I helgen hände något stort! Ni vet den ständigt besvikna, arga och roliga komikern/youtubern Sungen som jag skrivit om här tidigare. Han var med på ”Bandit Rock” radio i fredags!

Men det var inte det stora som hände, utan han hade lagt ut ett videoklipp samma dag där han stod i tvättstugan och svor med sitt stora svärd. Ni som har sett eller hört honom tidigare vet vilket svärd jag pratar om. Det är ett STORT JÄKLA svärd! Och efter att ha sett det videoklippet så vände jag mig till min gamla vän Jocke i hopp om att han kunde köpa ett svärd till mig, och då lät det lite såhär…

Så brukar det låta från Jockes sida, lite negativt kan man tycka. Och detta gjorde mig bara lite bitter, för det vore väl ändå fränt med ett riktigt stort jäkla drakdräparsvärd ståendes i hallen hemma! Men misströsta ej, för dagen efter så kom det ett svar i vår konversation från självaste Sungen själv!

Detta är ju stort! Både Jocke och jag är dubbade till legendarer av Sungen! Mitt, och tyvärr kanske även Jockes, kändisskap har nog aldrig varit så pass påtagligt som det är just nu. Omnämnd av en youtuber på hans Facebook sida… Ja jäklar!!!

Jag ser mig i framtiden sitta i stora fåtöljer och intervjuas av diverse kända programledare som David Letterman och Jimmy Fallon. Jag ser mig själv i en stor pool av pengar i mitt egna mansion uppe på gräddhyllan i Hollywood. Glidandes fram på en Harley Davidson med flames och piratflagga som piskar i vinden genom ”hillsen” av kändisar. Jocke bör bo en bit ifrån mig där borta för han är en sådan som annars bjuder in sig själv och snor öl direkt ur kylen. Här hemma i Sverige så vet jag inte vad detta kommer att innebära, här är ju alla så försynta av sig. Men jag siktar på en diskret plats bredvid drottning Silvia under de kommande årens Nobelmiddagar, och även en plats i Svenska Akademien. Där står det ju tomma stolar nu, och har man bloggat i flera år så borde man vara värd en plats där. I så fall lovar jag att fråga åt min vän Marcus a.k.a Guldgossen om han kan få vara med där, för han berättade förra veckan att han var intresserad och att han dessutom faktiskt läst alla Bert-böckerna. Som ni hör så har jag redan en hel del små idéer och förslag på vad jag kan tänka mig i framtiden, så detta MÅSTE ju spridas vidare. Men frågan är hur…

Jag tycker personligen att vi kan börja någonstans där alla måste titulera oss som ”sir”, för så är det om man blir dubbad. Kanske att alla myndigheter här i Sverige skulle ta och krypa till korset först av alla här nu och börja med detta, jo men det tycker jag. Sedan är det nog som så att om man nu är en ”sir”, så förväntas man nog ha en egen bonde som sin tjänare eller väpnare. Lite som karaktärerna i filmen ”Just Visiting”, där ser man ju ett praktexemplar på hur det var förr. Hans bonde får springa bakom hans häst, han får även sitta på golvet med hundarna och äta det som kastas till honom från sin herre. En mycket bra film!

Så var det ju förr i tiden, men nu är det 2018 och det borde inte få gå till på det viset längre. Istället bör vi kalla bonden för assistent, och denne ska utföra enklare sysslor i hemmet och även ta hand om enklare saker på jobbet. Eller vänta, behöver man jobba om man är en ”sir”? Nej det tror jag inte, man gör väl bara sin grej som jag förstår det. Jag tror och tycker att en ”sir” borde finansieras med skattemedel, och jag är övertygad om att alla skattebetalare skulle få mer valuta för pengarna än när våra politiker slösar bort våra pengar på flygresor, hotell, taxi och representation där det bjuds på lunch och middagar till höger och vänster. Assistenten borde nog få ha ett eget boende också och inte behöva sova med grisarna i svinstian, för jag har tyvärr inga grisar. Utan en enklare etta någonstans i förorten tycker jag är ett steg i rätt riktning. Jag bor ju själv i Haninge som får räknas som förort, så det är inget illa menat alls med det.

Frågan är ju bara vem jag ska utse till min bonde här nu, hm? Jag är ju ganska säker på vem Jocke väljer till sin bonde, och det valet faller sig ju ganska naturligt kan jag tycka. Men för min del så har jag lite svårt att bestämma mig, det står mellan Sune och Henke på jobbet. Det vore ju kul att välja Sune, men inte för att han är en otroligt trevlig människa. Utan mest för att han ser fram emot att få gå i pension nu i juni, då skulle ju detta stoppa honom. Och istället för att spela bingo och åka buss hela dagarna så skulle han få bli kvar på jobbet och dras med mig hela dagarna. Mwohahaha!

Men jag är ju ingen elak människa av naturen, så jag väljer Henke istället. Han brukar vara elak och skulle nog må bra av att ha mig om förebild ett tag. Sedan så är han ju ganska trevlig att prata med när han är tyst och vet sin plats. Hans Volvo V70 verkar dock lite strulig så han bör nog byta ut den mot en Bentley eller liknande om han ska kunna köra runt mig i framtiden. Vilket han nog skulle uppskatta eftersom han är den som får köra den, så kan jag sitta i baksätet och beundra omvärlden med ett glas champ… En kall öl menar jag! Eller varför inte en Mojito nu när det börjar bli soligt och varmt ute, fett nice! Skål!

Men då säger vi så, Henke får bli min bonde. Och eftersom jag inte vill vara en girig kändis så får ni alla låna bonden Henke av mig om ni vill det. Kanske ni har lite trädgårdsarbete han kan utföra, eller om ni råkat dricka ett glas vin på helgen men glömt att handla något till middagen. Ja men då kan vi skicka honom i Bentleyn till Coop eller ICA (beroende på vilken butik som vill sponsra min blogg). Ni kan få hans telefonnummer sen så behöver ni inte dra in mig i er planering, detta kommer att bli så bra så! Jag lovar att följa upp detta och meddela er som läser hur detta slutar. Så vi slutar där för denna gång, glöm inte att ni kan tjäna pluspoäng nu genom att titulera mig ”sir” framöver. Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går till ”burnouts”… Då syftar jag inte på bilar som spinner loss och drar iväg med full fart, sådant är ju bara coolt. Nej jag hatar att komma in på en toalett där någon tömt hela ladugårdslasset, och sedan inte gjort rent toaletten efter sig! Där kommer man in med elegant gångstil för att kissa en skvätt, så ser man den efterlämnade jäkla ”burnouten” där i botten på toaletten. Först så blir man upprörd över hur man kan strunta i att städa upp efter sig. Sedan så agerar man vuxet och vägrar städa upp efter någon annan, och hoppas istället på att det ska spolas bort vid nästa spolning. Men, jag vill ju inte att någon ska tro att det är jag som lämnat toaletten så efter mig när jag bara varit inne för att kissa. Så då får man likt förbaskat städa toaletten efter den som kramat svampen så pass illa att det lämna spår efter sig. Detta är arrogant och elakt, jag är beredd att starta aggressiva mailkampanjer om detta där jag stöter på dessa situationer igen…

Det är med en bitter uppsyn jag tittar på min ”nytvättade” bil och ser hur den numera är alldeles matt av vägdammet efter att jag hamnade bakom den grusuppsamlande traktorn i torsdags. Fast jag uppskattar ju att allt grus försvinner förstås, det kändes bara så olägligt att den skulle köra där samtidigt som mig just då…
Men de är ju fina de nya fälgarna i alla fall, de blänker i solen. Men snart har man väl tvingats väja undan för någon annan som tror att de kör en gigantisk Humwee till bil när det i själva verket bara är en Smartcar, och så skrapar jag sönder fälgarna mot en trottoarkant någonstans. Så jag får väl spara denna bilden och ha kvar som minne.

I mitt förra blogginlägg så skrev jag om hur jag mer och mer börjar likna Morgan från Ullared. När jag läste detta för Freja på kvällen så såg hon bilden på Morgan.

– Är det där Erik? Frågade hon mig och pekade på Morgan.

– Nej det där är Morgan från det där programmet på TV när de går runt och pratar med folk i den stora affären. Men jag ska berätta det för min kompis Erik att du tycker han är lik TV-kändisen Morgan, då blir han nog stolt! Förklarade jag.

Hahahaha! Jag tror nog inte att Erik blir så stolt över liknelsen, men jag ska höra med mina andra vänner vad de tycker så jag kan argumentera för Frejas åsikt om det behövs. Undrar om Erik också är skyddsombud på sin arbetsplats? Nu blev det många frågor här, men vi kan ju ta och titta på bilden här igen, så får ni bilda er en egen uppfattning om de är lika eller ej.

Men det är inte bara Erik som får verbalt smisk av Freja. När vi lämnade diskussionen om det var Erik eller ej som var på bilden så häver hon ur sig något ytterst olämpligt.

– Vilken bebismage! Säger hon.

– Nja, han är nog bara lite rund om magen och tycker om god mat. Förklarade jag och pekade på hans mage på bilden.

– Inte Morgan, din mage pappa. Det ser ju ut som att du har en hel bebis där inne, den verkar jättestor. Sa hon och klappade försiktigt på min mage.

Jag tänker inte kommentera detta…

Istället så kan jag ju berätta om när barnen och jag besökte Coca-Colas fabrik i Jordbro idag. De firade 20års jubileum och om man anmälde sig innan så fick man komma dit på deras jippo, och det var grymt bra anordnat!

Först anmälde man sig och sedan fick man ett nyckelband med ett passerkort att ta med sig in i fabriken. Efter detta så gick vi in och hamnade först på en del av deras gigantiska lager. Det var oändligt långa gångar och högt staplade pallar, riktigt coolt tyckte barnen som letade efter Sprite läsk bland alla pallar.

Nu kom vi in till produktionen som var i full gång, och det var lite mer avancerat än den produktion jag jobbat med tidigare. Man kände ju igen vissa moment bland maskinerna, men allt gick så otroligt mycket fortare. Jag fattar inte hur det är möjligt att ha den hastigheten som de hade, men de hade ganska många robotar till hjälp och de underlättar ju en hel del. Personalen gick mest runt och kontrollerade att allt såg bra ut, så det mesta såg ut att bara rulla på helt automatiskt. Barnen hade aldrig sett robotar tidigare och tittade med uppspärrade ögon på hur de arbetade. Häftigt!

Sedan fortsatte vi vår rundtur och kom fram till deras enorma vattenanläggning. Det går åt 1,4 liter vatten per 1 liter producerad läsk. De har dock som mål att minska förbrukningen till 1,2 liter vatten inom ett par år. Hoppas de lyckas! Efter vattenanläggningen såg vi det stora rummet där all läskdryck blandades i stora tankar. Även detta verkade ske per automatik. Sedan på vägen ut så noterade jag ett kassaskåp av bara farten. Det hemliga receptet låg tydligen inlåst där, något jag starkt betvivlar. Men jag berättade om hemligheterna kring colareceptet för barnen och de var väldigt fascinerade av detta hemlighetsmakeri…

Nu kom vi ut ur byggnaden och där hade de ställt upp ett stort partytält. Här fanns en smakbar där vi provade läsk, vi testade en sorts sockerfri Sprite med smak av gurka. Den tyckte alla var god och läskande i värmen. Sedan kunde man tävla genom att gissa hur många små plaströr, som man gör petflaskor utav, det låg i en monter. Vi slog våra fyra kloka huvuden ihop och drog till med en gissning, sedan får vi se om vi gissat rätt eller ej när vinnaren utses vid ett senare tillfälle.

Vi fortsatte vidare ut ur tältet och hörde musik spelas. Där uppträde några cheerleaders och byggde pyramider eller vad det heter. Freja var väldigt imponerad av hur de hjulade runt och gjorde volter. Theo och Nova ställde sig och tittade nyfiket på en som målade graffiti på en vägg. Men jag kände lukten av mat…

Coca-Cola hade bjudit in 5-6 stycken foodtrucks på området som stod uppradade en bit bort. Där kunde man lösa in en kupong från sitt passerkort mot en valfri måltid. Och nu vart det ju beslutsångest delux för oss alla…

Det fanns indisk mat, vegansk mat, hamburgare, fish and chips, specialtacos och annat. Men valet föll på en bil som bjöd på korv med bröd, de största jag ätit i hela mitt liv. Men det var väldigt gott! Korven var lite stark men utsökt, brödet var ju lika stort som en halv baguette. Till detta kunde man få gurkdressing och coleslaw, alltså vi snackar himmelriket för en korvnörd som mig! Detta serverades med friterad pommes som kryddats, mycket gott tyckte vi alla. Vi satte oss på en gräsplätt och tittade på när dessa cheerleaders uppträde en bit bort. Undrar om detta nu har sått ett frö hos Freja som inte kunde slita blicken från dem…

Men sedan var det slut, när vi gick ut genom grinden så fick vi varsin Cola väska som barnen stolt hängde på sig. Sedan berättade de hela vägen till bilen om hur häftig fabriken var och att de vill åka dit igen. Så vi får se vad vi kan hitta åt för liknande evenemang i framtiden. Vi har haft en toppendag tillsammans, så mycket kan vi säga!

Försvarsmakten… När det ligger ett brev bland all post med Försvarsmakten tryckt på kuvertet, då stannar tiden känns det som. Vad vill de nu? Vad har hänt? Repmöte? Hur ska jag ta mig ur detta? Jag höll andan i nästan 12 minuter medan jag öppnade och läste innehållet i brevet…

Det handlade inte om något allvarligt, tack och lov. Det var bara en inbjudan till ”Veterandagen” och ett tack för min utlandstjänstgöring från Försvarsmaktens överbefälhavare, general Micael Bydén. Detta kom lite oväntat, men var ändå välkommet. Efter att man landade i Sverige igen när vi kom hem från Kosovo, så pratade man med en psykolog och sedan var det medaljceremoni. Sedan skickades man hem, med en ny uppföljning hos en psykolog och träffade samtliga från sitt kompani först ett år senare.

Efter det har det varit knäpptyst. Vi i vår pluton har lite kontakt på Facebook, vilket är guld värt. Men annars tycker jag att man nästan sopats under mattan lite. Det handlar inte om att kräva någon sorts uppmärksamhet för det vi gjort, det var ju ändå frivilligt. Men det verkar fortfarande vara många som lider i det tysta efter sin utlandsmission. Tyvärr fångas inte detta upp av Försvarsmakten, åtminstone inte tidigare. Men nu känns detta som en början på något bra ändå. Ett tack, en inbjudan till en dag att uppmärksamma veteranerna. Detta är så otroligt mycket större och mer respektfullt i andra länder, men här i försynta Sverige har det knappt uppmärksammats alls på något vis. Så detta värmde i hjärtat och gjorde mig stolt, hoppas alla ni andra kan känna likadant!

Det var allt för idag, nu ska det gräddas hamburgerbröd inför den stundande middagen. Barnen vill ha hemmagjorda hamburgare med pappas hamburgerdressing. Visste inte ens att de tyckte om min dressing, men vem är jag att ifrågasätta ett sådant smaskigt önskemål. Tack för att ni läste, ha d biff!

DAGENS JERKER går till… Äh, vi tar Henke enligt den oskrivna regeln!

Nu är det fart på barnen när de leker utomhus på kvällarna, våren är onekligen här. Jag hjälpte till med att montera ihop studsmattan hemma hos Jenny och barnen så nu hoppas det för fulla muggar, även grannbarnen kommer och vill vara med och hoppa. Så nu är det fullt ös fram tills det är dags att komma in för kvällen och förbereda sig för sängen. Och de är oerhört speedade när de väl kommer in för kvällen sen! Då ropar de gladeligen högt att de är hungriga IGEN, sedan ska det borstas tänder och förbereda sig för att sova. Att varva ner är inte det enklaste just då kan jag lova…

I tisdags kom Nova fram till mig i hallen när vi klädde på oss ytterkläder för att åka till förskolan.

– Jag vill ha blåa ögon. Sa hon och tittade allvarligt på mig med sina stora bruna ögon.

– Okej, som Theo och jag har menar du? Frågade jag henne.

Då svarade hon inte utan började prata skor med sin syster Freja istället. Jag funderade en kort stund på varför hon ville ha en annan färg på ögonen, men sa inte så mycket mer om det just då. Utan vi åkte och lämnade Freja på hennes skola först eftersom hon skulle åka på utflykt till gamla stan denna dag med sin klass. Och vad tror ni hon önskade för matsäck att ha med sig… Pannkakor? Eller något annat i den stilen kanske? Nej nej…

– Jag vill ha lax och romsås med mig som matsäck på utflykten. Berättade hon.

Haha, så roligt! Men det löste sig faktiskt, så att hon fick med sig sin lax med romsås till sin utflykt. Vi lämnade henne på skolan och åkte vidare till twinsens förskola. När vi kom fram och hängde av oss ytterkläderna där såg jag att Nova stod och funderade för sig själv. Sedan kom såklart en fråga…

– Pappa, finns det ögondoktor? Frågade hon.

– Ja det finns det, vi har ju träffat ögonläkare på sjukhuset när du hade så ont i ditt öga förut om du minns det? Förklarade jag.

– Gör det? Då vill jag byta ögon, för jag vill ha blåa ögon istället. Sa hon ganska bestämt.

– Men Nova, dina bruna ögon som du har är ju fantastiska. Varför vill du byta bort dom? Frågade jag.

Jag fick inget svar denna gången heller, nu kom en förskole kompis emellan och snodde Novas uppmärksamhet. Men jag undrar varför hon vill byta ögonfärg, och hoppas verkligen att det bara är hennes egna lilla idé och inte beror på något annat. Att någon skulle ha sagt något elakt om bruna ögon som gjort henne ledsen, det vore ju bara för hemskt. Så vi får se, hon är ju ändå bara fem år gammal så detta behöver inte vara något illavarslande. Hon kan ju bara ha fått en av sina briljanta idéer igen och vill testa lite nya saker, så vi får se vart detta leder.

Tidigare i veckan var det kör för barnen nere vid Sjöliden igen, och det är något speciellt med hur de återberättar vad de sjungit om där. Det är lite blandade sånger, men eftersom det är kyrkan som håller i detta så blir det ju en och annan sång om gud bland annat.

– Idag så har i sjungit om Jésus. Berättade Theo med sin härliga betoning på det första e:et i namnet Jesus.

Det blir nästan som Jééésus, och det låter så gulligt. Ni som har förmånen att träffa honom kan ju själva fråga honom om kören och vad de brukar sjunga om där, så kommer ni säkert få höra det härliga uttalet själva. Underbart!

Freja var som sagt på utflykt i tisdags, när hon ville ha lax och romsås med sig till matsäck. De gick på vandring i gamla stan och tittade på statyer av S:t Göran och draken som de läst om i skolan. På kvällen när jag skulle natta Freja så pratade vi mer om hennes utflykt, och kom in på Stockholms blodbad. De hade stannat till och pratat om det på vandringen, och Freja tyckte det lät läskigt med att det runnit så mycket blod på marken när de högg huvudet av folk. Men samtidigt tyckte hon att det var spännande. Jag blev lite paff att så små barn redan pratade om detta, för jag minns inte själv när jag gjorde detta i skolan. Men vi pratade vidare om vart de hade suttit och ätit sina matsäckar någonstans, och om kanonkulan som sitter fast i husfasaden på en av de gamla byggnaderna. Den hade de tittat på också. Och en sak leder ju till en annan, så innan vi somnade så hann vi även prata om vår kung och drottning. Men även Gustav II Adolf och Karl XII, som krigade mycket. Hon verkade nyfiken på dessa kungar och vad de lyckades åstadkomma på sin tid. Men jag tror det är bra att vänta med detta tills hon blir lite äldre, så jag förklarade ytterst lite om dem för stunden. Just krig, verkar vara något som återkommer i hennes funderingar numera. Hon har ju en klasskamrat som kommit hit från Irak, och hon berättar tydligen om kriget ibland för sina klasskamrater. Men detta gör Freja nyfiken, så det gäller nog för oss vuxna att vara med på noterna nu och möta hennes tankar och funderingar i allt detta.

Har jag samma kroppshållning som Morgan? Då syftar jag inte på en av mina närmaste vänner, han som har en sexy body och ansiktsprofil som självaste Tom Cruise. Nej utan den här Morgan…

Detta är Morgan som är känd från Ullared, och jag undrar om inte vi börjar likna varandra när det kommer till våra kroppar och vår kroppshållning. Jag säger inte att detta är något negativt, utan bara att min kropp förändras. Hur vet jag detta? Jo jag ser väl det för tusan! Men jag hade även mitt årliga utvecklingssamtal med min närmaste chef idag, och när vi pratade om hur jag utvecklats det senaste året så kom vi in på att min kropp utvecklats och blivit mycket större. Muskelmassor, klädstorlekar och bukfett stod i fokus detta år. Hahaha! Nej då, såklart inte. Vi pratade om hur det gått 2017 och blickade även framåt, och framtiden ser ljus ut för Jimmy Hanell! Nu hoppas vi att det fortsätter på rätt bana under 2018 och att jag fortsätter att utvecklas inom mina arbetsuppgifter och inte bara i kroppsvolym. Make Jimmy Great Again!!!

Nu vill jag sova, är trött tidigt idag. Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER tycker jag kan delas ut till den engagerade personen som körde runt i sin traktor och sopade upp grus idag när jag körde hem. Jag tvättade bilen igår eftersom fiskmåsarna har tagit sikte på den nu igen, och kände mig nöjd hela vägen till jobbet idag. Men när jag åkte hem så hade nog gud ett finger med i spelet igen och skickade fram den söliga traktorn framför mig direkt när jag körde ut från jobbet. Sedan fick jag färdas i vägdammet bakom traktorn i fräsiga 25km/h, och fick en matt yta av damm över hela bilen som en liten bonus. Säkert bara för att det var jag, tack så mycket…

Idag när jag promenerade till bilen så kvittrade fåglarna för fullt, och jag noterade att det inte alls är lika kallt på morgnarna nu längre. I love it!

När jag sprang på en kollega på väg till lunchrummet i fredags, så berättade han att i Tanzania så är flintskallighet ett tecken på att man är rik. Vi är båda två rakade på huvudet, och brukar kalla varandra för flintis ibland. Det lät ju lite kul, men inte vill jag flytta till Afrika. Det verkar så varmt där, och massor av fina djur som bits har de också. Men skulle jag vara rik på riktigt så skulle jag nog inte skylta med det på något vis tror jag, utan försöka ha båda fötterna på jorden trots min flintskallighet/rakade huvud…

Tänk att ett sådant litet samtalsämne skulle så ett frö av tankar som jag bearbetad under helgen. Först tänkte jag på djuren i Afrika, de är ju fina. Sedan tänkte jag på oss som är rakade på huvudet på jobbet, och kom fram till att det just nu är sju stycken. Tänk om vi skulle skaffa oss ett eget bord i lunchrummet att samlas kring varje dag, vilken gemenskap! Där kunde vi diskutera hårtrimmers och eventuella rikemans statusar i Tanzania, och övriga kollegor skulle nog tycka att vi verkade oerhört smarta. Lite som synen man hade på ”de aderton” i Svenska Akademien tidigare, innan alla skandalerna började uppdagas där. Vi skulle kanske bli kallade för ”de sju” när vi sitter där och diskuterar intellektuella saker, och bli upphöjda till skyarna av alla andra! Eller, så fnissar de bara åt våra trendiga frisyrer och tycker att vi ser ut som en kartong med ägg när vi sitter där tillsammans…

Fredagar är ju härliga, eller hur! Nu är det ju några dagar kvar tills det blir fredag igen, men jag längtar redan. Och om ni inte hört det så spelas låten ”För fet för ett fuck” av Svullo på Bandit Rock klockan tre varje fredag. Jag tror det är den låten, blev osäker här nu bara för det. Men det är ett ganska bra avtramp till den stundande helgen, och sedan när man åker hem så kan man lyssna på låten ”Hårdrocksfredag” av Sungen i bilen.

För er som inte vet vem Sungen är så kan jag försöka förklara det med att han är en youtuber/komiker som nästan dagligen dyker upp i sociala medier med sina korta inspelade videoklipp. Han är en långhårig hårdrockare som gapar och skriker på all ondska han utsätts för varje dag, med en stor dos ironi. Låten ”Hårdrocksfredag” är inte den bästa som producerats i Sverige, men den är jäkligt uppiggande och underhållande att lyssna på om man vill bli på lite bättre humör. Sedan så har han ju ett eget svärd som han stoltserar med ganska ofta. Jag borde verkligen också ha ett svärd…

En annan ny låt som däremot är förbaskat jäkla bra, det är en ny singel som släpptes förra veckan. Låten heter ”Rats” och det är inga mindre än Ghost som är skyldiga till detta! Det har ju varit ganska turbulent i det bandet senaste året där sångaren Tobias Forge blivit stämd av bland annat tidigare bandmedlemmar om jag förstått saken rätt, och det pågår även en tvist om vem som är upphovsmakaren till frontfiguren Papa Emeritus. Så nu är Papa pensionerad, och Cardinal Copia har intagit scenen…

Är han inte tjusig? Haha, nej han ser lite obehaglig ut kan jag tycka. Men det är ju det som är coolt med Ghost och alla de tidigare Papas, som alla framförts av Tobias Forge. Till låten ”Rats” då, den som det spekulerats i om den anspelar på den stämning som ligger mot sångaren. Det är en riktigt häftig låt med en härlig touch av 80-talet, sedan älskar jag uttalet av ”Rats” i refrängerna! Så har du inte hört denna ännu, se till att lyssna på den omgående. Du kan även dansa med i musikvideon om du känner för det. Rrrrats…

Jag rundar av där för denna gång, så får vi se om jag hinner med att skriva något mer innan helgen. På lördag ska jag ta med mig barnen till Coca-Cola fabriken på ett litet besök som allmänheten kunde boka in sig på om man ville se hur det går till när en av de godaste dryckerna tillverkas. Ska bli spännande! Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går till Henke. Han har inte varit dum eller så, utan har faktiskt skött sig ganska bra den senaste tiden. Men vi har ju den oskrivna regeln, att om ingen annan utmärkt sig på något vis så tillfaller utmärkelsen Henke per automatik. Så grattis Henke, du har den…

Vad hände med skatteåterbäringen i år, varför var den så låg? Jag betalar ju skatt för tusan…

Det är flera som har reagerat på att återbäringen var lägre än tidigare år. Har någon en bra förklaring till detta så kommentera det gärna. Jag var förvisso sjukskriven under en lång period förra året så för min del är det inte så konstigt, men jag hade ju behövt lite mer pengar just nu.

För bilen, den fina Volvon a.k.a ”Gubbsläden” behövde nya sommarhjul. Det medföljde ju sommardäck, men bara själva gummit. Jag behövde ju fälgar till dessa nu, och har sedan januari jagat begagnade fälgar eller kompletta däck. Men jag vet inte om det var en konstig dimension på däcken eller varför utbudet var så skralt, och de var ju svindyra även begagnade! Nu lyckades jag hitta fälgar till ett hyffsat bra pris som är helt oanvända, men däckverkstaden behöver ju montera på mina gamla sommardäck på de nya fälgarna och sedan balansera däcken. Men det kan väl inte vara så dyrt det, tänkte jag. Bara några hundralappar typ, det går ju fort för dem att fixa det!

– Okej, jaha du har sådana där däck ja… Mm… Ja men då blir det 1200kr på momangen tack! Svarade den otrevliga mannen med smutsiga händer bakom kassan.

Jag försöker ju vara en optimistisk realist, men i dessa situationer är det inte så lätt att leva upp till. Det blir ju trehundrakronor per däck! För att snärta på gummit och sedan balansera däcket. Det gick ju hur snabbt som helst! Jag trodde det skulle gå på ungefär en femhundring för alla fyra däcken, men det var ju bara att betala. Och sedan lämna in skorna för att täcka mellanskillnaden så att jag kunde ta mig hem igen. Tror ni att det ingick i priset att de monterade på sommarhjulen åt mig då? FEL! Däcken fick jag själv lasta in i bilen och montera på hemma senare på kvällen. Jag ska aldrig byta däck igen, no way!

Hörrni! Varför hejade ni inte på Djurgården häromdagen när de mötte Skellefteå? Det såg ju lovande ut, de hade ju en ledning med två mål innan det andra laget bara förstörde allt och gjorde tusentals människor besvikna genom att vinna med 3-2. Och allt började med han, den där spelaren Möller… ALLT ÄR HANS FEL! Jag fick ett primitivt behov av att kasta avföring på honom och alla de andra spelarna i motståndarlaget. Så upprörd blev primaten inom mig! På jobbet igår kom en mycket besviken herr Nilsson in till mig och frågade om jag kastat bajs på Möller ännu. Det hade jag ju såklart inte. Men vi gick snabbt igenom möjligheterna att genomföra detta när matchen ska spelas på Globen. Och kanske skulle vi äta indisk curry innan matchen. Nej nu hoppas jag att Djurgården vänder detta, inget är omöjligt! Det vet jag ju, titta bara på Henke exempelvis som lyckades ta körkort… Hihi…

Denna morgon ville Nova inte ha överdragsbyxorna som fanns att tillgå på förskolan. Hon protesterade redan hemma över att de som fanns på förskolan inte alls var sådana som hon vill ha på sig. Vi försökte kompromissa och byta byxor barnen emellan, men det gick inte för sig. Sedan så var ett par svarta byxor som vi hittade hemma helt okej ändå, great success! Men när vi lämnat Freja så körde vi racet från början igen… Hon vill inte ha överdragsbyxorna på förskolan, då erbjöd vi de vi hittade hemma på nytt. Men då var inte de heller bra för hon gillar inte överdragsbyxor, så då frågade jag igen om hon ville byta byxor med Freja som erbjöd sig att byte med henne. Fast, nej… Inga överdragsbyxor ville hon ha och dagens lämning på förskolan såg ut att dra ut på tiden och bli den mest långdragna någonsin. Men när vi väl kom fram till förskolan så var detta inget problem längre, så märkligt…

Man får verkligen uppleva några känslomässiga turer i humörens berg- och dalbana med barnen, och ibland kastas man nästan av uppe i loopen och faller handlöst ner i vagnen när den passerar under en igen. Ja lite så känns det, men topparna är helt fantastiska!

Igår kväll var jag på ett långt möte som anordnats av Värmdö IF inför uppstarten av knattefotbollen för barn födda 2012. Nova och Theo verkar lite sugna på att börja spela fotboll så jag tänkte i alla fall höra vad de hade att säga. Mötet handlade mestadels om att föräldrarna själva skulle engagera sig som tränare och lagledare, och hur kul det är att vara ledare. Jag skulle absolut kunna tänka mig att ställa upp vid ett senare tillfälle, det är säkert kul och väldigt givande men jag kan inte avsätta den tiden det kräver just nu. Det skulle inte bli bra för någon.

Men sedan fick jag tyvärr ett mindre bra intryck och känsla från föräldrarna när det gäller barnen, där det blev diskussioner huruvida man ska könsindela lagen eller ej. Det fanns de som inte vill göra detta och jag tycker själv att det är fullkomligt urdumt att göra så, men andra föräldrar och ledare verkar inte hålla med riktigt. Det skulle bli för stora grupper tror de, men jag förstår ändå inte varför man måste dela in dem i kön istället för att ha mindre blandade grupper. Jag tycker det skulle vara skoj att se Nova gå loss med sin vinnarskalle i ett mixat lag när de blir lite äldre, hon är ju en riktig hårding som inte viker ner sig för någon oavsett storlek eller kön. Hon skulle mycket väl kunna bli en ny tuff Frida Östberg och göra succé i landslaget.

Nu är ju detta inte bestämt ännu, men jag tycker att om de resonerar såhär redan nu att det kanske finns bättre alternativ för twinsen där de får spela tillsammans. Vi får se helt enkelt!

Nu ska jag prata med min far och höra hur allt gick på begravningsbyrån idag, kanske har vi ett datum för min kära farmors begravning snart. Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går till min kontorsstol på jobbet som strular och inte riktigt fyller sin funktion längre. Men idag fick jag välja ut en ny stol i en katalog, en svart stol som heter Zorro! Jag hoppas innerligt att det ligger en Zorro-mask, en värja och en svart cape i förpackningen. Så när den kommer då ska Henke, sergeant Garcia och ni andra få se på fan… Z! Som i Zimmy!

Då var man tillbaka i vardagsrutinerna igen efter några dagars ledighet med barnen. Jenny och jag tog ledigt några dagar vardera förra veckan så att barnen kunde få ha påsklov, så från i torsdags förra veckan var de med mig tills igår kväll. Och vi hann med en hel del faktiskt!

På torsdagen så hade vi äggjakt när vi kom till lägenheten, eftersom jag inte träffade dem under påskhelgen. Så jag förklarade att jag hade sett den där påskharen skutta runt i lägenheten utan att berätta för mig vad den höll på med, men att jag visste var ett påskägg fanns. De hittade det påskägget på köksbordet, och i ägget bland lite godis låg det en hoprullad liten lapp med ett meddelande till barnen. Det var från påskharen, och nu skulle de leta efter det gyllene ägget. Det var gömt i ett hus i huset…

– Jag tror jag vet! Ropade Freja och sprang in till deras sovrum med Nova och Theo hack i häl.

I deras sovrum finns ett litet hustält, och i det tältet låg ett guldfärgat påskägg på en stor hög av gosedjur. De öppnade ägget och hittade en ny hoprullad lapp med ett meddelande, tillsammans med varsin godisbit så de orkade fullfölja jakten. Nu skulle de titta i en låda som fanns under det gyllene ägget, så de började flytta bort berget av gosedjur och fann där en ny hoprullad lapp och tre silverfärgade paket!

– Titta pappa! Det är tre paket, med våra namn på! Ropade Freja och läste namnen på lapparna innan hon delade ut dem till sina syskon.

– ÖPPNA DOM! Ropade jag inlevelsefull för att tillföra lite effekt.

Barnen såg lite fundersamma ut när de öppnade paketen, de innehöll varsin film. Det var ”Hotel Transylvania”, ”The LEGO Movie” och ”Storks”. De hade nog aldrig hört talas om dessa tidigare, vilket förklarade den dämpade glädjen. Men när jag berättade att filmerna var i 3D, och att vi kunde titta på dem här hemma med 3D-glasögonen på sig så började de hoppa av glädje. Jag fick tillslut påminna dem om att läsa den hoprullade lappen de hittade bland paketen. Freja läste på lappen, och påskharen frågade om de hittat sina påskägg ännu. Annars fick de en ledtråd att man kan hitta dem där man kan bli ren…

Barnen rusade snabbt till badrummet och i badkaret hittade tre påskägg i vad som såg ut som ett fågelbo av handdukar. Ett sista meddelande låg där från påskharen och pappan som nu önskade dem en riktigt glad påsk, i efterskott.

Sedan mumsades det godis och kollades på film. Att titta med 3D-glasögonen på sig är poppis kan jag lova, och vi hann med att se alla filmerna under helgens gång. De tyckte om dem jättemycket, och även jag skrattade en hel del ska jag erkänna.

På fredagen mötte vi upp min far, min syster Linda och hennes barn för att hälsa på djuren i Tyrestaby. I början klagades det mycket på att det luktade illa där vi gick, men det är ju för tusan en bondgård där så det var ju inte så konstigt. Freja och Nova protesterade mest mot doften och gömde näsorna i sina jackor, men jag förklarade att näsan vänjer sig väldigt fort. Så efter ett tag brydde de sig inte så mycket längre, utan vi fick se ankor, hästar, får och små lamm. När vi gått varvet runt så kom vi fram till grillplatsen där det blåste en del, så vi bestämde oss för att gå till caféet istället. Men först ville barnen hälsa på hönsen, och medan vi stod där så såg jag att Nova gått tillbaka till grillen igen. Jag ropade på henne och berättade att hon kunde få titta nära på hönsen om hon kom till oss, men hon såg riktigt sur ut…

– Det luktar fy fan där borta! Ropade hon argt och ville inte alls komma till oss.

Det gjorde det ju, eftersom det blåste en del just här. Men hon kom dit tillslut och verkade inte så besvärad efter en stund. Sedan gick vi till cafehuset och där bjöd deras farfar på fika. Det fanns mycket gott att välja på, men för egen del så räckte det fint med en varm kopp kaffe. Och medan vi vuxna satt kvar och fikade en stund så lekte barnen på gården utanför.

Sedan följde de med oss tillbaka hem och så fikade vi lite igen, så det blev en riktig fikadag! Vi hade tänkt äta oxroulader till middag som vår farmor bjöd på ibland, men eftersom Tommy inte kunde komma så väntade vi tills lördagen med att äta det. Istället så stannade Elvira kvar och sov över hos oss, och så prövade jag att göra en fransk variant på köttfärssås. Jag minns ej vad den heter nu bara för det, Al Sugo kanske det var. Minns ej riktigt, men den brukade också min farmor bjuda på, och den blev nästan lika god som hennes! Barnen gillade den i alla fall väldigt mycket, så det blev inte mycket kvar att göra matlådor av. Men det var väl ett bra betyg då i och för sig!

På lördagen skulle vi åka till boendet där min farmor bott senaste åren och tömma hennes rum. Kent hade med sig en släpkärra och hjälpte min far och mig att tömma rummet. Det gick bra, men jag undrar hur det känns för de som bor där när det kommer in folk och bär bort alla saker till en av deras vänner som de bott där tillsammans med under flera års tid. Det kändes lite olustigt tyckte jag. Men det gick fort och sedan åkte vi tillbaka hem igen. Där hade min mor tagit hand om barnen under tiden vi var borta, och Linda och Tommy hade nu dykt upp. Svea hittade en av Theos hemmagjorda knivar som ninjapaddan Rafael har, och visade den för Linda.

– Vad har du där? Fråga Linda.

– Det är en löv! Svarade Svea och höll fram sin hemmagjorda sai.

Ja men kanske, den kan nog likna ett löv om man har lite fantasi. Men nu skulle vi äta oxroulader, kokt potatis och gräddsås! Ursäkta språket, men jäklar vad gott det var! Och jag hade sådan tur att det blev mat över som jag kunde pressa ner i några matlådor. Sedan fikade vi lite innan vi rundade av kvällen. Och när man har haft Elvira på besök så var barnen helt slutkörda efter allt lekande och dansande. Så barnen somnade snabbt som ögat på kvällen, och även jag faktiskt…

På söndagen skulle vi besöka min mor och hundvalparna, så vi åkte dit efter lunch. Agnetha var också där med sina hundar, så detta blev ju en hundjackpot för alla barnen! Hennes hundar kunde man dessutom kasta boll till och så kom de tillbaka med bollen när de hittat den. Detta var lite utav dagens happening för kidsen, och både hundar och barn var helt slutkörda efteråt. Självklart hanns det med lite valpgos också, nu är alla valparna uppe och går. Det bits och busades en del också, men jag kan tänka mig att det är full fart på dem om någon vecka. Så jag hoppas barnen och jag hinner dit innan de flyttar vidare.

Sådär, det var allt. Ikväll ska vi heja på laget i allas våra hjärtan, för då hoppas vi att Djurgården kniper segern uppe i Skellefteå. I så fall är det utjämnat i semifinalspelet, och kanske lyckas DIF ta sig till en final då trots allt. Notera företaget i nederkant på bilden här nedan, Isolmann AB (där jag jobbade tidigare) som utsåg matchens spelare och skänkte pengar till CancerRehabFonden. Det var väldigt fint av dem, och desto finare av mig att nämna det här så det når till ännu fler personer! Nu uppmärksammas fonden och fler kan hjälpa dem med att bidra så gott man kan. Det kommer skickas en faktura av mig till Isolmann senare på ett litet fyrsiffrigt belopp för att de fick synas här på bloggen. Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går till fiskmåsarna. Det är alltid trevligt när de dyker upp efter vintern, för då vet man att våren är här. Men de skiter ju på min bil! Jäkla fågelbajs… avföring… och klibb! Nä försvinn! Jag vill ha flamingos här istället!

Detta inlägg tillägnas min farmor som igår sorgligt nog lämnade oss för att vandra vidare, 89år gammal. Hon somnade in på morgonen inne på SÖS och dog troligen i sömnen. En förhoppningsvis smärtfri övergång…

Vi skulle ju ha firat hennes födelsedag i lördags, men kunde ej göra detta eftersom hon fått åka in till akuten. Där skulle hon undersökas för att se om de hittade en anledning till varför hon inte kunde äta och dricka. Det visade sig att bland annat hennes njurar slutat fungera och att hennes kropp sakta stängdes ner, eller vad man ska säga. Hon har ju bott på ett demensboende sedan några år tillbaka, och hade det kämpigt med minnet. Och när man besökte henne där så blev hon så himla glad, att hon fick prata med någon hon kände igen. Men hon upprepade sig ofta och det måste vara svårt att få alla livets pusselbitar på plats när minnet sviker. Hon visste ju att jag hade tre barn exempelvis, men hon verkade nästan vara kvar i det stadiet när tvillingarna var nyfödda. Som om tiden stått stilla på något vis sedan demensen tagit över.

Jag berättade detta för barnen igår när jag kom hem, och även om de inte har träffat Gunnel så mycket var de ändå tagna av att någon de känner till faktiskt hade dött. Det blir speciellt när man pratar om döden med barn, och de reagerade på olika sätt. Freja som är den som minns min farmor bäst av barnen tyckte nog att det var lite obehagligt och var ganska tyst under samtalet, och hon märkte säkert av sorgen jag kände när vi pratade om detta. Nova och Theo tyckte det var ledsamt men fokuserade mest på vad döden innebär, och ville hellre se bilder av min farmor för att bearbeta vad som händer. Jag själv kände ingen större matlust under hela dagen och huvudet fullkomligen bombarderades av tankar och minnen. Och det var egentligen först på kvällen när jag lagt mig som känslorna och sorgen slog till ordentligt så att tårarna rann. Men det som är tröstande är ju att hon nu förhoppningsvis är smärtfri och har det mycket bättre. Nu hoppas jag att hon får träffa farfar Bosse, sina syskon Tore och Ulla-Bella som alla lämnade henne många år tidigare. Och kanske gjorde hon självaste Lill-Babs, som också dog igår, sällskap genom pärleporten till andra sidan! Hon verkade också så rolig och lite smågalna var de ju båda två, så de skulle definitivt ha väldigt skoj tillsammans!

Vi har ju annars haft ”turen” med väldigt få dödsfall bland våra nära och kära genom åren, kanske för att vi var en ganska liten släkt under uppväxten. Jag minns när min morfar dog, det var en jobbig bortgång som jag minns än idag. Och han var precis som min farmor en sorts inspiration för mig under uppväxten, fast på sina olika vis. Därför blir det kämpigt när en sådan betydelsefull person lämnar oss. Men nu är vi desto flera med alla barn som kommit till världen, och släkten växer igen!

Gunnel som kallades för Halloy under alla mina år, efter att hon alltid hälsade så när man ringde eller träffade henne. Och hon tyckte inte om att bli kallad farmor, det lät inte så snällt eller trevligt har jag för mig att hon förklarade när vi var små. Hon var en väldigt rolig person som man alltid såg fram emot att få träffa, hon var lekfull och påhittig. Det märktes att hon verkligen gillade människor och barn, sedan var hon ganska öppen med vad hon inte tyckte om heller. Som exempelvis den gamla statsministern Göran Persson, beska blad (salladsblad) och fett på köttbitarna i maten. Maten ja, kanske den bästa maten fick man hos henne. Hon var ju intresserad av matlagning och älskade att prova nya saker. Just matlagningen hade hon och jag gemensamt som en sorts passion i våra liv, det märktes på henne hur hon lyste upp när hon fick prata om mat med någon. Men så var hon ju i och för sig med det mesta. Hon har berättat flera gånger hur hon bara inte kunde låta bli att köpa något i affären om det stod att det var en nyhet. Den nyfikenheten delade hon med sig av med oss barn, och hon hade ofta något nytt som hon ville utforska tillsammans med oss.

En giraff? Ja det var ju hennes favoritdjur som hon ofta pratade om. Hon önskade att hon hade en egen giraff som hon kunde mata från sovrumsfönstret på övervåningen i den stora vita villan hon bodde i under många år. Jag har själv fått höra att jag har en vild fantasi, men det är ju inte så svårt att lista ut vart den härstammar ifrån. Det var hon, och hennes roliga och galna historier från när hon var barn som bidragit till det. Hon och hennes storebror Tore verkade ju smått galna som barn. Där det har hoppats från berg med parasoll som en sorts fallskärm, och hur hon fick smita in på skroten och hämta saker åt sin bror som han stod och pekade ut. Annars fick hon inte vara med dem och leka. Sedan berättade hon att hon hade långa ben och kunde springa fort, så hon var en jäkel på brännboll.

Haha, det finns verkligen massor att berätta! En historia från när hon var vuxen som är så typiskt henne på något vis, den berättade hon för kanske 20 år sedan. Hon var på väg hem från jobbet och stod med sin lilla vita Opel Corsa vid en rödljuskorsning i Trollbäcken. Då flyger en reklamskylt som stod på gräsmattan bredvid vägen in i hennes bil, så hon kliver snällt ur bilen för att springa och ställa tillbaka den igen. Men när hon inte får den att fastna i gräset så hinner det bli grönt ljus och i bilen bakom hennes bil sitter en herre som börjar tuta argt på henne. Då tar hon med sig reklamskylten och ställer den mot hans bil istället och kör därifrån.

– Vad tusan skulle jag göra då? Han bara satt ju där och tutade på mig istället för att hjälpa till! Förklarade hon.

Hon hade en egenskap jag avundas henne som gjorde att hon alltid kunde finna sig i de mest oväntade situationer, och detta löste hon på sitt egna roliga sätt. Som exempelvis när jag eller om det var någon av mina syskon som skulle döpas som barn, så skulle hon hämta en smörgåstårta i Farsta centrum som var beställd. Men det var ont om parkeringar där och tiden var knapp, då såg hon en bil backa ut och en möjlighet dök upp. Dock så stod det redan en annan bil där som blinkade fint och väntade på att få ta den lediga platsen, men min farmor hon smet in där snabbt med sin bil.

– Hörru vad fan gör du? Jag stod ju och väntade på den där platsen! Ropade en arg människa på henne.

– Jag icke förstå! Ropade min farmor tillbaka med en utländsk brytning och ryckte på axlarna, sedan skyndade hon iväg för att hämta smörgåstårtan.

Så vi kommer minnas henne och allt roligt vi haft ihop. Hon är utan tvekan en av de roligaste människorna jag haft i mitt liv, det tror jag nog att alla i familjen känner. Sedan så kan man om man anstränger sig lite, se vissa likheter i ansiktet mellan henne och Freja. De bruna ögonen och något när hon ler, det är lite tungt i hjärtat att se sin farmor i sitt barn på det viset just nu efter att hon precis gått bort. Men med åren så kommer det garanterat bli desto roligare om de fortsätter att påminna om varandra på det viset.

Detta inlägget tillägnade jag min fina farmor, så det kanske inte var så glad och skojig läsning. Men jag sitter och ler här nu efter att ha skrivit detta, väldigt berörd men så lycklig över att ha haft en sådan som hon i mitt liv. Tack för allt Halloy, vila i frid.

Så var påsken 2018 över, hur mycket godis har du ätit? Jag hörde att man äter i genomsnitt 1,4 kilo godis under påskhelgen, men jag har bara ätit en påse bilar och dippat lite chips. Det ska dock tilläggas att om jag hade haft 1,4 kilo godis här hemma så hade det garanterat varit slut, så mycket kan jag säga…

Jag har avnjutit min lilla smörgåstårta istället för traditionell påskmat denna helg. Inga ägg, sill eller köttbullar på menyn här inte! Det blev pizza en dag, och en köttbit en annan dag. Däremellan har det mest ätits pizzarester och Pho-soppa, men gott har det varit! Jag gillar ju annars den traditionella maten men jag orkade inte med att fixa allt nu när det bara var jag som skulle äta, men det blev ju bra ändå. Och man slipper känslan av att vara alldeles uppsvullen och proppmätt efteråt.

Påsken inledde inte som planerat, eftersom min farmor hamnade på akuten på fredagen. Hon hade inte ätit eller druckit bra på några dagar så då skickades hon in till Södersjukhuset, och nu väntar vi på svar om vad som händer. Hon ska röntga magen för att se om de hittar någon bakomliggande orsak där, så vi kan bara avvakta och se vad läkaren säger. Så det blev inget firande av farmor på lördagen som vi hade tänkt, men vi åkte till min syster på eftermiddagen för att fira henne som det var planerat.

Min syster Linda var pigg och glad i alla fall, och hon bjöd på smaskigt fika till oss som var där. Elton höll låda och berättade nog allt han visste för mig. Vilket var roligt eftersom han varit ganska blyg tidigare, men sista året har det verkligen förändrats. Nu tog vi kort med iPaden tillsammans och sedan pratade han på om sina favoritspel, där Pokemonfiguren Pikachu kom på tal.

– Där är Pikatchup! Berättade han allvarligt.

Haha, ja det lät både roligt och gulligt! Sedan var ju även Svea där, men hon pratade inte så mycket. Hon verkade lite hes efter att ha varit förkyld tidigare i veckan. Men när hon väl pratade efter ett tag så var det samma mening som upprepades om och om igen.

– Kom pappa, åka hem! Sa hon och drog i min bror Tommys hand.

Vi åkte alla hem tillslut, och jag kunde då fortsätta mitt uppdrag för denna helg: Titta på jättemycket TV! Jag har verkligen kämpat med att titta på ”Fear the Walking Dead”, men den blir aldrig speciellt bra. Det var nästan inga bitande zombies med, utan mest bara onda och elaka puckon till människor. Så jag tröttnade, jag är ju ämnad för något större än att titta på icke underhållande program. Istället ville jag titta på sista säsongen av ”The Walking Dead”, men hittade tyvärr inte åt den någonstans… Fasen! I någon form av besvikelse så fortsatte jag titta lite på ”Knightfall” som jag började titta på för ett tag sedan, men efter ytterligare några avsnitt så var den fortfarande inte speciellt underhållande. Jag gillar dock tempelriddarna och all den mystik som de omges av, men intrigerna runtomkring tempelriddarna tar över och är fruktansvärt ointressanta. Vet ni vad den serien skulle behöva? Ivanhoe! Det hade varit något det…

På söndagen var det premiär för Allsvenskan och Djurgården skulle möta Östersund på bortaplan. Detta blir ju lite extra viktigt med tanke på att mina släktingar där uppe förmodligen skulle påtala en eventuell Djurgårdsförlust väldigt tydligt och onödigt mycket framöver. Och det började ju inte bra när jag satt där tokladdad i soffan och fick reda på att båda mittbackarna saknades i Djurgården. Nu skulle Gunnarsson och Danielsson spela tillsammans för första gången i matchsammanhang mot ett väldigt offensivt och skickligt Östersund. Men det gick ju bra, ersättaren Danielsson gjorde matchens enda mål och gav Djurgården tre poäng i premiären. Tack för den oväntade och fina starten på detta fotbollsåret!

Idag ska barnen resa hem från Tallebo, så jag hoppas hemresan går bra för dem. Jag längtar väldigt mycket efter dem och ser fram emot att få ha dem här fyra dagar nu denna veckan. Då nalkas det besök hos deras farmor och hundvalparna igen, och även en dag med mina syskon och kusinerna då vi har lite planer på skoj tillsammans. Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går till alla dessa aprilskämt som haglade på sociala medier igår. Jag blev extra besviken på det puckot som lurade i mig och många andra att NHL-proffset Gabriel Landeskog skulle återvända till Djurgården. Det lät ologiskt, men var en gammal artikel från kvällstidningarna som publicerats när han kom till Djurgården under spelarstrejken i NHL 2012 så allt såg ju trovärdigt ut. Även om jag var skeptisk genom hela läsningen till att detta verkligen var sant så tändes ju ett litet hopp om att detta kunde vara sant. Men det var det ju tyvärr inte, och aprilskämt borde inte få existera! Nu kom jag och tänka på en annons jag trodde på i Metro för många år sedan där man kunde få en automatisk espressobryggare som tillval till bilen om man köpte en ny Volkswagen eller vad fasen det nu var för bilmärke. Det var också bara ett elakt skämt, men det hade varit något för mig det…

Nu när barnen rest bort över påsken så tänkte jag kolla ikapp på lite diverse filmer och serier som jag känner ha släpat efter i ”The World of Jimmy”…

Först så måste jag berätta om starka kvinnor. De finns ju på riktigt överallt, det är sant! Men den som jag tänkte prata om just nu är fiktiv och heter Diana, och då syftar jag inte på den elaka starka kvinnan i den gamla TV-serien ”V”. Utan jag tittade på filmen ”Wonder Woman” som handlar om en annan Diana, spelad av Gal Gadot. Jag hade dragit ut på detta ett tag eftersom jag kände mig så gammal och besviken efter att ha sett ”Spider-Man Homecoming”, och har inte känt mig manad att ta mig för ytterligare en superhjältefilm. Men jag såg den tillslut, och jag blev positivt överraskad av den måste jag säga. Den har fått fina recensioner men det brukar inte betyda att filmupplevelsen är bra för det, men det var den i alla fall. Den hade lite mer hjärta och tanke än vanliga superhjältefilmer, och handlingen var helt okej. Det var faktiskt skönt att se en kvinnlig superhjälte som omväxling istället för uppumpadade testosteronstinna snubbar med mantlar och laserkanoner. Karaktären Diana verkar vara en riktigt vettig individ som inte slår först och frågar sen, och det enda jag kan anmärka på är väl att hon har väldigt lite kläder på sig när hon strider. Det känns lite föråldrat och påminner om när damlagen inom sporten ska locka till sig en bredare publik genom att ha mindre shorts och andra kläder. Detta störde ändå inte så mycket eftersom hon för det mesta i filmen dolde sin identitet med rockar och annat. Så nu lever hoppet lite igen om att superhjältefilmerna fortfarande kan leverera något sevärt på bio!

Jag tyckte ”Wonder Woman” var en av de bättre filmerna inom sin genre på senare år, så nu har jag faktiskt även tittat på filmen ”Justice League”. Där dyker hon upp igen tillsammans med Batman (Skinnebiten på danska), Stålis och de andra hjältarna.

Jag gjorde en helkväll av detta med chips och dip, och dessutom så hade jag skaffat denna film i 3D. Så jag satt där med glasögonen på mig och var riktigt redo! Jag kan inte beskriva mina förväntningar denna gång, med tanke på senaste tidens blandade resultat när det kommer till filmer av blockbusterkaraktär. Så nu fick filmen ha sin gång, och den var inte så dum tycker jag. Om det är något jag märker att jag inte uppskattar längre, så är det när overkliga monster och liknande dyker upp i filmer. Men det hör väl till i denna genre, så det får jag acceptera. Men det var just avsaknaden av dessa orealistiska typer i Christopher Nolans Batman-trilogin med Christian Bale i huvudrollen som gjorde de filmerna så jäkla bra. Där var ju skurkarna Bane (Tom Hardy) och Jokern (Heath Ledger) otäckt grymma på sina egna vis, men fortfarande mänskliga.

I ”Justice League” tar filmen vid där ”Batman vs. Superman: Dawn Of Justice” slutade, nämligen med att Superman är död. Ny ondska nalkas i form av några insektsliknande flygande vålnader som börjar dyka upp runtom på vår planet i deras sökande efter tre gömda boxar. Japp, ni läste rätt. De söker efter tre fyrkantiga lådor som är gömda på vår planet. En vaktas av amasonerna på deras gömda ö, en annan av havsfolket i Atlantis och den sista är nedgrävd av människorna på okänd ort sedan hundratals år tillbaka. Elakingen som vill åt dessa heter Steppenwolf, en för mig helt okänd skurk som inte hade något med rockbandet som gav oss låten ”Born To Be Wild” att göra alls. Tyvärr, och jag kan inget om denna onda farbror alls. Han verkar dyka upp från en annan dimension via en portal, och är stor och stark. En surgubbe kan man faktiskt säga, han svingar en jättestor yxa och kallar sig världars undergång eller något liknande. Han omges av sina flygande vålnader som livnär sig på rädsla, så originellt. Men även om upplägget verkar lite töntigt så blir det en ganska bra film av detta! Mest tack vare Wonder Woman och Batman som för mig är de intressantaste karaktärerna. Men nu fick jag för första gången uppleva den lite dryga Aquaman, den komplicerade Cyborg och Flash som bidrog med humorn i filmen. Just humorn kände jag var lite vuxnare och inte lika tramsig som den Marvel erbjuder i sina superhjältefilmer. Allt känns lite mognare faktiskt i jämförelse, därför gillade jag denna film. Och att få se hur dessa hjältar finner varandra för att bekämpa ondskan var intressant. Även att se hur Batman som inte besitter några superkrafter, än att vara rik som han själv säger, faktiskt får kämpa på ganska bra för att hålla jämna steg med de övriga i gänget. Filmen blev tydligen ingen biosuccé och kritiserades för det, men som helhet så var det ingen dålig film alls. Jag kommer garanterat att se den igen, någon gång…

Sedan så gjorde jag ett tappert försök att titta ikapp på zombiesarna i ”Fear the Walking Dead”, nu är jag inne på säsong tre tror jag. Jag tyckte de tidigare säsongerna var lite segare om man jämförde med ”The Walking Dead”, men tydligen så ska denna säsong leverera ordentligt. Jag hann dock bara se på två avsnitt innan jag fick göra en paus. Det är ju bara elände och elände i dessa serier, aldrig blir det lugn och ro. Det tycks krylla utav förrädiska och elaka människor överallt, och sedan ska det såklart bitas. Sen så är de hungriga och ut kommer det blod, så att det blir klibb och smuts på kläderna…

Men detta ska jag lägga lite tid på att försöka komma ikapp nu under påskhelgen, för denna säsong ska tydligen vara riktigt bra. Sedan ska jag även i mån av tid, börja titta på den senaste säsongen av ”The Walking Dead”. Det blir väldigt mycket blod, kladd, kurrande magar och spänning med de väsande vandrande döda framöver. Kanske att jag borde varva detta med lite ”The Big Bang Theory” för balansens skull.

Nu under helgen ska vi även fira världens bästa syster och sedan världens bästa farmor som båda fyller år! Den gamla krutdamen som gillar giraffer har varit trött och hängig ett tag, men vi hoppas att vårt besök på hemmet kan pigga upp lite. Så får vi se hur mycket hon orkar fira, hon blir garanterat glad över att få träffa oss i alla fall. Sedan ska vi åka och fira min farmor! Haha, nä jag menar såklart min syster Linda. Hon är en pigg och rask ung dam i sina bästa år, tror hon. Hon vet inte om hur bra det är att vara tre år äldre, som jag ju är. Men hon kommer dit tids nog, och snart fyller hon 40 år! Tiden går fort när man har så himla roligt!

Jag återkommer om allt firande nästa gång, så får vi se vad som har hänt då. Nu ska jag äta påskgodis och avnjuta en bit smörgåstårta. Ja ni läste rätt, smörgåstårta! Jag har gjort mig en sorts minivariant till påsktårta som jag tänkte avnjuta under denna helg. Är den inte fin? Mm… Gott! Tack för att ni läser, GLAD PÅSK & ha d biff!

DAGENS JERKER går till TV4. Jag tittade på ”Nyhetsmorgon” som jag alltid gör när jag är ledig, och nu var det en så kallad expertpanel där för att diskutera veckans händelser. Men de bara skrek, överröstade och pratade i mun på varandra att jag tillslut bytte kanal. Fy fasen vilket oväsen att börja dagen till…

Ibland inträffar roliga och mindre roliga saker samtidigt, inget konstigt. I detta inlägg tänkte jag ta upp lite saker som hänt de sista dagarna som både är superkul och även väldigt tråkiga…

Igår nåddes vi av den tråkiga nyheten att den folkkära artisten Jerry Williams lämnat oss efter en tids sjukdom, 75 år gammal. Jag blev lite chockad, i dubbel bemärkelse. Först över att han var sjuk, och sedan att han var 75 år! Jag såg honom på TV för en tid sedan och då såg han ju hurtig och riktigt jäkla vältränad ut, så jag kunde inte ens föreställa mig att han nu var 75år. Någonstans så förstod jag ju att han inte var purung längre, men tänkte att han var strax över sextio år eller något bara. Det var ju fart på den farbrorn, vilken underhållare! Han har ju gjort massor av bra låtar och var underbar att lyssna på i intervjuer och i andra sammanhang där han kom till tals. Som barn kunde man ställa sig med handen bakom örat som var Jerrys ”grej”, sedan låtsades man uppträda där inne på sitt rum när ingen såg på. Om jag ska nämna en låt som jag lyssnar på varje år med herr Williams så är det hans tolkning av ”Vintersaga”, den är otroligt stark och han gör den riktigt bra. Vad jag kan minnas så har jag nog aldrig sett honom uppträda live, men jag tror att jag har sett honom som barn någon gång på vattenfestivalen eller något liknande. Men då var han ju bara en av oss som gick runt där och väntade på fyrverkerierna. Och eftersom han är en tuffing så vet jag att han läser min blogg där på andra sidan nu, så tack för allt! R.I.P Jerry Williams…

Så är det ju i livet, några lämnar oss och nya kommer till oss. De senaste tillskotten som berikar vårt liv just nu är min mors hundvalpar. Dessa besökta barnen och jag i söndags, riktigt söta små rackare. Det är bara en av valparna, Sander, som är lite busig just nu. Men Jasmine födde ju honom två veckor tidigare än Tindras valpar som kom lite senare. De ligger mest och sover fortfarande, men är så söta ändå. Sander är uppe och går men är ganska så lugn, snart börjar han väl busa för fullt kan jag tänka mig. Barnen älskar ju dessa hundvalpar, till och med Freja som med skräckblandad förtjusning satte sig i deras inomhushage. Hon är lite rädd för de ”stora” hundarna, eftersom de vill hälsa på henne genom att slicka lite på hennes hand. Det uppskattas inte tydligen, men valparna får tydligen bita och slicka på henne utan problem. Men det blir ju inte lika kladdigt då förstås.

Mina syskon var också där med sina barn, så då utmanade jag dem att genomföra barnyoga med hjälp av appen jag har. Barnen alltså, inte de vuxna. Elvira, Freja och Theo genomförde detta med sporadiska inhopp av Nova. Hon ville hellre hjälpa sin farmor att duka fram fikabröd. Under yogapassets gång så kunde man höra en viss liten Freja förklara vissa övningar för sin kusin Elvira. Inte hur man skulle göra, utan andra saker som tydligen var viktiga.

– Det är ju jättelätt, eller hur Elvira! Pappa ser jätterolig ut när han försöker göra såhär. Förklarade Freja och fnittrade.

Jag brydde mig inte så mycket om detta, men tittade lite på Elvira och såg att hon tyckte det var lite roligt. Sedan kom en ny övning, då var det dags igen.

– Pappa tror han gör rätt, men han kan inte göra såhär heller. För han har en så stor mage där emellan, men det har ju inte vi. Säger Freja och fnittrar väldigt högt.

Plötsligt blev hon utan påskägg i år, så märkligt…

Nej så elak ska jag inte vara. Påsken är på intågande nu och förhoppningsvis våren också! Jenny åker med barnen till Tallebo över påsken, så då får de fira tillsammans där. Så firar jag med barnen helgen efter sen när de är hemma igen. Jag har lovat påskharen att lämna påskägg hos mig till barnen även fast de inte är där, så att de kan få leta efter påskäggen sen. Får se vad pappa och haren kan hitta på för spännande innehåll i äggen i år, hm…

Medan barnen är borta så kommer jag att hälsa på min farmor med min far och mina syskon. Hon fyller år på lördag, så då tänkte vi åka till hennes boende och fira henne om hon orkar. Hon kom hem från sjukhuset ganska nyligen och har varit väldigt trött sedan dess, så vi får se vad hon orkar med. Sedan så kommer vi fira min syster som även hon fyller år nu i helgen, så det blir lite kalas och annat firande för min del. Men jag ser fram emot detta och även att få fira en sorts mini-påsk när barnen kommer hem igen. Då ska det ätas ägg! Som man målar och pimpar först. Märklig tradition detta…

För oss sportintresserade så är det underbart att vara djurgårdare numera! Fotbollssäsongen drar snart igång igen, och med stundande europaspel dessutom. Detta ser vi fram emot! Just nu gläder sig hela hockeysverige åt att Djurgården gått till semifinal i SHL-slutspelet efter att ha slagit ut Linköping igår kväll. Detta har inte hänt på länge, och nu är det kul att titta på hockey igen. Inte för att jag är någon så kallad medgångssupporter, utan för att det är ju roligare om laget spelar bra och vinner genom att göra många mål. Det är kul tycker jag! Faktum är att jag önskar att alla kunde få vara djurgårdare just nu, så får alla ni andra uppleva hur det är när laget i ens hjärta presterar bra inom de två största sporterna ishockey och fotboll. Heja Djurgården! Alltid! Oavsett!

Det var lite av vad jag och min mage hade att dela med sig av för denna gång. Om några dagar kommer ett nytt inlägg, så håll utkik. Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går till direktör Wåhlstam. När jag kontrollerade ankomna råvaror inne på vårt kontrollabb idag så glider han in genom dörren som den ”Don Juan” han är, och där står jag då i all min prakt framför hyllan med alla provburkar.

– Där står du och ser mätt och belåten ut! Säger han i förbifarten.

Vilken tur att jag faktiskt hade ätit lunch precis innan, och att det därför var lite svårt att hålla in magen just då. Om jag ens skulle ha försökt så hade magen istället skapat en rejäl puckel på ryggen. Men vad är det med alla dessa människor och deras fascination för min mage? Sticker den verkligen rakt ut och är i vägen så mycket? Ni är elaka! Nu tänker jag åka in på Biltema efter jobbet och köpa en skottkärra eller skateboard, beroende på vad som är billigast. Sedan kan magen ligga mot den så den inte tar i marken när jag fläskar mig fram genom min vardag… Åh grymma värld!

Nämen hej, hejsan! Va kul, ja verkligen! Denna veckan har ju polisen haft trafikkontroller med sina aspiranter, och man såg dem arbeta lite överallt. Och man blir alltid lite nervös när de vinkar in en…

Jag var lite försenad och skyndade mig för att hämta barnen på deras skolor. Vid Grisslingerakan så finns det ett par övergångsställen som är som små vägbulor för oss bilister så att vi ska hålla farten nere, tror jag i alla fall. Bilen framför mig måste ha trott att det var rejäla farthinder och saktade ner så att bilen nästan blev stillastående varje gång vi kom fram till ett övergångsställe. Kanske var den ovan att köra där, vad vet jag. Men jag som kört där ofta vet ju att det går att hålla den tillåtna hastigheten som är 50km/h över dessa bulor, om ingen fotgängare kommer förstås. Så jag blev lite irriterad i min stress av att denna bil saktade ner så mycket hela tiden, vilket gjorde att jag hamnade precis bakom dennes bil varje gång. Och framme vi caféet så står de, poliserna. De stoppar oss båda och vinkar in oss till sidan. Typiskt tänkte jag, nu kommer de säkert klaga på mitt ena halvljus som slutat fungera…

– Hej, kan jag få se på körkortet tack. Säger polismannen när jag hissat ner bilrutan.

– Absolut! Svarar jag och kastar fram körkortet till polismannen som kikar på det och sedan behåller körkortet.

– Vi utför alkoholtester här idag, så jag kommer be dig att blåsa i den här… Säger polismannen och sätter på ett plaströr på alkoholmätaren.

– Okej. Svarade jag, det är ingen fara för någon alkohol har jag inte druckit sedan helgen.

Jag tog i och blåste ordentligt tills den lilla manicken började pipa.

– Det ser bra ut. Har du bråttom någonstans? Frågade han mig sen, utan att jag hann svara så kom uppläxningen.

– Du måste hålla mycket längre avstånd till framförvarande fordon än vad du gör, känner du inte till att det ska gå minst tre sekunder mellan fordonen på vägarna oavsett hastighet? Säger han lite bestämt.

– Jo absolut, men nu vart det lite konstigt med bilen framför mig… Mer hann jag inte förklara innan han avbröt mig.

– Det är två tusen kronor i böter på en sådan förseelse, och du som inte hade mer än en halv sekund till framförvarande fordon blir av med körkortet. Berättade han och höll i mitt körkort framför sig.

Jag blev skitnervös, det kan inte vara sant.

– Eh… Men min fru är gravid och jag måste hem fort så vi kan åka in till BB. Slank det ur mig bara sådär.

– Är det så? Du verkade inte så stressad alldeles nyss, varför sa du inte det på en gång? Är du verkligen ärlig nu? Frågade polismannen mig och stirrade på mig utan att blinka.

– Nej såhär är det… Jag jobbar för regeringen och är ute på uppdrag som infiltratör, ni måste släppa mig innan det är för sent! Sa jag högt och tydligt och hoppades att han skulle släppa mig och att detta skulle rädda mitt körkort.

Men nu är det såhär, att när man slänger ur sig en sådan kommentar så blir man ombedd att kliva ur bilen. Sedan får man ställa sig med händerna på biltaket och brett isär med benen medan man blir visiterad. Alla som passerar förbi vill gärna stirra nyfiket. Sedan får man följa med och sätta sig i polisbussen som stod parkerad en bit bort. Där spände de ihop mina handleder med ett plastband, och sedan så ställdes det en massa frågor. Jag ser hur polismannen kör bort min bil och parkerar den en bit bort. Detta förstod jag inte, det ska ju inte vara något fel med den.

– Tar ni bilen bara för att halvljuset är trasigt? Frågade jag.

– TYST! Här är det VI som ställer frågorna! Skrek den arga poliskvinnan och slog mig med en batongliknande sak på mitt knä.

Det gjorde jätteont! Och när hon skrek ”tyst” så tänkte jag direkt på den där dockan ”Achmed the dead terrorist” som skriker ”silence” hela tiden. Olämpligt och otroligt opassande ja, jag vet. Men det är så typiskt mig på något vis. Sedan erkände jag att jag bara skojade och inte alls jobbade för regeringen, utan verkligen behövde åka och hämta mina barn nu. Annars undrar de nog var jag är, och min telefon ligger kvar i bilen. De läxade upp mig jättemycket, och skällde som tusan! De förklarade vilka konsekvenser det kan få om man hittar på sådana ursäkter och att man aldrig ska ljuga för polismyndigheten. Nu blev jag lite ledsen i mitt öga, och tänkte på barnen som måste undra vart tusan deras pappa är någonstans. Och sedan skulle ju Jenny förmodligen skälla på mig hon med, jag orkar inte med detta! Men det var då jag vaknade, och blev jätteupprörd där i min säng. Detta var andra gången på väldigt kort tid som jag drömt en så pass verklig och obehaglig dröm att man blir alldeles skakis när man vaknar. Fy fasen! Men det är tydligen sant i alla fall, att om man ligger för nära framförvarande fordon så kan körkortet bli indraget…

En dag efter skolan så informerade Freja mig om att hon hade ont i magen. Så innan middagen smet hon in för ett långpass på toaletten. Efter en stund kom hon ut igen.

– Jag har pruttat tre gånger på toaletten! Sa hon stolt.

– Hokay! Svarade jag och verkade intresserad så att hon blev ännu gladare.

Sedan fortsatte det så under middagen och resten av kvällen. Varje gång hon pruttade så berättade hon hur många pruttar hon var uppe i nu. Och twinsen tyckte det var hysteriskt kul! Om hon inte var för nära Nova när prutten kom för då blev det ett jäkla liv.

– Jag vill inte lukta på dina pruttar! Skrek Nova och flydde fältet.

Jag tror vi var uppe i nästan trettio pruttar när det var sovdags. Freja var jättestolt och förklarade att det bara är bra för magen om hon pruttar eftersom hon aldrig rapar. Haha, ja vad ska man säga… Vi har inte tråkigt här hemma i alla fall!

Idag har jag jobbat lite extra och blandat ihop en rejäl hudkräm på jobbet. Så nu är jag helt slut och vill vila. Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går till den bestämda kvinnan på bilparkeringen vid Coop. Jag var på väg ut från parkerigen, men det är lite knepigt på sina ställen eftersom de plogat upp stora snöhögar där. Så där jag var på väg att köra ut fick bara en bil plats, då möter jag henne i hennes förbaskade KIA. Hon ser att jag är på väg ut, men insisterar på att försöka klämma sig in mellan mig och snövallen. Jag blev irriterad i början och undrade lite vad tusan hon höll på med. Men när jag noterade att hon hade en KIA så skrattade jag skrockfullt för mig själv och körde vidare. Jag minns ju alla problem jag hade med den förbaskade KIA Carnivalen, så hon kommer nog få sin beskärda del av otur framöver. Om hon bara visste… Mwohahaha!

Det var ett sorgligt besked man möttes av idag när man vaknade och läste nyhetsrubrikerna. En av vår tids skarpaste hjärnor och mest kända fysiker har lämnat oss…

Det är tyvärr inte mig själv som jag syftar på, även om jag har ett ovanligt stort och oproportionerligt bakhuvud som rymmer min briljanta STORA HJÄRNA! Varför skriker jag ut texten?

Nej jag syftar på den brittiske fysikern Stephen Hawking som dog i sitt hem under natten, 76 år gammal. Bara det är en bedrift i sig, eftersom han diagnostiserades med den allvarliga sjukdomen ALS redan när han var 21 år och läkarna enbart gav honom några få år till att leva då. Men han motbevisade dem allt, och levde vidare i sin specialbyggda rullstol som var väldigt avancerad teknologiskt och hjälpte honom kommunicera med hjälp av en dator. Men vill ni veta mer om honom så rekommenderar jag er att söka informationen på nätet, och kanske kan ni passa på att läsa någon av hans böcker. Jag kände inte till honom så mycket mer än att jag såg honom i diverse program på Discovery kanalerna, där fick jag ett någorlunda grepp om hur högt aktad och kunnig han var inom fysiken. Sedan visade han sin komiska sida när han vid flertalet tillfällen dök upp i en av mina favoritserier ”The Big Bang Theory”, men han var tydligen känd för sin humor redan innan dess. Jag ska inte säga att jag alltid varit intresserad av fysik, men nästan i alla fall. Det är lite svårt att hänga med i alla begreppen ibland och vid vissa tillfällen lyckas fysikerna nästan slå knut på min tankeverksamhet när de pratar om otroligt invecklade saker känns det som. Det är ju lite som så vad jag har förstått, att de flesta upptäckterna inom fysikens värld redan upptäcktes för länge LÄNGE sedan. Och att de numera undersöker och försöker bevisa många av de teorier som skapats genom historien. Men jag är ändå tacksam över att ha fått leva i samtid med en av historiens mest kända fysiker, och mitt intresse för just honom ökade faktiskt mer nu av någon anledning. R.I.P Stephen Hawking…

Ni kanske undrar hur mina kemistudier har gått? Jo tack, de avslutades i januari…

Igår kväll var jag på föräldramöte på Nova och Theos förskola. De berättade lite om vad de har gjort senaste tiden och vad de planerade att göra framöver. Vi fick se en film från deras egna teaterföreställning om kaninungen ”Pricken” som inte passar in för att han inte ser ut som de andra vita kaninerna i sin familj. En fin berättelse om olikheter som barnen spelade med stor bravur, jättekul att se! Sedan fick vi gå runt och titta lita på alla saker de pysslat och skapat, och då hittade jag dessa självporträtt eller vad man ska kalla dem för på mina barn.

Haha! De har valt att inte lägga lika mycket fokus och energi på sina målade självporträtt. Men så otroligt roligt att läsa vad de sagt om sig själva! Theo ska hjälpa polisen att fånga tjuvar, det känner jag igen från mina egna tankar i min barndom. Och Nova ska tydligen bygga stolar, haha! Jag måste försöka få en förståelse kring vad hon syftar på där känner jag. De andra föräldrarna som var där imponerades mycket av deras framtida planer och skrattade högt. Men är detta vad mina barn vill göra så ska de få göra det, då ska jag hjälpa dem så gott jag kan med att köpa trävirke till stolarna och sedan sy en högteknologisk superhjältedräkt som kan användas när man bekämpar de kriminella. It’s on like Donkey Kong!

Efter konferensen som slutade i söndags så har jag varit lite seg, men mest på grund av den långa bussresan tror jag. Billy gjorde en heroisk insats och lyckades koppla upp sig på bussens chromecast och spelade upp flera avsnitt av ”Kjell”. Det uppskattade jag mycket!

Vi hade väldigt roligt och restiden gick fortare tyckte jag. Men sedan hackade någon annan chromecasten och spelade upp något eget skit som inte alls var lika kul, det var onödigt och elakt. Billy röt ifrån men fick inte mycket gehör för det tyvärr, så han tittade vidare på sin mobil och jag lyssnade på musik på min istället. Men nu var det i alla fall inte så långt kvar innan vi var framme i Gustavsberg igen. Det var skönt och jag längtade nu jättemycket efter barnen, så jag åkte direkt över till dem. Det var härligt att få vara med dem igen, nu dröjer det ett år till innan jag behöver åka på konferens och vara ifrån dem sådär länge igen. Det känns tryggt!

Det blev inte mycket mer än så denna gång. Jag skulle vilja skriva mer men hinner inte riktigt med det just nu, vilket är lite synd för bloggen fick verkligen ett uppsving under konferensen med många besökare och visningar totalt sett. Så det hade varit roligt att följa upp den succén med något fräsigt här idag, men det sparar jag till nästa gång. Stort tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går inte till Henke denna gång, märkligt nog. Utan istället till vädret, om man nu kan göra så. Jag uppskattade inte alls snöfallet som kom igår nämligen, eftersom det kom så pass mycket snö som ej plogades undan då. Och under natten så frös ju allt till is, så när jag backade ut bilen denna morgon så lät det som att jag gled och krossade stenbumlingar. Min stackars bil! Fast ena xenonlampan till halvljusen pajade på den precis förresten så det är fasen inte ett dugg synd om den längre, nu när jag måste byta skiten…

Captain Jimmys log, SALAB-fleet. Day 3, 2018. Whovalley, Sweden.

Mayday! Mayday! I have soap in my eyes! People are dying…

Att börja dagen med mindre panik utan att få skrika ut sin smärta, för att inte väcka sin rumskamrat, var plågsamt. Hela morgonen började egentligen illa med att mobilens batteri tog slut under natten och var livlös när jag vaknade. Helvide! Vi har försovit oss tänkte jag eftersom det var ljust ute. Men när jag pumpat i lite ström i batteriet igen kunde jag starta upp mobilen och se att klockan bara var tjugo i sju. Jaha, det var lika bra att gå upp och duscha. Det var då duschtvålen attackerade mina tindrande blå ögon. Sedan sprang vi ner till frukostbuffén där några andra morgonpigga satt och väntade. Nu gällde det att grunda ordentligt med mat så att hemresan inte blir jobbig.

Ska vi summera gårdagen då, och fortsätta där vi slutade igår. Vi samlades i konferensrummet på eftermiddagen och pratade om medarbetarskap. Det är viktigt och man fick lite saker att tänka på som man tar med sig härifrån sen. Vi gjorde grupparbeten och diskuterade lite engagemang och annat. Viktiga saker som vi ska fortsätta jobba med under hela året, så jag hoppas det blir bra!

Sedan så samlades vi i vinterträdgården för en fördrink vid flygeln innan middagen. Denna flygel gick ej att spela på, för det satt som ett barnlås för vuxna på locket över klaviaturen på flygelns tangenter. Men Billy visade skills och med långa armar lyckades han ändå få fram några toner som kunde ha varit melodin till ”The Final Countdown” om man lyssnade riktigt noga. Jag noterade även instabiliteten i Henkes balans efter en drink…

Till middag serverades vi en trerättersmeny med avec, och allt var väldigt gott. Denna gång hamnade jag närmast Mia, Micke och Steffe. Den sistnämnda ska jag göra en orosanmälan på när jag kommer hem, han är ju inte klok. Men vi hade så jäkla kul vid vårt bord, och jag skrattade så att det värker i käkarna idag. Tydligen verkar rösten ha försvunnit lite också, inte pratade jag väl så mycket eller högt igår? Jag tar med mig många roliga minnen och historier från gårdagens middag. Maten var också väldigt god, och irish coffee till avec satt som en fläskläpp. Och på tal om fläskläppar så började Henke höras mer och mer nu efter att ha fått sina två ”enheter” dryck till middagen. Hur skulle detta sluta…

Vi lämnade borden efter en stund och satte oss i närheten av baren istället där många andra i sällskapet hade samlats. Jag hamnade lite på kanten av soffan, och började tappa känseln i ena skinkan och benet. Det kändes olämpligt och lite plågsamt, men jag ville inte säga något. Men tydligen så hade mina plågsamma ansiktsuttryck redan avslöjat mig och så fnittrades det lite i sällskapet. Henke satt och drack en drink som heter Karl XI, och berättade hur upprörd han var över att ha fått utmärkelsen DAGENS JERKER tre dagar på raken. Kanske trodde han att drinken hette Karl XII och blev taggad av detta, för han var lite på krigsstigen som det ju heter. Jag förklarade ju som det var att han helt enkelt har förtjänat dessa utmärkelser och borde känna stolthet istället. Men det fungerade icke, han verkade hämndlysten denna kväll…

Så vad händer då, jo det ska jag berätta för er. Detta är ej lämpligt för känsliga läsare att ta del av så er råder jag att helt enkelt skippa detta stycke i texten. Men efter ytterligare några drinkar så börjar han hota mig och säger att han ska vandalisera min bil. Ja men den står ju utanför jobbet i Gustavsberg tänker jag.

– Vad, eh… Hade du för Volvo… En S60 va? Frågar han högt och gestikulerar med sin mobiltelefon.

– Javisst! Svarade jag och skrockade över hur smart jag var som nu lurat honom eftersom jag äger en S80 och inte en S60.

– Du ska få se sen Jimmy, din bil alltså… Den kommer vara förstörd på många sätt det lovar jag dig! Sluddrar Henke nästan fram och låter nästan målmedveten på något vis.

Ja men visst, tänker jag och bryr mig inte som mycket om detta samtidigt som Henke ställer ifrån sig sitt glas och tar sikte på hotellentrén och går iväg… Vi hoppar nu raskt fram till klockan fyra på morgonen när blåljuspersonal stannar utanför hotellets bilparkering. Det är en ambulans som står bland bilarna en bit bort på vägen. Vi är några nyfikna som går närmare för att se vad som hänt, och vi möts av något förfärligt. Henke ligger ovanpå en Volvo, alltså på biltaket och hänger ner över vindrutan. Oroliga som vi är springer vi närmare och frågar vad som har hänt och om vi kan hjälpa till. Jag råkar dessutom nästan trampa på Henkes mobiltelefon som ligger iskall bredvid bilen. Det som tycks ha hänt är att Henke har försökt ”teabaga” bilen, om ni känner till uttrycket. Han har tagit sig upp på biltaket, tagit av sig byxorna och försökt ta en bild när hans pung nuddar vid biltaket för att jävlas med mig i någon sorts inbillad förvirring av att detta skulle ha varit min bil gissar jag. Men hans varma skrotum mot bilplåten i denna kyla gjorde ju att han fastnade direkt med ”påsen” på biltaket. Onykter som han var så tycks han ha tappat sin mobiltelefon som vi nu hittade bredvid bilen och kunde inte ringa på hjälp. Ambulanspersonalen berättade för oss att detta är ett fenomen som kommer från gruvarbetarna uppe i Kiruna, där de utsatte varandra för denna typ av ”pranks”. Hur stackars Henke kände till det vet jag inte, men nu låg han alldeles nedkyld och sluddrade över vindrutan med en filt över sig och den nu avlånga utsträckta blå pungen som han fastnat med på taket. Hotellpersonalen kom tillslut springandes med vatten som kunde hällas ut för att snabbt få loss honom, sedan fick han följa med in till akuten på sjukhuset i Östersund. Han verkar må ganska okej och har tydligen klarat sig bra trots det han utsatte sig för. Jag har inte pratat med honom själv ännu, men enligt rykten här bland kollegorna så kommer han bli helt återställd. Tack och lov för det, för detta hade ju varit en hemsk avslutning på en annars så bra konferens. Om det var sant, hihi…

Nej detta hände ju som sagt inte. Men det hade ju varit en annan minnesvärd historia att ta med sig hem härifrån, tillsammans med de andra historierna från middagen igår. Så hur slutade kvällen egentligen då? Jo jag kunde inte prata efter en stund eftersom rösten försvann, så jag gick upp och lade mig bland de första denna afton. Det blev en tidig sorti denna afton men jag känner mig desto piggare idag istället. Och jag vill passa på att rikta ett stort tack till alla fina kollegor för en trevlig kväll, och en totalt sett härlig konferens!

Nu ska vi åka hem till Stockholm igen, men det kommer ta sin tid innan bussen är framme. Då kan man ju passa på att blogga som jag nu gör, så går tiden lite fortare. Historien om Henke på biltaket här ovan är taget från en publicerad nyhet i Kiruna, som ni kan försöka leta upp på nätet om ni vill ha lite rolig läsning. Jag mindes ej exakt hur den historien utspelade sig så jag googlade på ”pung” och ”biltak”, det skulle jag inte ha gjort. Sökresultatet visade inte bara det jag sökte efter, utan jag noterade en trend som tydligen finns där ute bland männen runtom i världen. Det kallas för ”nutscaping”, och jag kunde inte låta bli att läsa mer om detta. Det går ut på att ta fina naturbilder, där man låter pungen synas i överkanten likt en mystiskt luden måne eller något. Jag ville inte se mer bilder än det lilla jag hann kan se, men om någon av er som läser detta så kan ni ju undersöka saken vidare helt enkelt. Nutscaping!

Nu längtar jag efter barnen där hemma så jag hoppas att de är vakna när jag kommer hem. Imorgon är det en ny arbetsvecka igen, och då ska vi ju försöka implementera allt vi tagit upp och diskuterat här på konferensen. Det blir nog utmanande i vissa avseenden men en viktig start på något riktigt bra, hoppas jag! Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går nog till Henke idag igen, faktiskt. Han förstår ju inte vilken fin reklam jag gör för honom här hela tiden, så snart blir han säkert kontaktad av någon nyfiken producent på TV4 som vill ha med honom i ”Let’s Dance” eller ”Halv Åtta Hos Mig”. Du kommer bli kändis tack vare mig Henke!

Captain Jimmys log, SALAB-fleet. Day 3, 2018. Whovalley, Sweden.

Ett företag på konferens i Norrland erbjuds att ta del av en härlig middag på ett ödsligt torp långt ute i den mörka skogen. Men vad de inte vet om, är att de inte är ensamma. Någon eller något väntar på dem där ute...

Det låter som handlingen till en dålig b-skräckfilm, men vi åkte faktiskt ut till ett torp mitt ute i skogen. Där fanns ingen el, inget vatten. Men det fanns en kock och en servitör som välkomnade oss in på torpet. Det var kallt och ruggigt där inne, men två brasor var igång med sprakande eld. Maten verkade ganska enkel men var väldigt god! Och den värmdes upp i pannor och grytor över den öppna elden. Ubbe frös om stjärten där vi satt vid vårt bord. Faktum är att de flesta vid vårt bord frös för brasornas värme nådde inte riktigt fram till oss. Johnny och jag som satt längst bort från elden var väldigt frusna och kalla, det kom kall luft genom springorna i golvet och väggarna som höll oss svala hela kvällen.

Alla åt sig mätta och belåtna, men några av oss var nog lite småtrötta efter den långa dagen. Så när bussen hämtat upp oss och kört tillbaka till hotellet tackade jag för mig genom att gå och lägga mig. Björn ville mingla lite så han gick ner till baren en stund, och kom sedan ninjasmygandes in på rummet efter några timmar. Fasen, jag tror han smög bättre än mig faktiskt för jag reagerade knappt när han kom hem…

Efter dagens frukost, där jag kan ha satt personligt rekord i total mängd mat och dryck som inmundigats denna morgon, så gjorde sig många redo för att ge sig ut i backarna. Vi som inte ska åka skidor eller bräda samlades för att åka iväg och spela bowling istället.

Vilket ställe! Här fanns mat, öl och sådana där smarriga Smirnoff Ice att köpa! Men det var inte därför vi var här, vi skulle ju bowla. Så vi bytte till fina bowlingskor och ställde upp vid banorna, nu inväntade vi bara lagindelningen som personalen skulle skicka ut på skärmarna. När den kom fick vi alla tacka Johnny för hans försök till att vara med och spela, istället fick vi välkomna Conny som ingen kändes vid. Johnny blev helt enkelt Conny, så märkligt. Sedan var spelet igång! Och jag som var ute och bowlade med de fina herrarna så sent som förra månaden visade att takterna fortfarande satt kvar och inledde med att kasta bollen i rännan 4 gånger på raken. Harry och Sune skulle skämmas över mig, så det var tur att de inte fick vetskap om detta.

Men jag kom ikapp lite på slutet, och även om jag inte vann så var det ett roligt avbräck att få spela lite bowling. Det kan ha varit något fel på min bowlingkula också, för det mullrade nästan om den när jag kastade iväg den. Inte som åskguden Tor, det hade ju varit coolt förstås. Kaisa påtalade detta också att det lät väldigt mycket när jag spelade. Jag tror det var hålen i kulan som lät så högt, eftersom jag hade en XL-kula.

– Mina hål är inte sådär stora. Svarade Kaisa när jag presenterade min förklaring.

Det lät lite konstigt kanske för de som inte lyssnat på hela vår konversation. Men vi bowlade klart och jag kan bara skylla mitt dåliga resultat på ett kontaktuttag som var placerat precis bredvid vår bana. Den störde jättemycket och skrämde mig varje gång det var min tur att kasta när den dök upp i ögonvrån likt en otäck kungsboa eller något…

När vi kom tillbaka kom fröken Tallrot springandes från skidbacken och mötte upp oss. När Micke frågade hur det hade gått för sin rumskamrat Danne så skvallrade fröken Tallrot att han inte lyckades komma upp på liften och istället gick in på sitt rum. Haha, jag vet inte om det var sant men det lät lite roligt.

Vi hade ett fantastiskt väder denna dag, solen sken ordentligt och det blåste ingenting vad jag kunde känna. Nu väntades det snart lunch, då skulle vi samlas i vindskydden vid hotellet där hamburgare skulle grillas. Jag vill ju verkligen att företaget ska få valuta för pengarna de betalat för denna resa, så jag åt nästan nio hamburgare. Där fick dom valuta för pengarna vill jag lova! Om ni ursäktar så ska jag bara gå in bland buskarna där borta bakom vindskyddet, bara en liten stund. Men följ inte efter, det kan… eh… finnas björnar där…

Nu på eftermiddagen så ska vi samlas i konferensrummet igen för att runda av denna konferens. Efter det så väntar middag i vinterträdgården och fri tid resten av kvällen. Ska man unna sig en drink eller två under kvällen kanske? Några andra verkar laddade för detta, så det är inte omöjligt att jag hakar på.

Mer info från kvällen kommer under morgondagen, då följer ett sista blogginlägg från denna konferens. Ska se om jag orkar skriva det på bussresan hem, då har jag ju gott om tid i alla fall. Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går till Henke som lyckades spräcka grenen på sina överdragsbyxor och nu har ett ventilationshål där. Helfestligt!

Captain Jimmys log, SALAB-fleet. Day 2, 2018. Whovalley, Sweden.

Ska vi starta där jag slutade igår, ungefär när vi kom fram till vårt hotell. Det var mycket snö här, vilket upprörde Steffe och hans flip-flops i resväskan.

Min rumskamrat blev Björn som är en skötsam herre, han varken snarkade eller levde rövare och höll mig vaken på natten. Det tackar jag för! På min säng låg det en judodräkt och ett par snötofflor som jag inte vet hur jag ska använda riktigt…

När vi checkat in oss på rummet var det mörkt ute, så utsikten från rummet förblev ett mysterium tills idag. Men jag kan avslöja nu att det jag ser utanför fönstret är en cirka tre meter hög snövall. Så fint!

Efter incheckningen på rummen så blev vi bjudna på välkomstdrink i vinterträdgården på hotellet. Ett väldigt härligt ställe med höga träd och en porlande bäck inomhus. Här blev vi även serverade en god trerättersmiddag och efter det väntade lite barhäng för de som orkade. När baren stängdes samlades vi en stund på Henkes och direktörens rum för lite eftersnack. Och fy vad stöddig han blir när han får dricka vuxendricka till maten, det är ingen ordning på honom alls. Nu var man dock ganska seg efter den långa bussturen så efter en stund gick jag till vårt rum för att sova. Nu gällde det att smyga som en ninja in i rummet eftersom Björn gick upp före mig, men som tur är har jag erfarenhet av ninjasmygande sedan jag delade rum med Jocke i London för många år sedan. Men det är en annan historia! Jag hoppade nu raskt i säng och somnade fort. Klockan 04.10 gick jag upp och kissade.

Idag var en ny dag, Björn och jag var uppe när hotellfrukosten öppnade idag, den vill man ju inte missa. Hotellet erbjöd en bra frukost med lite goda renkorvar bland annat. Efter frukosten väntades konferensen starta klockan nio, så då gällde det att vara skärpt och alert. Vi hade en föreläsare på plats som delade upp oss i grupper och lät oss spela ett spel inom gruppen. Det var skoj, och när det var klart skulle man presentera tre ord som vi tyckte var viktiga för vårt företag. Vår grupp var exceptionellt duktiga vill jag bara påpeka för alla som läser detta. När vi var klara så var det dags för lunch, och efter lunchen skulle alla samlas utanför hotellet för att åka hundspann!

Detta var något helt nytt för mig som jag aldrig prövat på tidigare. Men det verkade ju jättekul! Hundarna var otroligt taggade och skällde som tusan när de stod redo att fara iväg. Vissa hoppade av glädje medan andra ylade lite harmoniskt, hundarna alltså. Jag fick åka med Erkki och Camilla, hon fick även prova att styra släden. Erkki och jag satt så skönt att vi lät henne köra på eftersom hon gillade det. Det enda jag dög till var när hundspannsföraren behövde kliva av och göra något, då bad han mig att stå på bromsen eftersom jag är så fet. Vi skulle alla åka upp till en våffelstuga på fjället i dessa kälkar eller slädar, minns ej vad de kallades för. Gravida och förfrusna fick åka en så kallad vessla upp istället så möttes vi där. Och det var så himla häftigt att åka iväg, då blev hundarna helt knäpptysta och det kändes som att man seglade fram på snön. Föraren kunde med små korta kommandon få ledarhundarna att dra åt höger eller vänster, och de lydde på en sekund. Det var så imponerande! Vi åkte först av alla och fick ibland stanna till för att vänta in alla andra. Men då kastade sig hundarna åt sidan ner i snön för att svalka av sig och passade på att smaska i sig lite snö. En våra hundar som sprang längst bak började plötsligt springa lite märkligt och skulle tydligen bajsa i farten på något vis.

– Ja hon har varit lite dålig i magen igår. Ropade föraren när kluttarna kom.

Tack och lov satt jag bakom Erkki om det hade sprutat rallybajs så då hade nog han skyddat mig. Han hade faktiskt skidglasögon på sig också så det hade nog ändå inte varit så farligt. Hihi!

När vi kom fram till våffelstugan så parkerade vi hundarna utanför så att de fick vila upp sig medan vi klämde i oss varsin våffla och något varmt att dricka. Det var kallt ute så nu mös alla där inne i värmen.

Ubbe hade förfrusit sina 47:or till fossingar och fick åka vessla tillbaka istället. Men vi andra tog vovvarna tillbaka hem till hotellet igen, och fick se några flygande vita snöripor på vägen. När vi precis var framme vid hotellet lyckades vår släde få någon sorts sladd så att vi höll på att välta. Men föraren och hundarna lyckades dra upp oss igen efter ett fint samarbete, sedan kunde vi åka fram säkert sista biten igen. Efteråt så tackade vi så mycket för upplevelsen och sprang sedan in på våra hotellrum för tina upp oss i värmen. Det var en riktigt härlig upplevelse denna eftermiddag, och något jag kommer minnas länge.

Nu väntar en middag någonstans ute i skogen. Fortsättningen kommer imorgon. Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går till Henke igen. Han har fortfarande inte fattat att han blivit befordrad till kaffeansvarig, så jag har tvingats hämta mitt kaffe hela dagen. Detta är mycket upprörande och jag känner att jag snart måste starta en arg mailkampanj för att läxa upp honom. Henke, den lilla juniorpåsen…

Captain Jimmys log, SALAB-fleet. Day 1, 2018. Whovalley, Sweden.

Varma kläder – CHECK

Mössa och vantar – CHECK

Stjärtlapp – CHECK

Jättestor resväska – CHECK

Påstigning samtliga Salabianer! Bussen var en modern och fin rackare, inte som den i filmen ”Torsk på Tallin”. Dessutom verkade chauffören trevligare och mer pratglad än Lasse Kongo. Och när man hittat ett skönt säte att bli kompis med så hör man Steffe från sätesraden bredvid mig…

– Äntligen är vi på väg! Tack alla för att jag fick följa med, även fast jag har influensan.

Till de orden började bussen sakta rulla iväg mot vår destination Vemdalen a.k.a Whovalley! (Hovalley betyder något helt annat om ni kritiserar min stavning, bara så ni vet. Och till ett sådant ställe är vi INTE på väg till!)

När Annica the Boss välkomnat alla ombord och utsett Henke som ansvarig att servera alla kaffe så var vi nu på väg. Detta kan ha varit Henkes första befordran någonsin i hans liv, för han tycktes inte förstå innebörden av sitt nya ansvar. Inget kaffe serverade han, men han går ej helt lottlös ur detta. Det ska jag återkomma till lite senare. Jag fick en trevlig säteskompis på bussen, Billy! Och han hämtade istället kaffe åt oss, det gjorde han med sådan bravur att han redan nu blev min kandidat att få min röst som ”Årets Salabian” senare i år. Vi pratade lite matlagning, filmer och serier medan bussen rullade fram genom köerna. Men tiden gick fort ändå, eftersom vi hade kul! Jag fördrev en stund genom att titta på första avsnittet från den senaste säsongen av ”Prison Break” som kom förra året. Och där verkade allt vara sig likt, en sitter fängslad och vill rymma medans övriga karaktärer bråkar och springer runt på utsidan. Men jag ska kika lite mer innan jag uttalar mig om den är sevärd eller ej. Den första säsongen var ju en av det bästa jag sett, så förväntningarna är ganska höga.

Vi stannade till och åt lunch i Tönnebro, och det stället kändes bekant på något vis. Jag tror jag har varit här förr, det kändes så i alla fall. Sedan rullade bussen vidare mot Whovalley. Jag hann få ett tystlåtet sammanbrott medan jag spelade det där jäkla spelet ”Candy Crush”… Skit! Ett skitspel är vad det är! Vi passerade i alla dessa känslor staden/byn Delsbo och då kom jag av mig lite, för detta kändes också bekant. Men jag har inte varit där vad jag minns…

Såhär glad är herr fabrikör när han får tag i godis på bussen.

Till och med hans hår blev lyriskt och lite spretigt! Det ser till och med ut som att han gjort Kebert mållös… Vad händer annars på bussen då? Billy sitter med en badring runt halsen och lyssnar på musik tror jag. Eller så sover han. Jag borde peta på honom…

– Billy, sover du?

Nä jag törs inte. Henke kastar godispapper för att få uppmärksamhet och skyller på att det är världens snällaste Björn. På raden framför oss sitter Kaisa och fröken Tallrot och spelar Monopol. Men jag tror spelet är riggat, tycker mig se att fröken Tallrot har smusslat undan pengar från banken och gömt dem i sin sponsormössa från Tinder.

Busschauffören har startat en livesändning på en TV längst fram i bussen. Där kan man se vägen och följa resan från chaufförens perspektiv. Snacka om hi-tech! Nu kan vi välja om vi vill titta ut genom fönstret på bussen eller följa färden i någon sorts virtuell verklighet på TV:n istället!

Nu rullade vi in på tågstationen i Ljusdal för att plocka upp en tågresenär som heter Mia och är min chef… Men hallå, detta börjar bli overkligt och läskigt. Jag kan svära på att jag varit här! Stora Coop, leksaksaffären… Dollarstore! Bussen rullar vidare och på håll ser jag detta hus…

Men stopp nu här, va… Där vet jag ju att jag har varit i något sammanhang, det är ju Mogges föräldrars lilla gård! Jag sitter nu tryckt mot bussfönstret och ser hur de lokala byborna pekar mot mig. Om jag kunde läsa folks läppar när de talar, vilket jag i och för sig kan men detta är en svårtolkad dialekt, så tyckte jag mig se dem säga nåt i stil med:

– Vänt lite här nu, är inte det där en av dom där bleka *C*E*N*S*U*R* utan kläder som vi såg komma *C*E*N*S*U*R* på vägen från sjön där borta, hållandes i varsin ölburk för nåt år sen?

Jag börjar minnas nu, men för att citera bönderna: C*E*N*S*U*R

Nu är vi nästan framme vid RFSU:s kondomfabrik! Viktiga frågor kräver sina svar! Vem är penismodellen här? Och Billy vill veta vilken pökpåsesort som är motståndskraftigast mot magsyra, haha! Nu kanske vissa läsare undrar varför vi ska besöka denna fabrik, men vi tillverkar en hel del produkter åt RFSU. Så detta ska bli intressant! Men nu körde tydligen busschauffören förbi fabriken, så märkligt. Han kanske kollade på TV-skärmen istället…

Intressant! Nu är besöket avklarat och jag har lärt mig mer kondomer, de fungerar bra till andra saker än slangbellor och att trä över huvudet och blåsa upp med näsan. Jag trodde vi skulle få se tillverkningen av kondomerna, men de tillverkas i Asien och skickas hit. Så svaret på vem som är penismodell förblir en mystisk gåta…

Sedan paketeras de en och en samtidigt som det tillsätts silikon som glidmedel. De testas även i ett labb för att klara testerna, så att de inte är otäta och lite annat. Man kan ju inte sälja kondomer som bara är ”ganska täta”.

Sedan fick vi veta mer om företaget, och jag som trodde att RFSU och RFSL ingick i samma organisation. Det var fel, och jag fick nästan lite skäll. Och Kebert trodde att RFSU var statligt ägt, men det var inte heller rätt så det fick han minsann höra. När besöket var klart fick vi med oss en varsin goodiebag med diverse gummin och någon sorts smörja. Vad är tanken att jag ska göra med denna?

Idag är det internationella kvinnodagen, det bör nämnas för er som missat det. Och ni som vill gratulera kvinnor denna dag har nog fått detta om bakfoten, det är ingen ”jäkla födelsedag” som Linnea Claesson uttryckte sig. Läs gärna hennes krönika i kvällspressen eller på hennes Facebooksida om ni blir intresserade, eller bara vill uppdatera er med dagens verklighet för världens kvinnor!

Bussen rullar igen och jag känner mig som ett barn som undrar om vi är framme snart. När vi kommer fram så ska vi checka in och sedan tror jag det är middag. Det blir spännande! Jag är redan hungrig. Men nu ska jag se om jag hittar någon som sover som man kan busa lite med. Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går till barnet som är fångad i sin vuxna kropp, Henke! Han skulle ju som jag skrev i början av inlägget inte gå lottlös ur det här. Detta eftersom han är högljudd och kastar godispapper på sina kollegor på bussen…

Att saker och ting förändras när man blir förälder är det ju inget snack om, och oftast till det bättre såklart. Men jag finnar mig ändå sittandes och jämför vissa stunder mot hur det var tidigare innan barnen kom till världen.

Det behöver inte vara negativt som sagt, utan bara att skillnaderna blir väldigt påtagliga vissa stunder. Ett sådant tillfälle var på morgonen igår, när vi åt frukost. Den största och mest påtagliga skillnaden är ljudnivån, där man tidigare satt själv och njöt av lugnet på morgonen med en koff kaffe innan dagen tog start. Numera så gör dagen en sorts tjuvstart innan man ens har vaknat, för barnen vaknar alltid innan klockan ringer på morgonen. Ibland lite i smyg, ibland vaknar de med dunder och brak. Det är lite olika det där…

Men jag noterade vid frukosten att jag satt ensam med Nova, som åt frukost i bara underkläder eftersom hon skulle göra egen smoothie men spillde ut denna på sin tröja. Hon doppade nu digestivekex i yoghurt och blåbär om jag inte såg fel. Freja skrek glatt när hon åkte runt på sina rullskridskor mellan köket och vardagsrummet i full fart, och Theo studsade fram på sin hoppboll efter henne och skrattade högt. De kan liksom fara runt som sådana där fidgetspinners genom hela hemmet! Jag upplevde detta inte alls harmoniskt, men på något sätt så har man vant sig nu vid detta och blir liksom lite avtrubbad istället. Men kul har de ju tidigt på morgonen, och massor av energi tydligen! Själv glömde jag helt bort att dricka mitt morgonkaffe.

När arbetsdagen var slut förr om åren så var det värsta som kunde hända att man fastnade i bilköerna. Men när man väl var hemma så var allt lugnt och skönt, man tog en dusch efter arbetsdagen och slappade på soffan en stund och kollade lite sociala medier typ. Sedan när magen kurrade så var det bara att tillaga en god middag, det enda kravet man hade på sig egentligen när man kom hem från jobbet. Nu är det andra bullar! Nu får oftast bilen agera rallybil från jobbet till skolorna för att hämta upp barnen, sedan ska helst dessa tre starka viljor enas om en middag. Går det inte så lägger jag in mitt VETO som förälder och bestämmer vad det blir, med blandade resultat. Ibland blir man hyllad, och ibland får man höra att barnen inte älskar mig längre om jag inte tillagar deras favoritmat. Efter middagen kommer dock det lilla andrummet innan det är sovdags senare på kvällen. Det är här man kan spela spel och göra något tillsammans, om man inte är för trött som jag är ibland. Då somnar man ju nästan på soffan medan barnen leker själva, och det är inte bra.

Om vi sedan kastar oss till kvällspasset så finns det något som jag håller väldigt kärt nu när man har barn… Rutiner! Rutiner! Rutiner! Kvällsrutinerna för hur länge man får titta på TV exempelvis, och när det är dags att borsta tänderna och göra sig redo att sova. För barnen alltså, men utan dessa så skulle det bli en rörig tillvaro. Här är det ganska vanligt med mindre protester när det är dags att runda av kvällen och plattor ska stängas av eller spel avslutas. Och frasen ”men jag ska bara” går på repeat hemma. Dock så har vi skapat rutiner som fungerar, och det tar inte så lång tid innan alla somnat. Inklusive man själv ibland. Det kan bli lite långdraget vissa kvällar innan alla sover sött, och då är man oftast i kontakt med John Blund själv och somnar med barnen. Sådär runt klockan åtta eller nio på kvällen. Den stora skillnaden numera är att även om man är vaken vid den tidpunkten så befinner man sig lite i koma, och även om viljan finns att göra något så är orken ens största fiende. Om det inte är något att se på TV så är det bäst att DVD:n är laddad med något bra att titta på, för det är nästan lite utav en utmaning att komma på något att titta på och sedan byta skiva i spelaren. Där tackar jag nu alla dessa streamingtjänster som finns idag, det är som att de vet vad alla småbarnsföräldrar behöver. Ett stort utbud av sport, filmer och serier utan att behöva röra på sig. Tack ska ni ha!

Annat var det förr… Jag som egentligen är en riktig kvällsmänniska hade väl precis ätit klart en sen middag vid den tiden och gjorde mig redo för att se en långfilm eller varför inte massor av avsnitt av en bra serie. På helgerna så var man ju lätt uppe till klockan två på natten, och en vardag så höll man ju igång till midnatt och var ändå mirakulöst nog utvilad dagen efter när man skulle gå upp ur sängen. Men det var då det, den tiden är nu förbi.

Detta kanske låter negativt och grinigt, men det är inte så jag vill förmedla det. Det är bara annorlunda numera, men på ett bra sätt ändå. Det är mest kontrasterna som är roliga och väldigt påtagliga kan jag tycka. Och just de lugna stunderna är lika ovanliga som en solig svensk sommar, haha! Men så är det när denna orkan av energier till glada barn drar fram hemma, och även om man ibland känner sig fångad just i stormens öga där allt bara far omkring en så har man accepterat att det är så det är. Men de vill ju samtidigt vara nära och just därför blir det lite galet mycket energi runtomkring en vissa dagar, men det är samtidigt så fint att de vill vara hos en.

I söndags såg jag att det var en manifestation för ett införande av samtyckeslag vid Medborgarplatsen, och det är ju inte en dag för tidigt. Tänk att det ska behöva ta en sådan tid att få igenom detta, är det någon som kan förklara vad problemet är? Det är sorgligt att det ska behöva finnas en sådan lag, men nu när behovet finns så är det väl bara att se till att den träder i kraft. Som jag förstår det så ska väl detta även underlätta vid polisanmälningar och rättegångar så att inte de åtalade kan kringgå lagarna och bli friade om de nu faktiskt är skyldiga. Vidrigt! Det har väl diskuterats tidigare huruvida en sådan lag kan se ut och till vilken nytta, och så vitt jag vet så är det väl ingen som motsätter sig en sådan lag. Tyvärr är väl inte alla partier helt överens om detta ännu, men att det ska behöva ta en sådan tid är ju katastrofalt. Ta ert ansvar jäkla politiker! Blir så trött på er, det händer ju ingenting i er sandlåda till riksdag…

USA:s president Donald Trump har just nu besök i Vita Huset av vår chef i sandlådan Stefan Löfven, där de talat på presskonferenser tillsammans bland annat. Undrar hur det känns för en sådan som Trump, när statsministern från lilleputt-landet Sverige kommer på besök? Vet han ens vart Sverige ligger på kartan? Jo det gör han nog, hoppas jag. Men det är kanske mer avslappnat och annorlunda att få besök av exempelvis Sverige än säg Merkel från Tyskland, eller Putin från Ryssland. De kommer nog med mer pondus och kan ju stå upp mot USA på ett annat sätt om det skulle behövas, eftersom de upplevs som lite mäktigare och med större inflytande på sin omvärld än vad Löfven gör skulle jag tro. Så de kanske bara sitter och softar efter presskonferenserna och kollar på Netflix tillsammans, Löfven kanske insisterar på att de ska titta på den roliga serien ”Solsidan”. Haha! Men tänk om jag har helt fel? Trump kanske har det hektiskt och jobbigt, och därför tycker det är jobbigt att klämma in en dag eller två med Löfven? Lite som den där störande polaren som kräver att få komma in på en efterfest och knackar på sent på natten efter en sen utekväll när man bara vill sova i sin säng. Intressant…

Det jag tyckte var fint och som jag reagerade på var faktiskt flaggorna i bakgrunden under presskonferensen. Svenska flaggan, den är bra fin alltså. Den känns så varm på något vis i jämförelse med många andra flaggor. Titta på USA:s flagga exempelvis, när jag ser den så tänker jag nästan på science fiction eller något. Den är med i så många filmer och andra avseenden att den inte känns riktigt äkta, inte som vår flagga i alla fall. Men jag är ju en sådan person som tycker om vår flagga och vad den representerar, just frihet är en sådan känsla. Men sedan finns det de som tycker att alla flaggor är onödiga och skapar en ond patriotism eller något liknande, och kanske skulle världen se annorlunda ut utan alla dessa flaggor. Men jag tror inte det är flaggornas fel att världen ser ut som den gör, utan fokuserar mer på den känslan av stolthet man kan känna för sin nations flagga. Främst då inom sporten kanske, eftersom jag är sportintresserad. Sak samma, ta en titt på flaggorna här nedan och känn efter. Känns det inte fint och bra i kroppen när ni ser den svenska flaggan där tillsammans med flaggan från the US and A…

Nu ska jag på informationsmöte på Frejas skola, spännande! Imorgon avgår bussen till Vemdalen där vi ska ha årets konferens med jobbet, håll ögonen öppna efter uppdateringar här från resan. Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER tycker jag vi kan ge Sveriges riksdag. Enbart för att de är så himla tröga ibland…

Har ni någon gång burit på den där känslan av att nu, JUST NU får fasen ingenting gå fel? Då vet ni nog vad jag menar, och låt mig därför berätta något otroligt pissjobbigt…

Vabruari är förbi, det är skönt. Barnen är friska igen bortsett från att Nova hostar lite fortfarande. Men allt vabbande förra månaden gjorde ju den ekonomiska tillväxten på kontot väldigt begränsat när lönen kom. Dessutom lyckades jag ansöka om ersättning för vabben från Försäkringskassan en dag försent, så jag missade att få den utbetald denna månad. Bittert! Men det blir väl lite roligare i mars månad då istället hoppas jag! Och när man känner att man måste spendera försiktigt och med eftertanke så får banne mig inget annat gå snett, helst inget som kan kosta mycket pengar. Så låt mig nu berätta om min ”nya” bil…

Jag skulle åka hem från jobbet, och fann denna stora vita snöboll till bil på parkeringen utanför. Efter att ha borstat av all snö, fått bort isen från alla fönster med hjälp av min isskrapa och en skärbrännare. Nej inte riktigt, men fy tusan vad is det var och vad den satt fast! Min platta lilla isskrapa är för mjäkig för detta väder och blir mjuk som en trasa när man försöker ta i lite med den. Det slog mig sedan att jag faktiskt har två, så när jag hittat den andra så gick det enklare. Bilens motor brummade högt och snart kom värmen igång så att man kunde börja köra hem. Den startar ju alltid i alla fall i vinterkylan, och det är något jag verkligen uppskattar! Den förra bilen, Hyundaien, var ju lite utav en joker vintertid även om det för det mesta gick bra. Nu var jag i alla fall på väg hem, trafiken flöt på långsamt genom Gustavsberg men det rörde sig i alla fall. Så när jag kom ut på motorvägen där det var färre bilar så kunde jag ta sats och gasa på lite, och upptäckte när jag kom körande på påfarten att en bil kommer i hög hastighet på motorvägen. Personen som kör verkar inte ha lagt märke till mig utan fortsätter gasa på så att jag inte kommer ut, då sänker jag farten och låter bilen passera innan jag precis hinner ut innan påfarten tar slut. Nu hade jag ju väldigt låg fart och var tvungen att gasa på lite, som tur var fanns det inga bilar bakom mig just då. Men när jag ökat farten och precis ska luta mig tillbaka lite i förarstolen så brakar det plötsligt till och det känns som om jag sitter på marken och kör! Bilen fortsätter att rulla/glida sakta framåt, men tappar snabbt fart. Och i innerspegeln ser jag hur typ bakaxeln eller liknande och de två bakhjulen ligger bakom mig på vägen! Vad tusan då!!! Jag lyckas i detta kaos slå på varningsblinkers och styra in mot vägkanten, och när jag kliver ur i bilen så ser jag ett spår av plastbitar hela vägen bort till bakaxeln och bakhjulen som ligger likt en stor skivstång en bra bit bort. Jag tror även en del av avgasröret lossnat men ser inte helt säkert vad det är. Varför just jag? VARFÖR JUST NU? Fattigmånad och allt så händer detta! Kan upplysa om att stå utomhus i blåsten i -13 grader var lagom mysigt även för en viking som jag. Upprörd över att min fina Volvo rasat sönder så ringer jag efter bärgning, men då ingår inte bilbärgning i min nya försäkring som jag hade tecknat. Så den kostnaden får jag stå för själv, fasen! Men vad skulle jag göra, jag får väl skita i att äta en vecka eller två då. Jag är ju ändå så fet så vem bryr sig! När bärgaren ringer upp så förklarar han att det är kö för att få hjälp, det är så många som kört fast med sina bilar idag i snökaoset så det tar nog någon timme innan han kommer. Så han föreslog att jag kunde gå in på en mack och ta en fika eller något under tiden så ringer han när han närmar sig. Tack snälla bärgaren! Jag står mitt ute i ingenstans på en motorväg, inte en bensinmack eller något annat i sikte heller för den delen. Och ett extra stort tack vill jag rikta till alla er som slarvar med vinterdäck och annat som gör att ni skapar kaos på vägarna! Nu måste vi som har riktiga bilproblem drabbas av er dumhet och frysa ihjäl på kuppen. Jag törs lova att snön började smälta lite just där jag stod eftersom jag kokade av ilska. Och man ska ju inte sätta sig i bilen när den stod parkerad som den gjorde, då kan den bli påkörd och så dör jag lite när jag sitter kvar i den. Men kunde ingen hjälpa dig då? Någon som passerade förbi, eller kom det inga bilar? Jo då, det kom bilar. Och alla tittade väldigt mycket men körde vidare, ingen stannade och frågade om jag ville ha hjälp. Kanske såg jag ut som en sådan där vägpirat eller något. Och den öppna terrängen bjöd på härligt isande kyssar som smiskade mig stenhårt i ansiktet. Fy fan säger jag bara, detta händer ju bara inte…

När den inte så glada bärgaren kom tillslut så frågade han detta kunde hända.

– Blev du påkörd eller hur tusan gick det här till? Flämtade han efter vad jag förstår som en lååång dag på vägarna med folk som behöver hjälp med sina fordon.

– Nej jag hade precis gasat ut på motorvägen när bilen bara rasade ihop och då såg jag bakaxeln liggandes på vägen. Jag har dragit undan den till vägkanten här framme men orkade inte släpa hit den i kylan. Förklarade jag.

– Jag har bärgat fordon i över trettio år och har aldrig sett något liknande, vilken tur att du klarade dig. Sa han och drog ut sin vajer för att börja dra upp Volvon på flaket för bogsering.

Det är ju inte första gången jag hör det uttrycket när jag är inblandad, att de aldrig varit med eller har sett något liknande. Önskar att jag kunde känna mig lyckligt lottad men det handlar ju oftast bara om motgångar och skit när det blir såhär. När vi ska åka iväg så frågar han om någon kan hämta mig i Nacka eller om jag bor i närheten.

– Nacka? Kan vi inte ta en verkstad här på Värmdö, då är det ju närmare? Frågade jag förvånat.

– Nej enligt ditt försäkringsbolag så måste bilen bärgas till en Volvoverkstad, och den närmsta är i Nacka. Förklarar han vänligt.

Perfekt! Hemmet är i Haninge, jobbet på Värmdö och mitt i mellan dessa viktiga punkter stod bilen på en verkstad. Det blev ju en smidig lösning, tycker inte alla ni andra det också? Att vi sprider ut det lite så att jag kan få åka extra mycket buss som jag gillar så mycket. Verkstan var dock optimistisk om att kunna reparera bilen, och frågade om jag var intresserade av en begagnad uppsättning bakdäck på blanka fälgar som de hade liggandes. Det kunde ju spara en slant, så ja varför inte tänkte jag. När jag fick se en bild på bilen som den vänliga mekanikern skicka så höll jag på att dö…

Men så fint det blev, blanka fina fälgar. Rosa ser de ju ut att vara också! Jag var inte fullt så nöjd ska jag erkänna, och kommer omgående att byta ut dessa när skatteåterbäringen kommer i år. Vad slutade kalaset på då, någon som vill gissa? Klarade jag mig undan med ett fyrsiffrigt belopp, eller blev det femsiffrigt tror ni? Saken är den att ni behöver inte gissa, för allt detta var bara en hemsk mardröm jag hade inatt…

Men när jag vaknade så var jag helt utmattad och kallsvettig, fy vilken obehaglig dröm. Den kändes så verklig, och fullt rimlig om man ser till historiken i ”The Life of Jimmy”. Tack och lov var bilen felfri denna morgon, och det värmde verkligen i hjärtat. Nu behöver jag inte lägga ut en massa dyra pengar på bilreparationer eller annat, utan kan fortsätta leva snålt resten av månaden. Med de sista orden vill jag tacka alla för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går till alla er som känner sig träffade av detta… Ibland händer det att jag sitter där i min lilla bubbla och lyssnar på Kent, detta fantastiska band som levererat så otroligt många bra låtar genom åren. Då har detta har hänt på jobbet eller när någon fått skjuts och åkt med i min bil exempelvis. Att någon frågar vad jag lyssnar på, och när jag svarar Kent så kommer detta otroligt olämpliga svar:

– Jaha, ja men han har gjort några bra låtar.

Vart ska jag börja? Med HAN kanske, Kent är ju ingen person utan ett rockband. Så det så! Och NÅGRA BRA LÅTAR, de har gjort massor av väldigt bra låtar… För helvide! Ni borde skämmas, och när ni gjort det borde ni skämmas lite till…

För er som inte redan vet, så kommer jag allt närmare åldersstrecket 40 år. Det går fort, och inte nödvändigtvis utför bara för det. Och jag kanske lever i en sorts förnekelse, för inte känns det som att jag är så pass gammal. Jag är ju ungdomlig och ”down with the kids” som ni alla redan vet…

Hur håller jag mig så ungdomlig som självaste Steve Buscemi här på bilden då? Jo hör och häpna! Jag är en sucker för Youtube numera. Den senaste månaderna har jag följt några enstaka så kallade youtubers där de gör reaction-videos, det vill säga de lyssnar eller tittar på en musikvideo med någon artist jag gillar och så reagerar de till den. Kanske inte så mycket under tiden de lyssnar, men de ger intressanta reflektioner kring musiken efteråt. Så jag kollar inte på någon random tonåring som sitter i sitt rum och säger vad hen tycker om musiken, utan lyssnar mer på musiker och andra som berättar om de små detaljerna i musiken som man själv lätt missar annars. Sådant tycker jag är lärorikt och kul! Men det finns faktiskt två andra youtubers (eller tubisar som jag tydligen kallar dem) som jag brukar titta på bara för skojs skull. Den ena är en kille i Kanada som inte är så superkul att lyssna på, men han börjar alltid gäspa efter musikvideon och det har liksom blivit en grej för mig att skratta åt detta. Man sitter där och väntar när han börjar prata, att snart SNART kommer nog gäspningen. Och mycket riktigt, den kommer i stort sett alltid. Haha! Den andra tubisen jag brukar kika på är en pappa och hans cirka 12-åriga son som även de lyssnar och reagerar till olika musikvideos. De bor också i Kanada, men jag tror att pappan är från Portugal. Och det som gör det så intressant att lyssna på dem är att de gärna lyssnar på svenska och andra nordiska metalband. De lyssnar mycket på Sabaton och In Flames, och gör ofta jämförelser med andra artister som man då kan lyssna på om man så önskar. Vilket är kul för man hittar då åt nya band och artister som man aldrig hört talas om innan. Ett sådant band är exempelvis ”Beast In Black” från Finland, dem hade jag aldrig hört talas om tidigare. Och låten de lyssnade på heter ”Blind And Frozen”, en väldigt intressant låt om ni frågar mig. Det är lite som att Sabaton/Nightwish goes Melodifestivalen typ haha! Sångaren har dessutom en väldigt ljus röst i verserna, så vi är flera som trott att han mimade texten i musikvideon tills jag fick förklarat att han låter så. Men i refrängerna så låter det annorlunda och då tar han i med mörkare stämma, och som sagt refrängen fastnar i skallen på en efteråt. Jag kom på mig själv att jag gick och nynnade på en låt i flera dagar utan att veta vilken det var, tills jag hörde den igen. Det var just ”Blind And Frozen”, så den kan jag rekommendera även om den inte är en ny låt. Så där ser ni vad jag är down with the kids, jag nästan hänger med tubisar liksom…

På radion så hörde jag ett för mig nytt uttryck, ”parentblaming”. Detta är alltså när vuxna och föräldrar klagar på andra föräldrar, främst på sociala medier som jag förstår det. Varför gör man så? Alltså vem anser sig ha någon rätt att spy galla och anklaga någon för att vara en dålig förälder på Facebook eller Instagram exempelvis, och detta ibland utan att ens känna personen de anklagar. Så stört! Självklart ska man väl vara observant på om ett barn far illa eller liknande, då ska man agera. Nu vet jag inte om jag förstod själva diskussionen på radion, men jag tror att det var författaren Camilla Läckberg som skrivit på sitt Instagram att de skulle på semester utan ett av barnen. Och tydligen så haglade det in negativa kommentarer från vuxenpoliser som anklagade henne för det ena och det andra. Vad har de med saken att göra? Har de någon insikt i hennes familj och vet om det är orättvist, rätt eller fel? Vet de vad som är bäst för barnen i hennes familj kanske? Jag förstår inte hur vissa ens orkar lägga sig i andras liv så mycket som de gör, kan de inte bara sköta sig själva istället. SNÄLLA! Tänk om de kunde stötta varandra lite mer istället för att såga och hata, det är så tröttsamt att det gör mig illamående. En främmande människa kan ju omöjligt veta vad som är bäst för Läckbergs familj, och att anklaga någon för dåligt föräldraskap då är väl väldigt onödigt och framför allt dumt gjort. Hur föräldrar väljer att semestra, eller skapa rutiner för sin vardag överhuvudtaget angår faktiskt inga andra. De vet själva vad som är bäst för dem och hur de bäst får dagarna att fungera. Jag är glad att jag inte råkat ut för någon sådan idiot ännu, tack och lov. Vet inte hur jag skulle reagera ens om det hände. Men ilskan är ju min bästa vän, så… Hehe, nej inte riktigt. Men som det känns efter att ha hört detta idag så tror jag att min ilska och jag skulle backa varandra ganska bra i en sådan situation.

Nästa vecka så åker vi på konferens med jobbet till Vemdalen! Mycket snö och långa bussresor, med stopp för ett fabriksbesök på vägen dessutom. Så nu gäller det att hitta skidkläderna så man kan klä sig varmt, och hoppas att man kommer i dem efter dessa år. Jag har ju inte använt dem sedan vi var i Sälen för flera år sedan, och jag har nog garanterat växt och utvidgats sedan dess. Inte håret dock, det verkar märkligt nog minska även fast jag inte bett om det…

Jag kommer försöka att rapportera därifrån som vanligt, får se vad jag hinner med. Jag hoppas att det blir en rolig konferens i alla fall, med mycket skratt. Men vem ska jag mula i snön? Fröken Tallrot hade varit rolig att mula, men hon skriker ju så förbaskat hela tiden. Henke då kanske? Nej han skriker nog fasen ännu mer… Tusan också, jag vet inte vem jag ska mula. Min snälla chef hade ju varit festligt att skvätta lite snö på förstås, men hon är gravid och slår hormonerna tillbaka mot mig där i Vemdalen så kanske jag kommer att dö på kuppen. Inte värt det, nej…

DAGENS JERKER tycker jag att alla dessa parentblamers kan få. Sköt ert och låt andra vara ifred från era kommentarer och pekpinnar. Önskar er nästan lite ondskefulla ting också men jag väljer att inte skriva det här…

Vänner och ovänner! Min aggressiva mailkampanj till vädergudarna kanske börjar ge resultat! Inte idag dock, för det tycks det ha varit lite kaos i trafiken idag igen.

Men när Harry stack sitt hårnätsprydda huvud in genom labbluckan igår så meddelade han att det ska bli plusgrader nästa vecka. Nu är Harry mycket, men någon vädergud är han ju inte. Det var i alla fall goda nyheter tycker jag att plusgraderna är på ingång, så vi får hoppas att han har rätt. Annars vet vi ju alla vem vi ska skylla på om det inte stämmer. Jag har sagt det förr, att jag gillar snö, men nu verkar de flesta trötta på snön så då får det faktiskt räcka. Till och med jag känner att jag har fått en lagom dos snö denna vinter och att våren gärna får komma snart. Smältande istappar som droppar i solens sken till fåglarnas kvitter… Mmm, så härligt!

Nu har den anlänt, prylen som ska förändra min vardag från och med nu. En vit plopp som man ska pilla in i sitt öra…

Det är någon form av handsfree med bluetooth, och som är lika stor som en öronsnäcka man har på sina hörlurar. Denna plopp petar man helt enkelt in i örat och sedan sitter den kvar där, hoppas jag. Sedan vet jag inte om man kan använda den när man ska prata med någon i telefonen, men det ska jag självklart ta reda på. Mitt syfte med denna lilla plopp till örat är att jag kan ha den när jag jobbar och lyssna på musik utan att störa omgivningen. Då har jag dessutom ena örat fritt från musik så jag hör om någon kallar på mig, men det bästa av allt är att jag inte behöver lyssna på webradion längre. Nu kan jag lyssna på musiken som jag själv verkligen gillar och som håller mig på gott humör hela dagen. Jag kan förstå om alla inte uppskattar min musikstil och vill ta del av den hela dagarna. Det är ju en salig blandning av powermetal, trash, 90-tals techno, filmmusik och en smula opera. Dessutom en del inslag av Eminem, Backstreet Boys och självklart ”jobbsökardagboken” med Leif ”Lacken” Magnusson. Den perfekta mixen för att driva din omgivning till vansinne, haha! Men nu ska jag se om öronploppen och jag kan komma överens, så att vi kan skapa en harmonisk arbetsplats där jag sitter.

Men tänk, om Alfie som jag delar kontor med också älskar min mix av musik och Lacken? Då har jag ju investerat i öronploppen helt i onödan! Då borde jag kanske ha lagt fokus på en rejäl ljudanläggning istället. En sådan där Electrolyx som dom säger i ”Nilecity”, så att han också kan få lyssna. Tusan också, det hade ju blivit en succé! Jag tror att alla som passerar kommer fastna vid något som vi lyssnar på och storma in på vårt kontor med latte & fikabröd som mutor för att få stanna hos oss en stund. Henke skulle ju förstås hänga där hela tiden då… Nej! Sådant har vi tyvärr inte tid med, i vårt rum så jobbar vi fokuserat och effektivt! Nej, det var nog en bra idé att skaffa den där öronploppen trots allt…

Ett av barnen hemma tar för sig i köket numera, och hon heter Nova. När jag bakade Daimkakor förra veckan så skulle hon vara med, men när hon var tvungen att vänta i hela fem sekunder på att jag skulle ta fram allt så hoppade hon av. Hon skulle baka själv istället, och göra en egen kakdeg. Så det gjorde hon, och gräddade hela degklumpen i ugnen medan jag kylde min kakdeg i kylskåpet. Men resultatet av hennes kaka blev oväntat bra, det blev som en stor och lagom degig sorts ”chocholate chip cookie” med bitar av Daim inuti. Denna skars upp och sedan smaskade hon och syskonen i sig en stor del av kakan. Vilket gjorde att när mina nygräddade Daimkakor var klara så orkade nästan ingen äta dem. Men då hamnade de i frysen istället, redo att mumsas en annan dag.

Igår hände en liknande incident i köket när middagen tillagades. Då kom hon och tittade nyfiket på vad som hände, sedan bestämde hon sig för att göra en egen middag. Så hon tog väl lite av det som fanns framplockat, det var lite grönsaker och grädde. Sedan hamnade allt i en kastrull som fick samsas med övriga pannor och kastruller på spisen tills det kokat färdigt. Jag smakade aldrig på hennes ”soppa” kom jag på nu, men hon satt och slevade i sig sin egen middag med oss andra och verkade tycka om sin mat väldigt mycket. Ni ser, det är inte omöjligt att hon kommer bli konditor eller kock när hon blir äldre. Eller så tycker hon bara att det är väldigt kul och blir lika intresserad som jag, för det är ju spännande och väldigt gott att lyckas i köket!

Mycket mer än så händer det inte såhär i vardagen just nu. Igår låg barnen i en hög över mig i soffan medan jag läste några gamla blogginlägg för dem om när de var mindre. De hade väldigt roligt åt detta en stund innan de blev rastlösa och tillslut var det bara Freja och jag kvar. Hon ville höra mer, sedan avslutade vi med att sjunga Kent’s ”Den Sista Sången” innan hon somnade på min arm. En mysig avslutning på dagen! Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går till Frejas skola som har bytt avdelning nu under sportlovet. När twinsen och jag kom fram till hennes byggnad så stod det på en lapp att de var i ”Hatthuset” eller något liknande. Jaha, vart kan det vara då? Det slutade med att vi började gå ett varv i snöblåsten och läste på varje dörr för att hitta rätt avdelning, Nova och Theo protesterade högt mot kylan som piskade oss i ansiktet. Detta tog både tid och kraft. Nova tappade även sin lilla Pokemonboll i snön, som jag fick ta upp och rengöra för att hon tyckte snön var för kall. Det var kallt, jag hade nästan ingen känsel efter att ha rengjort bollen. Och de ville absolut inte hålla mig i handen heller efteråt, för mina händer var ju så kalla. Men med uppgivna barn och frusna händer så hittade vi Freja tillslut, i det sista huset efter ett helt varv på skolgården. Det ironiska i det hela är att om vi istället hade valt att gå åt andra hållet från början så hade vi kommit till hennes avdelning först…