Nu ska ni få höra om den absolut roligaste utlandsresan jag varit iväg på med mina kära vänner, och förhoppningsvis är det lika roligt för er att läsa om detta. Än idag pratar vi om saker som hände från vår vecka på denna ö i medelhavet, och alla otroligt roliga uttryck som främst Mogge stod för som är några riktiga klassiker i sig. Och allt detta hände sommaren 2007 när vi reste till Ayia Napa på Cypern…

Detta var ett ökänt resmål på den tiden om man ville festa och ha kul, och vi kände att vi nu närmade oss den ålder då vi snart är för gamla för denna typ av resor så nu var det sista chansen. Vi hade under flera års tid pratat om att åka till exempelvis Ayia Napa, Ibiza eller liknande platser där man verkligen festar loss rejält. Marcus förakt mot semesterfirande engelsmän innebar att vi valde bort Ibiza och istället riktade in oss på Cypern, och vi hade ju hört av bekanta att detta var ett riktigt roligt resmål så efter lite efterforskning så hittade vi ett lägenhetshotell för ett bra pris. Detta låg inom gångavstånd till stranden och inte alls långt ifrån de största bargatorna i staden. Så detta bokade vi direkt och sedan började vi ladda för denna fantastiska resa. Och vi som åkte iväg på detta tillsammans var Mogge, Marcus, Tommy, Stoffe och jag själv förstås!

När dagen kom och det var dags att samla ihop oss för avresa så verkade alla så sjukt peppade och glada, och energinivån var på topp! Jag minns att Mogge hämtade upp mig hemma i Brandbergen sedan gasade vi hem till hans lya i Midsommarkransen, och på vägen dit så hade vi turen att några riktigt bra och klassiska partylåtar spelades på radion i bilen. Mogge hittade rytmen direkt bakom ratten och körde alldeles för fort, jag skakade loss på bästa möjliga sätt i passagerarsätet innan jag messade Marcus att han MÅSTE slå på radion och lyssna på musiken som spelades. Just då var det låten ”Don’t You Know” med Pandora, en hit från när vi var tonåringar och allt kändes nästan för bra för att vara sant! Jag minns inte om vi plockade upp Marcus och Tommy på vägen eller om de tog sig hem till Mogge själva, men jag minns att vi satt hemma i hans lägenhet i väntan på att åka ut till Arlanda. Vi skulle få skjuts ut till flygplatsen av Joel i hans familjebuss, och jag tror att Stoffe åkte med honom så tillslut var vi alla samlade och åkte iväg. Vi tackade Joel för hans heroiska insats och lovade att köpa med oss något gott till honom när vi kom hem igen, sedan var det bara att checka in och hoppa ombord på raketen ner till Cypern. Jag hade slarvat bort min necessär och köpte därför en ny på planet när vi reste ner, och skaffade samtidigt en ny badhanduk som jag tyckte var snygg. Marcus var inte alls imponerad utan kallade mitt fina inköp för ”bög-necessär”, kanske för att det var av märket Salming som kan förknippas med klubben AIK. Men jag gillade den och var nöjd!

När vi kom fram var det varmt, självklart var man förberedd på detta men det var jäkligt varmt rent utsagt! Solen stekte på ordentligt så vi skyndade oss ombord på bussen som skulle köra oss till hotellet, den var lite svalare i alla fall och skyddade mot solen. När vi kom fram till Hotell Evabelle så checkade vi in direkt och jag fick dela rum med Tommy och Marcus, de tog den stora dubbelsängen och jag tog en liten tältsäng som stod placerad bredvid. Men det gjorde mig inget, sedan fick Mogge och Stoffe hotellrummet bredvid oss. Hotellet hade en stor pool i mitten som vi såg fram emot att svalka oss i lite senare, men först var vi ju nyfikna på omgivningen och området där vi skulle bo.

Detta var paradiset för oss killar, det fanns gott om restauranger och massor av saker att göra. Vid denna tidpunkt så tror jag att det bara var Mogge och Marcus som var singlar, så vi var inte där för att ragga på tjejer om någon nu trodde det utan vi ville faktiskt bara åka iväg för att ha kul. Men vi lärde känna några andra svenskar där på vårt hotell, det var tre svenska tjejer från Stockholm och de hängde med oss emellanåt just för att de tyckte vi var roliga och att vi inte var några jobbiga typer som försökte ragga på dem. Mogge var nog den enda av oss som var lite nyfiken på en av tjejerna men ingen annan av oss hade intresse av att flirta med dem, utan vi skötte oss hela resan. Stoffe hittade till och med en dator man kunde låna i hotellreceptionen där han varje dag skrev ihop ett mail som han skickade hem till sin kära flickvän, jag har mer saker att skriva om detta men vi kommer till det lite senare…

Annars så höll vi oss egentligen mestadels för oss själva, mycket för att vi alltid har så kul ihop när vi är ute tillsammans och så har det alltid varit. Sedan har vi såklart Tommy, min kära vän som inte kan låta bli att ”växla några ord” med främlingar om han får chansen. Nu var det dock nödvändigt att prata engelska med alla främlingar, och till Marcus missnöje så visade det sig finnas en hel del engelsmän på plats även här som inte kunde sköta sig. Vi återkommer till det också! Annars så var det ju väldigt mycket folk på stränderna om dagarna och även ute på gatorna varje kväll, och trots att jag själv var hela 27 år gammal vid detta tillfälle så kände vi oss nästan som ”gamlingar” om man skulle jämföra vår ålder med övriga turister. Så detta var verkligen sista chansen för vår del att göra en sådan resa, annars hade nog alla andra ungdomar tyckt att vi var lite ”creepy” som hänger med så pass unga människor. Självklart fanns det äldre personer än oss också, men vi tillhörde minoriteten eftersom de flesta andra verkade vara i tjugoårs åldern. Och nu är det väl ändå dags att presentera ett flertal festliga minnen som jag vill dela med er!

Vi måste nästan börja med alla de engelska uttryck som myntades av Mogge under vår vecka på Cypern, haha! Alltså denna underbara människa är suveränt bra på mycket, men när det gäller att prata engelska så blir det inte alltid helt rätt. Han är absolut inte dålig på engelska, det handlar mer om sättet han uttrycker sig som gör att det blir så jäkla fel och ibland bara riktigt roligt!

Mitt första exempel kanske inte är riktigt lika kul för er som inte var med på resan, men jag tror att ni kommer förstå det roliga i sammanhanget ändå. Det utspelade sig på vårt hotell när vi hängde vid poolen en eftermiddag, och vi alla hängde runt poolen utom Stoffe som satt i hotellreceptionen och började knappa på ett mail till sin kära flickvän. Men när vi låg där på våra solstolar så insåg vi att det fanns ganska många engelsmän på vårt hotell och de levde rövare där kan jag lova. De gapade och skrek, bråkade med varandra och var allmänt högljudda medan vi andra bara försökte chilla och koppla av i solen med en god drink. Detta spädde bara på Marcus förakt mot semestrande engelsmän som inte kan uppföra sig, de hördes överallt vart vi än var på ön och det verkade ju som att han hade rätt denna gången. Efter att ha legat där och hört dem väsnas så behövde vi komma bort från poolen en stund, så vi lämnade hotellet för att köpa oss lite förfriskningar. Stoffe satt fortfarande och knappade med suverän och behärskad pekfingermetod på datorns tangentbord för att få ihop det där mailet, så vi vinkade åt honom och berättade att vi gick ut en sväng för att handla lite dricka. Dryckerna vi köpte hem till hotellerummet var oftast ölsorten Efes eller de mer lättdruckna alkoläsksorterna Bacardi Breezer eller Smirnoff Ice, och dessa smuttade man ju gärna på hela vägen hem igen för att släcka törsten i värmen. Vi hade trots allt varit borta en stund och när vi kom tillbaka så ser vi först Stoffe sitta där och skriva sitt mail, han måste ha skrivit ihop en hel roman vid det här laget tänkte vi eftersom det tog så lång tid. Men det visade sig att han bara var långsam på att skriva, haha! Och det är nu det händer, när vi passerar poolområdet som en lätt berusad Mogge noterar att en mörk engelsman nu låg helt utslagen i poolen flytandes på en badmadrass.

– Haha! Kolla där, en ”floater”! Skrattade Mogge högt och pekade på mannen som han menade liknade en flytande bajskorv.

Han tänkte nog inte på att just ordet ”floater” mycket väl kunde förstås av mannen och upplevas väldigt negativt laddat, så Marcus fick tala om för Mogge att sådär kunde han ju inte säga. Men mannen på badmadrassen verkade som sagt helt däckad och hörde inget, så vi skyndade oss in på våra rum och drog igång vår CD-spelare för att värma upp lite inför middagen. Musikmässigt så fick alla komma med önskemål om vad de ville ha med sig för musik på resan och sedan brände jag en gammal hederlig MP3-skiva som alla fick njuta utav. Det var nog mestadels Marcus och Mogge som lämnade sina bidrag till vad de ville lyssna på, Stoffe brydde sig nog inte så mycket och Tommy hade bara en låt som han ville skulle vara med… Låten ”I’ll Be Waiting” med Talisman, det var hans enda önskemål sedan fick vi spela vad vi ville enligt honom. Haha! Så den och många andra låtar spelades ofta för att komma i stämning för utgången på kvällarna, en annan favorit blev låten ”Hey Där” med BYZ som var väldigt populär just då. Den fortsatte vi att spela på våra fester i flera år efter att vi kommet hem igen!

Sedan har vi den gången när Mogge myntade ett helt oslagbart uttryck på en bar vi hamnade på efter att ha hakat på en barrunda som arrangerades av researrangören. Vi fick nys om denna barrunda när en jobbig liten reseledare vid namn Rasmus eller liknande jagade folk för att sälja biljetter till detta event, han knackade på dörren till vårt hotellrum och insisterade på att få komma in och berätta om detta. Han började genast klaga på att vi hade så kall kyla inställd på vår luftkonditionering och predikade om hur farligt det är att ha så kallt på rummet. Då blev Tommy, som låg helt utsträckt på sin säng för att vila, upprörd och reste sig upp!

– Hörru du lilla vän, jag jobbar dagligen i ett frysrum med 30 minusgrader så det här är inte ett dugg kallt. Vi har hur kallt vi vill här inne, fattar du det! Röt han till väldigt bestämt.

Lilla Rasmus darrade till och lämnade över biljetterna till barrundan, sedan försvann han illa kvickt. Varpå Tommy muttrade nåt om att den lilla skiten minsann inte ska tala om för oss hur vi ska göra, vill vi ha det svalt och skönt på rummet så har vi tydligen det. Haha! Denna barrunda var i alla fall en ganska festlig historia, där alla som köpt biljetter samlades på en bar och fick en gratis drink där. Sedan gick alla vidare till nästa ställe och fick en ny drink där, och så fortsatte det tills vi hade besökt alla barer som ingick i detta event. Detta pågick ju hela kvällen och när man bara går runt och sveper drinkar på det där viset så blir man ju lite rund under fötterna, och tillslut kickar alkoholen in ordentligt och då hände det grejer. Vi hamnade tillslut på en mindre bar med tjejerna från vårt hotell, och en av dessa stod och dansade runt en stång tillsammans med Mogge som verkligen levde sig in i stångdansen. Han gillar ju att dansa och nu hade han ju någon att uttrycka sina höftjuck och dylikt med där på baren, vi andra satt ner och smutade på varsin drink. Alla var lite mätta på alkohol nu i slutet av kvällen så det tog en bra stund innan den tog slut. Men Mogge som det var full fart på fortfarande han snurrade runt den där stången och sjöng med till musiken, tills hans drink var slut. Då gick han med vingliga steg fram till bartendern, stoppade handen i fickan och fick upp sju cypriotiska pund som han slängde upp på bardisken.

– SURPRISE ME FOR SEVEN BUCKS!!! Skrek han till den förvånade bartendern som bara stirrade tillbaka på honom.

Här minns jag inte vad han faktiskt fick för sina ”seven bucks” men jag har för mig att bartendern sprutade vatten på honom med den där slang-pistolen de använder för att fylla upp läsk och bubbelvatten, så Mogge blev dyngsur och alldeles blöt. Och just uttrycket ”bucks” används väl enbart när man pratar om valutan dollar, annars kallar man det väl pund för ”quid” eller liknande? Ni får gärna hjälpa mig reda ut detta. Men det roligaste var ju faktiskt Mogges fras ”surprise me for seven bucks”, alltså vi har haft så himla roligt åt den kommentaren och använder den än idag när tillfälle ges. Vad tusan fick han det ifrån? Sak samma, det var i alla fall ett oförglömligt minne den kvällen.

På hemvägen så hörde vi världens party som pågick på ett av hotellen som jag tror heter Kalypso, detta hotell var ökänt för sin äckliga pool där ungdomar drack sprit och hade diverse andra snuskiga saker för sig. Vattnet var alldeles grumligt och vi kunde bara spekulera i vad som orsakat detta, men hela poolområdet var proppfullt med människor som festade järnet. Vi stannade till en stund men sen insåg vi nog att vi var för gamla för detta, så då gick vi hem till hotellet igen.

Sist men inte minst så har vi den kanske bästa kommentaren som landade allra bäst på denna underbara resa, detta efter att vi var ute en natt och en småfull Stoffe började bli seg och Mogge erbjöd sig då att följa med honom hem till hotellet så att han kom hem ordentligt utan att bli rånad. Då passerade de ett flertal inkastare på gatan som stod utanför barerna och försökte övertala dem om att komma in och köpa en drink eller två, men Stoffe behövde verkligen komma hem så när inkastarna ropade och bjöd in dem så lät det ungefär såhär…

– Hey! Please come inside and have a drink, you are very welcome! Ropade inkastaren och vinkade in dem på deras bar.

– Oh no! I’m going home with him! Ropade Mogge tillbaka och pekade på Stoffe som vinglade ned längsmed gatan.

Inkastaren backade direkt och höll upp händerna och visad att han inte ville veta mer än så, han tolkade det ju som att Mogge raggat upp Stoffe och minsann skulle gå hem tillsammans för lite gemensamt ”bowchickabowow” två killar emellan. Haha! När vi andra såg detta från uteserveringen vi satt på så höll vi på att dö av skratt och undrade om Mogge själv inte hör och reflekterar över vad han faktiskt säger när han pratar engelska. I hans huvud var det ju förmodligen klockrent översatt från svenska, att han inte kunde komma in på baren för att han skulle gå hem med Stoffe. Men detta tolkades ju helt fel av inkastaren som trodde att både Mogge och Stoffe var homosexuella och nu var på väg hem tillsammans. När Mogge sedan kom tillbaka igen så förklarade vi det hela för honom men han verkade lika obrydd som vanligt och bara skrattade.

– Ja vad ska man göra? Sa han och skrattade.

Stoffe var inte heller den enda som behövde gå hem tidigt vissa kvällar, utan en annan gång fick han också sällskap av Marcus som blev lite trött. Tommy, Mogge och jag fortsatte att festa och var lagom fulla (på killspråk betyder det typ kalasfull) när vi kom hem på natten. Och jag har för mig att vi bara hade en nyckel till hotellrummet och den hade ju Marcus tagit, så vi kom på den smarta idén att klättra och smyga in via balkongen. Nu låter det kanske som värsta stuntet men vi bodde typ på nedre botten så det var inte alls så avancerat som det låter. Okej lite avancerat var det nog eftersom vi ju var onyktra och försökte smyga, och när alla klättrat upp så kom vi överens om att vi skulle skrämma Marcus som låg där inne och sov. Så vi öppnade balkongdörren försiktigt och hörde Marcus snarka där inne i mörkret, sedan rusade vi in och skrek!

– BÖGHÖG!!!

Marcus slutade att snarka och tittade alldeles förskräckt på oss tre som kastades oss fram över honom, tyvärr missade jag Marcus och landade istället på madrassen som ledde till att jag studsade vidare ner på det hårda golvet. Men Tommy och Mogge prickade honom och alla brast ut i skratt, så vi beslutade för att göra samma sak på Stoffe. Och när vi smög in till honom så möttes vi av ett ”tjena grabbar” från Stoffe som låg där nedbäddad under sitt täcke på sin säng, han hade tydligen hört när vi ”smög” oss in på Marcus och vaknade då av allt oväsen. Så han var ju beredd på att vi skulle komma, men han fick sig en så kallad böghög ändå för att vi ju gillar honom och ville inte lämna någon utanför gemenskapen. Sen kanske uttrycket böghög är förlegat i dagsläget men på den tiden kunde man slänga sig med sådana kommentarer och det var inget konstigt med det. Marcus pratar dock än idag om denna traumatiska upplevelse som tycks ha satt djupa spår i honom och som kan ha resulterat i någon form av posttraumatisk stressyndrom.

En bidragande orsak till all vår onykterhet var inte enbart lättdrucken alkoholläsk som Bacardi Breezer och Smirnoff Ice, nej vi hittade nämligen en väldigt billig vodka i matbutikerna av märket Glen’s. Denna blev ju en stor favorit som vi tyckte var otroligt prisvärd, så vi blandade drinkar och fyllde vattenmeloner med denna vodka för att få oss ett rus och det fungerade varje gång!

Vi testade även att lyxa till det med varsin drink en eftermiddag efter att vi legat på stranden hela dagen, det var så otroligt varmt i solen och jag tror att temperaturen var uppe i 45 °C vissa dagar. Så man brände sig ju rejält kan jag lova, speciellt jag som blir så röd och känslig i solen. Men efter en lång dag på stranden så blev Mogge så otroligt sugen på en Strawberry Daquiri och vi andra kände att det nog skulle sitta fint med en mer lättdrucken drink efter att ha pimplat mestadels öl tidigare den dagen. Så vi hittade en uteservering med sköna lounge möbler där vi kunde koppla av, så vi slog oss ner och en servitris kom snabbt fram till vårt bord för att ta vår beställning. Alla var inte helt säkra på om de ville ha en jordgubbsdrink så vi ville se drinklistan först, så Mogge förklarade detta väldigt tydligt och enkelt för servitrisen.

– May we see the list of drinks? Frågade han snällt.

Ännu en gång briljerade han med sina engelska språkkunskaper på ett sätt som vi alla har lagt på minnet, men hon förstod såklart vad han menade och gav oss varsin drinklista. Alla utom jag beställde varsin Strawberry Daquiri, för jag hittade minsann en annan drink som jag trodde skulle smälla ÄNNU högre… Banana Daquiri! Så jag beställde stolt in en sådan men när alla fick in sina drinkar så var jag tyvärr inte lika nöjd längre, min drink var inte alls lika gul och fin som på bilden i drinklistan utan påminde mer om en brunaktig sörja som doftade banan. Alla de andra skrattade och de retar mig för detta fortfarande när vi är ute på krogen tillsammans och ska beställa något att dricka. Men drinken slank ner tillslut men den behövde sköljas ned med något godare direkt efteråt, så då köpte jag mig en jordgubbsdrink i alla fall. Denna bild togs av servitrisen på alla oss grabbar, så ungdomliga och fräscha vi var då!

En av oss fyllde ju faktiskt år när vi var på plats, och det var ingen mindre än Marcus som då fyllde hela 30 ballonger! Detta firade vi såklart med en härlig utekväll och jag hoppas att han hade en bra födelsedag. Vi har så många roliga minnen från denna resa och jag får tyvärr inte plats att skriva om alla här, men detta var i alla fall några av de höjdpunkter jag kunde komma på såhär rakt upp och ner. Och trots att det nu gått 15år sedan vi var där så pratar vi om denna resa och alla roliga saker vi upplevde där, mest kanske vi pratar om Mogges härliga uttryck på engelska som vi även anammat till vardags här hemma. Vissa saker behövde man troligen vara där för att uppskatta såhär i efterhand, men kanske kunde detta minnesvärda inlägg locka fram ett och annat skratt hos er läsare.

Om någon av mina medresenärer har något att tillägga så får ni gärna kommentera här nedan, så kanske jag kan komplettera inlägget med lite fler roliga händelser. Nu har jag skratta så mycket medan jag skrivit att jag behöver både luft och något att dricka, tack för att ni läser. Ha d biff!

RESANS JERKER är lite svår att utnämna för det finns potentiella vinnare av utmärkelsen kan jag lova. Jag väljer mellan en av de jobbiga engelsmännen på hotellet, den lilla reseledaren Rasmus som Tommy skällde ut eller möjligen den tyska äldre damen som minsann insisterade på att sola topless med sin make bredvid oss på stranden. Det lutar åt den sistnämnda, inte för att hon solade topless för det får väl alla göra om de vill. Utan mer för hur de uppträdde på stranden och hur obekväma detta gjorde oss, och inte för att vara elak men hon skulle aldrig vara i närheten av att vinna tävlingen ”Miss World” heller om vi säger så…

Nu är midsommarhelgen över och jag hoppas att ni alla haft en riktigt skön helg! Här i Stockholm var vädret kanon och det fanns absolut inget att gnälla om när vi skulle fira på midsommarafton!

Jag startade redan på torsdagen med en sorts allergichock, med svullen hals och lite andningssvårigheter när jag vaknade. Först så trodde jag att jag blivit smittad av barnen som varit sjuka och hostat en längre tid, men jag hostade inte alls utan däremot var halsen alldeles svullet på mig och ögonen rann. Och den där gomspenen man har i svalget var alldeles svullen och täppte nästan igen hela halsen på mig, det såg inte klokt ut. Tydligen kämpade även Theo med rinnande ögon och en svullen hals som var jobbig som tusan, och sedan kände Linda av samma symptom på kvällen. Det visade sig vara otroligt höga halter av gräspollen i luften, och då ville tydligen min allergi ta symptomen till en ny nivå i år och orsakade onödig oro i min kropp. Men med dubbel dosering av mina superpiller så mådde jag sakta bättre igen, men det är fortfarande lite jobbigt i halsen och när jag vaknar på mornarna så har ögonen kladdat igen ordentligt. Då får man tvätta, tvätta och åter tvätta ansiktet tills man ser något igen. Så festligt!

Vi hade planerat att fira midsommar hemma hos min kära mor och Kent, och vi var många som kom dit. Min syster Linda och hennes barn åkte dit tidigt och hade plockat upp vår far på vägen dit, och de började fira lite före oss med sill lunch och andra godsaker. Sedan kom Lindas mor Åsa och hennes magnifika Lasse dit ungefär samtidigt som oss, de väntade dock valpar hemma och stannade enbart på en fika innan de var tvungna att åka hem igen. Men vi stannade kvar och lite senare på eftermiddagen kom även min bror Tommy förbi med sina två äldsta barn.

Barnen badade och hade kul i solskenet medan vi lite ”äldre” satt och tog det lugnt på verandan, och även om det var lite molnigt emellanåt så var detta välkommet för när solen sken som starkast var det riktigt varmt och skönt. Jag kan ha fått färg faktiskt, ni vet en sådan där röd och behaglig bränna som man oftast får första gångerna man befinner sig ute i solen. Linda blev också solbränd men hennes hud verkar oftast hoppa över stadiet där huden blir röd och går direkt på en snygg brun solbränna. Vi ser ut som två korvar ungefär när vi står bredvid varandra, jag är den okokta röda pölsen och den mer välgrillade goda kabanossen. Haha!

Till middag grillade vi, eller rättare sagt Kent grillade det kött vi hade tagit med oss och han gjorde det riktigt bra för gott blev det! Så vi njöt av den goda maten en stund, men sedan skulle barnen hoppa i poolen och bada igen. Så vi andra pratade vidare en stund, men tiden sprang iväg och plötsligt var det kväll. Vi plockade upp barnen från poolen och samlade ihop allt, sedan tackade vi för oss och åkte hem. Och bilresan hem var som rena rama safarin, vi såg MASSOR av rådjur och annat vilt när vi färdades längs den slingriga bilvägen genom skogarna. Så det gällde att köra försiktigt, men väl ute på motorvägen kunde vi gasa på igen och åkte hem. Stort tack alla inblandade för en riktigt mysig och fin midsommar!

Theo fick äntligen ta bort sitt gips förra veckan, dock så måste han ta det fortsatt lugnt den närmaste månaden och inte utsätta armen för några hårda stötar eller liknande. Han var så lycklig och nöjd över att slippa det där jobbiga gipset, och äntligen kunde han klia sig på armen igen när det behövs. Hans handled ser dock aningen böjd ut fortfarande, men det kommer troligen att vaxa sig tillrätta enligt ortopeden. Inom sjukvården så kallar man tydligen detta för ”bananarm” när den ser ut som den gör, så vi får hoppas att den rätar till sig med åren. Theo fick i alla fall sina efterlängtade röntgenbilder på sin brutna handled, dock var det de senaste bilderna där den hade justerats och börjat läka ihop igen. Så man ser inte så tydligt där själva frakturen varit, men han tycker mest det är kul att se sitt eget skelett som han uttryckte det. Och jag förstår honom, för skelett är coolt!

Nu är det bara två veckors arbete kvar innan jag går på semester, jag fick faktiskt en minde chock när jag kollade i kalendern igår eftersom jag trodde det var minst tre veckor kvar innan jag skulle vara ledig. Men två veckor går ju fort och jag har massor att få klart innan ledigheten, så nu blev jag lite smått stressad men ser fram emot att att bli klar och sedan njuta av några veckors ledighet. Det är jag värd tycker jag. Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går faktiskt till budfirman Best, som jag inte tycker är särskilt ”bäst” på att leverera i tid i alla fall. Igår kväll skulle jag få en leverans jag beställt och då jag var ”näst på tur” så skulle denna då komma ungefär kl.18.15 enligt det SMS jag fick skickat till mig. Sedan ändrades plötsligt tiden till kl.22.00 och jag hade 39 leveranser innan mig, mycket märkligt! Klockan blev tio på kvällen, fortfarande ingen leverans i sikte. När klockan närmade sig 22.30 fick jag ett nytt SMS om att min leverans tyvärr var lite försenad, men at den skulle komma kl.23.00 istället. Efter det somnade jag och vaknade till ett SMS på morgonen där det stod att de tyvärr inte hann med att leverera till mig, och att jag istället får min leverans nästkommande dag. Om jag inte får min leverans tidigt bland de första nu idag så blir jag irriterad, jag tänker fan inte sitta uppe en hel kväll till i väntan på att de ska dyka upp. Detta är tyvärr inte första gången jag råkar ut för detta när det gäller Best, utan det hör tyvärr mer till vanligheterna. Jag förstår också att det kan hända saker som försenar leveransen men då förväntar jag mig att de prioritera detta nästkommande dag istället, betalar man för en leverans så förväntar jag mig att de ska leverera på utsatt tid. Och jag är ju gammal numera och orkar inte hålla mig vaken så sent på kvällarna, nu blev det lite synd om mig känner jag. Haha!

Honk Honk!! I fredags gick glädjetåget till Göteborg där en hel helg av Rock n Roll väntade, där Volbeat var förband första kvällen och Epica den andra eftersom Five Finger Death Punch tyvärr fått ställa in sin europaturné på grund av att sångaren åkt på någon form av bråck. Men Metallica var huvudakten som alla kom för att se, även om förbanden också var bra såklart. Och vi hade tydligen vädergudarna på vår sida för det skulle bli kalasväder hela helgen!

Linda och jag åkte till Göteborg på eftermiddagen och vi var framme runt halv fem, då var redan Mogge med sällskap på plats. Tommy med syster skulle också ansluta till konserten, men de tog bilen och hade blivit lite försenade. Så efter att vi checkat in oss på vårt hotell började vi med att söka upp Mogge, han satt då på restaurangen Glenn (vad annars) utanför Ullevi vid den numera berömda kullen. Ja alltså den kulle vi upptäckte förra sommaren när vi skulle se Rammstein, så nu visste vi direkt vart han befann sig och hur vi skulle ta oss dit. Men fasen vad många människor det var på gatorna, det bara myllrade av rockande fans och gatorna var överfulla. Linda och jag var dock lite hungriga och hade ju inte hunnit med någon middag, och tiden sprang iväg för oss så vi köpte bara varsin grillkorv på vägen fram. Sedan stormade vi Glenns uteservering men hittade ingen Mogge där, han hade gömt sig inomhus. Vi skyndade oss in och köpte snabbt varsin öl för att komma in i samma sinnesstämning. Han var där med sin syster Maria och Elin,  men vi hann tyvärr inte umgås så mycket innan det var dags att gå in på arenan. Tommy och hans syster Marie var också på väg till konserten nu, så vi bestämde oss för att mötas på kullen efter konserten för att därefter gå ut och ta en eller flera öl den kvällen. Sedan skiljdes vi oss åt och intog Ullevi från alla håll och kanter, Linda och jag hade sittplatser medan de andra hade ståplats.

När vi köade utanför så hörde vi Volbeat börja spela där inne, jäklar vad de öste på och det fullkomligt dundrade i betongen. Efter en stund kom vi in på läktaren där vi skulle sitta och fick njuta av några låtar i alla fall, ingen av oss verkade riktigt ha koll på starttiderna för banden så tyvärr missade vi en del av deras framträdande. Men de låtar vi fick höra lät riktigt bra, bäst var såklart låten ”Still Counting” och den räckte för att övertyga mig om att se dem igen när de kommer till Stockholm nästa gång. Linda är inte riktigt lika förtjust i Volbeat men verkade ändå uppskatta dem, de är ju kända för att vara ett bra liveband och det märktes att de var grymma artister som verkligen levererade.

Men i takt med att de började kliva av scenen så började det plötsligt att regna, vad fasen det skulle ju vara fint väder i Göteborg hela helgen! Nu hade det tydligen ändrats, mörka moln samlade sig ovanför oss och det kalla regnet föll tungt från himlen. Men det gjorde oss inget, vi satt och värmde varandra och var trots detta tillräckligt uppvärmda för att ta emot världens största och bästa rockband, Metallica…

Jag har ju sett dem massor av gånger och har ALDRIG blivit besviken, de är helt otroliga att uppleva som liveband och har en sådan jäkla pondus och det bara lyser rockstjärnor om bandmedlemmarna. Publiken jublade högt när tonerna till filmmusiken ”The Ecstasy of Gold” och filmklippet från ”Den Onde, Den Gode och Den Fule” spelades upp på de gigantiska bildskärmarna som stod placerade i mitten av arenan runt hela scenen. Metallica inleder alltid på detta sätt och publiken kan därför sjunga med i tonerna till Ennio Morricones klassiska verk, när musiken tystnat kom bandmedlemmarna inspringande en efter en och klev upp på scenen till publikens höga vrål. Sedan sprakade konserten igång när Lars smiskade igång låten ”Creeping Death” på sina trummor och denna följdes upp av ”Harvester of Sorrow”, två rejäla käftsmällar som är så sinnessjukt bra live att jag höll på att kissa ned mig av lycka. Här får de alltid med sig publiken och trycket inne på arenan är snudd på galet, varje trumslag vibrerar i bröstkorgen och sångaren James röst levererar fortfarande trots att han fyller 60 år nu i augusti. Både  Linda och jag imponerades av att de orkar hålla igång som de gör och att de kan leverera musik i så högt tempo, mina tankar går speciellt till trummisen Lars som jag tror ska få en infarkt varje gång jag hör honom banka skiten ur sina trummor. Sen vet jag också att hans taktkänsla inte är den bästa, men som showande och underhållande trummis är han fortfarande helt fantastisk.

Som om inte detta vore nog så rev de av den gamla favoriten ”Until It Sleeps” som jag lyssnade mycket på under mina tonår, denna har jag bara hört dem framföra någon enstaka gång tidigare. Nu spelades den som låt nummer fyra i setlistan och även Linda sken upp från sin stol, för tydligen var detta en låt som hon också gillade på den tiden.

Vi hade några minst sagt intressanta personer i vår närhet där vi satt, på Lindas sida satt två unga killar som brölade på som två sälar vid upprepade tillfällen. Det lät dock jäkligt kul så det störde oss inte, och som jag nog nämnt tidigare så är gemenskapen och stämningen på rockkonserter alltid väldigt bra. Alla är trevliga mot varandra, man skojar och dricker öl tillsammans utan att bråk uppstår. Sedan har vi den killen som satt bredvid mig, han lät inte alls på hela kvällen men han skulle filma allt med sin mobil hela tiden. Detta samtidigt som han försökte hitta rytmen till musiken med sina ben som stampade med i stort sett hela kvällen, och med tanke på att man sitter ganska trångt där på läktaren så gick detta inte direkt obemärkt förbi om man säger så. Men efter en stund kickade nog alkoholen i ölen in för då störde detta inte mig längre alls, och istället kunde vi njuta av bra musik resten av kvällen.

Detta var ju alltså den första konserten av två med Metallica denna helg, de har ett upplägg under sin turné där de alltså spelar två konserter i varje stad men med två helt olika låtlistor. Vilket är en riktigt kul grej för då får man ju höra många bra låtar från deras minst sagt enormt bra musikkatalog, de har ju väldigt många bra sånger att välja mellan om man säger så. Jag gillar att de inte enbart spelar de mest kända radiohitsen utan att de även spelar sådant som deras fans vill höra, som för mig är de mer tunga låtarna både musikaliskt och textmässigt. Och att få höra den instrumentala låten ”Orion” är aldrig fel, det har jag bara varit med om vi  något enstaka tillfälle tidigare och precis som då så avslutade de låten med att tacka och hälsa till deras gamla bandmedlem och numera avlidne basisten Cliff Burton. Denna musiker som präglat bandet så enormt mycket och gör det på något vis än idag, speciellt James verkar kämpa med att han inte finns kvar trots att det var över 30 år sedan han dog i olyckan med turnébussen här i Sverige.

Konserten avslutades med låten ”Master of Puppets” som ju fått en ny generation fans att ansluta till Metallica familjen, detta efter att den dök upp i den omåttligt populära TV-serien ”Stranger Things”. Och det var kul att se spridningen på åldrarna bland publiken, vi såg barn i tolvårs åldern och gamla människor med käpp som headbangade med sitt vita hår. En gång metal fan, alltid metal fan!

Efter konsertens slut mötte vi upp de andra, sedan vandrade vi in i centrala Göteborg och klev in på ett dansställe som låg på Avenyn. Vi behövde bara ta några steg in på stället sedan kunde man se hur Tommy dog lite inombords ju längre in vi kom, Linda verkade inte heller överförtjust. Det var så kallad ”dunka dunka” musik på högsta volym och vi hörde knappt vad vi sa till varandra när vi försökte prata, men Mogge gillar ju den typen av musik och dansade loss med de andra. Efter en öl så bestämde sig Tommy, Marie, Linda och jag att det fick räcka så vi gick ut igen. Istället hittade vi ett litet hamburgerställe där vi slank in och tog ytterligare en öl, här var det lugnare och nu kunde vi prata i normal samtalston med varandra. Mogge och de andra skulle åka tillbaka till sitt hotell, så vi tackade och kramade om varandra innan vi skiljdes åt för kvällen. Vi blev kvar en stund medan Tommy och Marie åt varsin hamburgare, men när de stängde stället tänkte vi att det var dags att gå hem. Men utanför så sprang Tommy på en kille, de hälsade och kramade om varandra flera gånger. Det var lite svårt att greppa hur de kände varandra och vad de pratade om, men jag hade aldrig träffat människan tidigare. Marie visste inte heller vem personen var, och det visade sig att den här personen och Tommy inte kände varandra alls. Utan Tommy hade tydligen gett snubben en komplimang där de sprang på varandra och då uppstod någon sorts ”bromance” där mitt på gatan, vi andra i sällskapet fattade ingenting. Men så är det att vara ute med Tommy, han vill ju prata med allt och alla så då brukar det sluta såhär. Tillslut kunde vi hoppa in i en taxi och åka till våra respektive hotell, vilken härlig kväll vi hade haft!

Nästa morgon startade vi dagen med en god hotellfrukost, dock så var varken Linda eller jag särskilt hungriga och båda var sega efter en sen kväll på stan. Men när vi fått i oss något att äta hände det något, Linda fick någon märklig sorts energikick och ville ut och promenera i området. Jag själv hade mest planer på att dö en snabbis på hotellrummets säng, så hon tog en powerwalk medan jag försökte vila en stund. Men det var så varm och dålig luft på hotellrummet att det inte gick att vara där, luftkonditioneringen verkade fungera men solen låg på och värmde upp rummet så att det blev kokhett där inne. Så tillslut gav jag upp, jag tog med mig en tröja och lämnade hotellet. Jag behövde dock inte gå så långt, för precis utanför låg hamnområdet med långa promenadstråk och utspridda parkbänkar där man kunde sitta och vila upp sig. Det fläktade skönt och efter en stund så ringde Linda, hon undrade vart jag hade tagit vägen för det var tomt på hotellrummet. Så vi möttes upp utanför hotellet och sedan hoppade vi på en av färjorna som tuffade runt där i området, vi satte oss uppe på soldäck med varsin dricka och bara njöt av lugnet en stund. Det var svalt och behagligt att höra vattnets brus och pipande fiskmåsar, och vi bara tuffade med den där färjan tills vi slutligen stannade till vid vårt hotell igen.

Vi hittade en italiensk restaurang där vi åt en god lunch och passade även på att dricka ett glas rosé i solskenet, sedan återvände vi till hotellet igen. Där kopplade vi av en stund innan det var dags att göra sig iordning för en ny kväll på stan, nu var det ingen konsert inbokad utan vi skulle istället möta upp de andra och käka middag tillsammans. Tommy och Marie hade lagt sig på en gräsplätt i den stora trädgården vid Avenyn, så vi och Mogges sällskap åkte dit och möttes upp där. Efter att ha hängt i parken en stund så började vi bli sugna på något att äta, så då gick vi till en restaurang och käkade middag. Tyvärr var alla uteserveringar fulla med människor så vi fick sitta inomhus, men det gick ju bra det med och vi åt riktigt god mat. Och ja vi drack lite vin också såklart, men i måttliga mängder så att vi höll oss på en bra nivå hela tiden utan att bli överförfriskade.

Efter middagen så tog vi en promenad till Järntorget där några vänner till Mogges sällskap satt och drack öl på en pub, det var ett litet ställe men här kände vi oss mer hemma än på det dansställe vi besökte kvällen innan. Vi kunde sitta och prata i normalt tonläge, vilket vi gjorde och vi hade riktigt trevligt. Några andra rockande personer som också var i stan för att se Metallica slog sig ned vid vårt bord och pratade med oss en stund, de var trevliga och det är ju kul med glada människor som delar ens musikintresse. Det kom ju besökare från hela landet till Göteborg denna helg där alla ville se Metallica spela och vi hörde även personer från Danmark, Norge och Finland på plats i staden. Jag undrar om man märker av någon skillnad i Göteborg när det är stora konserter i stan, om det upplevs vara mycket mer människor i rörelse då eller om de bara smälter in i mängden. När det är konsertkvällar så kryllar det ju av människor överallt och då blir det såklart mer påtagligt, men som idag när det bara var en dag mellan konserterna vore det kul att veta hur göteborgarna själva upplever det. Hemma i Stockholm tycker jag inte att man märker någon större skillnad, där är det ju mycket folk överallt hela tiden.

Tiden rusar iväg när man har roligt, så är det ju och plötsligt var det natt igen. Mogge bokade en stor taxi till oss alla som skulle komma om en stund, så vi började sakta lämna den trevliga puben. Då hände något intressant, Linda och Mogges syster Maria började prata om den spinkiga lilla dörrvakten utanför puben och hamnade därefter i någon sorts skrattpsykos tillsammans. De skrattade oavbrutet och kunde knappt gå när vi skulle möta upp taxin, tårarna rann och de hade så himla roligt ihop. Vi andra tittade oförstående på det hela som hände, ingen av oss andra förstod då vad som var så roligt men tillslut föll Mogge också in i skrattandet. Nu var de tre personer som skrattade högt där mitt på gatan, tänk så kul man kan ha en lördagkväll. Haha! Tillslut kom en taxibuss och hämtade upp oss alla, men det var inte vilken taxibuss som helst utan det var Christers discotaxi! Vi önskade alla att hans namn skulle vara Glenn, men man kan ju inte få allt här i livet. Denna underbar taxichaufför var av det äldre slaget och hade jobbat som DJ under många år av sitt liv, så han drog igång hög musik med tillhörande rökmaskin och blinkande discoljus bak i bussen. Nu skrattade alla ännu mer, jag har aldrig varit med om en sådan taxiresa tidigare. Det var verkligen något utöver det vanliga, tyvärr var ju Linda och jag tvungna att hoppa av först vid vårt hotell, så vi tog farväl av alla de andra innan de körde vidare. De skulle ju resa hem till Stockholm nästa dag medan Linda och jag skulle stanna ytterligare en dag för att se den andra konserten. Men först skulle vi få lite välförtjänt sömn innan det var dags för en ny dag i Götlaborg!

Sega och trötta, vi var helt mörbultade när vi vaknade och hoppadesatt frukosten på hotellet skulle väcka oss till liv igen. Men även idag var hungern inte på topp så vi åt så mycket vi orkade och drack vårt morgonkaffe, sedan bestämde vi oss för att ta en lång promenad i friska luften i hopp om att vakna till lite. Göteborg firade 400 år denna sommar och en stor båt låg därför att beskåda i hamnen, det var den gamla ostindiefararen Götheborg som man kunde besöka om man ville. Man var dock tvungen att köpa en guidad tur ombord mendet orkade vi inte med, så vi tittade in i deras lilla antikshop intill båten sedan knallade vi vidare.

Linda visade sedan vart hon hade powerwalkat dagen innan, men denna förmiddag mer lufsade vi runt i Eriksberg där vi bodde. Vi tittade på alla fina båtar som låg förtöjda där i hamnen och tillslut hade vi fått ihop ganska många steg trots allt, detta ledde även till att vi blivit hungriga igen så vi satte oss på ett café i hamnen och käkade lite. Men efter det så gick vi tillbaka till hotellet igen för att vila upp oss lite, båda slumrade till där på sängen under eftermiddagen innan det var dags att göra sig redo för konsert nummer två denna helg.

Den världskända konstnären Banksy hade en utställning i Eriksbergshallen bredvid hotellet som jag var lite sugen att kika på, men tyvärr hann vi inte med detta och orken fanns tyvärr inte där heller om jag ska vara ärlig. Det hade säkert varit intressant att se men det krävdes förköp av biljetter och då blev det för stressigt att lösa, så istället gjorde vi oss klara för att ta oss äta middag.

Vi hittade en uteservering vid hotellet som spelade Metallicas musik på hög volym, det verkade vara någon sorts förfest där med grillning som vi kände att vi ville ta del utav. Så vi köpte oss lite mat och hängde där en stund, sen började vi röra oss mot Ullevi. Det blir ett sådant härligt rus inombords när man hör låtar med Metallica spelas på i stort sett alla uteställen i stan där man passerar förbi, och gatorna fylls av glada fans som ser fram emot kvällens spelning. Nu var vi på plats i god tid så att vi skulle hinna se förbandet Epica uppträda, de fick ju snabbt hoppa in och ersätta Five Finger Death Punch som Linda nog mest av allt hade sett fram emot att få se. Jag hade gärna sett dem spela också, men det är ju främst hennes favoriter så det var synd att de inte kunde vara på plats. Vi tar sikte på dem nästa gång de kommer till Stockholm och försöker se dem då istället, nu fick vi istället en konsert med Epica som var helt okej. Jag lyssnade mycket på dem för typ 15-20 år sedan men kände inte igen någon av de låtar de spelade nu, sångerskan är ju skitbra men övriga musiken och growlandet gjorde det hela lite rörigt i våra öron. Vi gillade en av låtarna som heter ”The Final Lullaby” som vi ska lyssna lite mer på när vi kommit hem, sedan visades en otroligt våldsam och märklig reklam på de stora bildskärmarna för något sorts läskande vatten på burk som heter Liquid Death. Vi båda tittade på varandra och bara skrattade, vad tusan var det vi precis såg tänkte vi båda…

Kort därefter drog konserten igång, och precis som vanligt gjordes detta till tonerna av ”The Ecstasy of Gold” som sig bör. Bandet kliver upp på scenen och drar igång spelningen med låten ”Whiplash” i ett rasande tempo, man märker en ganska stor skillnad på bandmedlemmarnas energi denna kväll då de verkar mycket mer laddade än i fredags. Och detta återspeglas även på publiken där främst ståplats levererar tillbaka på ett fantastiskt sätt och blir mer delaktiga i hela konsertupplevelsen. Bandet känner såklart av detta och fortsätter att ösa på med låtarna ”For Whom the Bell Tolls” och ”Ride the Lightning”, dessa gamla hits från mitten av 80-talet gör publiken galen och nu är det en helt fantastisk rockstämning inne på arenan. Fan vad jag älskar detta!

Detta blev verkligen Lindas afton, där en av hennes favoritlåtar ”The Memory Remains” skapade allsång som måste ha hörts långt utanför Ullevi och även vi på sittplats sjöng med i refrängen. Den följdes upp av låten ”Lux Æterna” från senaste skivan som hon också gillar, jag fick uppfattningen att hon uppskattade denna kosnert mer än den i fredags och detta berodde förmodligen på att de spelade låtar som hon kände igen och uppskattade mer helt enkelt. Vi satt på samma platser som i fredags men bytte nu sida med varandra, vilket innebar att hon fick sitta bredvid den stampande killen och jag hamnade bredvid de två brölande sälarna. De verkade dock ganska slitna denna kväll och lät inte lika mycket vilket vi uppskattade, men när de väl brölade till så skrattade vi bara åt det hela. Det är inget fel med att leva sig in i konserterna, det är ju det som bidrar och skapar den bästa stämningen men att låta som en scen taget från en märklig parningsritual sälar emellan från ett naturprogram på TV blir bara konstigt.

Jag lät förmodligen inte mycket bättre när tonerna till ”Sanitarium” spelades, den är så sjukt bra live och jag fick rysningar i hela kroppen. Det var samma sak när de i fredags spelade ”Fade To Black”, musiken är så gripande och texterna är så djupa och mörka att det är svårt att inte bli berörd. James avslutade med att säga ”you are not alone” till alla som kämpar med sina egna mörker och han har ju själv haft alkoholproblem som påverkat hela hans liv, så han om någon vet ju hur det är och man märker att han är berörd när han framför dessa typer av låtar. Många som inte lyssnar på hårdrock får nog lätt för sig att det bara är skränig musik och brölande sångare, men texterna har ofta en mening med mer djup och är ibland sorgligare än man kan tro. Metallicas låtar är definitivt inget undantag, deras texter är otroligt berörande och svåra att ta in emellanåt men det är också det som gör dem så himla bra.

När konserten närmade sig slutet dök en annan gammal favorit upp, låten ”Blackened” som är en snabb låt men som även innehåller tunga sköna riff. Denna lyssnade jag mycket på i högstadiet och var en bidragande orsak till att jag blev ett så stort fan, även om jag på den tiden mest lyssnade på deras svarta skiva som många andra. De rev även av covern på ”Whiskey In The Jar” som Linda rockade loss till innan en av mina favoritlåtar live spelades, låten ”One” som är så effektfull och gripande varje gång de framför den.

Sedan avrundades kvällen till tonerna av ”Enter Sandman” och publiken på Ullevi fick krama ur sina sista vrål i refrängerna, efter det gick bandmedlemmarna runt och tackade publiken samt höll korta tacktal.

– Sverige, for helvide… Ropade Lars ut i mikrofonen innan han tackade alla i publiken för två fantastiska kvällar.

Därefter nämnde han att deras turné i Europa nu var avklarad för i år, men att de kommer tillbaka i maj 20224 vad det nu innebär! Kommer de till Sverige eller menar han Europa, jag hoppas att de kommer till Stockholm och då kan jag lova er att jag ska se dem igen. Så länge de orkar och fortsätter att turnera så kommer jag visa min tacksamhet och stöd genom matt köpa mina biljetter och skrika mig hes. Om jag ska summera dessa två kvällar så känner jag såhär, att fredagens konsert hade bättre låtar men söndagens konsert hade bäst drag med högre intensitet. Det blev två olika upplevelser, precis som jag hade hoppats och sen så kanske detta resulterade i att Linda nu blivit ett större fan än vad hon var tidigare. Jag hoppas att hon hittade nya låtar som hon fastnade för, och att hon är nöjd över att ha fått se världens största rockband enligt mig. Deras absoluta topp (och den var obeskrivligt bra) var för många år sedan men att dessa gubbar fortfarande levererar och ibland överträffar sig själva är så himla häftigt.

Sedan blir man glad när man nästa dag läser om detta, att bandet donerar nästan en miljon kronor av konsertintäkterna till Göteborgs stadsmission för att hjälpa några av de mest behövande i vårt samhälle. Ni kan läsa om detta i länken här nedan, de har verkligen hjärtat på rätt plats och har ett engagemang i samhällsfrågor som många andra stora artister saknar. Stort tack till min kära Linda och till mina fina vänner som var på plats denna helg, och ett EXTRA STORT TACK till Metallica för denna härliga upplevelse!

Jättedonation från Metallica till Göteborgs Stadsmission

DAGENS JERKER går till personen som tjoade högt och väsnades i vår tågvagn under hela vår resa hem från Göteborg. Här såg man ju först en möjlighet att få tre timmars vila och återhämtning, men det satte denna personen stopp för kan man säga. Schweinhundt…

Nu har vi kommit till den stunden på året som man älskar, den när barnen har sina skolavslutningar och de går på sommarlov. Så härligt!

Man minns ju själv när man gick i skolan och hur fantastiska dessa skolavslutningar var, när klädde upp sig och hade städat ur sin skolbänk så att den var redo för nästa läsår när hösten kom. Hur man hade ett ledigt sommarlov framför sig och nästan skrek ut sin lycka över att få vara ledig, sedan lekte man med sina kompisar i flera veckor och hade helt fantastiska sommardagar och kvällar.

Mina barn har inte riktigt samma inställning till sommarlovet som jag själv hade, inte Freja i alla fall. Utan hon ÄLSKAR skolan och vill inte att den ska ta slut, istället längtar hon tills höstterminen ska dra igång igen. Jag förstår mig inte på henne, haha! Men det är ju jättekul att hon känner så, en annan njöt ju av varenda sovmorgon när man var ledig och gör det ju än idag. Freja har haft ett väldigt bra år och kommer byta till Stora Kulturama när hon börjar i sjätte klass till hösten, detta är hon otroligt peppad inför och ser fram emot väldigt mycket. De har redan besökt nya skolan med klassen och hon är så nöjd, det blir mer en högstadieskola där från klass sex och uppåt. Så då slipper hon alla småpluttar, och blir istället minsta plutten på nya skolan.

Lindas Nova har nu gått ut sjätte klass och kommer att byta skola till hösten, då börjar hon istället i en skola närmare oss och slipper ta bussen till Farsta varje dag. Hon verkar mer lik mig i tankesättet och ser väldigt mycket fram emot att få njuta av sitt sommarlov, och hon har heller inte varit så förtjust i den skola hon går i så hon ser fram att börja i en ny klass nu till hösten. Så håller vi tummarna för att det blir ett lyckat skolbyte, så har hon något att se fram emot i höst sen när skolan drar igång igen!

Nova och Theo avslutar sitt första år på Lilla Kulturama nu när fjärde klass är avklarad, och det de är mer nöjda över att få vara lediga än sin syster. De tycker kanske inte att skolan är riktigt lika rolig men har gjort en bra insats detta läsår i nya skolan, och Nova som hade en tuff hösttermin med hög frånvaro har kämpat sig tillbaka och kommit ikapp i undervisningen. Vilket är riktigt imponerande för det är inte alltid så roligt och lätt att motivera sig att sitta med studier när alla andra ska ut och leka. Men hon har varit en riktig kämpe och som klarat av detta, nu när de börjar i femte klass så börjar hon ju om på ruta ett med samma förutsättningar som alla andra. Förhoppningsvis går det enklare då men vi ska se om vi kan hitta sätt att stötta henne mer och se om det finns diverse hjälpmedel att ta till vid behov. För Theos del så flöt detta läsår på bra utan större konstigheter, han hade väl lite oflyt med sin brutna arm här på slutet bara men har ändå lyckats väldigt bra. Så nu tar de steget upp och ska börja i femte klass efter sommaren, de går dock kvar på samma skola så det är bara Freja som byter skola i höst. Tänk att de bara växer och växer, hur ska man hinna ta in allt som händer när tiden rusar iväg så som den gör? Jag är hur som helst otroligt stolt över barnen, och önskar dem alla en riktigt skön sommar!

Vilket flow jag är inne i just nu här mitt i livet! Som jag nämnde tidigare så verkade jag ju hamna i någon sorts granskning både hos myndigheterna Försäkringskassan och Skatteverket, tydligen så strålar och skickar min personlighet massor av potentiella skurkiga vibes rakt ut i kosmos. Den förstnämnda gällde min ansökan för VAB när Theo bröt sin arm, de verkar dock bevilja min ansökan nu efter att ha kontrollerat detta. Det var ju inga konstigheter annat än att jag inte kunde välja ”benbrott” eller ”fraktur” som kategori i min ansökan, utan jag fick välja ”övrigt” och förklara vad som hade hänt. Nu verkar de dock ha följt upp detta och godkänt min ansökan, tack för det Försäkringskassan!

Sedan har vi Skatteverket som ville granska mina reseavdrag i årets deklaration, jag svarade på alla deras frågor och skickade in mina utlägg för drivmedel samma dag de ställde sina frågor. Det var för fyra veckor sedan, och nu börjar redan människor omkring mig att bada i sin skatteåterbäring som de nu fått utbetalt och planerar soliga semestrar.

Men inte Jimmy, nej nej. Istället fick jag nyligen ett nytt meddelande att de inte var nöjde med sammanställningen jag gjort för mina utlägg, den kunde ej godtas och istället ville de ha in kontoutdrag för mina köp. Ja men då får de väl som de vill tänkte jag, men inte kan de väl vilja ha ett kontoutdrag från min bank för hela förra året? Den listan skulle ju bli oändligt lång, så istället började jag att klippa och klistra ihop en lista från mitt kontoutdrag och skickade in nya underlag. Då kom svaret otroligt snabbt redan nästa dag, och nu har de kommit fram till ett beslut. De finner det sannolikt att jag åkt mellan min hemadress och mitt arbete de dagar jag angett. Men jag hade räknat fel gällande min resväg, enligt Google Maps så är den närmaste resvägen två kilometer kortare än vad jag skrivit och de finner det osannolikt att jag färdats en annan väg till mitt arbete. Därför fick jag ett nytt slutskattebesked där de räknat om detta, och jag har fram till den 22 juni på mig att överklaga detta. Men jag finner det osannolikt att jag vill överklaga och kommer sannolikt att godta deras uträkning, sedan kommer jag sannolikt att använda Google Maps nästa år när jag ska göra nya reseavdrag. Det är högst osannolikt att jag gör om samma misstag igen, men jag finner det sannolikt att jag mycket väl kan komma att hamna i en ny granskning nästa år igen. Något annat vore osannolikt.

Förra veckan så fick jag se min andelshäst Patrick Tie tävla i V64 på TV! Jag var så peppad, han hade första spår och det verkade ju lovande mot tidigare starter. Tränaren var väldigt nöjd med alla förberedelser och berättade i ett mail att hästen tränat på riktigt bra och verkade taggad för tävling. Fantastiskt! Jag jublade över detta och berättade för Linda där hemma att nu ska det skrivas travhistoria, och till min namne herr Nilsson på jobbet var jag ju tvungen att berätta om vad som var på gång. Så både han och Linda skulle kika på loppet och spela en rad på V64, jag såg framför mig hur han skulle springa först över mållinjen och få en sådan där krans runt halsen och ett fint täcke över ryggen när han vunnit alla pengarna. Jag tänkte att det förmodligen inte är några prispengar i mångmiljonklassen så något nytt hus skulle det ju knappast bli för vår del, men det kunde ju vara värt att spana in snabb Tesla som framtida bil!

De visade uppvärmningen på TV och där såg hästen riktigt fin ut, det var en annan kusk som fick rycka in än den som först var planerad men det kanske inte skulle spela så stor roll.

– Linda släpp mobilen och titta, för nu startar loppet! Sade jag glatt och satte mig upp i soffan.

Förväntansfullt tittade vi båda och såg hästarna rada upp bakom startbilen, Patrick Tie är en stor häst och såg ganska maffig ut i jämförelse med de andra hästarna. Fy fasen vad coolt, hoppas han drar på ordentligt nu i starten och hamnar i ledning direkt! Då kanske de andra hästarna inte orkar med hans rasande tempo tänkte jag. De började räkna ner till start, och sedan gick starten! Bilen gasade snabbt iväg och Patrick Tie, ja han galopperade direkt…

Förbaskade jäkla galoppåsna!!! Fasen också, varför springer han inte som jag vill så att vi kan vinna våra pengar och köpa ett hus eller den där Teslan. Linda skällde på honom och sa att ”det där får han lägga av med direkt om det ska bli en bra tävlingshäst av honom”, och herr Nilsson skrattade bara och höll med från chatten i Messenger. Nåja, hoppas hästen lär sig av sina misstag och slutar galoppera när starten går. Det var ju inte första gången och förmodligen inte den sista, kanske bäst att gardera sig med andra hästar i kommande lopp när man tippar på travet. Nu blev jag ju istället 96kr fattigare…. Wakonga!

Vad mer kan jag säga, ja vi ser fram emot några soliga dagar i Göteborg nu i helgen! Linda och jag åker tåget dit på fredag sedan stannar vi där till på måndag, vi kommer där att träffa några andra fina vänner som också ska dit för att njuta av Metallicas två konserter . Så jag hoppas det blir en jäkla rolig helg och massor av bra musik, mer om detta kommer i nästa inlägg. Sköt om er tills vi hörs igen och tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går inte enbart till min andelshäst Patrick Tie utan till ALLA travhästar! Varför springer de inte så som jag hoppas och vill, hur svårt ska det vara för en favorit att vinna ett för dem ”enkelt lopp”? Jag blir bara förvirrad av trav numera, från och med nu kommer jag lägga alla mina förhoppningar på Harry Boy istället…

Det finns inte mycket som slår en riktigt bra konsertupplevelse, det kan vara helt magiskt faktiskt när artisterna och publiken synkas med varandra. Och nu vet jag att inte ALLA uppskattar just Kent och deras musik, men VÄLDIG MÅNGA gör det och jag är naturligtvis en av dem. Men det har inte alltid varit så…

Jag var vid denna tidpunkt, året var väl 2005, inte ett jättefan av den svenska rockgruppen Kent. Visst hade jag hört dem spelas lite på radio och sett deras musikvideos på ZTV, men aldrig riktigt fastnat för deras musik. Det fanns två låtar som jag uppskattade med dem på den tiden och båda fanns med på en singel som jag köpte 1997 när jag gick på gymnasiet. Låten heter ”Om du var här” och just musikvideon till denna gillade jag vilket nog gjorde själva låten mycket bättre också, så den spelade jag högt hemma i mitt pojkrum på den tiden. Morsan frågade vad tusan jag lyssnade på, det lät tydligen som en skränig version av Anne-Lie Rydé i hennes öron. Jag höll inte med, sedan minns jag att både hon och min syster började spela singeln hemma men då ett av B-sidospåren på denna. Låten ”Utan dina andetag”… Men hallå, hur bra var inte den då! Ju mer jag hörde den desto bättre blev den, och än idag så är det min absoluta favoritlåt med bandet. Men än idag är jag en smula förvirrad över hur man kan välja denna underbara låt som en B-sida på en singel, helt galet…

Några som älskar Kent än i dag är mina vänner Marcus och Erik, och efter lite övertalning från främst den sistnämnda så övertygades jag att följa med på en konsert i Stockholm. Kent turnerade då med något sorts tältprojekt har jag för mig, och hade alltså slagit upp ett stort tält vid Kungliga Tennishallen där de skulle ha sin konsert. Så denna varma och underbara sommardag så åkte Erik och jag in till stan, och mötte där upp Marcus för att inhandla lite proviant inför konserten. Vi tänkte oss en schysst picknick i Humlegården, därifrån var det ju gångavstånd till konserten när det väl var dags sen. Så vi köpte lite goda ostbitar, oliver och några paket med charkdelikatesser på den lokala ICA butiken. Sedan sprang vi in på Systembolaget och köpte målmedvetet rödvin att avnjuta innan konserten, det var då det slog oss att vi faktiskt borde använda oss av riktiga vinglas istället för några plastiga engångs muggar. Så vi sprang tillbaka till ICA och köpte oss riktiga vinglas som vi sedan bar med oss ut till Humlan, där hittade vi en perfekt plats i solen att njuta av alla godsaker. Låt uppvärmningen börja!

Att dricka vin i det direkta solskenet gör ju underverk för själen, men tyvärr inte för huvudet. Alkoholen rusade upp i skallen och vi blev sådär lagom berusade väldigt fort, de goda delikatesserna vi köpt avnjöts inte på samma sätt längre utan blev istället någon sorts substitut till fyllemat som vi snabbt mofflade i oss utan att skämmas. Vi pratade lite om konserten och jag minns diskussionen så väl än idag, hur jag förklarade att jag såg fram emot konserten men att jag inte alls är något inbitet fan av deras musik förutom några enstaka låtar. Så förväntningarna på kvällens konsert var inte jättehöga, men mina vänner var övertygade om att jag skulle känna annorlunda efteråt.

– Ja låt oss hoppas på det, och bäst för dom att de spelar ”Utan dina andetag” annars blir jag besviken. Berättade jag och var så där envist bestämd av mig.

Efter några timmar där i Humlan var det nu dags att röra sig mot Kungliga Tennishallen, men då var ju benen kanske inte helt under kontroll men trots detta greppade vi våra vinglas och sista slattar när vi började gå mot konsert tältet. Vi var kanske lite förväntansfulla nu, speciellt Marcus och Erik som sett dem spela tidigare. Anna Ternheim skulle uppträda innan Kent och henne ville de andra inte missa, de gillar även hennes musik väldigt mycket medans jag själv mäktade med ett kort ”mja, hennes musik är väl helt okej” men inte mer än så. Nu började vi hamna i strömmarna med människor som alla var på väg åt samma håll, men vi höll vinglasen högt och glädjen var stor. Jag minns att vi mötte ett gäng ungdomar som reagerade på detta och att en av tjejerna i sällskapet ropade högt när de såg oss!

– Kolla! Dom har fan riktiga vinglas med sig, fy fan vad coolt!

Minns inte exakt vad mitt svar på detta var, eller varför jag ens bemödade mig med att svara men det lät tydligen lite såhär…

– Ja det är väl klart, det är ju mycket bättre än den där billiga jäkla smuggelbiran ni själva går runt och dricker!

På riktigt, vem säger så? Det var inte alls snällt sagt och lät ju bara otroligt drygt av mig, Marcus minns nog hela händelsen bättre och får gärna korrigera om min kommentar inte stämmer. Jag som brukar vara så trevlig mot allt och alla, här måste oliverna eller ostbitarna vi åt tidigare gjort att det slog slint i huvudet på mig. Nu var vi i alla fall framme vid entrén och där hittade vi en farbror som sålde godisremmar som måste ha varit närmare en meter långa!

– GODIS!!! Ropade vi alla tre i kör.

Vi kastade vinglasen och köpte istället varsin rem som vi stoppade i munnen, sedan gick vi in och började sakta ta oss fram mot scenen. Då stötte vi på ett staket där mitt på golvet som hindrade oss och alla andra att ta sig längre fram, och så kunde vi ju inte ha det. Marcus hoppade över staketet, Erik hoppade över staketet och jag ville inte vara sämre utan hoppade över staketet jag också med godisremmen hängandes ut genom munnen. Vill man kunna se bra under själva framträdandet så måste staketen besegras, det är sedan gammalt…

Nu kom vi väldigt nära scenen och stod där tillsammans med alla andra hardcore fans, vi smaskade på vårt godis och lyssnade till Anna Ternheims toner som uppvärmning. Fasen vilken bra form jag kände mig i just där och då, nu blev jag till och med laddad för att se vad hela denna Kent-upplevelse handlade om. Och efter en stund kom de in, publiken jublade högt och musiken drog igång på högsta volym och hela jäkla tältet vibrerade! Jag var så lycklig av att allt nu började och erbjöd glatt att dela med mig av min godisrem till de andra i publiken som dock tackade nej.

Den ena låten efter den andra var så himla bra, detta var helt otroligt! Jag hade nog aldrig hört dessa låtar tidigare men de tog mig med storm en efter en, och atmosfären där i tältet var så sjukt häftig och bra. Marcus och Erik sjöng med, rutinerade som de var vid det här laget. Jag själv väntade spänt på att få höra ”Utan dina andetag”, men fick upp ögonen för så många andra bra låtar den kvällen. Bandet hade nyligen släppt sitt album ”Du & jag döden” och man kände igen några låtar som spelats på radion den sista tiden, och på något vis så blev dessa bara bättre av att höras live. Jag var helt förförd av denna konsertupplevelse och stämningen omkring oss, det var som att se en världsartist uppträda fast att allt var på svenska vilket jag har tyckt är lite stelt och jobbigt att lyssna på för det mesta.

Tiden fullkomligt rusade iväg denna kvällen, och jag minns att i slutet av konserten så stod jag fortfarande där och väntade på att få höra min favoritlåt. Men den spelades aldrig, dock så hittade jag många andra bra låtar att lyssna vidare på hemma sen. En av mina blivande favoriter denna kväll var låten ”747”, när de började spela den jublade publiken och inte minst Marcus. Detta var hans absoluta favoritlåt och han stod med händerna i skyn och sjöng med allt vad han kunde, han var därmed också helt okontaktbar. Erik sjöng också med men jag kunde ju inte texten till denna alls, jag hade troligen aldrig ens hört den tidigare. Men jag blev som förförd av musiken denna kväll, mina vänner hade ju rätt i att jag skulle känna helt annorlunda efter konserten. Och det gjorde jag, Kent var härmed ett av mina absoluta favoritband och när jag kom hem senare på natten så lade jag mig på soffan och spelade ”747” på repeat tills jag somnade. Troligtvis bara två gånger eftersom jag var så trött men ändå, låten fortsatte ju att spelas även fast jag inte längre lyssnade.

Vi hördes nästa dag igen och Erik frågade mig vad jag tyckte nu när jag hade smält alltihop, och jag var fortfarande helt tagen av denna konsert. Hur har jag kunnat missa så mycket bra musik, jag började genast lyssna in mig på deras skivor för att komma ikapp med de andra. Och detta var nog första gången jag gått på en konsert utan några förväntningar, för att sedan bli helt golvad efteråt. Vi gick på många fler konserter tillsammans och vi missade nog aldrig en spelning i Stockholm, vi åkte till och med till Norrköping för att se dem spela något år senare. Den gången dök Mogge upp senare på kvällen och skapade andra minnen som vi inte ska ta upp här, men jag har helt oförglömliga minnen av detta band ihop med Marcus och Erik. Vi har även lyckats få med oss både Mogge och Tommy vid något tillfälle men de fastnade aldrig för Kent som oss andra, så vi var den eviga trion som alltid kollade på deras konserter fram tills den dagen kom då de spelade sin allra sista spelning på Tele2 Arena i Stockholm…

De hade annonserat att de skulle sluta spela och var ute på sin avskedsturné så denna ville vi ju såklart inte missa, men det var ett rörande avslut och då fick jag dessutom höra dem framföra ”Utan dina andetag” live för sista gången. Ni kan läsa om hela den konsertupplevelsen i ett annat inlägg som jag länkar till här nedan.

I’ts the end of an era…

Till skillnad mot exempelvis Gyllene Tider och många andra artister som genomför så kallade avskedsturnéer flera gånger eftersom de verkar ångra sig och alltid återförenas, så är medlemmarna i Kent av en helt annan karaktär. Har de bestämt sig för att sluta så gör de det, även om jag önskar att de skulle återförenas för en gemensam spelning en sista gång i framtiden så tror jag aldrig att det kommer att hända. Tyvärr, men hoppas kan man ju alltid göra och då är jag beredd att betala nästan vad som helst för att se dem igen. Tack för allt, fy fan vilka fantastiska upplevelser jag fått uppleva på era konserter genom åren!

MINNETS JERKER går till en väldigt alkoholpåverkad och högst troligen hemlös farbror som kom fram och gestikulerade mot oss när vi satt där i gräset och avnjöt vår picknick i Humlegården innan konserten. Ingen förstod vad han sade men vi märkte att han var väldigt upprörd och arg över något, men tillslut så försvann han och störde oss inte mer. Men så oförskämt att komma och sabba vår uppladdning sådär, jäkla skitgubbe…

UPPDATERING! Det omöjliga hände ju våren 2025, bandet kom oväntat tillbaka för sex spelningar på 3 Arena. Och vi var självklart där! Länk till det blogginlägget finns här nedan:

Återvändarna

Nu var det snart helg igen och det känns som att veckorna passerar ruskigt fort förbi, man hinner ju knappt reflektera över vad som händer i ens liv. Barnen behöver hjälp att plugga på de sista proven för terminen och sedan är det avslutningar med diverse aktiviteter, så det är fullt ös. Men så är det ju varje år och det ska nog bli skönt för dem att njuta av lite sommarlov här snart. Då ska vi njuta så mycket vi bara kan och äta massor av glass med jordgubbar, det är i alla fall sommar för mig!

Theo var idag tillbaka på Karolinska för att ta nya röntgenbilder på sin arm, just idag hade jag oturligt nog ingen bil men hans mormor Lena kunde istället åka dit med honom. Och efter dagens besök så tycker ortopeden att Theos brutna handled läker på så gott den kan, benen är inte riktigt på plats som man kan önska men det kommer att rätta till sig i takt med att han växer och blir äldre. De stärkte även upp gipset lite på undersidan men sedan fick han åka hem, och som det verkar nu ska han tillbaka innan midsommarhelgen och ta bort gipset helt och hållet. Fasen vad bra du är Theo som kämpar med detta, riktigt bra jobbat och tack till mormor Lena som kunde göra dig sällskap!

Förra veckan så möttes vi av flera sorgliga besked, det första var att min morbror Janne nu gått bort efter att ha drabbats och kämpat med lungcancer sedan en tid tillbaka. Min kusin Emelie kontaktade min mor i helgen och informerade om detta och det lät på henne som att han somnade in på ett fint sätt och att man gjort vad man kunnat, så mina tankar går främst till mina kusiner. Det är ju alltid tufft och jobbigt att förlora en närstående och speciellt ens egen förälder måste kännas väldigt fruktansvärt. Jag har själv bara träffat honom några gånger under min livstid, men minns bara bra saker från våra möten och tycker det var sorgligt att höra om hans bortgång. Relationen till honom och även min ”riktiga” morfar Bertil har varit speciell genom åren, där de mer hållit sig för sig själva av olika anledningar och inte haft kontakt med oss andra. Min mor har nog varit den av oss som bäst haft kontakt med dem även om det inte heller varit så mycket, och efter att Bertil gick bort för några år sedan så verkar även kontakten med Janne har blivit lite sämre. Jag visste inte ens att han var sjuk, men frågar inget man så får man heller inget veta så det är ju enbart mitt eget fel. Men hoppas att mina kusiner och de andra som stod min morbror nära nu tar sig igenom sorgen på bästa sätt, vi tänker på er alla.

Sedan så hann jag inte njuta så mycket av att Ghost nyligen släppt en EP med några nya coverlåtar, där jag främst uppskattade deras version av låten ”We Don’t Need Another Hero” som är en klassiker av allas vår rockmormor Tina Turner. Nu gick hon sorgligt nog bort hon också i samband med Ghost skivlansering, denna ikon till artist som måste ha varit älskad av hela världen på ett eller annat sätt. Hon har gjort så många bra låtar som man främst minns från barndomen under 80-talet, och min moster Susanne och hennes Lasse var ofta på hennes konserter här i Sverige och berättade hur bra hon var live. Jag hade gärna sett henne spela inser jag nu, om än försent. Men hennes musikarv lever vidare, tack för alla fina musikminnen Tina. Kanske hoppar hon och morbror Janne nu tillsammans genom pärleporten till tonerna av hennes megahit ”The Best” och sedan dansar de vidare in i himmelriket…

Det är dock inte enbart sorg här hemma utan Linda jublar här hemma just nu över att den sista skoldagen på plats är avklarad för denna termin, nu återstår ”bara” att lämna in de två sista tentorna innan hon får sommarlov. Eller ja, hon kommer ju fortsätta att jobba fram till semestern men hon slipper i alla fall studera på kvällar och helger ett tag framöver. Detta behövde såklart uppmärksammas kände jag och köpte därför en fin rosbuske till henne som en liten överraskning, denna har hon nu planterat i en kruka och ställt ut på vår balkong. Med lite tur kommer den växa sig stor där i värmen från alla solstrålar. Jag tycker att Linda är så grymt stark och duktig som både jobbar och pluggar samtidigt, och nästa termin är hennes sista. Jag tror inte att alla i hennes omgivning riktigt verkar förstå hur slitsamt det är för henne och hur mycket tid och kraft allt detta tar av henne, men ändå så finns hon där och försöker alltid ställa upp att hjälpa sina nära och kära när det behövs. Tar hon sen sin examen i januari nästa år så är hon därmed en fullfjädrad förskolelärare, vilket innebär att hon kan lära mig allt om empati och barnkonventionen. Så nu hoppas jag att hon orkar kämpa på in i det sista nästa termin, och känner jag henne rätt så kommer hon inte att ge upp förrän hon är klar med utbildningen. Min lejoninna!

En som inte jublar lika mycket är ju jag, för jag är på jakt efter ölen Kilkenny men den verkar vara slut på alla Systembolag jag besöker. Jag har inte druckit denna öl på säkert 20år, och nu när jag blev så hiskeligt sugen på den igen då ska den vara slut överallt.

– Men köp en flaska rosé istället då lilla gubben! Skrockar säkert Lasse ute i Ådran och skrattar.

Nej, nog för att rosé är gott men det är inte samma sak som Kilkenny. Och nu vill jag ha Kilkenny så kan någon snälla bara komma förbi med några flaskor Kilkenny till mig nu, så att jag kan minnas hur gott det är att avnjuta en riktigt kall Kilkenny! Har alla snappat upp detta nu att det är Kilkenny jag behöver? Haha!

Nu blev jag ruskigt sugen på en kall öl, och middag! Jag får nog nöja mig med ett glas iskall cola istället men ska fasen unna mig en god middag ikväll, får se vad vi kan hitta på för någon god maträtt när Linda kommer hem sen. I helgen kommer barnen att uppträda med sina dansgrupper på någon sorts festival i Gustavsberg, så ikväll har de repetitioner och dansläraren lovade att anpassa Theos dans efter hans gipspaket. Det tycker jag var snäll och lite roligt, så vi håller tummarna att allt går bra för dem. Nu har jag inte tid med detta längre, tack för att ni läser. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till Systembolagets butiker som inte motsvarar mina förväntningar och tillåter mig köpa Kilkenny när jag för ovanlighetens skull är så ölsugen. Fy på Systembolaget…