Hej, vilken helg detta blev! Nova har kräkts, Mogge drack får många öl på förfikat, bowlingkäglor har sprängts, två varianter av Superbowl har avgjorts och ett mystiskt medlemskap har avslöjats.

Detta blev mycket på en gång för er som läser kan jag tänka mig, så jag ska försöka förklara allt på mitt bästa sätt. Vi kan börja med Nova som nu är inne på sin tredje sjukvecka med sin hosta. Vi har varit hos läkaren två gånger nu utan att de hittar någon specifik orsak till hostan vid undersökningarna. Men det är sådana tider just nu och de tror att hennes hosta har hängt kvar sedan hennes förkylning för några veckor sedan, så det är bara att vänta ut den. I helgen hostade hon så mycket att hon kräktes vid några tillfällen, så hon har det jobbigt och får sin nattsömn förstörd av sin hosta. Men igår fick vi en medicin utskriven av läkaren som vi kan prova för att se om hennes hosta lindras under nätterna. Den var naturligtvis slutsåld på hela Värmdö, ja i nästan hela Stockholm faktiskt. Det är sådana tider nu som sagt. Men vi blir kontaktade av apoteket så fort de får in den på lager, så allt vi kan göra just nu är att vänta.

Någon som inte kunde vänta var Mogge i lördags när han kom förbi mig innan vi skulle ut med alla herrarna på eftermiddagen. Vi skulle ses hemma hos mig och ta EN öl innan vi gemensamt skulle åka in till Olearys under Tele 2 Arena för den stora sammandrabbningen ”Superbowl I”. (Vill bara förtydliga att det inte är den stora bokstaven ”i” efter Superbowl, utan det är den romerska siffran 1 eftersom detta är vår första stora tävling mot varandra)

När Mogge anländer så har han TVÅ öl med sig, och alla vi som känner Mogge förstår varför detta är ett problem. Han har en gräns vid EN öl, sedan blir han påverkad och fullkomligt onykter. Jag kritiserar inte Mogge här nu på något vis, jag hade själv tjuvstartat och druckit en och annan öl hemma i min väntan på att han skulle dyka upp. Vilket han genomskådade när han klev in genom dörren och såg mitt genanta försök till att rusa upp ur min soffa på ett snärtigt och elegant vis. Jag tappade balansen och höll på att ramla ner i den igen, och det rusade till i huvudet. Inte för att jag var onykter, utan för att min soffa är så låg och svår att ta sig upp ur. Säger vi…

Bowlingen var Marcus ide, han är dessutom mest lik George på bilden här ovan eftersom att de båda har stiliga glasögon. Alla herrarna var välkomna hem till mig innan bowlingen, men Marcus och Erik skulle inte hinna av olika anledningar. Tanken var att Tommy skulle komma förbi hos mig innan vi skulle åka in, men det blev för ont om tid för honom så han åkte in direkt. Så medan de förberedde sig själva på egen ort så starta Mogge och jag vår egen lilla förfika för att bli varma i kläderna och lagom uppvärmda för den stora tävlingen som nu stundade. Det låter kanske illa, men vi drack faktiskt bara två öl. Och två glas whiskey. Men vi kollade på en Rammstein konsert samtidigt och behövde detta för att känna oss rock’n roll, okej! Vi hade hela tiden kontakt med de andra via messenger för att inte bli sena eller liknande, men jag tycker att de andra var lite negativa när de fick nys om att vi lyxade till det lite whiskey. De var oroliga för i vilket skick vi skulle vara när vi kom in till Olearys, om vi nu ens skulle lyckas med det. Men Mogge hade som sagt TVÅ öl med sig redan när han kom, så det skulle knappast vara whiskyns fel om vi var gladare än dem senare i så fall. Och för er andra så kan jag berätta att vi hade inga som helst problem att ta oss till Olearys. Vi kanske kom sist, och hade lite svårt att hitta våra vänner när vi väl var framme. Men det hade inget med vår förfika tidigare på dagen att göra.

Hur gick det på bowlingen då, jo det ska jag berätta. Alla bytte först om till de där fina skorna från 1920-talet som man måste ha på sig när man bowlar, Marcus tog proffsbilder på sina som han sedan visade upp på sitt Instagram. Jag hade problem att hitta storlek 48 och blev sur, så jag fick storlek 38 istället eftersom det var mest likt. Nej då, jag skojar bara! Jag har ju storlek 44 så det var ju inte riktigt sant, dessutom hade Tommy redan tagit de sista 38:orna…

Vi stod nu redo vid banan med varsin öl och utvald boll. Okej då, klot! Erik drog fram ett ess ur rockärmen och visade sitt medlemskap i Haninge Bowling eller något liknande, vi andra fnyste lite åt den lilla papplappen och var nu inställda på att krossa likväl käglor som motståndare. Nu var det dags… Alla mot alla… Are you ready to rumble!

Mogge var tvungen att kissa ganska så omgående. Men matchen var nu igång, käglorna krossades och flög med full kraft när våra stora bollar dundrade nedför banan. Man kunde nästan tro att självaste åskguden Tor spelade! För egen del så kunde inledningen inte vara mycket sämre, förutom för Erik då som av okänd anledning låg bland de sämst placerade. Min dåliga start skyller jag på min boll som inte var anpassad för min hand. Först så var klotet alldeles för tungt, men då passade det min hand i alla fall. Sedan när jag försökte hitta ett som vägde mindre så fastnade jag ju med fingrarna i de små hålen. Det höll på att bli ett klassiskt Youtube-klipp där man sett folk flyga längs banan med handen fast i klotet, men jag hann stanna upp när jag kände att tummen satt kvar i klotet precis när jag skulle skicka det nedför banan. Tommy blev inspirerad av Marcus taktik tror jag, för de gick båda på kraft när de spelade. Med ganska gott resultat, trots bristande teknik och känsla. De låg i täten poängmässigt, men Mogge drog ifrån efter att ha kommit tillbaka från sin kisspaus. Hans spelstil var oroväckande effektiv, han liksom smekte iväg sin kula nedför banan och käglorna föll som damerna brukar göra i hans halvitalienska närvaro. Bortsett från poängen som skilde oss åt så har han och jag en sak gemensamt i vår spelstil och allt annat här i livet, vi har en jäkla känsla för feeling…

Jag skulle kunna skriva en mer utförlig rapportering om matchen oss emellan, men tror inte att alla är så intresserade av det. Det kämpades länge och var en tuff kamp ända in mot slutet. Förutom för Erik som låg ohjälpligt sist. Detta trots sitt bowlingmedlemskap i den där klubben, samt att han var den enda som försökte bowla på ett mer professionellt sätt genom att kasta bak benet när han släppte taget som sin kula. Ni vet som de riktiga proffsen gör, men för honom så hjälpte det föga. I alla fall denna kväll. Tommy verkade ge upp lite på sista försöket när han insåg att han ej fick den strike han eftersökte. I sin ilska så skickade han iväg sin kula och vände snabbt om för att gå till sin öl när han såg kulan rusa ut mot rännan med full kraft. Det han då missade var att hans boll studsade upp ur rännan igen och lyckades mirakulöst nog slå ner alla de återstående käglorna, och spärren var ett faktum. Han var fortfarande med i matchen! Det hjälpte dock inte eftersom Mogge kan det här med att smeka kula, stora som små. Han vann med god marginal denna afton, tätt följda av Marcus, Tommy och mig själv. Jag vet ej riktigt vem som knep andra platsen, har jag tur så var det kanske jag. Det jag vet är att Erik kom sist, och slutsatsen vi kan dra av det är att inget bowlingmedlemskap garanterar vinst i vårt sällskap. Jag tyckte mig dock höra en sorts bortförklaring, att han inte använde den där lilla fläkten som blåser händerna torra innan man ska kasta sitt klot och att det påverkade hans spel. Men nu, ett stort GRATTIS till tävlingens första vinnare av ”Superbowl I”… Mogge!

Nu var vi ju alla helt slut och törstiga som aldrig förr. Vi hängde en stund i baren i väntan på att vårt bokade bord skulle bli tillgängligt för att äta middag. Då hade vi turen att få uppleva en annan kamp som pågick inne på Olearys. Ni vet en sådan där apparat man ska boxa eller slå på så hårt man kan, sedan kommer det upp ett sifferresultat man kan skryta över om man så önskar. De unga killarna som var fyllda av testosteron och folköl tävlade mot varandra och verkade vilja imponera på de unga kvinnorna i sällskapet. Jag kan inte säga att någon av oss i baren var särskilt imponerade av deras högljudda försök till att leka alfahane. Speciellt inte eftersom det senare visade sig att någon eller några av de unga kvinnorna i sällskapet som sedan valde att försöka fick lika bra eller bättre resultat än ungtupparna. Bra jobbat! Sätt dem på plats och ta ingen skit, visa grabbarna vilka som verkligen bestämmer.

När vi äntligen fick komma till vårt bord så blev det ju svårt att välja vilken mat man skulle äta. Men valet föll på en hamburgare, de brukar alltid smaka bra. Till förrätt så beställde vi in lite friterade mozzarellasticks och annat gott, och något som såg ut som mozzarellasticks men som tydligen var jalapenosticks. Jag frågade Mogge om de var starka eftersom hans svar är det enda jag kan lita på när det kommer till stark mat bland dessa herrar utan smaklökar på sina tungor. Erik svarar alltid nej på den frågan, men han är en av få som riggat min mat genom att ha petat in superstarka bitar i den på restaurang tidigare. Så hans svar är vad Trump kallar för ”fake news”. Tommy och Marcus säger oftast att det kan vara starkt, men att det inte är så farligt och att jag nog klarar det. Det har inte hänt hittills. Men efter att ha konsulterat Mogge så vågade jag prova, och de smakade faktiskt gott! Inte så starka alls som man kanske föreställer sig när det handlar jalapenos. Men sedan kom det krypandes, lite smygandes. Hettan…

– Oj… Sa jag lite tyst för mig själv.

Dock så uppmärksammades detta lilla ”oj” av mannen bredvid mig.

– Sa du precis ”oj”? Du kan inte mena att det var starkt, du är så söt. Skrattade Erik och hånet var ett faktum.

Middagen smakade bra, och det uppstod en politisk diskussion mellan främst Marcus och Tommy. Jag ville så gärna flinka in med min erfarenhet och djupa resonemang i frågan som diskuterades, men släpptes inte in av de vilt diskuterande herrarna. Mogge ville gå och spela air-hockey istället, och Erik åt av mina pommesfrites som jag inte orkade äta upp. Men när diskussionen lagt sig så pratade vi om annat en stund innan vi återvände till baren. Nu fick Erik en chans att förklara sin galenskap att åka Wasaloppet nu i vår, den dåren! Han tränar febrilt just nu och pratar vallning med mig och de andra. Men jag tror bara att det var Mogge som förstod vad han pratade om, han har själv genomfört loppet på skidor får några år sedan. Vilket resulterade i tårar vid mållinjen och en orörlig högerarm för hans del. Men de delade erfarenheter och jag lyssnade, samtidigt som jag kände en stor lättnad över att själv slippa åka skidor jättelångt och svära över hur jobbigt det är. Men tycker man om att åka skidor så är det säkert en rolig upplevelse, och Erik tycker ju om skidåkning. Så vi önskar honom ett stort lycka till när det är dags!

Efter någon timme hängandes i baren så lämnade vi Olearys för kvällen. När vi hämtade ut våra jackor i garderoben noterade Mogge att personen bredvid honom hade en jacka av italienskt fabrikat och försökte bli vän med vad han trodde var en italienare. Men mannen visade sig vara kurd och Mogge blev kanske besviken. Han har ju svårt att fokusera när han dricker mer än EN öl, och den gränsen hade han ju redan passerat innan vi åkte hemifrån mig på eftermiddagen. Men de skrattade lite och önskade varandra en trevlig kväll. Sedan lämnade vi kvällens ”arena” som stått som värd för vår stora bowlingsammandrabbning denna kväll, ”Superbowl I”!

Här splittrades vi för kvällen, Erik och jag tackade för oss medan de andra åkte vidare in till söder för en avslutningsöl. Det var en härlig och välbehövlig dag för oss alla, vi hade inte träffats på länge och behövde lite tid att prata med varandra. Det blev en extra fin dag för mig som faktiskt fick en heldag med Mogge, men vi borde kunna ses oftare under enklare former tycker jag. Även om jag själv är dålig på det så ska jag försöka se till att vi kan styra upp enklare träffar med lite kaffe och bulle eller liknande i framtiden. Är ni med mig?

Det har tydligen varit en annan form av tävling vid namn ”Super Bowl LII” i helgen, på natten till måndagen i the US and A. I skuggan av vår egen ”Superbowl I” i lördags så har den megastora pengamaskinen NFL lockat miljontals TV-tittare över hela världen och bjudit på show i form av pausunderhållning och tokmycket dyr reklam. Sedan så spelas ju förstås finalen mellan två lag, i år var det New England Patriots mot Philadelphia Eagles. Patriots har vunnit några finaler, med den världskända quarterbacken Tom Brady vid rodret. Jag har aldrig gillat dem speciellt mycket, utan håller på mina New York Giants. De gick ju och vann Super Bowl 2012, precis i slutet av min period av att följa NFL. Så där hade jag tur att få uppleva den glädje det ger alla fans, mot just New England Patriots för övrigt. Så det kändes ju lite extra bra! Årets stora vinnare, tillsammans med Mogge, blev Philadelphia Eagles! Hurra! Vad kul för dem och alla fans som finner detta intressant, ni andra kan åtminstone hylla Mogge tycker jag.

Nu i veckan så fyller vår äldsta dotter hela 7år, det känns overkligt. Men vi ser fram emot att få fira med henne, och Freja själv har önskat att få äta våfflor med sylt och glass på sin födelsedag. Det kommer smaka gott, jag gillar också våfflor! Sedan vet jag att hon ser fram emot att få träffa alla i helgen när släktingar kommer för att fira henne, och speciellt sin moster Maya som flyger upp från Italien för att få träffa mig. Och Freja förstås, kanske är hon egentligen en större anledning till att resa till Sverige mitt i kalla vintern. Mer om detta vid nästkommande blogginlägg!

Nu ska jag leta efter Frejas försvunna födelsedagspresent som jag lyckats slarva bort, bara dagarna före hennes födelsedag. Håll tummarna för att jag hittar den! Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går till parkeringsbolaget Easypark. Nej jag har inte fått parkeringsböter om ni tror det. Har ni kanske stött på detta bolag? Istället för att betala i en parkeringsautomat så loggar du in i deras app och startar din parkering, sedan när parkeringen avslutats så dras beloppet från ditt anslutna kontokort. Inget konstigt, det är faktiskt en smidig lösning. I teorin… Om det inte vore för att jag var tvungen att uppdatera appen när jag skulle starta parkeringen, för då händer mig något speciellt. Som om jag är den utvalde på något vis! Appen kraschar, och jag får installera om den. Sedan kan jag starta parkeringen och gå därifrån. När jag kommer tillbaka och avslutar parkeringen så kommer ett kvitto via SMS *pling* 16kr har debiterats ditt konto. Barnen och jag hoppar in i bilen och gör oss klara för hemfärd, då får jag ett nytt SMS *pling* 148kr har debiterats ditt konto. Jag blir förstås upprörd, jag blir det ofta numera. Och när jag kontaktade deras kundservice för att klaga så fick jag förklaringen att det var en parkering från 2016 som jag debiterats. Det kan inte stämma tyckte jag, skulle en nästan två år gammal parkering debiteras nu? Så jag kontrollerade detta och det är förstås deras app som felar, så håll ögonen öppna om ni använder deras app så ni inte får betala gamla avgifter flera gånger. Detta kan väl ändå inte bara hända mig tycker jag…

Det har varit en rolig helg och en lite sorglig start på veckan. Så för att inte deppa ihop totalt här nu så tycker jag vi backar tillbaka till förra helgen!

Då var det minsann kalas hemma hos min far för att fira hans snart 60-årsdag. Det var som vanligt trevligt och många barn samlade som hade roligt ihop. Jag snokade av en slump upp min faders hemliga gömma med öl, och föll för de svarta små burkarna som stod där. Och *hokus pokus* så var nu en hel platta min, helt plötsligt!

Barnen låg utspridda på golvet i köket och målade i målarböcker till hög musik från DJ Elviras spellista. Svea satt kvar i soffan hos oss i vardagsrummet, för hon var även denna gång mycket förtjust i takfläkten som man kunde snurra på där. Då fick man lyfta upp henne så hon kunde ge fläkten en sving med sin hand, sedan satt hon och beundrade ”helikoptern” där uppe i taket. Hon börjar bli för stor för att låta sig luras numera märker jag. För jag förklarade att vi kan snurra på den EN gång tillsammans, men när vi gjort det så ville hon göra det igen såklart. För att kringgå denna överenskommelse så berättade hon nu att det var hennes kanin som ville snurra på fläkten, så självklart fick kaninen också snurra på fläkten en gång. Annars blir det ju orättvist. Och sedan var det tydligen hennes leksaksbil Blaze’s tur, jag förstod nog vad hon gjorde med mig där…

Efter att ha snurrat fläkt och firat vår far så åkte vi hem och funderade på vad tusan vi skulle äta till middag. Som av en slump så hittade jag ribs i frysen, och barnen blev lyriska! De älskar ribs, och jag älskar ju att tillaga god mat. Så vi hade en riktig kalasmiddag ihop, sedan var lördagskvällen en succé i sin helhet med efterföljande lördagsgodis och glass.

På söndagen så hade de en gemensam önskan när vi satt och åt frukost, att de skulle få titta på den andra filmen om ”Harry Potter” som Freja fick se när hon var hos mig senast. Det blev en ganska lång diskussion eftersom Nova blev rädd efter den första filmen, så jag tyckte vi kunde vänta. Men barnen insisterade på att att få se den, enligt Freja så var den heller inte alls lika läskig som den första. Nova var den som nu verkligen ville se filmen mer än någon annan, så då gav jag med mig. Efter frukosten kröp vi ihop på soffan och tittade på ”Harry Potter – Och Hemligheternas Kammare”.

Det verkade stämma som Freja sagt, att den första filmen var läskigare. För de tyckte inte alls att denna var så läskig, förutom den stora ormen förstås. Freja kunde dock inte titta när Ron kräks sniglar denna gången heller, eftersom hon har väldigt svårt för att se eller höra någon kräkas. Och jag kan hålla med om att den scenen är väldigt äcklig, bläh! Men nu har de sett de två första filmerna, och de tycker väldigt mycket om dem. Den tredje tror jag är från 11 år så den får de vänta på tills de blir äldre, men då har de fler filmer att se fram emot lite senare!

Det sorgliga som har hänt är faktiskt två personer som inte längre är med oss. Nu i veckan dog Ingvar Kamprad, som självklart har hyllats i media och över hela världen för allt han gjort med IKEA. Jag minns när vi pratade om honom i skolan, hur han började smått och sedan skapade det imperium som IKEA är idag. Helt fantastiskt! Hatten av för Ingvar, och tack för allt du gjort. Det är inte många som satt Sverige på kartan för omvärlden på samma sätt som han gjorde, vilken entreprenör. R.I.P

Den andra personen som jag kom att sakna i veckan är en man som varit död väldigt länge, men som fortfarande är lika fantastisk att lyssna och titta på än idag. Den brittiska komikern och trollkarlen, Tommy Cooper!

Han dök upp i ett klipp på Facebook som jag var tvungen att kika på, och som jag skrattade. Jag minns hur jag brukade titta på något program han hade som sändes på TV när jag var tonåring, och han har ju konsten att vara rolig utan att ens behöva prata. Man behöver bara titta på honom, där han står iklädd sin magiska rock och fez på huvudet, och se hur hans kroppsspråk levererar toppenhumor! Hans magiska trick brukar ju gå sådär, även om han i slutändan briljerar till sin egen förvåning många gånger. Detta resulterade i alla fall att jag hade jättekul när jag nu tittade på fler av hans framträdanden på Youtube. Jag vet egentligen inte så mycket om honom alls, utan har bara sett honom på TV när jag var yngre. Så jag hoppas att han var en god människa och att många fått uppleva denna galna komiker, annars kan jag varmt rekommendera er att leta upp honom på Youtube. Så ett stort tack till herr Cooper! R.I.P

Jag kunde inte sluta tänka på Tommy Cooper och hans fez som han har på huvudet, utan passade på att fråga min arbetskollega lite om denna huvudbonad. Hon är från Irak, och man fick mycket bättre information av henne än när jag googlade efter information. Så nu vet jag vad den representerade och att den heller inte används längre. Sedan ledde detta till att vi pratade om hur utbrett det arabiska språket är, och vilken lyx det är att kunna tala sitt modersmål i så otroligt många länder utspritt över ett stort geografiskt område. Det känns aningen orättvist med tanke på att vi förstås norska och låtsas förstå danska när vi nickar instämmande så fort en dansk pratar med en. Viktigt att förtydliga är dock hur briljant just jag faktiskt är på danska, det har vi ju sett bevis på här på bloggen tidigare (läs inlägget ”Breaking News”, https://wp.me/p3AgaU-yX).

Det som är kul när man pratar med någon om deras kultur, religion och annat är att man får ju en helt annan bild än den som ständigt porträtteras i skvallermedia. Samt att man får lite andra perspektiv på saker och ting. Vi lever i en oro om att exempelvis Ryssland ska komma och ta Gotland ifrån oss, vilket de skulle kunna göra rent hypotetiskt. Men sannolikheten är nog inte så stor trots allt, hoppas jag. Att i jämförelse få höra skillnaderna av en som är uppvuxen i krig och hur de har haft det, ja då minskar i alla fall min oror över saker och ting här hemma. Så länge inte Stefan Löfven får för sig att bli en ny krigarkonung och intar Norge. Vi skrattade åt detta och tyckte det skulle vara roligare och aningen mer oväntat om vår kung, Carl XVI Gustaf, fick ett sådant ryck här på åldern höst. Att han med sin jägarbössa skulle ge sig ut och återupprätta den svenska stormaktstiden. Jag tror inte att vår drottning Silvia skulle uppskatta det så mycket dock, inte Norge heller för den delen…

Nåja, skämt åsido. Nu är det snart helg och då nalkas det bowling med de fina herrarna. Något vi försökt styra upp i över en månads tid nu, så jag hoppas det blir av denna gång. Mogge var ju så exalterad att han var tvungen att köpa sig lite nya kläder för denna storslagna händelse. Får se om de är hela och rena innan kvällen är slut, denna bowling är av högsta prestige för oss och ingen vill förlora! Om ingen blir hungrig förstås, eller törstig. Då kan det kanske bli så att man lämnar en teknisk ”walk over” som inte räknas som förlust på grund av oförutsedda händelser. Att bli varm räknas inte, bara så du vet Tommy. Det har förekommit en del smutskastning också från Erik, han har kallat mig jedivegan i sitt tappraste försök att psyka mig. Men hans försök viftar jag bara bort som en störande mygga en fuktig sommarkväll. Jag sysslar själv inte med denna typ av smutsspel, utan föredrar rent fysiskt fulspel istället om det krävs…

Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går till den eländiga hostan som plågar våra barn just nu. Det började med lite halsont förra veckan, nu hostar Nova så att lungorna fladdrar. Theo ligger däckad i feber och sover. Freja är den enda som hållit sig frisk hittills, så hon och jag åker till mig ikväll i hopp om att hålla oss friska resten tills imorgon. När jag lämnat henne på skolan imorgon bitti så är det min tur att vabba med twinsen för sista dagen denna veckan så att Jenny kan jobba lite. Man kan säga att vi tjuvstartade vabruari (vård av barn i februari) redan i januari…

Brrr… Kallt! Det var många minusgrader ute igår, typ -10 grader! Om någon av er undrar så var det tydligen mitt fel att det är så kallt ute…

Så lät det i alla fall på mina barn när jag skulle lämna dem på skolan tidigt på förmiddagen. Trots att jag förvarnade dem om att det var väldigt kallt ute denna morgon så verkade de väldigt överraskade när de kom ut i kylan.

– Pappa, det är jättekallt. Konstaterar Theo.

– Ja luften är lite krispig ute idag. Svarar jag.

– Pappa, en gång var vi ute i två timmar på förskolan när det var såhär kallt. Berättar Freja.

– Är det sant? Jag tror inte ni behöver vara ute om det är för kallt. Förklarar jag.

– Pappa jag fryser… Muttrar Nova.

– Det är -10 grader idag, så det är väldigt kallt. Ni får klä er varmt hela dagen. Säger jag.

– Pappa jag fryser jättemycket, skynda dig att köra in mig till skolan! Säger Freja och har inget tålamod med kylan längre, trots att bilen ändå var ganska varm nu tyckte jag precis när vi kom fram till skolparkeringen.

– Pappa vi måste springa sista biten, skynda dig! Ropar Freja och börjar småspringa över skolgården.

– Det är en bra idé, spring så blir ni varma. Svarar jag inspirerande.

– Pappa luften är för kall. JAG KAN INTE ANDAS! Börjar Nova ryta åt mig.

– Pappa min näsa stänger av när den kalla luften åker in där, gör så det blir varmare luft! Ryter Freja och är uppriktigt arg på minusgraderna.

– Jaha, men då kanske… Hann jag bara börja innan Freja skrek på mig så det nästan ekade över hela skolgården.

– PAPPA JAG FRYSTE IHJÄL! KOM NU! Ropade hon när hon först av alla kom fram till ytterdörren till kapprummet.

Jag finner inga ord längre.

– PAPPA! PAPPA! Ropade Nova och Theo argt när de inte tycker att de kunde springa för att de nu frös så mycket.

Så på något vis kändes det som att de skyllde allt på mig denna morgon för att det var så kallt. Jag kunde inte hjälpa det, annat än att de fick ha varma kläder på sig. Men om luften nu är så kall att det gör ont i näsan när de andas så kan jag nog inte göra så mycket åt saken. En dag i minusgrader med småbarn, kära läsare…

Igår övade Nova på att spela piano, hon ville lära sig spela något. Så vi tränade lite på ”Blinka lilla stjärna” tillsammans, och efter ett tag började låten ta form bakom de femåriga små fingrarna. Hon har lite dåligt tålamod och hett temperament ibland, och blir så förtvivlat arg när det inte fungerar som hon vill. Men jag är själv förvånad över att hon faktiskt klarade av att spela hela låten själv efter att vi suttit och övat en stund. Det tog kanske en halvtimme, jag trodde vi skulle få träna i flera dagar. Men hon verkar ha talangen som behövs, och lättlärd är hon ju också.

Det händer nya grejer med nya bilen. Jag förstår inte att det ska behöva bli såhär, som det blir för mig…

Jag skulle åka iväg och hoppade in i bilen. Då kom jag åt pedalen till parkeringsbromsen, och tänkte att ja den måste jag ju prova hur den fungerar. Jag har som sagt en pedal istället för ett handtag mellan sätena som man brukar dra i för att lägga i bromsen, så på denna trampar du ner pedalen i botten. Det var likadant på bilen jag hade innan, Hyundaien, så detta var inget nytt för mig. Jag bestämde mig nu för att trampa ner pedalen och lägga i parkeringsbromsen. DUMT VAL! För att lossa på bromsen igen så gjorde man som så på Hyundaien, att man trampade till på pedalen så lossades bromsen och pedalen åkte tillbaka. Jag inbillade mig att man skulle göra samma sak här, men inget hände. Pedalen satt fast. Men vad fasen tänkte jag, man gjorde ju bara såhär på förra bilen och trampade lite lätt på pedalen för att den skulle lossna. Så jag stampade hårdare och hårdare ju argare jag blev, och tillslut så stod jag nästan med all min tyngd på pedalen. Men detta får ju inte hända, jag skulle ju åka iväg nu. Då fick jag den eminenta idéen att den kanske lossas automatiskt om jag startar bilen och lägger i en växel. Exalterat startar jag bilen och ska börja köra försiktigt framåt, men bilen rör sig inte en centimeter. Parkeringsbromsen fungerar felfritt i det perspektivet och bilens motor bara mullrar när jag försöker gasa. Ibland blir man så arg, i alla fall jag, att man inte tänker på vad man gör när saker och ting jäklas med en på detta viset. Så jag öppnar dörren och kliver bestämt ur bilen, sedan får alla som passerar förbi uppleva en scen ur filmen ”Svärdet i Stenen”. Jag tar tag om pedalen och börjar dra, det hårdaste jag kan. Ju hårdare jag tar i, ett desto högre vrål byggs upp inombords.

– Men va fan! JÄVLA PEDAL SATANS HELVETES FAN!!! Är orden som kommer aningen högljutt ur min mun.

Vad ska jag göra, jag kommer ju inte härifrån? Jag tänkte att jag låser bilen och går in igen, och ringer upp min far eller bror och ber dem om hjälp. Men ett sådant djärvt drag resulterar oftast i varsin ironisk kommentar från dem båda, som kan låta ungefär såhär tänkte jag mig.

– Jaha, men hur länge hade du tänkt stå parkerad där då? Haha, ja ta det lugnt. Bilen lär ju inte rulla iväg nu under tiden i alla fall. Mwohahaha!

Eller…

– Du och dina bilköp alltså… Ja men det är bara låta den stå där så länge, det är ju knappast som om någon kan sno bilen och köra iväg med den. Mwohahaha!

Då slog det mig, att jag kan faktiskt göra något riktigt genant av denna situation här. Skulle jag sjunka så lågt, det var frågan. Om jag nu gör detta så kommer jag bli hånad länge av mina närmsta vänner, och ingen skulle troligen se på mig med värdighet längre. Men jag såg ingen annan utväg just där och då, så jag tog fram instruktionsboken…

Där kunde jag till min förvåning finna svaret, en lösning på mitt problem! Tänka sig, att ovanför pedalen sitter ett handtag. Man drar lite lätt i handtaget och *vipps* så lossnade parkeringsbromsen igen. Hur kunde jag missa det? Jag hade ju för tusan mitt ansikte precis framför handtaget när jag drog i pedalen! Nu kunde jag bara skratta åt hela situationen, och mindes samtidigt att jag faktiskt haft detta handtag på en ann bil tidigare i mitt liv. Den beryktade Carnivalen, men jag har ju ägnat två år att förtränga allt om den bilen så det var inte så lätt att komma ihåg hur tekniken kan fungera här i livet. När lugnet infann sig igen så var jag ändå tacksam efteråt, och nöjd över att jag nu hade en tålig Volvo som bil igen. Hade jag haft kvar min Hyundai så hade väl den där pedalen lossnat när jag började dra i den med all min kraft. Och eftersom jag är så fruktansvärt stark så hade jag ju då fallit bakåt och slagit huvudet i asfalten så hårt att jag skulle svimmat av. Men inte på en gång förstås, jag hade troligen hunnit notera att hela vajern till parkeringsbromsen nu lossnat och låg hoptrasslad under bilen innan jag sakta tappade medvetandet. Vilket snöpligt slut på den kommande storfilmen det hade varit, blockbustern ”The World of Jimmy”…

Theo gillar ju ”Ninja Turtles” och tittar emellanåt på en animerad serie om sköldpaddorna. Sedan fick han turtlesfigurer i present som han ofta leker med, med små plastvapen och grejer. Just dessa vapen kan man hitta liggandes lite här och var, och när min kära syster Linda och hennes barn kom på besök så fick vi lära oss namnet på ett av dessa vapen. Jag hittade då en knivliknande liten sak på soffan.

– Theo, jag har hittat Rafaels kniv här. Sa jag och höll fram den till honom.

– Det där är ingen kniv, det är Raf’s gaffel. Sa han och tog med sig ”gaffeln” till sin lilla låda där han hade samlat ihop allt.

Denna kniv, eller gaffel som Theo kallar det, är en sai. Ni ser hur ninjapaddan Rafael håller i sina två sai här nedan. Och visst kan man tro att det är gafflar.

Jag har försökt lära Theo att det heter sai, men han har lite svårt att lägga detta på minnet. Och jag lyckas alltid själv glömma namnet på dem när jag som mest behöver minnas det. Som den gången när jag dammsög förra veckan, och hittade en liten sai på mattan.

– Theo, här är Rafaels kniv. Kan du ta hand om den är du snäll? Ropade jag för att överrösta dammsugaren och höll fram den till Theo som kom rusande.

– Åh tack! Vilken tur att du inte dammsugit upp Raf’s salladsbestick! Ropade han tillbaka medan han gick för att lägga den i sin låda igen.

Haha, salladsbestick? Mycket får man höra när man umgås med barn, det är helt klart. Det var lite därför jag startade ”Smalltalk” i mitt förra blogginlägg. Och jag är väldigt glad över den responsen det fick, tack för alla kommentarer och roliga svar! Det var precis detta som jag önskade, att fler skulle dela med sig av sina roliga ord som de hört barn säga. Tyvärr så verkar min gode vän Marcus ha fått igenom en av sina julönskningar om att Facebook har terrorlistat mig, så jag kunde inte dela det blogginlägget på Facebook utan att det skulle bli granskat. Och innehållet var tydligen förskräckligt för det får fortfarande inte publiceras. Jag känner mig nästan lika kränkt som alla dessa mödrar som inte får lägga upp bilder på sig själva när de ammar sina barn för att det skulle vara alldeles för stötande. Jag undrar hur Facebook resonerar där? För jag tycker mig i alla fall se bra mycket värre bilder i flödet varje dag än ammande barn, som är hur naturligt som helst. Och nu dessutom mitt blogginlägg om ord som småbarn har sagt, det måste ha varit en tuff och jobbig läsning för den som skulle granska det inlägget…

Första blogginlägget av ”Smalltalk Ep.1” finns uppladdat på Instagram och Twitter om ni följer bloggen där. Och såklart på bloggens hemsida för er som är intresserade och inte hunnit läsa det ännu. Ni kan då efter att ni läst detta backa tillbaka till föregående inlägg via den lilla rutan här längre ner på sidan, eller så söker ni efter ”Smalltalk” i sökrutan på bloggens hemsida. Det går också att skriva in pappatarzan.wordpress.com i adressfältet på er webbläsare (tryck på ikonen för ditt internet farsan och sedan skriver du in länken i adressfältet så kommer du rätt, om du inte hängde med i det moderna datorspråket här). Tack för att ni läser, nu ska vi fira Frejas namnsdag. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till den som har vandaliserat herrtoaletten på jobbet. Förra veckan när jag gick in där så hängde sittringen löst på sitsen, men jag gjorde ingen större grej av det då utan skruvade tillbaka den igen. Men igår när jag rusade in dit i ett brådskande ärende så hade det hänt igen, sittringen bara hängde där alldeles löst. Vem gör något sådant? Vem kan få ut något av att vandalisera vår toalett på jobbet? Henke…

Såklart, vem annars. Jag har nog hört hans skrockfulla skratt eka ute i korridorerna på jobbet. Nu vet jag varför. Om det inte var åt sitt eget kön han skrattade åt, men det blir ju konstigt. Nej jag tror att han sitter där och sedan gnuggar vandaliserande med sin bak på sittringen till skruvarna lossnar, sedan kryper han ut därifrån alldeles nöjd. Det kan förstås vara Sune också, jag har sett honom gå in där. Men han går ju i pension senare i år, så han behöver nog inte gå på toaletten längre. Vem kan det annars vara…

Hej, jag är Jimmy Hanell. Och välkommen till premiäravsnittet av, Jimmy Hanell presenterar Smalltalk – Episode I.

Vad tycker ni om det stiliga motivet jag skapat enbart för dessa inlägg, snyggt va!

”Smalltalk” handlar om små barn och deras uttryck i ord. Jag känner mig lite som Sheldon i ”The Big Bang Theory” när han presenterar sitt program ”Fun with flags”. Haha! Detta kommer främst att handla om mina egna barn, där vi tillsammans kommer vandra genom denna djungel av uttryck som jag fått uppleva dessa första år av deras liv.

Kanske känner ni som inte umgåtts så mycket med just mina barn igen dessa uttryck ändå från andra barn ni stött på, vi får se! Jag har skrivit upp massor av ord och uttryck som barnen sagt sedan de lärde sig prata, och det är en hel del festliga tolkningar ur vår svenska vokabulär som ni kommer att få ta del av här. Jag kommer börja med att kasta ut ett ord bara, och sen sätter jag ordet i en mening som kommit från barnen själva. Först ut blir det kanske vanligaste ordet som används än idag av alla tre emellanåt… Lagd!

– Jag lagd den där. Har du lagd mina kläder på golvet?

Detta betyder att man har ”lagt” något på en viss plats exempelvis, och är alltid lika kul när den dyker upp i en mening. Just ordet ”lagt” tycks vara ett svårt ord för barnen att lära sig hur de ska använda det, för de använder sig av lagd än idag. Och alla tre gör det, så detta är inte specifikt för något av barnen.

Nästa ord är ett liknande det förstnämnda… Luggit!

– Vem har luggit här? Har den luggit där hela tiden?

Ordet ”legat” eller luggit använder inte twinsen så ofta. Det är nog mestadels Freja som kan komma med frågor om exempelvis något hon länge letat efter har luggit på en viss plats, eller om någon har legat i eller på hennes säng. Det är lite gulligt det uttrycket, luggit. Tänk om det skulle förekomma bland våra äldre ungdomar när de talar om det känsliga ämnet ”legat”, när det handlar om sexuellt umgänge eller coitus. Jag vet ju hur det lät bland mina manliga vänner när jag var ung, när de helt ogenerat kunde fråga om man legat med en viss person efter en dejt eller en fest exempelvis.

– Har du luggit med henne? Har ni luggit med varandra?

Det låter inte lika känsloladdat och farligt. Lite som det norska språket, bara glatt och charmigt! Och det skulle kanske kännas mer avslappnat och ta udden av det laddade ordet legat om vi använde ordet luggit lite oftare i just dessa sammanhang, tänker jag.

Här kommer nästa ord… Prosade!

– Idag på förskolan så kittlades det i min näsa så jag prosade jättehögt.

Detta är inte så dumt, jag förstår hur detta gick till. För om barnen nyser så är man ju snabbt där och ropar ”prosit”. Ordet prosade betyder som ni förstår ”nysa”, men jag tar på mig ansvaret för den förvirring som skapats här för barnen. Nova är väl den som än idag vid fem års ålder fortfarande använder sig av uttrycket här hemma. När hon nyser kan man få förklarat för sig att det inte är någon fara, hon bara prosade…

Vi fortsätter med det sista ordet för dagen! Detta är charmigt och gulligt till tusen, är ni beredda… Älskar om!

– Jag älskar om dom här jordgubbarna. Jag älskar om dig.

Att få höra sitt barn säga att hon älskar om dig är underbart! Det betyder i dessa fall att Freja ”tycker om” och lägger lite mer tyngd bakom sina ord. Sedan har detta följt med henne genom åren, och än idag kan man ibland höra henne förklara något hon inte uppskattar på ett liknande sätt, genom att säga att hon inte älskar det. Så himla fint!

Jag tackar för att ni som läser tog er tid för detta, och hoppas att detta var lite rolig läsning. Kommentera och berätta gärna om era egna upplevelser av hur barn sätter sina ord på saker och ting. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till Jenny igen, eftersom vi är inne på ord och uttryck. Vi åt middag tillsammans med barnen igår, hemlagade hamburgare blev det. När jag frågade om man måste skära upp bröden hon köpt svarade hon:

– De är inte skurade… Uppskärda… Ja man måste skära upp dem själv…

Det är inte lätt med svenska grammatiken ibland. Varken för barn eller vuxna, det kan lätt bli lite fel…

Idag fyller min kära far år, snart blir han pensionär! HURRA! Fast, först så måste han ju fylla 65 år. Och han har inte ens fyllt 60 år än…

Det är inte orättvist att han snart får gå i pension om några år, men man börjar ju själv räkna på hur många år man har kvar och det är ju en sorglig matematik. Plötsligt känns pensionen väldigt avlägsen, i typ 30 år till ska man jobba. Det är ganska många år det, och man kan absolut bli nedstämd bara av att tänka på saken. Men istället ska jag tänka på hur många år jag har möjlighet att göra nytta på arbetsmarknaden, jag är ju som jag sagt vid flera tillfällen ”ämnad för något stort”! Jag kan bli en gigant på arbetsmarknaden, jag kan bli gigantisk och jättestor! Större än Globen! Nu tappade jag mitt fokus här lite… Grattis på födelsedagen världens bästa pappa Mats! Älskar dig!

Nu vill jag bolla en reflektion med alla er som har barn, jobbar med barn eller bara har barn i er omgivning av någon anledning. Ni andra kan minnas er egen barndom en stund för reflektion. Men jag hörde mina barn leka för någon dag sedan, de skulle spela ett sällskapspel tillsammans och var jätteglada över denna idé. Medan jag står och tillagar middagen i köket så hör jag hur de passionerat börjar packa upp spelet och bestämmer sig för vilka spelpjäser de vill vara. Tills Freja skriker till.

– Aj! Jag klämde mig! Aj aj! AJ AJ AJ! Skriker hon högt och det låter i mina öron som att hon måste ha klämt sig rejält.

Jag drar snabbt av stekpannan från spisen och ska precis stänga av den när allt tar en ny vändning.

– Aj aj aj! AAAAAAAJ! AAAJ AAAJ! Skriker hon, men sedan stängs alla tårar och skriken bara av.

– Theo om du vill vara den hunden så går det bra. Säger hon plötsligt helt lugnt och nu ser jag henne räcka fram en av spelpjäserna till honom när jag kommer stormandes in i rummet.

Hur gick detta till? Inom loppet av 10 sekunder hinner jag höra skrik i panik, smärtande gråt och ännu mera skrik som fick mig att tro att handen kunde ha klämts sönder helt. Och så plötsligt stängdes bara allt av på en mikrosekund, sen satt hon lugnt och pratade med sina syskon. Jag fattade ingenting, men var ändå tvungen att fråga vad som hade hänt och om hon inte hade ont längre.

– Jag klämde mig lite på kartongen, men det gör inte ont längre. Förklarade hon och fortsatte sedan med spelet.

Varför blir det såhär? Hur kan något vara så smärtsamt att man skriker rakt ut, vilket hon sällan gör så då tror man ju att det är allvarligt, för att sedan bara försvinna. Och hur kan man bara ställa om från jätteledsen till att återgå till normal igen på så kort tid? Vi pratar sekunder här, hur är det möjligt? Snacka om känslomässig berg och dalbana. Detta påminde lite om hur Jenny kunde vara när hon var gravid, även fast hon nog än idag kommer fortsätta förneka att hennes humör påverkades av alla hormonerna. Men det är det närmaste jag kan komma i jämförelse, och Freja är inte gravid. Det som slår mig nu då, är att detta kanske är ett ärftligt drag från hennes mor. To be continued…

När jag är ute och åker i min nya fina bil så händer det saker. Bra saker? Nej självklart inte! Imorgon har jag haft den i exakt två veckor. Det är förvisso en begagnad bil, men eftersom den gick igenom besiktningen utan anmärkning och förra ägaren garanterade att all var ”top-notch” så kan man ju ändå inte låta bli att bli en smula jäkla bitter. Vid tre tillfällen har den där varningslampan för att man inte har bilbältet på sig börjat blinka och tjuta till och från, även fast jag är duktig och alltid har bältet på mig. Till en början trodde jag att det bara var ett litet glapp, för det försvann när jag lossade bältet och knäppte fast det igen. Men igår kom det tillbaka, och likadant nu idag på morgonen. Och har man barn i bilen när varningssignalen tutar så frågar de saker och blir arga över att det tjuter hela tiden så att de inte hör vad de sjunger. När man försöker förklara att det är något som är fel så hör de inte för att de själva fortsätter skrika att det låter för högt och att de inte kan sjunga till musiken. Theo blev rädd och trodde att jag körde bil utan bälte och börjat skrika på mig att sätta på mig bältet så att vi inte ska krocka, vad det nu har med saken att göra för jag lär ju inte krocka bara för att jag inte har bältet på mig. Men nu hade jag ju bältet på mig, och det larmade ändå till barnens förtvivlan och skrik bak i bilen. Det blev en intressant resa till barnens skolor idag och när jag kom fram till jobbet och stängde av bilen kändes det som om att jag blivit döv. Tystnaden. Lugnet. Känslan av att ”skit samma” om jag blivit döv eller inte…

På lunchen googlade jag på hur jag skulle få bukt med detta problem. Och jag älskar alla bra svar man kan få när man hamnar i olika diskussionstrådar på nätet. Det var en som startat en diskussionstråd på en sida som hade samma problem och frågade hur man skulle fixa detta, och det första svaret löd såhär:

– Jag såg en gammal Renault som stod och brann mitt på vägen för två veckor sedan.

Jaha, tack men det hjälpte ju mig väldigt mycket. NOT! Jag scrollade vidare och tror mig nu veta vad detta felet beror på. Tydligen har de flesta nya bilar en sorts sensor som känner av om någon eller något tungt är placerat på sätena, detta i samband med att bildörrarna öppnats. I mitt fall så hade jag öppnat dörren på passagerarsidan och lagt in mina matlådor och barnens extrakläder på sätet där. Detta kan få sensorn att tro att någon öppnat dörren och satt sig på sätet, därför larmar den. Jag hade inte så tunga saker på sätet, vilket kanske gjorde att den kände av något ibland och då larmade. Jag hoppas att det bara var detta som var fel, för det larmade inte när jag åkte hem från jobbet när sätet var tomt. Hoppas det bara var det som var problemet, i så fall är jag en lycklig man nu igen. Heja 2018!

Jag blev alldeles tom på energi bara av att återberätta allt som hänt, jag checkar ut nu för idag. Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går till Cathleen på jobbet. Hon vet själv varför…

Nu börjar en ny vecka, och ibland börjar man veckan med vård av barn. Nu är det Nova som är sjuk. Får se hur länge detta varar, hon var hängig redan under söndagen. Så vi hoppas på ett snabbt tillfrisknande i alla fall. Men när man vabbar så får man titta på film, och då kan jag ju passa på att blogga lite!

Freja var själv hos mig i helgen, och vi hade en härlig helg ihop. Vi satt och pysslade ihop en skoluppgift som hon ska lämna in snart, som går ut på att skapa något av 100st saker. Vi valde tändstickor, och byggde en bro av dessa efter Frejas önskemål. Det tog nästan hela dagen, eftersom vi fick vänta på att limmet skulle torka hela tiden. Men då gjorde vi istället ett varsitt fotbad och badade fossingarna, samtidigt som vi tittade på den andra filmen om Harry Potter. Den gillade hon väldigt mycket, och nu fick hon chansen att se den när inte twinsen var hos oss. Eftersom Nova tycker det är lite läskigt och inte vill se den så passade vi på nu när vi var själva. Så där satt vi i soffan med lördagsgodis och viftade med tårna i fotbadet när vi tittade på filmen. Jättehärligt! Och enligt Freja var inte del två lika läskig som den första filmen, så kanske kan twinsen titta på den de med om ett tag.

Något de inte får titta på däremot är serien ”Vikings”, den är bara för pappa. Jag har tittat ikapp nu efter ett långt uppehåll, men det var ju bra att jag hade många avsnitt att se då när jag väl var i farten. Och medan andra som följer serien väljer att falla för Ragnars tindrande blå ögon, så har jag en annan favorit numera. Hans son Ivar den benlöse…

VARNING FÖR OTÄCKA BILDER! Detta efter att ha sett en helt fantastisk scen med honom när han nu är vuxen i serien, jag kommer inte spoila något här för den som inte sett detta ännu. Ivar föddes ju utan känsel i benen och kan inte gå, dock så far han fram i en vagn drsgen av hans häst. Men när de plundrat en stad i England på gammalt vanligt vikingamanér, så stormar en arme engelska soldater staden. Då ser man honom, Ivar, sitta där på marken framför sin hästvagn efter att ha fallit ur den. Och när han möter soldaterna som nu samlats framför honom så möts de av en blodig viking som bara hånfullt skrattar åt dem och inte visar någon rädsla eller fruktan. Sedan börjar han skrika på dem…

– Don’t you know who I am? You can’t kill me! Don’t you know who I am? I’m Ivar the boneless! I’M IVAR THE BONELESS! You can’t kill me!

Förskräckta engelsmän står som förstelnade framför denna orädda galning. Och efter att ha sett detta så blev han en helt ny viking för mig, min nya hjälte. Jag ska söka hjälp för detta sen, måste bara se färdigt serien först. Den har efter en liten svacka tagit fart igen och blivit spännande att följa. Så den kan jag rekommendera, om ni inte tittat på den ännu så bör ni ge den chansen. Och Ivar, han har för övrigt sina faders blå ögon som så många gillar…

Top-5 listan mina vänner! Här kommer den, baserad på 2017 års musik- och filmupplevelser. Och som vanligt så är det inte musik och film som släpptes förra året, utan handlar om det jag upptäckte och vill lyfta fram som mina fem favoriter i respektive kategori.

Plats nr.5 – John Wick! Den första filmen som varit så hyllad och hypad, jag var ju tvungen att se den tillslut. Och det var en väl en bra actionfilm, ganska rå. Men jag är lite mätt på denna typ av filmer nu, kanske har det med min ålder att göra. De går att titta på men ger mig inte så mycket i utbyte. Keanu Reeves gör en bra rollprestation dock, det ska man inte föringa.

Plats nr.4 – Vaiana! Haha, ja faktiskt så kom den med här. Jag har troligen fått äran att se denna film typ 100 gånger nu, tack vare att barnen älskar den och vill se den ofta när de väljer film. Men den är rolig och underhållande, det tycker även jag som vuxen. Även om jag är lite trött på den nu, så är det en fin film. Jag älskar ju miljöerna i filmen, och har nu lovat barnen att när de blir större så ska vi åka till Hawaii tillsammans.

Plats nr.3 – Pirates of the Carribean: Salazar’s Revenge! En underhållande film i härliga miljöer, precis som Vaiana. Dock mer ämnad för oss vuxna kanske. Den var lite bättre än jag förväntat mig, eftersom uppföljarna till den första filmen inte alls hållt bra klass. Jag är fortfarande förtjust i den knasige kaptenen Jack Sparrow och hans upptåg. Denna gång var det hans motspelares grymma prestation (Javier Bardem) som gjorde filmen till det bättre.

Plats nr.2 – Star Wars: The Last Jedi! Nej det blev ingen förstaplats för denna, även om jag själv hoppades på det. Men jag tyckte inte att den var så bra som jag föreställde mig att den skulle kunna vara. Star Wars har alltid levererat och bjudit på minnesvärda filmer, och även om denna film inte var dålig så gav den inget känslomässigt minne efteråt som alla de andra filmerna gjort. Den är ovanligt humoristisk, men även djup och lite mörk. Men jag vill ha mer mörker, mer ondska. Mer av ”the darkside”…

Plats nr.1 – Star Wars: Rogue One! Denna däremot, som förvisso kom 2016 men jag såg den först förra året. Den hade det jag saknade i ”The Last Jedi”, nämligen att den lämnade mig känslomässigt lyrisk efteråt med scener jag bara ville se igen och igen. En av filmseriens bästa scener är ju ändå den numera omtalade med Darth Vader när han fullständigt hugger sin väg fram genom rebellerna i jakten på de stulna ritningarna av ”the Death Star”. Så denna är en solklar etta på listan! Inte bara för att vi fick se lite av den ondskefullaste skurken i filmhistorien, Darth Vader, som tog filmen till ytterligare en nivå. Utan filmen var faktiskt väldigt bra också.

Då ska vi summera musiken, och det fanns några riktiga guldkorn som jag upptäckte förra året. Jag hade lite svårt att välja bort Ghost låt ”Cerice” från topplistan, men den får vara med här som en bubblare på listan. Och sen vet jag inte vad jag ska ta mig till med fjolårets listvinnare, Metallicas ”Spit Out The Bone”, som fortfarande är så jäkla bra att om jag fortsätter lyssna på den så kommer jag nog snart headbanga mig till en sjukskrivning. Men här kommer i alla fall årets lista!

Plats nr.5 – Despacito – Framförd av olika Nissar! Så heter de ju inte. Men jag minns ej alla som var med och framförde låten, tror dock att Justin Bieber var väl en av dem. Låten däremot minns jag, det blev väl sommarens stora hitlåt förra året. Det kändes som sommar när man lyssnade på den, och jag gillade den lyckliga känslan. Även om jag inte förstod vad de sjöng om. Theo hade nog denna som sin favoritlåt under större delen av förra året, och ville gärna lyssna på den när han skulle sova. En bra låt får vi ändå säga att det är.

Plats nr.4 – Heathens – Twenty One Pilots! En riktigt skön och lite flummig låt. Jag gillar det lite lågmälda över denna, den ger lite deppiga vibbar utan att för sakens skull vara deppig. Avslappnande bra låt, jag lyssnade ofta på denna under förra året. De har gjort fler bra låtar så håll ögon och öron öppna efter fler hits från dem, de lär komma.

Plats nr.3 – Wrong Side Of Heaven – Five Finger Death Punch! En inte helt ny låt, men den har gått mig obemärkt förbi tidigare. Sångarens röst, det är bra tryck i den. Och sådant gillar ju jag! Detta är ändå en lugn låt om man jämför med mycket av det andra de gjort. Men denna är härlig och riktigt bra, sköna refränger och välspelade melodier. FFDP blir bara bättre och bättre!

Plats nr.2 – Do-Ther-Tum – Job 2 Do! Om ni liksom jag tycker att ovan nämnda ”Heathens” är flummig, så finner jag inte ord att beskriva denna. Jag har ingen aning om hur gammal denna låt är, men det struntar jag i faktiskt. Detta är en riktigt jäkla härlig låt, skönt gung och man blir glad av den. Vet inte vad som sjungs, men musiken är någon form av reggae skulle jag vilja påstå. Och jag älskar ju reggae! Speciellt på sommaren, ingen svensk sommar utan rykande reggae. Ni som inte hört denna feelgood-låt borde genast söka upp och lyssna på den. Körs på repeat för bästa upplevelsen!

Plats nr.1 – Dusk Till Dawn – ZAYN ft. Sia! Jag har aldrig hört talas om ZAYN tidigare, vet inte om jag hört honom alls. Men här sjunger han en duett med kvinnan som besitter en av de bästa sångrösterna just nu, Sia. Henne gillar jag mycket, hon är en helt fantastiskt duktig sångerska! Och här tillsammans med ZAYN så har de fjolårets bästa låt enligt mig. En lugn men kraftfull låt, helt i min smak. Denna kommer jag uppskatta länge!

Det var det, nu ska vi lyssna på mig medan jag tackar alla mina gudar…

– Gud! Oden! Tor! Freja!

Inte min dotter Freja utan asaguden menar jag då…

– Jag vill framföra ett stort tack för att möjligheten dök upp för mig att byta bil! Tack, och åter tack!

Ja nu är Hyundaien hos sina nya ägare, några som var i behov av en stor familjebil. Det är ju inte jag längre, utan jag har under hösten varit på jakt efter en mindre bil med lägre bränsleförbrukning. Så nu rullar jag istället fram i en Volvo S80 och lyssnar på Limp Bizkits ”Rollin” på hög volym. Det känns fantastiskt, nu har jag en bil som jag känner mig avslappnad i och som är riktigt snygg faktiskt! Helst hade jag föredragit en kombi, men jag hittade ingen jag ville ha i den prisklassen jag sökte. Men så dök denna upp, och då slog jag till. Säg hej till Volvon, min nya vän!

Jag tycker vi rundar av där för idag, nu ska Nova få äta nyttig soppa. Glöm inte bort att spana in filmerna och lyssna på låtarna på topplistan. Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går till grannen som spelade väldigt hög musik i fredags natt. Jag är fortfarande trött sedan dess…

Tillbaka till vardagen igen, efter två veckors ledighet. Det har firats jul och nyår, och andra saker har såklart hänt…

Vi backar tillbaka till dagen innan julafton, den så kallade uppesittarkvällen. Instagram fylldes spaltvis med inlägg om hur vänner och bekanta satt med bingobrickor i högsta hugg och smaskade på goda tilltugg. Det blev lite komiskt att se hur nästan varje bild pryddes av bingobrickor, jag höll ju på att bli alldeles snurrig och förvirrad. Vi brukade också spela bingo förr, men i år blev det inget. Och det var lite skönt faktiskt att göra något annat, för annars får man ju sitta framför sin TV hela kvällen. Så opraktiskt!

Barnen och jag ställde ut ett fat med lussekatter och julmust till tomten och hans Nissar kvällen innan julafton. Flera gånger kontrollerades det om någon varit där och mumsat innan det var läggdags för barnen på kvällen. Men det fanns inga tecken på det ännu…

Barnen och jag har ju tittat på den första filmen om ”Harry Potter”, som de älskade! Men efterdyningarna från filmen har givit lite blandade känslor för barnen. Freja vill gärna se den, om och om igen! Theo gillar den också men tycker den är lite läskig, speciellt när Voldermort spöklikt åker igenom magen på Harry i slutet av filmen. Nova vill inte se den mer…

– Jag tycker mycket om Harry Kopter, men vet du att jag tycker den är läskig och vill inte se den igen. Förklarade hon för mig.

Hon gillade den mycket till en början och ville se den igen, men sedan började rädslan komma krypandes. Hon ville inte gå på toaletten själv och så, för då tänkte hon på Voldermort. Han är läskig för han har blod på hakan när han dricker blod från enhörningen, har hon förklarat. Så vi har inte tittat på den sedan dess, så får vi se om de andra vill se den igen eller inte. Nova får ta den tid hon behöver innan hon känner sig manad att se den igen.

Julafton! Paketen låg i en hög på vardagsrumsgolvet när alla vaknade tidigt denna morgon. Barnen stormade fram och letade nyfiket efter klappar med sina namn på etiketterna. Och fatet vi ställt ut med lussekatter och julmust kvällen innan var tomt! Det enda som fanns kvar var fyra små russin som tomtens Nissar petat ut ur lussekatterna och lagt på fatet. Det tyckte vi alla var festligt!

Tomten då, ja han kom till barnen tidigt på morgonen. Redan klockan sju på morgonen tror jag någon bankade på ytterdörren.

– Pappa! Skrek Theo och pekade på tomten när han klev in innanför dörren. (Förrädare…)

Pappa var ju och kissade precis när tomten kom, det visste ju alla! Men tomten skulle skynda sig vidare till alla andra barn denna dag och dela ut fler julklappar. Han hälsade att Nissarna tyckte mycket om fikat vi ställt ut till dem som de kunde mumsa i sig under sin hektiska natt, sedan tackade han för sig och hälsade att vi skulle ses om ett år igen. Sedan blev barnen sådär frenetiskt glada som barn blir när de får paket, de stormade in till julklappshögen och hjälptes åt att läsa sig till vilka paket som var till vem. De var jätteglada och nöjda över vad de fått, och lekte för fullt med varandra efteråt.

Sedan väntade julmat till lunch, jag älskar julmat! Det gjorde vi nog alla märkte jag, men det är ju så gott. Och när vi ätit färdigt så körde jag barnen och Jenny till deras mormor för fortsatt firande där. Själv så åkte jag hem och fortsatte mitt julfirande ensam denna dag. Men det var inte så jobbigt som jag kanske föreställde mig, visst saknade jag barnen och deras glada rop. Fast nu var jag ju inställd på detta denna julafton och upplevde faktiskt att det var ganska lugnt och behagligt. Välbehövligt om inte annat efter allt som hänt under året som gått, efter separationen och den långa sjukskrivningen bland annat.

Men för att inte bli alltför rebellisk så försökte jag hålla vissa rutiner ändå. Jag tittade på Kalle klockan tre, och åt mer julmat. Sedan tog jag ett bad till lukten av ett doftljus som jag hittade, och lyssnade på Rammstein. Väldigt harmoniskt. Resten av kvällen så tänkte jag mycket på barnen men försökte ändå ta vara på denna lugna afton, och det lyckades jag nog ganska bra med. Det var en väldigt behaglig julafton, men jag vill kanske inte fira på detta vis varje år känner jag. Men någon gång ibland kanske aldrig är fel. Jag hade en tanke på att jag skulle göra ett antal mackor och packa med mig, sedan passa på nu när jag ändå var ensam att ta en sväng in till stan och se om det fanns någon hemlös eller liknande som behövde något att äta eller en kort pratstund. Tyvärr blev det inte mer än bara en tanke, vilket jag kan ångra lite i dagsläget. Det krävs kanske lite mer planering för att göra något sådant, men nu har jag sått ett frö i min hjärna så om det dyker upp en liknande situation igen så ska jag hinna förbereda mig för att genomföra något också. Inte bara tänka tanken liksom…

Jag hade önskat mig en iMac i julklapp, ni vet en sådan där bärbar fin dator från Apple. Men det fick jag inte… Skitbesviken blev jag, inte ens ett sånt där litet iCloud fick jag. Fasen också! Detta var sanning med modifikation, och inte så sant alls. Jag hade faktiskt inte önskat mig något av någon, men måste ha varit snäll ändå på något vis som lyckades få två julklappar. Ett presentkort på IKEA som kommer användas flitigt framöver, och en stor låda med olika sorters korv. Sedan fick vi presentkort på jobbet, som jag nyttjade på en sportbutik och köpte lite träningskläder. Även en yogamatta slank med i köpet, men detta har mötts av alldeles för många skratt hittills för att jag ska känna mig bekväm i att stoltsera med den. Barnen och jag har testat barnyoga tillsammans, det var en knäckande upplevelse för självförtroendet. Inte ens yoga för barn klarade jag av att genomföra med bravur. De skrattade åt mig nästan överdrivet mycket, men jag var faktiskt ovanligt stel och osmidig. Vänta ni bara tills jag kan stå på huvudet och alla andra fräsiga yogaställningar… Men till er som investerat i julklapp till mig vill jag ändå säga: Tackar så mycket!

Jag tycker att man kan försöka ägna en tanke till våra fredsbevarande trupper i utlandsstyrkan under våra högtider. De gör det möjligt i många andra länder att trots rådande oroligheter finnas där på plats för folket så att de kan få någon sorts ro under högtiderna. Dessa är de jobbigaste stunderna för den som är ute på mission, det är då man tänker och saknar sina nära och kära där hemma allra mest. Tycker jag, och minns nyårsafton som den jobbigaste stunden när jag var i Kosovo. Då tänkte jag väldigt mycket på min familj och även mina vänner som jag vet hade ett fantastiskt roligt firande där hemma. Själv så observerade jag tillsammans med en man från Skåne (Jonsson) en by som vi hade span på för att se eller höra om det användes några vapen när de firade under kvällen och nattens gång. Det var mörkt, tyst och vansinnigt kallt ute. Men en varsin cigarr hade vi i alla fall med oss, som enda firandet den kvällen. Så jag tycker man kan ägna dem en tanke i alla fall, och vara tacksamma för att vi har det bra här. Bilden är snodd av ”my brother in arms” Håkan, tack för lånet!

Nu har vi kommit till nyårsafton, då hade barnen som önskemål att få äta middag på en planka. Det betyder plankstek, och tycks bli en tradition hos oss. Vi äter det inte speciellt ofta längre, men vi har nog gjort det de senaste tre nyåren nu. Barnen tycker det är roligt, och trots att det tar tid att tillaga detta så gör jag det gärna eftersom jag tycker det är kul. Nova åt sin nyårsmiddag naken, kan bli intressant och se om det blir tradition…

Sedan skulle de hålla sig vakna så att de kunde titta på fyrverkerierna, vilket gick sådär. Det slutade som vanligt med att bara jag var vaken vid tolvslaget och fick filma fyrverkerierna åt dem. Sedan slocknade även jag…

Och nu är vi inne en bit på det nya året, 2018! Ska jag summera förra året så var det ett av mitt livs jobbigaste år där många andetag var lite utav en cliffhanger. Det låter kanske oroväckande allvarligt, så illa var det aldrig riktigt men jag gillar det uttrycket för att dramatisera inlägget lite här. Samtidigt har fjolåret gett mig en otrolig lärdom om livet vilket gjort att jag ser detta nya år på många nya sätt. Separationen har varit känslomässigt jobbig, men har ändå gått bra och vi är inte alls osams eller liknande vilket såklart underlättat väldigt mycket. Den segdragna sjukskrivningen kändes som en evighet, men även där lärde jag mig otroligt mycket som jag kommer ta med mig resten av livet. Nu har många förändringar skett privat och arbetsmässigt som gett mig ny energi, den tar jag med mig in i detta nya år.

Tack för att ni läser, i nästa inlägg kommer jag presentera den årliga Top-5 listan och även tacka gudarna för att jag skaffat en ny bil. Ha d biff!

DAGENS JERKER kan gå till många som utmärkt sig efter mina många veckors frånvaro här på bloggen. Och jag känner mig nästan lite elak här nu, men personen som får utmärkelsen har lyckats med något som ingen annan jag känner lyckats med här i livet. Nämligen att tappa sin mobiltelefon i toaletten för andra gången inom loppet av några år. Denna gång slutade det dock bättre än sist då telefonen tvärdog, nu gick den att återuppliva så det var löste sig ju fint. Grattis Jenny!

Nej, jag har inte gjort knäck hemma. Det är överskattat, jäkla segt och inte alls särskilt gott. Även fast det luktar smaskens och ser inbjudande ut.

Jag har varit och upplevt lite knäck, i min rygg. Träffade en naprapat idag, och vilken skillnad det blev. Wow! Har känt mig stel en längre tid, och bara väntat på att det skulle gå över utav sig självt eftersom jag är en sådan aktiv människa som stretchar så fort jag får tillfälle!

*****Ho ho ho, ursäkta att jag flikar in här mitt i inlägget. Men lögn, det är vad det är. Han far med ljug! Den där snubben har inte stretchat en muskel sedan djupledslöpningen under en fotbollsmatch med i Haninge FF för 25år sedan. Ingen julklapp till herr Hanell detta år heller. Önskar er andra läsare en riktigt GOD JUL! Med vänlig hälsning / Jultomten*****

Jäkla dömande skitgubbe… Nåja, jag kanske överdrev en aning men det får man göra ibland. Men det är i alla fall helt otroligt vad rörligare jag känner mig nu efteråt. För första gången på minst ett år så kan jag ta djupa andetag utan att kroppen börjar ifrågasätta mina handlingar och rycka motståndskraftigt. Det är såhär det ska kännas alltså, att andas lugnt och behagligt. Nu kanske de där mikropauserna fungerar även för mig som jag försökt lära mig under året. Andningen känns inte alls lika ryckig och påtvingad, utan faller sig mer behaglig och naturlig. Sedan njuter jag alltid av att höra hur ryggkotorna knakar i nacken och längs med ryggraden när de knäcker dem på plats igen. Dessutom kände denna naprapat till min gamla naprapat inne i stan som jag besökte förr, en herre som var märklig men fantastisk på många vis. Så det var roligt att höra vad de hade att säga om varandra, och jag fick möjlighet att tänka tillbaka på några gamla minnen från den tiden när jag låg där på britsen. Det som var nytt för mig var att när behandlingen var klar så fick jag tre små klappningar under vardera fot. Lite som att ”vad duktig du var” tänker jag. Detta var faktiskt en av årets bästa stunder, och det bästa är att jag ska komma tillbaka efter nyår och titta till ryggen igen. Undrar om jag får ligga där avslappnat och lyssna på ”Läkarpodden” med mina hörlurar samtidigt som naprapaten lagar denna gamla man?

I tisdags så väckte vi Nova och Theo med skönsång, bullfika och födelsedagspaket på sängen. Freja var så smidig, men gullig. Nova vaknade nämligen medan vi förberedde allt, så jag gick in till henne för att se om hon kunde somna om. Men då vaknade Freja samtidigt och satte sig upp och klappade sina syskon på huvudena.

– Grattis Nova! Grattis Theo! Sa hon högt och tydligt innan hon flög upp ur sängen för att hjälpa till att bära in deras födelsedagspresenter.

Ja, nu var även Theo vaken och fattade inte riktigt vad det var som hände. Så jag bad dem ligga kvar i sängen medan jag gick ut för att hjälpa till, sedan smög vi in och sjöng för dem så att de verkligen skulle vakna till ordentligt. När skratten lagt sig så började de ivrigt att öppna sina presenter och även tappa ut chokladpraliner i sängen. Dessa är ännu inte funna, så märkligt. Nu var de 5 år på riktigt, äntligen! Så stolta och glade de var, helt fantastiskt. Grattis ännu en gång mina charmtroll! 

Sedan har vi ju detta med att uttrycka sig korrekt, det kan ju bli lite fel och roligt ibland. Jenny hade köpt en pomelo som hon bjöd barnen på efter middagen igår… 

Theo var inte så nöjd med middagen och var ganska butter där han satt på sin plats med utspänd underläpp. Freja och Nova började direkt mumsa i sig bitar av pomelon vartefter Jenny skalade den, men inte Theo. Han ville inte ha något alls! Då försöker Nova få honom att i alla fall smaka på frukten.

– Men den här kamelen är jättesaftig och god Theo! Förklarade hon.

Och alla började skratta, såklart. Även Nova skrattade efter att ha fått förklarat för sig att det heter pomelo, inte kamel. Det är ju ett djur. Men ja, så kan det bli ibland. Roligt har vi åt dessa stunder! 

Jag känner mig så rörlig nu att jag nästan måste göra något. Jag borde lyfta något! Något otympligt och stort! Nu kan jag ju andas ordentligt dessutom, så då blir det väl inte ens jobbigt tänker jag. Vi får se vad jag ger mig på, tack för att ni läser. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till Kaisa på jobbet. När jag berättade att jag skulle köpa en yogamatta för mitt presentkort jag fått i julklapp av jobbet så verkade hon lite förvånad. Kan jag sådant? Nej men hur svårt kan det vara att stå på lite udda sätt på en platt matta och sedan må bättre i kropp och själ? Sedan när hon gick så tyckte jag kanske att hon skrattade lite för mycket åt detta. Vi fick se om vi skulle ses efter nyår, typ. Eller var det jag som sa det? Förutsätter jag att jag ska gå sönder, och förstöra min kropp på min nya matta? Det är bäst att ha mobilen nära till hands sen när jag börjar, och även lämna ytterdörren olåst så att ambulanspersonalen lätt kan ta sig in och rädda mig…

Vilken bra dag det har varit idag, jag fick möjlighet att komma ikapp med det nödvändigaste inför julen nästa helg. Men mer har hänt denna helg, såklart!

På lördagen passade vi alla på att fira Nova och Theo som fyller 5 år, fast egentligen så fyller de först på tisdag. Men nu kunde nästan alla fira dem tillsammans så att det blev ett stort kalas för de små liven. Och det var en hel del förberedelser detta år, främst på grund av deras val av födelsedagstårtor…

Jag började redan i fredags direkt efter att jag kom hem från jobbet med alla fyllningarna till tårtorna. De ville båda ha vaniljkräm och hallonmousse i tårtan, så det var ju tacksamt för min del. Det underlättade ju såklart arbetet, men själva tårtorna var inte alls lika. Nova satt för en månad sedan och tittade på olika bilder av tårtor på Google, och ville ha varenda bröllopstårta hon såg. Jag fick förklara att jag inte kan baka sådana tårtor med flera våningar och mästerlig dekor. Hon blev lite ledsen först, men sedan sken hon upp efter att hittat sin tårta. Hon pekade på en tårta som var dekorerad med sockerpasta och liknade en uggla.

– Den! Den vill jag ha! En sån! Ropade hon glatt och lämnade sedan över telefonen till Theo så att han kunde välja en tårta.

Medan han började scrolla från början så funderade jag på om det var ens möjligt för mig att göra en tårta som ser ut som en uggla. Då stannade han upp vid en tårta som även den var dekorerad med sockerpasta, men motivet var symboler av olika superhjältar. Det kommer gå åt en jäkla massa sockerpasta tänkte jag för mig själv.

– Nej en sån vill jag ha! Pappa den! Sa han och pekade nu på en helt fantastisk tårta som var alldeles svart.

Okej, nu hade de båda valt sina motiv på tårtorna. Nova en uggla av sockerpasta, och Theo en svart med så kallad mirrorglaze. Den sistnämnda har jag aldrig gjort tidigare, så det skulle förmodligen ta sin tid. Men som tur var började ju redan i fredags med fyllningarna och jag hann dessutom göra klart sockerpasta i olika färger till Novas uggla. Så på lördagsmorgonen startade jag direkt med att dekorera tårtorna, och det tog flera timmar att få dem klara. Speciellt Novas tårta tog lång tid, och Theos tårta blev svart men gjordes av vit choklad så den blev inte så blank som den han såg på bilden. Men resultatet blev ändå godkänt, barnen verkade väldigt nöjda med sina födelsedagstårtor. Sedan hade Jenny bakat kladdkaka och annat, så det fanns massor av godsaker att välja på. Ett STORT GRATTIS i förskott Nova och Theo!

Fem år, tänk vad tiden går fort… Det är inte klokt egentligen, tiden verkligen rusar iväg. Vi kommer såklart fira dem på tisdag när de fyller år, men då blir det bara vi i familjen. Men nu fick resten av släkten en möjlighet att samlas för att fira dem, det är ju lite stressigt för alla nu så nära julhelgen men det blev ändå ett lyckat kalas för de små liven.

Så efter denna rivstart på helgen så var jag idag därför en väldigt utmattad man, men lyckades ändå vakna redan klockan sju. Lite typiskt, men jag gick upp och drack mitt morgonkaffe medan jag slöade framför ”Nyhetsmorgon” på TV. Sedan planerades dagen, allt som skulle göras och hur. Jag startade min spellista med Frank Sinatra och satte mig ner på golvet så att jag kunde slå in alla julklappar och de sista födelsedagspresenterna till twinsen. Det var lite trevligt att sitta där och sjunga med Frankie boy när han jazzade mig igenom hela processen. Men slutligen var allt klart och nu är jag ikapp med alla förberedelser inför julafton om en vecka!

Det dök även upp en notis på min Facebooksida idag, att det idag var ett år sedan vi var på den sista konserten på Kents avskedsturné. Det blev lite ledsamt att tänka på, men vilka minnen det bandet har gett oss genom åren med sin fantastiska musik. Och vilken legendarisk kväll detta var för ett år sedan för Erik, Marcus, hans bror Jonas och mig. Uppvärmningen hemma hos Jonas på söder där viktiga och djupa samtalsämnen bearbetades. Sedan taxiresan till arenan där alla körde elstolsrally med sina säten i bilen, utom jag som satt fast i mitten i baksätet och än idag lider av sviterna av min höftförskjutning som de gav mig där den kvällen. Konserten var blandade känslor av glädje och lyckorus, ja till och med tårar. Och jag vill inte missa att påpeka hur onykter Erik blev efteråt nere på Olearys efter konserten, det finns intressanta moment från detta som inte ska tas upp här…

Men som sagt, när jag mindes denna afton så blev jag så pass nedstämd att inte ens Frank Sinatras ljuva stämma gjorde mig glad längre. Så varför inte löpa linan ut då tänkte jag! Nej jag tänkte inte ta livet av mig, vill bara förtydliga detta för min kära vän Tommy som associerar Kents musik med självmord. Utan jag bytte ut Sinatra mot Kent i spellistan istället, och njöt av deras musik i någon timme tills mitt begär var stillat. Jag är glad, för att jag fick vara där. På deras allra sista konsert, och att jag fick vara där med några av mina bästa vänner. Vi har som sagt otroligt många minnen från alla resor och konserter vi varit på tillsammans i samband med vår kärlek till deras musik. Kent, fan vad jag saknar er…

Freja har en liten tomtenisse eller en alv på sin skola som hon pratar om varje dag. Han heter Bert-Bruno och stökar omkring på hennes avdelning genom att lämna små meddelanden till barnen i hennes klass. Det är oftast små uppgifter han vill att de ska försöka lösa, men han har även chockat dem med att ställa fram popcorn vid ett tillfälle så att de kunde ha en liten oplanerad klassfest. Jag gillar Bernt-Bruno, så därför har jag skapat en egen liten inrättning för honom på mitt jobb. Nu återstår att se om han dyker upp där eller vad som händer…

Tack för att ni läser, ta det nu lugnt i julstressen och försök att njuta av tiden som kommer nu. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till de som inte gillar TV-serien ”Vänner”. Jag har börjat titta på den serien nu igen och skrattar så mycket hela tiden, den är så härlig och underbar. Tack för att det finns så många säsonger att njuta av, nu är jullovet räddat i brist på något att göra.

Igår var det Lucia, och för första gången skulle barnen ha sina uppträdanden på morgonen istället för på eftermiddagen. Nu uppstod ju ett problem i och med att de inte går på samma skola längre. Så Jenny följde Frejas luciatåg, och jag följde Nova och Theos luciatåg. Vi fick filma med mobilerna och visa varandra efteråt, de är så modiga och duktiga alla barnen. Underbart!

Det var ju onsdag igår som sagt, även kallat lill-lördag (tiny saturday). Inte nog med att det var Lucia denna onsdag, det var även världspremiär för den senaste filmen ”The Last Jedi” i Star Wars sagan. Och jag var såklart där, Marcus likaså. Och Erik förstås, han var där tre gånger…

Ja, Erik den entusiasten hade bokat in sig på flera visningar av filmen denna dag, medan Marcus och jag anlände med pondus först till visningen på kvällen. När jag kom dit så hade de tydligen gjort om på biografen, man fick numera passera genom en biljettkontroll in till själva biogången. Men det fattade ju inte jag, utan jag gick med mina 182cm stolt in där i mina fina skor och satte mig ner på en bänk för att invänta de andra. Mästerligt! Sedan kom ett sms från Erik att de var på plats, och jag kunde se dem en bit därifrån. De undrade hur jag kom in där utan biljett, men det var ju uppenbarligen inga problem. Är man bara målmedveten så är inget omöjligt.

Marcus anlände även han strax efter, sedan gick vi ner till biosalongen och väntade på att bli insläppta. Vi hann prata lite med Marcus om hur det hade gått hos randläkaren, även om han var aningen tystlåten kring ämnet. Erik och jag fortsatte vårt engagemang som de bra vänner vi är, och frågade hur lång tid han har kvar… Men att han ska hålla ut, för snart kommer den stora insamlingsgalan gå av stapeln där pengar ska samlas in för att påskynda hans tillfrisknande. Vi förklarade att Peter Jihde ska sköta ridån under galan, och att så fort vår vän Mogge pratat med sin namne Morgan Freeman om att leda galan så kommer galan att bli av. Men att han måste ha lite tålamod eftersom Mogges engelska kan vara som en svår dialekt för herr Freeman att förstå. Men sen så!

När vi fick gå in i salongen och sätta oss så började spänningen stiga rejält. Jag hade hållit mig lugnt genom hela dagen, men nu kom alla känslorna ikapp mig. Vi fick även uppleva galna budomänniskor som stormade in med låtsassvärd och fektades inlevelsefullt framför bioduken. Vi blev jätteimponerade, NOT! Man kan tydligen träna med lightsabers i deras klubb, men hur gärna jag än försökte kläcka ur mig ett glatt ”briljant” så drog Marcus ner stämningen med ljudliga suckar. Sen började filmen…

Mm, vad ska jag säga… Spontant så är jag inte imponerad. Den var verkligen inte alls vad jag föreställt mig, men ingen dålig film för den delen. Marcus älskade och kan inte sluta prata om de håriga pingvinerna, porgs, som han nu starkt kampanjar för ska få en egen film.

Just när det gäller Star Wars så är det för mig helt omöjligt att hålla nere förväntningarna, inga filmer har väl betytt så mycket och gjort ett sådant intryck på mig sedan barnsben. Så även om den bjöd på goda skratt, så är det ingen scen som jag inte kan sluta tänka på idag. Något som alltid hänt tidigare, då man blivit alldeles förförd av något som utspelat sig i filmen. Men inte denna gång, dock så var det väldigt mycket annat bra i filmen som jag tror kan ge den sista delen ett bättre djup eller förståelse för karaktärerna. Den får totalt tre av fem JERKERS!

Jag vikarierar just nu på vårt labb, en av mina arbetskamrater befinner sig på semester. Min andra kollega där började plötsligt blöda näsblod igår, och rusade då iväg med blodigt papper mot toaletterna. När övriga kollegor såg detta så kom de och frågade vad det var som hade hänt. Då tog jag tillfället i akt…

– Man skojar inte om min frissyr ostraffat. Svarade jag då och fortsatte jobba vidare.

Så nu är alla livrädda för mig på jobbet och jag är fullpackad av pondus. Viktigt! Sanningen får komma fram vid ett senare tillfälle.

Nu tackar jag för mig, och stort tack för att ni läser. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till kanske till Erik, jag har inte riktigt bestämt mig än. Men det är inte på grund av att han såg ”The Last Jedi” tre gånger igår, utan mer av valet av biosnacks när vi såg filmen. Han köpte som vanligt sin klassiska Festis med jordgubbssmak eller något, men även lussebullar. Han har förvisso precis fyllt 40år, men att frångå popcorn och godis för bullar är ett major big step om ni frågar mig! Dessutom prasslade bullpåsen något överdjävligt i biosalongen…

Efter en helg med massor av händelser så ska jag nu sammanfatta allt och koka ned detta till ett spännande blogginlägg. Låt oss starta med fredagskvällen där det årliga julbordet med jobbet stundade!

I år åkte vi till Wallmans Salonger för att äta en god middag till en härlig show. När vi kom in så samlades vi ihop av vår servitör/servitris för kvällen, hans namn var Alex och var en mörk man med blå ögonskugga som ibland kallade sig för tant brun. Jag återkommer till detta om ni känner er förvirrade. Men när alla var på plats så fick vi en välkomstdrink och kunde slå oss ned vid våra bord. Kvällen kunde börja! Medan Alex serverade oss drycker så hade han önskemål om att så fort han var uppe på scenen för att sjunga så skulle vi vifta med våra vita servettdukar i luften. Lite som att göra helikoptern, om ni förstår vad jag menar. Alla med en snopp förstår vad jag menar, vi fortsätter. Han lovade oss förstklassig service resten av kvällen om vi gjorde detta för honom, så självklart ställde vi upp för varandra. Så fort han var uppe och sjöng med de andra så viftade vi allt vi kunde med våra servetter, otroligt effektfullt kan jag lova.

Showen var otroligt bra, vilka fantastiska röster personalen där har som sjunger och uppträder! En av servitörerna påminde om fotbollsspelaren Magnus Eriksson i Djurgården, men enligt min arbetskamrat Niklas så var det inte han. Jag är dock skeptisk, fotbollssäsongen är över och han kanske behöver extrapengar. Alex dök ibland upp i svart klänning och högklackat och kallade sig då för tant brun där han gick runt bland alla glada matgäster. Han var väldigt underhållande och rolig, ett stort plus i kanten till honom. Men även de andra, de framförde bland annat ett medley av låtar med avlidna artister som de ville hylla. Som David Bowie, George Michael, Luciano Pavarotti och många andra. Då berättade Niklas för oss att han tycker sig haft tur som fått se en sådan stor artist som David Bowie uppträda på Hovet 1989, men Ubbe kontrade med att han minsann hade legat med David Bowie i Malmö 1991. Niklas visste inte hur man skulle svara på detta eller kontra med något bättre, och så var den diskussionen över…

Det var en jäkligt rolig och trevlig kväll! Jag valde det alkoholfria dryckespaketet, men hade väldigt kul ändå. Och fick smaka ett alkoholfritt vitt vin som jag tyckte väldigt mycket om, även om eftersmaken påminde lite om en unken druva. Men det var trots detta väldigt gott! Jag skulle ha en heldag med barnen på lördagen så jag ville inte vara bakis då, för er som undrar om jag blivit nykterist. Då är svaret NEJ, det är jag inte. Och denna afton gav mig en eftersmak som ledde till att jag senare denna helg låg hemma och lyssnade på Pavarotti, starkt! Tack alla inblandade för en härlig afton, vilken show!

Ja som sagt, barnen och jag hade en lördag planerade tillsammans där vi skulle ta fram julgranen och klä denna. Men innan vi startade så behövde vi en ordentlig lunch av högsta kvalité, så vi gjorde egna tunnbrödsrullar med potatismos och korv! Twinsen var skeptiska, de öppnade sina rullar och petade ut korven och potatismoset. Tydligen var ”skalet” äckligt. Även fast det är samma tunnbröd som de älskar att äta till frukost. Freja tyckte det var jättegott, så för henne blev detta en succé. Vad fanns det att inte gilla liksom? Tunnbröd = gott, potatismos = gott, korv = goooooott!

Efter lunchen så var granen uppställd och belysningen intrasslad i granen. Nu fick kidsen gå loss på pyntningen bäst de ville, jag hjälpte bara till med att fördela deras pyntande över hela granen. Annars blev det väldigt många kulor och annat på ett och samma ställe. Theo hängde upp någon enstaka kula innan han kom underfund med att detta inte var något för honom. Han satte sig bredvid och tittade på surfplattan istället, iklädd tomteluva. När granen var pyntad och klar så ville de skicka en bild till mamma Jenny, så de poserade och bilden togs innan vi skickade iväg bilden.

Efter detta så nalkades det lördagsgodis och mys. Jag valde att visa dem den första filmen om ”Harry Potter”, som var lite läskig ibland. Men jag var med och förvarnade dem hela tiden och sen pratade vi om vad som hände hela tiden genom filmen. De var helt tagna och fascinerade. Jag trodde de skulle tycka att trollet eller kanske Voldermort skulle vara det läskiga i filmen, men tydligen så var det inte så. När filmen var slut blev Nova ledsen, för då förstod hon att Harry Potters föräldrar var döda och inte fanns. När hon blivit tröstad och kände sig lugn så blev Freja ledsen istället. Hon tyckte synd om alla elever på Hogwarts som inte fick träffa varandra mer när skolan var över i filmens slut. Jag förklarade att de kommer träffas igen efter deras lov, och det får man se i de andra filmerna. Men jag tycker det räcker med den första filmen till en början, så får de smälta den lite och låta allt sjunka in lite. De är ju lite läskiga, och sen är ju många väldigt elaka mot Harry. Fast de älskade verkligen filmen och har börjat titta på den en gång till, de pratar om den massor och jag tror dessa filmer kan bli en favorit. Men de får bli lite äldre innan de får se resten av filmerna. Senare på kvällen var det läggdags, och när barnen somnat såg jag att filmen ”Stepbrothers” visades på TV. Så den fastnade jag framför innan jag själv somnade på soffan. Nu var ju frågan, skulle det dyka upp några julklappar under granen under natten?

Det gjorde det, magiskt nog. När Freja vaknade, så ropade hon ut för att höra om någon annan var vaken. Det var vi nu. Hon skyndade upp och sa att de måste öppna en ny lucka på sina julkalendrar, så de rusade upp ur sina sängar.

– Julklappar! Titta julklappar under granen! Hördes det från vardagsrummet.

Nissarna måste ha smugit dit dem under natten. Självklart skulle de läsa på paketen för att se till vem de var och även räknas. Tre stycken vardera, och fler kan det bli innan julafton om de har tur. Vilken start på dagen!

Denna söndag så skulle vi fira min mor som fyllt år under veckan, så vi samlades allihopa hemma hos henne för en dag av firande. Det var många barn där som lekte med varandra och hade roligt, medan jag fick sällskap av den lilla hunden Jasmin (Kasmin enligt Theo) på stolen bredvid mig. Hon tittade med stora bruna ögon bedjande på mitt fikafat, undrar vad hon ville…

Så det har varit en fartfylld helg. Nu i veckan nalkas det förstås luciatåg med barnen på onsdag och biopremiär för nya ”Star Wars – The Last Jedi” på kvällen. Det ser Erik och jag fram emot som tusan! Men inte Marcus, inte lika mycket i alla fall. Han kan förstås vara plågad och hämmad av sin åkomma som han nämnde i lördags. Men på onsdag ska han få träffa en randläkare som kanske kan hjälpa honom. Vi andra lider med honom och stöttar så mycket vi kan. Insamlingar har startats och barn ska pärla plattor vi kan sälja till förmån för Marcus, även en gala är planerad. Datumet för denna är ej spikad i skrivande stund, Mogge ska nämligen snacka med sin namne Morgan Freeman först och höra om han kan tänka sig vara värd för galan. Annars blir det väl Peter Jihde eller någon annan medioker programledare som får axla ansvaret. Vi lovar att återkomma med information om detta så fort vi själva vet mer. Ett tips är att inte googla på denna åkomma som för lekmännen kallas rand, bilderna är otroligt obehagliga…

Till helgen ska det firas ännu mer, på lördag passar vi nämligen på att gratulera Nova och Theo som fyller 5 år nästa vecka. De har valt ut varsin tårta som de vill att jag ska baka, får se hur bra jag lyckas med det. Mer om detta kommer jag skriva om senare, tack för att ni läser! Ha d biff!

DAGENS JERKER går till alla snörädda bilister som fruktar för sina liv i 70km/h på motorvägen… Jag citerar Saltsjöbadens guldgosse: UR SPÅR!

Vem längtar inte efter jul? Det är som om man är barn på nytt, och jag älskar traditioner!

Jag har olika traditioner som jag håller väldigt kärt och varmt om hjärtat. Som exempelvis när vi med mitt förra jobb åkte på vår årliga fisketur, då följde jag samma rutin. Samtidigt som det skulle fiskas så var det viktigt att dricka öl, tydligen. Eftersom jag inte riktigt hade samma brinnande intresse för själva fisket som min dåvarande chef, som kunde fiska dygnet runt, så hade jag som tradition att börja fiska innan jag drack en massa öl. Och ALLTID, så fort jag fått min första fisk så var fisket över för min del och så gick jag iland för att smaka på de där kalla långburkarna som väntade på mig där i skuggan. Teambuilding a la byggbranschen, tradition!

När vi spelade innebandy ihop tidigare, jag och mina vänner, då började jag ALLTID på bänken. På så vis hann de andra trötta ut sig och när jag byttes in var jag pigg och rapp, ungefär som de andra redan utmattade spelarna.  Och jag hade som tradition att ALLTID köra defense (försvarsspel), mycket viktigt! Sedan att jag inte gjorde det speciellt bra har faktiskt inget med själva traditionen att göra.

Varje år, när jag går på semester så lyssnar jag ALLTID på Frank Sinatra på högsta volym i bilen under hemresan. Ellegant och asbra! Att ratta en koreansk bil till Frankie boys ljuva stämma och själv sjunga med till exempelvis ”Somewhere Beyond The Sea” eller ”Strangers In The Night” ger en ett härligt glädjerus. Och den sista kilometern innan man är hemma så ser man till att nästan spräcka högtalarna med låten ”New York New York”, riktigt fränt! Detta fungerar precis lika bra hemma när man dammsuger och vill slippa höra ”snabelmoppens” höga oljud, på med Frank Sinatra. Bara gört, ni kommer tacka mig sen. Ibland önskar jag att jag hade ett konjaksglas i handen och en fin hatt på huvudet samtidigt som jag dammsuger. Men konjak är äckligt och jag har tyvärr ingen hatt…

En annan tradition som kanske inte har så mycket med just mig personligen att göra. Det är att när vi umgås alla trevliga herrar, då ska ju Mogge ALLTID bara dricka två öl enligt tradition. Det är som nämnts här tidigare, hans gräns. Sen blir han ALLTID full. Så att hänga med honom en kväll, det är liksom bara två öl bort kan man säga. Men ibland blir det ju fler öl än bara två, det har även det blivit en tradition. Det är rena rama julafton i traditionsväg att umgås med herrarna en helkväll! En annan tradition är ju att vår vän Tommy ALLTID blir varm efter ett par timmar, sedan är han svår att hålla kvar på plats. Han vill ut på något vis, helst hem tror jag. Tradition!

På julafton när alla andra ser fram emot att titta på Kalle Anka klockan tre, så tittar barnen och jag på ”Die Hard”. Det är en riktig julfilm det, tradition! Är inte dina barn för små för att titta på sådana våldsamma filmer kanske ni tänker. Nej, de har ju fostrats här hemma i livets hårda skola, gått på MMA-dagis och ”Die Hard” är ju lite utav en dokumentär. Barnen måste härdas och förstå att det är inte alla som sitter hemma med familjen och myser på julafton, det finns de som får uppleva alla möjliga typer av otäckheter även på julen. Som John McLane i ”Die Hard”, han hade minsann andra planer men tvingades rädda sig själv och många andra från terroristerna. Men jag tänker att det är viktigt för alla barn att ta del av detta, att världen är orättvis och otäck ibland. Även på julafton.

På nyårsafton har jag haft som tradition att ALLTID skrika ut det nya årtalet, följt av frasen ”The Year Of Jimmy”! Detta har kanske ropats ut mer diskret de senaste åren för att undvika skäll, men det fanns år då detta tydligt förmedlades till alla på nyårsfesten. Sedan så finns det ju inget bättre sätt att starta det nya året än att titta på ”Ivanhoe” på nyårsdagen och äta en hemlagad fet pizza. Tradition helt enkelt!

Så för att sammanfatta detta, så älskar jag traditioner. Och hoppas samla på mig fler än dessa, jag har säkert glömt att ta upp någon här. Men det tillför något fint som jag uppskattar i form av förväntningar och liknande. Ni som är helt bedrövade över att barnen inte får se på Kalle Anka på julafton kan andas ut, självklart får de göra det om de vill. Och den enda som tittar på ”Die Hard” under julhelgen är troligtvis jag. 

Innan jag avslutar vill jag passa på att gratulera min kära mor som fyller år idag, grattis mamma! Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går på ett hjärtligt sätt till vår underbara dotter Freja. Hon som för någon vecka sedan trodde att hennes nya busiga skrivkunskaper inte skulle upptäckas på sin moders inköpslista. Hon förnekade först detta, innan hennes efterföljande skratt sedan avslöjade henne…

Att vakna upp en mörk måndag morgon den 4 december kan kännas tungt för vem som helst. Men inte för mig! För idag är ingen vanlig dag, idag firar nämligen bloggen sitt 300:e inlägg. STORT!

Jag tycker denna bilden var lämplig, det är från filmen ”300” för er som undrar. Det känns i alla fall coolt, att för varje gång denna typ av milstolpe nås så tänker jag på hur tankarna gick innan jag började skriva. Ett inlägg någon gång lite då och då, så får barnen och jag något skoj att läsa i framtiden. Men tack vara den fina responsen jag fick direkt så skrev jag ju ett inlägg varje dag i början, jag ville ju berätta allt! Nu hinner jag inte med det tyvärr, men försöker få ut ett inlägg i veckan åtminstone. Och 300 inlägg, fasen det är bra många alltså…

Igår var det första advent, ett av årets största mys. Denna helgen så ägnade jag lite tid med barnen till att julpynta hemma, och vi hann även med att skapa ett pepparkakshus tillsammans!

Nu är ju den bästa tiden på året tycker jag. När man hör julmusik spelas, pynt och lampor kommer fram och förgyller vardagen. Det är bara att njuta av stunden och suga in allt! För ju närmare jul man kommer desto mer tar julstressen över, och sen avtar liksom det fina med allt. Tills julafton, då är ju allt som allra finast igen. Stämningen och den goda maten, musiken och allt annat som hör julen till. Men innan dess så är det julklappsinköp som ska göras, luciatåg ska avverkas och planeringen av hela julen med allt vad det innebär. Fast i år är nog första gången jag har ett litet försprång, nästan alla julklappar är inköpta, luciatågen är under kontroll och planeringen av julfirandet är i hamn. Så detta blir första julen på länge som jag ska njuta hela vägen fram till jul, ingen julstress.

Advent, jul och Jesus… Allt det där ni vet. Hemma hos oss hände en något avvikande sak från allt detta på morgonen under första advent. Freja och jag satt ensamma kvar vid frukostbordet, hon mumsade på sin smörgås och jag drack mitt kaffe. Vi pratade lite om hur mysigt det är med tända ljus, och att vi inte ska missa att tända alla fyra ljusen varje advent fram till jul. Då hörs något från vardagsrummet…

”Belial, Behemoth, Beelzebub”

”Asmodeus, Satanas, Lucifer”

Sedan drog låten ”Year Zero” igång på hög volym. Det var Nova som ville lyssna på den och startade den på surfplattan. Ghost är ju lite utav mina favoriter för tillfället, men barnen kallar dem för ”Sjörövarspöket” efter att ha sett dem på Youtube.

Freja och jag skrattade ute i köket, men troligen av olika anledningar. Hon tyckte nog att det var roligt och busigt att Nova spelade upp den låten, för de svär ju när de säger Satanus tycker hon. Jag skrattade mer åt att det liksom tog udden av vår lilla smygjulstämning där ute i köket när vi satt och pratade om advent och julen. Det är inte bara jag som tycker den låten är bra, barnen har också fattat tycke för den numera. Ibland tänker man inte på att min mobiltelefon och surfplattans Youtube använder samma konto. Så när jag tittat på konserter och liknande där så ligger det kvar i historiken när sedan barnen går in och ska titta på sina saker. Nu blev det så, och barnen kan nu medan de sitter och leker nynna på ord som ”Satanus”, ”Lucifer” och ”Hej Satan” som de tror att de sjunger i refrängen. Snart kommer Jenny att upptäcka detta, och skolpersonalen. Så det är lika bra att förbereda sig på en utfrågning av utskällningskaraktär från dem…

Det är nog lika bra att runda av här nu för idag. Tack alla ni som läser och delar vidare, nu siktar vi på 400 inlägg! Ha d biff!

DAGENS JERKER går till företaget jag beställde badsalt av på nätet. Jag vill inte göra reklam för dem här. Men för att summera allt lite kort så beställde jag lite badsalt som barnen kan ha när de badar sina fotbad hemma. När jag öppnat lådan och plockat upp badsaltet så ser jag en reklamlapp på botten av lådan. Till mig… För det första så är jag en man, och borde inte riktigt vara deras målgrupp. För det andra, jag beställde badsalt för barn… Hur lämpligt är då denna typ av reklam kan man undra?

Mörkret är här nu, winter is coming och idag var det dags att besikta bilen…

Jag åkte till ett besiktningsföretag i Jarlaberg ute i Nacka, jag gillar personalen där som är otroligt trevliga. Så innan jag började jobba idag rullade jag dit, men det började inte så bra. Jocke, du kan sluta läsa nu. Alla ni andra utsugare som älskar mina motgångar kan också hoppa över detta inlägg.

När jag kom ut till bilen så hade dörrarna frusit fast, och jag kom inte in i bilen. Det är ju en kul detalj att råka ut för när man har en tid att passa. För mig var detta inga konstigheter, det var 2 plusgrader ute men just där jag parkerat tycks det ha infunnit sig en kall mörk fläck med massor av minusgrader. När jag kom in i bilen efter att ha lirkat lite med dörrarna så startade jag upp den så att den kunde bli lite varm medan jag skrapade rutorna. Nästa sak som inträffar är att ena torkarbladet frusit fast i vindrutan, vilket i och för sig inte är konstigt. Men det som var annorlunda dagen till ära var att när jag skrapade loss torkarbladet försiktigt från vindrutan så lossnade en lång tunn gummiremsa från själva torkarbladet. Den kan ju inte hänga där tänkte jag, och hur viktig kunde den lilla remsan vara egentligen? Det mesta av gummit satt ju kvar. Men det visade sig vara ganska viktigt. För tydligen så fyllde den någon sorts funktion med att skrapa med sig all blöt smuts från vindrutan, för nu smetade den istället ut all skit över halva vindrutan så man fick ju köra oförskämt långsamt och försiktigt.

På grund av denna typer av händelser tidigare i mitt liv så var jag lite förberedd på att detta kan hända igen, och hade därför tiden på min sida. Eftersom jag var ute i god tid så beslutade jag mig för att åka småvägarna till jobbet och inte ute på stora motorvägen. Där måste man ju vispa med torkarbladen hela tiden när andra bilar stänker ner Hyundaien, och nu med god sikt på halva rutan och en bajsbrun hinna på andra halvan så kändes det som ett smart val. När jag ska åka till bilbesiktningen varje år så tycker jag mig höra en massa oljud varje gång, så även i år. Motorn lät dovare än vanligt, och ett rasslande oljud som jag inte lyckades lokalisera bakom mig inne i bilen störde hela min bilresa. Det visade sig vara ett dinosaurieägg med tillhörande mini-dinosar i plast som låg i ett fack i bildörren och skramlade. Sedan så var jag ju inte ensam där på vägarna denna morgon. Och när jag äntligen svängt av den mest trafikerade vägen och hoppades på en fortsatt lugn bilresa, så såg jag något där framme i horisonten…

Där fanns en A-traktor som inte hade så bråttom fram i livet, utan vi delade den krokiga vägen fram ett bra tag tillsammans. Att hamna bakom denna gjorde att min tidsmässiga marginal krympte för varje kilometer, rejält! Men tillslut infann sig en raksträcka utan mötande bilar, då trampade jag plattan i mattan och körde beslutsamt om vägsnigeln. Sen blev jag sådär mallig som man kan bli, när man känner att ”det där gjorde jag bra”. Bra gjort Jimmy! Jag fick njuta av denna känsla i nästan tre minuter innan jag hann ikapp ett gäng cyklister som ville dela vägbanan med mig. De är sociala de där cyklisterna. De vill åka tillsammans med oss bilister, och gärna i bredd så att de kan prata med varandra eller något. Jag blev ledsen. Först A-traktorn och sedan cyklister i flock. Varför cyklar man såhär års, det är ju kallt och halt ute! Jag kommer aldrig hinna fram i tid…

Men tack och lov så gjorde jag det, med knapp marginal så kom jag fram i tid. En lättnad över att mitt rallykörande gett resultat och tagit mig fram till min destination infann sig när jag rullade uppför backen till bilbesiktningen. Då tändes varningslampan för låg bränslenivå. Det är ju ingen fara egentligen, men kunde den inte ha tänts om typ 200 meter istället så hade bara jag sett det, och den som besiktigade bilen behövde inte påtala detta för mig. Väl framme nu så var det ju bara att ta fram varningstriangeln ur bakluckan och gå in och anmäla sig. Låt domen falla…

Vi klarade det! Hyundaien och jag klarade det tillsammans, great success! Efter sommarens jäkla helvete med denna bil så har den ju faktiskt fungerat lika bra som den gjort tidigare. Det enda besiktningsmannen hade att anmärka på var att bromsbeläggen började bli slitna bak på höger sida. Men det var mest för att hinna åtgärda det inför nästa års besiktning så de inte hinner bli underkända tills dess, då måste man ju besikta om bilen och hålla på. Så jag tackade för informationen och så får vi nu se hur jag väljer att göra med bilen, det troliga är jag säljer den och byter till en mindre bil. Det känns så skönt att det inte var problem med bilen som kunde försvåra en försäljning av den, nu kan man börja fila på en bilannons så får vi se när det är dags att sälja det koreanska vidundret.

Jag har även funderat på två gamla gubbar. Hockeytränaren och f.d spelaren Hardy Nilsson, samt den internationellt kända f.d superdomaren Pierluigi Collina. De har en sak gemensamt, kommer ni på vad? De har livsfarliga blickar båda två! När de stirrar på en så vill man nog helst bara krypa ihop i fosterställning och dö en skvätt. Nu har ju inte jag råkat ut för någon av dem, men tänk på alla stjärnidrottare som fått sig en utskällning eller två av dess herrar genom åren. Jag inbillar mig gärna att de har pipiga röster, lite som om de hade andats helium innan matcherna. Nu tror jag ej att så är fallet, så de kommer att förbli skräckinjagande. Även om de båda har pensionerats nu mer eller mindre, så var de otroligt respektingivande och de bästa inom sina områden. Tycker jag, men alla kanske inte håller med. Fast tänk vad kul det hade varit om de skulle leka arga leken med varandra! Bara sitta där och stirra ut varandra, med iskalla blickar tills någon börjar skratta. Det hade nog varit åldersgräns på minst 18år för alla som ville se på när de tävlade. Eller vad tror ni, skulle ni vilja leka arga leken med någon av dessa två?

Idag fick jag en rumskamrat på jobbet, Affe var tillbaka! Det är egentligen hans kontor som jag inkräktar på mer eller mindre, men eftersom jag väger 0,1 ton så är jag svårflyttad. Han får helt enkelt acceptera att jag sitter där mittemot honom och lyssnar på julmusik när vi arbetar. Jag tycker det är toppen att inte behöva sitta ensam och arbeta, och nu får vi ju tid över att i detalj planera för metlabbverksamheten som ska göra mig och min vän Marcus ekonomiskt oberoende. Det ser jag fram emot, då får man ju mer tid för barnen och så. Jag vet dock inte hur engagerad vår kära kemist är i mina planer, och utan honom så går liksom allt åt skogen känner jag. Kanske jag får locka honom med en lussekatt eller två, så att han känner sig full av energi och överproduktiv och kan starta upp projektet. Måste luska lite i om han vill ha med eller utan russin. Tänk om han avskyr russin, då lär han ju inte vilja samarbeta alls sen. Det hade inte jag velat göra i alla fall. Jag måste prata med Marcus igen, vi måste ha en backup-plan om detta skiter sig. Kanske kan vi köpa upp ett gammalt parti med halstabletter likt ”Fishermans Friend” som vi kan smula sönder och kränga som methamfetamin. Jag har ju ingen aning om hur det ser ut eller luktar, men tänker att det är ett vitt pulver som har en liten touch av mint…

Det får bli allt för idag, tack för att ni läser. Ha d biff!

DAGENS JERKER går såklart till både A-traktorn och cykelklungan som prompt valt att färdas på samma väg som mig…

Ibland spricker planeringen, vilket den gjorde igår när jag egentligen tänkte skriva ett nytt inlägg. Men jag hade god anledning, för jag var helt slut efter lördagens hemliga spektakel…

I lördags hade Eriks fru Johanna förberett en överraskningsfest för sin man som fyller 40år nu i dagarna. Planen var att efter de hade lämnat sina barn hos morföräldrarna skulle ut och äta middag tillsammans. De skulle bara hem en sista vända och lämna bilen innan de kunde bege sig ut igen…

Undertiden började vi andra samla oss utanför i området. Jag var först på plats vid Godisbolaget där några av oss skulle mötas, tack vare att taxichauffören kunde köra rally på mellanösternvis. Jag trodde mig se min gode vän Tommy utanför, men det var en synvilla. 

Mogge och Amanda dök upp, och när Mogge såg godisbutiken så var han ”tvungen” att köpa en liten halvkilospåse, just in case. Vi fick nya uppdateringar om att Erik och Johanna nu var hos barnvakten, så då började vi vår promenad till deras hem. Här mötte vi flera glada människor som Helena och Daniel, Maria och Jacob, Marcus och Tina, och nu den riktiga Tommy. Vi gömde oss i trappan och vardagsrummet i väntan på att de skulle komma tillbaka. Marcus kopplade upp sig på ett Wifi där han inte var helt nöjd med hastigheten, och olika teorier om virus och liknande hann diskuteras innan vi plötsligt hörde nycklar vridas om i ytterdörren. Tystnad! Var beredda…

Vi lät dem komma in och stänga dörren innan vi stormade fram med bubbeldricka och sjönsång. HURRA FÖR ERIK!!! Han såg förvånad ut, och hade den där lite bekymrade blicken han har när han försöker lösa jobbiga färgekvationer i sitt LEGO-byggande. Han var helt oförberedd och anade ingenting, därmed hade Johannas planering fungerat in i minsta detalj. Bra jobbat! Nu dukades det fram till fest och starten på en fantastisk kväll tog sin början. Mogge gick länge runt med en flaska bubbel och såg till att inga glas var tomma.

– Påfyllning! En till dig. En till mig… Kunde man höra honom mumla lite innan han gick vidare.

Detta var även början på Mogges kväll, som kommer att ha ett eget lite sidospår genom detta inlägg iform av små statusuppdateringar. Mogges status: Mycket glad och mingelvänlig. Efter ett tag hade han bytt ut flaskan mot en skål chips som han nu serverade till en eller två personer innan han själv fastnade lite länge med skålens innehåll. Det är viktigt att grunda, så är det ju förstås. Medan vi nu väntade på att maten skulle bli klar så fick Erik glänsa lite och visa sin enorma LEGO-skapelse, The Millenium Falcon.

Han plockade isär, visade passionerat små detaljer och finesser. Jag är själv lite som en nattfjäril och var mest förförd av det ljusblå skenet bak på LEGO-bygget, för det var ett imponerande bygge! När visningen var avklarad så fokuserade Erik sig mer och mer på vilken musik som skulle spelas. Musikvalet pendlade mellan en hel del varierande stilar, mycket beroende på vilka som vistades i vardagsrummet för stunden. När hans fru och några andra lämnat rummet så spelade han pampig filmmusik, som han och jag älskar! När de kom tillbaka blev det lite dansmusik från 90-talet, och även lite fräsig rockmusik. Han hade en god balans för att hålla stämningen på topp musikmässigt, och det var egentligen bara vid ett endaste tillfälle då hans fru protesterade. Och det var lite mitt eget fel, förlåt mig…

Vi pratade om premiären av den kommande Star Wars filmen och jag frågade Mogge om han skulle med då. Han nämnde då att han inte sett den senaste filmen, ”Rogue One”, och då kunde jag inte hålla mig från att berätta om hur mycket Erik och jag uppskattar slutscenen där Dart Vader är pure evil personifierad. När Erik hörde detta så stoppades musiken, och sedan skulle han spela upp scenen för Mogge och detta omgående. Då kom lite protester från personer som helt saknar intresse för lasersvärd och känslosamma scener. 

Men när det var avklarat inom några minuter så hade ett antal lämnat rummet, och Erik läste snabbt av rummet och spelade nu musik i form av Sabaton och Ghost. Hurra! Hurra för Erik! Tommy skrek att han ville höra Mustasch, men trots att han är högljudd så togs ingen notis om detta. Stackars Tommy, jag tycker lite synd om honom. Jag borde skicka ett snailmail kort till honom så han blir glad…

Nu var det dags för mat! En stor eloge till Johanna och hennes vän Helena som fixat massor av godsaker. Det fanns bland annat en rosa röra och ugnsbakade små potatisar med sting. Allt var jättegott, och det tog nästan 24 timmar innan min tunga som svällt upp av kryddorna tillslut krympt till normal storlek igen. Det fina med detta var att jag hade väldigt svårt att prata under middagen, vilket gjorde mig till sällskapets utan tvekan bästa lyssnare istället. Jag såg nog allvarlig ut där jag satt tyst och lyssnade, jag var inkännande och intresserade mig för vad alla hade att säga. Men när jag lyfter blicken så ser jag ett konstverk, ett konstverk av deras äldsta son Karl där han porträtterat hela sin familj.

Hahaha! Man kan inte annat än älska denna tavla, och dess ”små” detaljer. Haha, när det brast för mig och tavlan kom på tal så började Erik förklara att den gjorde Karl år 2009. Alltså ett år innan han var född, tydligen. Detta var ju mäkta imponerande och Erik fick nu motvilligt erkänna att han såg lite dåligt vilket årtal det stod vid signaturen på tavlan. Vilken tur att presentöppningen spann vidare på detta med att han nu blivit en smula asgammal han med, precis som Marcus. För vi hade skramlat till en stor fin låda med hudvårdsprodukter och annat, ett ”förbättringskit” kan man säga som ska hålla honom ung längre. Erik var stolt, och jag tror att även om han kände sig lite asgammal så är ju fortfarande Marcus extremt mycket äldre eftersom han fyllde 40år i augusti. Låt nu vinet flöda resten av kvällen!

Det kom ju fram en annan sak på festen. En liten vän. En kompis… Fireball! 

Vi smuttade i oss några glas av denna underbara brygd och nu var Mogge liksom steget före alla på något vis. Även fast vi var rörande överens om att han vet var hans gräns för vad han pallar numera är välkänd för honom själv, så är den hårfin och kan lätt passera förbi om han inte är observant. Det var han inte riktigt. Mogges status: Välmående. Han var på lysande humör, det var vi alla! Jag hann med att oblygt sjunga tysk skönsång med Erik när Rammsteins hit ”Ohne Dich” spelades på stereon, och jag hann ha djupa diskussioner med flera av de jag inte pratat med på länge. Mogges status: Välmående. Ett sällsynt återförenande av ”Frontstreet Boys” inträffade och vi bildade en sjungande klunga till Scorpions ballad ”Wind of Change” med alla våra fans. Mogges status: The formtopp is nådd. Jag ser nu när jag skriver att jag verkar ha haft väldigt roligt och har uppenbarligen sjungit en hel del. Men här börjar minnet svika mig lite, för jag minns att jag hamnade utomhus på deras framsida med någon. Det var kallt om fötterna. Och minns jag inte helt fel var det Marcus! Jag tror vi pratade om hur mycket vi saknade våra konserter när vi samlades för att titta på Kent, bandet som nu lagt av och verkligen lämnat ett stort tomrum efter sig i våra liv. Mogge! Han var också med där ute minns jag nu, för han skällde på en katt som kom gående på altanen. Mogges status: Välmående men aningen fokuserad. Erik var även han ute och pratade en sväng, men jag minns inte om vad längre. Kvällen fortsatte och rödvinet fortsatte flöda. Jag märker att jag fortfarande blir djup och känslig av denna dryck, I still got it!

Det dansades och stämningen var på topp, och jag kände mig fortfarande pigg och glad. Mogges status: Sittande och bestämd i tonen. Han och Amanda skulle sova över hos mig sen eftersom de inte bor i närheten. Jag pratade med någon om något, när en hög röst avbryter mig.

– Jimmy! Det är dags att beställa taxi. Ropar Mogge från soffan där han sitter.

En god vän som jag är, så tar jag fram mobilen och förbereder bokningen av en taxi som skulle ta oss hem. Någon fortsätter prata med mig om annat och jag släpper bokningen för någon minut. Det skrattas och ännu en gång blir vi avbrutna.

– Jimmy! Taxi, nu! Ropar Mogge igen, nu väldigt bestämt.

Jag bokar taxin, och inte långt efter så är den på plats. Vi kramar alla och tackar för en underbar kväll. Sedan går vi upp till taxibussen som stod parkerad en bit bort. När vi kommer hem till mig och kliver ur taxin, så ser jag att Mogge ”står och kollar en grej” vid buskaget utanför. Han är garderad med en tom plastpåse och förklarar att han mår lite illa. När vi kommer innanför dörren hemma så sparkar han av sig skorna och går målmedvetet till sängarna. Amanda och jag skrattar lite och följer efter. Mogges status: Gränsen är nådd. Jag märker att jag får bäst respons av att prata med Amanda, och förklarar att det finns rullgardin om det är för ljust och om de behöver något annat så får de ta för sig hur mycket de vill. Mogge hade sparkat av sig kläderna i ena änden av rummet och gjorde en nakenförflyttning för att ta sig upp i en säng. Amanda frågar vänligt om han vill ha sin tandborste.

– Nej! Svarar han kort och sedan tror jag han kom upp i sängen.

Jag lämnade honom i sin flickväns vårdnad och önskar dem en god natts sömn. Mogges status: Däckad men fortfarande bestämd, uppdrag slutfört. Vilken fantastisk afton vi haft tillsammans, tack alla inblandade!

Nästa morgon vaknade jag ganska tidigt, runt klockan 07.00. Jag lyssnade efter ljud och tecken på om Mogge och Amanda var vakna, men hörde inget så jag lyckades somna om en kort stund. Men sen var jag tvungen att gå upp, jag var faktiskt kissnödig. Sedan smög jag ut i köket och kokade lite ägg. Mogge gillar ägg. Jag hör ljud från deras rum så jag förstår att de var vakna de med, och först ut kommer Amanda. Hon är ju ung, och även om hon inte kände sig så pigg så såg hon i alla fall pigg ut. Själv så lutade mig mot köksbänken och höll i mig i överskåpet, det var ej valfritt utan ett måste. Morgonfraser utbyttes och jag nåddes av informationen om att Mogge mådde bättre nu och låg kvar i sängen och mumsade i sig sin inköpta godispåse. Han kom upp kort därefter, och lät lika pigg och glad som han brukar. Den bestämda tonen var nu borta och han var mallig över att han inte hade kräkts under natten. Vi åt frukost tillsammans och diskuterade gårdagen, då förklarade han att han kan upplevas som lite bestämd om han fått för mycket att dricka. Nähe? Fyllde Amanda och jag instämmande i och skrattade, ungefär som att vi ALDRIG skulle ha upplevt detta någon gång tidigare. Efter frukosten så gjorde vi en enkel sidledsförflyttning till soffan för att fortsätta uppvaknandet till ”Nyhetsmorgon” och inmundigande av mer kaffe. De skulle bli hämtade om någon timme, på den tiden hann vi konstatera att Mogge varken lyssnar eller är observant. Han fick även bakläxa att inte skratta vid olämpliga tillfällen som kan uppstå i vardagen, och Amanda har nu en tuff uppgift framför sig att hålla Mogge kvar på rätt spår. Hahaha, de är för gulliga!

När de hade åkt hem så skyndade jag mig tillbaka till soffan för att inte överskrida 100 steg denna återhämtande söndag. Jag blev dock lite frusen så jag gick in i mitt sovrum för att hämta en tröja. Då såg jag min klädhög från gårdagen på golvet, och började skratta för mig själv. Här retade vi Mogge för att han klädde av sig kläderna så långt bort från sängen när vi kom hem på natten, och det visade sig att jag hade ju gjort exakt samma sak. Jag har tydligen stått i hörnet för att hålla balansen, sedan på elegant vis klivit ur mina kläder och lämnat dem i en hög där i hörnet för att själv sedan göra en alldeles egen nakenförflyttning till min egen säng. Jag skrattar och kryper ihop på soffan igen, och går igenom messengerkonversationen med Erik, Tommy och Marcus som jag tydligen deltagit i utan att riktigt minnas det under natten. Eller natt och natt, det kändes som om vi kom hem runt klockan 05 på morgonen. Men nu såg jag ju att taxin hämtat oss klockan 00.30, det var inte mycket att vara mallig över…

Faktum är att man blir äldre, men jag upplever att jag använder den tid jag har mycket bättre än tidigare. Så även om vi inte höll på och festade hela natten så hann vi ha jäkligt skoj tillsammans, och vi fick några timmar välbehövlig vila på natten. Så även om jag först tyckte det var lite genant, så förstår jag nu att det var bra att vara hemma i bra tid. Detta får sammanfatta det som hänt, tack för att ni läste. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till författarna av serien ”The Walking Dead”. Igår var ju ett bra tillfälle att titta ikapp på slutet av förra säsongen som jag missade i våras. Men jag önskar att jag hade gjort det innan det blev mörkt ute, usch för läskiga zombiesar. I alla fall, så blir man så ledsen och upprörd över att de aldrig får någon lugn och ro i den serien. De försöker och försöker, men alltid skiter det sig på olika jobbiga sätt. Jag önskar nästan att serien tog slut snart, och att de får slå sig till ro och börja livet på nytt igen. Stackars karaktärerna i den där serien alltså…

Nu hann det gå en hel vecka, men jag ska på ett elegant vis sammanfatta det som har hänt för alla er som är nyfikna och vill veta. Veckan började i glädje som sedan övergick i skratt, men som tyvärr slutade med att min bror och jag nu inte är vänner längre…

Först ut är det som hela svenska folket, förutom min far & Harry som inte kunde bry sig mindre, jublade över i måndags. Sverige slog ut Italien i kampen om en plats i nästa sommars fotbolls-VM, ciao ciao Italia! En helt otrolig och fantastisk prestation, och nu har vi en underbar fotbollssommar framför oss nästa år. Så glad, och bra kämpat!

Det är ju kul med barn, eller hur? Haha, de kan bjuda på minnesvärda stunder de små liven. Nu i veckan så satt jag mellan Nova och Theo på soffan medan Freja pysslade vid köksbordet. Theo spelade ”Super Mario” på deras Nintendo Wii och var väldigt inne i spelet. Nova gosade in sig under min arm och tittade tyst på sin broders framgångar i spelets värld. För att få igång Nova lite så ville jag busa lite med henne, så jag drog snabbt av henne ena strumpan. Men hon bara tittade på mig och undrade varför jag gjorde så? Efter några sekunders tystnad så drog jag av henne den andra strumpan också och hoppades på att hon skulle få lite bus i blicken denna gången. Men icke, hon brydde sig inte ens. Då fick jag till det tunga artilleriet, ljug!

– Åh känner ni vad det luktar? Det luktar ju tåbira! Sa jag och höll för näsan.

Nova svarade innan jag ens hann avsluta meningen och böjde sig fram och pekade.

– Det är Theo som luktar illa! Sa hon och pekade på en oförstående Theo som inte hängde med alls i situationen.

Hon är så snabbtänkt och jäkla rolig! Haha, även fast det inte var så snällt att påstå att hennes fötter skulle lukta vilket de såklart inte gjorde. Så fann hon sig snabbt i situationen och hittade en lösning på anklagelsen från mig. Jag fick reda ut situationen och förklara både för henne och Theo att jag bara skojade, men de förstod inte det roliga alls. De bara tittade på mig som barn gör ibland, och då kände jag mig bara dum. Inte alls så som jag tänkte att det skulle bli…

Rikard Wolff har sorgligt nog avlidit efter en tids sjukdom. Han var lite obehaglig tycker jag, han gjorde ju den svenska rösten åt lejonet Scar i filmen ”Lejonkungen”. Förvisso gjorde han det bra på ett kusligt sätt. Han var en sådan person som man inte såg så ofta i medierna eller på TV tycker jag. Men jag minns en skiva han släppte för många år sedan, och sjöng att ”Det sitter en pojke på månen” som jag gillade. Då övergick det kusliga till något varmare och finare. Så jag gillade honom, och tycker det är trist att han gått bort. R.I.P Rikard…

Från en varg till en annan, igår var barnen och jag på besök hos min mor. Då knackade grannen på och sa att hon precis varit ute med sin hund, och då hade en varg följt efter henne! Sorunda vargen var i området, så barnen och jag stod länge och tittade ut genom fönstret för att se om vi kunde se någon varg. Men tyvärr inte, jag som tycker om vargar så mycket. Min mor som har två små chichuvaffor… Sådana där väldigt små hundar! De brukar ju springa lösa ute på tomten men det var det slut på nu. Hädanefter är det koppel som gäller och ett vakande öga när de ska rastas.

Nu när vi var där så fick vi se deras nybyggda kök, och det var jättefint! Nu var det bara smådetaljer kvar att fixa, men det blev en otrolig förbättring mot tidigare. Min syster och barn kom också dit, och då blev det fika i stora lass! Barnen lekte slut på all sin energi och somnade i bilen på vägen hem. En lyckad fin dag, tack för kaffet!

Varför är jag inte längre vän med min bror Tommy, jo det ska jag förklara nu. Han har uttryckt sig klumpigt och ska ha stryk! Det började med att min syster oroligt hörde av sig till vår familjegrupp på Messenger, och meddelade att hon trodde ett av barnen hade löss hemma. Men efter mycket om och men så visade det sig att det inte var löss, utan bara något skräp eller liknande. Då sa min bror såhär:

– Lusen är på dig nu Jimmy…

Vad fan menar han med det tänkte jag? Jag har ju rakat huvud och inget hår…

– Den kanske gillar öppen planlösning!

What da hell!! Sen fyllde morsan på med olämpligheter…

– Ja den trivs bäst i öppna landskap… Eller på kalfjället!

Varför? Hallå! Vad har jag gjort er? Härmed är ni unfriendade på mina sociala medier och blir utan julklappar i år…

Detta förolämpande uppförande leder mig in på ett uttryck jag hörde på radio i veckan. Det handlade om att fråga om saker, typ be om lov för något du med största sannolikhet inte skulle få göra. Det löd såhär… ”Det är lättare att få förlåtelse än att få tillåtelse”… Detta tyckte jag först var lite roligt sagt, men ju mer jag tänkte på det desto mörkare kändes detta uttryck. Inget vidare helt enkelt! Men min bror som drog igång hela den här skiten kan inte förvänta sig förlåtelse i första taget, så det så!

Nu ska jag avnjuta min nybakta morotskaka, det är så jäkla gott! Och eftersom jag är sur nu så kommer jag inte att dela denna med någon… Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går till min bror och mor för deras oprovocerade attack mot mig denna söndagseftermiddag…

Det hände en hel del saker denna helgen. Det har tydligen riggats fotbollsmatcher på landslagsnivå, vi har firat pappor och jag har även haft en liten dust med Gud. Igen…

I november firas farsdag, så det gjorde vi igår nästan hela dagen. När vi vaknat och satt vid frukostbordet och åt söndagsmysfrukost (jo det är ett ord hos oss numera), så hörde barnen detta nämnas i ”Nyhetsmorgon” på TV:n i vardagsrummet där barn skickat in hälsningar till sina pappor och önskade dem ett stort grattis på farsdag. Då tittade Freja, Nova och Theo först på varandra med ett stort leende. Sedan Tog Freja ton och övriga hängde på!

– Ja må du leva! Ja må du leva ut i hundrade år! Sjöng barnen för mig.

När sången lagt sig så tackade jag så mycket, men kände sedan en skyldighet att förklara skillnaden på farsdag och födelsedag. De verkade ändå inte riktigt vilja förstå vad skillnaden är, lite som när jag förklarat skillnaden på namnsdag och födelsedag. Men vad gör det, stämningen var på topp och alla var glada.

Efter lunch så åkte vi till barnens farfar, tillika min far! Mina syskon och deras barn var också där för att fira, så det blev en härlig eftermiddag. Det blev lek, bus, dansshow och rita i målarböcker. Min far gjorde inte detta, utan barnen bjöd på allt detta medan vi äldre satt och samtalade. Svea var otroligt fascinerad av takfläkten i taket. Hon ville att vi skulle snurra på den hela eftermiddagen i stort sett, och det blev många ”oooj” och ”wow” som svar på detta. Vår far fick en flaska fågelwhiskey i farsdagspresent. Han smackade lite med munnen och mumlade typ irish coffee eller något. Ett annat alternativ hade varit att skriva ut detta diplom från Karsten Torebjär…

Men efter en fartfylld eftermiddag så var det dags att åka vidare. När vi kom hem till Jenny så hade hon lagat en god farsdagmiddag som vi åt oss mätta på, och sedan hade hon även bakat en kladdkaka till efterrätt. Smaskens, stort tack för uppvaktningen!

I fredags så spelade Sverige sin VM-kvalmatch mot Italien på Friends Arena. Det var en spännande match där såklart Italien var storfavoriter, eftersom de är grymt bra. Men Sverige överraskade och fick turligt in ett skott i mål som träffade lite italienare på vägen fram. Matchen slutade 1-0 och på måndag väntar ett returmöte i Milano inför ett fullsatt San Siro. Italien har märkligt svårt att acceptera förlusten i fredags, och skyller på allt möjligt från dåliga domare till ett för hårt fysiskt spel från Sveriges spelare. Det är konstigt, att så fort Italien gör en dålig match så beror de aldrig på dem själva utan är ALLTID någon annans fel. Men hade jag fått välja så hade gärna både Italien och Sverige fått gå till VM, men eftersom jag aldrig får bestämma sådant så önskar jag att Sverige går vidare. Under måndagskvällen vet vi hur det slutar, heja Sverige!

Sedan så var ju helgens stora händelse det som faktiskt ägde rum ute i Saltsjöbaden på lördagen. Jodå, jag har sådana connections fortfarande och vistas där ibland. Marcus och Tinas son Sigge skulle döpas, och detta var något som barnen pratat om hela veckan. De älskar kyrkor och tycker de är jättespännande. Men det började lite oturligt, med att jag glömde doppresenten hemma. Detta löste vi med att hämta den efter dopet och hängde hemma på deras dörr. Men jag vet egentligen inte vad Gud hade emot mig denna dag, om jag gjort något fel eller vad detta berodde på. Kanske var det för att jag glömde doppresenten eller för att vi var lite sent ute, men enligt min planering så skulle vi ändå hinna fram i tid. Men när vi närmade oss kyrkan så lyckades jag på något vis missa infarten, och trots att jag noterade detta ganska snabbt så fick jag inte möjlighet att vända bilen. Det var plötsligt bilar överallt och vi hamnade på en krokig skogsväg som ledde oss ända bort till Solsidan. Först där lyckades vi vända och köra tillbaka, men nu hade dopet redan börjat…

När vi kom fram till kyrkan och skulle parkera bilen så ser jag hur prästen stänger dörren till kyrkklockornas ringande. En främmande man stod med dömande blick och stirrade på mig när jag sladdade in med Hyundaien på grusvägen utanför kyrkan. Sedan sprang barnen och jag riktigt fort för att inte missa något. Så man kan säga att vi hann fram i tid, typ. Utan doppresent, fan…

Inne i kyrkan hörde vi underbarnet Hugo prata typ latin med självaste Gud, och framförallt så hörde vi Sigges storasyster Lea sjunga om änglar helt själv inför alla som satt där. Det var jättefint och oerhört modigt av henne tycker jag, så jag var tvungen att berömma henne för hennes insats på efterkommande fikat. Där var det många barn för övrigt, många många barn. Men de hade ett eget lyxigt litet bord dekorerat med godsaker, och märkligt nog hamnade Erik vid detta barnbord av någon anledning. Freja berättade att Erik hade farit med ljug under fikat, och kommit med icke sanningsenliga uttalanden. Bland annat att han var Super-Man och hade en Batmobile. Erik har väl inte ens körkort, eller har jag missat något här? Haha, barnen hade i alla fall väldigt roligt vid sitt bord och uppskattade att Erik var så busig. Sedan sprang de iväg och lekte allihop, inte Erik då. Han kom flämtandes till vuxenbordet och såg lite tagen ut. Men nu fick han se hur fint Marcus dekorerat långborden, där hans bror Jonas påtalade att han var nöjd med Marcus blowjobs när det kom till att blåsa ut serpentiner längs borden. Hahaha! Bröderna Fagerlund alltså, så roliga! Men när den numera ökända algblomningen kom på tal igen så vred sig min mage illamående, jag var tvungen att röra mig vidare…

Det var väldigt kul att träffa så många människor denna helg. Först på dopet, där alla barnen fick träffas igen och leka. Det var otroligt uppskattat och något de längtat efter. Nu fick vi även träffa Tommy och Jossans lilla bebis för första gången, men han var lite trött mest hela tiden. Men ack så söt! Och helgen avslutades med syskonen hos vår far där vi firade medan barnen lekte för fullt. En helg med fart och fläkt, jag är helt slut. Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går till den heliga ande som busade med mig på söndagseftermiddagen. När vi kom fram till min far och skulle betala parkeringsavgiften så upptäckte jag att korten jag känt i min jacka inte var mitt körkort och bankkort som jag trodde, utan mitt COOP-kort och passerkortet till soptippen i Jordbro. Så vi fick åka tillbaka och hämta korten, tur att det inte var så långt att åka. Barnen skrattade åt mig och tyckte att denna händelse var tokig…

Linnex… Låter det bekant? Det är ett liniment som ser ut som en deosticka, och så stryker man bara på linimentet på önskat område och låter det verka. Det borde inte vara så svårt, ändå lyckades jag skada mig själv…

Jag kan börja med att lite kort berätta vad som föranledde min lilla skada som krävde behandling med just liniment. Jag stod framför spegeln i badrummet och begrundade mitt skägg, och funderade på vad jag skulle göra med det. På lördag nalkas det dop för Marcus och Tinas guldklimp Sigge, och då vill man ju vara fin. Speciellt eftersom dopet ska ske i de lite finare delarna av Stockholm, även känt som Saltsjöbaden. Skulle jag raka mig ren och slät, eller skulle jag låta skägget vara kvar och ge ett mer äldre och visare intryck i kyrkan. Lite som Gandalf! Eller i kyrkan kanske han inte är så känd, då kan jag kanske uppfattas som Jesus istället. Sak samma, när jag stod där och funderade så nös jag. AAATJOOOOH! Och sträckte min hals på ena sidan. Dagen efter hade sträckningen bytt sida, enbart för att jäklas med mig skulle jag tro. Men då blev jag erbjuden att stryka på lite Linnex av Veronica på jobbet. Jag känner ju till dess effekt sedan tidigare, den är otroligt stark och effektiv. Så jag strök på lite liniment på min hals och masserade in det med handen. När jag skulle tvätta händerna efteråt så blev jag stoppad av en kollega i korridoren i ett brådskande ärende, och jag glömde bort vart jag var på väg. Men saken reddes ut och då kom jag på att det var lunchrast. Så jag gick till fikarummet, och medans min mat värmdes så skulle jag bara uträtta ett snabbt ärende. Inne på herrarnas…

Ni förstår kanske vad som är på väg att hända nu va? Jag rusade in på toaletten och drog fram ”bamsefar” för att kissa. Då var skadan redan skedd, jag hade ju inte tvättat av linimentet från händerna. När jag sedan tvättat händerna och återgick till min lunch började en värmande känsla infinna sig kring mina genitalier. Dock så kopplade jag inte varför detta hände, utan kanske jag bara gillade min lunch extra mycket denna dag eller något. Men det blev värre och värre, och ju längre dagen gick så började jag fundera på vad fasen som håller på att hända. Jag hade jobbat över tidigare i veckan så jag kunde tack och lov sluta lite tidigare denna dag. Så när jag kom hem då åkte kläderna av i badrummet och det var ingen rolig situation som väntade. Det var där och då jag förstod hur linimentet hamnat där och hur det lyckats förvandla ett oskyldigt kön till något som liknade ett ”Loch Ness Monster”! Men efter lite sanering och tårar så kom en känsla av en uppfriskande fläkt tillbaka, och jag kunde klä på mig igen. Nu gällde det bara att låtsas som om ingenting hade hänt inför barnen som undrade vart jag tog vägen hemma…

(Det är inte mannen på bilden som skrivit inlägget. Men här ser ni en för mig främmande man som visar skillnaden där det lite rödare området behandlats med Linnex. Jag vill inte fota mitt kön och lägga upp här, eller någon annanstans heller för den delen)

Varför, alltså varför råkar JAG ut för sådana situationer i mitt liv? Eller händer det er andra också, bara att ni har vett att inte dela med er av det helt enkelt. Detta är ju inte första gången min kropp utsätts för plågsam sveda. Ni som hängt med här på bloggen kanske minns hur plågsamt det var när jag fick handsprit i stjärten, när jag villa ta död på alla campylobakter efter vår konferens i Frankrike. Det kanske var en aning självförvållat, men alla reagerar olika i stressade situationer när man känner att gränsen är nådd för vad man orkar med. Sedan har jag ju fått chili i ögat när jag lagade middag en gång, det sved jättemycket. För helvide vad det sved! Jag har även fått liniment på läppen en gång, och de svällde som om de fått en rejäl botoxbehandling. Och medförde en brännande smärtfull sveda såklart, vad annars. Och nu då, liniment på snoppen… Fan alltså…

Är det kanske jag som är överkänslig (überkänslung på tyska) kanske? Jag är så bedrövad att jag inte orkar skriva mer. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till tillverkaren av linimentet. De borde ha i åtanke att göra det mer skonsamt mot könsorganen. En olycka kan faktiskt hända…

I mitt livslånga liv har jag haft min beskärda del av illaluktande odörer. Men det jag fick uppleva i helgen var något alldeles extra. Alldeles extra äckligt faktiskt…

När jag vaknade på morgonen så var jag inte så hungrig, vilket jag inte brukar vara. Utan jag tog min kopp med kaffe och inväntade att hungern skulle komma smygandes, och under tiden hann jag planera vad jag skulle lyxa till det med i frukostväg denna dag. Valet föll denna morgon på att göra hemmagjorda ”Egg McMuffins” eller vad de heter, så jag började förbereda detta. I frysen hade jag sparat hembakta scones som jag tog fram och lät tina, och lite bacon är ju gott att ha på så det började jag förbereda att steka. När jag sedan var i full gång där i köket och hade stekt bacon och brynt på mina scones i smör i stekpannan så var det ju dags att steka äggen. Jag har runda små formar som man kan använda, man bara lägger dem i stekpannan och kläcker sedan ägget där i och det får då formen likt en burgare kan man säga. Rund, tjock och fin! Precis som jag!

När jag kläckt i det första ägget och förberedde det andra så hände det superäckliga. När jag knäckte ägget mot kanten så blev det som en explosion och det sprutade ägg överallt! Det första jag noterade var en grön äcklig sörja som låg kvar i skalet, förmodligen en före detta äggula. Sedan kom doften… Eller rättare sagt STANKEN! Först från stekpannan där det ruttna ägget delvis hamnade och nu fräses på för fullt. Så jag tog snabbt bort stekpannan från spisen och kastade de förstörda äggen, och avslutade med att diska av stekpannan. Fy vad det luktade illa! Sedan var det bara att skura golvet och tvätta av diskbänken, för detta kan nog vara det äckligaste jag upplevt i doftväg. Och då ska tilläggas att jag åkte bil med en person under flera år som försökte uppnå någon form av gastillstånd i bilen. Det släpptes vind och och luktade fruktansvärt! För att mixa till det hela så kunde hen även sparka av sig sina arbetskor i bilen och vädra tårna. En blandning av avföring och tåbira i ett begränsat utrymme som det var i vår byggarbil var mer än vad som bör innebära hanterbart. Det blev fasen imma på vindrutan till och med! Dessutom så kunde en avkomma till hans lillebror klämma in sig i bilen ibland och då var det ju som att färdas under ett vulkanutbrott. Min förhoppning är att de numera har kontroll på sina magar och skickar ett femsiffrigt skadestånd för att jag höll på att köra ihjäl mig för varje dag jag tvingades köra runt dessa odågor…

Nu kom jag av mig lite här, jäkla Jocke… Men jag städade i alla fall köket grundligt för att kunna fortsätta med min lyxfrukost, som jag nu fick börja om med. Denna gången kontrollerade jag äggen noga innan jag närmade mig stekpannan med dem, så att inte samma misstag skulle upprepas. Men det luktade fortfarande äckligt i köket. Det var då jag insåg att jag även lyckats stänka ner mina kläder med det ruttna ägget, så mitt i matlagningen fick jag göra en kommandorullning in i badrummet och byta om till rena väldoftande kläder. Nu var allt snart klart! Mina scones var klara, bacon och äggen färdigstekta. Då var det bara en skiva cheddarost som saknades som jag lät smälta över ägget innan allt var klart. Nu, kunde jag äntligen få avnjuta min frukost denna morgon. Mums!

Jag hade bara tidigare hört talas om ruttna ägg, men aldrig upplevt det förrän nu. Och jag måste som sagt säga att det kan ha varit bland den äckligaste stank jag upplevt i hela mitt liv. Den ligger gott i topp tillsammans med bröderna Petterssons gastronomiska felaktigheter i deras tarmflora. Så numera kommer jag för all framtid att kontrollera äggen jag ska använda innan jag ens är i närheten av skålen eller stekpannan där de ska användas. Fy fasen…

Idag har Theo namnsdag! Det ska såklart firas, och han vill fira med pizza och lussebullar. Det är fortfarande en hårfin skillnad på att ha namnsdag och att fylla år om ni frågar barnen. Tydligen förtjänar båda dagarna samma typ av uppståndelse och firande. Helst med paket! Theo ville inte gå till förskolan idag om han inte fick sitt paket. Men han ändrade sig ganska snabbt sen och ville gå till förskolan i alla fall, de skulle nämligen på teater idag. Men självklart skulle han även få ett paket, det hade ju hans syskon redan fått tidigare under året.

Jag gör för egen del en liten notering att om man skaffar sig många barn som jag gjort, och dessutom ger dem många namn. Ja då får man fira namnsdagar stup i kvarten här hemma. Och trots alla dessa namn så fick jag inte igenom ett endaste Pubert på grund av Jennys protester och veton. Inte ens ett litet fick jag igenom, inte ens ett litet Pubbe. Men vänta ni bara tills jag köpt min alldeles egna hund eller delfin när jag blir äldre…

Nu blev jag sugen på att ha en pingvin istället, de är ju för charmiga och roliga. De vaggar runt där på sitt lilla vis och åker runt på magen när de inte orkar gå längre. Supergulliga! Sedan skulle jag vilja att de tutade lika roligt som ”Pingu” gör i barnprogrammet. Men det är klart, de vill ju ha massor av is. Det blir kallt hemma då. Sedan så har jag sett den där filmen ”Poppers Pingviner” med Jim Carrey, och de pingvinerna gjorde olämpliga saker hemma mest hela tiden. De bajsade överallt och ville man lyfta upp dem så skriker de på en, jättehögt! 

Då föredrar jag nog en sorts minipingvin, ska googla och se var det finns sådana små djur någonstans. Eller ännu bättre, en alldeles egen ALF! Då syftar jag inte på min arbetskollega Alf, tror han skulle känna sig obekväm i det upplägget. Jag med förmodligen. Nej men minns ni den gamla TV-serien om rymdvarelsen Alf från planeten Melmac? Han kraschade ju hos familjen Tanner och bodde sedan hos dem, där han gjorde sig oerhört bekväm ute i deras garage. Han ville äta upp deras katt också minns jag nu. Då kanske det inte skulle fungera hemma hos mig. Tänk om han äter hundar, pingviner och delfiner också…

Det blev mest blaj och funderingar i detta inlägg, men jag tackar er för att ni läser ändå. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till byggarbetarna som två dagar i rad ställt sin grävmaskin precis bakom min bil på jobbet. Jag tror de byter ut dagvattenledningen i marken eftersom det blir översvämningar runt huset så fort det regnar. Vill bara nämna att huset är alldeles nybyggt, klantigt gjort där. Så när jag nu skulle åka hem på dagarna så blev det många suckar, för då måste de ju flytta på sig. Tänk om de hade gjort rätt från början istället, då hade de sluppit stå där och bråka med mig…

Då var det dags att skriva och bekänna här nu igen. Efter förra inlägget ”Manlig Feminism” så fick jag ovanligt mycket respons och feedback. Mest positivt faktiskt! Så vi behöver inte samlas vid Brandbergsskolan och demonstrera mot en dålig svenska undervisning, det verkar som att de som läst har förstått mig och tolkat mitt budskap så som det var tänkt.

Det är ju som någon sa, väldigt tråkigt att ens en sådan kampanj som #metoo ens ska behöva förekomma. Men otroligt viktigt att det nu görs! Vi fortsätter kampen för ett jämlikt Sverige och framförallt en förbättrad kvinnosyn. Som några arga kvinnor i TV sa på ”Nyhetsmorgon” igår, SLUTA VÅLDTA OSS FÖR FAN! Jag kan inte annat än hålla med dem, det får fan vara nog nu. Tycker bara problemen ökat senaste åren, eller så har det anmälts fler våldtäkter med mera. Mörkertalet sägs ju vara otroligt stort, så vi får hoppas att de som utsätts finner mod att anmäla de som förgriper sig på dem. Jag tror vi kan hjälpas åt, och tillsammans göra samhället bättre för alla kvinnor och barn. Och kom ihåg att när det gäller alla typer av förändringar, It starts with you!

Idag tog jag del av ett uttryck som för alltid kommer förändra min syn på livet. Nä inte riktigt, men nästan. Allt började med att vi diskuterade det som sagt på radion, att denna vinter kommer bli den kallaste på fem år. Brrr…

Sedan gled vi in på att man skulle vara en björn istället, så kunde man bara lägga sig och sova bort hela den kalla långa vintern. Jag har gott om fettdepåer att ta av så jag lär ju vakna vältränad och deffad som Dolph Lundgren skulle jag tro. Fast det är klart, han är ju nästan 60 år gammal nu. Vill jag se ut som en sextioåring redan nu? Nej, då är jag hellre rund och god i mina bästa år!

Men det som sades efter att vi diskuterat livet som björnar och även dagsländor var kanske mer ett konstaterande. Jag hade backat undan från samtalet och stod vid kaffeautomaten när jag hör detta:

– Det borde fan vara så att om man föds ful så kunde man väl få bli rik åtminstone!

Vilket intressant uttryck! Vad är ful och hur mäter man rikedom? Jag nappade lite på detta, och sedan började min hjärna såklart gå på högvarv. Pengar gör dig inte lycklig har man ju hört, men jag skulle bli lycklig för lite mer pengar. Om det inte sker på bekostnad av något annat förstås, det får man ju överväga. Slutsatsen jag drar av detta är att eftersom jag inte är rik rent ekonomiskt, så är jag ju inte ful enligt denna tes. Men jag känner mig rik på många andra sätt! Jag har friska barn, boende, en Hyundai och ett arbete att gå till varje dag. Så ur det perspektivet känner jag mig rik. Och om det gör mig ful, ja då får jag lära mig leva med det.

Igår tog de steget, ut i Europa! Grattis underbara Djurgårdens IF! Det började dock lite svettigt tycker jag, där deras motståndare Kalmar skapade lite onödigt många målchanser i början av matchen. Sedan plingade det till och så hade dessutom Hammarby tagit ledningen i sin match. Det påverkade inte läget för Djurgården, utan det var men en känsla av orättvisa som infann sig. Detts gjorde att jag fick en dålig känsla för matchen, så jag bakade en brownie istället. Om matchen skulle sluta med förlust så kunde jag tröstäta denna skapelse istället. Men medan jag stod där med chokladsmeten och slickepottade så hörde jag Djurgården ta ledningen. JAAA! Och sedan tog det inte lång tid innan det blev ett till mål, DUBBEL-JAAA!! Djurgården höll sedan nollan och vann matchen, därmed slutade de trea i Allsvenskan och får kvala till europaspel. Ska bli kul att möta lag som Manchester United, Juventus och Barcelona. Och dessutom knäppa dem på näsangenom att vinna hela turneringen. Åh vad jag längtar till fotbollssäsongen drar igång igen! Och till Hammarby kan jag bara säga, bättre lycka nästa år…

Det är kul att vara djurgårdssupporter numera. Fotbollen gick över förväntan denna säsong, och i ishockeyn så har de blivit ett topplag igen. Otroligt märkligt hur det kan svänga från plågsamt jobbigt till euforisk glädje. Hoppas på många fina framgångar nu de kommande åren!

Igår när jag var ute på min powerwalk så kände jag mig i lite märklig i kroppen. Något kändes annorlunda och jag började mer lufsa fram där jag gick. Luktsinnet kändes skarpare och hörseln hörde allt inom räckhåll. När molnen skingrade sig uppe på kvällshimlen så trädde den tydligt fram, fullmånen. Vad händer vid fullmåne, jo vi olycksdrabbade förvandlas till varulvar. Likt början till Michael Jacksons musikvideo ”Thriller” så började jag ta ny form. Ögonen blev större och skräckinjagande, öronen växte sig spetsigare upp på huvudet, näsan och munnen bildade formen av en vargs nos och vassa tänder växte fram. I takt med att kroppen växte ur de söndertrasade kläderna blev kroppen istället full av pälsliknande hår… Jag ville bara, yla!

Detta hade ju varit ett coolt scenario, inte sant? Nu var det inte alls så det gick till, som vanligt när det gäller mig. Utan jag förskönade det hela, lite. Det som stämmer var att jag igår kväll var ute på en powerwalk, that’s it. Nej det var faktiskt fullmåne också, det är sant. Medan jag kämpade mig upp för en lång backe så såg jag fullmånen träda fram bland molnen, och då tänkte jag på musikvideon jag nämnde här ovan. Att vad häftigt det skulle vara om man förvandlades till en varulv vid fullmåne, tänk så lätt jag skulle ta mig fram genom träningspasset då. Bara skutta fram med långa ludna kliv och kanske skrämma någon förbipasserande. Men hur mycket jag än inbillade mig där att jag förvandlades så hände inte så mycket. Ögonen såg nog bara mer ansträngda ut av utmattning, öronen växte inte alls utan det enda som kröp upp på huvudet var min sportiga mössa som sakta glidit bak mot toppen av bakhuvudet. Munnen gapade och flämtade utan farliga huggtänder, och kläderna satt nästan kvar som de skulle utan att någon päls tog sin form. Det jag observerade vid detta och flera andra tillfällen under promenaden var att min tunna fräsiga springa-fort-jacka glider upp på magen, och då blåser det kallt under naveln kan jag lova. Men jag tycks ta någon sorts märklig lutning på kroppen när jag ansträngde mig där, och skickar liksom fram magen och lutar mig bakåt på något vis. Lite som sprinterlöpare gör med bröstkorgen när de passerar mållinjen under ett tävlingslopp. Så! Så gör tydligen jag med magen istället. Hur fasen kunde jag bli godkänd i idrott i skolan…

Resten av min powerwalk gick över förväntan bra när jag kom upp för den långa backen. Jag hade då kommit på att jag tycker varulvar är riktigt läskiga, så jag blev nästan lite orolig och fick lite extra energi som gav mig en sista skjuts resten av promenaden. Varulvar är ju läskiga bestar, jag var fullkomligt livrädd för dem som barn. Men tittade ändå på filmer där de skrämde folk och attackerade oskyldiga virrpannor ute i skogarna. Det gjorde jag med blandad förtjusning, eftersom jag tyckte de var spännande men samtidigt skrämde de ju slag på mig. Att se dem jaga folk och bestialiskt slita dem i stycken, fy vad äckligt. Det är nog det mest skrämmande sagoväsen jag hört talas om. Fast jag kan mycket väl ha upplevts som fasanfull om någon såg mig igår kväll, hua…

Jag blir alldeles matt här, tror detta får räcka för idag. Läs en barnvänlig bok eller titta på en tecknad film nu innan ni lägger ikväll så ni inte drömmer mardrömmar efter att ha läst om läskigheterna här i bloggen. Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER vill jag ge till den eller de som hittade på varulven som sagoväsen och skrämde upp folk. Det går nog långt tillbaka i tiden så jag har ju inte en aning om vem som är skyldig till detta ondskefulla påhitt. Men min magkänsla säger att det troligen är en släkting till Henke, jag känner igen denna typ av ondska…