe, hoppas han blev mycket äldre än mig nu som straff. Annars ska han få en snabbåldrande- och snoppkrympande förbannelse av mig i födelsedagspresent…

Solen fortsätter skina, hur härligt som helst! Dags att damma av några riktigt gamla barnlekar med kidsen då tycker jag…

Ja faktiskt, det fanns ju massor av roliga utomhuslekar att göra när man själv var liten. Och när vädret är så pass bra så kan man ju se vad de vill göra med exempelvis en boll, den tar jag med mig tänkte jag. Så när jag skulle hämta barnen på sina skolor i onsdags så parkerade jag bilen hemma hos dem och tog tag i min dammiga cykel som stod där och flirtade med mig i solskenet. Efter att ha pumpat upp däcken och letat fram cykelhjälmen så åkte jag iväg. Och i min upphetsning så glömde jag såklart bollen kvar där hemma…

Sak samma, det finns andra saker man kan göra! Barnen cyklar gärna på morgnarna när Jenny lämnar dem numera, det går lite snabbare och smidigare då. Oftast så väljer Freja att gå, medan twinsen vill cykla. Men de har ju lite längre till sin förskola så det är ju förståeligt tycker jag. Och när jag hämtar dem på dagarna så får cyklarna plats i bakluckan på bilen, så det går ganska smidigt. Men denna dag så hade även Freja cyklat, och då får inte alla cyklarna plats i bilen. Så då tog jag med mig min cykel istället när jag hämtade dem, och så åkte vi tillsammans på en liten utflykt till Bosses backe. Nova tog täten, och när vi mötte en annan cyklist på vägen som visade sig vara en mamma till ett av barnen i deras klass kände Nova att hon tydligen skulle köra ett ”chicken race” på sin lilla 12-tums cykel mot henne. Jag fick dock efter lite bestämda rop över Nova på samma sida som oss andra och mötet gick smärtfritt, och slutade med en vänlig hälsning i farten. Sen var vi ju framme, och där på den stora ängen finns ju massor av plats för lek!

Barnen ville först klättra lite på krokodilerna som står utställda där, Theo kan man skymta lite längre bort sitta på sin egen krokodil. Sedan tittade vi till blåbärsriset där vi brukar plocka bär senare på sommaren, men nu var det bara små rosa tendenser till bär så vi väntar tills de är redo. Vilken lek skulle vi leka nu då, det var ju frågan. Jag berättade om en rolig lek jag lekte ofta som barn, som heter ”Burken”!

Freja hade hört talas om leken men kom inte ihåg vad den gick ut på, medan Nova och Theo aldrig hört talas om denna lek. Så jag förklarade vad den gick ut på och hjälpte sedan till i uppstarten av leken när alla sprang och gömde sig. Men detta lärde de ju sig snabbt och på slutet var även jag med i leken. Skoj faktiskt! Trots att det inte fanns tillräckligt stora träd för mig att gömma mig bakom, och att jag dessutom var tvungen att springa lite. Men när vi lekt färdigt så cyklade vi hem igen och mötte då även Jenny som kom gåendes från bussen, perfekt tajming!

Barnen har börjat snappa upp engelska ord som de sedan kommer och frågar vad de betyder. Det kan vara allt från något de hört på skolan, i någon sång eller Youtubeklipp. En rolig händelse var när Theo pratade med mig om det engelska språket, då lät det såhär.

– Jag vill lära mig engelska, för nu kan jag bara ett enda ord. Berättade han.

– Ja men ni kommer alla få lära er engelska i skolan sen. Vilket ord är det du kan då? Frågade jag.

– Det har jag glömt. Svarade han då och gick därifrån.

Jaha, bara sådär så var det samtalsämnet avklarat tydligen. Men jag minns hur spänd och nyfiken jag var när vi skulle få lära oss engelska i skolan, då gick man väl i fjärde klass om jag inte minns helt fel. Tänk att få lära sig ett helt nytt språk, det var så häftigt! Jag var jättetaggad inför detta och var så stolt över mina första engelska ord. Sedan kom ju alla dessa tjatiga glos förhör, och så var man tillbaka till att ha bild som det roligaste ämnet i skolan igen…

Det här med fotbollsallsvenskan, vad är det som händer… Måste Hammarby toppa serien med AIK på andra plats dessutom? Djurgården ligger på en blygsam åttondeplats, och har tydligen bedrövligt svårt att göra mål. De släpper inte in så många mål, men vad hjälper det. Man måste ju göra mål för att vinna, och det har ju gått sådär. Att inte sportchefen Bosse Andersson ringer mig, jag är ju mellan två lag just nu! Jag har faktiskt gjort mål i korpen när jag spelade där, och har även stänkt in en och annan balja när innebandyn begav sig.

Jorå Bosse, det är bara att ringa om ni behöver en powerstriker, det skulle vara kul att spela fotboll igen. Nu har de förvisso fått tillbaka sin anfallare Mrabti som skadade sig i början av serien, så det kanske lossnar nu utan mig. Men tänk att få höra kommentatorn Lasse Granqvist skrika ut mitt namn i direktsändning…

– MÅÅÅÅL!!! Det är mål igen! I matchminut 2 gör han sitt tredje mål för dagen, han är helt otrolig! Jimmy Hanell a.k.a il Capitano! GOAL! GOAL! GOAL! Alltid ett hattrick i bakfickan!

Vi får se vad som händer, bara han inte ringer nu i helgen för då tänkte jag vara ute med barnen i det fina vädret. Idag blir det besök hos barnens farmor, tillika min kära mor, och imorgon tänkte jag att vi packar en matsäck och ger oss ut i vildmarken. Vilda familjen! Detta var allt för denna gången, tack för att ni läser. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till de vetenskapliga forskare som nu har en teori om att alla vi som tillhör blodtyp Rh-negativ inte härstammar från jorden, utan är aliens. Verkligen intressant, detta rör sig ungefär om en folkgrupp på cirka 1% inom världens alla nationer. De hävdar att vi är en annan typ av person, och tydligen är vi personer med högre IQ än de med Rh-positivt blod. Vi skulle också vara mer mentalt och känslosamt stabila, ha en lägre kroppstemperatur och även vara känsliga för både värme och kyla. Jag tycker det låter som att jag skulle vara en utomjordisk vampyr eller något liknande om jag väljer att tro på allt detta. Det var just en snygg stamtavla det. En cool grej dock är att vi tydligen inte ska gå att klona på grund av vår blodtyp, så fräsigt! Ni kan läsa artikeln själva, jag skriver in länken här nedan.

https://www.apost.com/sv/blog/har-du-rh-negativt-blod-du-kan-vara-en-utomjording/5883/?un_id=1526233567594

Sommartider HEJ HEJ! Sommartider! Vilket väder vi har haft senaste tiden, stekande sol och medelhavsvärme. Härligt!

Men det finns alltid en baksida av myntet, och det är ju att det är skitvarmt på kvällen så att man inte kan somna. Men det spelar inte så stor roll i sammanhanget, för det handlar kanske om en timmes kamp just då. Vi får ju njuta i massor av soltimmar under dagarna istället, och se hur vårt bruna och gråa vinterland nu sakta börjar skifta till skrikande grönt. Och så har vi ju alla dessa vackra fruktträd som börjat blomma, det är ögongodis det.

Sedan vill jag passa på att önska mig en sak. Ni vet drycken Fireball, som i alla fall jag har stött på vid några tillfällen under mitt liv. Den är ju smaskig! Så jag vill ha ett sådant fruktträd! För den innehåller säkert utöver kanel någon sorts äpple eller något, ett sådant träd vill jag ha. Om ni frågar på blomstermarknaden och säger att det ska vara ett sådant träd där frukten smakar Fireball, då kan de säkert hjälpa er. Det var allt.

Igår var det skolfest på Frejas skola, så då var hela familjen där och röjde runt. Det såldes glass, bakverk, hamburgare och korv, loppisgrejer och popcorn. Det sistnämnda var det som Frejas klass skulle vara en del av, så vi hade poppat popcorn hemma som vi sedan stod och sålde utanför hennes klassrum. Vi turades om att stå där med barnen alla vi föräldrar, så det blev bara en halvtimme vardera, och det gick superbra.

Freja tyckte det var jätteroligt att stå där och ta emot pengar, och sedan räkna ut om det blev någon växel tillbaka eller ej. Hon var dessutom väldigt stolt efteråt, och tyckte att alla som köpte popcorn kom till just henne för att betala. Men jag tror det blev så med tanke på att de andra barnen som stod där med oss försökte bygga ett högt popcorntorn av alla påsarna istället och hade fokus på det.

Och medan Freja och jag sålde popcorn så följde twinsen med Jenny runt på olika loppisar och letade fynd. De hittade lite leksaker och kläder, och när vi var klara med vårt popcornpass så köpte vi hamburgare och satte oss i solen. Vädret var ju som sagt helt fantastiskt! Sedan avslutade vi dagen med ansiktsmålningar och självklart köp av popcorn. Så det var en lyckad kväll för alla inblandade!

En av dagens höjdpunkter var annars när jag hämtat Nova och Theo på förskolan, då gick vi till Frejas skolfest istället för att ta bilen. Och på vägen såg vi en orm!

En kopparorm eller kopparödla, kalla det vad ni vill. Men barnen sa att det var första gången de såg en orm i det vilda. Så de var väldigt förtjusta över detta och stod länge och tittade på den när den sakta slingrade sig längre in i skogen. Nova ville hålla i den för att se om den hade några ben, men jag förklarade för henne att då kan den bli rädd. Så det är bättre att titta på bilder istället än att fånga vilda ormar och andra djur. Inte för att jag är rädd för ormar, så länge de inte bits så är vi polare. Men jag vill nog ändå inte att barnen ska fånga in djur och hålla i dem om de absolut inte måste, och innan de är tillräckligt försiktiga. Jag tycker bara det är okej att fånga in dem om det är för att hjälpa dem med något, men då ska man ju veta vad man gör så inte djuret mår dåligt.

Nu är det inte många veckor kvar för Nova och Theo på förskolan, sen är det sommarlov. Och efter det så är det ju dags att börja i samma skola som Freja, något de verkligen längtar efter. Det märks på dem vissa dagar att de börjat ledsna lite på förskolan nu och är väldigt nyfikna att börja i förskoleklass istället på skolan med alla de stora barnen. Men innan dess så har de just nu något som kallas för ”sommarklubben”, det är något som även Freja hade innan hon slutade förra året. Det är pirattema, och man delas in i olika sjörövargäng med varsin piratkapten (pedagog). Sedan åker de på lite utflykter tillsammans nu varje vecka, och avslutar sista veckan med en piratfest. Då får barnen komma till förskolan klockan 18 och så får vi föräldrar åka hem. Sedan bjuder förskolans kock på en riktig kalasmiddag, och sedan är det fest för hela slanten. Tills vi kommer tillbaka och hämtar barnen någon timme senare, då ska de får springa ut på ”plankan”. Jag återkommer med info om vad det innebär sen när det är dags…

Idag lyssnade jag på radio och fick härliga sommarfeelings! Det var Ebba Grön som sjöng, och det kändes somrigt. Tills jag efter ett tag förstod att det inte var Ebba Grön, det var dessutom på engelska. Nej det var en låt med U2, som skapade dessa sommarkänslor. Jag undrar vad som försiggår där inne i min gigantiska hjärna, har jag helt tappat fokus? Kan det vara alla soltimmarna i popcornståndet igår som kokat min fantastiska hjärna, även känd som ”Mr Fantastic”… Jag kanske inte mår så bra…

Det får nog avsluta dagens inlägg, så jag inte blir överhettad och ”motorskyddet” slår ifrån. Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går till alla er som har tankar om min övervikt. NEJ! Jag luktar inte bacon när jag står i solen för länge. NEJ! Jag flyter inte nödvändigtvis mycket bättre i vattnet. Alltså bara… NEJ! NEJ! NEJ!

Detta händer tyvärr inte särskilt ofta, så därför vill jag börja dagens blogginlägg med att gratulera Djurgårdens IF som igår blev vinnare i Svenska Cupen!

Som sagt, är man ett djurgårdsfan så var gårdagens triumf helt fantastisk! Att vinna så övertygande mot svenska mästarna Malmö FF med hela 3-0, det var snudd på magiskt. Det var många år sedan man fick fira en fotbollsframgång, inte sedan början av 2000-talet har de vunnit något. Men igår så hände det äntligen! Jag hade barnen hos mig så vi tittade på matchen tillsammans, nästan alla av oss i alla fall. Freja verkade ganska fascinerad och snappade upp en och annan djurgårdsramsa som publiken sjöng, och twinsen kom och gick lite under matchen. Jag försökte varva tittandet med att steka pannkakor samtidigt, men det gick bra. När det tog emot pokalen så satt alla barnen och tittade på vad som hände.

– Pappa nu lyfter dom upp den stora medaljburken! Ropade Freja när pokalen hissades.

Jag var mitt i pannkakssmeten ordagrant men rusade till TV:n när hon ropade.

Barnen tittade med stora ögon på vad som hände och satt kvar en stund efteråt när de filmade firandet från spelarnas omklädningsrum. Kanske har ett frö såtts nu hos barnen, kanske blir de sportfånar som sin far och väljer att hålla på Djurgården. De verkade inte tycka om Malmös supportrar i alla fall, de som kastade bengaler och var sura uppe på läktaren. Men varför ens hålla på ett lag i Malmö? Jag förstår inte ens varför de som bor där håller på Malmö, de är så stolta och viftar med sina fula Skåneflaggor. Men faktum är att en Skåneflagga är bara en nedkissad dansk flagga…

Det har ju varit en röd dag nu mitt i veckan, och det är lätt för barnen att förväxla detta med att det är helg. Så när vi tog en promenad ner till mataffären för att handla lite småsaker så fråga först Nova om det var lördag. Jag förklarade att det var ”Christ travlerday” och att dagen efter är en ”squeezeday”, men detta verkade inte riktigt landa helt väl. För vid godishyllan vid kassorna så hände det.

– Pappa! Lördagsgodis! Ropade Nova.

– Nej inte idag, det är bara torsdag nu så du får vänta till helgen. Förklarade jag och började gå till kassan.

Nova dröjde kvar en stund, sedan gjorde hon ett utfall mot godishyllan och greppade det hon ville köpa med sig hem. Det blev en lite längre förhandling än vanligt denna gång, inte nog med att det inte var lördag utan även för att hon hade valt en chokladask med exklusiv choklad för nästan tvåhundrakronor till sitt ”lördagsgodis”. Vi kom överens efter en stund och hon lämnade tillbaka chokladasken, mest på grund av att det inte var lördag. Så nu vill jag bara önska Jenny all lycka när hon och barnen ska köpa lördagsgodis på lördag när barnen är hos henne, lycka till!

I lördags mötte jag upp de fina herrarna inne på Mosebacke, solen sken på bra denna sena eftermiddag. Jag var lite sen efter att ha lämnat bort barnen till Jenny, så när jag kom var redan Tommy, Mogge och Marcus på plats. De hade till och med skaffat sittplatser! Vilken lyx, så vi satt där i solen och njöt av tillvaron medan vi drack lite öl. Sedan tog vi en promenad till en restaurang som min syster rekommenderade, den heter Brickyard. Det verkade vara ett trevligt ställe, det var fullproppat med folk i alla fall. Men vi hade tur även här och hittade platser på uteserveringen. Nu när vi gått flera hundratusen meter, eller i alla fall steg kändes det som, så var vi hungriga. Vi beställde in lite lökringar och vitlöksbröd i väntan på att den riktiga maten skulle komma. Men man blev ju nästan mätt på detta, det var oerhört generösa portioner. Så när maten väl serverades så var jag inte så hungrig längre, bara full. Men gott var det!

Sedan så tog vi en gemensam promenad bort till Medborgarplatsen tror jag, undrar varför jag minns detta så luddigt? Här tackade vi av Mogge för kvällen, sedan hoppade vi andra på tunnelbanan. Och de övriga klev av vid Gullmarsplan medan jag fortsatte till Farsta där min buss avgick. Undrar varför jag måste råka ut för märkliga människor? När jag stod och väntade på bussen så kom en äldre man fram till mig och ville småprata. Han pekade bort mot centrumbyggnaden och förklarade vad det var för musik som ungdomarna där borta spelade.

– Abdul bull bull! Det kallar jag den där musiken för, Abdul bull bull! Det är rena bebisfabriken där borta, vart är detta landet på väg? Frågade han sig och jag hörde att han talade med en brytning.

– Vart är du själv ifrån? Frågade jag honom, men då ringe hans mobiltelefon innan han hann svara på min fråga.

Hans ringsignal var för övrigt det högsta jag hört i hela mitt liv, där gör sig inte ens ”hesa Fredrik” besvär. Han pratade ganska högt också, så att den som ringde verkligen skulle höra honom. Jag hörde nu att det lät som ryska eller något annat slaviskt språk, och när han avslutade samtalet så fortsatte han prata med mig.

– Jag pratar tolv språk min vän! Hur många språk talar du? Frågade han mig.

– Eh, ja… Svenska och engelska, och sedan kan jag en hel del svordomar på finska och en skvätt tyska! Förklarade jag.

Nu kom det ett sällskap med två unga tjejer och en kille som han hälsade välkomna till busshållplatsen istället. Det visade sig att en av tjejerna förstod tjeckiska, så nu pratade de om något jag inte alls förstod. Men det var rätt skönt, nu kunde jag kliva på bussen och luta mig tillbaka i stolen med bra musik i öronen resten av bussresan. Det var rätt skönt att komma hem i hyffsad tid, så att man inte blir så trött nästa dag. Men när jag tittade på klockan hemma så förstod jag ingenting. Den var ju bara halv tolv tror jag, fasen vilken lam utgång tänkte jag då. Men vi hann ju ändå med så mycket, vi pratade om allt vi behövde och njöt av en riktigt god middag. Så jag insåg snabbt att jag nog väldigt nöjd med hur kvällen artade sig, och så vuxen jag kände mig bara sådär! Vi har funnit balansen mina herrar, så detta gör vi om tycker jag!

Under denna utekväll så var det en hel del hammarbyare ute, de hade tydligen vunnit någon jäkla fotbollsmatch… Vem bryr sig!! Haha, nej men jag är inte bitter som ni hör. Men det var även väldigt många Metallicafans ute på stan, eftersom Metallica skulle spela sin första av två konserter på Globen denna kväll. Den konserten hade jag ju mer än gärna velat gå på, men det fanns inga biljetter kvar till mig. De är ju mina absoluta favoriter, de har gjort såååå många bra låtar och konserterna är alltid asbra!

Nu slog de världsrekord i publik på Globen också, över 17000 personer fick de in i den stora bollen. En stor snackis efteråt var att bandet skänkte över 300 000kr av biljettintäkterna till Stockholms Stadsmission, bara sådär! Vilken fin gest! Men jag som följer bandet på Instagram bland annat har sett att de skänkt bort pengar efter varje konsert till någon organisation som hjälper till i samhället. Jag kan tänka mig att bandmedlemmarna tjänar rätt bra med pengar ändå, men jag tycker ändå att det är väldigt fint gjort av dem. Tänk om alla var lika generösa som Metallica…

Hockey-VM är i full gång och Tre Kronor går som tåget i turneringen! De är obesegrade och spelar emellanåt en bländande hockey att titta på, hoppas det fortsätter så genom hela turneringen så att de kan försvara guldet. Heja Sverige!

Jag tackar nu för mig, för om sanningen ska fram så blev jag nu akut kissnödig. Tack för att ni läser, önskar er alla en trevlig helg! Ha d biff!

DAGENS JERKER går såklart till Saltsjöbadens guldgosse, detta efter att han någon gång under lördagens utgång slickat på mig i smyg. Hans lille son Sigge hade haft feber hela veckan berättade han, och gissa vem som däckade i feber sent på söndagen….

Skit! Skit! Skit! Så himla onödigt, nu är jag upprörd. Det spelades ett fotbollsderby mellan Djurgården och Hammarby igår, ett derby som tyvärr Bajen vann med 1-2 efter ett avgörande mål på övertid…

Men såhär blir det ju ibland, eller så blir det ganska så ofta uppenbarligen när man hejar på Djurgården. Min gode vän Marcus postade bilden här ovan på sitt instagram, den är rätt så tydlig faktiskt. Derbyn är tydligen inte deras starka sida. Nu vet inte jag om jag tycker att Djurgården var värdiga att få vinna matchen eller ens få komma undan med ett oavgjort resultat. Straffen de fick som resulterade i en kvittering kom ju som en skänk från ovan kan jag tycka, men eftersom de inte klarar av att göra mål så var det ju välbehövligt. Sedan så gjorde den där dumma Dibba som sagt mål på övertid, jag som hade vunnit pengar på oddset om det slutat oavgjort. Så onödigt, det är vad jag känner. Men tifot var ju fyndigt i alla fall, inte så himla fint men jag gillar tanken med att det ryker ur järnkaminen.

Efter derbyförlusten så såg jag att det spelades en landskamp i ishockey mellan Sverige och Finland, där Tre Kronor ledde med 1-0 inför sista perioden. Härligt tänkte jag! Äntligen en sport där laget jag håller på är bra nog att vinna, för i ishockey är ju Sverige oftast riktigt bra. Så jag såg hur de förlorade matchen med 1-3, det var muntert…

Annars så började jag söndagen med gudstjänst i Värmdö kyrka, barnen skulle sjunga med sin kör där. Så jag sökte desperat kontakt med gud för att hen skulle hjälpa mig jaga bort derbyspöket för stackars Djurgården, men jag tror inte att jag lyckades särskilt bra med tanke på resultatet. Istället så slogs jag av en annan tanke där i kyrkan, ni vet när det ska sjungas psalm. Då står man där och försöker sjunga med väldigt tyst för att man inte kan texten eller melodin. Men istället för att inte höras så kanske man skulle ta i riktigt ORDENTLIGT så att man överröstar prästen och den där orgeln, så pass att folk reagerar och uppmärksammar en där i kyrkan. Jag hör nog hemma i kyrkan, jag känner det nu. För tänk om Anders Bagge eller någon annan från idoljuryn gömt sig bland folket där i kyrkan, så spännande! Då kommer han kanske fram, klappar mig på axeln och räcker över en sådan där guldbiljett till finalen av ”Idol” som jag nog förtjänar. Är man en sir så är man!

I lördags var det kalas, då firade vi min brors fru Sandra. Innan vi åkte dit så krävdes lite förberedelser, som att duscha exempelvis. Jag bad barnen sysselsätta sig med lite pyssel eller liknande under tiden jag gjorde mig klar. Men när jag precis klivit in i duschen helt näck så hör jag denna konversation mellan barnen.

– Nova! Prutta i den här burken! Ropade Freja uppmanande.

– Men jag kan inte, jag har inga pruttar kvar i mig! Svarar Nova lite surt.

– Vänta! Jag kanske kan klämma ut prutt! Ropar Theo glatt!

Vad tusan är detta för sorts pyssel? Haha, jag vill inte ta emot någon burk från dem i framtiden i alla fall så mycket kan jag säga. Nu stod jag lite i valet och kvalet om jag skulle gå ut och kolla upp vad de pysslade med, eller inte. Jag beslöt mig för att låta dem leka vidare, men när jag kom ut ur duschen så satt de och ritade istället. Så märkligt…

Ikväll ska jag vi fira valborg! Jenny och jag går med barnen ner till Sjöliden och firar där, det brukar vara väldigt bra. Med körsång, fiskedamm och självklart en brasa som brinner. Så jag avslutar med att önska alla en trevlig valborg, och riktar även ett stort GRATTIS till vår kung Carl XVI Gustaf som fyller år idag! Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går till Pa Dibba. ALLT ÄR HANS FEL! Det var han, det var han som gjorde målet som förstörde hela derbyfesten…

Igår samlades alla nära och kära för att ta ett sista farväl av farmor, och begravningen hölls i Tyresö kyrka där även min farfar Bo begravdes.

Min farmor bodde ju större delen av sitt liv i Tyresö så valet av den kyrkan föll sig naturligt. Förutom min far och Sussie, som varit väldigt stöttande och hjälpsam i allt detta, så kom även min fars kusiner Hans, Jan och hans fru Helen. Även Monika (hoppas jag stavade hennes namn rätt nu) närvarade, hon har varit en god vän till familjen sedan hon och min far bodde grannar som barn om jag förstått saken rätt. Min mor och Kent var också där. Min syster Linda, Micke och Elvira likaså. Min bror Tommy var också där, och jag med Jenny och barnen.

Och detta blev ju väldigt känslosamt, något jag inte var så beredd på eftersom jag trodde att jag redan gått igenom den sorgliga processen. Jag var väldigt nedstämd och ledsen precis dagarna efter att min farmor dog, men sedan gick det över i en sorts lycka att hon nu förmodligen var på en lycklig plats med sina tidigare förlorade nära och kära. Men när man sitter där i kyrkan och prästen började prata om Gunnel så kom massor av minnen och känslor tillbaka på en gång. Och när man hörde andra snyfta så kunde inga tårar hållas tillbaka. Freja blev ledsen och tyckte det var sorgligt, det påverkade även mig såklart oerhört mycket. Nova och Theo tittade mest fundersamt på personerna omkring sig och förstod nog inte det sorgliga i allt detta. De tyckte nog det var mer spännande än ledsamt.

När vi gick fram för att lägga en blomma på kistan och ta farväl var det såklart jobbigt, men det gick bra. Tills jag såg min syster och bror lägga fram sina blommor med tårar i ögonen. Detta i kombination med att Freja blev ännu mer ledsen av att se oss andra ledsna gjorde att det brast för mig också. Det blev jobbigt och väldigt sorgligt just då. Men på vägen ut ur kyrkan så tackade vi prästen och han påtalade att även om det är en sorgens dag att vår farmor lämnat oss, så har ju redan nya generationer nu blommat fram och syftade på barnen som var där med oss. Det var en fin begravning, och jag är övertygad om att min farmor drog med sig sin nya vän Lill-Babs dit och berättade om gamla roliga minnen som vi fått uppleva med henne.

Efter begravningen så åkte vi hem till min bror och Sandra för att fika tillsammans. Det var avslappnat och trevligt att prata med varandra, många av oss har ju inte träffats på många år. Jan och Helen bor ju i någonstans i Jönköping, och Hans bor på Filippinerna. Jag tror inte vi träffats på nästan 25år, så det var kul att prata om gamla minnen och höra hur alla har det numera. Monika har vi träffat oftare hemma hos min farmor, och jag hoppas att vi alla hörs av igen i framtiden. Gunnel var ju lite utav spindeln i nätet som såg till att vi alla träffats tidigare. Men nu har vi ju Instagram och Facebook som hjälpmedel där vi kan följa varandra lite enklare. Stort tack till alla som närvarade igår, det blev en sorglig men väldigt fin begravning som även lockade till en hel del skratt. Barnen tycker jag tog udden av det sorgsna och bidrog med mycket glädje och bus en sorglig dag som denna. Och jag tror att det blev precis så som min farmor hade önskat det.

Tack för att ni läser, ha d biff!

Jag vet inte hur kändisskapet påverkar min vän sir Jocke just nu, men för min del är det helt sjukt vilken uppmärksamhet jag får helt plötsligt. Något jag inte är van vid…

Det började redan när jag var på väg till jobbet, och körde upp på riksväg 73 på morgonkvisten. Redan där märkte jag av att det bildades köer, förmodligen för att de ville titta på mig när jag körde fram i gubbsläden. Det passade förstås bra med det stora vägarbetet där i höjd med MIO-möbler (mer sponsring tack), då kunde jag se engagerad ut i min bilkörning medan alla andra körde upp jämsides och stirrade chockartat på mig. De kanske aldrig har träffat på en sir i trafiken tidigare?

Men efter ett tag så rullade trafiken på igen, fram till Skogskyrkogården ungefär. Där sjönk hastigheten en aning och jag tror att folk började lägga märke till mig igen. För nu bildades det plötsligt långa köer igen, och medan jag försökte se oberörd ut så kände jag på mig att bilarna omkring mig försökte ta kort på mig med sina mobiler där i trafiken. Jag vill dock inte sätta trafiksäkerheten på spel, så jag ber er att sluta med detta omgående! Och för er som drabbades av alla dessa köer vill jag be så mycket om ursäkt, jag hoppas dock att ni kom fram i tid till era destinationer trots köbildningarna jag skapade denna morgon.

Väl framme vid södra länken så svängde jag av mot Gustavsberg i tunneln och jag tror inte att någon upptäckte mig efter det. Detta är bra att veta för framtiden när bonden Henke ska köra runt mig i hans Bentley, att i tunnlarna kan vi skaka av oss fans och groupies. Jag blev nästan andfådd av denna morgonupplevelse, så det är nog bäst att jag ber bonden Henke att alltid ha färska smörgåsar och kalla flaskor Pucko eller Cola i Bentleyn som jag snabbt kan äta så jag inte drabbas av sockerfall eller liknande. Jag MÅSTE berätta allt som hänt för sir Jocke så han inte drabbas av liknande situationer, han måste vara förberedd på detta i hans nya livsstil….

Jag hinner tyvärr inte skriva mer, jag har fullt upp numera. Men jag ber verkligen om ursäkt till alla som drabbades av bilköerna jag skapade på 73:an på morgonen idag. Det blir nog bättre sen när bonden Henke kör mig i Bentleyn med tonade rutor så att ingen lägger märke till mig. Det är utmanande att vara en ödmjuk och jordnära sir märker jag, lite svårare än jag trodde faktiskt. Men jag växer nog in i rollen. Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går till den fågel som troligen inmundigat en risig chorizo eller liknande och sedan släppte en rejäl ”klutt” avföring på min bakruta på bilen. Sedan rann det där äckliga och intog nästan formen av att någon ger dig fingret. Varje gång jag tittade i backspegeln så såg jag ju detta, och det kan ju enbart tolkas som om fågeln lämnat ett ondskefullt meddelande… Damn you bird!

I helgen hände något stort! Ni vet den ständigt besvikna, arga och roliga komikern/youtubern Sungen som jag skrivit om här tidigare. Han var med på ”Bandit Rock” radio i fredags!

Men det var inte det stora som hände, utan han hade lagt ut ett videoklipp samma dag där han stod i tvättstugan och svor med sitt stora svärd. Ni som har sett eller hört honom tidigare vet vilket svärd jag pratar om. Det är ett STORT JÄKLA svärd! Och efter att ha sett det videoklippet så vände jag mig till min gamla vän Jocke i hopp om att han kunde köpa ett svärd till mig, och då lät det lite såhär…

Så brukar det låta från Jockes sida, lite negativt kan man tycka. Och detta gjorde mig bara lite bitter, för det vore väl ändå fränt med ett riktigt stort jäkla drakdräparsvärd ståendes i hallen hemma! Men misströsta ej, för dagen efter så kom det ett svar i vår konversation från självaste Sungen själv!

Detta är ju stort! Både Jocke och jag är dubbade till legendarer av Sungen! Mitt, och tyvärr kanske även Jockes, kändisskap har nog aldrig varit så pass påtagligt som det är just nu. Omnämnd av en youtuber på hans Facebook sida… Ja jäklar!!!

Jag ser mig i framtiden sitta i stora fåtöljer och intervjuas av diverse kända programledare som David Letterman och Jimmy Fallon. Jag ser mig själv i en stor pool av pengar i mitt egna mansion uppe på gräddhyllan i Hollywood. Glidandes fram på en Harley Davidson med flames och piratflagga som piskar i vinden genom ”hillsen” av kändisar. Jocke bör bo en bit ifrån mig där borta för han är en sådan som annars bjuder in sig själv och snor öl direkt ur kylen. Här hemma i Sverige så vet jag inte vad detta kommer att innebära, här är ju alla så försynta av sig. Men jag siktar på en diskret plats bredvid drottning Silvia under de kommande årens Nobelmiddagar, och även en plats i Svenska Akademien. Där står det ju tomma stolar nu, och har man bloggat i flera år så borde man vara värd en plats där. I så fall lovar jag att fråga åt min vän Marcus a.k.a Guldgossen om han kan få vara med där, för han berättade förra veckan att han var intresserad och att han dessutom faktiskt läst alla Bert-böckerna. Som ni hör så har jag redan en hel del små idéer och förslag på vad jag kan tänka mig i framtiden, så detta MÅSTE ju spridas vidare. Men frågan är hur…

Jag tycker personligen att vi kan börja någonstans där alla måste titulera oss som ”sir”, för så är det om man blir dubbad. Kanske att alla myndigheter här i Sverige skulle ta och krypa till korset först av alla här nu och börja med detta, jo men det tycker jag. Sedan är det nog som så att om man nu är en ”sir”, så förväntas man nog ha en egen bonde som sin tjänare eller väpnare. Lite som karaktärerna i filmen ”Just Visiting”, där ser man ju ett praktexemplar på hur det var förr. Hans bonde får springa bakom hans häst, han får även sitta på golvet med hundarna och äta det som kastas till honom från sin herre. En mycket bra film!

Så var det ju förr i tiden, men nu är det 2018 och det borde inte få gå till på det viset längre. Istället bör vi kalla bonden för assistent, och denne ska utföra enklare sysslor i hemmet och även ta hand om enklare saker på jobbet. Eller vänta, behöver man jobba om man är en ”sir”? Nej det tror jag inte, man gör väl bara sin grej som jag förstår det. Jag tror och tycker att en ”sir” borde finansieras med skattemedel, och jag är övertygad om att alla skattebetalare skulle få mer valuta för pengarna än när våra politiker slösar bort våra pengar på flygresor, hotell, taxi och representation där det bjuds på lunch och middagar till höger och vänster. Assistenten borde nog få ha ett eget boende också och inte behöva sova med grisarna i svinstian, för jag har tyvärr inga grisar. Utan en enklare etta någonstans i förorten tycker jag är ett steg i rätt riktning. Jag bor ju själv i Haninge som får räknas som förort, så det är inget illa menat alls med det.

Frågan är ju bara vem jag ska utse till min bonde här nu, hm? Jag är ju ganska säker på vem Jocke väljer till sin bonde, och det valet faller sig ju ganska naturligt kan jag tycka. Men för min del så har jag lite svårt att bestämma mig, det står mellan Sune och Henke på jobbet. Det vore ju kul att välja Sune, men inte för att han är en otroligt trevlig människa. Utan mest för att han ser fram emot att få gå i pension nu i juni, då skulle ju detta stoppa honom. Och istället för att spela bingo och åka buss hela dagarna så skulle han få bli kvar på jobbet och dras med mig hela dagarna. Mwohahaha!

Men jag är ju ingen elak människa av naturen, så jag väljer Henke istället. Han brukar vara elak och skulle nog må bra av att ha mig om förebild ett tag. Sedan så är han ju ganska trevlig att prata med när han är tyst och vet sin plats. Hans Volvo V70 verkar dock lite strulig så han bör nog byta ut den mot en Bentley eller liknande om han ska kunna köra runt mig i framtiden. Vilket han nog skulle uppskatta eftersom han är den som får köra den, så kan jag sitta i baksätet och beundra omvärlden med ett glas champ… En kall öl menar jag! Eller varför inte en Mojito nu när det börjar bli soligt och varmt ute, fett nice! Skål!

Men då säger vi så, Henke får bli min bonde. Och eftersom jag inte vill vara en girig kändis så får ni alla låna bonden Henke av mig om ni vill det. Kanske ni har lite trädgårdsarbete han kan utföra, eller om ni råkat dricka ett glas vin på helgen men glömt att handla något till middagen. Ja men då kan vi skicka honom i Bentleyn till Coop eller ICA (beroende på vilken butik som vill sponsra min blogg). Ni kan få hans telefonnummer sen så behöver ni inte dra in mig i er planering, detta kommer att bli så bra så! Jag lovar att följa upp detta och meddela er som läser hur detta slutar. Så vi slutar där för denna gång, glöm inte att ni kan tjäna pluspoäng nu genom att titulera mig ”sir” framöver. Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går till ”burnouts”… Då syftar jag inte på bilar som spinner loss och drar iväg med full fart, sådant är ju bara coolt. Nej jag hatar att komma in på en toalett där någon tömt hela ladugårdslasset, och sedan inte gjort rent toaletten efter sig! Där kommer man in med elegant gångstil för att kissa en skvätt, så ser man den efterlämnade jäkla ”burnouten” där i botten på toaletten. Först så blir man upprörd över hur man kan strunta i att städa upp efter sig. Sedan så agerar man vuxet och vägrar städa upp efter någon annan, och hoppas istället på att det ska spolas bort vid nästa spolning. Men, jag vill ju inte att någon ska tro att det är jag som lämnat toaletten så efter mig när jag bara varit inne för att kissa. Så då får man likt förbaskat städa toaletten efter den som kramat svampen så pass illa att det lämna spår efter sig. Detta är arrogant och elakt, jag är beredd att starta aggressiva mailkampanjer om detta där jag stöter på dessa situationer igen…

Det är med en bitter uppsyn jag tittar på min ”nytvättade” bil och ser hur den numera är alldeles matt av vägdammet efter att jag hamnade bakom den grusuppsamlande traktorn i torsdags. Fast jag uppskattar ju att allt grus försvinner förstås, det kändes bara så olägligt att den skulle köra där samtidigt som mig just då…
Men de är ju fina de nya fälgarna i alla fall, de blänker i solen. Men snart har man väl tvingats väja undan för någon annan som tror att de kör en gigantisk Humwee till bil när det i själva verket bara är en Smartcar, och så skrapar jag sönder fälgarna mot en trottoarkant någonstans. Så jag får väl spara denna bilden och ha kvar som minne.

I mitt förra blogginlägg så skrev jag om hur jag mer och mer börjar likna Morgan från Ullared. När jag läste detta för Freja på kvällen så såg hon bilden på Morgan.

– Är det där Erik? Frågade hon mig och pekade på Morgan.

– Nej det där är Morgan från det där programmet på TV när de går runt och pratar med folk i den stora affären. Men jag ska berätta det för min kompis Erik att du tycker han är lik TV-kändisen Morgan, då blir han nog stolt! Förklarade jag.

Hahahaha! Jag tror nog inte att Erik blir så stolt över liknelsen, men jag ska höra med mina andra vänner vad de tycker så jag kan argumentera för Frejas åsikt om det behövs. Undrar om Erik också är skyddsombud på sin arbetsplats? Nu blev det många frågor här, men vi kan ju ta och titta på bilden här igen, så får ni bilda er en egen uppfattning om de är lika eller ej.

Men det är inte bara Erik som får verbalt smisk av Freja. När vi lämnade diskussionen om det var Erik eller ej som var på bilden så häver hon ur sig något ytterst olämpligt.

– Vilken bebismage! Säger hon.

– Nja, han är nog bara lite rund om magen och tycker om god mat. Förklarade jag och pekade på hans mage på bilden.

– Inte Morgan, din mage pappa. Det ser ju ut som att du har en hel bebis där inne, den verkar jättestor. Sa hon och klappade försiktigt på min mage.

Jag tänker inte kommentera detta…

Istället så kan jag ju berätta om när barnen och jag besökte Coca-Colas fabrik i Jordbro idag. De firade 20års jubileum och om man anmälde sig innan så fick man komma dit på deras jippo, och det var grymt bra anordnat!

Först anmälde man sig och sedan fick man ett nyckelband med ett passerkort att ta med sig in i fabriken. Efter detta så gick vi in och hamnade först på en del av deras gigantiska lager. Det var oändligt långa gångar och högt staplade pallar, riktigt coolt tyckte barnen som letade efter Sprite läsk bland alla pallar.

Nu kom vi in till produktionen som var i full gång, och det var lite mer avancerat än den produktion jag jobbat med tidigare. Man kände ju igen vissa moment bland maskinerna, men allt gick så otroligt mycket fortare. Jag fattar inte hur det är möjligt att ha den hastigheten som de hade, men de hade ganska många robotar till hjälp och de underlättar ju en hel del. Personalen gick mest runt och kontrollerade att allt såg bra ut, så det mesta såg ut att bara rulla på helt automatiskt. Barnen hade aldrig sett robotar tidigare och tittade med uppspärrade ögon på hur de arbetade. Häftigt!

Sedan fortsatte vi vår rundtur och kom fram till deras enorma vattenanläggning. Det går åt 1,4 liter vatten per 1 liter producerad läsk. De har dock som mål att minska förbrukningen till 1,2 liter vatten inom ett par år. Hoppas de lyckas! Efter vattenanläggningen såg vi det stora rummet där all läskdryck blandades i stora tankar. Även detta verkade ske per automatik. Sedan på vägen ut så noterade jag ett kassaskåp av bara farten. Det hemliga receptet låg tydligen inlåst där, något jag starkt betvivlar. Men jag berättade om hemligheterna kring colareceptet för barnen och de var väldigt fascinerade av detta hemlighetsmakeri…

Nu kom vi ut ur byggnaden och där hade de ställt upp ett stort partytält. Här fanns en smakbar där vi provade läsk, vi testade en sorts sockerfri Sprite med smak av gurka. Den tyckte alla var god och läskande i värmen. Sedan kunde man tävla genom att gissa hur många små plaströr, som man gör petflaskor utav, det låg i en monter. Vi slog våra fyra kloka huvuden ihop och drog till med en gissning, sedan får vi se om vi gissat rätt eller ej när vinnaren utses vid ett senare tillfälle.

Vi fortsatte vidare ut ur tältet och hörde musik spelas. Där uppträde några cheerleaders och byggde pyramider eller vad det heter. Freja var väldigt imponerad av hur de hjulade runt och gjorde volter. Theo och Nova ställde sig och tittade nyfiket på en som målade graffiti på en vägg. Men jag kände lukten av mat…

Coca-Cola hade bjudit in 5-6 stycken foodtrucks på området som stod uppradade en bit bort. Där kunde man lösa in en kupong från sitt passerkort mot en valfri måltid. Och nu vart det ju beslutsångest delux för oss alla…

Det fanns indisk mat, vegansk mat, hamburgare, fish and chips, specialtacos och annat. Men valet föll på en bil som bjöd på korv med bröd, de största jag ätit i hela mitt liv. Men det var väldigt gott! Korven var lite stark men utsökt, brödet var ju lika stort som en halv baguette. Till detta kunde man få gurkdressing och coleslaw, alltså vi snackar himmelriket för en korvnörd som mig! Detta serverades med friterad pommes som kryddats, mycket gott tyckte vi alla. Vi satte oss på en gräsplätt och tittade på när dessa cheerleaders uppträde en bit bort. Undrar om detta nu har sått ett frö hos Freja som inte kunde slita blicken från dem…

Men sedan var det slut, när vi gick ut genom grinden så fick vi varsin Cola väska som barnen stolt hängde på sig. Sedan berättade de hela vägen till bilen om hur häftig fabriken var och att de vill åka dit igen. Så vi får se vad vi kan hitta åt för liknande evenemang i framtiden. Vi har haft en toppendag tillsammans, så mycket kan vi säga!

Försvarsmakten… När det ligger ett brev bland all post med Försvarsmakten tryckt på kuvertet, då stannar tiden känns det som. Vad vill de nu? Vad har hänt? Repmöte? Hur ska jag ta mig ur detta? Jag höll andan i nästan 12 minuter medan jag öppnade och läste innehållet i brevet…

Det handlade inte om något allvarligt, tack och lov. Det var bara en inbjudan till ”Veterandagen” och ett tack för min utlandstjänstgöring från Försvarsmaktens överbefälhavare, general Micael Bydén. Detta kom lite oväntat, men var ändå välkommet. Efter att man landade i Sverige igen när vi kom hem från Kosovo, så pratade man med en psykolog och sedan var det medaljceremoni. Sedan skickades man hem, med en ny uppföljning hos en psykolog och träffade samtliga från sitt kompani först ett år senare.

Efter det har det varit knäpptyst. Vi i vår pluton har lite kontakt på Facebook, vilket är guld värt. Men annars tycker jag att man nästan sopats under mattan lite. Det handlar inte om att kräva någon sorts uppmärksamhet för det vi gjort, det var ju ändå frivilligt. Men det verkar fortfarande vara många som lider i det tysta efter sin utlandsmission. Tyvärr fångas inte detta upp av Försvarsmakten, åtminstone inte tidigare. Men nu känns detta som en början på något bra ändå. Ett tack, en inbjudan till en dag att uppmärksamma veteranerna. Detta är så otroligt mycket större och mer respektfullt i andra länder, men här i försynta Sverige har det knappt uppmärksammats alls på något vis. Så detta värmde i hjärtat och gjorde mig stolt, hoppas alla ni andra kan känna likadant!

Det var allt för idag, nu ska det gräddas hamburgerbröd inför den stundande middagen. Barnen vill ha hemmagjorda hamburgare med pappas hamburgerdressing. Visste inte ens att de tyckte om min dressing, men vem är jag att ifrågasätta ett sådant smaskigt önskemål. Tack för att ni läste, ha d biff!

DAGENS JERKER går till… Äh, vi tar Henke enligt den oskrivna regeln!

Nu är det fart på barnen när de leker utomhus på kvällarna, våren är onekligen här. Jag hjälpte till med att montera ihop studsmattan hemma hos Jenny och barnen så nu hoppas det för fulla muggar, även grannbarnen kommer och vill vara med och hoppa. Så nu är det fullt ös fram tills det är dags att komma in för kvällen och förbereda sig för sängen. Och de är oerhört speedade när de väl kommer in för kvällen sen! Då ropar de gladeligen högt att de är hungriga IGEN, sedan ska det borstas tänder och förbereda sig för att sova. Att varva ner är inte det enklaste just då kan jag lova…

I tisdags kom Nova fram till mig i hallen när vi klädde på oss ytterkläder för att åka till förskolan.

– Jag vill ha blåa ögon. Sa hon och tittade allvarligt på mig med sina stora bruna ögon.

– Okej, som Theo och jag har menar du? Frågade jag henne.

Då svarade hon inte utan började prata skor med sin syster Freja istället. Jag funderade en kort stund på varför hon ville ha en annan färg på ögonen, men sa inte så mycket mer om det just då. Utan vi åkte och lämnade Freja på hennes skola först eftersom hon skulle åka på utflykt till gamla stan denna dag med sin klass. Och vad tror ni hon önskade för matsäck att ha med sig… Pannkakor? Eller något annat i den stilen kanske? Nej nej…

– Jag vill ha lax och romsås med mig som matsäck på utflykten. Berättade hon.

Haha, så roligt! Men det löste sig faktiskt, så att hon fick med sig sin lax med romsås till sin utflykt. Vi lämnade henne på skolan och åkte vidare till twinsens förskola. När vi kom fram och hängde av oss ytterkläderna där såg jag att Nova stod och funderade för sig själv. Sedan kom såklart en fråga…

– Pappa, finns det ögondoktor? Frågade hon.

– Ja det finns det, vi har ju träffat ögonläkare på sjukhuset när du hade så ont i ditt öga förut om du minns det? Förklarade jag.

– Gör det? Då vill jag byta ögon, för jag vill ha blåa ögon istället. Sa hon ganska bestämt.

– Men Nova, dina bruna ögon som du har är ju fantastiska. Varför vill du byta bort dom? Frågade jag.

Jag fick inget svar denna gången heller, nu kom en förskole kompis emellan och snodde Novas uppmärksamhet. Men jag undrar varför hon vill byta ögonfärg, och hoppas verkligen att det bara är hennes egna lilla idé och inte beror på något annat. Att någon skulle ha sagt något elakt om bruna ögon som gjort henne ledsen, det vore ju bara för hemskt. Så vi får se, hon är ju ändå bara fem år gammal så detta behöver inte vara något illavarslande. Hon kan ju bara ha fått en av sina briljanta idéer igen och vill testa lite nya saker, så vi får se vart detta leder.

Tidigare i veckan var det kör för barnen nere vid Sjöliden igen, och det är något speciellt med hur de återberättar vad de sjungit om där. Det är lite blandade sånger, men eftersom det är kyrkan som håller i detta så blir det ju en och annan sång om gud bland annat.

– Idag så har i sjungit om Jésus. Berättade Theo med sin härliga betoning på det första e:et i namnet Jesus.

Det blir nästan som Jééésus, och det låter så gulligt. Ni som har förmånen att träffa honom kan ju själva fråga honom om kören och vad de brukar sjunga om där, så kommer ni säkert få höra det härliga uttalet själva. Underbart!

Freja var som sagt på utflykt i tisdags, när hon ville ha lax och romsås med sig till matsäck. De gick på vandring i gamla stan och tittade på statyer av S:t Göran och draken som de läst om i skolan. På kvällen när jag skulle natta Freja så pratade vi mer om hennes utflykt, och kom in på Stockholms blodbad. De hade stannat till och pratat om det på vandringen, och Freja tyckte det lät läskigt med att det runnit så mycket blod på marken när de högg huvudet av folk. Men samtidigt tyckte hon att det var spännande. Jag blev lite paff att så små barn redan pratade om detta, för jag minns inte själv när jag gjorde detta i skolan. Men vi pratade vidare om vart de hade suttit och ätit sina matsäckar någonstans, och om kanonkulan som sitter fast i husfasaden på en av de gamla byggnaderna. Den hade de tittat på också. Och en sak leder ju till en annan, så innan vi somnade så hann vi även prata om vår kung och drottning. Men även Gustav II Adolf och Karl XII, som krigade mycket. Hon verkade nyfiken på dessa kungar och vad de lyckades åstadkomma på sin tid. Men jag tror det är bra att vänta med detta tills hon blir lite äldre, så jag förklarade ytterst lite om dem för stunden. Just krig, verkar vara något som återkommer i hennes funderingar numera. Hon har ju en klasskamrat som kommit hit från Irak, och hon berättar tydligen om kriget ibland för sina klasskamrater. Men detta gör Freja nyfiken, så det gäller nog för oss vuxna att vara med på noterna nu och möta hennes tankar och funderingar i allt detta.

Har jag samma kroppshållning som Morgan? Då syftar jag inte på en av mina närmaste vänner, han som har en sexy body och ansiktsprofil som självaste Tom Cruise. Nej utan den här Morgan…

Detta är Morgan som är känd från Ullared, och jag undrar om inte vi börjar likna varandra när det kommer till våra kroppar och vår kroppshållning. Jag säger inte att detta är något negativt, utan bara att min kropp förändras. Hur vet jag detta? Jo jag ser väl det för tusan! Men jag hade även mitt årliga utvecklingssamtal med min närmaste chef idag, och när vi pratade om hur jag utvecklats det senaste året så kom vi in på att min kropp utvecklats och blivit mycket större. Muskelmassor, klädstorlekar och bukfett stod i fokus detta år. Hahaha! Nej då, såklart inte. Vi pratade om hur det gått 2017 och blickade även framåt, och framtiden ser ljus ut för Jimmy Hanell! Nu hoppas vi att det fortsätter på rätt bana under 2018 och att jag fortsätter att utvecklas inom mina arbetsuppgifter och inte bara i kroppsvolym. Make Jimmy Great Again!!!

Nu vill jag sova, är trött tidigt idag. Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER tycker jag kan delas ut till den engagerade personen som körde runt i sin traktor och sopade upp grus idag när jag körde hem. Jag tvättade bilen igår eftersom fiskmåsarna har tagit sikte på den nu igen, och kände mig nöjd hela vägen till jobbet idag. Men när jag åkte hem så hade nog gud ett finger med i spelet igen och skickade fram den söliga traktorn framför mig direkt när jag körde ut från jobbet. Sedan fick jag färdas i vägdammet bakom traktorn i fräsiga 25km/h, och fick en matt yta av damm över hela bilen som en liten bonus. Säkert bara för att det var jag, tack så mycket…

Idag när jag promenerade till bilen så kvittrade fåglarna för fullt, och jag noterade att det inte alls är lika kallt på morgnarna nu längre. I love it!

När jag sprang på en kollega på väg till lunchrummet i fredags, så berättade han att i Tanzania så är flintskallighet ett tecken på att man är rik. Vi är båda två rakade på huvudet, och brukar kalla varandra för flintis ibland. Det lät ju lite kul, men inte vill jag flytta till Afrika. Det verkar så varmt där, och massor av fina djur som bits har de också. Men skulle jag vara rik på riktigt så skulle jag nog inte skylta med det på något vis tror jag, utan försöka ha båda fötterna på jorden trots min flintskallighet/rakade huvud…

Tänk att ett sådant litet samtalsämne skulle så ett frö av tankar som jag bearbetad under helgen. Först tänkte jag på djuren i Afrika, de är ju fina. Sedan tänkte jag på oss som är rakade på huvudet på jobbet, och kom fram till att det just nu är sju stycken. Tänk om vi skulle skaffa oss ett eget bord i lunchrummet att samlas kring varje dag, vilken gemenskap! Där kunde vi diskutera hårtrimmers och eventuella rikemans statusar i Tanzania, och övriga kollegor skulle nog tycka att vi verkade oerhört smarta. Lite som synen man hade på ”de aderton” i Svenska Akademien tidigare, innan alla skandalerna började uppdagas där. Vi skulle kanske bli kallade för ”de sju” när vi sitter där och diskuterar intellektuella saker, och bli upphöjda till skyarna av alla andra! Eller, så fnissar de bara åt våra trendiga frisyrer och tycker att vi ser ut som en kartong med ägg när vi sitter där tillsammans…

Fredagar är ju härliga, eller hur! Nu är det ju några dagar kvar tills det blir fredag igen, men jag längtar redan. Och om ni inte hört det så spelas låten ”För fet för ett fuck” av Svullo på Bandit Rock klockan tre varje fredag. Jag tror det är den låten, blev osäker här nu bara för det. Men det är ett ganska bra avtramp till den stundande helgen, och sedan när man åker hem så kan man lyssna på låten ”Hårdrocksfredag” av Sungen i bilen.

För er som inte vet vem Sungen är så kan jag försöka förklara det med att han är en youtuber/komiker som nästan dagligen dyker upp i sociala medier med sina korta inspelade videoklipp. Han är en långhårig hårdrockare som gapar och skriker på all ondska han utsätts för varje dag, med en stor dos ironi. Låten ”Hårdrocksfredag” är inte den bästa som producerats i Sverige, men den är jäkligt uppiggande och underhållande att lyssna på om man vill bli på lite bättre humör. Sedan så har han ju ett eget svärd som han stoltserar med ganska ofta. Jag borde verkligen också ha ett svärd…

En annan ny låt som däremot är förbaskat jäkla bra, det är en ny singel som släpptes förra veckan. Låten heter ”Rats” och det är inga mindre än Ghost som är skyldiga till detta! Det har ju varit ganska turbulent i det bandet senaste året där sångaren Tobias Forge blivit stämd av bland annat tidigare bandmedlemmar om jag förstått saken rätt, och det pågår även en tvist om vem som är upphovsmakaren till frontfiguren Papa Emeritus. Så nu är Papa pensionerad, och Cardinal Copia har intagit scenen…

Är han inte tjusig? Haha, nej han ser lite obehaglig ut kan jag tycka. Men det är ju det som är coolt med Ghost och alla de tidigare Papas, som alla framförts av Tobias Forge. Till låten ”Rats” då, den som det spekulerats i om den anspelar på den stämning som ligger mot sångaren. Det är en riktigt häftig låt med en härlig touch av 80-talet, sedan älskar jag uttalet av ”Rats” i refrängerna! Så har du inte hört denna ännu, se till att lyssna på den omgående. Du kan även dansa med i musikvideon om du känner för det. Rrrrats…

Jag rundar av där för denna gång, så får vi se om jag hinner med att skriva något mer innan helgen. På lördag ska jag ta med mig barnen till Coca-Cola fabriken på ett litet besök som allmänheten kunde boka in sig på om man ville se hur det går till när en av de godaste dryckerna tillverkas. Ska bli spännande! Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går till Henke. Han har inte varit dum eller så, utan har faktiskt skött sig ganska bra den senaste tiden. Men vi har ju den oskrivna regeln, att om ingen annan utmärkt sig på något vis så tillfaller utmärkelsen Henke per automatik. Så grattis Henke, du har den…

Vad hände med skatteåterbäringen i år, varför var den så låg? Jag betalar ju skatt för tusan…

Det är flera som har reagerat på att återbäringen var lägre än tidigare år. Har någon en bra förklaring till detta så kommentera det gärna. Jag var förvisso sjukskriven under en lång period förra året så för min del är det inte så konstigt, men jag hade ju behövt lite mer pengar just nu.

För bilen, den fina Volvon a.k.a ”Gubbsläden” behövde nya sommarhjul. Det medföljde ju sommardäck, men bara själva gummit. Jag behövde ju fälgar till dessa nu, och har sedan januari jagat begagnade fälgar eller kompletta däck. Men jag vet inte om det var en konstig dimension på däcken eller varför utbudet var så skralt, och de var ju svindyra även begagnade! Nu lyckades jag hitta fälgar till ett hyffsat bra pris som är helt oanvända, men däckverkstaden behöver ju montera på mina gamla sommardäck på de nya fälgarna och sedan balansera däcken. Men det kan väl inte vara så dyrt det, tänkte jag. Bara några hundralappar typ, det går ju fort för dem att fixa det!

– Okej, jaha du har sådana där däck ja… Mm… Ja men då blir det 1200kr på momangen tack! Svarade den otrevliga mannen med smutsiga händer bakom kassan.

Jag försöker ju vara en optimistisk realist, men i dessa situationer är det inte så lätt att leva upp till. Det blir ju trehundrakronor per däck! För att snärta på gummit och sedan balansera däcket. Det gick ju hur snabbt som helst! Jag trodde det skulle gå på ungefär en femhundring för alla fyra däcken, men det var ju bara att betala. Och sedan lämna in skorna för att täcka mellanskillnaden så att jag kunde ta mig hem igen. Tror ni att det ingick i priset att de monterade på sommarhjulen åt mig då? FEL! Däcken fick jag själv lasta in i bilen och montera på hemma senare på kvällen. Jag ska aldrig byta däck igen, no way!

Hörrni! Varför hejade ni inte på Djurgården häromdagen när de mötte Skellefteå? Det såg ju lovande ut, de hade ju en ledning med två mål innan det andra laget bara förstörde allt och gjorde tusentals människor besvikna genom att vinna med 3-2. Och allt började med han, den där spelaren Möller… ALLT ÄR HANS FEL! Jag fick ett primitivt behov av att kasta avföring på honom och alla de andra spelarna i motståndarlaget. Så upprörd blev primaten inom mig! På jobbet igår kom en mycket besviken herr Nilsson in till mig och frågade om jag kastat bajs på Möller ännu. Det hade jag ju såklart inte. Men vi gick snabbt igenom möjligheterna att genomföra detta när matchen ska spelas på Globen. Och kanske skulle vi äta indisk curry innan matchen. Nej nu hoppas jag att Djurgården vänder detta, inget är omöjligt! Det vet jag ju, titta bara på Henke exempelvis som lyckades ta körkort… Hihi…

Denna morgon ville Nova inte ha överdragsbyxorna som fanns att tillgå på förskolan. Hon protesterade redan hemma över att de som fanns på förskolan inte alls var sådana som hon vill ha på sig. Vi försökte kompromissa och byta byxor barnen emellan, men det gick inte för sig. Sedan så var ett par svarta byxor som vi hittade hemma helt okej ändå, great success! Men när vi lämnat Freja så körde vi racet från början igen… Hon vill inte ha överdragsbyxorna på förskolan, då erbjöd vi de vi hittade hemma på nytt. Men då var inte de heller bra för hon gillar inte överdragsbyxor, så då frågade jag igen om hon ville byta byxor med Freja som erbjöd sig att byte med henne. Fast, nej… Inga överdragsbyxor ville hon ha och dagens lämning på förskolan såg ut att dra ut på tiden och bli den mest långdragna någonsin. Men när vi väl kom fram till förskolan så var detta inget problem längre, så märkligt…

Man får verkligen uppleva några känslomässiga turer i humörens berg- och dalbana med barnen, och ibland kastas man nästan av uppe i loopen och faller handlöst ner i vagnen när den passerar under en igen. Ja lite så känns det, men topparna är helt fantastiska!

Igår kväll var jag på ett långt möte som anordnats av Värmdö IF inför uppstarten av knattefotbollen för barn födda 2012. Nova och Theo verkar lite sugna på att börja spela fotboll så jag tänkte i alla fall höra vad de hade att säga. Mötet handlade mestadels om att föräldrarna själva skulle engagera sig som tränare och lagledare, och hur kul det är att vara ledare. Jag skulle absolut kunna tänka mig att ställa upp vid ett senare tillfälle, det är säkert kul och väldigt givande men jag kan inte avsätta den tiden det kräver just nu. Det skulle inte bli bra för någon.

Men sedan fick jag tyvärr ett mindre bra intryck och känsla från föräldrarna när det gäller barnen, där det blev diskussioner huruvida man ska könsindela lagen eller ej. Det fanns de som inte vill göra detta och jag tycker själv att det är fullkomligt urdumt att göra så, men andra föräldrar och ledare verkar inte hålla med riktigt. Det skulle bli för stora grupper tror de, men jag förstår ändå inte varför man måste dela in dem i kön istället för att ha mindre blandade grupper. Jag tycker det skulle vara skoj att se Nova gå loss med sin vinnarskalle i ett mixat lag när de blir lite äldre, hon är ju en riktig hårding som inte viker ner sig för någon oavsett storlek eller kön. Hon skulle mycket väl kunna bli en ny tuff Frida Östberg och göra succé i landslaget.

Nu är ju detta inte bestämt ännu, men jag tycker att om de resonerar såhär redan nu att det kanske finns bättre alternativ för twinsen där de får spela tillsammans. Vi får se helt enkelt!

Nu ska jag prata med min far och höra hur allt gick på begravningsbyrån idag, kanske har vi ett datum för min kära farmors begravning snart. Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går till min kontorsstol på jobbet som strular och inte riktigt fyller sin funktion längre. Men idag fick jag välja ut en ny stol i en katalog, en svart stol som heter Zorro! Jag hoppas innerligt att det ligger en Zorro-mask, en värja och en svart cape i förpackningen. Så när den kommer då ska Henke, sergeant Garcia och ni andra få se på fan… Z! Som i Zimmy!

Då var man tillbaka i vardagsrutinerna igen efter några dagars ledighet med barnen. Jenny och jag tog ledigt några dagar vardera förra veckan så att barnen kunde få ha påsklov, så från i torsdags förra veckan var de med mig tills igår kväll. Och vi hann med en hel del faktiskt!

På torsdagen så hade vi äggjakt när vi kom till lägenheten, eftersom jag inte träffade dem under påskhelgen. Så jag förklarade att jag hade sett den där påskharen skutta runt i lägenheten utan att berätta för mig vad den höll på med, men att jag visste var ett påskägg fanns. De hittade det påskägget på köksbordet, och i ägget bland lite godis låg det en hoprullad liten lapp med ett meddelande till barnen. Det var från påskharen, och nu skulle de leta efter det gyllene ägget. Det var gömt i ett hus i huset…

– Jag tror jag vet! Ropade Freja och sprang in till deras sovrum med Nova och Theo hack i häl.

I deras sovrum finns ett litet hustält, och i det tältet låg ett guldfärgat påskägg på en stor hög av gosedjur. De öppnade ägget och hittade en ny hoprullad lapp med ett meddelande, tillsammans med varsin godisbit så de orkade fullfölja jakten. Nu skulle de titta i en låda som fanns under det gyllene ägget, så de började flytta bort berget av gosedjur och fann där en ny hoprullad lapp och tre silverfärgade paket!

– Titta pappa! Det är tre paket, med våra namn på! Ropade Freja och läste namnen på lapparna innan hon delade ut dem till sina syskon.

– ÖPPNA DOM! Ropade jag inlevelsefull för att tillföra lite effekt.

Barnen såg lite fundersamma ut när de öppnade paketen, de innehöll varsin film. Det var ”Hotel Transylvania”, ”The LEGO Movie” och ”Storks”. De hade nog aldrig hört talas om dessa tidigare, vilket förklarade den dämpade glädjen. Men när jag berättade att filmerna var i 3D, och att vi kunde titta på dem här hemma med 3D-glasögonen på sig så började de hoppa av glädje. Jag fick tillslut påminna dem om att läsa den hoprullade lappen de hittade bland paketen. Freja läste på lappen, och påskharen frågade om de hittat sina påskägg ännu. Annars fick de en ledtråd att man kan hitta dem där man kan bli ren…

Barnen rusade snabbt till badrummet och i badkaret hittade tre påskägg i vad som såg ut som ett fågelbo av handdukar. Ett sista meddelande låg där från påskharen och pappan som nu önskade dem en riktigt glad påsk, i efterskott.

Sedan mumsades det godis och kollades på film. Att titta med 3D-glasögonen på sig är poppis kan jag lova, och vi hann med att se alla filmerna under helgens gång. De tyckte om dem jättemycket, och även jag skrattade en hel del ska jag erkänna.

På fredagen mötte vi upp min far, min syster Linda och hennes barn för att hälsa på djuren i Tyrestaby. I början klagades det mycket på att det luktade illa där vi gick, men det är ju för tusan en bondgård där så det var ju inte så konstigt. Freja och Nova protesterade mest mot doften och gömde näsorna i sina jackor, men jag förklarade att näsan vänjer sig väldigt fort. Så efter ett tag brydde de sig inte så mycket längre, utan vi fick se ankor, hästar, får och små lamm. När vi gått varvet runt så kom vi fram till grillplatsen där det blåste en del, så vi bestämde oss för att gå till caféet istället. Men först ville barnen hälsa på hönsen, och medan vi stod där så såg jag att Nova gått tillbaka till grillen igen. Jag ropade på henne och berättade att hon kunde få titta nära på hönsen om hon kom till oss, men hon såg riktigt sur ut…

– Det luktar fy fan där borta! Ropade hon argt och ville inte alls komma till oss.

Det gjorde det ju, eftersom det blåste en del just här. Men hon kom dit tillslut och verkade inte så besvärad efter en stund. Sedan gick vi till cafehuset och där bjöd deras farfar på fika. Det fanns mycket gott att välja på, men för egen del så räckte det fint med en varm kopp kaffe. Och medan vi vuxna satt kvar och fikade en stund så lekte barnen på gården utanför.

Sedan följde de med oss tillbaka hem och så fikade vi lite igen, så det blev en riktig fikadag! Vi hade tänkt äta oxroulader till middag som vår farmor bjöd på ibland, men eftersom Tommy inte kunde komma så väntade vi tills lördagen med att äta det. Istället så stannade Elvira kvar och sov över hos oss, och så prövade jag att göra en fransk variant på köttfärssås. Jag minns ej vad den heter nu bara för det, Al Sugo kanske det var. Minns ej riktigt, men den brukade också min farmor bjuda på, och den blev nästan lika god som hennes! Barnen gillade den i alla fall väldigt mycket, så det blev inte mycket kvar att göra matlådor av. Men det var väl ett bra betyg då i och för sig!

På lördagen skulle vi åka till boendet där min farmor bott senaste åren och tömma hennes rum. Kent hade med sig en släpkärra och hjälpte min far och mig att tömma rummet. Det gick bra, men jag undrar hur det känns för de som bor där när det kommer in folk och bär bort alla saker till en av deras vänner som de bott där tillsammans med under flera års tid. Det kändes lite olustigt tyckte jag. Men det gick fort och sedan åkte vi tillbaka hem igen. Där hade min mor tagit hand om barnen under tiden vi var borta, och Linda och Tommy hade nu dykt upp. Svea hittade en av Theos hemmagjorda knivar som ninjapaddan Rafael har, och visade den för Linda.

– Vad har du där? Fråga Linda.

– Det är en löv! Svarade Svea och höll fram sin hemmagjorda sai.

Ja men kanske, den kan nog likna ett löv om man har lite fantasi. Men nu skulle vi äta oxroulader, kokt potatis och gräddsås! Ursäkta språket, men jäklar vad gott det var! Och jag hade sådan tur att det blev mat över som jag kunde pressa ner i några matlådor. Sedan fikade vi lite innan vi rundade av kvällen. Och när man har haft Elvira på besök så var barnen helt slutkörda efter allt lekande och dansande. Så barnen somnade snabbt som ögat på kvällen, och även jag faktiskt…

På söndagen skulle vi besöka min mor och hundvalparna, så vi åkte dit efter lunch. Agnetha var också där med sina hundar, så detta blev ju en hundjackpot för alla barnen! Hennes hundar kunde man dessutom kasta boll till och så kom de tillbaka med bollen när de hittat den. Detta var lite utav dagens happening för kidsen, och både hundar och barn var helt slutkörda efteråt. Självklart hanns det med lite valpgos också, nu är alla valparna uppe och går. Det bits och busades en del också, men jag kan tänka mig att det är full fart på dem om någon vecka. Så jag hoppas barnen och jag hinner dit innan de flyttar vidare.

Sådär, det var allt. Ikväll ska vi heja på laget i allas våra hjärtan, för då hoppas vi att Djurgården kniper segern uppe i Skellefteå. I så fall är det utjämnat i semifinalspelet, och kanske lyckas DIF ta sig till en final då trots allt. Notera företaget i nederkant på bilden här nedan, Isolmann AB (där jag jobbade tidigare) som utsåg matchens spelare och skänkte pengar till CancerRehabFonden. Det var väldigt fint av dem, och desto finare av mig att nämna det här så det når till ännu fler personer! Nu uppmärksammas fonden och fler kan hjälpa dem med att bidra så gott man kan. Det kommer skickas en faktura av mig till Isolmann senare på ett litet fyrsiffrigt belopp för att de fick synas här på bloggen. Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går till fiskmåsarna. Det är alltid trevligt när de dyker upp efter vintern, för då vet man att våren är här. Men de skiter ju på min bil! Jäkla fågelbajs… avföring… och klibb! Nä försvinn! Jag vill ha flamingos här istället!

Detta inlägg tillägnas min farmor som igår sorgligt nog lämnade oss för att vandra vidare, 89år gammal. Hon somnade in på morgonen inne på SÖS och dog troligen i sömnen. En förhoppningsvis smärtfri övergång…

Vi skulle ju ha firat hennes födelsedag i lördags, men kunde ej göra detta eftersom hon fått åka in till akuten. Där skulle hon undersökas för att se om de hittade en anledning till varför hon inte kunde äta och dricka. Det visade sig att bland annat hennes njurar slutat fungera och att hennes kropp sakta stängdes ner, eller vad man ska säga. Hon har ju bott på ett demensboende sedan några år tillbaka, och hade det kämpigt med minnet. Och när man besökte henne där så blev hon så himla glad, att hon fick prata med någon hon kände igen. Men hon upprepade sig ofta och det måste vara svårt att få alla livets pusselbitar på plats när minnet sviker. Hon visste ju att jag hade tre barn exempelvis, men hon verkade nästan vara kvar i det stadiet när tvillingarna var nyfödda. Som om tiden stått stilla på något vis sedan demensen tagit över.

Jag berättade detta för barnen igår när jag kom hem, och även om de inte har träffat Gunnel så mycket var de ändå tagna av att någon de känner till faktiskt hade dött. Det blir speciellt när man pratar om döden med barn, och de reagerade på olika sätt. Freja som är den som minns min farmor bäst av barnen tyckte nog att det var lite obehagligt och var ganska tyst under samtalet, och hon märkte säkert av sorgen jag kände när vi pratade om detta. Nova och Theo tyckte det var ledsamt men fokuserade mest på vad döden innebär, och ville hellre se bilder av min farmor för att bearbeta vad som händer. Jag själv kände ingen större matlust under hela dagen och huvudet fullkomligen bombarderades av tankar och minnen. Och det var egentligen först på kvällen när jag lagt mig som känslorna och sorgen slog till ordentligt så att tårarna rann. Men det som är tröstande är ju att hon nu förhoppningsvis är smärtfri och har det mycket bättre. Nu hoppas jag att hon får träffa farfar Bosse, sina syskon Tore och Ulla-Bella som alla lämnade henne många år tidigare. Och kanske gjorde hon självaste Lill-Babs, som också dog igår, sällskap genom pärleporten till andra sidan! Hon verkade också så rolig och lite smågalna var de ju båda två, så de skulle definitivt ha väldigt skoj tillsammans!

Vi har ju annars haft ”turen” med väldigt få dödsfall bland våra nära och kära genom åren, kanske för att vi var en ganska liten släkt under uppväxten. Jag minns när min morfar dog, det var en jobbig bortgång som jag minns än idag. Och han var precis som min farmor en sorts inspiration för mig under uppväxten, fast på sina olika vis. Därför blir det kämpigt när en sådan betydelsefull person lämnar oss. Men nu är vi desto flera med alla barn som kommit till världen, och släkten växer igen!

Gunnel som kallades för Halloy under alla mina år, efter att hon alltid hälsade så när man ringde eller träffade henne. Och hon tyckte inte om att bli kallad farmor, det lät inte så snällt eller trevligt har jag för mig att hon förklarade när vi var små. Hon var en väldigt rolig person som man alltid såg fram emot att få träffa, hon var lekfull och påhittig. Det märktes att hon verkligen gillade människor och barn, sedan var hon ganska öppen med vad hon inte tyckte om heller. Som exempelvis den gamla statsministern Göran Persson, beska blad (salladsblad) och fett på köttbitarna i maten. Maten ja, kanske den bästa maten fick man hos henne. Hon var ju intresserad av matlagning och älskade att prova nya saker. Just matlagningen hade hon och jag gemensamt som en sorts passion i våra liv, det märktes på henne hur hon lyste upp när hon fick prata om mat med någon. Men så var hon ju i och för sig med det mesta. Hon har berättat flera gånger hur hon bara inte kunde låta bli att köpa något i affären om det stod att det var en nyhet. Den nyfikenheten delade hon med sig av med oss barn, och hon hade ofta något nytt som hon ville utforska tillsammans med oss.

En giraff? Ja det var ju hennes favoritdjur som hon ofta pratade om. Hon önskade att hon hade en egen giraff som hon kunde mata från sovrumsfönstret på övervåningen i den stora vita villan hon bodde i under många år. Jag har själv fått höra att jag har en vild fantasi, men det är ju inte så svårt att lista ut vart den härstammar ifrån. Det var hon, och hennes roliga och galna historier från när hon var barn som bidragit till det. Hon och hennes storebror Tore verkade ju smått galna som barn. Där det har hoppats från berg med parasoll som en sorts fallskärm, och hur hon fick smita in på skroten och hämta saker åt sin bror som han stod och pekade ut. Annars fick hon inte vara med dem och leka. Sedan berättade hon att hon hade långa ben och kunde springa fort, så hon var en jäkel på brännboll.

Haha, det finns verkligen massor att berätta! En historia från när hon var vuxen som är så typiskt henne på något vis, den berättade hon för kanske 20 år sedan. Hon var på väg hem från jobbet och stod med sin lilla vita Opel Corsa vid en rödljuskorsning i Trollbäcken. Då flyger en reklamskylt som stod på gräsmattan bredvid vägen in i hennes bil, så hon kliver snällt ur bilen för att springa och ställa tillbaka den igen. Men när hon inte får den att fastna i gräset så hinner det bli grönt ljus och i bilen bakom hennes bil sitter en herre som börjar tuta argt på henne. Då tar hon med sig reklamskylten och ställer den mot hans bil istället och kör därifrån.

– Vad tusan skulle jag göra då? Han bara satt ju där och tutade på mig istället för att hjälpa till! Förklarade hon.

Hon hade en egenskap jag avundas henne som gjorde att hon alltid kunde finna sig i de mest oväntade situationer, och detta löste hon på sitt egna roliga sätt. Som exempelvis när jag eller om det var någon av mina syskon som skulle döpas som barn, så skulle hon hämta en smörgåstårta i Farsta centrum som var beställd. Men det var ont om parkeringar där och tiden var knapp, då såg hon en bil backa ut och en möjlighet dök upp. Dock så stod det redan en annan bil där som blinkade fint och väntade på att få ta den lediga platsen, men min farmor hon smet in där snabbt med sin bil.

– Hörru vad fan gör du? Jag stod ju och väntade på den där platsen! Ropade en arg människa på henne.

– Jag icke förstå! Ropade min farmor tillbaka med en utländsk brytning och ryckte på axlarna, sedan skyndade hon iväg för att hämta smörgåstårtan.

Så vi kommer minnas henne och allt roligt vi haft ihop. Hon är utan tvekan en av de roligaste människorna jag haft i mitt liv, det tror jag nog att alla i familjen känner. Sedan så kan man om man anstränger sig lite, se vissa likheter i ansiktet mellan henne och Freja. De bruna ögonen och något när hon ler, det är lite tungt i hjärtat att se sin farmor i sitt barn på det viset just nu efter att hon precis gått bort. Men med åren så kommer det garanterat bli desto roligare om de fortsätter att påminna om varandra på det viset.

Detta inlägget tillägnade jag min fina farmor, så det kanske inte var så glad och skojig läsning. Men jag sitter och ler här nu efter att ha skrivit detta, väldigt berörd men så lycklig över att ha haft en sådan som hon i mitt liv. Tack för allt Halloy, vila i frid.

Så var påsken 2018 över, hur mycket godis har du ätit? Jag hörde att man äter i genomsnitt 1,4 kilo godis under påskhelgen, men jag har bara ätit en påse bilar och dippat lite chips. Det ska dock tilläggas att om jag hade haft 1,4 kilo godis här hemma så hade det garanterat varit slut, så mycket kan jag säga…

Jag har avnjutit min lilla smörgåstårta istället för traditionell påskmat denna helg. Inga ägg, sill eller köttbullar på menyn här inte! Det blev pizza en dag, och en köttbit en annan dag. Däremellan har det mest ätits pizzarester och Pho-soppa, men gott har det varit! Jag gillar ju annars den traditionella maten men jag orkade inte med att fixa allt nu när det bara var jag som skulle äta, men det blev ju bra ändå. Och man slipper känslan av att vara alldeles uppsvullen och proppmätt efteråt.

Påsken inledde inte som planerat, eftersom min farmor hamnade på akuten på fredagen. Hon hade inte ätit eller druckit bra på några dagar så då skickades hon in till Södersjukhuset, och nu väntar vi på svar om vad som händer. Hon ska röntga magen för att se om de hittar någon bakomliggande orsak där, så vi kan bara avvakta och se vad läkaren säger. Så det blev inget firande av farmor på lördagen som vi hade tänkt, men vi åkte till min syster på eftermiddagen för att fira henne som det var planerat.

Min syster Linda var pigg och glad i alla fall, och hon bjöd på smaskigt fika till oss som var där. Elton höll låda och berättade nog allt han visste för mig. Vilket var roligt eftersom han varit ganska blyg tidigare, men sista året har det verkligen förändrats. Nu tog vi kort med iPaden tillsammans och sedan pratade han på om sina favoritspel, där Pokemonfiguren Pikachu kom på tal.

– Där är Pikatchup! Berättade han allvarligt.

Haha, ja det lät både roligt och gulligt! Sedan var ju även Svea där, men hon pratade inte så mycket. Hon verkade lite hes efter att ha varit förkyld tidigare i veckan. Men när hon väl pratade efter ett tag så var det samma mening som upprepades om och om igen.

– Kom pappa, åka hem! Sa hon och drog i min bror Tommys hand.

Vi åkte alla hem tillslut, och jag kunde då fortsätta mitt uppdrag för denna helg: Titta på jättemycket TV! Jag har verkligen kämpat med att titta på ”Fear the Walking Dead”, men den blir aldrig speciellt bra. Det var nästan inga bitande zombies med, utan mest bara onda och elaka puckon till människor. Så jag tröttnade, jag är ju ämnad för något större än att titta på icke underhållande program. Istället ville jag titta på sista säsongen av ”The Walking Dead”, men hittade tyvärr inte åt den någonstans… Fasen! I någon form av besvikelse så fortsatte jag titta lite på ”Knightfall” som jag började titta på för ett tag sedan, men efter ytterligare några avsnitt så var den fortfarande inte speciellt underhållande. Jag gillar dock tempelriddarna och all den mystik som de omges av, men intrigerna runtomkring tempelriddarna tar över och är fruktansvärt ointressanta. Vet ni vad den serien skulle behöva? Ivanhoe! Det hade varit något det…

På söndagen var det premiär för Allsvenskan och Djurgården skulle möta Östersund på bortaplan. Detta blir ju lite extra viktigt med tanke på att mina släktingar där uppe förmodligen skulle påtala en eventuell Djurgårdsförlust väldigt tydligt och onödigt mycket framöver. Och det började ju inte bra när jag satt där tokladdad i soffan och fick reda på att båda mittbackarna saknades i Djurgården. Nu skulle Gunnarsson och Danielsson spela tillsammans för första gången i matchsammanhang mot ett väldigt offensivt och skickligt Östersund. Men det gick ju bra, ersättaren Danielsson gjorde matchens enda mål och gav Djurgården tre poäng i premiären. Tack för den oväntade och fina starten på detta fotbollsåret!

Idag ska barnen resa hem från Tallebo, så jag hoppas hemresan går bra för dem. Jag längtar väldigt mycket efter dem och ser fram emot att få ha dem här fyra dagar nu denna veckan. Då nalkas det besök hos deras farmor och hundvalparna igen, och även en dag med mina syskon och kusinerna då vi har lite planer på skoj tillsammans. Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går till alla dessa aprilskämt som haglade på sociala medier igår. Jag blev extra besviken på det puckot som lurade i mig och många andra att NHL-proffset Gabriel Landeskog skulle återvända till Djurgården. Det lät ologiskt, men var en gammal artikel från kvällstidningarna som publicerats när han kom till Djurgården under spelarstrejken i NHL 2012 så allt såg ju trovärdigt ut. Även om jag var skeptisk genom hela läsningen till att detta verkligen var sant så tändes ju ett litet hopp om att detta kunde vara sant. Men det var det ju tyvärr inte, och aprilskämt borde inte få existera! Nu kom jag och tänka på en annons jag trodde på i Metro för många år sedan där man kunde få en automatisk espressobryggare som tillval till bilen om man köpte en ny Volkswagen eller vad fasen det nu var för bilmärke. Det var också bara ett elakt skämt, men det hade varit något för mig det…