Nu har det gått fyra år sedan de kom till världen och tog våra hjärtan med storm. Idag fyller de nämligen år! Grattis Nova! Grattis Theo!

Vi firade dem redan på söndagen med kära släktingar, och de fick många bra presenter i år! Bland annat fick de Batmandräkter som de bar med stor stolthet på förskolan idag. Men även nya vinteroveraller, och de var tydligen väldigt bra att leka i berättade de. Sedan fick de innerskor som de kan ha när de börjar på sin Bamsegympa efter nyår, där de ska leka och busa i samma grupp som den mer rutinerade systern Freja. Och skridskor har de fått! Det ska bli häftigt att se vad de tycker om det, Freja har ju testat redan så nu blir det deras tur. Så ett stort tack för presenterna, barnen är så glada! Inte minst för låtsasbajshögen som alla fick en vardera.

Idag firade vi i familjen här hemma, med skönsång och fika på sängen. Sedan så önskade de sig räksallad till middag, så Jenny köpte med sig det när hon kom hem. Efter det fick de resten av paketen, där lego tycks vara den stora vinnaren för kvällen. Och det gör ju inget tycker jag, för jag ÄLSKAR lego! Om du inte trampar på det förstås, då hatar man det på helt nya nivåer…

Jag missade den efterlängtade premiären av nya Star Wars filmen ”Rogue One” förra veckan på grund av sjukdom. Så jag kan tyvärr inte lämna en uppfattning om den här ännu. Men det kommer, jag kommer se den snart. Jag lovar…

Det jag inte missade, tack och lov, var konserten i lördags. Kent gjorde sina sista framträdanden på Tele2, där den sista konserten gick av stapeln på lördagen. Och vi var där!

Kent, rockbandet från Eskilstuna som jag tror hela Sverige känner till vare sig man vill det eller inte. Det är för mig lite dem i ett nötskal. Antingen älskar man dem, eller så förstår man dem inte ett dugg och tycker inte om dem alls. För mig var det just så, jag hade ingen förståelse för dem när de började höras på 90-talet. Men så såg jag en musikvideo till deras låt ”Om du var här”, och tyckte att de var lite coola. De sjöng ju på svenska, något jag sällan uppskattar. Men låten hade något som jag fastnade för, så jag köpte singeln och körde den på repeat hemma. Morsan tyckte sångaren Jocke Berg lät som Anne-Lie Rydé, och var inte så förtjust i att jag lyssnade på den så mycket. Men en dag efter att själva ha lyssnat, så sa både hon och min syster att den där andra låten på singeln var mycket bättre. Vilken då tänkte jag? De spelade upp den för mig, låtens namn är ”Utan dina andetag”… Men herregud! Hur kunde jag ha missat denna? Jag hade envist kört samma låt hela tiden, och missat resten av de så kallade B-sidorna. Men där, med den låten så föddes ett intresse för Kent.

Det skulle dock ta ytterligare många år innan jag tog nästa steg, till att bli ett riktigt inbitet fan. Då jag blev tillfrågad om att följa med och se deras konsert på vad som kallades tältturnén om jag inte minns fel. Det var i sällskap av de fina herrarna Erik och Marcus som denna nya resa tog sin fart. När vi värmde upp med picknick i Humlegården, och inmundigade rödvin ur riktiga vinglas som vi skaffade oss på plats. Man blev ganska lagom berusad på den lilla stunden. Tydligen lagom dryg också. Minnen om att vi med fyllda vinglas börjar vår vandring mot arenan, där vi får komplimanger om vårt stilfulla tilltag med de riktiga vinglasen. Vi erbjuds öl av andra fans, men avstår och kallar det billig smuggelöl. Väl framme vid arenan så står en jeppe och säljer godisremmar, som vi tydligen i detta skede av livet bara måste ha! Så vi köper varsin rem, går in på arenan och känner oss lite finare och bättre än alla andra. Mina kära huliganvänner informerar mig också om att när vi köpt vår öl så kan man stå kvar i zonen för att dricka den, eller så klättrar vi över staketen med vår öl till övriga i publiken på ståplats. Så det gjorde vi ju såklart! Men det slutade inte där, för Anna Ternheim uppträder innan Kent. Då ville någon av herrarna komma närmare henne, så då har jag för mig att vi fick klättra över ännu ett staket med vår öl. Men det är här vi ska stå, det är här jag ska bli frälst. Även om jag inte fick höra favoritlåten ”Utan dina andetag” förrän flera konserter och år senare, så hände något magiskt här denna sommarkväll. Minns ej exakt vad som gjorde att jag blev så stort fan just då, jag stod mest och sjöng med till de låtar jag kände igen och erbjöd min godisrem till andra söta människor i publiken. Det är ingen metafor för min penis om ni tänker sådana tankar, utan var en riktig godisrem. Men vad jag minns är att vi tre herrar stod och höll om varandra när vi sjöng tills stämbanden nästan brast. Och hur jag fick ytterligare en ny favoritlåt som heter ”747”. Detta efter att Marcus stått med händerna i luften och blundat när han sjöng med på ett okontaktbart vis. Men låten fastnade jag för, och många andra låtar som jag fick uppleva live där den kvällen då jag själv ansåg mig bli frälst på deras underbara musik.

Och nu… Många år, konserter och underbara minnen senare skulle denna tradition vi skapat oss i samband med deras konserter få ett slut. Men vi inledde som vi brukar, med att samlas för lite härligt rödvinsrus timmarna innan konserten. Denna lördag så fick vi ta del av gästfriheten inne på söder hemma hos Jonas, Marcus bror. Utöver dessa härliga bröder så bestod kvällens kvartett av Erik och jag själv. Här informerade även Erik mig med stor entusiasm hur bra filmen ”Rogue One” var som jag missade i veckan. Flera gånger under kvällen faktiskt. Det skulle även ske en march mot arenan med ett tåg av fans inför sista konserten. Men den missade vi helt och hållet.

Det gick nog åt ganska bra med rödvin, det kändes så i alla fall för vi glömde helt bort att äta middag. Och höll nästan på att bli sena! Men efter några snabba beslut och toalettbesök så stod vi där utanför porten när Mercedesen rullade fram. Vet ej om det var Jonas som ordnade denna fina skjuts för kvällen, men jag tror det. Denna bilen verkade ha allt, med massor av knappar och funktioner även för oss i baksätet. Man skulle kunna tro, att vi som är över trettio år skulle ha kunnat statuerat ett bättre exempel när det gäller uppförande i bilen. Men när några av oss, det vill säga alla utom jag som satt i mitten i baksätet, fick syn på alla knappar och spakar så sjönk den mentala åldern till typ fem år. För nu trycks det frenetiskt på allt samtidigt, där stolar lutas bakåt, säten åker fram och tillbaka, och nackstödet flyttas som en jäkla bönpåse bakom huvudet. Erik åker bak med sitt säte och Marcus åker fram, och hokus pokus så hade jag ett förskjutet bäcken där i mittensätet. Och Jonas strör samtidigt lite strössel på denna upplevelse genom att fälla bak sitt ryggstöd och komprimerar Eriks och mitt ena knä. Man blev nästan åksjuk av alla rörelser inne i bilen.

– Ska vi inte ta och öppna takluckan också? Frågade chauffören ironiskt.

Du brister vi ut i skratt! Men alla vägar bär till Rom, även om vi valde att hoppa av vid Tele2 arena. Nu var vi här, i tid och allt. Vi hade sittplatser mitt framifrån scenen sett, utmärkta platser! En stor digital klocka på scenen räknar ner tills det ska börja, och ett stort jubel bryter ut när den tickar förbi 7:47. Nu skulle det snart börja…

Under de första låtarna på denna avslutande konsert så kändes det inte så konstigt för min del, kanske på grund av att det nästan bara var låtar från senaste skivan som jag var väldigt svagt inlyssnad på. Men Erik ylade högt av förtvivlan redan efter typ två låtar.

– Åh vad jobbigt detta är! Jag klarar inte av detta! Ropade han högt och kämpade emot alla känslorna inombords.

Jag tittade på honom och nickade lite instämmande. För det kändes som sagt inte så konstigt för mig ännu. Jag stördes mer av en samling neandertalare till fans som skrek och sjöng jättefalskt där de placerat sig precis bredvid mig i trappuppgången.

– Men fattar du att för varje låt så närmar vi oss slutet! Fortsatte Erik sin förtvivlan.

Jag fortsatte söka kontakt med mina egna känslor för detta stora avsked, men det kändes fortfarande inte så sorgligt. Började tro att jag var för full eller något, för nu verkade även Marcus känna av känslostormarna inombords. Men själv sög jag mest åt mig av atmosfären och njöt av stundens allvar. Det kändes bra helt enkelt! Men det var innan sångaren Jocke Berg greppade mikrofonen.

– Det vi gör på scenen här idag, det gör vi nu för sista gången. Här tillsammans med er.

Alla jublade i publiken, eller ja nästan alla. Det fanns de som grät också såklart.

– Jag skulle vilja tacka…

Där hörde man att Jocke hade det jobbigt av stundens allvar, och fick svårt att prata. Men han tackade alla de andra bandmedlemarna till folkets jubel. Och innan ropen lagt sig så dundrade de igång låten ”Utan dina andetag”…

Och där satt jag nu, som en gråtande fjortis på en One Direction konsert. Allt brast inom mig. Japp, det kom tårar ur Jimmy, helt omöjligt att hålla tillbaka. Detta hade aldrig hänt mig tidigare, och jag var inte alls beredd på den reaktionen. Det är utan tvekan deras absolut bästa låt, och den lämnade ingen oberörd på arenan det kan jag lova. Och nu när känslorna släppts loss så blev resten av konserten helt fantastisk!

Stämningen var på topp och vi bjöds på visuella effekter på de stora LED-skärmarna på scenen. När ”747” spelades så gick Marcus in i sin egen värld med slutna ögon och händerna uppe i skyn igen. Precis som allt började för mig för alla dessa år sedan. När konsertens sista låt ”Den sista sången” skulle spelas så hade bandet bytt om till vita kostymer inför sitt sista framförande. Där knöt de ihop säcken på ett sätt som bara de kan. Och jag tycker fortfarande att det är jobbigt att skriva om, nu flera dagar senare. För det är inte bara ett favoritband som går i graven, utan allt runt omkring. Lite som ett farväl av en era. Vi hade som tradition nästan att träffas, dricka rödvin och bli sentimentala i samband med deras konserter. Där känslorna stod i fokus och alla bjöd på sig själva. Och Marcus skrev till mig igår, där han tackade för att jag varit en del av de bästa minnena i hans liv. Jag kunde inte säga det bättre själv. Tack kära vänner, för alla minnen. Och tack Kent, för allt!

Ett annat stort band som jag älskar är ju Metallica, och det är jag ju knappast ensam om. Men de släppte ju en ny skiva för ungefär en månad sedan, som jag nu börjat lyssna in mig på. Den var bra, riktigt bra faktiskt! Efter deras svarta album så har jag tonat ned mina förväntningar inför varje ny skiva som kommit, även om det varit svårt. De har ju satt ribban högt med det albumet och kommer kanske aldrig nå de höjderna igen. Men här är de nära! De är arga, trashiga och spelar fort men får det ändå att låta bra. Det är speciellt en låt jag fastnat för i dagsläget, som heter ”Spit out the bone”. Och man måste ändå lyfta på hatten till trummisen Lars Ulrich, för jäklar vad han får kämpa i den låten. Farbrorn fyller ju trots allt 54år nu i december, och att han orkar är imponerande. Han lär verkligen få ligga i hårdträning inför kommande turnén om han ska mäkta med över två timmars bankande på scen varje gig. Men det klarar han nog av. Jag tycker i alla fall att resten av skivan var bra, med några riktigt bra spår. Den får 4 av 5 biffar!

Vilket långt inlägg, har du orkat läsa allt ända hit till slutet är även du värd en elogé! Men nu är det slut för idag, ha d biff!

DAGENS JERKER går till någon som känner sig träffad på TV-kanalen AMC. Hur kan man göra en paus på nästan två månader mitt i en TV-serie innan fortsättningen sänds i början av februari? Jag syftar på ”The Walking Dead”, och är inte vare sig nöjd eller bekväm med att behöva vänta så länge på att få se fortsättningen…

Hej alla medmänniskor! Igår hade vi det årliga julbordet med jobbet, och i år var vi på ”Tyrols Vilda Julbord” inne på Gröna lund! 

Vi inledde med välkomstglögg med smak av blåbär, och sedan tog två personer hand om oss för att börja kvällen med en femkamp. Vi delades in i fyra grupper och sedan fick vi själva välja namn på våra lag. Jag minns inte vad de andra lagen hette, kanske var jag redan berusad på den alkoholfria glöggen. Vårt lag tog namnet ”Sunes Jul”, med lite anspelning på att just vår egen Sune inte var med på julbordet i år. Let the games begin! 

Vi rullade bollar så att hästar skulle orka springa. Vi bankade på pluppar med en klubba. Vi öste ännu mera bollar i tunnor. Vi spelade skitbasket. Och avslutade med att skjuta ned spelkort med en slö korkpistol. När femkampen var över så bjöds vi på ännu mer värmande dryck. Affe och jag lyckades bränna oss ordentligt i både gom och tunga. Min överläpp domnade även bort efter en stund. Sedan presenterade de två lekledarna vilka lag som kom på tredje, andra och första plats av alla fyra lagen. Vårt lag kom inte med bland top tre och måste således ha kommit sist. Jag skulle verkligen aldrig druckit den där alkoholfria glöggen…

Nu var det matdags, och vilken mat vi bjöds på! Wow! Det var massor av vilt kött i olika format, men även klassisk julmat med sill och liknande. Om inte mitt minne sviker mig så var jag extra förtjust i hjortsteken och prinskorvarna av viltkött. Det fanns även björnköttbullar som smakade lite speciellt, men det vet jag ju sedan tidigare att björn gör. Ni förstår väl att jag menar riktiga björnar som levt ute i mörka skogen, och inte Björn som jobbar hos oss. Det skulle nog anses som olämpligt… 

Detta år hamnade jag vid samma bord som direktör J Sjölund, Oscar med den förföriska blicken, den alltid sociala och pratglada Niklas, Tobbe och hans hängande tumme, nordeuropas snyggaste ungkarl Ubbe och hans adept fast med mer muskelmassa – Drutten, och såklart SALABs egen maskot Henke. Jag hade äran att få sitta bredvid just Ubbe som är extremt erfaren av tillställningar av dessa slag, och han kan det här med julbord. Han visste precis hur man ska balansera intaget av mat och alkoholhaltig dryck, och man kunde se hur Drutten sög åt sig av hans lärdom. Efter lite mingel och platsbyten så hamnade jag vid ett annat bord där jag fick fördjupande kunskaper i appen Snapchat. Tack Cathleen och Björn för ert tålamod med mig! 

Jag körde ett race där jag valde att hålla mig nykter under kvällen, och fick såklart gliringar om hur jag satt där och drack barndricka. Men jag märkte ganska snabbt att jag var mer välmående än många andra vid kvällens slut. Då var jag nästan lite skadeglad, men bara nästan. Det hjälpte dock inte när vi spelade Quizkampen på bussresan hem, där jag enbart tog en poäng av nio möjliga i min kamp mot Kaisa. Skitspel…

Men kvällen var jättetrevlig och maten var utsökt bra! Jag tror jag har varit på julbord här tidigare i mitt enastående liv, men har inga minnen av den kvällen. Denna afton kommer jag dock att minnas väl. Tack för en härlig kväll kära kollegor!

Den stundnade veckan väntar massor av skoj! På tisdag är det Lucia och vi får uppleva det årliga luciatåget på förskolan. Barnen är laddade för uppgiften så det kommer bli kul att se!

På onsdag är det premiär för ”Star Wars: Rogue One” som är den första fristående filmen från Star Wars sagan. Min käre vän Erik har skakat av upphetsning sedan ett och ett halvt år tillbaka tror jag och hade vänligheten att även boka en biljett till mig till premiären. Tack Erik! Jag återkommer med en recension senare… 

På lördag är det dags för ännu en magnifik afton där det är konsert på Tele 2 arena. Den sista konserten på avskedsturnén med ”Kent”! Där var man trög som vanligt och missade biljettsläppet, men tack och lov så var min andre käre vän Marcus (f.d Saltsjöbadens Guldgosse) alert och ordnade en biljett som jag kunde tigga till mig. Konserter med ”Kent” är alltid något utöver det vanliga, och inte alls kollektivt självmordsbenäget som en annan kär vän Tommy hade kallat det. Jag ser mycket fram emot detta och kommer även här med en recension senare… 

Hur mår familjen? Bra! Alla har varit friska ett tag nu och jag hoppas det fortsätter så.

Nova gjorde ett avtryck här för en tid sedan när vi åkte bil! Det gör vi ju en hel del tillsammans, men det lät i alla fall såhär.

– Pappa, jag vill höra på kastrullerna. Bad hon snällt från baksätet.

– Kastrullerna? Vad är det? Frågade jag henne.

Theo satt även han som ett frågetecken.

– Ja men han som sjunger när han spelar på kastrullerna! Berättade hon bestämt.

Barn kan verkligen ställa en ibland, vad tusan menade hon nu. Då mindes jag när vi åkte bil vid ett tidigare tillfälle, och hur twinsen plötsligt började gapskratta åt musiken vi lyssnade på den gången. Jag kunde inte förstå vad som var så kul, men då berättade de att det låter som kastrullmusik. Som att de spelar på kastruller när de sjunger, det var tydligen något de inte uppmärksammat tidigare. Nova flippade nästan ur och fick världens skrattattack, vilket resulterade i att Theo ryktes med av bara farten och skrattade han med. Vad var det för musik nu då, undrar ni kanske? Han som sjunger kastrullmusik är ingen mindre än… Bob Marley! 

Reggae! Underbar musik, där jag i år blivit introducerad för julmusik i samma genre tack vare Billy på jobbet. Nu önskar jag alla en fortsatt trevlig helg, ha d biff!

DAGENS JERKER går nog till Sune som missade julbordet igår. Han som älskar mat skulle bokstavligen ha rullat ut därifrån efter att ha mumsat i sig av alla godsaker. Shame on you Sunis!

Då ska vi samla ihop lite tankar och upplevelser sedan sist. Jag hade en nedåtgående spiralupplevelse i fredags, så ska vi börja med det lite negativa och spara allt bra till sist? Eftersom jag bestämmer så gör vi så!

I fredags när jag stämplat ut för dagen på jobbet och stämpelklockan tjutit sina små signaler som symboliserar en form av frihet, då var det äntligen helg! Billy åkte med mig till matbutiken (som jag kommer nämna vid namn först när vi har ett färdigt sponsoravtal för min blogg), och trots att trafiken inte visade på någon form av rusningstrafik så började jag ändå ana lite oråd när vi parkerat bilen. Det var nästan fullt på parkeringen redan, och när vi kom in i butiken var alla självscanners upptagna. Okej, där rök tanken på en snabb shoppingtur tänkte jag. Men då får jag väl bara köa i kassan som alla andra denna dag då tänkte jag, det ska väl inte vara någon fara när det ändå bara behöver ske såhär någon gång om året. Inne i butiken skildes Billy och jag åt och önskade varandra en trevlig helg. Och det var lite där den nedåtgående spiralen började för mig. För nu höll jag på att bli bestulen på min kundvagn, sedan var vissa av sakerna jag skulle handla slut och då fick jag välja dyrare alternativ. Men vad gör det, nu hade ju lönen kommit! Jag tuffar vidare in i butiken, och tycktes ofta hamna bakom ett äldre par som har lite beslutsångest om var och hur de ska ta sig fram bland alla människor. Stay positive! Jodå, så resonerade jag och valde helt enkelt att backa tillbaka för att ta mig fram en annan väg istället. Man ska inte reta upp sig för småsaker. Jag började dessutom bli hungrig, men då brukar det finnas bananer man får äta framme vid fruktavdelningen. Det brukar det ju göra, men nu var bananerna för ovanlighetens skull slut. Man kan tycka att det är lite märkligt att det ska hända när just jag som aldrig brukar äta en banan i affären var i behov av en. Have an open mind and just keep on going! Rackarns vad positiv jag kände mig! Jag fortsätter mina inköp för den stundande tacokvällen hemma och rör mig nu fram mot mejeriavdelningen. Eller, jag försökte men det stod en ensam kundvagn mitt i vägen. Jag kanske kan flytta den och smita förbi? Nej då kom ägaren, det var kvinnan i paret som sinkat mig lite tidigare. Okej, men istället för att flytta sig lite så ställde hon sig just där jag tänkte smita förbi och ville tydligen tänka efter där en kort stund. Jag skulle precis ursäkta mig för att få komma förbi, men då såg jag hennes man komma vaggandes och stirrade på mig. Han kanske hade uppfattat vår lilla situation och kom till undsättning. Jodå, han flyttade undan kundvagnen lite och även sin fru placerade han framför vagnen. Men sedan ställde han sig själv på hennes plats och fortsatte blockera vägen, och började diskutera grönsaksinköp med sin fru. Skitgubbe tänkte jag! Nu backar jag och tar en ny väg igen. Så likt en orm slingrar jag mig fram till mejerierna och stämmer av att allt jag plockat ihop är med från inköpslistan. Skönt, allt är klart. Mot kassorna! Eftersom jag själv jobbat i butik tidigare i mitt liv, så har jag förståelse för hur de tänkt att kunderna ska flöda fram genom butiken på ett säljande och smidigt sätt. Men det har i alla fall inte det förvirrande paret en aning om, för nu kom de i motsatt färdriktning mot alla oss andra. De märker dock att ”oj oj här kom det många andra”, så då ställer de sin vagn där. Mitt i vägen för alla oss andra, och börjar nu långsamt röra sig mot strömmen. Det var väl helt enkelt deras lösning på att inte vara ivägen för oss andra som kom farandes. Nu var jag trött på dem, det kan ju inte vara meningen att det ska bli såhär som det blir för mig. När alla tagit sig förbi dem så gick jag raka spåret mot kassorna. Då slog det mig att jag inte hade en scanner som jag brukar, utan skulle ju ställa mig i kö med alla andra… 

En sekunds bitterhet övergick i en värmande och glad känsla när jag såg att det inte var så många andra i kassaköerna. Framför mig hade jag bara tre stycken, med enbart kundkorgar dessutom. Yes! Här kommer det gå undan! Jo pyttsan… Personen som just skulle betala hade väldiga problem med uppgiften. Något var såklart fel och priser på varor började diskuteras. Jag tänkte nästan bryta mot min regel att byta kö när jag köar, men då skulle det säkert lösa sig här medan jag fastnar i en ny kö. Nej jag stod kvar, och snart var det nästa persons tur. Men vet ni, denna person var en form av magiker. Jo faktiskt! För denna personens kundkorg var bottenlös och oändlig. Jag vet inte hur hen lyckats få ner alla sina varor där i, men det måste ha varit en av världens mest organiserade kundkorgar. Nu var jag inte så irriterad utan mer imponerad, för detta var helt otroligt. Det tog liksom aldrig slut. Men när hen var klar så flöt det på för oss bakomvarande. Jag såg nu fram emot en härlig tacokväll hemma! Men så var det ju det här med trafiken i Mölnvik på fredagar. Trevlig helg Jimmy hälsade nog alla andra där i köerna… 

Det har skett utvecklingssamtal i alla dess former här i familjen. På förskolan har vi pratat om alla barnen, och jag har haft mitt årliga samtal med chefen. På förskolan verkade allt gå bra, barnen trivs bra och är mycket uppskattade av de andra barnen. På jobbet gick det också bra, jag skulle bara sluta att vara en sådan ”psykopatisk surkuk” och bli lite mer utav en lagspelare. Om detta vore sant så hade jag börjat grina. Det gick såklart bra och jag fick uppskattning för min fantasifulla kreativitet. Chefen undrade avslutningsvis när jag ska skriva min första barnbok och ge utlopp för min ”talang”. Det kan jag inte svara på, allt måste lugna sig lite i övrigt innan jag kan börja tänka på sådant. Men jag uppskattar tanken! 

Är detta något för mig? Jag gillar ventilationshålen under armarna! Man svettas kanske mer om man har en ”better body” än genomsnittet, och är lite över medel än andra. Även om dockan är slående lik mig så har jag fått hintar av några på jobbet att jag inte riktigt är ”better bodies” matrial. Störtlöjligt och vansinnigt oförskämt! Om nån kan fylla ut det där pösiga linnet så är det fan jag! Nej, från och med nu ska jag bojkotta allt som har med ”better bodies” att göra…

Vi har varit kreativa här hemma och ritat! Jag vet inte hur vi kom in på ämnet, men jag berättade om vikingarna och även asagudarna för barnen. De verkade fascinerade, med tanke på att de levt här i Sverige och att en av gudarna hade namnet Freja. Efter att berättat om dem så ville de rita vikingaskepp, och gjorde det med bravur måste jag säga! 

Här är Frejas verk, utklippt och inramad med tillhörande sjöjungfru. Superfin! Barnen är fortfarande inne på vikingar här hemma och vill att jag berättar om dessa ”sjörövare” som de kallar dem. Och sedan sjunger vi låten ”Swedish Pagans” av Sabaton tillsammans när vi sitter där och ritar vikingaskepp. Nova kan man höra dagligen gå och nynna på låten. Undrar om Jenny är bekväm med att vi skippar Bolibompa ett tag framöver och istället följer Ragnar Lothbrok i serien ”Vikings”…

Idag gjorde han entré, den redan mytomspunne… Hugo! Mogge och Amanda kom på besök och visade stolta upp sitt underverk. Han var så go och fin, och glad! Barnen hade längtat efter dem jättelänge och var tokladdade med energi och nyfikenhet när de kom. Och trots höga ljud och ständigt nyfikna blickar från våra barn så låg Hugo där hur cool som helst. Jag fick äran att hålla honom en stund och troligtvis gillade han mig med. För han log faktiskt, sådär som Mogge också kan göra. Och sedan pruttade han, jättemycket och log ännu mer. Precis som Mogge har gjort sålänge som vi har känt varandra. Han gillade mig! Även om han kräktes lite på mig senare, men det var väl av kärlek. Eller? Det måste ha varit det. 

När de tackat för sig och åkt hem så kunde jag inte låta bli att reagera över främmande hjulspår i snön utanför tomten. Däckmönster av märket Pirelli, jodå. Men vad gör italienska bilar utanför vårt hus? När jag tittade ut igen tyckte jag mig se någon smyga utanför i buskarna. Jag håller kanske på att bli galen. Men sedan hörde jag italienska svordomar och en bil som sladdade iväg i full fart på sommardäck. Aha! Nu fattar jag! Det är såklart scouter från toppklubben Juventus i italienska Serie A! De är här och scoutar Hugo! De vet vilka gener han bär på och vilken potetial han har att bli en ny Alessandro Del Piero. Eller kanske en Roberto Baggio! Ja vem vet, framtiden får utvisa hur det blir. Men ack så spännande! 

Nu vill Theo att jag ska rita Hulken åt honom. Så vi avslutar väl här för ikväll, ha d biff!

DAGENS JERKER går till artisten Britt-Erik. Jag råkade av misstag spela upp låten ”Bamsesaga” för barnen och nu älskar de den. Nu vill de höra den varje kväll. Tänk er själva. Varje kväll… 

Vilken dag att vakna upp till! Jag tycker det var vitt och vackert med all snö som anlänt under natten. Sedan såg jag den enorma vita snöbollen, tidigare känd som Hyundaien, utanför huset som stod där i all sin prakt. Oh no, jag måste nog skotta undan en hel del snö idag…

Som sagt, snön fullkomligen vräker ner ute. Och ni som känner mig vet ju redan att jag älskar denna årstid! Om det är snö ute vill säga, annars blir det ganska tråkiga färger utomhus där vardagen går i brunt och grått med tillhörande regnslask. Snön bidrar till en ljusare omgivning i vintermörkret, och dessutom så uppskattar jag att det är svalt och skönt inne. Man kan tända lite värmeljus inne och skapa lite mysig stämning. Nu hoppas jag att snön ligger kvar ett bra tag, det kommer även barnen att älska. Men jag hoppas även att ”vinterns hjältar” hinner med att ploga alla vägar ordentligt så att det inte blir trafikkaos. Då brukar övriga Sverige skratta åt ”pinsamma” Stockholm som inte kan hantera lite snö. Och som vanligt är jag inte avundsjuk på min far och bror, och alla andra yrkeschaufförer ute i trafiken idag… 

Nu är valet i USA avgjort, och förvånande nog så vann Donald Duck. Jag menar Trump, Donald Trump… 

Jag har försökt att sätta mig in i detta val de senaste dagarna. Och det verkar som människorna i USA har haft ett svårt val framför sig, där valet stått lite mellan pest och kolera. Där kandidaten Hillary Clinton är den erfarna politikern, men som verkade ge ett osäkert intryck om vad hon egentligen vill med sin kampanj. Där hörde jag någon på radion säga att just detta kan ha varit avgörande, där väljarna tycker att Trump varit den tydligaste av de två. Han är ett arsel och står för det. Hon har även sagt saker som hon sedan tagit tillbaka, hon har ändrat sig flera gånger på vissa punkter under sin kampanj, och sedan har hon hämmats av den så kallade mailskandalen när hon utretts av FBI. Men trots att många väljare var väldigt besvikna på henne för detta så ledde hon i opinionsundersökningarna. Och när jag gick till sängs igår så var hon den som såg ut att bli USA:s första kvinnliga president. 

Den andra kandidaten då, Donald Trump. Vart ska jag börja… Detta är ju vad jag tycker, och känner. Men hur kan man ens få fram en presidentkandidat som Trump, finns det verkligen ingen bättre lämpad person? Han har sagt så enormt mycket korkade saker under sin kampanj om NATO, muren som ska byggas mot Mexiko och dessutom betalas av Mexiko. Han har sagt nedvärderande saker om kvinnor, muslimer och latinamerikaner. Han har även precis som Hillary sagt saker som han sedan tagit tillbaka. Men han verkar mer ärlig i det han säger, hur befängt det än varit. Han har för mig varit en pajas som man inte kan ta på allvar, och därmed en helt orimlig presidentkandidat. Men han har haft stort stöd hos folket, uppenbarligen. Att Clinton hela tiden legat steget före i alla mätningar kan ha haft att göra med att folk som valt att rösta på Trump helt enkelt inte velat tala högt om det. Och ett stort missnöje bland befolkningen som tröttnat på politiker och etablissemanget väljer Trump av just den anledningen, att han är en framgångsrik affärsman och inte är en del av allt detta. Jag tycker det påminner om vårt senaste val här i Sverige, där man spekulerade i att ”ja men ingen är väl dum i huvudet och röstar på Sverigedemokraterna”… Ta dah! De gjorde succé i valet. Många är missnöjda med politikerna och etablissemanget, och många ville heller inte säga att de valde att rösta på SD.

Nu återstår att se vad som kommer att hända, hur Sverige och övriga omvärlden kommer att påverkas av nattens resultat. Börserna har redan rasat runt om i världen, så nu kan vi bara vänta och se på vad detta får för konsekvenser. Jag hoppades på att Hillary Clinton skulle vinna valet. Hon kändes som det klart bättre valet av de två. Men nu är det som det är. Och efter att ha hört Trumps, förvånansvärt mogna segertal måste jag ändå erkänna, så har han mycket att leva upp till. Folket är splittrat, men han har nu rest landet runt och kastat ut smaskiga popcorn mot folks gapande munnar och lovat en massa förändringar som han ska genomföra för att förena alla folkgrupper och klasser i landet. ”We will make America great again!”, och skita helt i omvärlden tycker jag det låter som….

Det ENDA positiva jag kan se i detta, det är just att han inte är en del av det politiska etablissemanget. För många är trötta på falska politiker, korrupta politiker. De som sitter där uppe i en slags overklighet och låtsas bry sig om folket. Men samtidigt slösar med skattemedel och kostar alla så otroligt mycket pengar. Varför måste de vara så många i riksdagen här i Sverige exempelvis? De har väldigt höga inkomster, så varför måste de hålla på med fiffel och annat som sticker i ögonen på de som röstat på dem. De har så mycket privlegier redan som politiker, ändå ska de lura till sig mer. Och om de ertappas med handen i kakburken, då ber man om ursäkt bara. Det räcker, sedan fyller de fickorna med höga avgångsvederlag och sedan knäpper de på sig sin fallskärm värd miljontals kronor. Nu är allt ogjort, förlåt så himla mycket. Ska jag ens jämföra vad som händer om JAG struntar i att betala en p-avgift när jag parkerar bilen? Jag kan envist säga förlåt, men lät jag bli alla inkommande betalningsanmaningar och istället hoppades på förlåtelse så skulle summan öka med flera hundra procent och sluta hos Kronofogden. Och bli min undergång…

Nog om detta nu, ut och njut i snön eller jobba! Ha d biff!

DAGENS JERKER går nog till pajasen, president Trump…

Hej världen! Denna helg har varit bra på många sätt, med vissa motgångar dock. Men vi kan väl börja med att fokusera på det roliga som hänt! Jag måste börja lite baklänges och berätta vad jag såg idag. Något som fick mig att fullkomligt jubla och bli alldeles varm inombords! 

Först släppte vi av Jenny och twinsen i Mölnvik där de skulle leta efter nya vinterskor till barnen. Sedan åkte Freja och jag till Biltema, där vi skulle köpa en tätningslist till balkongdörren och även en viss kabel som jag ska gå in lite mer på här senare. Men när vi kom fram och parkerade bilen så såg jag en man, och han stod med nya torkarblad till bilen som han försökte byta. Det verkade dock som att de gamla var lite svåra att få loss, så han gestikulerade lite uppgivet. Jag är normalt sätt ingen skadeglad människa av naturen, men det var lite kul att se andra personer drabbas av motgångar och bilproblem än jag själv. Så jag mös och skrockade lite tyst inombords när Freja och jag passerade mannen. Som vanligt när man är här med Freja så hittar hon saker att köpa. Nu fastnade hon för en teddybjörn med tomteluva som ville ha mer än något i hela världen. Då började den vanliga förhandlingen oss emellan för att göra oss båda nöjda, men där jag slipper köpa något. Idag gick det åt skogen för vi kom inte bara ut med det vi åkt dit för att köpa, utan även tre rockringar. Märkligt det där… Men inte lika märkligt som det som väntade oss när vi gick tillbaka till bilen! För där stod mannen med torkarbladen fortfarande och hade tagit sin ilska till en helt ny nivå. Jag har aldrig sett något liknande! Men när vi går förbi honom, herregud… Där står vad jag tror är hans fru, med förpackningarna till torkarbladen i famnen. Och mannen är helt vansinnig, och TEJPAR fast torkarbladen på torkararmen! Hahaha! Och det var inte vilken tejp som helst, utan en helt vanlig scotch tejp. Den lär ju hålla bra, eller vad tror ni? Jag hade så himla svårt att dölja mitt skratt och fick svälja allt för att inte tappa kontrollen. Sedan infann sig ett behov av att köra efter mannen för att se vad som skulle hända när han behövde använda vindrutetorkarna, för det snöade ju ute. Men dessvärre kunde jag inte det för vi skulle ju hämta upp resten av familjen i Mölnvik. Bara tänk tanken, att denna man ville vispa bort snön från vindrutan där han åkte. Och så flyger torkarbladet iväg… 

Vi hittade för övrigt inga vinterskor till twinsen. Efter att ha besökt nästan varje butik i närheten så gav vi upp. Barnen började tröttna, jag hade definitivt tröttnat och Jenny verkade uppgiven. Så vi åkte hem och fikade istället. Jakten fortsätter nu på internet!

Igår fyllde Lena (Jennys mor, barnens mormor och min svärmor) hela 60år! Det kan man inte tro om den ungdomliga och snärtiga kvinnan, men nu är det dagens sanning. Detta skulle såklart firas! Men, på lördagsmorgonen så kräktes Theo. En intressant start på dagen, men han verkade inte må speciellt dåligt efteråt utan började genast äta igen. Vi var lite oense om han skulle kunna åka med på kalaset sedan, men han följde med tillslut. När vi skulle åka lastade vi in oss lite hastigt, och när jag backat ut bilen från uppfarten så hördes ett högt ”knak” framme i bilen när vi körde iväg. Fasen vad den glappande spindelleden låter nudå, tänkte jag. Så jag körde försiktigt vidare men hörde inget mer. Jenny hade åkt före till Mölnvik och väntade på att vi skulle plocka upp henne där. Det var långa köer in till däckbytar-Nissarna där, och även om det kändes som att alla tittade på oss när vi körde förbi kön så kunde jag inte hålla mig för skratt. Tänk att folk köar i timmar för detta, att få hjälp med att byta däck på bilen. Det gör man ju själv på mindre än en timme! Haha, vilka stollar. När vi fick syn på Jenny så stannde vi till längs kanten så att hon kunde hoppa in i bilen. Men när jag skulle köra därifrån så knakade det till igen fram i bilen. Vad fasen! Vad är det som händer, är det kylan som får spindelleden att väsnas så? Hoppas verkligen Hyundaien håller nu, så att vi kommer fram till kalaset…

Det gjorde vi, och dessutom mådde Theo bra så detta skulle nog bli bra. Vi möttes hemma hos Lena och sedan tog vi tvärbanan till restaurangen där festen skulle börja. När gästerna började anlända så började nu Freja att må illa. Efter ett tag ville hon inte vara kvar, så jag åkte tillbaka hem till Lena med henne medan de andra fortsatte fira födelsedagsbarnet. Freja piggnade till efter någon timme, så hon var glad igen när alla kom tillbaka från restaurangen. Det blev fullt drag i lägenheten med en massa människor, men efter en stund började Freja må illa igen. Så vi fick tacka för oss och åka hem. Och när vi kom hem så såg jag något fram på bilen, en förklaring till allt knakande oljud jag hört tidigare. Där framtill på bilen satt enbart en stump kvar av motorvärmarkabeln. Jag glömde koppla loss den innan vi åkte hemifrån, skit också… Men det förklarade det första knaket när vi åkte, då måste jag ha kört över kontakten. Det andra knaket kom nog av att kabeln slets av när vi stannade för att plocka upp Jenny, men jag har en teori om hur allt gått till. Och det förklarar även varför vissa i kön till däckbytar-Nissarna stirrade när vi passerade dem med en lång grön kabel hängandes från bilen. Men därav besöket till Biltema idag, jag behövde köpa en ny kabel till motorvärmaren…

Theo har sovit hos mig senaste tiden. Freja och Nova vaknar till på nätterna och ropar på mamma, och blir bara arga om jag försöker få dem att somna om när de sovit hos mig. Theo däremot lägger sig ner igen och kan somna om utan problem. Han pratar i sömnen dock. I fredagskväll när jag skulle lägga mig så hörde jag honom.

– Skinkost… Sa han lite tyst.

– Är du vaken Theo? Frågade jag honom.

– Nej skinkost! Skrek han tillbaka, och sov vidare.

Det är inte alltid så lätt att vara förälder och förstå sig på alla situationer som man utsätts för…

Tänk vad glad jag blev över en annan sak som jag upptäckte i helgen. Att det finns en fjärde säsong av TV-serien ”Eastbound & Down”, underbart! Detta gjorde mig så glad, eftersom det kom så oväntat. Jag trodde serien lades ner efter tredje säsongen, så detta var verkligen goda nyheter. Mer Kenny Powers till folket säger jag! 

Jag måste bara avslutningsvis nämna hur mycket jag uppskattar Leif GW Persson. Ikväll var han gäst i ”Helenius Hörna” och där bjöd han mycket på sig själv. Jag tycker han är så rolig att lyssna på, och nu visade han dessutom att han besitter en hel del humor som föll mig väl i smaken. GW for president, ha d biff!

DAGENS JERKER borde kanske gått till mig själv efter att ha förstört motorvärmarkabeln med bravur. Men det strider lite mot mina principer att utnämna mig själv, så istället… Henke! Ja eventuellt, beroende på om han köper med sig winegums till mig från Åland eller ej. Han vann tydligen pengar på en spelautomat ombord på båten, och då är winegums en bra investering. Till mig alltså…

Jag tänker på miljön, det gör jag. Tomglas pantas, sopor återvinns, jag snålar med elen och kör miljövänligt. Det sistnämnda är kanske inte helt sant, eftersom vi har en dieselbil som dessutom är automatväxlad. Men jag håller hastigheterna och kör försiktigt! Sedan finns det såklart mycket mer jag kan göra, och en ny idé dök upp i mitt huvud idag.

Min hjärna var mitt uppe i att aktivt processera hur haven smutsas ner och försuras. Samt att vi har gott om vatten här i Sverige, när det finns massor och åter MASSOR av människor i exempelvis Afrika som är helt utan vatten och knappt kan leva. Och här duschar många människor lääänge, eller fyller upp badkaret med hundratals liter vatten i veckan för att sedan bara ligga och slappa i det… Nu dök en gammal bild upp i huvudet, jag ska se om jag hittar den på Google…

Där var den! En tankeställare, eller hur? Men idag så kom jag på tanken att istället för att duscha så borde jag bada. Motsägelsefullt kan tyckas, men låt mig då förklara. Om jag skulle bada, så går det inte åt så mycket vatten alls. Inte som man kanske tror! För om jag knölar ner mig i badkaret här hemma, då är det i princip fullt. Det behövs bara toppas med ett par liter vatten för att få en känsla av badgemytlighet. Resten fyller min kropp ut, min stora fina kropp. Detta är ju en otrolig besparing av vatten om jag väljer att bada istället för att stå där i duschen, gråtandes över att mitt hår svikit mig och att magen byggt ut utan bygglov. Det tar längre tid än ni tror att komma över sådana tankar, och då rinner vattnet slösaktigt bara ner i brunnen i flera minuter. Nej, bada ska bli min nya miljögrej. Och om någon ska bada med mig så går det ju åt ännu mindre vatten. Mer badkar till folket! Jag är så himla genialisk att det liksom börjar värka i hjärnan, som om den inte får plats där inne…

Jag vill bara snabbt slänga in en bild av tabelläget i Allsvenskan i fotboll!

Jag vill att ALLA noga observerar var Djurgården, respektive Hammarby befinner sig i tabellen. Nu är det bara en omgång kvar, så jag kan inte föreställa mig att tabelläget förändras. Utan vi kan väl enas om att i år, och för alltid, så är Djurgården bättre än lilla pluttiga Hammarby. Hurra!

Det är inte långt kvar till julafton nu, så härligt! Snön har börjat falla på sina platser runt om i landet. Köerna till däckbytar-Nissarna ringlar sig långa, kan inte förstå varför man inte byter däck själv på bilen. Det tar ju inte ens en timme och man får motion på köpet. Men alla är inte lika hurtiga som jag… 

Vad jag ville komma fram till är att det snart är dags för julbord med jobbet! Det ser jag fram emot, för mat är gott! I år ska vi till Tyrol på Gröna Lund, det kommer bli toppen. Jag brukar vanligtvis hålla mig städad och bara säga bra saker. Men i år är jag lite orolig för Henke. Han har ju gått ner massor i vikt och börjar nästan bli en lika stilig herre som jag. Men jag undrar om han tänkt på att han kanske inte klarar av att dricka lika mycket som förr? Bäst att jag håller koll på honom. Jag ser redan bilden framför mig. Oh no Henke…

Jag känner en vibration i kraften efter alla dessa tankar. Men det var ju miljövänligt av Henke att däcka utan kläder på kroppen. Nu återstår ju bara att se om det är på detta vis kvällen slutar på julbordet. Jag är i alla fall redo, och numera ännu mer miljömedveten. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till fotbollslaget Hammarby. Men även till alla er andra där ute som inte är rädda om moder jord. Tänk på miljön! 

Kalas! Maskerad är ordet jag söker. För i söndags var twinsen på sitt första barnkalas hos en av sina förskolevänner. Och det var som sagt maskerad, där alla barnen hade klätt ut sig minsann. Vi råkade ju åka dit en helg för tidigt. Men denna gång var vi rätt ute! Theo var utklädd till Ninja Turtle, men han vet inte vilka de är så han var egentligen bara en sköldpadda. Nova var utklädd till en tiger, vilket jag tycker passade bättre än jultomte som hon var utklädd till förra helgen…

Det var många barn där, och ganska euforisk och galen glädjestämning. Barnen sprang runt helt ohämmat i typ en halvtimme innan vi lyckades samla dem för att äta glass. Och medan alla barnen satt vid långbordet så höll vi föräldrar oss i köket och drack kaffe. Föräldrarna ja, vi fick klä ut oss också såklart om vi ville. Men det ville inte jag. Ändå frågade de om jag var utklädd till en svullen belgisk våffla… Vad fasen hade jag för kläder på mig egentligen tänkte jag och tittade ner på mig själv? Nej då, det var tack och lov ingen som sade så till mig. Jag vill dock framföra min största beundran till föräldrarna som ordnat kalaset! För mamman var utklädd till en pumpa, och pappan… Håll i er nu… Var utklädd till en gigantisk pruttkudde! 

Hahaha! Så rolig klädsel, jag är sjukt inspirerad och har nu en idé om hur jag ska klä mig till nästa konferens med jobbet. Vi kommer tydligen att avnjuta en galamiddag med dans den helgen, och om jag är iklädd en stor pruttkudde så är det väl en utmärkt ”icebreaker” att börja prata om där på kvällen. Nåja, det får vi reda ut senare i vår. Kalaset blev i alla fall en stor succé och twinsen var väldigt lyckliga efteråt. Nu säger de att de vill ha egna kalas när de fyller år, men det låter dyrt så jag måste nog säga pass… 

Det här är herr Nilsson, en busig liten apa från Pippi Långstrump. Vi har en egen herr Nilsson på jobbet. Min namne, som jag ej vill nämna vid namn utifall han skulle känna sig uthängd här på bloggen. Men han har briljerat på sitt vis denna vecka när vi jobbat! I måndags så spelades Lalehs låt ”Goliat” på radion. Jag började tänka på barnen hemma och hur mycket de älskar att sjunga med när de hör den. Men från ingenstans så dyker han plötsligt upp, herr Nilsson. 

– Vet ni att det här är terrorgruppen IS (Islamistiska Staten) nationalsång? Det borde vara det i alla fall. Sa han bestämt.

Jag lyssnade på låten och när refrängen kom igen så sjöng han med för att förklara vad han egentligen menade.

– ”För vi ska ta över, vi ska ta över världen”! Sjöng han högt och nästan ljuvligt.

Jag bara skrattade åt hans märkliga påstående, och fortsatte lyssna på refrängen. 

”Vi ska bli stora, och mäktiga ha ha! Och vi ska slåss, vi ska slåss mot Goliat!”

Nu är jag säker på att det är barnen som Laleh syftar på i texten, och inte IS som herr Nilsson påstår. Och att ”Goliat” inte är en sorts metafor för västvärlden. Men det är ändå ett ganska roligt påstående, för tänk om de skulle få en egen stat tillslut. Så står de där i en stor ring och håller varandras händer och sjunger Lalehs låt ”Goliat” för att fira. Det skulle onekligen kännas konstigt… 

Idag var han i farten igen och delade med sig av sin enorma vishet och upplyste oss andra. Jag hörde hur han ropade till från sin tubmaskin där han och Billy jobbade. Tydligen hade han kommit åt något på maskinen och fått en rejäl stöt genom armen. Han förklarade att det gjorde ont, och lånade vår telefon för att ringa till teknikerna så att de fick komma in och kolla vad som var fel. Men det var när han skulle lämna tillbaka telefonen till oss igen som det bara bubblade ur viktig information ur herr Nilsson. 

– Så! Nu är er telefon fulladdad eftersom jag hållt i den en stund. Berättade han självsäkert och syftade på sin numera fullt elektriska arm. 

Vi tackar herr Nilsson för upplysningen och den snabba laddningen av telefonens batteri. Detta är sådant som förgyller mina dagar! 

SPOILER ALERT! SPOILER ALERT! SPOILER ALERT! Om ni följer den kusligt spännande och obehagliga serien ”The Walking Dead” men ej sett inledningen av säsong 7, sluta genast läsa nu. Jag kommer inte skriva mer av vikt i detta blogginlägg så ni kan tacka för er för denna gång,  hej då! Till er andra som sett första avsnittet, eller ni som inte bryr er, så måste jag bara få uttrycka mina känslor efter vad som har hänt… Jävla piss Negan! Han är så otroligt vidrig och känslokall, en riktig mobbare. Fast värre eftersom han faktiskt mördar folk. Efter säsongsavslutningen på förra säsongen där Negan har Rick och övriga i gänget på knä framför sig, och avslutar med att banka in skallen på en av dem. Utan att vi fick veta vem! Så satt man ju som på nålar nu i första avsnittet för att få reda på vem som dog. Och det tog väl typ tjugo minuter eller liknande innan svaret kom… Abraham… Jag som gillar Abraham så mycket! Han är, eller var rättare sagt, en stenhård och orädd militär som äntligen började mjukna lite. Hans karaktär fick lite mer djup och började bli mer intressant. Och många har honom att tacka för att de själva fortfarande lever i serien. Men så dödade Negan honom… Vad arg jag blev! Och även karaktären Darryl tydligen, som attackerade Negan när det hände. Vilket ledde till att Negan blev ännu mer upprörd och slog ihjäl Glenn också! WHAT? Vad händer? Jag lovar att jag kunde inte andas, och gjorde säkert inte det på typ tio minuter. Den förståndiga Glenn, som var kanske den enda karaktären kvar med god moral och som kunde skilja på rätt och fel. Som skulle bli far och allt. Nej fy vilket hemskt avsnitt! Jag hoppas Negan dör av gonorré och ruttnar i helvetet! Han och hans baseballträ ”Lucille” är garanterat internets mest hatade människa just nu i alla fall… 

Jag måste ändå säga att skådespelaren som spelar Negan, Jeffrey Dean Morgan, gör det kusligt bra. Jag gillar honom, men jag gillar verkligen INTE Negan! Nu ska jag titta på avsnitt nummer två, om Negan dödar någon mer så sjukskriver jag mig imorgon. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till alla jobbiga serieskapare som skriver så bra serier som jag tvingas följa. Jag har inte tid med detta! Det får räcka med ”The Big Bang Theory” för mig framöver. Den är dessutom inte läskig…

Det har varit en påfrestande vecka för mig, och den är inte ens över ännu… 

Vi kan börja med min mobiltelefon som gått en smula sönder. Den som var så fin, och bra! Men nu har en LED-tråd eller liknande sagt upp samarbetet med själva telefonen, så ett rött streck går vertikalt över skärmen. Det var där i ett par dagar och irriterade mig, men det försvinner kanske. Tänkte jag! Det gjorde INTE, såklart. Så jag pratade med kundtjänst och vi var överens om att telefonen måste repareras. När jag åkt in till Nacka Forum för att lämna in den där, då fanns den röda linjen naturligtvis inte kvar. Märkligt, eller hur! 

– Jag kan inte skicka iväg den här på reparation när den inte är trasig, de kommer bara skicka tillbaka den igen. Sa den otrevliga arga mannen bakom disken.

– Men strecket var ju för faen där! Sa jag upprört och började klämma hårt på skärmen.

– Mm… Grymtade den otrevliga mannen.

– HÄR! HÄR! HÄÄÄR! Utbrast jag när linjen uppenbarade sig igen.

– Mm… Okej då… Vi får väl skicka iväg den då. Suckade mannen.

Jag var inne i mina egna tankar en stund och funderade över varför det röda strecket plötsligt var borta. Då kom jag på en bra sak!

– Har ni någon lånetelefon eller liknande som jag kan använda under tiden? Frågade jag.

Den härliga mannen bakom disken bjöd på en uppgiven gest i god serviceanda, undrar hur jobbig jag måste varit? 

– Jag vet inte… Det är möjligt att vi har någon Sony-lur liggandes här någonstans… Mumlade han medan han knappade på sin dator.

Och det fick jag, en lånemobil som jag nu bekantar mig med. Sedan hälsade den arga mannen att det tar cirka tre veckor innan jag kan räkna med att höra från dem igen. Så stort tack till operatören 3 för ert härliga engagemang när era produkter/tjänster inte levererar. Är Telia bra, någon som vet? 

Jag är också trasig… Vet ej om det beror på ålderdom eller liknande, har dock svårt för att tro det. Enligt min vän Tommy är jag bara fet. Men jag har fått problem att kliva in och ut ur bilen, då uppstår en härlig känsla i ljumsken. Det är oftast när man kliver in i bilen, när man skjuter ifrån med benet innan man är helt inne. När jag av bara farten stängt bildörren så ligger jag nästan dubbelvikt och grymtar av smärta. Det ilar från ljumsken ner till knässkålen, men jag vet inte vad detta är för fel. Jag kan röra mig bra i övrigt, men just detta moment får mig att känna mig gubbgammal. Eller! Så är mina muskler, så stora att de börjar lossna. Och… Nej… Nej jag är nog bara fet… 

Bilen skulle genomgå sin årliga besiktning igår. Och det gick ju bra där till en början när jag kom in i vänthallen, för jag blundade och tänkte på annat. Sedan tog den sura gubben bilnyckeln och letade efter fel på pärlan. Han såg inte så besvärad ut, det verkade som att allt flöt på bra. Sedan rullade han ut bilen och körde runt ett varv medan jag satt kvar där inne i hallen. Eftersom jag bytte bromsbelägg förra helgen så borde det ju inte bli nedslag på något i år, tänkte jag. Men de goda och positiva tankarna grusades direkt när han kom in i hallen igen och vinkade till mig med fingret. Nedslag på spindelleden… Skitgubbe!

Sydkorea… Jäkla Kim Jung Un gränsande skitland! Först är min koreanska Samsungmobil trasig och inlämnad på reparation, och nu är den koreanska Hyundaien kaputt. Undrar om min ljumske är från Korea… Jag åkte i alla fall hem och tjurade innan jag konsulterade de familjära oljetrollen, min far och bror. Detta behöver nödvändigtvis inte bli en sådan dyr historia, om man kan byta den själv. Så nästa vecka ska Hanell senior komma ut och kolla läget. Då får vi hålla tummarna för att detta löser sig. Och sen blir det fika! 

Fredagen avslutades på ett bra sätt i alla fall! Nämligen på stan med de trevliga herrarna Erik, Marcus, Tommy och Mogge. Vi började på Texas Longhorn på söder, där jag blev ilurad superstarka nachos. Sedan gick vi vidare till… Nåt ställe på Folkungagatan. Här smakade ölen bra, men bristen på sittplatser gjorde att jag och mina ljumskar drömde oss bort. Det verkade de andra herrarna också göra så plötsligt var vi ute på gatan igen. Sedan pratade vi så mycket när vi vandrade vidare att jag inte visste vart vi hamnade. Men det var högst uppe i skatteskrapan, det heter något med Himlen tror jag. Här drack vi goda drinkar, pratade ännu mer och fick ett eget bord tillslut. Det var stimmigt, högljutt och jag hann med att kissa två gånger. Jag är inte gammal. Sedan tackade Erik för sig, vi andra gick mot Götgatsbacken. Här rundade vi av kvällen på puben Patricks. Eller ja, Tommy blev varm. Och när Tommy blir varm så måste alla gå ut, jag hann inte ens dricka upp min öl. Förvirrad av allt som hänt så gick vi till Slussen, där alla tackade för sig och slussades hem till respektive kommun. Jag hade en viktig dialog med Mogge på min brors Facebooksida under hemresan på bussen. Jag upplevde dock att alla andra stirrade på mig där på bussen och började nästan sura ur. Men då insåg jag att jag satt på ett av de få säten som var bakvända, och att resten av resenärerna förmodligen bara tittade rakt fram. Alkohol kan förvränga saker och ting…

Idag har jag huvudvärk och är så trött att jag inte vet vart jag ska ta vägen riktigt. Slår vad om att det var kombinationen av de superstarka nachosen och den där drinken ”Gingerfusion” som får mig att må såhär bra…

En sak som är bra, det är att bloggen har något nytt att fira nu igen. Är ni redo? Min blogg har nu kommit upp i sammanlagt 20.000 visningar! Detta betyder att 20.000 gånger har ni tillsammans läst inläggen. Helt fantastiskt! Tack ska ni ha!!! Nu borde väl sponsorerna trilla in här snart med feta erbjudanden… Ha d biff! 

DAGENS JERKER går till de som skämde ut sig på bussen igår genom att stirra på mig. Ni skulle se era dumma miner…

Så idag är det väl dags för barnkalas igen då, det andra denna helgen. Så Jenny är väl förkyld då, och kunde inte följa med Nova och Theo på barnkalaset hos deras kompis som det var tänkt. Så jag följde väl med dem istället då, på maskeraden. Så vi körde väl iväg då, ut till kalaset ute i skogen. Så kom vi väl fram då, och då är ingen hemma. Så jag kollar väl inbjudan igen då, och konstaterar att kalaset är nästa helg. Så Jenny har väl lurat mig då, jag borde kollat upp detta själv innan vi åkte. Åh grymma värld…

Igår var det också kalas, både för min bror Tommy och hans dotter Svea som fyllde sitt första år. Det var många samlade, och massor av godsaker till fikat! Som vanligt när någon i släkten fyller år, och så äter man för mycket av det goda och orkar ingen middag på kvällen. Trevligt var det i alla fall, och jag fick några minuters prime time med Svea när vi lekte på en kartong på golvet. Wohoo! Uncle of the year liksom!!

I fredags, så infann sig fredagsmysstämningen på jobbet på eftermiddagen. Det var när Billy och jag hade tillfälligt besök av min namne, herr Nilsson, vid vår arbetsplats. Han skulle nog bara lämna en telefon där, men eftersom vi helt ogenerat lyssnade på ”Ronny & Ragge” så fastnade han hos oss. Han vickade förföriskt med höften och började sedan sjunga med, högt! Så pass att Henke kikade fram bakom sin lilla maskin, han har vi inte sett till sedan den dansktalande inspektörskan skällde på honom i måndags. Nu klev han fram och stämde in i kören, och jag tror även Billy kände sig lite tvingad att visa sina skills så han sjöng nog med han också. Själv satt jag där, lite förvånad, men glad. För in genom vår lilla lucka på väggen hade vår arbetsledare precis stuckit in sitt huvud för att kolla läget. Han sa inte mycket alls när han såg de inlevelsefulla människorna sjunga med till refrängen av ”Se på mig”, han blev nog mest imponerad. Och sedan minns jag inte om han bara gick därifrån utan att säga något eller hur det blev, han kanske kom av sig en aning… 

Hemma, här där vi bor. Där finns det barn, som vill leka lekar… Jag har fått äran att deltaga i en sådan lek, arrangerad av barnen själva. Ni känner väl till Mumin? 

Jag undrar vad de där vita sakerna är? Det ser ju ut som vita, hm… Nej! Är inte Mumin en barnbok? Sak samma, nu glider vi från ämnet här. Perversa finländare… Leken! Leken går ut på att barnen ska krypa ihop och gömma sig, sedan ska jag glida fram som ”Isfrun” från Mumindalen. Hon har ju en sådan kall blick att om någon ser henne i ögonen så blir man förstelnad till is. Så där gled jag fram genom vardagsrummet… För det är det hon gör, glider fram på sina konstiga stjärnfötter. Samtidigt ska man sjunga några sorts operaliknande toner där man sakta rör sig fram längs golvet. Det är nu någon av barnen kan kika fram! Då ska jag markera med väldigt stirrig blick och säga typ ”chiiiiing”! Det betyder att jag förfrusit mitt barn, och då brukar de kvarvarande två nyfiket titta fram och då fryser jag ner dem också. Haha, I’m on fire! Eller, nej det är jag ju inte. Ja men ni fattar. Om ni tänkte att jag kunde lämna dem förstelnade av is där en stund och kanske ta en kaffepaus eller liknande, så ligger jag redan steget före er. Det är testat och vi har fått tillbaka testresultatet på den övningen. Det blev inget med det… 

Jag hade ett mission idag. På fredag händer det grejer, bland annat så ska bilen in på besiktning. Och innan dess så måste bromsarna i fram bytas, så idag hade jag en lucka att hinna med att utföra detta. Om jag börjar tidigt på morgonen så hinner jag ju klart i tid, innan vi skulle åka till kalaset som inte fanns. Så när vi ätit frukost allihop, utom evigt sovande Lembit, så kikade jag ut genom fönstret för att få en väderrapport… 

Regn… Blåst… Kyla… Härligt… Ja men det finns inget att göra, det var bara att gå ut och sätta igång. Fasen vad kallt det var, och blött! Nu återstod det att se om jag mindes hur man gör. Men jag tror det gick bra, och jag passade även på att byta till vinterdäck nu när jag var i farten. Sedan när allt var ihopmonterat och klart så var det bara att ge sig ut på en provtur för att se om bromsarna fungerade ordentligt.

Så jag rullar långsamt ner från uppfarten hemma, men då kommer grannen med sin hund gåendes. Den stirrar på mig, hunden… Så då gasar jag på inne på gården där, och fortsätter ut på gatan. Då kom jag på det, jag glömde ju trampa ner bromsarna ordentligt innan jag åkte! Skit, inget händer! Hyundaien fortsätter ut på vägen ner mot Grisslinge, då svänger jag av ner mot badstranden för att få stopp på bilen. Men det går inte, bromsarma tar inte alls. Jag har inget val än att fortsätta rakt ut i vattnet, och lyckas med nöd och näppe väja undan från Henke som stod och pimplade strömming vid strandkanten. Vad fan gör han här, en tidig söndagmorgon tänkte jag? Nåja, nu tar det väl stopp här ändå när bilen hamnat i vattnet. Men icke, jag hade ju fyrhjulsdriften i så den fortsatte fram som en jäkla amfibievagn genom vattnet. Men det gick inte att styra alls, utan med lite flyt så lyckas jag ta mig fram till en liten privat strand på andra sidan vattnet. Jaha, vem bodde där då… Anders a.k.a ”Arga Snickaren” på TV!

Han springer ut i bara badrocken och gestikulerar ilsket med en hammare och skriker svordomar. Ja han är precis lika arg som på TV. Jag blinkar med helljusen och nickar lite i stil med ” tjena tjena” och sedan har Hyundaien tagit sig ut på vägen igen. Bilfärden tar inte slut där utan fortsätter hetsigt ut från Grills Udde eller vad det heter, och sedan längs hela Grisslingerakan. Men kan inte bilen stanna någon gång! Det gjorde den, men inte där. Utan först var jag tvungen att köra som en agressiv jävel ut på motorvägen, och tuta på en Saab och bli allmänt upprörd innan jag lyckades sladda av vid nästa avfart borta vid Värmdö Marknad. Där lyckades jag tillslut hitta en parkering utanför nyöppnade Citygross, så lägligt. Dagens lärdom blir dock följande: Att vad trist det är när man missar en liten detalj vid bromsbytet och det resulterar i dålig bromsverkan…

Ja, det kan ha stått en Smartcar eller någon annan liten uppblåsbar bilmodell parkerad där jag valde att stanna. Det är sånt som faktiskt kan hända!

Ursäkta om jag inte orkar skriva så mycket mer nu, men jag har haft en omtumlande helg. Sov gott, köp Desti deo och… Ha d biff!
DAGENS JERKER går till alla trafikmuppar till bilister där ute. Blir så himla trött på er…

Hjälp! Jag är synskadad! Eller något liknande… Ja något är det som har hänt i alla fall. Detta upptäcktes på jobbet, se till att ni sitter ner nu så ska jag berätta… 

Jag var mitt uppe i karriären och hade precis lagt på en ny rulle med etiketter till våra flaskor. När jag ska provköra dessa, det är då det händer. Jag tycker att något rör sig precis framför mina ögon och det känns som att det är på väg rakt in i ansiktet. Jag backar undan med huvudet och börjar vifta bort det med handen! Och när jag får tag i eländet så förstår jag samtidigt vad som händer… Det var min egen näsa! Hur dumt kändes inte det tror ni? Jag måste ha följt flaskornas väg in i etikettmaskinen med min blick så pass engagerat, att ögonen gått i kors på något sätt. Och sedan smög sig min uppenbarligen stora näsa sig rätt in i blickfånget, eller så har min näsa hittat en högre position i mitt ansikte. Den kan förstås ha växt också, potatisnäsan. Kanske kan jag andas under vatten nu, med denna näsan? Det känns lite som att den kommer att hamna i fokus nu framöver, om jag nu vill klä ut mig på halloween eller liknande. Och stjäla en massa onödig uppmärksamhet från min annars så robusta personlighet. Oroväckande är det i alla fall, kanske jag bör kolla synen någon dag…

Igår var dagen då ett av mina barn ljög för mig för första gången, vad jag vet om i alla fall. Jenny hade köpt några majskakor, och delade ut varsin kaka till alla barnen. Utom Theo som satt och ”sänkte skepp” på toaletten och tvingat till sig mitt sällskap under denna aktivitet. Men han fick sin kaka när han kom ut till de andra, och då satte vi oss i soffan han och jag. När han börjar smaka på sin kaka kommer Nova fram och ställer sig framför oss.

– Får jag smaka Theo? Frågar hon.

– Nej. Svarar han och tar en tugga.

– Men får jag den? Frågar hon igen och håller fram handen.

– Det är min kaka Nova! Säger han mer bestämt.

– Men jag vill också ha en kaka… Säger hon och låter lite ledsen.

– Fick du ingen kaka av mamma? Frågar jag Nova, även fast jag vet att hon ätit upp sin kaka redan.

– Nej… Svarar hon och skickar fram en hängande underläpp.

Men trots sitt försök att spela ledsen så syns det på hennes blick att hon inte talar sanning.

– Jo men visst fick du väl en kaka av mamma, jag ser på dina ögon Nova att du luras. Säger jag och ler mot henne.

– Du har busögon igen Nova! Replikerar Theo med munnen full av kaka.

– Men pappa… Mina ögon säger att jag ätit någon kaka, men min mage säger att jag inte ätit kaka. Förklarar hon med huvudet på sned.

Hahaha! Så himla roligt svarat tycker jag! Hon är fyndig den lilla människan, ”men min mage säger att jag inte ätit kaka”… Den ska jag testa på Jenny nästa gång vi ska dela på en morotskaka eller schwarzwaldtårta här hemma. Så får vi se om jag kan lura till mig en extra bit, kanske?

Tänk att man skulle få vara med om den första lögnen, och att den inte drabbade mig på ett negativt sätt gjorde det hela till en ganska ofarlig förseelse här hemma. Men, en ”olycka” kommer sällan ensam heter det väl. Jag satt i badrummet med Theo idag när han badade, och då kom Nova förbi med en morot som hon ville dela med sin bror. En gullig gest kan tyckas, och Theo tog tacksamt emot moroten och knaprade på den emellanåt där i badet. När jag sedan ställer mig upp och ska räcka honom en handduk så upptäcker jag massor av små morotsbitar på botten av badkaret.

– Men, vad har du gjort där då Theo? Frågar jag.

– Vadå? Svarar han och ser frågande ut.

– Det är ju fullt av små morotsbitar i badet, det får vi spola bort så att vi kan tvätta av dig sen. Säger jag och hänger tillbaka handduken.

– Men det var inte jag pappa. Säger Theo.

Kära bloggläsare, låt mig presentera ljugande barn nr.2!

– Är det inte från din morot då? Frågar jag igen.

– Jo… Men det var ankorna som skräpade ner moroten i vattnet. Förklarar han.

– Ankorna? Vilka ankor? Frågar jag och undrar vad tusan det är frågan om.

– Den här ankan… Svarade han och höll fram en gummianka som låg gömd i badvattnet.

Där kände jag att konversationen mellan oss var avklarad för stunden. Det spelar ingen roll vad andra tycker, jag ska köpa en sådan där lögndetektor till barnen i julklapp. Det verkar tyvärr som att vi kan få stor användning av den…

Där ser ni, nu har jag två barn som ljuger här hemma! De är ju förvisso tvillingar, så det var väl kanske inte så oväntat att de upptäcker saker ungefär samtidigt. Men detta är illa, är det inte? Vart ska detta sluta tänker jag. De har redan visat tendenser att bli ligister, och så gillar de att lyssna på Ghost med mig ibland. De kommer alltså bli satanister också! Nej nu… Det blir att åka till kyrkan nu på söndag, inget snack!

Åh hjälp… Jag har inte tid med detta längre. Ni får ha d biff allihop… ”Fader vår, som är i himmelen. Helgad varde ditt namn…”

DAGENS JERKER går till min näsa som väljer att utvecklas utan mitt samförstånd. Så kan den ju inte göra, även om den enbart finjusterar evolutionen eller vad den nu än kan tänkas ha för löjlig ursäkt. Detta kan ej gå obemärkt förbi, så nästa sommar kommer jag ej att smörja in näsan med solskyddsfaktor när jag ska vistas i solen. Får vi se vad näsan tycker om det, haha! IN YOUR FACE! My face. In my… Fan…

This is the latest top news in the world of Jimmy! 

Vi lever i en allt oroligare värld, även fast politikerna säger att Sverige aldrig varit tryggare. Men resten av världen då? Det är fortfarande stort fokus på IS och även kriget i Syrien, vilket jag förstår. Men i övrigt så händer inte något häpnadsväckande om ni frågar mig. Efter att ha följt nyhetsrapporteringarna i helgen så var det ändå tre reportage som stack ut! 

Jag är inget större fan av skidsporten, så kanske var det därför jag fastnade vid denna artikel. Om vi läser oss fram genom texten här ovan så dyker en intressant jobbtitel upp, nämligen ”Fis-chefen”…? Vad gör en sådan? Vad är det för märkliga krav som ställs på Norge? Varför är Fis-chefen kritisk? Vad är det de redan gjort? Av rubrikerna att dömma så är Fis-chefen kritisk över att fisen ska ske nu, men att det redan tycks vara gjort. Och då har hela Norge brutit mot reglerna! Visste inte att i vårt grannland så ska fisar ske på kommando av Fis-chefen… Det är förmodligen inte alls vad artikeln handlar om, eftersom det har varit stort fokus senaste dagarna på huruvida Johaug är dopad eller ej. Men det blev roligare såhär, tycker jag! 

Nästa artikel då! Detta är ju bara en av anledningarna till att jag inte gillar att åka kommunalt. En man har inte bara suttit halvnaken på huk i vagnen, utan han bajsade där också… Äckligt! Som sagt, egen bil kan inget slå när det gäller att resa från punkt A till punkt B. Det är inga halvnakna karlar i min bil (om inte min gode vän Mogge åker med och dricker öl samtidigt förstås, för då kan allt hända), men definitivt INGEN som BAJSAR i min bil! Så jag är helt inne på undercover-agenten Peters bana, att tåg är till för arbetarklassen. Lowlifers…

Sista artikeln då… Aj aj… Ja, alltså… Nej… Jag tänker på låten som barnen lyssnar på här hemma, ”Stopp min kropp” och dess innebörd. Jag vill inte! Nu blev jag lite skrämd av rubriken och läste aldrig artikeln, så det framgick ju inte om det handlar om ett par här. I så fall ska jag ha ett väldigt tydligt samtal med Jenny här hemma om vilka regler som gäller för mig och min kropp. Men kanske är detta den nya trenden, likt den där dumma clowngrejen, att man ska bita sin partner. Hårt! Jag vill redan nu säga pass på den leken…

Jaha, mer då… Vi har haft en stor inspektion på jobbet idag! Den sker årligen av en kvinna från Frankrike som kan prata engelska men som föredrar danska, om jag förstått allting rätt. Jag ska inte gå in på detta mer än så, men jag var ju väldigt laddad inför mötet med denna kvinna. Eftersom jag så sent som igår förklarat här på bloggen hur lätt jag har för det danska språket! Och såhär gick det till när hon och Mia, vår ansvarige på företaget, kom fram till Billys och min arbetsplats.

– Jæha, godeg mine småe vænner! Væ ær det ni gør hær? Frågar hon vänligt med penna och block i högsta hugg, redo att anteckna.

Jag ställer mig ganska så jäkla bredbent och väljer att svara på min bästa danska.

– Due ser væl för hælvide at vi tilværker conditioner hær! Vil due lugte? Frågar jag och öppnar locket på tanken där allt balsam samlats inför fyllningen.

– Män, due mœste førklære mer utførligt væ det ær ni gør hær! Säger hon och tittar frågande och lite arg på mig.

– Hue faen skæ jeg væta dæt? Säger jag och nickar åt Billy för att markera hur bra diskussionen går såhär långt.

Billy nickar tillbaka, förmodligen väldigt imponerad!

– Men, du mœste ju vete væ ni jobber mede hær? Ænnærs ær ni jue en færa før alle ere mædarbædare! Replikerar hon vresigt.

– Je inte fæn gør vi pilsnerkørv eller smørebrød som ni ælsker sœ myge i ert plættæ lille pluttlænd. Svarar jag lite komiskt.

Hon stirrar på mig hon, och blir sådär löjligt arg i blicken.

– Mia, væm ær den hær mænnen? Han utmænøvrar ju maj pœ mit eget sprœk! Säger hon och vänder sig uppgivet till stackars Mia igen som bara vill sjunka längre och längre in i sin lilla vita skyddsdräkt/body.

– Jeg hær icke tid før daj længre! Due mœ snacke med Preben, han ær pœ andre siden væggen hær. Sa jag och pekade på Henke som ser helt frågande ut. Fast det är ju så han brukar se ut, med stirr i blicken och sådär.

Sedan hörde jag inget mer, än att hon skrek en massa danska svordomar på Henke där på andra sidan väggen. Mia såg frågande ut, och det gör man ju om man inte behärskar det danska språket som jag gör…

Nej, detta var inte alls så det gick till! Haha! Detta är vad som hände. Mia och kontrollanttanten kom in i renrummet där vi jobbar och tittade sig omkring. Sedan fick vi ögonkontakt och då gjorde jag mig redo för en utfrågning av hög dansk klass! 

– Hæj! Sa hon och gick förbi oss.

– Hej? Svarade jag, artig som jag är.

Men sedan gick hon vidare och valde att prata med min namne, herr Nilsson istället. Kanske hon missförstod vilken av oss Jimmysar som behärskade det danska språket? Fast han verkade sköta sig utmärkt där borta, så han kunde väl danska han med. Han är ju också en Jimmy trots allt. Men mer än så blev det inte, för sen vart det rast och sedan såg jag aldrig henne mer. Tänk vilka djupa danska konversationer hon gick miste om där. Jaja, det är hennes förlust. Om inspektionen gått bra får vi veta imorgon tror jag. Men det har säkerligen gått fantastiskt bra, vi ska ju var bäst i norden!

En anna sak som vi inte får missa idag, är ju att min brorsdotter Svea fyller 1år, hurra! STORT GRATTIS PÅ DIN DAG! 

Vad nu då… Ska JAG behöva ordna middag här hemma nu också? Jag är ju mitt i karriären! Åh grymma värld… Ha d biff!

DAGENS JERKER går till fröken Tallrot som säger att min bil låter konstigt… Jäkla typ, det är ju en diesel hörru! Tallrot låter konstigt! Så, nu vann jag den kampen också…

Jodå, det är danska mina damer, herrar och hen! Ett språk jag är mycket bekant med, och förstår alldeles utmärkt. Enligt mig så talar jag det flytande också. Vi har ju både danskar och norrlänningar i släkten, så därför är jag så duktig på det här med språk.

Varför skriver jag om detta då? Det har egentligen inget med att jag behärskar danska språket på ett sällan skådat sätt. Utan jag vill bara dela med mig av en komisk karaktär som förgyller vardagens mörka stunder. Han är komiker och heter Patrik Larsson. Han gestaltar den fantastiska knäppgöken Karsten Torebjer (Psychic medium) och en drös andra roliga karaktärer i ”Taxisurr”. Jag kan varmt rekommendera er att titta på honom, det finns många klipp på hans facebooksida. Min gode vän Marcus, även känd som guldgossen och NY starphotographer, har delat med sig av att han gått på samma trafikskola som denna komiker. Det är stort, han är liksom ”on fire” då på något vis. Och då kanske jag kan säga att jag känner en som känner Patrik Larsson. Det vore ballt…

Vad sägs om en vansinnigt sen topplista på de fem bästa filmerna och låtarna från 2015? Inte en dag för tidigt va, men jag var ju inte aktiv på bloggen tidigare i år när jag skulle ha presenterat topplistan. Så vad väntar vi på, här kommer den!

Plats nr.5 – Pixels! Jag vet, den är inte så bra egentligen. Men det sorgliga är att förra året var inget bra filmår för mig. Det fanns inte många filmer jag hann med att se, så detta är resultatet av den ekvationen. Filmen då, smårolig och skojigt charmant som alltid när Adam Sandler är i farten. Det fokuseras på gamla ”videogames” från 80-talet, och man ska med hjälp av dessa rädda världen från undergång mot ett utomjordiskt datorspel… Ja precis, ni hör själva. Med är även Kevin James (Kungen av Queens), en personlig favorit! Men han är lite blek i denna film. Sedan har vi Peter Dinklage (Game of Thrones), och han är väl den som bär fram hela filmen. Sevärd, inte mer.

Plats nr.4 – Mad Max: Fury Road! Jag var väldigt laddad för denna, och med tanke på hur alla filmrecensenter snackat upp denna film så var väl inte det så konstigt. I rollerna ser vi Charlize Theron och Tom Hardy, och deras insats var bra. Men filmen, nja… Den börjar i ett rasande tempo med full fart och spänning, men sedan kändes det mest som att de körde lastbil genom ökenlandskapet. Jag hann med att somna två gånger, och fick backa tillbaka för att se om filmen. Minns inte ens hur den slutade, så betyget blir därför inte så jättehögt.

Plats nr.3 – Den Gode Dinosaurien! Barnens favorit här hemma, och visst är den underhållande. Man får följa Arlo och hans kamp mot sina rädslor ute i vildmarken på sin väg hem. Han träffar människan Pricken, som mer uppför sig som en hund. De blir goda vänner och bjuder till en hel del skratt. Årets bästa barnfilm tycker jag!

Plats nr.2 – Jurassic World! Vi har sett det förr, stora och farliga dinosaurier som bryter sig ut och vill äta mumsiga människor som gästar dinoparken. Filmen är okej, men det känns igen och är inget nytänkande direkt. Chris Pratt i huvudrollen, han får godkänt. Han har haft bättre roller helt enkelt. Hans motspelerska minns jag inte namnet på, men jag gillar att hon springer i högklackat ute i djungeln trots att stora bestar jagar henne. Smidigt tänkt av manusförfattaren tycker jag…

Plats nr.1 – Star Wars: The Force Awakens! Ohotad etta, utan tvivel. Inte bara för att jag är stort fan av Star Wars, utan för att det enkelt var årets bästa film. Den är välgjord och genomtänkt, och det är underbart att några av de äldsta karaktärerna var tillbaka igen! Dessa filmer har ju allt, så mer behöver inte sägas. Se den! Nu kommer en ny film om året från Star Wars universumet, och på tur står ”Rogue One”. Jag kan knabbt bärga mig!

På musikfronten var det ett bättre år. Här kommer de bästa låtarna jag upptäckte förra året!

Plats nr.5 – Highwayman – The Highwaymen! En gammal låt, jag vet. Men denna upptäckte jag av en slump under ett TV-program, och sedan råkade Billy på jobbet veta vilken det var. Och efter att hört den igen så var jag fast! Den är väldigt lättlyssnad, avkopplande och har en tendens att fastna. Sjunger gör Willie Nelson, Kris Kristofferson, Waylon Jennings och Johnny Cash. Jag var väl sist av alla att höra denna, men om någon annan missat den så se till att lyssna på den!

Plats nr.4 – Big Girls Cry – Sia! Kvinnan med den fantastiska rösten följer upp fjolårets favorit ”Chandelier” med denna singel. Det är något med Sia, hon är så tekniskt skicklig när hon sjunger att man blir alldeles fängslad. Sedan lyckas hon träffa tonerna på ett sätt att det känns i hela kroppen. Hoppas på många fler sånger från henne i framtiden!

Plats nr.3 – Remember When – Alan Jackson! Det är första gången det hamnar två ”hästjazz”-låtar (country) på listan, men denna gör ”Highwayman” följe här. Denna ballad är inte så märkvärdig egentligen, men den fastnar och sedan börjar man längta efter den på något vis. Den är härlig och avkopplande, perfekt att somna till har jag märkt. Ni som inte hört den bör ge den en chans, det är den värd!

Plats nr.2 – He is – Ghost! De har något stort på gång nu, och det visade de här med en av deras absolut bästa låtar. ”He is” är djävulskt bra och de fortsätter mata på med nya bra låtar. De är omåttligt populära utomlands och toppade Billboardlistan för rock i USA med sin senaste EP. De har ett sound som tar en tillbaka till 80-talet på något vis. I like it!

Plats nr.1 – The Sound Of Silence – Disturbed! Den liksom bara dök upp, men den tog mig med storm. Simon & Garfunkle’s gamla goding från 60-talet framförs här av rockbandet Disturbed, ett band jag lyssnat på i många år. Men efter denna låt så vet nog nästan ALLA vilka de är! Hans fantastiska röst liksom smyger sig fram och växer mer och mer genom låten, och tillslut kommer hans enormt starka röst till sin rätt när han avslutar låten med bravur. Helt fantastiskt vilken kraft han ger låten, och detta var det inte många andra låtar som mäktade med förra året. En solklar 1:a på min lista, och det är ju den som gäller. Lyssna på den, om och om igen!

Förhoppningsvis så bör jag vara mer aktiv på bloggen framöver, så då får ni topplistans Top 5 för 2016 efter nyår. Inte som nu, i oktober… Detta får mig nästan att skämmas, men jag minns att jag var stilig som ung och loggar ut istället. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till alla idioter som hakar på dum-i-huvudet-trenden, och klär ut sig till clowner och skrämmer slag på folk. Jag hoppas nästan att jag råkar ut för en sådan, för den här pappan har massor av ilska som jag kan släppa loss på den skojiga jäkeln som försöker skrämma mig. Sedan kan ni se mig på Youtube där clownen springer för sitt liv, med mig flämtande hack i häl skrikandes: Goosfraba!!

Før hælvide! Tänk på Jocke och alla andra oskyldiga själar som såg filmen ”Det” som barn! De vågar sig knappt in på McDonalds där clownen Ronald McDonald kan uppehålla sig. Eller ens köpa en glass på kiosken där GB-gubben står placerad utanför…

Kan någon tala om för mig, vart jag som förälder ska vända mig om mina barn retar mig? 

Jag ser mig själv, ungefär som en lejonhanne i familjen. Där Jenny är lejonhonan, Lembit det alltid trötta lejonet som ser ut att spela död på en sten i solen, och småbarnen som uppstudsiga lejonungar. Jag har förvisso ingen man kvar på huvudet. Och Jenny skaffar inte lika mycket mat som lejonen jag ser på TV. Men främst så tycker jag de små lejonungarna uppför sig annorlunda här hemma. Alla naturprogram jag tidigare sett om lejon har visat hur lejonhonorna och dess ungar har mer respekt för lejonhannen än vad som visas i vårt hem. Jenny fnyser åt mig och tror på en jämställd föräldrasituation där hon bestämmer, förvirrande va? Haha! Nej då, så är det ju inte riktigt. Men främst är det de så kallade lejonungarna i vår lilla flock som numera gör ett tidigt tonårsuppror eller något…

För någon dag sedan så pysslade barnen lite på kvällen innan läggdags. De fyllde upp små petflaskor med vatten, som de sedan pimpade genom att hälla i glitter i olika kulörer. Sedan glittrar flaskan fint när man skakar den! När det sedan var dags att borsta tänderna för kvällen så var de så upptagna av sina mästerverk att de hade svårt att fokusera på tandborstningen. Jag erbjöd mig att borsta deras tänder på soffan medans de lekte med sina flaskor. Då kom Nova och Theo fram, visade att jag skulle luta mig bak mot ryggstödet, och rullade sedan sina flaskor nedför min mage. Till stor glädje och ekande skratt!

– Pappa, vilken bra backe du har på din mage!

– Nä, nu blir det fel här med mig var det… Mer hann jag inte säga innan de avbröt mig.

– Din mage är sååå STOR! Den är jättebra att rulla flaskor på!

Jag började då luta mig fram för att avbryta den pågående mobbingen, men hann inte säga något denna gången heller innan de avbröt mig igen.

– Pappa, din mage är stor som Bosses backe! Jättefin!

Bosses backe… Det är kanske inte alla som vet vad Bosses backe är? Om man följer ett löpspår, eller vad det är mellan vårt hus och barnens förskola ungefär, så kommer man fram till en stor äng med några grillplatser och små vindskydd. Där finns även en väldigt populär och stor pulkabacke, även känd som Bosses backe. Min mage har alltså jämförts med en pulkabacke. Detta skulle vara jobbigt för vem som helst att få höra, men det tog inte slut där…

– Pappa, backa tillbaka lite. Sa Nova och puttade mig mot ryggstödet. Sedan drog hon upp min tröja en bit på magen.

– Theo, titta! Det här är jätteroligt! Sa Nova och sedan pressade hon upp magen och lät den dallrande guppa ner igen.

Är inte detta mobbing på högsta nivå? Detta är inte första gången det händer! Oroväckande. Undrar om jag kan söka ekonomiskt stöd för min situation? Det börjar bli dags att visa vilket lejon som är herre på täppan här hemma… 

Twinsen har hostat länge nu och det har nog påverkat deras nattsömn. Det kan vara en anledning till att man får en utskällning när man frågar vad de exempelvis vill ha för pålägg på sin smörgås. Jag förstår ingenting, men de kanske också går igenom något inombords. Det gäller att ha tålamod kan jag säga! Eller hur skulle ni reagera om någon skriker att de vill ha ost på sin macka, och att man är så dum! Sedan kan mackan kastas iväg, och bli ett kladdigt och motbjudande smulklegg på golvet.”Dumma pappa” är man om jag inte vet exakt vad som gäller…

Freja upplever en jobbig period nu, men vi vet inte riktigt vad det är som händer. En anledning kan vara rotationen av pedagoger som sker på deras förskola, det har hon själv berättat att hon tycker är jobbigt. Hon sover så dåligt på nätterna, och pratar i sömnen där hon blir arg och ledsen. Hon sover ju oftast med mig, men om jag försöker trösta henne på natten när hon yrar så blir hon väldigt arg och börjar skrika efter mamma. Detta blir lite utav en ond cirkel där hennes dåliga sömn innebär att hon inte är på sitt bästa humör alla dagar. Men vi försöker jobba vidare med detta och vill ju att hon ska uppleva trygghet och alltid känna sig älskad av oss. Det är dock en utmaning när hon väljer att skrika på en så fort man försöker förstå henne, och att man är ”dumma pappa”…

Men bra saker händer också! Som i veckan när twinsen var hemma från förskolan och hostade. Medan jag tillagade en delikat lunch så hörde jag dem leka bakom mig.

– Jag går till djungeln nu Nova. Jag har stövlarna på mig. Berättade Theo utförligt för Nova.

– Ja! Ja Theo, gör det! Svarade Nova glatt.

Men sedan utbrast hon högt!

– Akta lejonen Theo! Lejonen äter upp dig! Du måste springa fort, spring fort rally därifrån! Ropade hon och då ser jag hur hon vinkar in Theo till sig i tryggheten på soffan i vardagsrummet.

Fantasin flödar, det kan man inte säga något annat om. Och de gjorde ett intressant val samma dag, när de skulle välja en film att titta på. Här hemma är inte variationen så stor, utan de har sina favorifilmer och håller sig till dem. Men nu satt de och bläddrade i pärmen med filmer, och valde något nytt! Inte nytt för mig, eller för er andra som läser detta heller för den delen. De ville se på kaninen, Snurre Sprätt! Och jag var skeptisk till en början med tanke på att den är ganska ”våldsam” i jämförelse med vad de brukar titta på, men de ville så gärna se den. Så jag satt tillsammans med dem, och så kollade vi på filmen. Och som de skrattade! Först lite när det handlade mycket om just Snurre Sprätt och hans kompis ankan Daffy. Man märkte på dem att detta var något de inte var vana vid, men trots den gamla tecknade stilen så tyckte de att figurerna var så tokiga. Sedan kom högpunkten, Hjulben & Gråben. En av mina absoluta favoriter i den tecknade världen! Framförallt Theo skrattade åt vargen när han ständigt ramlade av klippan i sin jakt på fågeln. Sedan dess har de pratat om filmen varje dag tror jag, att de vill se vargen. Jenny tycker inte om denna typ av barnprogram, men jag såg det ju själv som barn och gillade den spännande jakten hela tiden. Sedan slår de ju inte varandra som i typ Kalle Anka, utan Gråben i det här fallet, fastnar ju oftast själv i sina egna fällor. Så vi får se hur länge detta är roligt, länge hoppas jag! 

Idag utsåg jag mig själv till smartast med hjälp av min nya accessoar, superbrillorna! Jag är ser ju sjukt intelligent ut i dessa, kanske att jag borde plugga och se smart ut där i skolan också? 

Det fanns de som skrattade åt mig när de såg mina superbrillor, men vad vet de om intelligens? Inte så smarta alls om ni frågar mig… Nu ska jag njuta av några sekunders tystnad, var god stör ej. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till alla som tvivlar på mig, när det gäller mitt påstående att jag är ämnad för något stort. Jag kommer tysta er alla här nu. Kolla bara på bilden nedan. Redan som barn var jag Batman, som BARN! Hur många av er var det? Kom inte och påstå något annat, jag ÄR ämnad för något stort. Vänta ni bara… 

Batman chillar utan sin mask, med en cola utanför stadshuset. Tack för bilden Tesse!

Jag vet inte om jag får, eller om jag borde. Men jag kan inte låta bli, kan inte hålla det inom mig. Jag måste! För faktum är, att två har blivit tre… Javisst, två av världens bästa blev föräldrar i fredags åt en liten son! GRATTIS AMANDA & MORGAN!!

Foto: M.FAGERLUND Pro Star Photographer, New York.

Nu börjar det på riktigt kära vänner, familjelivet! Men jag vet att ni är redo så det kommer gå jättebra för er. Och vad folk än säger så lovar jag er att man vänjer sig med bajsblöjor mitt i natten och hungriga skrik dygnet runt. Vem vet, ni kanske är så lyckligt lottade att just ert barn är från fablernas värld och sover precis så mycket som ni själva gör på morgonen. Dessa barn finns tydligen på riktigt, jag har själv ingen erfarenhet av dem bara. Passa nu på att njuta av er tid tillsammans, lukta och gosa med barnet hela tiden. För man får aldrig nog! Det kommer vara det bästa som hänt er, men glöm ej bort varandra. Ni föräldrar behöver varandras kärlek och omtanke ni med, så fortsätt stötta och ta hand om er. Längtar med spänning på att få träffa ”junior” som Mogge benämnde underverket. Och för er som inte känner Mogge speciellt väl så kan jag informera er om att detta barns första ord kommer inte vara mamma eller pappa. Tro mig! När han ligger där i babysittern och övar på sin framtida talförmåga så kommer han först låta som en dumpventil på en sportbil, med pysande sportluftfilter i baken kanske. Sedan kommer det, de första orden! Amanda och Mogge lutar sig fram och väntar med spänning på vad som ska sägas. Då kommer det…

– How you doin! Säger bebisen med silkeslen röst.

Haha! Jag lovar, det kommer bli så! Jag har tänkt på detta jättemycket, och när Mogge skickade bilden från BB på junior så var det signerat med just texten ”how you doin”. Det måste ju vara ett tecken från ovan, så underbart! Stort grattis till er och hoppas ni inte blir arga för att jag tog upp denna världsnyhet här på bloggen. Varma lyckliga kramar på er!

I fredags tog jag en bild på familjen. Den fick tankarna att vandra till djurens värld tycker jag, så jag googlade lite och lyckades med ett litet kollage!

Naturligtvis tycker jag detta är jättekul, att Jenny och barnen såg ut som apor som plockar löss på varandra. Men egentligen så är det bara Freja som övar på att fläta Jennys hår, och Nova leker med ipaden framför dem. Jenny tycker väl som vanligt att jag inte är rolig, och önskar kanske mer att bilden såg ut såhär.

Apor i all ära, men vi har gosedjur. Massor av gosedjur! Detta fick jag erfara när jag kom hem idag. För då hade barnen tagit fram alla sina gosedjur, och jag menar ALLA! Varenda gosis som de fått sedan födseln, och även de som vi hade sedan tidigare. De hade byggt en stor hög på vardagsrumsgolvet där de lekte med dem. Men när de skulle bära tillbaka alla gosedjur upp på övervåningen igen så gick det inte riktigt enligt planen.

Det låg gosisar i hela trappan och även på golvet både ovan- och nedanför trappan. Och en sorts lek tog fart där Freja började kasta gosedjuren efter de andra istället för att bära upp dem till sin korg där de ska ligga. Theo hoppade från trappan och landade på gosedjuren till rop och skratt. Nova såg jag inte men jag hörde henne sjunga en märklig sång någonstans längre upp i trappan.

– Snoppi snopp snopp snoppi snopp! Kissa på kisset med snoppen, bajsi bajsi bajs. Sjöng hon högt och syskonen skrattade. Men det tog inte slut där…

– Snoppen hänger upp och ner, snoppen snoppen hänger! Kissar kisset på golvet, snoppen snoppen snoppen! Fortsatte Novas sång och skrattet ekade i trappan från Freja och Theo.

Det här med kiss och bajs, snopp och snippa verkar så otroligt kul fortfarande. De skrattar och sjunger minst en gång per dag om dessa fenomen. Undrar om jag var likadan som barn, eller blev jag såhär mogen som jag är redan vid födseln?

När vi hade hjälpts åt att få upp alla gosedjur igen och städat undan, så klädde barnen ut sig och bjöd på teater. De hade gjort en scen av sängen, och ”lagt” alla sängkläder och kuddar på golvet framför sängen. Denna hög skulle man sitta mjukt på sa de… Sedan startade showen! Den handlade om Elsa från Frost, älvan Tingeling, och sist men inte… Eller, jo minst faktiskt… Batman! De skulle leka uppe i himlen, men leken tog en snabb vändning när Elsa plötsligt krockade med ett berg och verkade helt död. Tingeling och Batman var snabbt på plats.

– Vakna Elsa, vakna! Åh nej, hon har tuppat av… Batman! Vi måste åka till sjukhuset fort innan hon svimmar! Ropade Tingeling högt och tydligt som om det utspelade sig på självaste Dramaten.

På sjukhuset så vaknade tydligen Elsa efter att ha fått en puss av både Tingeling och Batman. The End!

Vilket lyckligt slut, och så skönt att Elsa överlevde. Det svänger snabbt när man umgås med barn, det fick jag även erfara vid middagen idag. Jag lagade kalops med kokad potatis, och berättade för barnen vad vi skulle äta. De skrattade åt namnet men tyckte det lät spännande och gott. Men när det var dags att äta så satte sig Freja på tvären.

– Jag vill inte äta! Äckligt! Protesterade hon och puttade bort tallriken.

Theo mumsade i sig för fullt och berättade hur gott det var. Nova hade somnat för dagen på soffan så hon var ej med vid middagen. Vi försökte få Freja att smaka i alla fall, men hon fortsatte protestera. Det spelade ingen roll att vi påminde henne om att hon ätit detta tidigare och att hon då gillade det. Hon hade bestämt sig, det var äckligt… Men efter ett tag utan mat så blev nyfikenheten större och plötsligt satt hon där och åt. Och gillade det! Som sagt, det svänger ofta och mycket. Men inget ovanligt, detta är nog något alla föräldrar råkar ut för. Hoppas jag?

Hm, nu blev jag sugen på godis… Vi får höras, ha d biff!

DAGENS JERKER går till alla som gömde sig på städdagen igår. Tycker det är trist när folk inte ställer upp för varandra, så andra får slita mycket mer. Och jag kan ju själv inte hjälpa att det var Bamsegympa med Freja denna morgon, så att jag ”råkade” missa städningen. Skäms på er andra…

Har jag berättat om när jag nyligen råkade ut för en sorts psykopat? Otroligt otrevligt…

Det var på jobbet när jag insåg att jag glömt min matlåda hemma, och tog ett snabbt beslut att åka till McDonalds. Eftersom vi har 30 minuters lunch så är alternativen inte så många när det gäller att snabbt köpa lunch och dessutom hinna med att äta upp den. Så jag körde min bästa rally bort till McDriven för att köpa med mig min mat. Som tur är så är det endast en bil framför mig. De hade inte kört fram dit där man beställer maten utan stod parkerade framför tavlan med de olika menyerna. De verkar ha väldigt svårt att bestämma sig för vad de ska äta och den lite äldre damen som kör bilen vänder sig hetsigt fram och tillbaka mellan menyn och passageraren som är en kille i övre tonåren. Jag tänker att detta är inget att hetsa upp sig för, de får väl ta sin tid på sig att beställa. Jag vet ju i alla fall vad jag vill ha så min beställning kommer gå undan, rutinerad kund som jag är. När de tillslut kör fram för att göra sin beställning så gick det oväntat fort. Men vid nästa lucka där de skulle betala händer något. Personalen i kassan pratar ihärdigt med kvinnan som kör bilen, och hon vänder sig flera gånger mot sin tonåring bredvid sig. Hennes kroppsspråk visar tydligt att hon verkar stressad när hon frågar personen bredvid sig flera gånger, men vad de pratar om har jag ingen aning om. Denna sengångare till tonåring däremot verkar vara inte ha någon brådska alls, trots att det nu är en ganska lång kö med bilar efter oss. Nu börjar jag känna att tiden går emot mig, och börjar själv bli stressad. De betalar och kör sakta fram till den sista luckan för att hämta ut sin mat. Då börjas det igen. Denna tonåring verkar ha enorm beslutsångest eller liknande för nu divideras det IGEN med personalen i luckan, som även de börjar se aningen irriterade ut. Någonting är inte som det ska, men efter någon minut så får de rulla fram och vänta vid parkeringen på sin beställning. Jag får ÄNTLIGEN min mat efter typ 7-8 minuters väntan bakom den veliga bilen som blockerat hela McDriven som ska gå fort. Irriterat kör jag därifrån och förbannar mig över velande idioter som slösar bort min tid. Jag är så upprörd att jag glömmer bort att jag måste äta maten jag köpt med mig, så jag sladdar in med Hyundaien vid Värmdö Marknad och parkerar på en i stort sett öde parkering. Det är någon enstaka bil som valt att parkera framför butikerna, men jag ställer mig precis vid infarten till parkeringen i höjd med ett träd som ger en behaglig skugga över bilen. Det är bara 8 minuter kvar innan jag ska börja jobba igen, så jag tar ett djupt andetag och öppnar upp min lilla påse för att avnjuta den lilla lunch jag har kvar.

Det är då det händer… Vid andra infarten, långt borta på andra sidan parkeringen kommer en ful röd liten bussliknande bil. Den svänger runt och verkar inte riktigt veta vart den ska ta vägen. Är det någon som övningskör sådär jäkla illa? Tankarna tog mig tillbaka till den mest värdelösa av bilar jag ägt, Carnivalen. Den var ganska lik vår gamla bil, och en rysning vandrade ner längs ryggraden. Hua! Jag skakar av mig känslan och öppnar min hamburgare, och ska precis sätta tänderna i den när jag ser den fula lilla röda bussen göra en stor sväng över alla p-rutorna och sakta rullar fram till min bil. Sedan parkerar den precis snett framför mig. Den har HELA STORA TOMMA PARKERINGEN att välja en ruta att parkera bilen, och människan väljer att parkera precis vid mig. Sedan sitter figuren som kör bilen och tittar på mig. Jag orkar inte bry mig utan börjar nu äta min hamburgare. Då ser jag hur den märkliga varelsen stänger av motorn, och börjar packa upp egen mat i sin bil. Seriöst? Lider människan av någon motsvarighet till social ångest eller något? Jag tyckte platsen jag valt var perfekt eftersom man kunde sitta lite avsides i lugn och ro, och i trädets skugga dessutom. Men den här liraren står parkerad i solen, och tittar på mig oavbrutet medan hen äter sin egen måltid. Jag tycker detta börjar bli, inte obehagligt, men väldigt störande! Så jag lutar mig lite åt sidan och tar skydd av stolpen bredvid vindrutan. Då slipper jag i alla fall publiken när jag äter. Jag noterar att om några minuter ska jag vara tillbaka på jobbet igen, så jag äter snabbt upp det sista och samlar ihop allt skräp. När jag sedan startar bilen och åker iväg så stirrar personen i den fula lilla röda bussen på mig när jag kör förbi och vidare ut på vägen. Hade jag sett att den följde efter mig så hade jag hamnat på nyheterna samma kväll. Då hade det onekligen blivit ett fall á la ”Falling Down”…

När vi ändå är inne på ämnet film lite grann så kan jag ännu en gång påtala hur skralt utbudet är av nya bra filmer. Det tycker i alla fall jag. Jag gjorde ett försök, eller två faktiskt, att se klart del två av ”Teenage Mutant Ninja Turtles”. Men jag får väl lov att insé att jag inte är tonåring längre, och att denna typ av film inte är lika underhållande längre. Visst är den välgjord och väcker gamla barndomsminnen till liv, men humorn är lite för tramsig för min smak. Så istället har jag denna vecka tittat på första avsnittet av den galet hyllade serien ”Westworld”.

Jag kan inte riktigt förstå vad den handlar om ännu, men jag ska försöka förklara vad jag vet. Man kan betala en stor summa pengar för att få koppla upp sig i en värld där man får göra precis vad man vill i vilda västern. Där rör sig andra personer som spelas av robotar som ser precis ut som människor, men även andra betalande ”riktiga” människor. Robotarna lever efter ett manus de fått inprogramerade där de inte kan känna några känslor eller liknande, utan de spelar bara vad de känner. De kan heller inte skada någon av de riktiga människorna i denna värld, medan människorna kan skjuta eller skada dessa robotar hur de vill. Dock så har vissa av dessa robotar fått en ny uppdatering av sin programvara eller något liknande, och börjar dagdrömma minnen av sina tidigare uppdateringar. Detta gör att de börjar ifrågasätta saker och agera mer impulsivt, utanför sitt manus. Som i sin tur påverkar hela den komplexa storyn som robotarna spelar en viktig roll i, och det bådar tydligen inte så gott. Sedan är det en människa som lever rövare ordentligt inne i denna värld, väldigt välspelad av Ed Harris. Han tycks veta om något som han nu börjar undersöka på ett ganska brutalt sätt, enligt mig i alla fall. Så något stort är helt klart på gång, men vi får se vad som händer. Den verkar intressant, och sedan är ju sir Anthony Hopkins med som jag gillar skarpt! Så vi får se hur resten blir, jag återkommer.

Igår kväll såg vi klart på andra säsongen av ”Fear The Walking Dead”. Den fortsätter bygga upp förväntningar, men har lite svårt att komma upp i samma klass som ”The Walking Dead”. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är, men jag tror att jag känner inte lika mycket för karaktärerna på samma sätt som i föregångaren. Där har ju karaktärerna gått igenom ett rent helvete av lidande och spännande motgångar, så i denna serien så har de inte riktigt kommit dit ännu. Skulle familjen det handlar om dö så skulle jag inte bry mig så mycket, mer än att jag skulle sakna en eller två av dem. Hur hemskt det nu låter, men det är sant. Skulle någon av karaktärerna dö i ”The Walking Dead” så skulle jag få panik! Vilket vi även fick uppleva i säsongsavslutningen förra säsongen. Där den otäcka Negan avslutade med att fullkomligt krossa någon av huvudkaraktärerna med sitt vidriga baseballträ. Men den startar nu i slutet av oktober, det har jag fått bekräftat av Billy. Han är lite utav en levande wikipedia på ämnet zombies!

Undrar ni hur barnen mår här hemma? Illa! Förra veckan var det feber som vandrade från barn till barn. Denna vecka har twinsen börjat hosta en massa slem, och Nova tappade dessutom en stor tjock bok på sin stortå på förskolan. Så nu har hon så ont att hon inte kan ha skor på sig. Freja är frisk, men har istället valt att drömma läskiga mardrömmar två nätter i rad som lett till att hon vaknat och varit jätteledsen. Men vad jag fått fram är att det denna gång inte tycks handla om en lastbil som ser ut som en ko som slickade på hennes arm så att det brändes. Som den läskiga drömman utspelade sig för typ två år sedan när hon vaknade och skrek mitt i natten. Jag tror vi ska förbjuda ”Bolibompa” ett tag framöver…

Idag är det fredag, och Jenny kämpar med att införa någon sorts tradition med att vi ska äta tacos på fredagar. Så nu är det dags att se över vad som finns här hemma. Mucho tacos uno due tres quattro portionen in den torso mumsico! Ha d biff!

DAGENS JERKER går till en herre i USA. Han heter Mike Pence, och kandidat till posten som vice president om nu Donald Trump overkligt nog vinner presidentvalet. Jag läste i alla fall att denna herr Pence ifrågasatte självaste Darwins evolutionsteori, och hävdade att det inte är något annat än en dålig teori… Är det inte fantastiskt? Inte nog med att Donald Duck kan bli president i världens mäktigaste land, i hans frånvaro kommer alltså en nästan lika knäpp figur leda landet! Han kanske förvisso är djupt troende eller något och står fast vid att gud skapade människan, och det är ju upp till honom att tro vad han vill. Men att ifrågasätta Darwin, ja det är ju nästan för löjligt för att kunna ens tas med en nypa allvar…

Varför är mina barn så himla arga på varandra? Önskar att TV-programmet ”Bullen” fanns kvar så att jag kunde skriva dit för att få svar. Nu är väl enda alternativet ”Dr Phil”, men han kan nog känna sig hotad av min karisma och intelligens så jag kan inte tänka mig att han vill hjälpa mig med detta. Sedan blir det väl ”ingen vidare bra TV” med två flintisar i rutan samtidig. Där dessutom jag med min mage lätt utmanövrerar Phils pondus, då skulle han nog känna sig ännu mindre i sin löjligt stora fotölj. 

 Detta är ju ännu en anledning för mig att spinna vidare på min nya karriär likt ”En präst i natten”, fast med mig i natten skulle jag ju ändå inte få svar på alla livsviktiga frågor som jag har. Så fort jag frågar mig själv nåt så blir det ungefär såhär…

Varför är barnen osams? Var jag osams mycket med mina syskon? Usch ja, det var jag ju ganska ofta. Men oftast för att de aldrig lämnade mig ifred. Jag behövde vara ifred ibland, för jag läste ju mycket om hur jag skulle bli stridspilot! Fast sen kom ju betygen, och då vart man ju varken stridspilot eller hjärnkirurg för den delen… Om jag blivit hjärnkirurg så hade jag nog tjänat massor av pengar, tänk så mycket winegums jag kunde köpa då! Men då hade nog min hälsa inte mått så bra, och en kirurg med dålig hälsa ser man ju aldrig på TV. Jag skulle väl uppföra mig som en zombie typ… Senaste säsongen av ”Fear The Walking Dead” har inte varit så bra som jag hoppats på… Fast nu var det ju barnen jag skulle fokusera på här! Mina barn, som blir så arga ibland… Zombiesarna är ju inte lika äckliga som i vanliga ”The Walking Dead”, men det kanske kommer lite senare. Jag längtar till nästa säsong ska starta, det är väl nu i oktober? Måste höra med Billy. Halloween är väl snart? Då ska man ju spöka ut barnen i utklädnader, de arga barnen… Ghost senaste singel var ju ganska bra faktiskt! Nu kurrar magen också, pondusmagen. Vart var jag nu igen…?

Ja ni hör ju själva. Min hjärnaktivitet är helt fantastisk! Men jag behöver kanske fokusera mig lite bättre ibland bara. För jag är som jag alltid sagt, jag är ämnad för någonting stort! Och då kan alla lustigkurrar skippa sina kommentarer om att min mage redan ÄR stor. Det är uttjatat nu, move on!!

Varför är de arga då, barnen. Det är väl en fas eller något. När man inte vet vad som försigår så kan man alltid skylla på att det är en fas. Samtidigt är det väl oundvikligt nu när de leker så mycket med varandra att det inte ska uppstå konflikter. Sedan att de reagerar som de gör får man väl accepgera helt enkelt. Freja, hon vill göra sig förstådd och höjer rösten tills hon blir det. Ibland resulterar det i skrik. Mm… Theo blir känslosam och lägger sig på marken när det inte blir som han tänkt sig. Där kan han antingen skrika rakt ut om han är arg, eller gråta högt om han blir ledsen. Och man får inte alltid trösta honom heller, utan man får visa att man finns där och sedan får han komma när han är redo. Nova, hon har en liten egen stil. Hon kan vara lite disträ exempelvis när de spelar memory. Så när hon tröttnar på spelet så börjar hon tjuvkika på korten, och då blir de andra arga. Bygger de klossar så fungerar det ungefär på samma sätt. Hon bygger oftast fantastiska torn och liknande, men när hon tröttnat så kanske hon bara måste peta med sin lilla tå på någon av sina syskons klosstorn så att det börjar rasa lite. Och så är de arga på varandra igen. Men Nova blir inte alltid så ledsen, utan mer arg. Och som hon kan bli arg… Hon kan liksom spärra upp ögonen och stirra in i din själ samtidigt som hon nästan skakar av ilska när hon börjar skälla ut dig! Alla barnen har lite känslomässiga ”berg- och dalbanor” ibland, som ju alla barn kan ha. Men när hon blir sådär himla arg, lite som Darth Vader när hans känslor tar överhanden, ja då är jag glad att hon inte kan något om ”kraften” ännu… 

Känslan annars över att se hur dina barn utvecklas och tar sig för saker här i livet är en underbar känsla. De lär sig så mycket nya saker varje dag och för vår del så har vi väldigt kreativa barn. Detta är jättekul att följa i vardagen, hur de ser möjligheter och prövar sig fram. Freja till exempel, hon vill gärna ha en surfplatta, en dator och mobiltelefon som sin mor och far. Vi har lyckas med våra förklaringar att hon är för liten för detta fortfarande, men att hon gärna får använda våra hur mycket hon vill. Det gör hon, men hon har även skapat sina egna med hjälp av pärlplattor och teckningar. Det har jag nämnt tidigare, och den kreativiteten är ju beundransvärd hos en 5 åring. Theo visade sin kreativitet på sitt vis i fredags… 

Japp, ni ser helt rätt. Ett långt streck längs med väggen i trappan hemma, med hjälp av sin röda tuschpenna. Jag såg inte detta förrän på eftermiddagen, och frågade då Freja och Nova om de ritat på väggen. Men de skakade på sina små huvuden, det hade de inte gjort. Senare på kvällen när jag skulle gå upp och natta Theo så utspelade det sig på detta viset.

– Titta pappa! Sa Theo och pekade på det röda strecket.

– Ja jag såg det tidigare, vet du vem som gjort det? Frågade jag.

– Ja det var jag! Sa han och tog ytterligare några kliv upp i trappan.

– Men vet du om att man inte ska rita på väggarna Theo? Det kanske inte går att tvätta bort det sen. Förklarade jag.

– Jag vet, man ska bara rita på papper. Sa han väldigt förstående och gick långsamt upp för trappstegen.

– Helt riktigt, på papper blir det jättebra! Om man ska rita på något annat är det bra om mamma eller pappa får vara med, så att det inte är något som blir förstört. Fortsatte jag förklara.

– Okej… Här har jag också ritat! Sa han glatt och pekade på tapeten halvvägs upp i trappan.

– Oj, ja vi får hoppas att… Sa jag innan jag blev avbruten.

– Och här pappa, titta! Haha! Jag har ritat en stor prick här! Sa han och pekade på kanten av trappan.

– Men, Theo… Varför har du ritat överallt här i trappan? Frågade jag lite uppgivet.

– För att jag tycker det blir fint. Sa han och tittade på mig lite bekymrat som att jag ställde väldigt dumma frågor, sedan gick han upp för trappan och vidare in till sin säng.

Ja vad ska man göra, jag förklarade att jag inte var arg och att det kanske går att tvätta bort. Annars får vi helt enkelt måla om i trappan. Det tyckte Theo var en bra idé, så jag fick förtydliga att JAG skulle måla om i trappan. Sedan somnade han sött utan några bekymmer i sin lilla värld. Underbara barn… 

Och som ni ser här ovan så vann Kanada turneringen World Cup 2016. Inte direkt oväntat, men välförtjänt. Tänk att ett land som Kanada, där man pratar rolig engelska och gränsar till landet USA där muraren Trump sorgligt nog gör succé, kan vara så bra på ishockey som de är. Men något bra måste de väl vara bra på, så varför inte ishockey? Och jag personligen tackar gamla hockeyrävar som Wayne Gretzky, Mario Lemieux och speciellt Mark Messier för fantastiska hockeyminnen. Oh Cananda!

 Ja nu kurrar magen på riktigt så jag har en uppgift att utföra. Ät bra, lev väl och… Ha d biff! 

DAGENS JERKER går till Sune som enligt rykten varit på kryssning utan att köpa med sig winegums åt mig. Jag är hungrig Sune, hungrig! Schweinhundt…

”Hej alla barn nu blir det barnprogram! Titta nu här vad farbror Frej tar fram…” 

Minns ni farbror Frej från ”En himla många program” med Galenskaparna? Jag sjöng lite på nån vers där för ett tag sedan och barnen blev nyfikna. Så jag visade några klipp på Youtube, den bästa tuben. Dock var jag beredd på det klippet där farbror Frej förvandlar en lakrits till en Hitlermustasch och kunde snabbt hoppa vidare till nästa. Hitler känns lite för tidigt att ta upp med barnen faktiskt. De tyckte om honom i alla fall och har velat se honom flera gånger sedan dess. Plus att det blev lite nostalgi för mig att se klippen igen, och jag kan ha varit den som skrattade mest.

Hur går det i hockeyturneringarnas hockeyturnering, World Cup, för Sverige då? Det blev en pissljummen historia där de åkte ut i semifinalen mot Team Europe. Otroligt tråkigt! Jag ville ju se en final mellan Kanada och Tre Kronor, det ville nog de flesta. Men nu får de göra upp om finalen istället i bäst av tre matcher, där Kanada nu vunnit den första matchen redan. Jag tror de vinner alltihop. De har ett komplett lag och är överlägset bäst när det gäller, and that’s what it is all aboot… Haha! Min ”kanadensiska” är klockren! 

Hur går det med höstpesten här hemma då? Jo Theo är frisk nu, jag är nästan helt frisk och Freja har haft galet hög feber emellanåt. Nu verkar hon bättre och är glad igen, så vi hoppas hon är färdig med sin del av sjukstugan här hemma för denna gång. Dock så kom Nova hem från förskolan idag och ville inte äta middag. Nu ligger hon med feber, så nu har alla barnen varit sjuka denna vecka. Det var väl kanske bra att riva av hela rasket på en vecka, men det känns ändå jobbigt emellanåt…

Hur har det gått med operation ”utfrysning av dotter” här hemma kanske ni undrar? Ja det är lite så det fungerar om man inte håller med sin far i vissa livsviktiga avséenden. I det här fallet handlade det om att hon tycker alla tre Stockholmslagen är fina, något som jag försökt acceptera men finner omöjligt. Det finns bara ett lag fortfarande, och det är ”Stockholms Stolthet”! Djurgårdens IF.

Och utfrysningen gick smidigt en stund, hon kanske inte ens märkte av det. Men allt tog sin vändning när hon trippade in en stund på toaletten.

– Pappa jag är färdig! Ropade hon.

Och då är det nr.2 hon behöver hjälp med att avsluta här, nämligen att torka rumpan. Jag ville först vägra. Men skulle hon få springa runt med bajs i rumpan tills Jenny kom hem, då vet jag ju vem som skulle åka på en utskällning om det. Jenny förstår inte sådant här, det känsliga bandet till sportens värld. För ”det är ju bara sport”, ungefär så… Men trots detta så övervägde jag starkt att vägra hjälpa Freja, så att hon fick lära sig en läxa. Fast hon är ju bara ett barn, jag kan inte vara så omogen. Jag försökte hitta surjämten inom mig och stå på mig i mitt beslut att fortsätta min utfrysning. Men det skär i hjärtat, efter bara 12 sekunder faktiskt…

– Ja jag kommer Freja! Ropade jag och stegade sakta fram mot badrummet. Jag klarade inte av utfrysningen helt enkelt.

– Bra! Och du kan sätta på dig min cykelhjälm när du kommer in här, för jag har bajsat överallt i toaletten. Svarade hon och log åt mig när jag öppnade dörren.

Så gick det till när jag blev ägd av en 5 åring….

Nu när Freja och jag var vänner igen så låg jag bredvid henne på soffan medan hon ritade teckningar till Nova och Theo. Hon tyckte det var orättvist att både mamma, pappa och Lembit har bärbara datorer. Så hon ritade en varsin laptop till sig själv och twinsen, med en skärm fylld av hjärtan och knappar som var formade som stjärnor. Riktigt fina blev de faktiskt och det är onekligen inget problem med fantasin där inte! 

Sedan har jag även blivit utvisad från lek med dockskåpet. Freja har ett på sitt rum som vi lekt med, men tydligen leker inte jag på rätt sätt. Och min figur får inte längre bo där… 

Jag tycker att Darth Vader förtjänar ett tryggt hem efter allt han varit med om. Han har lite problem med sina känslor dock och högg ner muskelsmurfen med sitt lasersvärd efter en dispyt i köket. Det blev aningen stökigt, men när dockmamman skällde på Vader så började han karaktäristiskt att strypa henne med ”kraften”. Då fick jag inte leka mer, för det blev stökigt och barndockan blev rädd för Vader… Åh grymma värld! Varför händer allt mig? Ja ni kan väl höra av er om ni har ett hem för en svartklädd figur med jobbigt förflutet, han behöver som sagt ett tryggt hem som är fritt från stöddiga smurfar…

Eftersom jag inte längre får GÖRA NÅGONTING här hemma längre så kan jag väl inte göra mycket mer än sluta skriva för denna gång. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till Jenny som förmodligen var största anledningen till att jag avbröt min geniala utfrysning av min dotter….

I en mörkare tid, drar de kalla höstvindarna fram genom hembygden. Solen stiger saktare om morgonen, och kvällarna mörknar allt fortare. Små viskningar hörs om en best från ovan, som färdas ljudlöst uppe bland molnen innan den plötsligt slår ner som en blixt från klar himmel. Jag talar naturligtvis om, Draken… 

Barnen började bygga egna drakar nu i helgen, samtidigt som jag spenderade timmar på ett lampbyte i bilen som ni kanske minns om ni läst tidigare blogginlägg. Då använde de ett A4-papper, grillspett av trä och ett snöre. Men när de skulle få draken att flyga så gick det inget vidare, den var nog för tung. Precis som jag. Freja skrek ut sin förtvivlan på ängen så att Theo släppte sin drake och kom springandes till mig. När hon sedan kom in så kastade hon av sig sina skor och var så förbaskad och upprörd att hon tjöt av ilska. Jag lovade då att hålla utkik efter en riktig drake nästa gång jag åkte till affären. Då menade jag förstås en sådan man flyger med och ingen riktig drake likt Smaug. Han ligger nog gömd i någon bergsklyfta uppe i Åre nu och sussar till skidsäsongen drar igång ordentligt. Då kan han jaga renar och ekorrar på fjället, trassla in sig i skidliftarnas alla vajrar och skrämma alla rädda människor som hänger och dinglar där i liftarna, starta laviner med sitt höga vrål och äta sig mätt på tjockisar som jag som inte får till det rätta glidet i längdskidspåren. Hua, nej nu vill jag aldrig åka till Åre igen! Allt blev för verkligt… 

Sagt och gjort så hittade jag i alla fall en barndrake på rea när jag var i mataffären, så jag köpte en med mig hem. Den prövade vi sedan på vår lilla äng på baksidan när alla barnen kommit hem från förskolan igår. Det blåste inte så mycket, så de fick springa med draken så att den kunde flyga. Detta blev ju ganska jobbigt för barnen, men kul hade de! Theo orkade dock inte så mycket eftersom han varit febrig och sjuk, men han får försöka en annan gång. Och jag är glad att vår drake påminner mer om en snäll liten färgglad Pride-drake än den läskige Smaug från filmerna ”The Hobbit”…

Sjukdomar… Ja även jag har varit hängig nu, och idag insjuknade även Freja i feber. Hon låg på över 40 grader vid ett tilfälle och började nästan kräkas. Men lite medicin gjorde susen och nu är hon nere på 39 grader igen. Hon ligger mestadels och sover, även jag ligger utslagen bredvid. När Freja vaknade idag så startade hon genast sin enastående tankeverksamhet när hon fick veta att hon hade feber. 

– Måste jag stanna hemma från förskolan idag? Frågade hon.

– Ja du får stanna hemma med mig eftersom vi är sjuka. Annars smittar du kanske de andra barnen. Svarade jag.

– Oj! Ja om jag smittar alla andra barnen så blir det ju bara fröknarna kvar på förskolan. Då måste dom ju bara leka med varandra. Berättade hon och man kunde se hur hon målade upp bilder av detta i sitt lilla huvud.

Theo kan dock vara på förskolan med Nova, så de får troligen klara sig utan sin storasyster några dagar. Tråkigt nog så är det väl bara en tidsfråga innan Nova blir sjuk, eller Lembit. Men han kanske klarar sig eftersom han i princip lever i någon sorts karantän på sitt rum. Vi hoppas det i alla fall. Och Jenny med förstås. Men Jenny äter ju så himla mycket grönsaker och frukt säger hon, så hon blir ju aldrig sjuk. Frukt… Jo pyttsan! När det finns Tutti-Frutti godis… Man blir ju förbannad! 

När Freja piggnade till under en kort stund idag så ville hon rita. Det skulle bli en teckning till mig sa hon så jag fick inte tjuvkika. När hon var klar och räckte fram den till mig, så hade hon ritat mitt huvud på vad som såg ut som en häst…? Okej, hur tänkte vi här då frågade jag lite försiktigt. Men det skulle vara så sa hon, jag var en häst! Jag tog lite illa vid mig först och tänkte på ”Lacken” när hans farsa var full och sa att han såg ut som en häst. Det verkade ju plåga honom genom större delen av hans liv. Men jag sa inte så mycket mer, utan försökte intala mig att hon måste ha tänkt på mig som en centaur eller vad de heter. Ni vet, de där sagofigurerna där man är hälften häst och hälften människa. Så jag frågade Freja om detta, om hon ritat mig som en centaur. Men hon visste inte vad det var. Då googlade jag på det för att visa en bild av en centaur för henne. Men då fann jag denna…

Hahaha! Den är ju asbra! Oj vad jag började skratta, men valde att inte visa den för henne. Det skulle säkert bara väcka en massa frågor. Och jag var redan en liten smula upprörd över att jag bara var en vanlig häst på hennes teckning. Unge…

När hon fortsatte rita så började vi prata om laget i mitt hjärta, Djurgården! Jag vet inte varför, men jag ville förklara att det finns flera lag i Stockholm som man kan hålla på. Och att hon själv får välja vilket lag hon vill stötta om hon blir intresserad. Så jag visade en bild på alla tre klubbmärkena från Djurgården, Hammarby och AIK. Sedan frågade jag om det var något av dem som hon tycker lite extra mycket om. Hon pekade på Djurgårdsskölden, och frågade vilket märke jag tycker bäst om.

– Djurgården, men du får ju som sagt välja själv sedan. Svarade jag och kände att jag gjort något bra här i min uppfostran.

– Hm… Jag tycker nog alla är väldigt fina. Sa hon sedan och fortsatte rita hästar med pappas huvud på.

Nu känner jag mig inte lika diplomatisk längre. Jag ville nog innerst inne att hon bara ska tycka om Djurgården, precis som jag. Inte tycka att alla tre lagen är fina. Det tar emot, men jag som vuxen vet ju i alla fall hur jag ska handskas med detta. Operation utfrysning av sin egen dotter är nu påbörjad… 

Jag kan inte riktigt komma över detta och mår nu så himla dåligt att jag kanske faktiskt kommer att dö. Freja har dock däckat här nu igen så jag blir väl tvungen att tycka lite synd och ta hand om henne nu. Åh grymma värld! Ha d biff!

DAGENS JERKER går till alla som känner något för lagen AIK och Hammarby. Det kryllar av råttor i Solna och vart man än går på söder så luktar det kiss överallt. Usch så omogna människor det finns…

Detta blir ett allmänt klagoinlägg. Jag är bitter över att de enkla sakerna i livet ska räcka ut tungan åt mig, hela tiden känns det som… 

Ta den här jäkeln till exempel. Denna bananfluga och dennes femtioelvatusen polare som har nån sorts tidig oktoberfest hemma hos oss. Fy vad irriterande de är! De är i vägen när man ska laga mat, de sitter på köksskåpen och blänger, de har säkert flugsex på vår frukt, och sen så flyger de runt och är allmänt jobbiga! Jag gjorde en sådan där flugfälla med juice, honung, vinäger och en droppe diskmedel tidigare. Det tog en vecka men sen hade vi nästan blivit kvitt dem alla. Men sedan hade vi skördefest förra helgen och plockade in äpplen, björnbär och vindruvor från vår lustträdgård. Då hände något, och plötsligt är de överallt! I köket, i badrummet, ja till och med i tvättstugan! Jag vet inte hur många jag mördat, men det är ett stort antal. Sedan så vet jag att man ska hålla rent och hålla koll i alla avlopp eftersom de verkar hålla till där. Men hur lätt är det med små barn som strategiskt kan placera en vindruva under en stol, för att de inte var redo för den. Eller allt annat kladd som hör småbarnen till, det blir en evig kamp. Men nu har jag spolat ur sopkärlet utanför, där hade de äckliga grejer för sig kan jag säga, och en ny flugfälla är utplacerad i köket. Vad är det med mig och insekter? I villan var det hästmyrorna, här bananflugor… 

Sedan så skulle jag fixa en grej på bilen idag, händig som man är. Den ska in på kontrollbesiktning om en månad ungefär, och jag noterade hur en lampa till regskyltsbelysningen lagt av. Idag uppstod ett bra tillfälle att åtgärda detta tyckte jag. Freja var på barnkalas, Nova skulle tillbringa eftermiddagen med mormor Lena, och Theo har haft feber hela helgen. Så när jag kört ut respektive barn till respektive aktivitet kunde jag åka hem och ta tag i detta lilla lampbyte i lugn och ro. Men det började såklart jäklas. Jag kikade på problemet för någon vecka sedan men noterade då hur skruvarna rostat sönder och att man ej kunde skruva loss dem. Då försökte jag borra upp skallen på skruven så att jag kunde plocka isär allt och dra ut skruven med en tång. Men vet ni? Haha! Det gick inte, hihi! För när själva rosten lossnat från skruven så visade det sig att den måste varit gjord av titan eller något. Jag borrade och borrade, men det hände ingenting. Eller jo, de högkvalitativa metallborrarna från Bilbuttericks gick såklart sönder… Why god, why!

Men skam den som ger sig, I had one last ace up my sleeve. Min bror Tommy hade speciella bits som skruvar sig fast i gamla skruvar och sakta drar loss dem. En perfekt lösning! Fungerade det, nej! Bitsen är av kinesisk kvalitet, bilen av koreansk kvalitet, och skruvarna kommer som sagt från planeten Krypton. Ursäkta språket, men va F*N!!! Jag tappade tålamodet en smula och borrade hårdare. Sedan började jag bända med en skruvmejsel. Och nu är bilen en liten smula trasig… 

Det var nära där kan jag säga. Men efter mycket slit så lossnade skruvarna. Och även två plastfästen för skruvarna som höll lamporna på plats. Det mesta tycks vara gjort av plast på bakluckan. Länge leve asiatisk kvalité! Jag blev nästan förvånad över, att när jag kikade in i hålen där lamporna satt, så såg jag varken halm eller tidningspapper som ljudisolering. Det fanns faktisk ingen isolering alls, men det ska väl inte vara det i en baklucka då tänker jag. Mer hann jag inte göra för nu var det dags att hämta hem Freja från kalaset. To be continued… 

Väl hemma igen så fortsätter jag mitt lilla uppdrag med lampbytet. Freja och Theo håller sig inomhus med Jenny och en dödstrött Lembit. Så i lugn och ro kan jag byta ut de trasiga lamporna och kollar så att de nya lyser, det gjorde de! Jag skruvar ihop allt och plockar undan alla verktyg. Sedan ska jag bara starta bilen och kontrollera lamporna en sista gång. Då lyser de inte längre…

Åååååhh!!! Åh gud! Varför? Jag orkar inte! Det var bara att plocka isär allt IGEN och kontrollera vad som gått fel. På något vis hade glödlamporna lossnat ur respektive sockel eller vad det heter. Det var bara att klicka i dem och sedan skruva tillbaka allt. Nu fungerar allt som det ska, tack och lov. Men jag lovar att en helig ande busat med mig hela eftermiddagen när jag höll på. Det är annars inte normalt att ett glödlampsbyte ska ta flera timmar. Men med tanke på att jag tömde i stort sett hela min vokabulär av fula ord, och det är en hel del jag snappat upp genom åren, så är jag orolig över om det verkligen var en ande och inte en demon som jäklades med mig… Dags för ett besök ut till Djurö kyrka och den gode Yvonne, hon kan säkert hjälpa mig med min oro. 

Ikväll, i skrivande stund faktiskt, så spelas det ishockey! Sverige möter Team Europe i World Cup, och jag skulle sitta som klistrad framför TV:n. Vi skulle bara natta barnen först, och det var ju lättare sagt än gjort. För just ikväll är Theo speedad och ligger och rappar till Markoolio i sängen. Barn måste känna av att man har planer för kvällen så fort de somnat, för ikväll var det ingen lätt match. Hoppas Tre Kronor har en lättare match och vinner, sedan ser vi fram emot en final mot vad jag önskar blir ett stjärnspäckat Kanada. Ha d biff!

DAGENS JERKER har jag sparat på ett tag. Den går till herr Santos på jobbet! Jag trodde jag drog det längsta strået en fredag när jag lurade i honom att han var skyldig mig en frukostmacka. Min arbetsledare skulle komma senare den dagen, och han hade meddelat alla att om problem uppstår så skulle vi vända oss till herr Santos. Så det gjorde jag förstås, jag sa att jag blivit lovad en frukostmacka. Och om herr Santos nu inte ordnade detta skulle mitt morgonhumör ta överhanden och då blir jag vansinnigt grinig. Hehe, min ondskefulla plan var i full gång! Men då kom herr Santos springandes från kontoret.

– Eh, hade han lovat dig en macka? På riktigt? Frågade han nervöst.

– Ja. Jag skojar aldrig om mat. Svarade jag bestämt.

– Okej, eh… Förlåt, fan men här då. Sa han och räckte fram en stor servett på mitt bord och sprang därifrån.

Jag tittade misstänksamt på servetten, och vid en närmare titt insåg jag att jag blivit lurad. Den lurade hade blivit lurad! Där låg en skum macka med en ännu skummare fyllning. Du är en värdig motståndare herr Santos… 

Åh en sådan vecka det har varit! Jobb jobb, jobb jobb. Och lite ishockey förstås! Men det har varit många tidiga dagar denna vecka där jag börjat jobba klockan 05.00 eller 06.00, och att kliva upp runt fyratiden mitt i natten är inget som ligger mig varmt om hjärtat. Så det har blivit tidiga kvällar för mig, där jag nattat mig själv vid tiotiden varje kväll. Välbehövligt såklart, men samtidigt tråkigt för en nattuggla som jag… 

Något som ligger mig varmt om hjärtat, lite som en ostbåge ungefär, är ju denna ishockeyturnering som pågår just nu. World Cup! Svenska Tre Kronor förlorade mot Team North America på övertid i senaste matchen, men vann ändå gruppen och är klara för semifinal. Där möter de Team Europe, och matchen spelas på söndag. Då ska jag sitta klistrad framför TV:n och heja fram våra hockeyproffs. Heja Sverige! 

Som sagt, en väldigt lång arbetsvecka har det varit. Men nu idag så är det fredag, och det var en stund på förmiddagen då vi inte upplevde någon vidare fredagskänsla på jobbet. Direktören och jag sprang förtvivlat i cirklar kändes det som när vi jobbade.

– Fredagsmys! Var är du? Ropade jag högt och tydligt.

– Det finns inget mys här idag. Svarade direktören.

Jo men det måste det väl göra tänkte jag. Vi får väl anstränga oss lite bara.

– Jag ska lösa detta, med en bra låt som får fredagsmyskänslan att infinna sig. Sa jag och kan ha låtit väldigt bestämd.

– Det går inte. Det spelas inte bra musik på radio nuförtiden. Svarade direktören i förbifarten.

– Men jag kanske har nåt på mobilen vi kan lyssna på, så kopplar jag upp mig på högtalaren. Sa jag och började bläddra i musikmappen på telefonen.

– Vi behöver Rajmstajn (Rammstein)! Vrålade direktören från sitt hörn.

Rammstein, ja de är ju bra. Men om de bidrar med någon vidare känsla till fredagsmyset vet jag inte. Det började kännas hopplöst. Men då…

– Direktören! Jag har det, jag har hittat rätt låt! Ropade jag och sprang fram med högtalaren och vred på volymen.

I högtalaren spelades, ”I’ve got you under my skin” med Frank Sinatra. Både jag och direktören sken upp och ryktes med i tempot. Jag greppade en golvskrapa och dansade några avancerade danssteg med den till direktörens förtjusning.

– Du har gjort det! Nu är det banne mig fredagsmys, och nu hade du gjort Harry stolt. Sa direktören och svajade iväg lite läckert.

Harry ja, han har fått åka hem från sjukhuset nu men är fortsatt sjukskriven till mitten av oktober. Men det är väl bra om jag kan göra honom stolt på jobbet även fast han inte är där! Då har jag nog lyckats fylla hans skor ganska bra trots allt. Tänk vad lite Frank Sinatra kan förändra en dag i uppförsbacke för två förlorade själar. Sedan kunde vi följa upp med Rammstein, eller Rajmstajn som direktören uttalar det. Dagen tog sin vändning och blev en smula asbra! 

Idag hade jag lovat barnen middag från McDonalds, så det köpte jag med mig på vägen hem från jobbet. Happy Meals till alla barn med tillhörande leksak, denna gång någon sorts Pokemons. Nova och Theo fick den där gula kaninråttan, och Freja fick en blå ormfågel. Ja ni hör själva, my god… Vilken fantasi skaparna av Pokemon måsta ha som kommer på sådana konstiga figurer. Jag vill också ha fantasi…

Efter maten så ville de titta lite mer på filmen ”Den goda dinosaurien”. De tittade en stund på den igår innan de skulle sova. Och för er som inte sett den så kan jag berätta att det handlar om en liten grön dinosaurie, Arlo tror jag den heter. Arlo träffar på en liten människa, Pricken, som mer uppför sig likt en hund. Pricken är väldigt underhållande tycker jag, och kan göra väldigt intressanta saker under filmens gång. Bland annat så ylar Pricken som en varg. Det gav mig, en i efterhand, lite småkorkad idé…

– Vet ni barn! Att om ni kommer bort någon gång när vi är ute i skogen eller nåt, då kan ni yla så hör vi vart ni är och kan leta efter er. Smart va? Sa jag entusiastiskt.

– Yla? Som Pricken gör? Frågade barnen.

– Ja precis! Eller om ni tappar bort mig i mataffären, då kan ni yla efter mig. Skojade jag till det.

Då… Då började barnen yla här hemma. Och de slutade inte, de ylade i nästan en hel timme! Ända tills det var läggdags. Vet ni hur svårt det är att borsta tänderna på ett barn som insisterar på att yla samtidigt? Det gick inget vidare… Sedan kan man kanske tro att när Jenny gått upp med Nova och Theo för att natta dem, så skulle det bli tyst. Fel! Från sovrummet hördes det hur de ylade, och då ville Freja yla tillbaka. Men det avstyrde jag på ett tappert vis och tillslut avtog de små ylandena från övervåningen. Herregud, vad har jag gjort. Vilket monster jag har skapat! Men de låter lite gulliga ändå när de ylar och busar. Sedan är ju Theo så lik Pricken på nåt vis. Har ingen bra bild att jämföra med, men för mig är det glasklart! 

Nu vill jag ha fredagsmys på riktigt! Hoppas ni alla får en härlig helg. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till Tobbe på jobbet. Han försökte övertyga mig och Lennart om att hjärtat har fem klaffar eller kammare. Men både Lelle och jag som skolats i Haninges geniala grundskolor var bestämda på att hjärtat bara har fyra kammare. Vad har man det femte till i så fall? Har Tobbe extra mycket bra syre där inne? Jag ska googla detta ikväll, men jag är övertygad om att hjärtat bara har fyra kammare…