”Ja må han leva, igår! Ja må han leva, igår! Ja må han leva ut i hundrade år! Igår!”

Grattis lillebror Max! Ja nu har han blivit tonåring, 13 år fyllde han igår. Känns jättekonstigt, ska han växa och bli stor? Han har ju alltid varit så liten, min lilla lillebror. Haha, vilken märklig känsla. Men det är klart att han måste bli stor, och det blir roligt att följa hans utveckling nu i tonåren. Älskar dig lillebror!

Friska barn. Kan man använda de orden i samma mening i vår familj? Ja, vi har nästan aldrig friska barn. Så kan vi säga…
Theo har ju varit sjuk hela veckan, men nu mår han bättre. Vi träffade läkaren idag igen och det ser bättre ut. Öroninflammationen har börjat avta, och slemmet i luftstrupen har minskat. Hans inhalator som vi ger honom fungerar väldigt bra, tack och lov.
Men när Theo nu är på bättringsvägen så gör vi som vanligt, Nova tar över sjukdomarna. Hon var väldigt kinkig igår, så vi anade oråd och lät läkaren undersöka henne med idag. Och mycket riktigt, nu har hon också fått öroninflammation…
Så det här med friska barn, det är bara en myt. En legend. Så det är väl tur att jag tror på sådant…

Tänk att man kan bli så lycklig över att få träffa gamla bekanta! För igår dök två personer upp på jobbet, två gamla kollegor kan man säga. Nämligen Mange och Patrik!
Under mina år i byggsvängen så träffade jag dessa trevliga och resliga (de är båda minst 2.5m långa) herrar nästan varje morgon hos grossisten där vi köpte vårt material. Så nu när de kom för att isolera rör i våra produktionslokaler blev jag lite lyrisk. Vi hann tyvärr inte prata så mycket, men det var kul att ses i alla fall. De hann med att poängtera att min frisyr var fin. Tack! Den har jag ju inte riktigt valt själv, som jag nämt i tidigare blogginlägg. Jag har ju inget hår kvar snart, så vad ska jag göra. Finns bara en accepterad frisyr för oss tunnhåriga och utan hår, det är rakat. Sedan finns ju den omtalade frisyren där man kammar håret från sidorna över flinten uppe på skallen. INTE OKEJ! Som mr Earnie McCracken här…

Men jag tycker i alla fall att det var skoj att träffas igen, och gick hem med många gamla minnen som kom tillbaka. Främst vår resa till Florida, där de tog de väl hand om mig. En av de roligaste resorna jag gjort! Hoppas de kommer tillbaka och isolerar lite på jobbet snart igen. Det gäller även dig Jocke! Kan ni ragga lite jobb i mina hemtrakter någon gång så att jag får äta en riktig byggarlunch igen! Kaffe också, med mjölk tack!

Nu har vi snart sett klart på andra säsongen av The Walking Dead. Jag blir bara arg nu när jag tittar. Inte för att den är dålig, tvärtom! Den är bra, MEN så jobbig att titta på att man rycks med i deras elände. Hoppas verkligen vi slipper uppleva något liknande i verkliga livet, för alla de jobbiga beslut de måste ta i den serien kan man ju omöjligt leva med. Och sedan är zombies inget för mig. De bits…

Nu ska jag försöka sova och INTE lyssna efter väsande ljud utanför fönstret. Sov gott med ett öga öppet, ha d biff!

DAGENS JERKER går till manusförfattarna av serien The Walking Dead, fan va jobbiga ni är!
Och det känns bättre om även Tessan och Billy får utmärkelsen för att låtit mig övertalas till att titta på detta….

På kanalen med överlägset mest reklam, TV4, dyker hon ibland upp och bakar smaskiga saker. Jag pratar om Leila, min nya fiende…

Hon får allt att se så enkelt och elegant ut. Så när jag googlade på ett recept för att göra en hederliga kladdkaka föll valet på hennes variant. På bilden ser den ju onekligen smarrig ut, och har sjunkit ihop till en härligt kladdig sörja i mitten. Den kommer bli perfekt!
Igår eftermiddag kom goda vänner förbi, vi snackar mannen med de tappade kärlekskilona och en profil som liknar självaste Tom Cruise. Ni förstår väl att det bara är Mogge som passar in på den beskrivningen. Med sig hade han såklart sin bättre hälft, Amanda!
När man får finbesök så tyckte både Freja och jag att nu bakar vi Leilas kladdkaka till fikat. Det gick smidigt, Freja slickade rent bunke och visp, sedan åkte läckerheten in i ugnen. Vad som hände sedan är ett mysterium. För när kakan var klar och senare skulle serveras var den stenhård. Torr och helt värdelös! Nja, inte helt värdelös kanske. Den skulle duga gott som ”fot” åt ett parasoll, eller rankas som ett farligt vapen i krig när Ryssland anfaller. Trist! Spelade ingen roll hur mycket grädde vi hade på, för den vart så misslyckad. Så nu är du med på min svarta lista Leila…

Idag åkte vi in med Theo till Skärgårdsakuten. Twinsen har varit sjuka sedan förra veckan, men nu på morgonen var han alldeles hängig och slö. Han andades tungt och ryckigt, så vi blev lite oroliga. När vi träffade läkaren så tyckte han att det rosslade när han andades, och han kunde även konstatera att Theo hade öroninflammation. Stackars lilla pojken…
Efter undersökningen så skickades vi vidare. Theo fick andas in någon sorts gas som förhoppningsvis skulle underlätta andningen. Efter ett tag fick han även lämna blodprov för att se om han hade några infektioner. Sedan tillbaka och andas den där gasen igen. Han var så jäkla duktig, jag blev så imponerad. Han var inte rädd eller ledsen en endaste gång, utan satt hela tiden i mitt knä och såg aningen fundersam ut. Och man känner sig själv väldigt liten på jorden när man ser sitt barn med syrgasmask och annat läskigt. Men han var lugn, även om han hade en minuts raseri över plåstret han lyckades slita av sig efter blodprovet.
När vi fått hjälp med andningen och lämnat blodprovet fick vi vänta på läkaren en stund. Sedan blev vi inkallade igen för en ny undersökning. Då beslutade läkaren att vi skulle få hämta ut egen andningsutrustning eller vad det heter, och en sorts inhalator som man kopplade på denna. Det fungerar som en astmamedicin ungefär och hjälper Theo när han får svårt att andas.
Så nu är vi hemma igen och jag har säkert fått gasa honom tre gånger redan. Men nu sover han bra för första gången på många dagar. Imorgon ska vi tillbaka för uppföljning och en ny undersökning direkt på morgonen. De vill kolla att det inte försämras under veckan, så jag vet inte om vi kanske måste åka in varje dag tills det blir bättre. Det får vi se…

Freja ska nog passa sig lite, jag uppskattade inte alls det hon sa på förskolan när jag hämtade henne idag.
– Han är stor och tjock, min pappa! Sa hon och visade med stora gester att hennes pappa har jättestor mage.
Men hallå där! Vad är det för påhopp? Innan jag förstod att hon bara citerade Pippi, från filmen när hennes pappa är fången hos sjörövarna, så blev jag väldigt illa berörd. Men hon bara skrattade! Kändes inget vidare att vid 34 unga år bli jämförd med en gammal Beppe Wolgers modell större. Icke roligt! Freja får snart Pippi Långstrump förbud här hemma…

När vi ändå är inne på ämnet med ouppfostrade barn, så vill jag berätta vad jag utsattes för igår kväll. Det är faktiskt så himla synd om mig…
Jag skulle natta twinsen, och hade lagt båda två i vår säng. Där låg jag med Theo på ena sidan, och Nova på den andra. Som vanligt! Då sätter sig Theo upp och börjar veva med armarna och vrålar så maskulint han kunde framför ansiktet på mig. Detta gör att jag flyttar upp händerna mot ansiktet, eftersom jag råkat illa ut förut. Då skrattar han, och när jag slappnar av för en sekund så släpper jag uppmärksamheten över Nova. Hon har nu satt sig upp även hon, men med ryggen mot mig. Sedan small det bara till, och nästan svartnade för ögonen på mig. Hon kastade sig rakt bakåt och med sitt bakhuvud skallade hon pappas skrotum. Pappa blev tyst, och fick svårt att andas lite. Theo tar då till ett tjuvknep och nyper min näsa, jättehårt! Jag fattade inte vad som försiggick, och hann inte mer än ta bort hans hand från min näsa och lägga ner honom bredvid mig innan nästa attack kom.
– Theo, ligg stilla här nu bredvid pap… Jag hann inte avsluta meningen innan Nova skulle tysta mig och smackade sin napp rätt på min mun.
Det gjorde lite ont. Så jag tog tag och lade ner henne bredvid mig, precis som jag nyss gjorde med Theo. Då börjar båda skratta, och har jätteroligt. När chocken över Theos plötsliga vrål lagt sig, känseln i skrotum sakta smugit sig tillbaka, näsan slutat värka och läpparna slutade svullna, då kunde även jag skratta åt den konstigaste minuten i mitt liv…

Det blev ett sent inlägg idag, mycket på grund av spänningen i den sista avgörande matchen i kvalserien i ishockeyn. Men det gick vägen, stort grattis till Djurgårdens IF som nu är tillbaka i högsta serien igen. Underbart!
Hoppas fler än jag är glada över detta. Nu kommer jag sova gott, ha d biff!

DAGENS JERKER går till twinsen efter att ha misshandlat sin far igår kväll…

Hej Bullen. Jag är 34 år, och har ett problem…

Mitt hår ger mig inte så stora valmöjligheter längre. Alla dessa fina frisyrer vi har att välja på, är bara något jag önskar att jag kunde ha själv. Nu måste jag raka mitt huvud för att ha någon form av frisyr. Annars får jag dela mitt höga hårfäste och frisyr med Johan Rheborg.

Jag vet inte vad jag ska göra. Ett tag lät jag håret växa ut igen, men det liknade mer ogrästuvor på en golf green. Sedan var jag en riktig hårding med kortsnaggad tuppkam! Men med tiden uppstod väsentliga ”luckor” i tuppkammen. Den började i fram långt upp på toppen av skallen, sedan uppstod en ofrivillig lucka på bakre delen av huvudet. Innan den återuppstod och dök ner i nacken. Det blev två tuppkammar det, inget vidare snyggt.
Sedan har vi ju den eviga frågan, vilket shampoo skall jag använda? Det finns ju olika varianter att välja på. Shampoo för ”normalt hår”, men jag tvivlar på att den utspridda lilla odlingen av hår jag har kan kallas normalt. Shampoo för ”torrt hår”, ja jag går sällan runt med vått hår så det kunde väl vara något. Eller? Shampoo för ”extra volym”, men snälla ni…
Snälla Bullen, vad ska jag göra? Jag vet inte hur mycket mer jag klarar av, hur lär jag mig trivas i min ”icke-hår-frisyr”?
Och kom ihåg, att det är inte personen i brevet som skrivit brevet…

Jag saknar saker har jag upptäckt. Det är främst en sak jag saknar sedan vi fick barn. Något jag inte ens tänkte på eller verkligen uppskattade innan våra barn kom till världen. Nämligen att få gå på toaletten… Ensam… I lugn och ro…
Som det är nu hinner man ibland knappt knäppa upp brallorna innan någon rycker i handtaget.
– Pappa, är du där?
– Ja, jag är här inne…
– Bajsar du?
– Nej nej nej, jag skriver lite på min femte symfoni bara…
Det spelar heller ingen roll om man håller sig tills alla barnen somnat. För så fort du går in i badrummet och är på väg att finna din inre frid, då låter det i babymonitorn. De är som ett tidsinställt larm eller något. För så fort din puls börjar sjunka, du har satt dig till rätta med senaste Jula katalogen och ska precis sväva ut i kosmos för att uträtta ditt dagliga behov. Då blir du avbruten och får rusa ut igen…
Sedan har vi tillfällena när du springer in i panik för att tömma urinblåsan som har satt nytt storleksrekord och är påväg att spricka. Då bankas det genast på dörren, oftast är det Freja.
– Jag vill komma in!
– Pappa kissar.
– Kissar du?
– Ja pappa kissar.
– Men jag vill komma in nuuuuu!!
Man får nypa av och öppna dörren för att få tyst på henne. Sedan går det inte att kissa igen på ett tag, hur gärna man än vill. Alla de stunder när man kunde gå på toaletten i lugn och ro är helt bortblåsta. Jag funderar starkt på att bygga ett eget utedass, där får jag förhoppningsvis vara ifred…

Freja ja, hon kan ha gått in i en ny trotsperiod nu. Den är påfrestande kan jag lova, men även lite rolig. Speciellt när hon argumenterar för sin sak, som det här med glass till exempel. Om vi sitter vid bordet och äter middag så får vi förklara varje helg, att EFTER maten får man glass.
– Jag vill ha glass. Säger Freja.
– Du kan få glass när du ätit färdigt. Svarar vi lugnt.
– Då har jag ätit färdigt nu! Säger hon och skiner upp.
– Men du har knappt ätit någon mat, ät lite mat nu först innan du får en glass. Förklarar vi vänligt.
– Nej! Jag vill äta glass nu! Säger hon bestämt.
– Freja, du vet att du får ta glass efter maten. Annars får du ont i magen. Förklarar vi.
– Jag kan äta glass först, sen mat! Erbjuder hon sig.
– Nej Freja, det går inte. Då orkar du ingen mat sen. Det är mycket bättre att äta mat, så gör det så lovar vi att du får ta en glass sen. Fortsätter vi förklara.
– Nej! Jag vill ha glass nu! Om jag äter mer mat så kräks jag! Säger hon högt.
– Mår du dåligt? Annars kommer du inte kräkas, magen behöver mat. Så att du orkar leka och må bra. Ät din mat nu Freja så kan vi äta glass efteråt. Säger vi vänligt.
– Nej det gör man inte! Jag vill ha glass nnnnnnu!
Såhär fortsätter diskussionen. Hon har blivit väldigt envis, vilket inte alltid är så roligt. Men vi får stå på oss och inte ge vika, för då kommer hon garanterat utnyttja det. Smart som hon är vår bestämda lilla prinsessa.

Nu är det ju helg, och det var dags för mig att ge mig ut och springa igen. Det gick förvånansvärt bra! Putsade till den totala tiden med nästan 5 minuter, det var ju roligt. Och jag mötte nog inte en endaste människa på vägen, vad jag minns. Fast det är klart, jag ser ju fläckar i olika färger när jag springer där och flåsar. Tror inte min kropp är byggd för att springa, den larmar ju på alla sätt den kan. Imorrn svimmar jag väl på vägen någonstans, när kroppen gör ett sista desperat försök att påkalla min uppmärksamhet… Run fat boy! Run!

Ja men då får det väl räcka för idag, imorgon väntar en ny löprunda så det är dags att sova. Trevlig lördag på er. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till alla företag som tillverkar shampoon. Varför finns inget shampoo som riktar sig till oss med ”lite hår”? Eller ”Flintis shampoo”? Detta måste utredas och svar krävas! Jag må ha lite hår, men jag vill ta hand om det lilla jag har. Annars lutar det åt en ny tatuering…

Det skrivs och talas fortfarande om den djurgårdssupporter som misshandlades till döds i söndags. Det tycker jag är bra, vi får inte glömma en sådan tragedi så lätt. Nu hoppas jag att det blev vändpunkten, och att alla drar åt samma håll efter detta. Och att dessa rötägg till supporters fångas upp i ett tidigt skede och får hjälp, innan det behöver sluta med ett nytt dödsfall…

Denna vecka har jag tillagat två middagar som innehållit min nemesis i matens smakrika värld. Nämligen chili…
Det fick räcka med en röd chili per maträtt, för säkerhets skull. Först i en fläskfilégryta som blev jättegod, där Jenny kände lite sting i eftersmaken. Men inte jag, märkligt nog. Sedan följde vi upp med en chilibaserad pastarätt igår, som även innehöll kyckling och sparris. Mums! Kände ingen brännande chilismak denna gången heller. Hur tålig har jag blivit egentligen?
Det var värt att firas med vågen, oooeeyy! Även om denna minivåg jag utförde till min ära mer liknande ett sprattlande och pluffsigt skadeskjutet djur. Men jag tror bestämt att jag tuffat till mig och inte är lika känslig för stark mat längre. För någon vecka sedan när vi åt tacos här hemma, ja då briljerade jag för fullt med en mediumsås. Inte den milda som nästan golvat mig tidigare. Jag är nog tuffare än somliga tror!

Glöm ej att tvätta händerna direkt när ni är klara efter att ha hanterat chilin. För er som inte redan vet det, så svider det väldig mycket i ögonen om ni är där med fingret och petar. Det fick jag, eh… Höra av en kompis…

Freja ställde sig upp i kökssoffan när vi åt tidigare här hemma.
– Titta pappa! Sa hon nöjt.
Sedan drog hon ner strumpbyxorna, och moonade… Jäkla påhitt…

Vill inte skriva mycket mer om den saken. Avslutar istället med ett citat av Jonas Gardell.
”Om gud ville att män inte skulle göra helikoptern så skulle han inte gjort våra könsorgan så helikoptriga!”
Nu blickar vi framåt mot en helg med fint väder! Hoppas jag… Ha det biff!

DAGENS JERKER går till Sune. Har ingen som förtjänat utmärkelsen. Sedan hotade jag att utnämna den som lurade mig 1:a april. Men det gjorde ingen, så Sune du får den utmärkelsen också…

Dystert. Bittert. Så jäkla onödigt! En person misshandlades till döds innan matchen mellan Helsingborg och Djurgården…

Det går att läsa om detta i varje dagstidning, det pratas om det på nyheterna. Det spekuleras i det ena och det andra, hur ska man komma till rätta med problemet. Jag tänker inte skriva mycket mer om detta, det gör så många andra så flitigt ändå. Och ännu verkar inte all information kommit fram. För mig har en okänd fyrbarnsfar dött, helt i onödan. En djurgårdssupporter som tydligen backade undan för att undvika bråk men som ändå överfölls med flaskor, sparkar och slag. Sjukt. Så äckligt sjuk. Vila i frid…

När vi åkte hem från Linda i söndags så somnade twinsen i bilen. Men Freja var vaken, och när vi nästan var hemma så hörde jag henne ropa från baksätet längst bak i bilen.
– Pappa! Sjunger dom om rumpor och snippor? Frågade hon.
– Hm, nja nästan. Det handlar om en som blir skjuten i rumpan. Förklarade jag.
Det var låten ”Bubblegoose” av South Park gänget. Så lite rätt var det.
– Rumpor! Sjunger dom om rumpor? Frågade hon igen.
– Hm, ja… Svarade jag.
Hur kunde hon veta det, nu kan jag ju inte lyssna på den när hon är i närheten. Den som är så bra, men vilka signaler skickar man ut då? Att som förälder lyssna på rumpmusik inför sin 3-åriga dotter, aj aj…

Tänkte avsluta med en bild tagen av polisen i Farsta. Detta är inget aprilskämt, den publicerades nämligen igår.
De fick in ett larm om att en tagen medmänniska hittat något som liknar en mina på vägen. Polis var snabbt på plats, detta var minan de fann.

Nu måste jag jobba vidare. Så ta hand om varandra och gör vad ni känner att ni kan göra för att stoppa våldet inom fotbollen. #deträckernu
Ha d biff!

DAGENS JERKER går till den som lurar mig idag. Varning!

Vilken helg! Jag syftar självklart på den fina idrottsföreningen Djurgårdens IF och dess framgångar. Igår vann de sin ishockeymatch borta mot Rögle, och tog sig därmed upp på en blivande SHL-plats tabellen. Bara tre matcher återstår, kämpa hela vägen fram nu!
Sedan var det premiär för årets första seriematch i Allsvenskan. Bortamatch mot Helsingborg, det slutade med att matchen bröts. Supportrar sprang in på planen, mer vet jag inte just nu. Trist…

Frejas mage höll sig i nästan en vecka innan den tömdes denna gång. Igår kom äntligen ett lass bajs och direkt piggnade hon till. Febern försvann och en gladare treåring får man leta efter. Härligt för henne, nu vill vi att medicinen kickar igång så att de små tarmarna töms varje dag.
Vill bara skriva en rad om twinsen här nu. För igår roades jag mycket av dem när de satt på golvet och lekte.
De har en leksak med klossar, det är en pinne på en platta som man ska trä på dessa runda klossar med ett hål i mitten. Theo har blivit väldigt skicklig på detta, han trär ej på dem i ”rätt” ordning. Men har får på alla klossarna på pinnen nu utan större problem. Nova har väl inte varit lika intresserad av denna leksak tidigare, men nu satt hon och studerade honom när han pillade dit klossarna. När han var klar så påpekade jag för honom att han varit duktig och att det blev jättebra, sedan applåderade jag honom för att verkligen visa att det han gjort var så bra. Nova som mest suttit bredvid tog då tag i hans skapelse av klossar och hällde ut dem på golvet. Sedan kastade hon bort plattan med pinnen på, och vände sig mot mig och applåderade sig själv. Först blev jag lite ställd, men självklart så fick hon lite beröm efteråt. Innan jag hann applådera henne så var Theo helt lyrisk och klappade händerna han med. Nu kastade de runt sina klossar och applåderade varandra, istället för att stillsamt bygga med dem. Har jag mig själv att skylla för denna utveckling?

Idag var det dags att ge sig ut på löprunda igen, och det gick väl bra. Det var fortfarande punka på nya löparskorna, lungorna brann och magen guppade även idag när jag sprang. Det positiva är väl att jag inte kände att det var nödvändigt att skrika inombords på de jag stötte på, som jag gjorde igår. Utom möjligen den där rösten i motionsappen på mobilen som aldrig verkar nöjd. Det går för långsamt och det är för kort sträcka. Om jag bara visste var du bodde din jäkla robotröst…
Det är fortfarande jobbigt att möta andra som är ute och joggar. De håller högre tempo och jag känner mig uttittad. Jag funderar på att ge alla jag möter en galen blick, så kanske de blir rädda. Det bästa vore om de väjde ut i skogen när de såg mig komma, det får bli ett nytt mål för mig att jobba på. Jag skulle förmodligen möta färre om jag sprang spåren i skogen här ute. Men det är inte 100% fritt från zombies vad jag vet. Och jag vill inte bli jagad av dem i skogen när jag inte har mitt armborst med mig. Trots att de är långsamma så skulle de förmodligen hinna ifatt mig eftersom jag är så trött och andfådd när jag kommer joggande…
Men nu har jag gjort två löparrundor som jag planerade denna vecka. Sedan skrattar nog många åt den korta sträckan som jag tar god tid på mig att fullborda. Det är väl bara en simpel uppvärmning för de som är vana och rutinerade motionärer. Men jag är fet, prova själva att springa med en punkterad pilatesboll knuten på magen som guppar när ni springer. Ingen lätt match. Men löpning har aldrig varit min starka sida när det gäller idrott. Det har nog inget när jag tänker efter. Eller jo, på innebandyn är jag en fenomenal ledare med ett hejdundrans slagskott (som aldrig träffar mål). Har nog alltid haft snyggast svettband också när jag tänker efter…
Får se om jag kommer ut även nästa vecka, vi får hoppas det!

Vi har även firat födelsedagar! Först fyllde svärfar a.k.a morfar Roger år, idag fyller min underbara syster Linda år, och imorgon är det min farmor Gunnels födelsedag. Men vi firade min farmor redan idag när vi var hemma hos min syster och gratulerade henne.
Det var trevligt, massor av smaskiga saker att äta och full fläkt på barnen. Som tur är så är vi ju många som kan hjälpas åt vid dessa tillfällen, annars blir det härdsmälta inombords. Lite frustrerande att se min höggravida syster med stora magen, och samtidigt inse att min mage är större…
Men nu har ju allt gått bra, så stort grattis till er alla!

Glöm ej att det nu är sommartid som gäller! Vill ju inte att någon ska komma försent till jobbet imorrn. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till min sambo, Jenny. Jag har lagt Theo på skötbordet och byter en sådan där bejublande bajsblöja som alla föräldrar älskar. När jag sedan stoppar handen i blöjpaketet för att ta ut en ny blöja känns något annorlunda. Det var något kletigt och blött i paketet. Till min STORA besvikelse så har tydligen Jenny valt att göra om ett tomt blöjpaket till en soppåse, och låtit det ligga kvar vid blöjpaketen. Vet ej varför, när vi har en soptunna på golvet. Där i låg gamla tvättlappar och en eller två begagnade blöjor. Tack va fräscht! Fick sanera handen med tvål och sprit, nästa gång kanske man kan låta bli att lägga tomma blöjpaket/soppåsen bland blöjpaketen. Så behöver vi inte uppleva detta igen…

”Fy fan! Ta i nu din gris! Spring! Oj oj oj! Är jag framme snart? Inte det nej, okej jag har den…”

Idag tog jag mina första löpsteg sedan rusningen mot semlorna i lunchrummet på fettisdagen tidigare i år. Låt mig berätta hur det gick…
När twinsen somnat efter frukosten så gjorde jag mig redo. Laddade mobilen med bra musik och sedan på med kläderna. Jenny tyckte nog att jag såg ut som en maratonlöpare i mina fina kläder, därav det dolda flinet när hon passerade mig i hallen.
– Skratta du! Jag kommer bli smärt och verkligen jättefin! Ropade jag högt och maskulint inombords efter henne.
Jenny tycker detta ska bli bra för min hälsa, att komma ut och röra på mig. Så jag har hennes fulla stöd i denna dumhet jag nu ger mig in på.
Sedan gav jag mig iväg, när jag passerade tomtgränsen började jag springa. I höjd med grannens brevlåda två hus längre ner på gatan, kom första hindret. Vet ej om det var hemlängtan, men jag ville bara vända hem igen. Samtidigt upptäckte jag hur magen guppade alltmer, jag befann mig i en liten nedförsbacke.
– Oj oj! Sa jag till mig själv.
Det var ingen idé att stanna nu när jag fått upp farten. Jag sprang majestätiskt ner för hela backen, och när vägen planade ut i en vägkorsning fick jag äntligen stopp på mig själv. Mina lungor brann kändes det som. POFF POFF!! Och de där himla bra aerodynamiska luftkuddarna i hälen på skorna verkade jag ha punkterat…
Jag insåg min begränsning och började gå en sträcka istället. Efter ett tag kom jag fram till en T-korsning, och där kom en annan människa i träningskläder.
– Åh nej, du ska väl inte till vänster där framme du med. Tänkte jag för mig själv.
Jag började jogga igen, så att jag ser allvarlig ut med min träning. Kanske skulle personen bli lite ängslig och ta en annan väg. Magen började guppa sådär igen när jag sprang. Det borde få den andra att välja en annan väg. Jag hann först fram och fortsatte min planerade rutt. Men tänk om personen joggar efter mig längs samma väg. Jag kan ju inte sluta springa när jag har någon annan bakom, då blir jag ju omsprungen. Ska jag vända mig om och kika? Nej då blir det ju uppenbart att jag tittar för att se om personen följer efter mig.
– Fan ta dig psykolog som övertalade mig till denna dumhet! Skrek jag med andfådd röst inombords.
Tillslut tog fetman ut sin rätt. Jag var tvungen att sluta guppa fram med magen och sakta ner. Jag misstänker att jag var knallröd eller likblek i ansiktet, men jag var tvungen att vända mig om ändå för att se om personen var bakom mig eller ej. Det fanns ingen där. Jag har alltså varit nära döden här nu helt i onödan. Det gjorde mig bara ännu mer upprörd på min psykolog som övertalat mig till detta. Men det blir nog bra i slutändan, försöker jag intala mig själv…
Nu lugnade jag mig och gick mestadels i rask takt resten av vägen. De långa uppförsbackarna gjorde att jag valde detta. Efter ett tag så var jag ju nästan tillbaka där jag började. Men den vänliga rösten i min motionsapp påpekade var 5:e minut vilket lågt tempo jag hade och att jag inte ens gått en halv mil. I min förvirring så fortsatte jag på något vis, ännu mer backar. Och varje gång jag såg någon på håll så började jag springa och se professionell ut. Sedan när jag passerat dem med tungan hängandes och andnöden runt hörnet så började jag gå igen. Åh grymma värld!
Nu var jag nästan hemma igen. Men jag såg sedan på motionsappen när jag gått i mål hemma, att jag mest irrat runt i cirklar. Detta var jobbigt, dumt och väldigt nyttigt! Nu hoppas jag att jag orkar ut imorgon igen, om jag nu inte ligger orörlig med träningsvärk när jag vaknar. Men som min far brukar säga väldigt peppande, att är huvudet dumt får kroppen lida.

Vi har börjat titta på serien The Walking Dead. Enligt flera så ska den vara väldigt bra, och jag vet några som gillar den oerhört mycket (Tessan & Billy). Vi har nu sett fyra avsnitt tror jag, och man fastnar. Jag tycker absolut inte om zombies och andra sorters monster, men tack vare att den inte är så ”grisig” så går det bra. Den är mer spännande, på ett obehagligt vis. Igår när vi skulle sova så kollade jag om jag låst ytterdörren flera gånger. Bara för att vara säker. Sedan när Jenny sover så gör hon zombie-ljud har jag märkt. Läskigt! Måste köpa varsitt armborst till hela familjen, så att vi är redo när de väl kommer. Planerade även inköp av feta brädor på Bygg-Ole till att spika för alla fönster. Sen kunde jag somna. Vad har jag gett mig in på…

Nu nalkas det middag. Med tanke på hur mycket jag ansträngt denna enorma kropp idag så behöver jag mat, mycket mat! Trevlig lördag på er. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till min psykolog, Tessan och Billy. Ni har lurat mig…

Tillbaks på ruta ett. Nja, nästan i alla fall…

Freja fick sluta med sin medicin förra veckan, eftersom hon fick det jobbigt med halsont och hosta av den. Sedan fick vi ingen ny medicin förrän i onsdags. Detta har lett till att hon ej har bajsat på hela veckan, och nu ligger hon med feber. Hon vill inte äta, inte leka eller någonting. Det känns onödigt och synd att vi inte kunde få en ny medicin på en gång, för nu är vi tillbaka där allt började.
– Hjälp, stackars mig. Jag har feber. Åh! Beklagar hon sig där hon ligger på soffan.
Men i onsdags träffade hon sin läkare igen. Då verkade det ändå inte så farligt, utan allt gick bra och hon fick klistermärken av doktorn. Det fick mig att minnas när vi var på 3-års kontroll på BVC förra veckan. Det var inte den vanliga barnsköterskan som vi brukar gå till, utan en annan denna gång. Och när hon var klar där så fick hon först inget klistermärke.
– Men, får jag inget klistermärke? Vart är klistermärket då? Frågade hon.
– Haha, det höll jag ju på att glömma. Klart att du ska få ett märke. Sa barnsköterskan och plockade genast fram burken med klistermärken.
Hon har verkligen koll våran lilla Freja. Och nu har hon ätit sin nya medicin i två dagar, så vi får hoppas att den gör lite nytta snart. För det vore otroligt jobbigt att börja om med allt igen. Kan inte göra annat än att hoppas på det bästa, som vanligt.

Såhär ser vår lilla låda ut nu, med fröna vi planterade förra veckan. Nu växer det i alla krukor, hoppas det fortsätter så! Vet dock inte riktigt vad vi ska göra härnäst. Man måste väl plantera om dem snart, eller nåt. Jag får googla lite och finna svar. Så att vår blivande lilla EKO-trädgård inte dör…

Igår var jag hos psykologen igen. Spännande! Jag som trodde jag skulle få ligga på en soffa och öppna upp mig tills jag brast ut i gråt. Men så blev det inte alls, det var ju synd…
Istället började vi med att redogöra hur en vanlig dag för mig ser ut. Från det att jag går upp på morgonen tills dess att jag går upp dagen efter. Vad hinner jag med under ett dygn? En hel del uppenbarligen. Hon kunde snabbt konstatera att det var ont om tillfällen och tid för återhämtning. Att kroppen aldrig hinner varva ner så pass mycket under dagen, inte förrän sent på kvällen. Och så kan jag förstås känna såklart, det är full rulle från morgonen tills barnen somnat på kvällen. Då känner jag själv att man börjar varva ner.
– Men man kan sätta kroppen i automatisk återhämtning. Det gör man genom att träna eller motionera. Det skulle du behöva. Sa min f.d psykolog och log.
Efter det uttalandet så var jag tvungen att byta psykolog. Att säga något sådant gjorde mig bara mer stressad, och dessutom fick hon mig att känna mig smällfet. Schweinhundt!
Eller, nja. Jag förstod efter någon sekunds ilska och eftertanke att hon bara ville mig väl. Vi kom överens om att jag ska försöka komma igång och motionera. Det blir kanske svårt att klämma in det under en vardag, då har jag ju bara tid på kvällen. Och då är det tydligen inte optimalt att träna för min del, eftersom jag då kan få svårt att varva ner i tid för att sova på kvällen. Så vi börjar med att springa lite på helgerna. Då har jag mer tid att ge mig ut och springa, flera mil om det behövs. Men det räcker nog med 30 meter i början, innan jag nästan dör. Sedan kommer väl allt studsande göra att magen dallrar i flera minuter när jag väl stannat. Så vi börjar med ”babysteps”, sedan ökar vi på successivt. Om någon vecka kommer jag nog se ut såhär…

Efter besöket hos psykologen så slog jag mig ner i soffan hemma. Barnen tittade på ”Pippi Långstrump på de sju haven”, en favorit. Jag tycker man ska hylla Martin Ljung lite extra för hans roll som Jocke med kniven. Han är ju jätterolig med sina miner och sitt kroppsspråk.
”Men, var är min kniv? Vem farao har tagit min kniv? Utan den så kan jag ju inte heta Jocke med kniven längre, eller någonting. Jag är ingenting!”
Fantastiskt rolig! Bästa piraten på TV någonsin, efter Jack Sparrow såklart.

Nu ska jag tydligen klappa på Frejas mage igen. Ni andra får ha en trevlig helg, ha d biff!

DAGENS JERKER går till psykologen som indirekt kallade mig tjocksmock…

Idag har jag fått lära mig något nytt! Något som verkar intressant, och som jag redan börjat fördjupa mig i…

KALEVALA, har någon hört talats om det? Inte jag, förrän idag. Efter att ha samtalat med Pekka på jobbet om huruvida Finland såg på den nordiska mytologin. Han förklarade att de hade en egen forntida berättelse, eller urmoder så att säga. Finlands nationalepos om Kalevala.
Detta lät intressant, så jag började redan på lunchen utforska detta. Det jag snabbt konstaterade var att personernas namn i berättelserna var långa och svåra att uttala. Jag blev upplyst om att mitt finska uttal var mycket underhållande, tack Kaisa för den vassa piken. Till skillnad mot de nordiska asarna Oden, Tor, Frej och Loke som har korta och relativt enkla namn. Så heter dessa Väinämöinen, Ilmarinen, Lämminkäinen och Joukahainen. Hur ska jag ens ha en chans att lägga dessa på minnet? Det fanns en maskin som heter Sampo och någon brutta som heter Aino, det minns jag. Men mer har inte fastnat, jag får ta en sak i taget här känner jag.
Jag har heller inte känt något samband med någon av figurerna i Kalevala. Det gjorde jag däremot omgående när jag läste om den nordiska mytologin. Det fanns en gud som påminde om mig mer än någon annan. Oden son, Tor. Troligen eftersom han är modig och människornas beskyddare. Sedan är jag ju en fena på att använda hammare, precis som Tor.

Vi byter ämne och fokuserar på Jennys skadade fot. Idag fick hon åka till akuten och låta en läkare undersöka fossingen. Efter att foten undersökts så skickades hon vidare till Nacka sjukhus där röntgen väntade.

Oj, fel bild…

Denna bild var bättre. Även om den andra bilden väcker nya frågor…
Men eftersom vi inte visste hur lång tid detta skulle ta så åkte jag hem med barnen. Klockan började bli mycket och Freja somnade i bilen. Twinsen satt lugna i sina stolar och lyssnade på Mora Träsk på bilstereon. Men vi var tvungna att äta middag, så jag svängde in på McDriven. När jag kör fram till högtalaren för att beställa så händer såklart en mindre rolig sak. Jag hissar ner rutan och sänker ljudet på stereon, men vad hjälper det när en ambulanshelikopter plötsligt försöker landa på brandstationen bakom oss. Den låter högt som f*n! Freja vaknar livrädd och skriker, twinsen blir skrämda och skriker, samtidigt väntar de i luckan på att jag ska göra min matbeställning. Hon hör ej vad jag säger i allt oljud så jag blir upprörd. Gör ett patenterat V6:a skutt med Carnival bussen när jag ska gasa fram, och rullar istället långsamt fram till nästa lucka där tjejen med headsetet stirrar på mig. Jag rabblar upp min matbeställning och betalar. Kör sedan fram till sista luckan och väntar på maten. Nu var barnen lugna igen och jag förklarar för Freja att vi är på McDonalds. Hon blir glad, men bara kortvarigt. På vägen utanför gasar en stor kranbil på och varvar motorn högljutt. Då blir barnen rädda och alla tre skriker igen.
– Fader vår, som är i himlen. Helgad vare ditt namn… Börjar jag be tyst för mig själv, och sluter ögonen för att finna tålamod och inre frid. Tack till världens bästa präst, Yvonne, som lärde mig så mycket under konfirmationen för tjugo år sedan.
När vi sedan fått vår mat och körde iväg så lugnade sig alla igen. Vi kunde avnjuta en smaskig men ohälsosam middag hemma, och nu väntade vi bara på att Jenny skulle höra av sig. Det gjorde hon oväntat snabbt, foten kommer läka sig själv så hon får komma hem nu. Vi åt klart, bytte bajsblöjor och drog sedan iväg för att hämta hem henne. Den hemresan skrek Theo hela vägen hem och nu vill jag inte åka bil med barnen på minst tio år…

Min underbara och enda syster, Lindadore, ringde mig nu på kvällen. Efter att ha pratat en stund så ville Freja växla några ord med Linda. Det måste ha varit ett av det mest givande samtalen min syster haft på bra länge. Jag hörde ju inte allt som sades, men Freja berättade följande.
– Nova och Theo tar hela tiden mina nappar. Vad ska jag göra då?
Jag skrattade lite åt samtalsämnet Freja valt ut. Sedan från ingenstans kom ytterligare en intressant sak på tal, åtminstone så tyckte nog Freja det.
– Idag fräste jag ut snorkråkan i pappret.
Jag kände att det räckte bra så och Freja sa hejdå innan hon lämnade tillbaka telefonen. Linda hade väldigt roligt åt samtalsämnena som Freja tog upp, och det kan jag förstå. De får väl ringa till varandra lite oftare helt enkelt!

Tror att jag skulle må bra av lite sömn nu. Så får det bli, dags att krypa ner i sängen. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till den förbipasserande kvinnan och hennes hund jag stötte på i hamnen idag. Medan Jenny och Freja var inne på akuten så satt jag på en parkbänk och väntade. Nova och Theo sov i vagnen medan jag mumsade på en mazarin och en kopp kaffe. Men det blåste så jäkla mycket att mitt nyrakade huvud började frysa. Så jag tog på mig min luva på jackan och lutade mig tillbaka. Då kom denna kvinna och kastade en stinkande påse med hundavföring i papperskorgen bredvid min parkbänk. Jag tittade upp under min luva, och då såg hon livrädd ut och fick bråttom. Vet ej vad som skrämde henne. Om det var min halvätna mazarin, min uppsyn eller vad det nu än kan ha varit. Men det fick mig att känna mig olustig, och gör man så då får man utmärkelsen…

Det här med vädret i mars månad, vad är grejen? Eller snarare, vad är det som pågår?

Man vet att det inte hänt speciellt mycket i ens liv senaste dagarna när man bara har vädret att klaga på. Men i veckan vräkte snön ner och det var vitt överallt. Nu är allt borta. Istället är det blött och sådär vackert brunt överallt…
Freja var till en början inte så förtjust i att gå ut och leka i slasket. Men Novadore och Theodore kunde inte låta bli att gå ut och plaska. Med spade övade de på att skotta snöslask i den lilla hinken.
– Oj, i! Turades de om att säga.
De turades även om att äta snö. Det blev tillslut lite för mycket mumsande så jag fick ta till ett knep ur min kommande pappabok. Jag kallar det för ”locka bort barn från ätande av snö” manövern. Jag fick helt enkelt locka med något roligare, Frejas trehjuling!
Den ena fick styra och den andra fick åka med på flaket när jag drog dem fram. Detta vart en succé! De fick turas om att köra och hade jätteskoj. Det uppstod såklart ett problem med detta. Pappa Jimmy blev trött av att gå böjd med ryggen och dra denna lilla trehjulingen. Försökte avsluta åkturen flera gånger men då protesterade twinsen för fullt och högljutt. Det var bara att köra på, invänta ryggskottet och flåsa som en gris. Men tillslut visade jag vem av oss som faktiskt väger mest, och avslutade åkturen. Detta genom att peka på något lila ogräs som växt upp på vår tomt. De ställde sig och stirrade på blomman i ungefär fyra sekunder. Under tiden hann jag vända på cykeln så att den låg ner på styret med hjulen i luften. Smart! För nu blev cykeln en helt ny lek och upplevelse. Var inte oroliga, jag lovar att skriva ner alla dessa tips i min framtida storsäljare till bok, ”Att vara Pappa Tarzan”.

Nu blev Freja nyfiken och kom ut. Men då hade twinsen tröttnat, så då gick de in. Freja och jag byggde snöslaskslott, som hon sedan ville prova att bo i en stund. Det såg ut ungefär såhär.

Vår plantlåda med frön har visat framsteg! Tror det är broccolin som skjutit iväg några gröna små strån, och gräslöken tycks vara på gång den med. Länge leva vår plantlåda! Snart borde vi nog kunna skörda lite grönsaker till middagarna. EKO!

Tänkte skriva några rader om Nova, vår underbara dotter. Hon som tidigare gärna satt i ens knä eller bredvid en i soffan och bara slappade. Nu har hon utvecklats lite mer, hon klättrar och har fått upp farten väldigt bra när hon springer. Så man får numera ha ögonen på henne var hon tar vägen. Theo har ju farit runt sedan länge och har nog faktiskt lugnat ner sig en pytteliten aning.
När de äter numera så har de fått lite kontroll över skeden och träffar oftast munnen. Men de kan såklart kasta mat ibland. Fast i det stora hela så ser det lovande ut. Jag lade ut ett videoklipp på Facebook i veckan när Nova delar med sig av sin mat till Theo. Hon plockar en bit mat från sin tallrik och lägger sedan snabbt över den på Theos tallrik. Detta tycker de är jätteroligt och skrattar hysteriskt. Men om Theo skulle ta något från Novas tallrik, då jäklar. Hon skäller och skriker, oftast så pass mycket att Theo börjar gråta. Vet ej vems temperament hon ärvt, kan omöjligt vara mitt.
Hon är inte dum heller! När jag hade henne på armen och stod vid spisen så försökte hon öppna skåpluckorna bredvid oss. Varje gång hon lyckades så stängde jag luckan omedelbart så att hon inte skulle få tag i något av glasen i skåpet. Efter att detta upprepats ett antal gånger så sa jag ifrån.
– Nej Nova! Sa jag och tittade på henne med bestämd blick.
Då tog hon ut sin napp och körde in den i munnen på mig, lite som ”att tyst du nu”, och öppnade sedan luckan igen. Det är så svårt att hålla sig för skratt när barn löser sina problem på dessa enkla och roliga sätt. Jag försökte visa vem som bestämmer, men blev tystad av en ettåring och hennes napp…
Sedan har Nova och Theo lärt sig, av Freja skulle jag tro, att låtsas ramla i soffan. De ställer sig upp, ler lite finurligt innan de faller ner baklänges. Första gångerna detta hände så höll jag på att tappa andan av förskräckelse. Men de verkar faktist ha lite koll på var de faller bakåt, de har inte trillat in i bordet eller ner på golvet. Ännu…
Barnen är underbara! Man har alltid fullt upp och oftast är det jättekul. Sedan har vi dagar som dessa när de är förkylda och sjuka. När de är pigga är de glada, men de är väldigt kinkiga och griniga när de blir trötta. Det har jag full förståelse för, jag är själv inte så rolig när jag är sjuk. Men varför är de sjuka nästan hela tiden? Snart borde väl immunförsvaret snappa upp något och börja försvara sig, kan man tycka. Snart börjar de dessutom på förskolan, men de kan väl knappast bli sjukare oftare än vad de redan är. Håller tummarna för en friskare vår! Och sommar, ja resten av året för tusan!

Nu sover twinsen middag, Freja är med mormor och Jenny på teater och Lembit tror jag lever inne på sitt rum. Nu har jag lite sådan där egentid, och om Jenny fick bestämma så skulle hon säkert önska att jag städade lite. Men nu är inte hon här, så då tar nog även jag en tupplur. Bäst att dra i sig en öl eller två där i sängen så att man kan vara lite stöddig sen när hon kommer hem. Annars får jag nog en spark av hennes klumpfot i baken. Fast jag skulle ju kunna göra en fin sko till hennes blivande klumpfot, av min gamla fotboll. Då kanske hon inte blir lika arg… Ha d biff!

DAGENS JERKER går till… Vet inte, har ju ingen koll på er där ute eftersom vi stannat hemma och varit sjuka. Så att Sune, jag har en överraskning åt dig… Du får utmärkelsen!

Som rubriken antyder så har jag nu tilldelats ett finsk namn. Detta från något som kallas för Finngenerator på VisitFinland.com som jag fann när jag scrollade mig genom Facebook. Namnet? Håll i er…

Ja vad ska man säga. Nog för att jag känner mig stor som en björn. Men kan man tolka namnets förklaring på något annat vis än att jag är en björn som sprider min säd på våren? Tre barn på mindre än två år, jag har tyvärr inga motargument. Finland vet för mycket om mig…

Nu är huset sålt! De veliga köparna skrev tillslut kontrakt med inflyttning 1 oktober. Då har vi ganska lång tid på oss att hitta något nytt, så det känns bra. Vi skrev oss även helt fria från villkor om att genomföra några åtgärder på huset innan de nya flyttar in, förutom flyttstädningen då naturligtvis. Men inga krav på att åtgärda något av det som besiktningsmannen anmärkte på, det var ju och andra sidan inga allvarliga anmärkningar. Men skönt ändå! Nu är det bara att sakteligen börja packa, och snoka rätt på ett radhus i närheten av barnens förskola. ” Ja jag vill leva, jag vill dööööö! I nord… Haghulta?”…

Efter den fenomenala sånginsatsen så väntar jag nu på att Volvo ska höra av sig. Jag tycker att jag sjunger bättre än Zlatan, så då är jag nog intressant för Volvo och deras kommande reklamfilmer. Jag nöjer mig med en bil som betalning, så vet ni det…

Igår var jag väldigt bestämd och hävdade att det var våffeldagen här hemma. Vet ej om det verkligen var det eller ej, det kanske är nästa vecka? Sak samma, det blev våfflor igår! Med tanke på att jag är en psykologiskt instabil man så bör detta inte ifrågasättas. Det är nog bäst för alla att vi i så fall byter dag på våffeldagen så att den, från och med igår, nu är över för i år.
Twinsen fick äta lite våffla och det blev en kladdig historia. Men de verkade gilla det, Freja likaså! Lembit har knas med magen och åt inte så mycket. Så det blev våfflisar över till lunch idag. Smaskigt!

Vi lämnar bloggen där för ikväll, kände mig plötsligt väldigt trött. Så trevlig helg på er alla, ha d biff!

DAGENS JERKER går till Finland. Hur kan de veta så mycket om mig, har de spioner här? Oroväckande…

Varför skulle magen kurra igår? Jag gick som på räls fram till kylskåpet, hit hittar jag utan problem. I kylen låg en bit pizza som jag inte orkade äta upp dagen innan. På era platser… Färdiga… Ät upp pizzan!

Sagt och gjort, jag tuggade i mig pizzabiten. Men magen som först klappade händerna av lycka, började plötsligt bli lite obekväm. Åh nej… Mot toaletten! Där hamnade jag upprepade gånger under kvällen och natten. Jäkla pizza, nästa gång tar jag ett äpple istället…

Så, nu har jag återhämtat mig från dumheten med att intala mig att äta äpple när magen kurrar. Kroppen vred sig av skratt här, den har ju knappt ätit äpple sedan fruktstunderna på lekis. Oj oj, inte chockera kroppen med nyttiga dumheter. Man måste ju smygstarta lite och vänja magen med tanken på äpple. Som äppelcider, det blir en bra början! Det tar vi!
– Jenny! Är du gullig och tar bussen till Systembolaget och köper lite cider åt mig, tack! Hohoo?
Inget svar…

Idag var första mötet med psykologen som ska utreda mig. Hon verkar lugn och snäll, vi kan kalla henne Indy. Hon hade en läkarstuderande med sig som ville sitta med under sessionen. Det var lite nervöst, jag kände mig iakttagen hela tiden när jag fyllde i formulär och svarade på frågor.
När jag började berätta om mitt liv så lyssnade de båda väldigt iakttagande. Hur jag som barn troligen hittades av mina föräldrar i en papperspåse i Brandbergens Centrum, till mina oförklarligt genialiska skolår i Jordbro, och att jag tvingades ut ur hemmet och köpte en pytteliten lägenhet i Brandbergen direkt efter att värnplikten var avklarad. Psykologerna såg tårögda ut. Jag fortsatte sedan berätta om hur min karriär på ICA Brandbergen tog slut och hur jag tog värvning för att kämpa för freden i Kosovo. Hur det var att komma hem till en knäpptyst lägenhet igen efter sju månader, och att jag var tvungen att ha dammsugaren igång första nätterna för att ens kunna somna. Sedan fick jag den där jäkla Eddie som inneboende, helt mot min vilja. Han som var lika hög som en ketchupflaska, sov bakom min tjockis TV, red runt på min katt och plockade ur alla innersulor på mina skor och radade upp dem på dörrmattan i hallen. Den jäkeln…
Psykologerna bröt ihop och grät, jag verkade ha knäckt dem. Då hade jag inte ens hunnit berätta om de senaste tio åren. Stackars psykologer, hoppas de har några att prata med…
Nä jag bara narras, busiga Jimmy! Nej idag gick vi bara snabbt igenom varför jag skickats dit, att reda ut om bröstsmärtorna är stressrelaterade. Hon förklarade att det troligen är orsaken, och berättade hur vi ska gå tillväga framöver. Vi ska börja med 2-3 sessioner, och sedan får vi se om jag behöver mer. Antingen borde jag väl vara friskförklarad då, eller så för de bort mig i en sådan där vit tröja med trassliga ärmar…

Nu när snön vräker ner så passade Freja och jag på att plantera lite frön, och skapade vår alldeles egna EKO-odling. Lite gräslök, morötter, purjolök, chili, gul lök och broccoli. Nu återstår att se hur vi lyckas, jag är särskilt nyfiken på Frejas små krukor. Där hamnade fröerna lite hur som helst och hon försökte mer bygga ”sandslott” med jorden än att plantera. Men bara för det så växer väl hennes planteringar som tusan sen…

Ett stort varmt TACK till alla er som väljer att dela vidare denna blogg på Facebook och Twitter med mera. Underbart! Snart trillar säkerligen ett lukrativt erbjudande in om att börja blogga på heltid, då kommer jag att minnas er lite extra mycket när pengarna börjar rulla in. Fast jag bloggar nästan på heltid redan, det tar ganska lång tid att få ihop ett inlägg redan idag. Tänk vilken tid det måste ta att blogga om vilka kalsonger jag valt för dagen, och var jag dricker dagens viktigaste kopp kaffe. Det kommer bli toppen! Åh vad jag längtar efter mitt första miljonkontrakt, $$$!

Sköt om er och ge inte upp, våren kommer snart. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till… Hm… Får nog bli Sune då, kommer inte på någon annan som gjort sig förtjänt av utmärkelsen idag.

Skrattar bäst som skrattar sist. Jag will propp you rätt on the käft!

Hon menade säkert inget illa, damen som satt i kassan på Coop. Men när Theo och jag skulle betala för våra varor igår så uppstod en liten situation. Först så skrattar Theo när damen i kassan säger hej. Det tyckte hon var gulligt och sa hej till honom igen. Jag var tuff och kastade maskulint upp två blöjpaket, ett paket nötfärs och tortillabröd på kassabandet. När jag sedan skulle betala så såg jag hur kassörskan försökte hålla sig för skratt. Trodde det var åt Theo men han var upptagen med att äta på kundvagnen. Då insåg jag att det var min gnuggis på handen som hon skrattade åt, fjärilstatueringen jag fick av Freja tidigare samma dag. Den hade jag helt glömt bort. Okej att den inte utstrålar manlighet, men så roligt är det väl inte!
Jag blev upprörd och ifrågasatte vad som var så jäkla kul! Mitt i mitt utlägg om vad man inte gör för sina barn så tyckte jag att hon skrattade till. Jag blev vansinnig! Jag rev ner några burkar med lakritsstänger som stod vid kassan, sparkade bort kundkorgarna och började rycka i cigarettskåpet ovanför kassabandet. Men det satt fast. Theo började grina och jag hävdade att allt var hennes fel och att jag aldrig någonsin skulle handla där igen. Sedan slängde jag varorna i vagnen utan att packa ner dem i påsarna, och stirrade argt på kassörskan när jag med bestämda steg lämnade affären…
Tänk så arg man kan bli över en gnuggis. Men om sanningen ska fram, så hände inget av ovanstående. Eller jo, damen i kassan flinade åt min gnuggis. Men jag blev inte alls så arg som jag beskrev det. På sin höjd så ryckte jag kvittot lite bryskt ur hennes hand när hon räckte fram det. Inte mer än så. Betyder detta att jag bär på en inre ilska? Dags att boka in sig på lite ”anger management” hos Jack Nicholson och reda ut detta…

Efter att vi handlat färdigt så åkte vi till pizzerian. Medan vi väntade på vår söndagsmiddag så vandrade Theo runt och utforskade lite bland matgästerna. Sedan utbrast han plötsligt i ett glatt vrål och sprang iväg. Jag sprang efter, medan förskräckta matgäster och pizzabagare nog frågade sig själva vad tusan det är frågan om. Theo hade fått syn på ett brödskåp med bullar i livsbutiken i lokalen bredvid.
– Macka! MACKAAA! Ropade han hela vägen när han rusade fram.
Jag hämtade tillbaka honom och lyfte upp honom på armen, köpte en cola och tog pizzorna på andra armen. Sedan låtsades jag att jag var osynlig hela vägen ut till bilen. Tack Theo för den upplevelsen, undrar om vi verkligen är ”välkomna åter”…

Idag fick jag stanna hemma från jobbet. Freja har varit febrig några dagar nu, och dessutom så ramlade Jenny igår och skadade sin fot. Som tur är så minns jag min sjukvårdsutbildning väl och lindade snabbt in fossingen för att förhindra att den svullnade upp. Men tydligen så saknade vi bandage hemma så jag fick ta en av mina strumpor. När jag lindat foten så tejpade jag strumpan hårt med kirurgtejp så att den skulle sitta kvar. Strumpan alltså, foten ramlade inte av om nu någon tror det. Hörde jag någon kalla mig McGyver? Ja kanske, men det verkar ha hjälpt. Foten är bara lite svullen idag och förhoppningsvis kan hon snart gå på den igen. Sedan måste jag vända mig till någon jourhavande präst eller dylikt för att få svar på vad det är med Rogelandarnas leder i kroppen. Vad jag förstår så har Lembit hål i hålfoten, Mayas knän hoppar ur led, Jenny hävdar att hennes knän är ”lösa” och nu snubblar hon dessutom på sin egen fot så att den går sönder…
Men nu är Freja feberfri, så då återstår att se hur Jenny mår imorrn. Förhoppningsvis så klarar hon av att gå så pass bra på sin skadade fot att jag kan återgå till jobbet igen. Vi behöver ju få in lite stålars! Så nu väntar vi och ser hur det blir imorgon, jag håller tummarna.

Nu är det förvisso snö ute, men snart börjar eländet för alla oss pollenallergiker. Dock så läste jag en länk på Facebook som kan vara värt att testa.
Det är ett gammalt husmorsknep mot hösnuva och rinnig näsa vid allergier. Man tar tallbarr, en nypa eller två och lägger i ett glas med vatten. Låter det ligga där i en timme och sedan dricker man upp vattnet. Har ej provat detta själv, men jag gissar att man låter bli att svälja barren. Detta fungerar tydligen för de flesta, men inte alla. När någon av er som läser bloggen testat detta så kan ni väl höra av er till mig och berätta om det fungerar eller ej. Vore väl perfekt om man slapp all medicin och istället kunde dricka lite tallbarrsvatten!

Nu sover alla utom jag här hemma, bäst att göra slag i saken. Sov gott och ha d biff!

DAGENS JERKER går till den skrattande kassörskan på Coop. Haha, vad sa du nu då! Inte så kul nu längre va? Skrattar bäst som skrattar sist…

Att behöva vakna innan klockan 06.00 en lördag är inte jättekul. Att sedan kliva ur sängen med twinsen på vardera arm och mötas av överraskningen när vi tittar ut genom fönstret gjorde mig än mer bitter. Snö…

Det snöade ordentligt. Varför? Så otroligt onödigt. Jag tittar på termometern och ser att det är -1 grader ute. VARFÖR? Då kommer ju snön ligga kvar! Gissar att fler än jag längtar efter sommaren nu och vill slippa kyla och vinter. Twinsen tittar ut och säger ”oj” och ”åh”, ja de var glada i alla fall. Och när Freja vaknade en stund senare så blev hon glad.
– Nämen, det snöar! Ropade hon glatt.
Jenny såg ut att vara lika besviken som jag kände mig. Här trodde man att våren var på väg…
Men detta innebar att alla barnen, ej Lembit som var i Tallebo med mormorna & Magnus, ville ut och leka i snön. Så efter frukosten hade de fått på sig sina overaller och sprang ut på baksidan. Nu hade temperaturen stigit en aning och snön började smälta. Jag rev av ett högt ”hurra” inombords och hoppades att snön skulle försvinna igen. Och det gjorde den, det var mestadels slask och vatten när vi lekt färdigt. Hoppas det var sista snön denna säsong, men till kommande vinter får det gärna vräka ner massor igen!

Trots snö och slask i mars så finns det såklart ljusglimtar! Som min nya tatuering till exempel, den är nu läkt och fin. Och jag är rätt nöjd med resultatet…

Den matchar väl vår guldfärgade Carnival buss? Haha, nej det är en gnuggis. Jag hade inte mycket att välja på, utan fick den av Freja när hon skulle sätta på sig sina tatueringar. Det blev ett trollspö och en älva för hennes del. Inte så otippat kanske med tanke på hennes beundran för Tingeling.

Freja ville även leka kurragömma idag. Så hon gömde sig och jag letade. Efter en stund hörde jag någon stå och fnissa bakom dörren i hennes rum. Så jag kikade fram och såg henne stå där med en filt över sig.
– Haha, där är du! Ropade jag glatt och tänkte att nu är det min tur att gömma mig.
– Nej det är inte jag. Svarade Freja.
– Va? Joho, du står ju där bakom dörren Freja. Sa jag lite fundersamt.
– Nej jag är i England. Du får leta lite till! Sa hon bestämt och drog för dörren igen.
Jaha…? Såhär lekte inte vi kurragömma när jag var liten. Vad gör man nu då? Nåja, jag började om igen och lyckades efter ett tag ”hitta” henne igen. Men denna gången var det okej, nu fick jag äntligen gömma mig och ta en minuts powernap…
Jag har bränt en ny skiva till barnen med musik de gillar. Lite blandad gammal musik och lite nytt är låtar med Mora Träsk som de älskar. Och det var lite roligt första gången jag spelade upp den för dem. När låten ”Honky Tonk” spelades så stannade twinsen upp. De har ju bara sett Mora Träsk på TV och tittade därför dit, men den var ju avstängd. Hur var detta möjligt? De såg fundersamma ut länge innan de till slut inte orkade tänka mer på saken, utan började istället dansa loss så som bara de kan. Underbart!

Freja har nu avslutat sin medicinkur för magen. Hon får problem med hals och svalg av den medicinen, så nu tycker läkaren att vi ska avbryta. Hon har hostat och haft feber hela helgen, så vi får hoppas att det släpper nu. Dock klagade hon över att örat gjorde ont nu på morgonen. Ska vi lägga en tjugolapp i potten och hälsa nästa sjukdom välkommen? Öroninflammationen! *håller upp en applådera ej skylt*

Nej, inga fler sjukdomar här nu tack! Nu ska det fikas chokladbollar tror jag, det lät som att Jenny och Freja bakat. Så trevlig söndag på er och ha d biff!

DAGENS JERKER går till programmet ”Smartare än en 5:e klassare” på SVT. Det är underhållande, men det är definitivt inte bra för självförtroendet. Vissa frågor är ju pinsamt svåra, har jag verkligen kunnat allt detta en gång i tiden? Man borde få tröstwhisky när sändningen är slut så att man inte deppar ihjäl sig…

Då var det klart! Truckkortet väntas komma på posten inom tre veckor. Försökte googla fram en bild på ett truckkort, men hittade denna. Hoppas det jag får ser lite bättre ut…

Kursen gick bra i alla fall. Både Anton och jag tyckte körningen med truck i tisdags var busenkelt. Det ska mycket till för att bli underkända, men skönt att ha det avklarat nu ändå. Dock fanns det några på plats som vi nog starkt måste ifrågasätta om de ska ha ett truckkort. De körde på det mesta. En lyckades dessutom med bedriften att efter ha kört in gafflarna och lyft upp en trave träpallar, dra i fel spak. Så istället för att sänka ner pallarna igen så drog han isär gafflarna och splittrade sönder hela pallen. Utbildningsläraren var inte imponerad.
Han var för övrigt en vansinnigt underhållande herre. I måndags när vi träffades första gången så reagerade nog alla när han började prata. Han sluddrade på bred stockholmska, var han bakis eller? Nej, han förklarade att när han var 14år så dök han från klipporna vid en sjö. Men missade vattnet helt och krossade tänderna samt underkäken mot berget. Så han hade protes och löständer, därav pratade han lite otydlig. Men rolig var han! Han lärde oss saker som inte har med truckar att göra. Först berättade han bestämt att dessa små jäkla Smart Car bilarna, de är inga bilar. De var någon sorts opraktisk kondom man trädde på sig och kastade sig ut i trafiken med. Tyckte jag var intressant! Sedan förklarade han skillnaden mellan att dricka Red Bull och alkohol. Se bilden nedan så förstår ni…

Han syftade på att man många gånger fått krypa hem på alla fyra från krogen. Jag hade väldigt kul åt den jämförelsen!
Sedan avslutade han kursen med att förklara en sak. Att vissa personer är bra på att köra truck men dåliga på att lära ut, och andra är dåliga på att köra truck men duktigare på att lära ut. Han var kass på båda sa han…

Igår kväll var jag en lite tuffare pappa hemma. Under tiden jag stod och plockade disk och gjorde fint i köket så lät jag en dvd med Sabaton spelas i vardagsrummet. Jättebra diskmusik! Efter ett tag hör jag små bara fötter plaskandes i rask takt från Frejas rum in till vardagsrummet. Det var Nova, hon ställde sig framför TV:n och var alldeles tyst. Kort därefter kom Freja inspringande, hon satte sig i sin lilla stol och tittade på konserten. Sedan kom även Theo tassande.
– Pippi? Pippi? Sa han frågande.
– Nej det är Sabaton! Vrålade jag rockigt. Eller nja, jag kanska sa det i mer normalt tonläge egentligen. Men jag var så inne i konserten.
Freja verkade tycka att det var okej, och Theo började dansa lite på sitt speciella vis. Efter ett tag kom även Jenny och Lucas in i vardagsrummet. Då blev Nova lite gnällig, och Jenny tyckte vi kunde titta på något annat. Jag hävdade att vi var flera som gillar musiken och att en dvd med Sabaton är pedagogiskt för barn. Hon höll inte med mig alls, och bytte sedan till Pippi Långstrump.
Först ville jag göra uppror och markera mitt missnöje med att hungerstrejka. Men det skulle hon säkerligen tycka vore bra så att jag, tjocksmocken, gick ner i vikt. Nej, jag får komma på något annat nästa gång jag vill göra uppror hemma. Åh grymma värld…

När lunchen startade på jobbet idag så var jag kissnödig á la oh my god! När jag kommer fram till toaletterna utanför lunchrummet så var alla redan upptagna, utom en. Jag kikar in och sniffar försiktigt för att inte kliva in i en odörkammare. Kusten klar! Kliver in men upptäcker då att lyset ej fungerar på denna toalett. En svordom senare så går jag ut och avvaktar för att se om någon annan skulle bli ledig. Men icke, de andra hade tydligen långsittande gäster så jag gick bittert in i mörkret igen. Får väl tända lampan på mobilen och kissa i ovisshet tänkte jag. Men den lös upp ordentligt, okej då kör vi. När jag är fullt uppe i att ”kasta vatten” så startar plötsligt musikspelaren på mobilen, och Ted Gärdestads ”Sol, vind och vatten” spelas upp på högsta volym. Det tar mig en liten stund innan jag lyckas avsluta det jag var mitt uppe i och tvätta händerna, för att sedan stänga av musiken. På väg ut från toaletten slog det mig, att de som var på de andra toaletterna måste ha hört detta. Och vad fasen ska de tro, när någon går in på toaletten och lyssnar på Ted Gärdestad på hög volym. Tur att ingen såg mig, då hade det väl börjat snackas på jobbet kan jag tänka mig. Tänk om detta blir en av punkterna som tas upp när vi har möte på konferensresan senare. Vem skummisen på ”muggen” är…

Skakad av detta så har jag nu grillat en kyckling. Dags för kvällsmiddag, måste tröstäta. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till de som ville köpa vårt hus. Efter senaste besiktningen så drog de sig ur, trots att det ju inte var något allvarligt fel på huset. I vår irritation över detta beslutade vi oss för att skjuta fram husförsäljningen till hösten, och piffa till det sista vi inte hunnit fixa. Men då hörde de av sig igår igen och vill plötsligt köpa huset igen. Va fan, jäkla velpellar! Men nu säljer vi bara om vi själva hittar nåt först, annars får det vara. Då säljer vi i höst istället, orkar inte strula med dessa mer…

Vad härligt! Går ej att beskriva känslan. Äntligen en sovmorgon, börjar nästan gråta av lycka…

I lördags var det dags att checka in på Grand Hotel Saltsjöbaden. På vägen dit lämnade vi Freja hos mormor Lena. Nova och Theo stannade hemma under uppsyn av faster Linda och farmor Cina.
När vi checkat in så slängde vi på oss badrock och tofflor, sedan bar det av ner till Grand Hotel Spa. Där var alla klädda som oss i vita badrockar och tofflor. En känsla av kloster med munkar infann sig och jag hade kul åt den tanken en kort stund. Sedan insåg vi att alla sköna liggplatser runt poolen var upptagna. Vi flappade vidare i våra tofflor in till jacuzzin. Jag hade ju varit här tidigare i samband med ett julbord så jag hittade fram hur bra som helst. Dock så var jacuzzin redan ockuperad av andra, typiskt. Men där fanns en ångbastu! Tyvärr var den inte igång ordentligt, och en lång farbror kom ut och klagade över den fisljumna temperaturen. Så dit in gick vi inte! Istället slog vi oss ner i varsin stol runt ett litet bord, och inväntade att personalen skulle dyka upp. Vi hade varsin ansiktsbehandling bokade och blev senare upphämtade av två mystiskt klädda kvinnor. Hon som tog med sig Jenny såg ut som en glad rödklädd läkare, medan hon som tog hand om mig var klädd i svart som en ninja. Hon såg inte lika glad ut som Jennys röda läkare. Oroväckande. Men hon tänkte väl säkert att ”hurra, ytterligare en orakad tjocksmock”…
När behandlingen började så blev jag desto lugnare. Hon berättade vad hon gjorde i de olika stegen, och förhoppningsvis så hittar hon ingen livsfarlig hudsjukdom i mitt vackra ansikte tänkte jag. Det gjorde hon inte, istället höll jag nästan på att somna när jag fick ansiktsmassage på slutet. Sedan var det klart, mitt ansikte var inoljat och sken som bara den! Jenny såg också lite glansig ut i ansiktet, men rena och fina var vi! Spaavdelningen var fortfarande fullproppad av människor, så vi gick upp till rummet igen.
När vi klätt upp oss så öppnade vi en flaska champagne och åt lite ost med tillhörande romantiska kex som vi fick med oss i present. Det var mumsigt, och samtidigt bra att ha stretchat magsäcken lite inför middagen. Jenny ville ta en fin bild på oss, men jag blir ju aldrig fin på bild. Beskåda Jenny och döingen…

Efter att ha återupplivats var det dags för middag. Det blev trerätters, och sedan var vi verkligen mätta. Skönt att äta middag i lugn och ro. Så pass avslappnat att Jenny blev trött. Vi gick upp på rummet igen och lade oss på sängen en stund för att smälta maten. Men där slutade kvällen, båda somnade. Vaknade till efter en stund och bäddade ner oss igen, sedan sov vi en hel natt utan att bli väckta av ett enda barn… Zzz!
Hur länge sov vi nu då denna barnfria sovmorgon? Gissning någon? Jenny vaknade kl.05 och hade svårt att somna om efter det. Jag vaknade till tidigt men somnade om lika fort, en egenskap som vi är experter på i min släkt. Men kl.08 vaknade jag utvilad, då var Jenny redan uppe och pysslade i badrummet. Trodde jag skulle sova till kl.11 eller nåt, men icke. Efter att ha dragit sig en stund så gjorde vi oss redo för frukost i Franska matsalen. Oh lá mare!
Vi åt mycket frukost, länge. I över en timme satt vi och njöt av en frukost i lugn och ro. Gott var det också såklart. Men sedan var det dags att återvända till rummet igen och förbereda utcheckning. Ett dygn av lugn, vila och harmoni hade kommit till sitt slut. Nu bar det av hem igen!
Jag släppte av Jenny hos Lena, de skulle ta med Freja på Mumin teater senare på eftermiddagen. Och jag tuffade vidare hem till twinsen. De verkade ha haft det hur bra som helst med Linda och morsan. Så nu vet vi att det går, vi kan faktiskt lämna ifrån oss barnen utan att världen rasar samman. Och att barnen har kul även utan oss! Så ett stort varmt tack för hotellvistelsen och barnpassningen, vi behövde verkligen detta!

Idag var Anton och jag på truckutbildning. Vi går båda som lärlingar och lär oss blanda alla dessa krämer vi tillverkar på jobbet. En del av detta är att köra truck, så då behövs såklart ett truckkort. Det började med en lång dag av teori ute i Skärholmen, och dagen avslutades med ett teoriprov. Vi klarade detta båda två med 24/25 poäng, klart godkänt! Så imorgon väntar en dag av truckrattande ute i Jordbro, mina gamla ”hoods” där jag växte upp. Så vi hoppas på en bra dag och att vi sedan har klarat av utbildningen. Tut tuut!

Nu måste jag nog sova så att jag är redo för morgondagens stora utmaningar. Ha d biff!

DAGENS JERKER går nog lite till spaavdelningen på Grand Hotel. Det var ingen vidare ordning där och väldigt mycket folk som skulle trängas tillsammans. Inget vidare ”relax” om ni frågar mig, här behövs det styras upp lite på tyskt vis…

Vill klargöra att varken Barack Obama, NSA eller USAs ambassad har ring och bett mig om ursäkt för deras uppförande efter avlyssningen i söndags. Mitt förtroende för the US and A börjar svikta…

Idag är det fettisdagen! Var hälsad semla! Men under tiden jag mumsade i mig semlan på jobbet så var besiktningsmannen tillbaka hemma i huset. Denna gången för att utreda fuktmarkeringarna de hittade på kontrollbesiktningen förra veckan.
– Hej! Det blir 5000kr på momangen tack! Men du, det är lugnt. Priset är inklusive moms!
Men tackar så hemskt mycket för det, inklusive moms och allt. Ja men 5000kr har jag nog liggandes och skräpar här någonstans, så fattigare är precis vad jag ville bli. Tur att jag hittat en ny inkomstkälla, ska återkomma till den sen.
Besiktningen genomfördes och vad det verkar så är situationen inte alltför allvarlig. TACK! Fuktmarkeringen under badrummet berodde inte på något läckage. Det kom utifrån, när vattnet rinner bort från baksidan. Det hade krupit in vatten längs med två bjälkar, och ingen skada är skedd. Precis vad jag ville höra! Detta går säkerligen att åtgärda, men då kan man nog ordna det själv. Ska kolla upp saken närmare när jag får besiktningsprotokollet.

Låt mig uppdatera lite om min arbetsplats! Idag dök diskussionen upp om att några av oss som redan har barn bör skaffa flera. Det är inte för sent ännu! Men responsen var sådär. En äldre dam som ändå är hyffsat ung, vi kan kalla henne ”Mormorn” på Djurö. Hon hävdar att hennes ”kiosk” minsann är stängd sedan länge. Och hon påpekade att det borde nog min ”kiosk” också vara, med tanke på hur effektiv min kioskverksamhet varit de senaste tre åren. Det höll även fröken Tallrot med om. Intressant!
Låt mig berätta lite ny fakta som just nått mig om fröken Tallrot. Hon hävdar nu efter att ha fått två barn att hennes kiosk är stängd. Jättemycket stängd till och med! Men, en fjäril viskade i mitt öra att de skaffat båt nu till sommaren. Fjärilen påpekade då att de kommande romantiska kvällarna ute i skärgården kommer att se till att kiosken öppnar igen. Det är jag nog beredd att hålla med om. Dessutom bor de i typ Barnvik, hörs ju på namnet att i den viken görs det barn. Hur underbart vore det inte om även de fick tvillingar! Det vore verkligen trevligt. Då kan jag dela med mig av alla mina asbra erfarenheter!

Fjärilen heter Henke och är full av nyheter. Han är själv tvåbarnsfar och vad beträffar hans kiosk så är den tydligen så pass stängd att den i princip kan rivas. Men jag har hört av en rosa liten fågel att det inte är helt uteslutet med fler barn där trots allt. Kanske har han smygöppet vissa tider? Ja vi får väl se, jag skulle tycka att det vore trevligt om de fick tvillingar. Eller jag önskar dem mer än så, trillingar! Då kan de få köpa min Carnival bil sen, tänk vad allt kan lösa sig bra ibland!
Eftersom fjärilen Henke är så barnkär så kanske han vill haka på en affärsidé jag har klurat på ett tag. Vi borde åka runt och uppträda för barn och ungdomar i skolor. Henke kan sjunga och jag kan lira elbas eller elgitarr! Jag är ju aningen mer rock n’ roll än vad han här, så det blir bäst så. Vi kan kalla oss Värmdö Träsk, och fortsätta i samma anda som de mer kända Mora Träsk. Detta kan leda till att jag blir miljonär inom en snar framtid, det ska bli min nya inkomstkälla.
Om Henke mot all förmodan skulle dra sig ur denna briljanta idé, så har jag en back-up plan. Henke är så rik att han grävt ner en kista med rikedomar i skogen bakom sitt hus. Skattkistan har jag nu fått nys om och kommer med hink och spade att leta efter denna. Platsen den är nedgrävd på har han märkt upp med två grankottar som parar sig, så det borde gå smidigt att hitta tycker jag. Åh vad det ska bli skönt att bli rik!

Jag blir så glad! Min gamle kamrat herr Andersson har tagit sig tid att skapa en sida på Facebook. Vi ingick i samma pluton när vi var nere i Kosovo, och det är vår pluton sidan handlar om. Den är ganska färsk fortfarande, men några av oss har börjat lägga upp bilder från missionen. Väldigt roligt att titta på, och vilka minnen de väcker. Kolla bara in bilden på den här unga snyggingen! (Fotat av herr Malmbom)

Vilken man, solbränd och allt! Det är nu 12 år sedan, tiden springer iväg. Stort tack till dig herr Andersson! För oss betyder denna sida mycket, keep it up! Hoppas på en återträff så fort vi samlat ihop plutonen igen. Vore trevligt att träffa alla igen, och det finns så mycket minnen att gå igenom. Vet ej om sidan är offentlig eller om den är privat, men alla nyfikna kan leta upp KS05 Bravo Romeo. Jag avslutar ämnet med en bild jag hittade på min grymma stridsgrupp, ser ni mig?

Jag borde raka mig. Ser ut som Borka i Ronja Rövardotter snart. Men jag är så trött, och batteriet i trimmern var slut. Varför dör alla batterier i min närhet? Åh grymma värld… Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går Biltema. Köpte deras billiga solfilm till bilen och smackade dit den på rutorna i söndags kväll. Visst, man får vad man betalar för. Och visst, det var mörkt ute. Men resultatet är under all kritik! På ena sidan sitter filmen jättefint, men på andra sidan… Hen min gud! Vi snackar inte om någon enstaka liten bubbla här, nej nej. Det ser mer ut som om en sandorm slingrat sig fram under solfilmen. Fy, bakläxa! Det får jag göra om, ser fasen ut som bubbelplast på rutorna…

En oroväckande avlyssning hos amerikanska NSA tidigare idag, har satt grillor i huvudet på Barack Obama.
Det som först lät som en ny variant av tystgående ubåt registrerades i norra Europa. Med tanke på det spända läget mellan Ryssland och Ukraina så vred de garanterat upp volymen och började lyssna av situationen. Har president Putin i Ryssland skickat iväg ubåtar och andra stridsfartyg från Kaliningrad eller St. Petersburg? Detta var NSA tvingade att följa upp, ordentligt.
Ljudet var främmande, men ändå bekant. Efter lite finjusteringar kunde man tillslut ringa in ljudet, det kom från Stockholms skärgård. Vore det klokt att larma Sverige, de skulle i så fall erkänna att de trots offentligt förnekande fortfarande sysslar med sin avlyssning. Svaret blev nej, Sverige varnas ej och de fortsatte sin avlyssning i hemlighet…
Det är något oroväckande över detta ljud. Experter kallas in för att reda ut om det kan röra sig om ett motoriserat ljud. Kan det vara en ny rysk ubåt som utvecklats i hemlighet utan omvärldens vetskap. Men vad gör den i Stockholms skärgård? En beskrivning av ljudet är att det låter ”släpande” eller ”hasande”. Är det möjligen biologiskt? Efter ytterligare finjusteringar lyckas man finna ett grymtande ljud i allt detta. Medarbetarna på NSA skojar friskt om att det låter som en enorm valross som kämpar sig fram i en enorm låda med grus. Plötsligt hör de ett högt vrål, sedan blev det tyst…
Personal från USAs ambassad i Stockholm skickas omedelbart ut för att undersöka situationen. Under tiden hörs det släpande ljudet igen, och det följs nu upp med ett lågmält mumlande. De vrider upp volymen för att försöka urskilja eventuella nyckelord ur mumlandet. Då hörs ett fruktansvärt oljud!
BRRRRRRRRRRRROW! BRRRRRRROW! BRRR-RRR-RR-R…
Det skär i öronen. Likt en enorm tandläkarborr som smular sönder en toalettstol i porslin. Sedan hörs riktigt otrevliga ord ropandes. Samtidigt anländer ambassadens personal till platsen och bevittnar händelsen utanför det stora röda huset med vita knutar.
– Nej! Nej! Neeeej! Jäkla borrmaskin! Ska du dö nu ditt förbaskade batteri? Vrålar en mörk och andfådd röst.
Rösten verkar komma någonstans underifrån huset. Alla stannar upp en stund, och hör hur det släpande ljudet börjar igen. Även det vrålande ljudet fortsätter.
– Hur fasen kan batteriet dö redan nu, det var ju nyladdat! Fan ta dig ditt lågpris skit till maskin! Här kryper man på knä och ålar sig fram i smutsen, till vilken nytta? Vrålar en uppgiven herre som inte låter speciellt glad.
Några ur personalen springer tillbaka till en av bilarna och åker raka spåret till ambassaden igen. Kvar står nu två modiga men knäsvaga och oroliga personer, vad är det för oväsen under huset? Plötsligt dyker även en marinbiolog upp på platsen. Hen håller en konstig antenn i ena handen och lyssnar med stora hörlurar på öronen. Sakta smyger hen sig fram till de två andra som nu står utanför huset som gud glömde.
– Blåval? Frågar marinbiologen de två andra och rynkar på sitt ena ögonbryn.
– Sorry, we only speak english. Förklarar de.
– Åh, okej… Jag, me have tracked down denna signal to this red house. It sounds like a bleaue, eh… I think there is a bleaue, a blue val. A blå whale, yes! Ja! Där in the red house. Förklarar marinbiologen.
– A whale? Frågar ambassadörerna och rynkar på pannan.
Ett konstant bankande uppstår under huset och vrålen fortsätter!
– Dö äckelspindel! Det är mitt hus! Mitt! Mitt! MITT! Vrålar blåvalen, valrossen eller vad det nu är för något där under huset.
Marinbiologen börjar gråta hysteriskt och springer från platsen. Ambassadörerna tittar på varandra och backar sedan långsamt tillbaka till bilen. De stannar upp en stund, sedan kliver de med stor försiktighet in i bilen. Ögonen är fixerade på det röda huset. När en lucka plötsligt öppnas nertill på huset med en väldig kraft får de panik. De börjar skrika och kör omedelbart ifrån platsen, utan hänsyn till varningsskyltarna i området om lekande barn.
Ut ur luckan skildras ett moln av brunt damm och ut kliver en storväxt herre med nedsmutsade kläder och arg uppsyn. Magen står rakt ut i all sin prakt. I sin hand håller han en orange borrmaskin som han stirrar och ibland skäller på, samtidigt som han rör sig uppför trappan till husets ingång. Sedan går han in i huset, denna så kallade ubåt, valross eller blåval. Efter sig stänger han dörren med en hög smäll…

Ja, någon ubåt rörde det sig såklart inte om. Inte var det heller en valross som NSA så glatt roade sig över, eller en blåval heller för den delen till marinbiologens förtvivlan. Nej, det var bara en stor överviktig man som kröp runt i smutsen under husets trånga små utrymmen. Det är inte alltid lätt att ta sig fram, än mindre när man ska släpa med sig verktyg och annat. Och klart som tusan att något ska jäklas när man väl ålat sig fram och börjar arbeta. Nu var det batteriet i borrmaskinen som dog efter två ynka borrade hål. Inte alls så som jag planerade det! Jag skulle fästa upphängningar till avloppsrören på några ställen för att stabilisera rören lite mer. Besiktningsmannen som var här tidigare hade synpunkter på hur det såg ut innan, men nu är det åtgärdat! Det var väldigt lite kul att göra…
På vägen ut igen i all min ilska så mötte jag en stor spindel som började kaxa med mig. Jag var onekligen inte på humör, och orkade inte ta diskussionen om vem som bodde här först. Jag hävdade att det var mitt hus, och följderna till detta ledde till att den stora spindeln dog. Och när jag menar stor så är den stor, ingen liten sak. Det finns några stora rackare under huset, de livnär sig säkert på möss, katter och grävlingar. Kanske även rådjur, det kan jag inte utesluta med tanke på spindlarnas storlek. Bläh!

Ja det var en händelserik dag under huset idag. På tisdag kommer besiktningsmannen tillbaka och tittar närmare på fuktmarkeringen de upptäckte sist de var här. Nu har jag i alla fall påbörjat lite förbättringsarbete åt nya husägarna om de bestämmer sig för att köpa huset. Man vill ju överlämna huset med ett gott samvete. Nu återstår bara för oss att hitta något nytt boende. Men det tar vi och tittar på en annan dag!

Jag har börjat använda hashtags! Ni vet sådana här tecken #. Min gode herre Marcus vid hål tre ute på Saltsjöbadens golfbana gick även han igång på detta. Nu vill vi att alla börjar använda sig av hashtags när ni skriver om era statusar i sociala medier, typ Facebook med mera. Ni kan följa oss på Facebook, där har det verkligen tagit fart. #nyautmaningar #endagunderhuset #hejamig #åtenglassidag

Passade även på att sätta solfilm på rutorna i bilen idag. Gjorde det ikväll i mörkret medan snön sakta dalade ner. Såg inte ett smack! Blir spännande att se resultatet imorrn i dagsljuset. Eller inte! #nattarbete #stackarsmig #längtareftersommaren

Ni har hört det förr, men jag tänkte återvända till jobbet imorgon. Då är det bäst att vara utvilad, godnatt! Ha d biff! #sovdags #spändalårmuskler #trött #boom!vilkenkillejagär

DAGENS JERKER går till tillverkarna av borrmaskinen jag äger. Nog för att den är några år nu, men lite bättre styrka i batteriet vore önskvärt! Inte bra för min hälsa att behöva bli upprörd på detta viset…

Hej och välkommen till mitt liv! Idag ska jag prata om mina nya värderingar som jag till en början var skeptisk emot.

Jag pratar inte om att jag börjat sympatisera för Sverigedemokraterna eller något sådant. Nej, jag har övertalats till att börja tänka mer ekologiskt. Bra va!

Ni som tänker att det förmodligen är min sambo Jenny som ligger bakom detta, ja ni har helt rätt. Efter en artikel som publicerats om hur icke ekologisk mat är ohälsosamt för barn så såddes ett lite frö i mina tankar. Ska jag verkligen, är det dags nu…
Jag har aldrig haft något emot ekologiska matvaror, det verkar ju bara finnas fördelar med detta. Utom på en punk… Priset! När jag har traskat runt där i matbutiken i alla dessa år, så har jag ofta jämfört priserna på just ekologiska varor mot de icke ekologiska. Och ibland har priserna nästan varit det dubbla, något som avskräckt snål-Werner (den snåla gubben från tv-serien Tre Kronor) inom mig. Oftast är kött, frukt och grönt det som kostat mycket mer. Men så funderade jag, att det är kilopriset som är dyrare. Då blir det inte så många kronor mer för en påse äpplen, en gurka eller liknande. Kilopriset var avskräckande, men verkligheten blev som sagt inte så läskig. Förutom på kött kanske, där hoppas jag priserna kan närma sig varandra lite mer i framtiden. Mejerivaror är oftast bara en eller två kronor dyrare per förpackning. Inget att gråta över känner jag. I så fall kan man ta med sig egna bärkassar istället för att köpa nya varje gång, så sparar man en slant att kunna lägga på ekologiska varor. Bra tips, eller hur!
Jag uppmanar alla som varit ekonomiska eller skeptiska att börja köpa ekologiskt. Ni kommer se att det inte blir så mycket dyrare trots allt. Och så kan man känna sig stolt över att man bidrar till något väldigt bra. Framför allt för våra barns skull.
Jag ska nog tatuera ett ”KRAV” märke på min ena skinka. Som ett minne av mitt nya insiktsfulla och ekologiska jag.

Nu, nästan en vecka senare är jag beredd att skriva en notering om hockeyfinalen mellan Sverige och Kanada i OS. Det började med att omvärlden bara någon timme innan nedsläpp nåddes av beskedet att Nicklas Bäckström inte skulle spela. En av Sveriges stora stjärnspelare, var dopad på allergimedicin…
Ja, tråkigt men sant. Lika tråkig var finalen, Kanada vann klart med 3-0. Det blev en silvermedalj i alla fall, det får vi nu acceptera och ta med oss till nästa OS om fyra år. Tänk om Mats Sundin ändå spelade fortfarande, kingen!

Nu har jag en stor portion schnitzel i magen, den satt där den skulle. Jag ska nu drömma mig bort, och invänta lördagen. Lördagsgodis! Sov gott vänner, och ha det ”ekologisk” biff!

DAGENS JERKER måste jag ge till denna hen som arbetar på ByggOle här i Mölnvik. Hen visste inte vad rörupphängningar var, trots min fina förklaring. Fy skäms, jobba på byggvaruhus och inte ens veta sånt…

Hahahahaha! Hohoo? Hahaha! Hihi! Koko? Haha! Koko! Hahahahahaha! Ale-op-op-op-op-op-op-op! Ale-op-ip-op-ip-op!

Har jag blivit galen? Kanske, ska återkomma till det snart.
Först lite uppdateringar kring vår husförsäljning! Vi har accepterat ett bud och börjat skriva kontrakt. Men innan de betalar handpenningen så ville de göra en kontrollbesiktning av huset, och nu är det gjort. Några mindre skavanker fanns såklart eftersom det är ett gammalt hus, men inget allvarligt. Bortsett från en fuktmarkering under huset…
Detta behöver inte nödvändigtvis vara något allvarligt, men de vill utreda saken först. Och det är väl fullt förståeligt, det hade jag nog själv velat göra. Så på tisdag kommer de tillbaka för att reda ut orsaken till detta, hoppas det går bra!

Om ni fick önska er vad ni vill att äta till frukost, vad vill ni ha då? Kanske en god äggröra, eller lite smaskiga korvar? Fruktsallad, eller varför inte en bakelse? Vi har ett barn, eller vi har flera barn men vi frågade Freja idag vad hon ville äta till frukost. Till vår förvåning svarade hon… Frysta köttbullar! Haha, ja men det låter väl gott. Mums!

Nova fortsätter vara sjuk här hemma, även om vi idag äntligen såg tecken på förbättring. Idag har hon ätit för första gången på flera dagar. Hon var sist ut av oss alla, det är så det brukar vara. Men hon verkar ha drabbats av något annat än influensan. Hon har inte kräkts, utan mer varit ”lös” i magen och haft över 40 graders feber. Det kan såklart vara influensan ändå, men dessa symptom hade ingen av oss andra när vi drabbades tidigare. Och som vanligt när man är så liten som hon är, så måste detta kollas upp varje gång. Jag längtar tills alla våra älskade små barn blir lite större, lite friskare och kan stå emot alla sjukdomar som de nu konstant drabbas utav.
Theo, han lallar runt här hemma medan Nova ligger sjuk och Freja är på förskolan. Han försöker prata, och vi förstår faktiskt en hel del. Även om han spottar och fräser lite ibland. Men bappis (napp), pippi (Pippi Långstrump) och tjäsk (Mora Träsk) är det han säger mest just nu. Och han tjatar väldigt ofta om Mora Träsk, vi har en film med dem som alla barnen älskar. Samtidigt visar han med att klappa händerna eller klappa händerna på knäna som de gör. Hans favorit är just deras kändaste hit, Tigerjakten. Den vill han se och klappar med i takt så gott han kan, vår duktiga lille pöjk!

Freja har fastnat för Alfons Åberg, både som bok och film. Det är kul när de fascineras av samma saker som man själv gjorde när man var barn. Då kan man haka på och uppleva lite barndomsminnen. Men minsta antydan från någon av barnen att jag liknar Alfons pappa, då är vi färdiga med Alfons…
Nova har fastnat mer för Pippi Långstrump som Freja också har som favorit. Nova rusar ofta fram till den lilla fotöljen framme vid vår TV och slår sig ner när hon upptäcker att Pippi är påslagen. Sedan kan hon sitta där och skratta, alldeles själv. Ser så gulligt ut!

Jag har upptäckt en sak med vår bil. Vi har ju numera en Kia Carnival, men så mycket carnival över den tycker jag inte att det är. Varje gång jag ska ta fart ut längs påfarten till motorvägen så upplever jag det som läskigt. Den accelererar inte alls till en början, och man kan inte trycka ner pedalen mer i botten än vad jag redan gör. Skrika hjälper inte heller.
– Kom igen nu då! Kängan i kaminen ditt carnivalhelvete!
Och när man i princip hissat ner båda sidorutorna och skickat ut armarna på vardera sida för att börja paddla sig fram för att få lite mer fart, då vaknar den till! Då drar den iväg med ganska bra fart, och då får man hålla i sig. Bruuuum!
Det är klart det är skillnad mot vår gamla bil, man ska inte ens tänka tanken att jämföra dem. Men jag har börjat vänja mig med denna lilla familjebuss nu, och den är inte så tokig. Körglädjen är rätt begränsad, men den fyller sin funktion och fungerar bra rent praktiskt. Kanske behåller denna lite längre än planerat trots allt. Fördelen med att den redan är lite sliten är att man inte bryr sig och är lika pedant när det gäller barnen i bilen. Nu kan de kladda på rutorna och smutsa ner med sina små skor utan att jag behöver gå i taket av ilska. En terapibil kan man säga! Men för mig påminner den lite om ”Familjen Flintas” bil…

Nu till all galenskap om all djävulskap! Som jag inledde i början, har jag blivit tokig? Haha, nej förhoppningsvis inte. Men idag fortsatte utredningen om min hälsa, efter mina bröstsmärtor förra veckan. Då gjordes EKG-test och blodprov lämnades på akuten, men då konstaterade de att hjärtat är friskt.
Idag undersökte läkaren mitt hjärta igen, kollade lungorna, tog blodtryck och kände på magen och bröstkorgen. Sedan hade vi lite samtal om vad hon trodde det kunde bero på, och sedan fick jag berätta vad jag trodde orsaken kunde vara. Ett första steg nu är att kontrollera om det har med magmunnen att göra. Kommer smärtorna tillbaka så har jag nu fått utskriven medicin som jag då genast ska ta. Så får vi se vad som händer, om medicinen hjälper eller ej.
Sedan fick jag tid hos tokdoktorn. Denna ska reda ut om detta är stressrelaterat och om det är på grund av stress eller ångest jag fått ont. Blir intressant, första gången jag gör något sådant. Eller nej, jag fick ju prata med en psykolog när jag kom hem från min mission i Kosovo. Men jag minns inte så mycket från den sessionen. Mer än att jag hade tid när Sverige mötte Argentina i fotbolls-VM, och att jag ville bli klar så fort som möjligt för att kunna se klart matchen.
Nåja, det kommer nog gå bra. Blir skönt när allt är utrett och klart så att man kan lägga detta bakom sig. Har ju fullt upp som det är redan.

Med detta syftar jag inte på att jag blivit handikappad. Ser ni inte att det är en bild av mig när jag provsitter på en pilatesboll. Läkaren tycker nämligen att jag ska börja träna…

Sovdags! Detta får avsluta kvällen, tack och godnatt. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till läkaren som antyder att jag har några extrakilon och behöver träna. Några extrakilon? Vad fan menar hon med det, jag har minst 20 extrakilon numera! Men hon sa några och därför är hon dum. Grattis doktorn, du har just fått Dagens Jerker…