Söndagsångest. Är hösten redan här? Höstförkylningen verkar vara här i alla fall. Nova är hängig, och jag som man är döende. Ett vanligt förekommande bland män när de är förkylda, man blir helt utslagna och behöver omtanke, honungste, playstationspel och massor av kärlek. Hihi…

Men trots en slemmig och rosslig hals som hostar envist, och en näsa som jobbar skift med producering av extra mycket snor, så känner jag mig nog lite glad ändå. Med lite tur så är det kanske bara ett endagsvirus som jäklas med en, vi hoppas på det så att resten av familjen håller sig frisk. För er som inte vet, så är det jobbigt att vara såhär sjuk… 

Lembit har rest till Riga med ett gäng kompisar nu i helgen. Jag har varit i Riga en gång, det var ballt… *torr humor*

Jag hoppas de har roligt i alla fall, att de hyr cyklar i den där parken där man kunde köra runt runt runt, och åker mycket trådbuss som man bör göra i baltikum. Vi får höra hur de haft det imorgon när de kommer hem igen. Och kommer han hem utan winegums till mig så kan ytterdörren mycket väl vara låst när han kommer, bara så han vet. 

Idag har jag tänkt på döden. Kanske som en konsekvens av mitt nuvarande tillstånd, vad vet jag. Men det finns ju helt klart olika sätt att dö på, vissa mer fördelaktiga än andra. Många skulle nog önska att de dog smärtfritt i sömnen. Man kan bli uppäten också, det är min största fasa. Även om det nog inte tar många sekunder innan man förmodligen är död, så är det just de där sista skräckinjagande sekunderna det som skrämmer mig mest. När det sista du ser är hur ett annat djur valt ut just dig till sin måltid och med fixerad blick attackerar dig. 

Det kan utspela sig så pass illa att du får se en tiger komma springandes mot dig när du sitter där på en filt i gräset någonstans i Indien under din studieresa av Kama Sutra, och precis ska äta din efterlängtade frukostmacka. Det är förmodligen en förtjusande upplevelse att få se en majestätisk tiger komma rusande i det vilda, och man hinner förhoppningsvis inte uppfatta att man redan kissat på sig av rädsla innan det är för sent. Aj aj, stackars mig…

Ett annat scenario är ju förstås att du badar i havet på semestern. Du flyter runt där på rygg och njuter av solens alla strålar som värmer ditt ansikte. Det är då folk runt omkring dig börjar skrika på ett språk du inte förstår. Du tittar upp och ser hur en stor ryggfena från en haj kommer mot dig i full fart. Jag såg väl ut som en saftig fet sköldpadda där jag flöt omkring. Nåja, jag hinner väl med att frigöra lite bubblor ur baken i ren och skär skräck i självförsvar innan döden sätter tänderna i mig. Fy så hemskt… Jag tänker aldrig bada igen, inte ens på badhuset!

Du kan förstås ha skickats till nordpolen också! Kanske vill chefen testa hur våra nya fantastiska deoderanter utan aluminium fungerar i extrema klimat. Som en av få på företaget med ovanligt mycket underhudsfett, och annat fett med för den delen, så blir väl jag den lyckligt lottade att utföra uppgiften. Men hur rörlig är man i extremkylan med alla dessa kläder och en proppfull ryggsäck med väldoftande deo på ryggen? Inte mycket alls förutom några enstaka tåviftningar i vinterkängorna. Det tar nog inte lång tid innan döden längs polcirkeln får korn på mig, nämligen isbjörnen. Att se hur den sätter av i full galopp mot dig får det nog att hetta till lite extra där i vinteroverallen! Tur att man hade deo på sig (Desti, ett aluminiumfritt alternativ som verkligen fungerar & doftar härligt!). Eller det är nog skit samma, för med min tur så ramlade jag säkert baklänges och blev liggandes där som en skalbagge på rygg tills björnen kastar sig över en. Åh grymma värld!

Ett av de mest fascinerande djuren som finns, det är nog krokodilen. Den är så intressant men ändå superläskig på samma gång. Och det är nog det djur jag helst av allt vill undvika att bli uppäten av. Och det är av många anledningar! För hör här nu. Du är ute på din efterlängtade safariresa i Afrika som du alltid drömt om. Efter en lång dag på spaning efter att få en titt på de ”big five” så är det dags att ta en sista paus innan man ska åka hela långa vägen tillbaka till hotellet. Man avnjuter lite godsaker och dricker kylda drycker i solens sken. Och innan alla ska hoppa upp i sina jeepar igen så vill man kanske tömma blåsan. Du ställer dig vid vattenbrynet och blickar ut över det glimrande vattnet en sista gång. Och njuter av naturens vackra vyer till porlandet av din stråle kiss som plaskar mot vattenytan. Plötsligt dyker en liten virvel i vattnet upp framför dig, OCH UPP KOMMER EN KROKODIL! Den är minst fem meter lång och huvudet är säkert fyra meter av de fem. Med sina stora käftar som pryds av rader av huggtänder får den ett kraftigt tag om din ”Petter-Niklas” och sliter ner dig i det bajsbruna vattnet. Här gör det inte bara ont av att något har bitit dig i snoppen, utan du blir samtidigt utsatt för att någon försöker dränka dig där du försöker kämpa för ditt förmodligen könslösa liv. Först biten jättehårt, sedan blöt och slutligen drunknar du. Det är på något vis alla mardrömsscenarion i ett! Om det inte visar sig att där fanns fler krokodiler i vattnet förstås, som alla biter tag i dig och sakta sliter dig i stycken. Nej, alltså det är så läskigt så att nu känns till och med bollhaven där barnen leker osäkra… 

Orsaken till att jag tänkt så mycket på alla dessa hemska och trovärdiga situationer, är faktiskt en snigel. Den kallas för leopardsnigel, och kanske heter den så också. Jag vet inte. Men Jenny berättade för mig förut hur bra dessa sniglar är, eftersom de hjälper till i trädgårdslandet. De äter nämligen inte grönsakerna och bären du odlar, utan bara förmultna blad och liknande. Men! De äter tydligen andra sniglar också, som de där bruna äckliga mördarsniglarna. Och det var detta som fick mig att tänka på döden idag. För allt jag skrivit om här ovan, hur jag själv kan komma att möta döden inom bara några sekunder i mina möten med tigern, hajen, isbjörnen och krokodilen. Tänk dig nu, att du är en äcklig liten mördarsnigel som sitter där och suger på en liten jordgubbe i trädgårdslandet, och fram glider en leopardsnigel! Den skräcken, och den paniken som måste infinna sig är ju ingenting mot det jag tidigare skrivit om. Här ser du en leopardsnigel komma emot dig med huggande käftar, under flera minuter. Ja kanske timmar! För det går ju inte fort. Jag blir ju hellre attackerad av ett djur där jag vet att jag är död inom, ja högst en minut. Men att som snigel bli jagad till döds av en annan snigel. Det måste ju kännas som att du håller på att dö i en evighet… 

Det är nästan så att man kan få fram lite stand-up comedy ur en sådan händelse. Jag kan föreställa mig hur några av de största namnen i branschen kommer slåss om mitt skämt. Men ingen kan väl slå Jeff Dunham? Jag menar, han har ju sina buktalardockor att tillgå i sina föreställningar. Och vem vill inte se två snigeldockor jaga varandra under en hel kväll? De lär ju hinna säga väldigt många knäppa saker till varandra. Och jag kan tänka mig att hans ”kollegor” Walther, Bubba J, Achmed och Peanut kommer ha massor av kommentarer kring snigeljakten under kvällens lopp. Detta kommer göra mig rik! 

Nu känns allt plötsligt lite bättre. Inte förkylningen för den tycks hänga kvar, men nu när jag vet hur rik jag kommer bli så kan man inte vara annat än positiv! Med de goda tankarna får jag önska alla en fortsatt trevlig dag, ha d biff!

DAGENS JERKER ja vem i hela världen kan den tänkas gå till. Kanske någon som påminner om en brun mördarsnigel kanske? Ja, någon som likt en snigel slemmar runt i din närvaro och plågar dig om dagarna. Som är lite brun. Hm… ja det finns väl bara en sådan person. Henke the slug… on a stick! Hahaha!

Ja då var det dags igen då, att summera den gångna veckan. Och det var väl mest under helgen det hände stora ting!

Först ut, ett stort GRATTIS till min bror Tommy och Sandra som blev föräldrar under lördagen! En flicka kom till världen och presenterade sig som Svea till de som närvarade. En urgullig liten tös som vi längtar efter att få träffa! Barnen här hemma frågade hela tiden efter bebisen sedan vi fick höra att de åkt in till förlossningen.
– Har Tompa rompa och Sandra fått bäbis nu?
Så lät det väldigt ofta under lördagen, att de skulle få en kusin gjorde dem nämligen mycket nyfikna och uppspelta. När kommer hon?
Vi gjorde en utflykt med familjen denna lördag, bort till något som heter Bosses backe. Det ligger mellan vårt hem och barnens förskola kan man säga. Vi har hört mycket bra om denna plats, och hade nu packat med oss fika som vi skullle njuta av när vi kom fram. Vi började vår promenad, men kom bara halvvägs.
– Jag måste bajsa!
Freja hade en nödsituation kan man säga, och vi kunde ju inte gärna bajsa i skogen. Så vi delade upp oss, Jenny fortsatte med twinsen och jag gick hem igen med Freja. Vi pratade om att fika hemma istället, med varm choklad och nybakade kakor. Hon ville inte gå tillbaka ut igen, så då fick vi göra det bästa av situationen här hemma.
Precis när vi kom innanför dörren hemma så nåddes vi av nyheten att Svea var född. Freja, som då hade glömt bort sitt akuta toalettbehov efter allt prat om fika, började skutta runt och jubla. Sedan kom känslan plötsligt tillbaka igen.
– Oj, pappa jag måste VERKLIGEN bajsa! Sa hon och stapplade besvärat in på toaletten.
Sedan fick vi se bilder på den nya kusinen som vi satt och tittade på flera gånger under kvällen. Alla längtar och vill träffa dem när de kommer hem från sjukhuset. Men de får ta allt i lugn och ro, så de hinner landa i sina roller som nyblivna småbarnsföräldrar. Sedan måste vi ses! Grattis ännu en gång!

Nu hoppas jag att fler har provat hamburgaren jag skrev om här tidigare, den som heter Maestro på McDonalds. Det vore kul att höra vad andra tycker om den, men mest nyfiken är jag på om någon annan än jag reagerade på samma sätt efter att ha ätit den. Den var verkligen god, det var den. Men precis som allt annat från Mcdonalds så hinner maten knappt göra en liten kullerbytta nere i magen innan man får ursäkta sig och springa in på toaletten. Det är som att scenen från filmen ”Dum & Dummare” utspelar sig, när Harry fått i sig på tok för mycket laxermedel och sitter och skriker på toalettstolen. En otroligt rolig scen, men det känns ju sådär att själv behöva uppleva detta varje gång man ätit något på McDonalds. Man börjar ju verkligen undra vad de har i sina hamburgare…

Bajs… Det är något som blivit populärare än någonsin här hemma. Förut så var det lite busigt att säga bajs, med tillhörande fnitter. Men nu finns det nästan inga gränser för detta längre. Det ropas bajs, sjungs om bajs och det retas om bajs. Jag vet inte vad jag ska ta mig till angående detta med Jenny längre, hon slutar ju inte…
Nej, det är såklart barnen jag syftar på. De har så kul och skrattar oavbrutet här hemma. Och sätter bajs framför väldigt många ord när de pratar med varandra. Det kan exempelvis vara bajsmat, bajssoffa, bajsbil, bajsleksak, bajssäng, bajsfilm med mera. Hur länge ska detta pågå?

Idag åkte barnen och jag hem till min kära mor och Kent för att se på hundvalparna deras hund hade fått. Nu är de så pass stora och lekfulla att man smälter när man ser dem. Så otroligt söta!
Vi hade även sådan tur att Linda kom dit, med Elvira och Elton. Då vart det full fart och lek! Men medan Elton satt och fikade med oss vuxna, så lekte Nova och Freja med Elvira på övervåningen. Men vart var Theo då?
– Theo, vart är du? Ropade jag när det blev ovanligt tyst.
– Här! Jag är hos hundarna! Svarade han glatt.
Ja, han älskar verkligen hundar. Innan vi åkte hemifrån så hade han pratat om att få träffa valparna under nästan hela veckan. Han stoppade även sitt hundgosedjur innanför tröjan så att bara hundens huvud stack upp ur halsen på hans lilla tröja. Nu satt han framför hundarna och klappade dem och pratade med dem så mycket han kunde. Och han var så stolt när han fick ha en hundvalp i sitt knä, som han kunde kela och göra näsgos med. Han njöt varje sekund kan jag säga.

Men som vanligt så går tiden och vi var tillslut tvungna att åka hem igen. Vi tackade för fikat och kramade alla, sedan körde vi i rallyfart efter Linda på vägen hem. Då börjades det igen…
När vi lyssnade på Mora Träsk i bilen så sjöng de med, men bytte ut så många ord som möjligt mot ”bajs”…
– Hänger bajset på dig ner, kan du ta det och vifta med! Kan du bajsa en rosett, kan du slå en bajsig knut!
Det var låten ”Honkey Tonk” som fick en ny text, tydligen. Och det jobbiga i detta sammanhang var att när vi nästan kommit hem så hade jag ryckts med i detta och sjöng med för fullt. Barnen skrattade så hysteriskt att de tappade andan i bilen när de hörde vilken talang jag hade när det gällde att sjunga om bajs. Men när jag parkerade hemma så stängdes musiken av och så tänkte jag att det inte var så mycket mer med det. Barnen rusade in och ville träffa Jenny som stannat hemma och pluggat denna eftermiddag. Och när jag börjar samla ihop de sista sakerna i bilen så hör jag Freja komma rusande inifrån huset tillbaka ut till ytterdörren.
– Pappa! PAPPA! Sjung bajslåten för mamma som du sjöng i bilen! Ropade hon högt och tydligt.
Nej tänkte jag, berättade hon det för Jenny det första hon gjorde när hon kom hem. Så pinsamt. Men det var inte det värsta. När jag stängde bildörren så såg jag grannen stå och titta på mig med stora ögon på sin uppfart. Jaha, då gissar jag att grannarna har ett samtalsämne att prata om inför nästa gårdsfest. Den tänker inte jag vara med på i alla fall nu längre…

Bortsett från den märkliga fascinationen för bajs så har Freja levererat några riktigt fina konstverk sista tiden. Hon är verkligen jätteduktig på att rita och måla för att vara så liten. Detta uppmuntrar vi mycket här hemma, och jag är mest imponerad av hur hon gillar att använda sig av olika färger när hon ritar. Ikväll fick jag en teckning med hjärtan och stjärnor i massor av olika färger innan hon skulle sova.
– Wow Freja! Vilken häftig teckning, du borde kanske bli konstnär och måla tavlor när du blir stor. Sa jag stolt och tittade på min nya fina teckning.
Freja såg bekymrad ut, men sedan kom svaret.
– Ja, kanske pappa. Men jag får göra det lite då, för jag vill fortfarande jobba på en brandbil när jag blir stor.
Vilket charmtroll! Hon har länge pratat om att hon ska jobba som brandman när hon blir stor, men det var ju gulligt att hon kunde klämma in en karriär som konstnär i kombination med det. Min prinsessa!

Många karlars mardröm är ju att tappa hår på huvudet. Jag själv har accepterat att mitt hårsvall inte längre är vad det en gång var, och rakar därför huvudet sedan några år tillbaka. Till en början av praktiska skäl, för det kändes inte som en passande frisyr. Jag säger som Kjell:
– Killar kanske inte tycker det är så snyggt men, tjejer tror jag gillar den här frisyret!
Nåja, jag har ju i alla fall hår kvar än sålänge. Idag var det dags att raka sig igen, och jag drog igång trimmern och började köra som vanligt. Men idag reflekterade jag över en sak. Jag började på sidan och fortsatte bakåt på huvudet, det blev fina små hårtussar som trillade av trimmern när jag rakade. Men sedan där bak, lite ovanpå huvudet så blev det inte mycket till hårtussar. Va, tänkte jag. Missade jag eller? Jag körde med trimmern igen. Nej, inget hår. Vad fasen, kom igen nu! Nåt hår måste det väl finnas där bak, lite där ovanpå! Jag körde med trimmern ännu en gång. Nej, inga hårtussar…
Förtvivlad fortsatte jag raka mig klar och klev sedan tjurig in i duschen. Jag har förrädiskt hår. Judas hår! Nej, just det. Jag har tydligen inget hår alls där bak, lite där ovanpå. Så kan det gå. Jag funderar på om det ens är någon mening att använda schampoo längre. Kanske borde gå över till bodypeeling istället? När jag finner mod och tillräckligt mycket rödvin ska jag ta frågan vidare till kemisterna på jobbet. De kan säkert hjälpa mig. Men vem vill hjälpa en flintis med före detta Judas hår… Åh grymma värld!

Nu är jag tjurig, lika bra att sova. Sov gott skitvärld. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till alla som har hår…

Hej alla goa människor, och ni andra pruppsnurror också för den delen! Nu har det börjat ske förändringar i mitt intressanta liv, låt mig dela med mig lite utav detta här.

Vi var igår på utvecklingssamtal på förskolan, för Nova och Theo. Sådant kan vara spännande, men också nervöst. Tänk om de uppför sig som huliganer mot de andra barnen och lever rövare hela dagarna? Det var vara att sätta sig ner, hålla hårt i mössan och stirra ner i golvet. Låt höra då…
Theo, han är en glad spelevink även på förskolan. Han leker och pratar väldigt mycket, mest av alla runt matbordet fick vi höra. Men är mycket omtänksam och bryr sig mycket om de andra kompisarna. Hans stora genombrott tycks vara att han nu är så stolt över att gå på toaletten helt själv. Det har han ju gjort hemma ett tag, men det tog lite längre tid där. Så det var kul att höra att han trivs bra!
Nova, är ju inte lika pratglad som Theo. Speciellt inte när de sitter och äter, för då ÄTER hon. Det vet vi ju sedan tidigare att hon älskar mat. Men hon pratar en hel del hon med, och överröstar även personalen på sångsamlingarna. Hon tar i när hon vill höras kan man lugnt säga. Sedan kör hon sitt egna race på dagarna, där hon inte alltid deltar så mycket i lekarna men hon är ändå tillsammans med de andra barnen när de leker. Hon funderar nog mestadels och tar in olika intryck för alla tillfällen. Men hon är inte lika avvaktande som Theo vid nya lekar och uppgifter som tilldelas barnen, utan då kastar hon sig rakt in och bara kör. Vilket lockar med sig de mer avvaktande barnen, så det uppskattar personalen.
Det var inga konstigheter alls, vilket var underbart att höra. De verkar trivas bra och leker med många andra barn. Att de ryker ihop och skäller på varandra hemma tycks inte alls hända på förskolan. Så vi får fortsätta jobba med det hemma och lära dem hur man pratar med varandra istället för att skrika om man blir arg. För arg får man ju förstås bli. Det låter dock väldigt gulligt när de små rösterna ropar på varandra.
– Nu är jag arg på dig!
– Nej jag är arg på dig!
– Nu pratar jag!
– Nej nu pratar jag!
– Nej! Jag pratar inte med dig!
– Nej! Jag vill inte prata med dig!
Så håller de på ibland, urgulligt och mycket underhållande!

På jobbet har ett tronskifte ägt rum. Jag har lite motvilligt burit kronan som VAB-Kung under en kortare sejour. Men hör och häpna alla läsare, nu är det Henke som tagit åt sig äran. Han behagade vabba så plötsligt att vi blev alldeles ställda på jobbet, och kronan jag burit flög all världens väg. Sedan tror vi att han kan ha simulerat en eventuell magsjuka för sin del, för att det förmodligen ser bättre ut att han själv är sjuk även fast han egentligen vabbar. Så olyckligt.
Vi bryr oss ju om Henke plutten på jobbet, och skickade teorier om vad hans dåliga hälsotillstånd berodde på. Men även hälsningar om att han skulle krya på sig. Diverse önskemål uppstod om att han kunde ta med sig fikabröd när han kom tillbaka, nu när han bara gick runt hemma och slöa. Men det gick man ju miste om, och nu är vi många besvikna själar på jobbet som verkligen såg fram emot nybakat fikabröd. Nåja, vi får väl se nästa gång han vabbar om han kan köpa något gott åt oss då istället.
Henke gillar inte sin nya titel, utan gnäller värre än ett barn i godisaffären. Han vill så gärna bestämma och vara låtsaskung. Med VAB-kung är nog det närmsta han kan komma. Förutom den mer internationella titeln King of Fools. Men han är inte riktigt där ännu. Så mina damer och herrar, får jag be er att ni ställer er upp och stämmer in i körsången. Var hälsad Henke, kungen av VAB!

Nu tappar jag säkert minst hälften av alla som läser detta inlägg, men jag bara måste få berätta lite om TV-spel. Att spela är roligt, men väldigt svårt nuförtiden. Allt var så mycket enklare när man var yngre! Handkontrollen hade ett litet kryss som man styrde med, och sedan två knappar att trycka på. Nu är allt desto läskigare. Bara jag öppnar lådan och tar i handkontrollen så börjar den lysa och spelet startar nästan automatiskt! Och du har tre mojänger att styra med och det gömmer sig knappar överallt på kontrollen. Tio stycken knappar är det nog om jag räknar rätt. Så det är ju inte så konstigt att det är svårt att spela tycker jag.
I helgen nådde jag dock en vändpunkt i mitt liv! Jag provspelade ett spel om Star Wars, där man ska springa runt och skjuta röda laserstrålar på varandra. Det var fruktansvärt svårt! Efter varje spelad omgång så ser man en summering mot de andra människorna du mött. Och då står det kanske 22-4, vilket betyder att du skjutit röd laser på 22 stycken och 4 gånger har du själv blivit träffad. Jag tillhör alltid de sämre av de sämsta, och min statistik slutar oftast 3-32. Men! I helgen så hände det, för första gången så blev siffrorna omvända! Jag skvätte röd laser på 11 stycken och blev bara träffad 9 gånger, succé! Åh vad jag älskar TV-spel.

Vi har nu testat den nya hamburgaren på McDonalds, den där Maestro. Den var stor och mycket god! Saltet från baconet och en dressing med ett svagt inslag av pepparrot. I like it!
Barnen kör ju vidare på sin Happy Meal grej. De har däremot börjat uppskatta chicken nuggets här hemma, så jag frågade om de hellre ville ha det istället för cheeseburgare. Det ville de gärna, men de ville gärna ha cheeseburgare också. Okej, lika bra att köpa båda då tänkte jag. Och när jag kommer hem med maten så blir de så glada, helt överlyckliga!
– Åh, har vi fått cheeseburgare! Och chicken nuggets!! Tack så jättemycket!
Sen tog de boken de fick i sitt paket och sprang iväg. Maten var inte alls intressant. Kul, det var uppskattat. Fast senare på kvällen började de äta, så då kändes det ju inte helt bortslösat ändå.

Det var väl lite om vad som hänt på sista tiden. Får se vad som dyker upp framöver! Ha d biff!

DAGENS JERKER går till Henke. På vårt jobb har vi nämligen två kök för personalen. Ett större kök och lunchrum långt in i byggnaden där de flesta av oss sitter och äter sin lunch, och ett mindre pentry vid entrén. Där finns en kaffemaskin och kylskåp som man kan nyttja. I vanliga fall brukar jag alltid lämna min matlåda i det större lunchrummet, och sedan lägger jag min frukostmacka i det lilla köket som jag sedan hämtar på första rasten.
Men igår uppstod förvirring när jag lämnade omklädningsrummet samtidigt som min namne, Jimmy, och vi började gå mot det lilla pentryt istället. Sak samma tänkte jag, jag lämnar väl min lunch i kylskåpet där och tar med mig den sedan när jag passerar tillbaka på lunchrasten. Men det glömde jag ju bort, och insåg mitt misstag först när jag stod i lunchrummet. Det var bara att gå tillbaka hela långa vägen och hämta lunchlådan i pentryt igen…
Haha! Han är så tokig den där Henke alltså!

Tiden går, ja rentav rusar iväg faktiskt. Men vad sägs om en liten sammanfattning av vad som hänt här i livet som jag lever!

Förra helgen var alla barnen och Jenny förkylda. Jag passade då på att baka bullar med Freja, hon verkade inte lika drabbad som de andra. Sedan gjorde vi även en chokladfondant, även kallad ”lavacake”, till dessert. Nu hade vi inte några runda fina formar som man skulle använda, utan jag använde vår muffinsplåt och gräddade dem i. Sedan serverade vi dem med vaniljglass, det var riktigt jäkla gott. Tanken med denna dessert är att det blir som en chokladkaka, men när du delar den med skeden så ska det rinna ut choklad ur den. Tyvärr hade jag fått lite panik och ställt in dem i kylskåpet för att de skulle hålla formen. Så de påminde mer om en väldigt kladdig kladdkaka, men oj vad goda de var. Mums!

Nu i helgen var det min tur att bli förkyld. Hurra! Men även om jag var halvdöende, som vi män brukar bli då, så kom vi iväg på en liten utflykt till Hellasgården under lördagen.
Där mötte vi upp svärmor Lena och herr Magnus. Sedan vandrade vi runt lite i naturen och lät barnen klättra i träd och känna på det kalla vattnet. Det sistnämnda var nödvändigt för att de själva skulle förstå att man inte kan bada utomhus i oktober, det är för kallt helt enkelt.
När de unga äventyrarna stillat sin hunger till naturen så grillade vi korv och hade en trevlig fikastund. Theo sprang fram till familjen som satt vid bordet bredvid oss.
– Hallå där köp blåbär! Ropade han framför dem och kom springandes tillbaka och skrattade.
Det gjorde den okända familjen också. Men fadern var inte helt okänd! Han är programledare för barnprogrammet ”Hjärnkontoret”, så det var ju lite kul.
Det var lite svårt att hålla barnen kvar i närheten när vi vuxna försökte äta. De ville klättra upp på berget bakom oss och äta där. Men när de fick syn på en långbenspindel och en rödmyra så fick de lite panik och behövde räddas. Då sprang de istället iväg till ett utomhusgym lite längre bort. De trodde det var någon form av klätterställningar de byggt där, så där höll de låda ett tag tills de inte kunde klättra ner själva igen…
När alla ätit sig mätta så gav vi oss ut i skogen igen. Men nu var barnen trötta och orkade inte riktigt längre. Det blev lite gnäll och då var det dags att röra sig hemåt igen. Men det var en väldigt mysig dag med fint väder och gott sällskap, så det får vi göra om igen!

Billy, min radarpartner på jobbet har sedan en tid tillbaka introducerat mig för ett radioprogram som heter ”Mammas nya kille”. Det är små sketcher som utspelas i radio av några finurliga och komiska människor. Jag har fastnat för några av dessa, som Thunder exempelvis!
Thunder, han är en man som separerat och verkar ha sin son hos sig varannan vecka. Han vill gärna berätta hur bra han är i jämförelse med sin f.d flickväns nya kille. Här finns tydligen inga gränser för hur man kan överdriva och allt handlar om att överglänsa den nya killen. Helt klart värd att lyssna på, så gör det om ni har tråkigt någon gång.
En annan karaktär i programmet är Leif Lacken Magnusson. Han är min favorit! Stackaren kämpar inte bara med en jobbig barndom som ständigt spökar för honom, utan han gör verkligen allt i sin makt för att få ett jobb. Hans jobbsökardagbok är så rolig att lyssna på att jag kan göra det flera gånger om dagen! Han spelar då radioteater om hur dessa arbetsintervjuer går till, men det slutar oftast i katastrof. Hans dåliga temperament gör sig ständigt påmind, och det blir ”jävel” som han själv uttrycker det. Blir det inte ”slaggis” så blir han ofta naken och utskämd.
Ge Lacken en chans, han bara måste upplevas! Och han finns på SR-play och Youtube bland annat.

Lite ny musik har gjort entré i min vardag. Åtminstone tre låtar jag gärna vill dela med mig av!
Den första är ”Yukon” av Lindemann, jag har tidigare skrivit om honom. Sångaren från Rammstein som nu kör solo och tidigare släppte låten ”Praise abort”. Yukon är en lugnare låt, som jag först trodde handlade om att dra en lina kokain. Jag hörde lite fel i refrängen där han sjunger ”wild river”, inte ”white river” som jag trodde. Så jag undersökte saken närmare, men det visar sig att låten är inspirerad av hans båttur på floden Yukon i Nordamerika. Tydligen är det en vild flod som skördat många liv, speciellt under guldrushens glada dagar då många dog i sin jakt på guldklimpar där. Men låten är som sagt lugnare och väldigt melodisk, lyssna själva och tyck till.
Den andra låten upptäckte jag ikväll! Det är rockbandet Disturbed som gjort om den gamla låten ”Sound of silence” av Simon & Garfunkle. Och de gör det bra! Han låter lite småtrött i inledningen, men ju längre sången lider desto mer kommer hans explosiva sångröst till sin rätt. Den får ett helt annat djup när han sjunger om man jämför med orginalet. Så denna kommer gå varm på jobbet nu närmaste tiden, och är även inlagd på min Zzz-spellista som jag lyssnar på varje kväll när jag ska sova. Riktigt bra!
Tredje och sista låten blev jag rekommenderad av min gamle vän Jocke när han skickade mig ett sms tidigare i veckan.
– Har du hört bandet Ghost och deras låt ”He is”?
Ghost… Ja nog har jag hört dem alltid. Jag fastnade ju stenhårt för deras låt ”Year zero” tidigare, men det medförde ju komplikationer. Att varje gång jag hörde den låten så blev jag akut bajsnödig, fråga mig inte varför…
Så jag tog det säkra före det osäkra, och gick in på toaletten. Där började jag försiktigt lyssna på låten ”He is” och väntade på vad som skulle hända. Men inget hände, och eftersom jag inte kunde fokusera mig helt på låten så fick jag lyssna på den igen. Den var lugn och harmonisk, inte alls vad jag väntade mig. Lite som en blandning av en schlagerballad och The Ark, eller nåt liknande. Visst, de sjunger om djävulen igen. Men bortsett från det så var den väldigt bra, så tack för tipset Jocke!

När vi ändå var inne på ämnet med toalettbesök, så undrar jag om någon provat nya hamburgaren på McDonalds? Jag är så nyfiken på den, för den ser riktigt god ut! Men nackdelen med hamburgarna där är ju att de bara passerar rakt igenom magsystemet. Sedan får man sitta på toaletten och bajsa tills det svider ibaken. Ibland så pass illa att det fasen inte ens går att sätta ner fötterna i golvet när man sitter där! Och det är inte värt det då känner jag…
Jag hittade åt receptet på dressingen de använder på sina Big Mac, så den har jag testat att göra här förra helgen. Och jag tycker resultatet blev bra, lite för syrlig bara. Men det ska jag justera till nästa gång. Annars var den rätt enkel att göra själv. Vill ni testa att göra den så kan ni höra av er så får ni receptet av mig om ni inte hittar åt det själva. Nu vart jag hungrig bara för det…

Vad har barnen för sig då, förutom att vara förkylda. Jo de har för sig en hel del vill jag tala om!
Theo opererade sig för en månad sedan nu ungefär. Han har ju som bekant haft svårt att andas, så nu tog de bort halsmandlar och polyperna på honom. Och han verkar piggare, och har inte behövt ta någon medicin sedan dess. Hoppas att det håller i sig framöver.
Twinsen har även kommit in i en fas där de börjat argumentera och skälla på varandra. Till den grad att det slutar med att någon av dem blir ledsen och arg. Och när man försöker medla och trösta så får man själv skäll.
– Nej! NEEEJ! Jag vill inte! Jag är arg på dig!
Så brukar det låta. Och Nova kan även ta ytterligare ett steg och skrika ut sin ilska rakt i ansiktet på en. Lite som en hårtork. Vi försöker tala med dem och få dem att förstå att man får vara arg. Men att de kan försöka låta bli att skrika och skälla på varandra. Det går sådär, men detta får vi jobba vidare med helt enkelt.
Nova lyckades även stoppa in en pärla i sin näsa när de byggde pärlplattor. Den var ingen lek att få ut igen kan jag säga! Men plötsligt flög den bara ut när hon stod där och fräste, tack och lov. Men nu får de inte titta på ”Madicken” på ett tag, är säker på att det är därifrån hon blev inspirerad…
Annars är de glada och roliga! Det är mycket fart och fläkt, och de leker mycket tillsammans nu. Freja är twinsens förebild här, och de vill gärna göra det hon gör och prövar sig fram. Freja kan dock bli irriterad emellanåt och vilja vara ifred. Oftast är det Theo som vill vara med henne, och det händer att han ibland tar det hon leker med. Då kan hon bli arg, även fast han vill leka med henne så tror hon kanske att han bara är ute efter hennes saker. Men annars har de mycket skoj ihop, när de leker teater och andra lekar tillsammans.
Jag kopplade in vårt Nintendo Wii här förra helgen. Och tänkte att nu kanske Freja är så stor att hon vill prova att spela lite. Det ville hon så gärna, och vi spelade ”Mario kart” och bowling ihop. Hon vann över mig hela tiden, och hon är fyra år. Jag spelar inte Nintendo Wii längre med henne…

Nå, dags att sova kanske. Önskar alla en god natt, så får vi se vad jag har att skriva om nästa gång. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till vägarbetet som pågår på motorvägen ut mot Värmdö. Det är så dåligt utmärkt vart man ska köra, bara en massa rödgula vägpinnar som man blir alldeles yr av när man kör. Hoppas verkligen de blir klara snart, annars… Ja annars ingenting! Jag får väl fortsätta fastna i köerna där bland alla andra som inte ser hur man ska köra…

Jag ska ägna hela detta inlägg till ett samtalsämne som jag tror att alla har en åsikt om, även om en del av oss väljer att hålla den för sig själv. Det som många tycker till om, inte minst i sociala medier. Det som blivit till stora rubriker i tidningar och på nyheterna. Jag syftar på flyktingarna.

De så kallade flyktingströmmarna drar nu in över Europa och skapar stor oense inom EU. Hur kan man lösa detta ”problem” som nu växer sig större och större? Hur stort antal flyktingar ska respektive land ta emot? Vissa länder är missnöjda över att tvingas ta emot fler än de själva anser vara möjligt. Andra vill inte ta emot några alls, om jag förstår det rätt, och hänvisar till bland annat det ekonomiska som ett stort hinder. Nationer som Grekland, Italien och Ungern har kanske drabbats hårdast av flyktingvågen som nu drar fram och vädjar om EU:s hjälp. Gränser öppnas och stängs, öppnas och stängs. Polis och militär är på plats för att skapa någon sorts ordning längs gränserna utan att lyckas särskilt bra. Så vad ska man göra, vad kan man göra? Jag kommer berätta mer om min ståndpunkt senare i detta blogginlägg.

Man kan känna sig maktlös som vanlig medborgare, men alla som vill hjälpa kan göra något. De stora besluten måste fortfarande tas av våra folkvalda politiker, vare sig just du röstade på dem eller ej. Det du kan göra är att stödja hjälporganisationer, insamlingar och även göra en insats som volontär där det behövs. Det finns många organisationer som hjälper flyktingarna, både på plats och de som nu kommer hit. Och vill du bidra ekonomiskt så gör det så gott du kan, alla bidrag gör nytta vare sig det handlar om 20 kronor eller 2000 kronor.
Jag noterar även hur många det är som stör sig på exempelvis Henrik Schyffert som föreslog att vi skulle avstå från exempelvis kvällsmyset (två pizzor, Netflix, läsk och godis) en fredagkväll och istället ge denna symboliska summa på cirka 350 kronor till någon av insamlingarna som pågår. Men varför störa sig på detta? Kan eller vill du inte göra det så är det väl ingen som tvingar dig? Visst, han har en inkomst som är högre än de flesta av oss andra. Och att ”350 kronor är ju inga pengar som han kommer att sakna, han som är så rik”. Jag tror att han bara ville ge ett exempel på vad du kan göra, men det är så mycket pajkastning så det blir pinsamt. Vill du hjälpa till så är det helt upp till dig hur du vill hjälpa.

Och till alla som kommer hit till Sverige då, de kostar väl pengar? Hur mycket kommer det kosta samhället? Vem ska betala för det? Ja, rent spontant så kommer väl vi så kallade skattebetalare få betala för detta känns det som. Och hur känns det då? När svenska skolan släpar efter, vården är under all kritik, klyftorna ökar och pensionärerna som hjälpt oss bygga upp detta land missgynnas. Dessa argument dyker ofta upp. Ja det är en avvägning man själv får göra tycker jag, och ta ställning till. Självklart skulle jag önska att vi kunde lägga så mycket resurser på ovanstående som möjligt. Det vore väl det absolut bästa.

Så hur lyder min åsikt i allt detta?

Jag tycker självklart att Sverige och vi som bor här ska göra vad vi kan och hjälpa till så mycket som möjligt. Om det betyder att vi bör ta emot, av EU:s ministrars gemensamma beslut, ett antal flyktingar så ska vi göra det. Det kommer kosta mycket pengar, ja. Men jag hoppas verkligen att våra politiker har en plan för detta. Dock så skulle vi medborgare behöva mer information om hur de resonerar, och hur de planerar att få in pengar för att täcka de stora kostnaderna. Tyvärr så är jag personligen less på våra politiker som inte är ärliga och håller vad de lovar. Det finns en stor osäkerhet bland oss svenskar idag och här behövs någon som talar till allmänheten om vad som behöver göras i dessa tider. Stefan Löfven, vår osynliga statsminister är jag så bedrövligt besviken på. Vår folkvalda ledare hörs inte och syns inte. De som hörs mest är tyvärr SD och arga rasister. Är det dem vi bör sympatisera med nu? De talar högt om farorna för Sverige när nu flyktingarna anländer här i allt större antal och utsträckning. Att Islamistiska Staten (IS) nu följer flyktingströmmarna och sprider ut sig i Europa. Det låter ju då helt galet att vi ska ta emot fler flyktingar, är det dem man som velig och osäker individ ska ansluta sig till? Svaret är NEJ! Vi ska inte ansluta oss till rasister, det gynnar absolut ingen!
Jag är ingen socialdemokrat, men han hade jag faktiskt förhoppningar om den gamla svetsaren Löfven när han kom till makten. Men samtidigt som flyktingfrågan splittrar många här i Sverige och SD fortsätter öka i opinionsundersökningarna så är vår statsminister i stort sett osynlig. Jag tycker att han ska berätta vart han står i denna diskussion, och visa tydligt var han vill att Sverige ska stå. Men, jag har knappt sett skymten av honom mer än när han träffade Tysklands förbundskansler Angela Merkel förra veckan. Hon däremot, är en riktig ledare och visar tydligt vad Tyskland vill och vad EU bör göra! Hon går i bräschen för Europas alla ledare dessa tider.
Sedan kan jag förstå alla tvivlare här hemma som inte förstår varför vi måste hjälpa andra när vi har egna problem med exempelvis skolan och vården i Sverige. Varför ska alltid lilla Sverige bidra med så stora summor ekonomiskt och ta emot så många flyktingar sett till antalet invånare i vårt lilla land? Jag kan hålla med, men här måste några visa vägen för övriga länder. Och detta har Sverige ofta gjort! Men det finns nationer i Europa, ja hela världen egentligen, som är både större till antalet invånare och med god ekonomi som bör ta större ansvar. Men här vet jag inte hur man som ”vanlig Svensson” ska kunna påverka. Det är våra politiker som får driva detta vidare, och förhoppningsvis så blir fördelningen mer ”rättvis” i framtiden. Där inte vissa länder tar på sig för stort ansvar och andra lyckas smita undan. För detta är verkligen varje nations skyldighet, man måste hjälpa de som är i nöd och behov av hjälp.

”Vi är inte bara medborgare i ett eget land idag – vi är världsmedborgare – och det är viktig att alla gör vad man kan för människor som har hamnat i situationer som de själva inte skapat”.

Dessa ord kom från fotbollsspelaren Kim Källström vid senaste landslagssamlingen. Och han har ju en poäng, att dessa människor på flykt ej satt sig i denna situation själva. Utan de får ta konsekvenserna av andra människors väldigt dåliga beslut. Sorgligt men sant.

Sedan har vi dem som vrålar att vi ska hjälpa dessa flyktingar på plats istället för att ta hit dem. SD hävdar ju detta gång på gång, att det är det bästa och kanske billigaste alternativet. Men det handlar ju om så mycket mer än så. Självklart ska man hjälpa dem på plats i den mån det går, men det är inte alltid så lätt som det låter. Att få ett slut på kriget i Syrien borde ligga i hela världens intresse, och skulle ju vara en bra början för att kunna hjälpa människorna på plats. Men jag minns själv när jag var i Kosovo åren efter NATO:s bombningar där. Även om kriget upphört så var befolkningen fortfarande orolig och rädda för att striderna skulle blossa upp igen. Det tar lång tid att bygga upp ett krigshärjat land, och en trygghet att våga bo där igen. Så hjälp på plats behövs också, men inte som enda alternativ.

Nej, det är mycket skit som pågår ute i världen och vi är fortfarande lyckligt skonade här i Sverige. Jag kan heller inte förstå vad som får omvärlden att stå utanför och se på när helvetet brakar loss i Syrien. Borde inte FN kunna skicka in trupper och få stopp på striderna åtminstone? Det verkar ju inte hända någonting som resulterar i någon form av framsteg där. Och nu är tydligen ryska trupper inne i Syrien! Jag fattar verkligen ingenting. Putin är en oroväckande herre i en redan orolig värld…

Så summan av summarum, var öppna och våga ge en hjälpande hand i den mån just du kan. Och om du inte kan eller vill hjälpa, låt då andra som vill hjälpa få göra det. Detta kommer inte bli Sveriges undergång, det vågar jag nog lova dig som är skeptisk och tvivlar. Inte Europas undergång heller för den delen. Men det kommer sätta samarbetet inom EU på prov. Och det kommer säkerligen bli tufft under många år framöver. Men varje liv är värt att rädda, det är min ståndpunkt. Min åsikt!

DAGENS JERKER går till tillverkaren av mina favorit winegums, Bassett’s. De har bytt ”recept” och numera smakar de som lågpris alternativen i butikerna. ATT NI INTE SKÄMS! Hur kunde detta få ske? De är inte alls lika goda, det är bara halsbrännan efteråt som håller samma klass…

Men tack Henke i alla fall, för att du köpte winegums till mig!

Konsten att roa sig när man är gräsänkling är inte så svårt har jag märkt! Här hemma finns ju massor att göra, både roliga och mindre roliga saker. Min plan att hinna titta på alla avsnitt av ”Kungen av Queens” gick i stöpet när jag istället valde att se på ”Road Trip” och ”American Pie”. Det var många MÅNGA år sedan jag såg dem, men när de kom för typ 20 år sedan så var det ju de roligaste filmerna som fanns. Men även om jag skrattade nu när jag såg dem så insåg jag att jag nog är lite för gammal för dessa filmer. Det var mer minnet av hur kul vi kompisar hade åt dem förr som gjorde dem roliga att titta på nu. Men, det var ändå festligt att se dem igen!

Sedan fanns det ju några ”att göra” punkter på agendan denna veckan. Så i måndags så oljade jag golvet i badrummet på övervåningen. Det är sjösten på golvet där, men det har blivit alldeles flammigt och blekt. Så jag kröp runt där med min lilla trasa och fixade så det såg ut som nytt igen. Blev asnöjd!
Sedan gick jag ut och tvättade av våra två vardagsrumsmattor. Twinsen har kissat ner dem nu när de börjar bli blöjfria. Små olyckor som det inte är mycket att göra något åt. Men jag drog fram högtryckstvätten och spolade av dem ute. Sedan gnuggade jag in lite tvättmedel så att de ska lukta gott när de är avspolade och klara. Efter det så hängde jag upp dem på tork, lätt som en plätt!
Nu var det bara en sak kvar, att måla staketet. Så jag började måla så fint och hann nästan klart när det ringde på dörren. Det var grannflickan Frida som lämnade över ett brev till mig som de råkat få med sin post. Tokigt, men jag tog emot brevet och gick sedan ut för att måla igen. Då piper ugnsklockan att maten som stått och kokat är klar. Utmärkt tänker jag, matpaus! Så jag hämtar plastlocket till min stora färgburk och ska bara trycka dit det så det sitter ordentligt, då händer det som inte får hända. Stark som jag är så tryckte jag ner locket i färgburken och med ett högt ”ploff” så stänkte det ut massor av vit färg på altanens ganska nyoljade trägolv. Skit också! Händerna är vita av all kladdig färg, ugnsklockan fortsätter ringa och jag vet inte ens vart jag ska börja i allt kladdigt kaos där ute. Men att tvätta händerna lät som en bra början, så jag rusade in och sköljde bort all färg. Efter denna tråkiga incident så var jag inte så motiverad att fortsätta måla något mer denna dag. Så jag går tillbaka ut för att plocka undan färgburken och ställa allt iordning på uteplatsen igen. Vad möts jag av då… Regn!
Var tusan kom det ifrån, jag såg aldrig några mörka moln på himlen! Låg det ett regnmoln på framsidan av huset och väntade på att få förstöra min kväll? Uppenbarligen… Jag plockade snabbt ihop allt och gick in. Sedan kunde jag bara se på när den nymålade vita färgen sakta rann av det nymålade staket. Åh! Grymma värld…
Tack ock lov så regnade det inte så länge. Så jag kunde gå ut och spola av trätrallen så att nästan all den vita färgen som runnit av inte lämnade några fläckar. Resten av veckan har det varit åskväder och regn, så jag har inte kunnat måla staketet något mer. Det står där nu blekt och fult. Usch, jag tittar ut genom ett annat fönster i fortsättningen…

Igår såg jag att jag glömt bort den ena mattan jag hängt på tork ute. Den luktade ruskigt sunkig nu och den får pryda soptippen inom en snar framtid. Typiskt…

Eftersom vädret varit uselt så har jag roat mig med att tillverka korv. Så i onsdags malde jag kött, blandade det med kryddor och lät tre olika sorters korvsmet stå och gotta till sig i kylskåpet över natten. Och på torsdagen tog jag fram korvhornet och började fylla fjälstren. När allt var klart så låg där olika sorters korv i form av salsiccia, chorizo och sist men inte minst, Jimmys Bamse! Den sistnämda påminner om en bratwürst, men istället för att blanda kryddorna med vatten så använde jag öl. Och se så vackra de är!

Att olja golvet i badrummet var ju fint, till en början. Nu är det blekt och fult igen. Varför blir saker och ting aldrig som jag vill denna veckan? Jag provar att olja en gång till…

Igår var det fredag och jag fick besök av två underbara herrar, Marcus och Mogge. Tyvärr var inte Tommy och Erik hemma och kunde närvara, de var bortresta med sina familjer och firade semester. Men vi tre hade till och med tur med vädret och kunde sitta ute hela kvällen. Där drack vi rosé i solskenet samtidigt som det grillades ”beer can chicken” till middag. Allt var tippeli-top-top!

Tiden sprang iväg, men vi hann ändå med att avnjuta smaskig Strawberry Daiquiri (ett måste när Mogge är med) och även lite Irish Coffee när det blev kyligare efter att solen försvann. Och runt midnatt var det dags att grilla de hemmagjorda korvarna. Vi provade Jimmys Bamse och salsiccia, den sista var stark som f*n. Har i skrivande stund fortfarande ont på sidorna av tungan, trots att jag drack mycket kall alkoholfri öl för att dämpa ”elden”. Vi orkade inte äta mer sen så chorizon får vi testa en annan gång.
Sedan drog vi oss inomhus och avslutade kvällen med en mojito. Efter det var det tack och godnatt…
De fina herrarna sov kvar tills idag, och vi han umgås lite innan det var dags för dem att åka hem. Mogge skulle åka till Göteborg med Amanda, och jag ska åka till Tallebo för att träffa min älskade familj som jag saknat väldigt mycket. Ett stort tack för besöket igår mina herrar, always a pleasure!

Ja, nu ska jag äta lite lunch och sedan förbereda mig för att åka till Tallebo. Känner mig piggare än väntat, det var nog smart att dricka lite alkoholfritt på slutet igår. Så snart borde det vara safe att ge sig iväg, hoppas det inte regnar hela bilresan bara. Sköt om er, ha d biff!

DAGENS JERKER kommer inte utnämnas idag. Jag vill istället utnämna KING OF THE DAY, och den utmärkelsen går inte till någon mindre än… Sune! Han visade prov på beslutsamhet när han i veckan slank in på en hobbybutik inne på söder. Där stod ett ungt par och velade om killen i sällskapet skulle få köpa sig en radiostyrd helikopter eller ej. När Sune, 62 år, fick syn på helikoptern så bestämde han sig för att en sådan ville han minsann ha! Så han köpte helt enkelt helikoptern och åkte hem. Bra jobbat, man ska följa sina drömmar!
Nu gäller det bara att se upp för denna flygande helikopter när man befinner sig i Gustavsberg där Sune bor och förmodligen kommer jaga fiskmåsarna i hamnen med sin nya leksak. Jag har dock varnat honom för att flyga för högt med den, för då kommer JAS-planen och skjuter ner den i tron om att det är en rysk drönare. Tänk om SÄPO tar Sune sen…

Medan nästan alla i hela Sverige nu firar semester så tycker jag det är lika bra att jobba tre veckor till. Spelar ingen roll eftersom alla som nu är lediga ändå tycks ägna sin tid åt att klaga på vädret. Vad är det för fel på det? Svalt och skönt, man kan sova gott om nätterna utan att svettas ihjäl och vakna konstant av att man trasslat in sig i lakanet. Visst är det härligt med sol, men vi bor ju faktiskt i Sverige och detta vädret är vi väl vana vid. Lite regn, mycket moln och enbart glimtar av solen. Inget ovanligt eller konstigt med det!

Det var ju några riktigt varma dagar här förra helgen, eller när det nu var. Vårt hus ligger ju så pass bra till att vi har sol från morgon till kväll. Så vill man sola så är det ju rena rama drömmen! Det är ju bara att flytta med solstolen efter solens vandring över himlen så blir det perfekt.
Vill man sedan sova på kvällen är denna heldag av sol mindre kul. Huset är kokhett och jag mätte det till 29 grader inomhus. Panik! Jag klarar inte den typen av värme särskilt bra, speciellt inte när man vill försöka sova. Och det spelar ingen roll om du öppnar fönstret på vid gavel, för i hålet här där vi bor fläktar det aldrig. Du kan falla ihop på knä inne på golvet som sergeant Elias i filmen ”Plutonen” med händerna sträckta mot taket. Värmen kommer att ta dig, du kommer att svettas ihjäl. Och ingen kommer att rädda dig…

Det slog mig då att vi hade en fotkräm här hemma, den innehåller mentol. Det ger ju en svalkande känsla när man smörjer in fötterna. Borde det inte fungera om man smörjer in kroppen med det, då blir ju hela kroppen sval tänkte jag! Så jag rådfrågade vår eminenta kemist på jobbet, Alf, om detta. För att inte framstå som en idiot så skyllde jag allt på Henke och sa att det var hans idé…
Jag skrattade direkt när jag läste Affes svar. ”Det är inget jag rekommenderar alls” inledde han, sedan förklarade han varför och jag blev nöjd med hans svar. Han är ju alltid uppriktig och ärlig, och lindar sällan in sina formuleringar. Och det uppskattar jag! Synd bara att Henke måste skämmas minst resten av året för sin dumma idé…

I fredags åkte vi till Tallebo. Och kvällen innan så var barnen taggade över att få åka till mormor och Magnus, och även Lucas och Solveig som väntade på oss där. Så när jag nattade twinsen så kom Tallebo på tal. Theo höll sånär på att somna, men Nova fick en extra kick energi. Hon klev ur sin säng och ställde sig framför honom.
– Theo, lyssna på mig. Vill du åka Tallebo? Frågar Nova.
Theo svarar inte, utan ligger bara tyst och tittar på Nova.
– Han vill det! Han älskar åka Tallebo. Berättar Nova och skiner upp i ett stort léende.
Sedan började de diskutera om vem som ska sitta fram när vi åker dit och hem. Det är något som börjat spela en stor roll i deras små liv, vem som ska sitta fram i bilen. Nu får de turas om, så det kommer bli så bra så!
På Tallebo fick vi se ett nymålat vitt hus, vilket gör en otrolig skillnad. Det är verkligen jättefint! Och de har även ordnat en sandstrand nere vid bryggan. Där trivdes barnen utmärkt, de plaskade och byggde vattenkanaler från sanden ner i vattnet. Vilken lyx denna fridfulla plats numera har att erbjuda!

När vi läste en bok för barnen på lördagen så hittade jag åt en plats som fick mig att verkligen känna mig som hemma. Den liksom kallar på mig och tilltalar mig. Och när jag funnit platsen ska jag ordna så att alla mina vänner som platsar i sammanhanget får komma dit. Ett livslångt medlemskap är nog precis vad jag behöver, och även vad världen behöver…

Nu har jag åkte hem till ett tomt hus här hemma i Stockholm. Jag måste ju jobba medan resten av familjen får roa sig på Tallebo. Det kommer kännas ensamt och tomt. Visst kan det vara skönt att vara lite ensam ibland, man hinner få mycket gjort som man aldrig får tid för annars. Som att fixa lite i hemmet, jag har lite planer så vi får se vad jag hinner med. Jag ska även passa på att tvätta bilen och städa ur i sidan riktigt ordentligt. Och sedan ska jag titta på en favoritserie, ”Kungen av Queens”. Den gillar inte Jenny så nu har jag som mål att hinna se alla säsongerna. Vi får se om jag hinner…
Men det var väldigt tyst här hemma ikväll, och jag saknar alla redan. Ja faktiskt! Men, jag åker tillbaka nästa helg och hämtar hem dem igen. Hoppas tiden rusar fram denna vecka!

Sköt om er allihop och ta det lugnt alla ni som firar semester! Ni måste vila upp er lite också, så ni orkar med ett nytt arbetsår när semestern är slut. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till många av de stressade bilister som jag fick uppleva idag. Varför har de så himla bråttom? Och måste man verkligen köra sämre än de som är nybörjare bakom ratten bara för att man är stressad? Man måste tydligen bromsa tvärt, byta fil flera gånger och gasa på rejält om tillfälle ges! Hjälp säger jag…

Vi startar med det helt otroliga och fantastiska som hände i tisdags kväll. Svenska U21-landslaget vann EM-guld!! Detta efter att ha krigat sig in i turneringen och tippades bli stryklaget i sin grupp, men som kämpade sig genom varje match och slutligen lyckades ta sig till finalen. Där väntade Portugal, en av storfavoriterna till att vinna hela turneringen. Men matchen slutade 0-0, gick till förlängning och sedan straffar. Vilket drama! Det påminde om straffdramat mot Rumänien i VM-94, där även målvakten blev frälsaren efter att ha räddat motståndarens sista straff.
Vilken kväll det blev, en riktig fotbollsklassiker! För egen del är jag så glad att jag valde att följa dem i detta EM, för de har nog överraskat alla med denna bragd. Framtiden för svensk fotboll ser plötsligt mycket ljusare ut. Ett stort grattis till alla inblandade, och tack för showen!

Vid något svagt tillfälle här tidigare så nämnde jag att jag ska ge mig ut och springa igen. Men det blir inget med det! Motion i all ära, men jag kom på en bättre lösning. Att jag ska cykla till och från jobbet på dagarna istället! Jag har kollat i Google maps och enligt dem så är det ca 6 km till mitt jobb, och det ska ta 24 minuter att cykla dit. Låter som en baggis, inga problem! Så jag ville bara provköra sträckan först för att se om tiden stämmer. Det gjorde den ju såklart inte…
Eller, jag vet inte. När jag kom till Grisslinge så hittade jag en skylt som visade cykelvägen mot Gustavsberg, så jag vek av från den planerade rutten och följde skyltarna istället. Men då hamnade jag plötsligt på nån liten smal grusväg ute i skogen. Där gjordes även upptäckten att min cykelsadel är smal och hård som en träsko. Och dessutom tunn och obekväm. Till och med en skosula hade varit mer inbjudande att sitta på. Jag fick dessutom hålla ihop benen när jag trampade, så att knäna nästan vidrörde varandra. Annars kändes det som att sadeln skulle försvinna upp mellan skinkorna och liksom fastna där. Det hade ju varit en syn det också…
Så för att dämpa smärtan genom skogen valde jag att vila kroppens tyngdpunkt, det vill säga svanskotan i detta fall, mot sadeln tills jag kom ut ur skogen och hamnade på asfalterad väg igen. Men tiden det tog att cykla stämde inte alls, när 24 minuter passerat var jag knappt halvvägs. Jäkla optimister, skitgoogle! Som en effekt av detta skogsäventyr så domnade hela baken bort, vilket gjorde det svårare att cykla. Det tog ett tag innan känseln var tillbaka igen. Men då hade det hänt något oväntat, och en viktig del av mig saknades. Min ena testikel var numera ”missing in action”. Det gjorde ont och jag fattade ingenting. Jag stod nu dessutom framför förskolan vid Ösby skola, och kunde ju köra ner handen i shortsen och känna efter heller. Då hade jag förmodligen fått skjuts hem av polisen.
Nej jag trampade vidare, men beslutade att vända hemåt igen eftersom sadeln var obekväm och jag nu tydligen blivit en eunuck. Benen började också kännas möra nu efter allt trampande. Så ett stort hjärtskärande tack till strukturen och landskapet här på Värmdö för era härliga backar överallt! Någon som hört talas om plan mark här ute? Nu gick hemresan bättre dock när jag höll mig till min egna planerade rutt, och restiden kapades avsevärt. Det var en total befrielse att få kliva av cykeln när jag kom hem. Jag stirrade aningen missnöjd på cykelsadeln en stund, den liknade nu mer en hård spark i baken än en sadel. Denna får jag nog ta och byta ut tänkte jag. Sedan gick jag in i huset och stretchade, vuxna och smarta människor gör sådant. Återstår att se om det hjälper, men efteråt föll jag ihop på soffan helt mörbultad.
Jag vill skicka ut en efterlysning! Om ni ser något som liknar ett plommon, som håller sig undan eller ligger ensam någonstans, så kan det vara testikeln som lämnat mig. Gör inga plötsliga utfall eller rörelser om ni hittar den. De flesta av er som läser vet hur ni kan nå mig, så tveka inte att höra av er. Jag behöver min testikel, känner en olustig obalans i kroppen efter att den lämnat mig…

Det har sänts ett barnprogram på Barnkanalen som heter ”Karsten och Petra”. Detta har blivit lite utav ett favoritprogram hos barnen och Jenny verkar uppskatta det väldigt mycket även hon. Jag tycker lite synd om pappan i serien som tycks få göra allt själv i deras hem. Städa, hämta barn och laga mat. Stackarn är ju utnyttjad i dagens ”jämställda” samhälle! Sedan får jag en obehaglig känsla som påminner mig om barnprogrammet ”Lill-Strumpa och Syster-Yster”…

Sak samma! Det jag ville komma till här var att Karsten, den femåriga pojken, han fick ett par rollerblades i födelsedagspresent. Vilket väckte mitt minne till liv, om hur jag for fram genom Jordbro på mina rollerblades när jag var ung! Då gick det undan det vill jag lova…
Det jag ska berätta nu är en upplevelse jag hade när jag var ungefär 17-18 år. Jag hade nyligen skaffat mig ett par nya riktigt vassa rollerblades, som såg ut som hockeyskridskor fast med hjul då istället. De hade även en bromskloss bak på hälen, men den tyckte jag var löjlig och skruvade bort. En sådan hade jag ju inte behövt tidigare när vi spelade hockey på gatan hemma i Jordbro. Men mina gamla rollerblades hade jag inte använt de senaste fem åren så de var både för små och löjligt omoderna. Men med dessa skulle jag visa att jag menar allvar igen, och susa fram som en hårding på gatorna!
Då så, detta var en afton då jag åkte hela vägen hemifrån morsan medan vi fortfarande bodde i Vendelsö, och uppför hela backen till Erik i Brandbergen för kvällens stora händelse. Han hade kommit över den då ”nya” Star Wars filmen innan den ens haft premiär, och denna skulle jag ju ha till varje pris. Så jag hade pressat ner min video i min lilla ryggsäck så att den ej gick att stänga, och en VHS-kassett att spela in filmen på. Så långt var allt precis som det borde vara.
Men när kvällen var slut och jag skulle rulla hem igen gick det inte riktigt som planerat. Med videon på ryggen tog jag sats och hade ju nu bara en enda lång nedförsbacke hem, bortsett från en och annan kurva. Låt oss börja vid kurva nummer ett…
När jag åkt genom gångtunneln under Brandbergsleden så tog gångvägen rakt fram abrupt slut, och nu skulle jag hastigt svänga vänster i mycket hög fart. Eftersom detta var mitt i natten var ju inte många andra ute, så jag var inte direkt orolig över att krocka med någon. Utan höll farten uppe och skulle lösa vänstersvängen med några enkla överstegsskär. Det gick såklart inte. Utan jag började svänga, men hann inte med i stegen riktigt så jag rullade rakt ut på gräset mot en byggnad som heter ”Rikets sal” som tillhör Jehovas vittnen. Men tack vare gräset så bromsades min framfart och jag kunde med hjärtat i halsgropen stappla ut på gångvägen igen. Sedan väntade kurva nummer två…
Nog borde jag ha lärt mig av misstaget vid den första kurvan. Men icke! Nu hade jag farten uppe igen och närmade mig vägkorsningen där jag skulle svänga höger. Men det gick alldeles för fort, och jag kunde inte bromsa. Varför i helsike skruvade jag bort den där bromsklossen! Nu gick det läskigt fort, och att svänga kändes helt uteslutet. Bara att försöka svänga skulle resultera i en praktvurpa, vilket inte fick hända för då skulle ju förmodligen min video gå sönder. Att jag inte hade hjälm och troligen skulle dö en aning var heller inget jag hade en tanke på. Hur skulle detta sluta…
När jag var framme vid korsningen kunde jag bara be till högre makter om att det inte skulle komma en bil, eller ännu värre en buss. Om det stod någon vid Statoil på andra sidan korsningen så fick de nog sig en syn för livet. Här kom en tonåring på rollerblades i full fart, utan hjälm, med en video på ryggen och vevande armar som om jag tog mig fram via fjärilssim. Jag kan ha skrikit. Det minns jag inte. Inget högt skrik som tjejer i skräckfilmer kan göra, utan mer likt Arnold Schwarzenegger i minspel och uttryck. Ni vet!
– Aaaaahh! Get down!
Tack och lov så resulterade mina försök till att svänga i att jag inte fortsatte rakt ner mot den mer trafikerade Gudöbroleden, utan jag brakade rakt in i gallergrinden vid brandstationen istället. Det måste ha låtit högt, och brandmän måste ha bevittnat mitt försök att se lite nonchalant och oberörd ut av krashen. Men jag såg ingen i alla fall, utan kunde stappla ut på vägen igen och åka tillbaka till korsningen. Där lyckades jag nu äntligen svänga in på plan mark och sakta rulla hem. Lite omtumlad och blåslagen, livrädd också. Jag har inte åkt rollerblades sedan dess. Det kändes som att jag var klar med dem för ett bra tag framöver. Och för er som är mer nyfikna på hur det gick för min video så kan jag meddela att den höll hela vägen hem. Tack vare dess excellenta transportör!

Nu har det gjorts framsteg här och vi kan blåsa av efterlysningen av min försvunne testikel. Den var uppenbarligen bara uppe i magen en sväng eller liknande. Men nu är den tillbaka och balansen är återställd. Den måste verkligen ha haft en smärtfull resa på cykeln genom skogen…

Hurra för svensk fotboll! Aja baja cykelsadlar! Akta er för rollerblades! Med de orden avslutar jag dagens inlägg, ha d biff!

DAGENS JERKER går till den stressade farbrorn på ICA Maxi. Han tröttnade på att trängas bland oss andra vid mejeriprodukterna, och suckade högt innan han surt bestämde sig för att backa ut därifrån. Då körde han över sin egen fot med sin proppfulla kundvagn och fick tydligen riktigt ont. Länge leve sandaler!

Jag är upprörd! Här sitter man och filosoferar i sin stilla vrå en härlig fredagkväll, och vem dyker då upp i minnet från barndomens mörka stunder… Skurt!

Minns ni honom? Vad vill han mig nu när jag är vuxen och äntligen är avtraumatiserad från hans jobbiga röst? Allt känns så onödigt, och jag kan inte förstå varför.
Jimmy – Det förflutna, 0-1…

När vi ändå är inne på ämnet om det läskiga och onda från barndomen så dök ett annat mardrömsscenario upp här tidigare i veckan. För att förstå det jag nu kommer berätta så bör man ha bott eller åtminstone tillbringat mycket tid i min gamla hemkommun, Haninge.
I Haninge finns ett friluftsområde som heter Rudan. Det är stort med många motionsspår, flertalet gröna ängar och även en badstrand. Och det är badstranden som skrämde mig som barn. Vattnet var lite åt det bajsbruna hållet, men inte nödvändigtvis skitigt. Det bara var så. Men i de grumligaste vatten simmar de lurigaste farorna. I detta fall var jag ganska övertygad om att det rörde sig om en krokodil…
För i en ung pojkes hjärna kan fantasin ibland skena! Jag såg detta som ett fullt möjligt scenario, att badade jag där så skulle Rudans enda krokodil komma och ta mig. Hur hade den hamnat där då? Jag hade ju hört historier om hur det fanns krokodiler i kloakerna. Och kunde de finnas där så kunde väl någon mycket väl ha haft en liten krokodilunge som de valde att släppa ut i Rudan när den vuxit sig för stor för att handskas med. Där livnärde den sig på smådjur, tjuvfiskare och kanske en och annan badgäst. Inte hade jag kunskapen om i vilka typer av vatten krokodiler lever i på den tiden.
Nej, bada i sjön vid Rudan det skulle jag inte ens göra än idag. Det är för otäckt! Jag har fortfarande inte hört att det fångats någon krokodil där, vilket innebär att den fortfarande lever och bara väntar på att få käka upp mig.

Såhär under semestertider så har jag noterat diverse statusar på Facebook om alla dessa ”smultronställen” som alla hittat. Jag har dock inget sådant ställe att dela med mig av. När jag satt och klurade dök det mestadels upp förslag på mindre trevliga platser som jag kan informera er om. Jag har gjort en lista på dessa platser här nedan, som jag valt att kalla för mina sura smultronställen!

Plats nr.3
IKEA, ett fantastiskt varuhus för den som behöver billiga möbler och andra saker. Jag vet oftast vad jag vill ha och vart jag kan finna det innan jag ens satt min fot inne i varuhuset. Att luras in i den olyckliga spiralen där man börjar uppifrån och sedan vandrar nedåt tillsammans med tusentals andra obeslutsamma människor sätter ens tålamod på prövning. Att behöva trängas bland fiffiga bäddsoffor, billiga förvaringssystem och konkurrenskraftiga värmeljus innan man kommer ut i det fria igen är oerhört påfrestande. Även om det väntar en fin belöning i form av jättebillig varmkorv utanför kassorna när man betalat.
Jag tycker nämligen inte att det är kul att titta och peta på allt, utan tar alltid det jag vill ha och inget mer. Hela byggnaden känns som en stor myrstack och det vimlar av människor överallt. Det är förstås skillnad på om jag åker till IKEA själv, än om Jenny följer med. Ensam så kan jag nog raffsa ihop det jag kom dit för att köpa på mindre än en timme. Jenny ”jobbar” inte så…
Det tar flera timmar att gå runt och bli inspirerad, ta in alla bra hemmalösningar för de trångbodda och att slutligen betala innan man kan ta sig ut därifrån. Det ska klämmas och kännas på det mesta, vi ska ”bara titta” på sådana avdelningar där vi egentligen inte ska ha något, man ska fika och allt får ta sin tid. Hon finner ro, jag vill bara därifrån. Sedan är det ganska vanligt att Jenny hamnar i någon form av ”shopping mode”, och den praktiska delen av hennes tänkande avtar under besöket. För hon tänker inte på hur vi ska frakta hem allt hon vill köpa, det löser man bara liksom när man kommer ut till bilen. Så här får jag ta på mig surkartskepsen och bromsa henne lite, vilket sällan uppskattas. Men jag vet ju ”vem” som ska lösa detta problem när vi ska packa in allt i bilen och åka hem, därför protesterar jag mot en del spontana inköp som hon vill göra.
Men sedan kommer ljuset i tunneln! När man passerat alla gröna växter och går runt hörnet, där framme ser man kassorna. Jag ökar takten, Jenny saktar nog mer ner på tempot för att fundera på om det är något vi glömt att titta på innan vi betalar och åker hem. Och när jag står bara någon meter från kassan så händer något, en detalj jag glömmer bort varje gång jag är där. Den lilla hallen bredvid kassorna med varor som säljs ut till reapriser. Jenny ska alltid in där! Och inte en endaste gång har hon kommit tomhänt ut därifrån. Det har hittats billiga gardiner, eller madrasser, eller något annat. Jag går sällan in där, utan väntar otåligt utanför och funderar oftast på hur många varmkorvar jag är värd när vi är klara. Men när Jenny fyndat färdigt är det bara ett litet hinder kvar. Köerna i kassorna…
Jag är inte på IKEA särskilt ofta, så jag kan inte bedöma om det alltid är långa köer där. Men jag kan i alla fall konstatera att det ALLTID är det när JAG är där. Detta slutar sedan oftast med att jag är helt slutkörd när man betalat och packat ihop allting, att jag inte orkar äta någon varmkorv. Den enda belöningen och motivationen som jag haft under mitt besök, den är som bortblåst. I detta skede vill jag bara hem…

Plats nr.2
Sedan Sverige tog klivet in i medlemskapet i EU så har dessa platser ökat drastiskt. Jag syftar på cirkulationsplatserna i trafiken, eller rondeller som man säger i folkmun. Här är kunskaperna otroligt splittrade och håller olika nivåer. Jag vet inte ens själv om jag gör rätt längre. För reglerna har ändrats två gånger redan efter att jag tog körkort för 15 år sedan. Vilket körfält man ska ligga i, och hur ska man använda blinkers är nog de vanligaste frågeställningarna som dyker upp. Men hos en hel del verkar detta inte vara några konstigheter alls, utan man skiter i alla andra och bara kör. Använda blinkers är uteslutet det med tydligen. Varför underlätta för andra?
Det finns nog många exempel på rondeller runtom i landet där bilister bävar för att köra. Men det finns en speciell rondell som inte ligger mig varmt om hjärtat alls, som jag verkligen avskyr. Den ökända Brommarondellen…
Här körde jag en hel del under mitt förra jobb, när vi jobbade mycket ute i Vällingby och Hässelby. Jag hade hört rykten om hur ”hemsk” denna rondell var, och den lever faktiskt upp till sitt usla rykte. Det var med livet som insats man tog sig igenom denna rondell varje arbetsdag. Och det vilar verkligen en ondska över denna plats.
Jag vet inte om det beror på att rondellen har så många vägar som den knyter samman, eller om det är dess storlek som gör den så svår att passera igenom. Men jag är nog inne på att storleken är dess akilleshäl, för bilarna kör så jäkla fort inne i rondellen. Man måste liksom ta fart in i rondellen för att inte bli påkörd. Jag har nog åtskilliga gånger nästan blundat och skrikit ”Geronimo” när jag tog sats med min Citroën Jumpy rakt in i rondellen för att ta mig igenom den. Det värsta som kunde hända var att du fick stanna först, och sedan hitta en lucka in bland alla bilar som kör i typ 90km/h inne i rondellen. De få och små luckorna som uppstod var omöjliga att ta sig in i om du inte har en sportbil som kunde accelerera från 0-100 på två sekunder. Så här blev man ofta stående med sin röda Jumpy och hörde arga bilister tuta bakom en för att man inte kör. Och uppstod en potentiell lucka eller ett tillfälle att köra så kunde du ge dig fan på att någon fotgängare eller cyklist tryckt på knappen för att gå över gatan. Så då kom du inte fram ändå…

Plats nr.1
Denna plats har jag klagat på tidigare här i min blogg, och jag tror det är vida känt hur illa jag tycker om dessa ställen. Sopstationerna…
Det finns två återvinningscentraler här i närheten där vi bor. En i Hemmesta och en på Ingarö. Ingen är bättre än den andra. De är trånga och krångliga. Bilar står parkerade kors och tvärs, ingen kan köra förbi varandra och människorna rusar mest runt som yra höns. De har försökt lösa en del av problematiken genom att ha två körfält in genom sopstationen, en för bil och en för bil med släp. Tanken är god och det skulle nog fungera i praktiken om det inte vore för att människan förvandlades till idioter så fort de kör in på området. Trots att det är väl skyltat om var den som har släp skall köra så missar majoriteten detta, och ska sedan försöka köra över på ”rätt” sida när man kommer fram. Men eftersom det oftast är trångt och kö in till alla containrar så kommer de ej fram och står nu och blockerar vägen för de som står bakom. Sedan har vi de icke blivande Nobelpristagare till puckon som inte orkar vänta vid bilen utan beslutar sig för att springa iväg med sitt skräp för att sortera, och så blir deras bil ståendes när kön börjar rulla och de blockerar glatt alla andra som står bakom i kön. Att åka och slänga lite skräp kan ta en el evighet, mestadels på grund av att utrymmet är för trångt och att läskunnigheten sjunker drastiskt hos dem som åker dit. Allt blir bara en stor röra, och jag är bara några få nanosekunder från att bli Hulk…
Det finns bara EN endaste sopstation som jag uppskattar och som jag tycker fungerar i praktiken. Det är den som de byggde om i Jordbro. Den är stor och rymlig, det är sällan köer och här kan banne mig ingenting gå fel. Men den har jag ju flyttat ifrån nu, så jag får nöja mig med ”gökboen” här ute på Värmdö…

Vi kämpar på med våra serier här hemma i brist på bra filmer. Jag har precis tittat klart på senaste säsongen av ”Game of Thrones”. En jobbigt bra serie som är omöjlig att förutspå, här händer det oväntade saker hela tiden. Är även lite orolig för min kära vän Erik som talade om för mig tidigare hur mycket jag kommer älska karaktären Ramsey Snow. Han är en plågsamt störd herre som kunde bjuda på några skratt till en början, men som numera mest torterar och våldtar. Jag får anta att det var i början av herr Snows framträdande i serien som Erik föll för, annars blir jag lite orolig…
Tillsammans med Jenny har jag även börjat titta på en serie som heter ”Falling Skies”. Det handlar om människor på flykt från en alieninvasion. De bildar en motståndsrörelse och gör vad de kan för att slå tillbaka mot rymdvarelserna samtidigt som de flyr för livet. Dilemmat i det hela är att barn fångas in av dessa aliens och får en sorts läskig ”sele” som fästs på deras nacke och ryggrad. Sedan blir de okontaktbara slavar, som vaktas noga av rymdvarelserna själva och deras otrevliga robotar som skjuter vilt omkring sig. Så människorna försöker rädda dessa barn, samtidigt som de drar sig längre och längre bort från storstäderna som nu tagits över av aliens.
Denna serie är producerad av självaste Steven Spielberg, så då borde den ju vara bra tyckte jag. Och det är den, men den påminner samtidigt mycket om ”The Walking Dead”. Dock så saknar den spänningen och det kusliga som zombierna tillför. Men vi ger den en chans så får vi se hur det går!
I augusti börjar en ny serie som heter ”Fear the Walking Dead”, och den ska tydligen berätta orsaken bakom apokalypsen som gjort världen så eländig och grym i just ”The Walking Dead”. Man får alltså se vad som händer i Los Angeles när världen sedan sakta börjar falla samman. Det låter intressant! Bara det inte blir en blodig splatterfest för att släcka begären hos alla zombieälskare som vill att blodet ska flöda. Utan att de låter spänningen vara den viktigaste ingrediensen även i denna serie. Men det återstår att se, i augusti alltså!

Nu tycker jag att alla går ut och dansar för att locka fram solen! Vart här sommaren? Ha d biff!

DAGENS JERKER går till Henke. Han hotar, helt oprovocerat, att kasta formbröd på min bil så att de psykopatiska fiskmåsarna på jobbet ska festa och bajsa ner hela bilen. Tycker jag inte låter ett dugg kul…

Vatten vatten, bara vanligt vatten! Dripp dropp, dripp dropp…

Idag tänkte jag inleda med att ställa en fråga till dig som läser. Har du varit i närheten av barn som badar i badkar?
Några av er förstår nog redan vart detta är på väg. För er andra som inte upplevt detta eller som glömt, alternativt förträngt, så ska jag berätta mer.
Våra barn älskar att bada här hemma. Ibland alla tre små barn samtidigt, men oftast badar bara twinsen tillsammans. Freja börjar bli stor nu och kräver sitt utrymme när hon ska simma och allt annat hon får för sig att göra i badet. Men twinsen leker, skvätter lite vatten på varandra och skrattar. Eller nja, nu ljög jag… De skvätter väldigt mycket vatten! Man blir stolt som förälder om man lyckas styra upp detta till att de ska spruta och hälla vatten mot väggen bakom badkaret. Eller ännu bättre, i badkaret!  Men detta är snudd på omöjligt…
Idag skötte Jenny saneringen av twinsen när de badade, medan jag tog hand om disken efter middagen. Men när Nova inte ville bada mer så tog Jenny upp henne och satte henne i soffan, sedan fick hon inte gå därifrån. Då fick jag ta hand om Theo som satt kvar i badkaret. Det kändes lite som i en skräckfilm när jag närmade mig badrumsdörren som stod på glänt. Ljuset på spotlightsen var något svagare än vanligt, ett rinnande ljud hördes och ett galet men lite dämpat skratt mullrade inifrån rummet. Efter första steget innanför dörren känner min fot det mina ögon sedan snabbt analyserade. Vatten överallt! Theo har knappt reagerat på att jag klivit in i badrummet, han skrattar skrockfullt och sprutar runt vatten i taket och på väggarna med en vattenspruta.
– Men oj, Theo vad har hänt här? Det är ju vatten överallt, till och med i taket och på väggarna. Säger jag och får nästan ducka för att inte träffas av hans vattensprutande.
– Men jag sprutar inte på dig pappa. Svarar han och tittar nästan lite bekymrad på mig.
– Nej inte på mig, men titta på allt annat här inne så blött allt blivit. Förklarar jag och pekar mot taket.
– Ja, men jag sprutar inte på DIG pappa. Inte PÅ dig! Svarar han och börjar sedan skratta när han sprutar vidare med sin vattenspruta.
Det var väl fint av honom. Att det var vatten överallt gjorde alltså inget, för han hade ju inte sprutat på mig. Tack Theo!
Att bada barn blir inte alltid så som man tänker sig. Nästa gång det var dags att bada så hade barnen fått varsin glasstrut som de satt och smaskade i sig. Under tiden förbereder Jenny badet, då kommer Nova in i badrummet. Sen så slänger hon ner sin glasstrut i toaletten och klättrar ner i badkaret. Nova…

I lördags besökte vi, familjen annorlunda, mormor Solveig! Barnen har inte varit där, förutom Freja när hon var väldigt liten. Så det var fullt ös redan när de klev innanför dörren, här fanns ju ett helt nytt hem att utforska. Mormor ”solen” hade bakat nåt som jag inte kan stava till, det heter krabelurer. Riktigt mumsiga mjuka kakor, och sedan en god äppelkaka med vaniljsås på det. Vilket kalas!
Innan vi åkte hem så ville barnen leka i lekparken utanför huset. Det var nya spännande saker där som vi inte har hemma. Så det blev en liten lekstund och även tid för fågelskådning från staketet innan det var dags att åka hem igen. Tack för fikat och sällskapet mormor Solveig!

Barnen har fastnat för ett uttryck som vi får höra allt oftare här hemma. Någon som redan tror sig veta vilket? Här kommer det.
– Hallå där köp blåbär!
Så, nu vet ni det…

Breaking news! Stoppa pressarna! I helgen såg jag något helt nytt för mig, en sådan här…

Vet ni vad det är? Jag har ingen aning vad denna sak heter, utan kunde bara bevittna dess funktion. Jag hade stannat med bilen för att släppa över några människor vid övergångsstället i Mölnvik. Då ser jag hur en vuxen man glider fram på denna, ungefär som på en Segway men utan det där styret man håller sig i med händerna. Det hela såg väldigt märkligt ut!
Sedan slog det mig. Hur lat får man vara egentligen, har folk som mål att inte ta några steg alls om man skaffar sig en sådan? Vad skulle antalet steg hamna på under en dag, två? Ett för att kliva på brädan när man vaknar på morgonen, och ett för att kliva av den när man ska sova på kvällen. Haha, jag tycker den verkar cool! Men skulle jag skaffa en sådan så skulle jag nog inte leva mycket längre till. Av hälsoskäl? Nej, men Jenny skulle säkert bli vansinnig! Hon har inte lärt sig att uppskatta teknikens konst ännu tyvärr. Men jag kan verkligen se mig på en sådan där, lyssnande på Fronda i hörlurarna! ”Vem kan, stoppa mig när jag bara rullar fram”…

Jag har bitit mig i tungan. Det är ingen metafor för att hålla sig tyst från att säga något. Utan jag har bitit mig i tungan ordentligt…
Jag tror det har lossnat en liten flisa från en kindtand. Inget som gör ont eller så, men tanden är väldigt vass. Den skaver mot tungan så att tungan blivit alldeles röd och öm. Det är däremot väldigt irriterande! Och detta är orsaken till händelseförloppet när jag bet mig, i tungan.
Jag kände hur en nysning var på gång, och märkte efter första nysningen att man liksom pressar ner tungan inuti munnen. Och då trycks tungan såklart mot den vassa tanden som skaver hårt och gjorde vansinnigt ont! Så när nästa nysning är på gång fattar jag ett smart beslut, trodde jag. Jag gapar och försöker sträcka ut tungan, samtidigt som jag nyser. Det gäller bara att skydda omgivningen mot salivduschen som kommer, tänkte jag. Okej, då kör vi!
Det högg till ordentligt, jag blev säkert lila i ansiktet. Det gick inte att nysa med utsträckt tunga, man liksom bet ihop samtidigt på något vis. Jag har bitmärken på tungan. Det gjorde så ont, kunde aldrig tro att det skulle sluta såhär. Varför kan man inte nysa med utsträckt tunga? Nåja, jag får väl nysa som vanliga människor nästa gång. Trots att tanden skaver hårt och att tungan numera är pyntad med avtryck från mina tänder. Och nyser gör jag ju mer än vanligt just nu på grund av pollen eller vad det nu är. Det sker både fler nysningar i rad och vid fler tillfällen per dag än i normala fall. Jag är så lycklig…

Nu ska jag suga på en kall isbit! Ni andra normala människor får jag önska en trevlig kväll, ha d biff!

DAGENS JERKER går till den arga fiskmåsen som jagar folk utanför jobbet. Den vaktar väl säkert sina fiskmåsbarn som lever rövare uppe på taket. Men den får fasen lugna ner sig nu innan Harry får tag i den. Ryktet säger att den utfört en bajsattack mot honom redan. Varför gör den så, har den inte sett Harrys likheter med en T-Rex? Känner jag honom, så bör fiskmåsen inte reta upp honom. För då kommer han snart göra en nyckelring av fågeln…

Hej hej! Välkomna! Hej! Trevligt att träffas! Hej på dig med! Tjenare! Haudi-tjenahej! Hej hej!

Jag har bott på Värmdö i fem år nu. Men jag har aldrig sett så många människor här samtidigt, idag måste ett rekord ha slagits. Jag uppskattar antalet besökare till närmare två miljoner människor, förmodligen från hela världen. Undrar om det är något stort midsommarjippo utåt både Bullandö och Djurö? Kanske lockar de med världsartister som ska uppträda under midsommarhelgen. Något får ju uppenbarligen folket att vallfärda hit, och tränges med stackars mig som bor här! Det fanns ju inte ens parkeringsplatser i Mölnvik när jag skulle åka dit och köpa glass och jordgubbar. Varför skulle jag åka just dit och handla…
När jag väl parkerat bilen så uppstår ett nytt problem inne i matbutiken. Jag tar alltid en scanner när jag handlar för att slippa köerna i kassorna. Men idag var nästan alla scanners upptagna, endast ett fåtal fanns kvar och nu var det först till kvarn som gällde! Jag tänke då fasen inte köa i kassorna för lite glass och jordgubbar, så hade jag inte fått en scanner hade jag surt åkt hem. Men nu gick det vägen!
Jag får passa på att tacka för att jag får ta del och njuta av den svenska välfärden. De finns de som helt klart har det värre. Men jag blev ändå smått upprörd när jag skulle köpa mina jordgubbar! Kanske var jag redan uppretad över trafikkaoset och alla sommargäster som ställer till det för mig. Men att behöva brottas runt ett bord med tyskar och pensionärer för att komma åt min ask med jordgubbar tyckte jag var jobbigt. Och när jag fått tag i en liten ask så insåg jag att det kanske var lika bra att ge sig in i denna octagon igen och slåss för ytterligare en ask. Nu har jag så jag klarar mig tänkte jag och höll nästan upp mina två erövringar i skyn för att visa min storhet! Då såg jag priset för jordgubbarna framför mig. Nästan 60 kr/asken. Där stod jag och tappade både hakan och byxorna. Brukar det kosta så mycket för svenska jordgubbar? Jag brukar inte köpa jordgubbar så ofta, men gissade nog mer att det skulle vara typ 2 askar för 50 kr eller liknande. Nej, men så var det ju inte. Jag stod som ett fån innan jag trängde mig vidare fram till frysdisken för att hitta lite glass. Vaniljglass och chokladglass ville jag ha! Så jag kikade runt för att se vad de hade att erbjuda. 5 halvliters paket för 35 kr, 2 st 1,5 liters paket för 49 kr. Ja vill man ha lite smaskigare glass så får man nog sikta in sig på det där erbjudandet 2 för 49 kr. Men då hörde jag Jennys röst i bakhuvudet.
– Titta om det finns ekologisk eller annan bra glass.
Det gjorde det. Jag kan nu stoltsera med totalt 0,75 liter glass, ett paket vaniljglass och ett paket chokladglass, för 50 kr. Hurra! Med det priset så hoppas jag det blir den godaste glass jag ätit. Annars får Jenny svårt att motivera för mig varför jag nästa gång ska betala lika mycket för 0,75 liter glass, när jag kan få 3 liter glass för samma peng. Då är den ju dock inte ekologisk.
Sedan köade jag till kassorna i alla fall, eftersom det var fler än jag som var smarta att scanna sitt dagliga inköp. Det gick förvisso fortare än i de vanliga kassorna. Men det skulle inte förvåna mig om den svindyra glassen hann smälta lite ändå. Blir gott med dyr omfrusen glass till midsommarfikat i regnet!
Resan hem orkar jag inte ens gå in på. Men jag bytte namn på alla sommargäster till badjävlar. Det tycker jag de förtjänade eftersom glassen nu förmodligen smälte ännu mer…
Låter jag grinig? Negativ? Ja man gör det när man blir upprörd! Som tur var har jag inte så lång resväg hem, så jag hann inte tappa förståndet längs vägen. Borde jag boka tid hos den där terapeuten som Jack Nicholson gestaltar i filmen ”Anger management” tro? Andas… Andas… Goosfraba…

Nästan hemma, men då händer det något. Vad är det som händer med mig, har jag helt tappat förståndet?
Nej, det kan jag inte tänka mig. Min hjärna är ju faktiskt jättestor och fylld med massor av onödigt vetande. Så hur ska jag då tolka situationen som uppstod när jag kom rullandes med bilen nedför backen hemma…
På förskolan som ligger bakom vårt hus var barnen ute och lekte. Men när jag passerade den så såg jag flera blöjkartonger som jagade varandra. Jag fick sakta ner lite extra för att försöka ta in det jag just såg framför mig. Kartonger som springer runt och krockar med varandra! Jag som är lite över medel i smarthet insåg ju att det var något fuffens med detta. Och ganska omgående noterade jag små fötter som stack ut under alla kartongerna! Barnen hade alltså väldigt kul bara helt enkelt. Inga konstigheter, och jag är fortfarande lika smart och fokuserad som tidigare. Allt är tippeli-top-top!

Jag vill inte sprida ”them negative waves” som Donald Sutherland uttryckte sig i filmen ”Kellys Heroes”. Det är ju trots allt midsommar! Detta tog barnen tillvara på hemma när vi berättade att då kan vi sjunga och dansa runt midsommarstången. De blev såklart uppspelta och sprang runt. Sedan hittade jag Nova naken, Freja iklädd en vit sorts klänning och Theo med en mössa på huvudet som tillhör hans pepparkaksgubbedräkt. Nu ville de höra julmusik, och Freja krävde att vi spelade ”Sankta Lucia” låten för henne. Jaha, då gör vi väl så. Vi lyssnade alltså på den, ”Tomteboogie”, ”Midnatt råder” och ”Mössens julafton” bland annat. Hur firar ni andra midsommar där ute?
Jag kände att detta var lite festligt, men förklarade sedan att det är annan musik när man ska dansa runt midsommarstången. De fick höra ”Små grodorna” och ”Prästens lilla kråka” som omväxling. Nu kunde de öva på vad som komma skall, och det visade sig att de redan sjungit dessa på förskolan denna veckan. Så de kunde ju redan låtarna, nu kommer det gå galant sen när det gäller!
Vart firar vi midsommar då, jo här hemma. Vi går ner till en park i området där Svenska Kyrkan arrangerar midsommarfirande för de som vill komma. Enligt rykten så ska det vara väldigt bra, och så bra att det är gångavstånd! Frågan är om jag som lyssnat på Ghost, och nu senast Till Lindemann, helt enkelt börjar brinna som straff för mina musikaliska synder. Bäst att leta reda på min Bibel som världens bästa Yvonne, min konfirmationspräst, skrivit vänliga ord i till mig. Den ska jag krama hårt när jag hoppar fram till ”Små grodorna”…

Till Lindemann, han är en intressant herre från landet Tyskland. Namnet ringer nog inte så många klockor hos er läsare, förutom ett fåtal. Nämligen vi som älskar rockbandet Rammstein! Till, han är bandets sångare. Men även pyrotekniker och, tro det eller ej, poet! Han gör nu en egen skiva. Vet ej om den släppts ännu, men det finns en singel ute i alla fall som heter ”Praise abort”.
Nu tänker nog de flesta av er att vad är det för störd och hemsk låt? Ja, vi som är bekanta med Rammstein vet ju sedan tidigare att de skriver väldigt skämtsamma texter. Även om det nog kan uppfattas som lite samhällskritiskt också, med glimten i ögat. Att skämta om aborter kan förstås vara väldigt osmakligt, men jag tror det är just detta de vill göra med sina sångtexter. Provocera fram reaktioner och diskussioner…
Låten då, jag tycker faktiskt den är väldigt bra! Det tog några lyssningar innan jag släppte fokuset på det han sjunger om, och istället började lyssna på låten i sin helhet. Musiken är tempofylld, riffig och blytung som alltid när denna tyska farbror är inblandad. Sedan kan han ju inte sjunga, men han har sin mörka röst och knackiga engelska som ger lite extra ”smuts” över det hela. Sedan såg jag att Till jobbat ihop med svenska Peter Tägtgren, mer känd som artisten ”Pain”, och det hörs på musiken. Mycket synthar och melodiska slingor löper genom låten. Resultatet är väldigt bra, och jag kommer nog mycket väl ha med denna låt på min ”Top 5”-lista över årets bästa låtar. Musikvideon är skitig, konstig och lite äcklig, som Rammsteins musikvideos brukar vara. Vill ni inte bli upprörda och arga så undviker ni låten. För er som bara vill höra en riktigt bra rocklåt, lyssna och ta fram era ”Till hammers”!

Tidigare har jag skrivit om den mobbing jag utsätts av från mina barn, oftast Freja. Det är aldrig illa menat från hennes sida, utan det handlar mestadels om ett barns nyfikenhet helt enkelt. Men nu senast var det Nova som valde att påtala en brist hos mig.
– Du har inget hår pappa, bara tjockt! Sa hon och klappade på mitt rakade huvud…

Tack! Det var mer än vad en dallrande tjockskalle som jag klarar av en dag som denna. Nu ska jag leta upp mina regnkläder, gissar att ett åskmoln kommer hänga efter mig idag. Önskar alla en trevlig midsommar, ha d biff!

DAGENS JERKER går till personalen på McDonalds som förstörde mitt lilla halleluja moment förut. Jag hade köpt med mig frukost i form av en liten kaffe, en toast och en choklad donut. JAG ÄLSKAR DONUTS! Men när jag öppnar min lilla paketerade påse så blev besvikelsen total… Nej, de hade inte missat att packa ner min donut om ni nu trodde det. Men de hade lagt den underst i påsen, med en varm toast ovanpå. Så donuten hade ju smält! Den som jag såg fram emot att avnjuta mest av allt…
Klantarslen! Åhhh, grymma värld…

Andas… Det är nyckeln… Andas! Oh…

Jag närmar mig en comeback ute i löparspåret känns det som. Konditionen… Jaha, nu valde ordlistan i mobilen ”kondom” istället för ”kondition”. Det var märkligt. Jag har ändrat på det nu. KONDITIONEN behöver verkligen piffas upp lite, det börjar nämligen bli lite småjobbigt att gå i trapporna på jobbet numera. Så det är bara att sätta igång att springa igen! Jag citerar Birgitta från ”Kjell”:
– Vill man ha lite fnittriga fötter, fina vader och smäcker mage som en plywood… Skiva! Då får man fasiken ligga i alltså, som Eva Dahlgren. Och jogga som en ängel i ett rum!

Att komma ut och springa igen kommer göra susen! Jag och en massa åskådare på Knatteloppet i helgen lade nog märke till hur jag dallrade som en gelépudding när jag sprang med barnen. Det svåra är bara att komma igång igen. Jag ska först hitta ett bra spår här i närheten som är väl gömt och fritt från zombies. I dagsläget är jag ett lätt byte om de kommer luffsande. Så det gäller att reka först, mycket viktigt!

Dagens minsta nyhet idag, men definitivt den roligaste, är utan tvekan den om ”Robotgräsklippare på rymmen i Täby”.
Hahaha! Hur skulle ni reagera om det kom en robotgräsklippare åkande på vägen där ni promenerar eller kör bil? Jag tycker det är så löjligt roligt! Men dessvärre tog denna nyhet helt död på min nyfikenhet och mina eventuella planer på att skaffa mig en sådan i framtiden. Men när jag letade efter en passande bild för detta så hittade jag denna, och plötsligt vaknade planerna på en sådan till liv igen!

Hoppas den kommer med blåljus och sirener. Grannarna skulle älska mig om vi hade en sådan…

Under mitt långa uppehåll från bloggen så har jag som sagt antecknat massor som jag vill ta upp här. Och en stor sak som hänt här hemma är ju att Lembit blivit myndig! För er som redan börjat fira semester och kanske smuttat i er lite rosévin kan jag förtydliga det med att han nu fyllt 18 år. Nu får han dricka alkohol på krogen, köpa folköl och tobak, ta körkort och på sikt kan han även hjälpa mig rösta bort Stefan Löfven som statsminister. Men en sak i taget, nu har han sommarlov och är med sin pappas familj på Malta. Och kanske upptäcker han nu den förföriskt goda drinken ”mojito”, eller Mogges favorit ”strawberry daiquiri”. Mums!

Ja sedan har ju vår nya fina bil fått lite omtanke och kärlek av min far. Bromsarna bak behövde verkligen bytas efter att ha slitits ut och skrikit sig fram. Med lite lasagne lockades han över på middag och sedan uträttade han underverk med bromsarna. Lite smörja här och ny belägg där, och plötsligt så hade han fixat bilens bromsar så att de nu fungerar perfekt! Det ser så lätt ut när han är i farten och fixar med bilen, men så är han ju grymt duktig också. Jag tror nog att jag vågar mig på att byta bromsarna själv snart. Men då behöver jag nog en hel dag på mig och sen så får jag absolut inte bli distraherad. Då kan nog bilen bli ståendes kvar på domkraften i värsta fall. Stort tack för hjälpen där kära far!

Jag har drömt mycket den senaste tiden. Det har handlat mycket om mina tonår och tiden runt när jag var tjugo. Vet inte varför, kanske ska gå till en drömtydare och söka svar. Men jag har vaknat glad och det har nog oftast varit bra drömmar. Bland annat så dök minnen upp från min tid i Flygvapnet Ungdom, då jag drömde stort om att bli stridspilot. De drömmarna gick ju bra som ni alla märkt! Ungefär lika bra som mina planer på att bli hjärnkirurg…
Men så såg jag ju denna bilden här nedan igår, och plötsligt tog drömmarna fart igen. Inget är omöjligt, men detta är förmodligen det närmsta jag kommer komma ett stridsflygplan. ”Talk to me Goose”…

Ikväll när jag nattade twinsen så kom Nova ihåg att hon blev ansiktsmålad på Knatteloppet i lördags. Då lutade hon sig över Theo och frågade om han ville bli målad som en kanin. Det ville han, och då låtsades hon måla hans ansikte med sin napp föreställandes en pensel.
– Upp med näsan Theo! Sa hon och höll bak sitt huvud och visade honom hur han skulle göra.
Theo ville inte ha någon ansiktsmålning i lördags, det var tydligen inget för honom. Men Freja och Nova ville gärna och såg sedan ut som två små kaniner. Och instruktionerna Nova fick under målningen mindes hon nu väl där hon satt och smetade runt sin napp i ansiktet på sin bror. Haha, gullungar!

Det var bröllop i helgen! Prins Carl Philip gifte sig med sin Sofia och det var fullt fokus på detta inne i stan. Vi kunde skymta en hel del helikoptrar där vi var i Hammarbybacken, och jag var väldigt lättad över att inte behöva köra bil inne i Stockholm denna dag. Det kan inte ha varit särskilt kul med tanke på alla avstängningar på vägarna och alla dessa nyfikna människor överallt. Men de som hade tagit sig in dit verkade nöjda och hade ju verkligen tur med vädret denna dag. All lycka och välgång till prinsen och nya prinsessan!

Dock så hände något väldigt tragiskt denna helgen. Magnus Härenstam avled efter sina sviter från sin cancer. Jag blev väldigt nedstämd när jag fick höra detta, han tyckte jag väldigt mycket om. Mestadels minns jag ju honom från ”Fem myror är fler än fyra elefanter” som var ett favoritprogram när jag var barn. Men jag kommer även minnas honom som ”Värkmästaren i magen”, ”Backhopparen” och en mängd andra roliga sketcher. Min kära vän Jocke skrev faktiskt lite fint på sin Facebookstatus, ”Vila i frid nu Magnus Härenstam och hoppas du får ro nu kan återförenas med Eva och Brasse”. Så sorgligt, men tack för allt Magnus!

Nu ska jag sova. Mitt röda solbrända huvud känns lite jobbigt just nu, bäst att checka ut. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till Jocke, det spelar ingen roll att du skriver fina saker om Magnus Härenstam på Facebook. Skriver man ”heja Henke”, min nemisis, som kommentar efter mitt senaste blogginlägg så förtjänar man nästan att dö. Men det vill jag ju inte att du ska göra så du får nöja dig med dagens utmärkelse. Trodde du stod på min sida. Judas…

– Tut! Tut! Se upp i farleden för här kommer en som har tappat rodret! Tut! Tuut!!

Ja så vrålar farbror Nilsson i filmen om ”Madicken” och tutar i sin tuta när han kommer vinglandes hem efter sitt krogbesök. En tuta skulle vara lite trevligt, det är ju trots allt snart midsommar!

Egentligen skulle jag skrivit igår, men tyvärr så dog batteriet på mobilen så det fick ske idag istället. Jag har skrivit ner så mycket saker att ta upp här i bloggen, men har inte fått iväg ett endaste inlägg på över en månad nu. Det har inte funnits ork och fokus på bloggen senaste tiden, så därför kommer det lite spridda saker här nedan som jag vill ta upp!

Som att vi hade besök utav några av norrlands finest här för ett tag sedan! Min moster Susanne, och kusinen Friday med hennes två små barn. Det var länge sedan jag träffade kusinen, där pratar vi flera år. Medan min moster hade smugit sig ner till Stockholm i höstas med självaste herr Folkesson för att närvara på min mors och Kents hemliga bröllop. Även min mor, far, syster och bröder följde med dem hem till oss. De ville passa på att fira Jenny som fyllt år. Så det var fullt hus här hemma kan man säga!
Men sedan var de tvungna att åka vidare hem till sig allihop. Tråkigt nog, och jag hann inte träffa moster och kusinen mer innan de reste tillbaka till the north någon dag senare. Åh vad jag saknar dem ofta och var jätteglad över att få umgås med dem en eftermiddag. Och när man hör den norrländska dialekten så drömmer man om norrland igen. Ahh…

Vi har mycket plantor och blommor här hemma nu. Jenny fick massor av olika saker att plantera när hon fyllde år, och har även handlat upp presentkortet hon fick på Plantagen. Så nu har hon att göra här hemma, eftersom jag har noll intresse för växter om de inte är snygga och i plast. De håller längre och bättre i min omvårdnad.
Barnen var mycket fascinerade av en tomatplanta som Jenny fick. De vill plocka och pilla på de små tomaterna hela tiden, även de som inte mognat färdigt ännu. Självklart har de fått smaka och plocka de som mognat färdigt, men de verkar inte vilja äta dem. Utan bara plocka dem och gå runt med dem i handen, tills de tröttnar på det. Då kan man hitta dessa tomater lite överallt…
Det fick jag erfara. Jag hade mjukisbyxor på mig och skulle ta upp min mobiltelefon ur fickan när jag kände något kladdigt. Tydligen tyckte, i det här fallet Theo, att det var ett bra ställe att lägga sin tomat på när han tröttnade på den. Och de är ungefär i samma storlek som körsbärstomater, inte så lätta att upptäcka med andra ord. Den hade väl legat där ett tag utan min vetskap och blivit klämd så att den sprack. Så nu var mobilen kladdig och hela fickan var full av krossad tomat. Härligt!

Min bror Tommy och hans brud Sandra väntar ju sitt första barn. Och nu har de även börjat blogga om detta, det tycker jag ska bli jättekul att läsa! Den är dock privat, så ni som har kontakt med dem och vill läsa bloggen får helt enkelt be om en länk från dem först.
Jag tänkte informera lite om barn. Inte minst för Tommy och Sandra som snart får upptäcka allt som hör till att bli småbarnsföräldrar. Men även för de som inte har barn eller som har barn men som nu vuxit sig stora! Barn gör ju ofta saker, och säger ofta saker. Ibland roliga och lite konstiga saker, men även mindre roliga saker. Eller ja, barnen tycker det förstås är skitkul. Men som förälder så blir det lite mindre kul ibland. Här får ni några exempel!

Min syster Linda är mor till en härlig liten kille som heter Elton. Han är högst skyldig till något vi känner igen mycket väl här hemma. Denna bild visade hon upp idag, med en frågeställning om ”hur kul kan detta verkligen vara varje dag?”

Svaret är JÄTTEKUL! Och jag känner en lättnad över att denna fas nu gått över i vårt liv här hemma.
För ett tag sedan när vi satt och åt middag så fick Freja bråttom från bordet.
– Jag måste bajsa! Ropade hon medan hon sprang in på toaletten.
Badrummet ser man från köket, och vi är nu helt vana med att det händer grejer där inne med öppen dörr. Så att hon var tvungen att utföra nr.2 bekom oss inte så mycket. Det som hände när hon var klar var dock nytt för oss! Hon ställde sig på alla fyra och speglade sin bak mot kaklet på väggen. Det var märkligt…
Nova har gått in i en byxlös fas. Hon vill inte ha byxor på sig längre, vilket blir lite knasigt när man ska ut och exempelvis ska handla mat eller gå till förskolan. Men nu är det ju hyffsat varmt ute ändå, så det fungerar även om det kan se lite kul ut där hon strosar fram i bara tröja och trosor. Oftast kan man tala med henne så att hon tillslut väljer att sätta på sig byxorna. Men bland det första man hör när man hämtar barnen på förskolan är henne säga:
– Inte ha dom på mig! Och börjar dra av sig byxorna.
Inget ”hej pappa” eller liknande, utan här ska byxorna av. Hon kan även knata ut på gården naken hemma enbart iförd foppatofflor (vanligtvis med fel sko på fel fot). Hon vill gå till lekparken, inga konstigheter…
Detta är bara några saker barn kan få för sig att göra. De är fulla av överraskningar och hittar ständigt på nya saker. Roligt såklart, det gäller bara att hänga med som vuxen. För stunden känns det, för att tala fotbollstermer, som om jag blivit tunnlad och fullständigt överspelad på mittplan av framrusande tre små barn. Jag hänger inte längre med…

Igår var vi vid Hammarbybacken med Lena och Magnus, där skulle barnen få springa Knatteloppet. Det var kanonväder och väldigt varmt! Ni som känner mig vet ju hur min kropp reagerar på starkt solsken. Say hello to mr. Tomato!
Nova och Theo sprang första loppet, och här fick vi föräldrar springa med. Jag med Theo och Jenny med Nova. Tempot började lugnt och fint, även om jag fick bära Theo första biten innan han själv ville springa. Sedan ville han byta och springa med Jenny istället. Efter att ha bytt barn så fick jag nu en taggad Nova vid min sida. Fy vad varmt det var! Solen stekte mig ända in på benen och blodet kokade. Nova höll tack och lov ett ganska bra tempo så jag behövde inte ta ut mig helt och hållet, utan kunde lufsa fram bredvid henne i lugn och ro. Trodde jag…
Då dyker nån tjej från arrangörerna upp bland oss som springer och börjar peppa alla att springa fortare. Den jäkeln! Nu blev ju Nova taggad och började spurta sista biten uppför backen. Theo och Jenny hamnade långt efter, men det struntade Nova i utan hon kutade för fulla muggar in i mål. Där väntade barnens medalj och sedan fick de havredryck. Men vi trötta och utmattade föräldrar fick ingenting. Jag ska skriva ett klagomål till arrangörerna om att deras personals peppande under loppets gång, det kunde ha blivit min död! Kanske kan jag få ersättning i form av en reflex eller en ask russin, om jag har tur.
Freja sprang sedan med Lena, och här gick det undan. Vi stod vid målet och väntade, och det kändes som att starten precis gått av stapeln när det redan började trilla in snabba små löpare i mål. Och när Freja kom på upploppet så hann jag nästan inte få henne på bild. Men det gick!
Dagen innehöll också lite aktiviteter för barnen i form av ansiktsmålningar och liknande. De som vågade fick även gå en fight mot gladiatorn Pansar från TV-programmet ”Gladiatorerna”. En kul dag, och här kommer lite bilder från dagen!

Idag hade vi besök av Mogge och Amanda! Det frossades i nybakade bullar och mycket lek med uppspelta barn som längtat efter dem. Theo sov middag när de kom och det tog därför ett tag innan han kom igång. Men när han väl gjorde det så tycker nog i alla fall jag att han stod för två riktigt fina händelser.
Det första var när Mogge lekte kurragömma med barnen. Han hade själv gömt sig bakom gardinen i vardagsrummet innan det blev hans tur att räkna och leta. Freja och Theo fastnade för Mogges gömställe och ställde sig bakom gardinerna precis som han tidigare gjort. Det vara bara det att Theo valde en genomskinlig gardin, så han syntes ju rätt uppenbart när Mogge kom och letade efter dem. Vilket gjorde att alla hade svårt att hålla sig för skratt.
Sedan när alla satt på golvet bland barn och leksaker så bjöd Theo till igen. Han vände sig till Mogge.
– Ska pappa visa dig att kissa? Eller något liknande sa han och skrattade lite i smyg åt Mogge.
Det kan ju tolkas på lite olika sätt, men jag tror och vet faktiskt att Mogge kan kissa helt själv.
Sedan ville Freja visa att hon lärt sig cykla utan stödhjul på sin cykel ute på gården. Då passade twinsen på att samla sniglar i en liten hink. Och de blev överlyckliga varje gång de fick syn på en, även om de hittade flera stycken på bara några sekunder.
När Mogge och Amanda åkt hem så hände inte så mycket mer denna kväll. Men jag har hunnit avnjuta ett glas rosé till fotbollsmatchen mellan Sverige och Montenegro. Som Sverige fick vinna med 3-1, mot EM i Frankrike!

Nu blir det inte mer för denna gång, ska som sagt försöka skriva oftare. Men vi tar det som det kommer. Nu blickar vi fram mot midsommarveckan tycker jag. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till Henke. Han är överallt och är jobbig. Igår så dyker han upp hemma i vårt kvarter när jag och twinsen kommer körandes med vår bil. Och så börjar han köra mot oss på vår sida av vägen och hytta med näven. Henke luktar kiss…

Det brinner! Alla jublar och blir förförda av eldens sprakande sken. Wow! Det brinner…

Vi firade Valborg hos Lena och Magnus igår, och åkte dit när jag kom hem från jobbet. Eller nja, barnen ville vänta på glassbilen hemma först så att vi kunde köpa ännu mer glass för att stärka vår position som den familj som äter mest glass i hela Sverige. Och då äter jag knappt någon glass alls…
Men när vi kom till Lena och Magnus så blev vi bjudna på middag. De skulle resa till Maya i Rom tidigt nästa dag och packade för fullt. Så vi kunde inte sitta vid matbordet och äta, för där var det fullt med saker som senare skulle packas. Istället kom Magnus galopperande med pizzor som vi åt a la picknick på en filt på golvet. Alla utom de så kallade 100+, dvs jag, som satt mycket sofistikerad på en stol bredvid de andra på golvet.
Sedan gick vi ner till hamnen för att titta på brasan. Träden utanför deras hus blommade för fullt i rosa och vitt, vackert! Och Lena tod denna fantastiska bild på Nova, så jag snodde bilden…

Framme vid hamnen uppstod en besvikelse över deras majbrasa. Det var en hög med lastpallar som de travat upp, och ganska liten dessutom. Så vi gick vidare till Hammarbybacken, där var det en större tillställning med musik och massor med folk. Det fanns även ballonger, fiskdamm och lakritsremmar som tog barnens afton till en helt ny nivå. Och en bra mycket större rishög till brasa, vilket tog min afton till en helt ny nivå! De hade även några som jonglerade med brinnande facklor!! Eld…

Förra helgen så firade vi min brorsas sambo Sandra, även känd som ”bruden”. Hon kanske förnekar det, men hon fyllde i alla fall 30 år och närmar sig min ålder med stormsteg!
Både hennes och vår släkt var på plats hemma hos dem för att fira. Tommy briljerade vid deras nyköpta grill och fixade hamburgare till oss alla. Smaskigt! Och när man har trevligt går ju tiden som bekant väldigt fort, så när klockan närmade sig sju var det dags för oss att rulla hem till oss igen.
De har ju ruvat på en hemlighet, Sandra och min bror. Men nu är det tydligen offentligt och jag kan även här gratulera dem till tillskottet i familjen som anländer i oktober, tror jag… Stort grattis! Är det något ni undrar över inför ert kommande liv som småbarnsföräldrar så kan ni alltid konsultera mig, jag är billig. Annars kan ni läsa min kommande bok och storsäljare ”Jimmy är far till alla barnen”.

Vi pratade om ett gammalt barndomsminne på jobbet för någon vecka sedan. Minns ni de där häftiga fallskärmshopparna man kunde köpa när man var barn?

De såg inte riktigt ut som den på bilden, utan jag tror att figurerna jag tänker på var typ fallskärmssoldater. En plastfigur som man kunde släppa iväg från exempelvis klätterställningen i lekparken, och då seglade den vackert iväg ner mot marken i sin fallskärm.
Jag minns i alla fall en klasskamrat till mig som hade fått en sådan när vi var små. Han kastade bara upp den i luften och sedan gled den ner igen. Ashäftigt! Tyvärr var detta en alldeles för dyr och fräsig leksak för min del. Men tack vare lite fantasi och finurlighet så lyckades även jag skaffa mig en fallskärmssoldat tillslut. Jag tog min Star Wars figur, Han Solo tror jag det var, och använde sedan en påse från systembolaget som fallskärm. Man trädde ju bara i Han Solos armar genom handtagen på påsen och sedan hade du skapat dig en fallskärmssoldat!
Han flög inget vidare dock, min soldat. Men som tur var så bodde ju min klasskamrat högst upp i sitt höghus, så vi sprang upp till honom. Sedan bestämde vi oss för att släppa ner våra fallskärmssoldater från hans balkong, då borde de ju verkligen kunna glida iväg långt tänkte vi. Han släppte iväg sin soldat och den gled iväg, i stora majestätiska cirklar jobbade den sig sakta ner och landade galant en bit ifrån huset. Nu var det min tur! Jag tog min Han Solo med tillhörande systembolagsfallskärm och släppte förväntansfullt iväg honom. Men han rasade bara hastigt ner och gjorde en märklig u-sväng in på någon annans balkong någon våning längre ner. Det var det…
Jag var alldeles för rädd för att plinga på hos grannarna längre ner och fråga om de hade möjligen hade sett Han Solo på deras balkong. Vad skulle folk tro egentligen? Tänk bara om någon suttit vid sitt fönster och fikat nedanför, och så kommer Han Solo iförd en systembolagspåse som fallskärm farande förbi dem. Deras upplevelse skulle ju aldrig bli tagna på allvar. Jag sörjde min Han Solo och hans plötsliga bortgång. Men har faktiskt för mig att jag fick tillbaka honom på något sätt senare!

Idag förbereder vi för morgondagens utflykt ut till Grödby! Där bor ju som bekant en man som heter Kent, med min kära mor och bror förstås! Enligt rykten från mullvaden på min baksida så kommer även farsan att styra ut sin V8 dit. Min kära syster Linda har en febrig Elton som är on fire, så det är tveksamt om de åker dit.
Jenny behöver plugga så jag åker dit med barnen i alla fall. Och dagens förberedelser handlade om att tillverka bratwürst a la Smuffe och även baka korvbröd. Detta tar vi sedan med oss ut till Grödby och hoppas att det ska smaka!

Vi har ju en ny familjemedlem också… Vår nya bil!

Det blev en Santa Fe som den på bilden, ska bara putsa lite på vår bil innan jag lägger upp bilder på den. Men vi har haft den en vecka nu och jag är otroligt nöjd! Den är stor och rymlig med 7 sittplatser, och i det stora hela i mycket gott skick. Stort tack till Magnus och inte minst min far som hjälpt oss att slutligen hitta en bil vi förhoppningsvis kan njuta av ett tag framöver!

VM i ishockey började idag, hurra! Sverige slog värdnationen Tjeckien efter straffläggning hörde jag. Tyvärr så höll jag på att mala korvsmet då så jag såg inte så mycket. Men vad gör det, huvudsaken är ju att Sverige vinner!
Jag tror faktiskt också att jag slog någon form av rekord under matchens lopp. Jag hann nämligen mala 2 kg kött till korvsmeten och byta 6 stycken glödlampor på bilen, på bara en timme. Det ni!
Men nu är jag helt slutkörd, godnatt. Och ha d biff!

DAGENS JERKER går till Theo, min kära son. Han sprang ut med sin lilla vattenkanna för att vattna vår lilla gräskulle på ängen bakom vårt hus, så att den skulle bli större. Nåja, han är ju bara två år gammal så jag har fortfarande förhoppningar om att han en dag ska bli en känd och stor man. Helst på ett annat sätt dock…