Som jag har längtat, men nu är den äntligen här. Den efterlängtade och åtråvärda ledigheten vi kallar för semester…

Det var stressigt ända in i det sista, men nu har jag ledigt i tre veckor och ska njuta för fullt. Sedan har jag faktiskt ledigt i slutet av augusti också när vi ska åka till Gotland en sväng, men det är längre fram så låt mig först leva i nuet. När jag tackade för mig och önskade mina kollegor en glad sommar så vinkade de glatt tillbaka, sedan hoppade jag in i bilen och spelade samma musik som jag alltid gjort de sista 15 åren (om inte mer) när jag gått på semester och lämnat jobbet för att köra hem. Då blir det Frank Sinatra för hela slanten, först då får man ”feeling” och sjunger med högt i bilen för att verkligen förstå att nu är det semester…

När jag lyssnat på min jazz och sjungit mig nästan hes så så var jag äntligen hemma, och en glad GW skällde ut mig direkt innanför dörren. Han och jag skulle hänga tillsammans denna afton medan Linda är ute på AW med några gamla kollegor, de skulle besöka stället ”Escape Room” tillsammans. Hoppas de löser alla ledtrådar och lyckas ta sig hem, annars får hunden och jag fira semester själva vilket vore lite tråkigt. Jag var dock otroligt trött när jag kom hem och somnade direkt på soffan, så har det tyvärr varit sista veckorna. Vilket är ytterligare ett tecken på att semestern är välbehövlig, så även om vi har en del saker inplanerat så kommer mycket handla om avkoppling och att ladda om batterierna i kroppen för att vara väl förberedd inför ett nytt arbetsår.

Vi ska nästa vecka åka till Rättvik och besöka Dalhalla där Takida och Stiftelsen ska spela sin konsert. Det kommer bli en häftig upplevelse! Jag har ju alltid velat åka dit och nu får man dessutom njuta musik som både Linda och jag gillar. Det kommer bli jättekul!

Barnen är just nu uppe i Hälsingland och kommer hem först om en vecka, jag längtar efter dem så himla mycket och ser fram emot att få hem dem igen. De är på något vis en viktig pusselbit för en lyckad semester, så vi får se vad vi kan hitta på när de kommer hem. Men Linda och hennes Nova är hemma, det är inte fy skam det heller! Linda jobbar bara nästa vecka sedan går hon på semester, hon är om möjligt ÄNNU tröttare och slutkörd än vad jag är så vi får verkligen ta hand om varandra nu under ledigheten. Och det vågar jag lova att vi kommer att göra, jag hoppas även att ni andra tar hand om er där ute.

Jag kommer skriva lite mer här under min ledighet när tid finns, så får vi se vad vi hittar på för kul tillsammans här hemma. Ha nu en underbar och trevlig sommar allihop, passa på att njuta och ta tillvara på tiden när ni är lediga. Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går till alla sega bilister som stod i vägen under min framfart hem idag. Märkte de inte att jag hade brådis till mitt semesterfirande? Oansvarigt av dem…

Jag vill inte vara den som är den, men oj vilken underbar och fartfylld helg detta har varit. Vi har haft så roligt och trevligt, det enda man kunde ha önskat sig var väl bättre väder då kanske…

I fredags efter jobbet så åkte jag raka spåret hem till min syster Linda som hade en trevlig bjudning hemma hos sig. Hon har ju flyttat ganska nyligen och nu var vi bjudna hem till henne på lite bubbel och tjuvrökning på balkongen, det sistnämnda var dock inget för mig. Jag kom dit nästan först av alla, det var bara syrrans kompis Sofie och hennes trevliga make Micke som var på plats då. De hade förberett allt och gjort väldigt fint med god dryck och smarriga tilltugg, men jag fick hjälpa till och texta små skyltar med drinktips som vi ställde i ”baren” ute i köket. Sedan trillade det in lite kompisar till henne, någon enstaka kände jag sedan tidigare men annars var det nya människor för min del. Marcus kom ju dit förstås och visade att de var tillsammans på riktigt, det gjorde mig glad och då kunde vi hänga lite med varandra. Sedan kom faktiskt Mogge också förbi en sväng, han hade precis kommit hem från sin resa till Danmark men blev nog lite sugen på alla de goda drinkar som skulle serveras under kvällen. Det var supertrevligt och kul, jag hoppas att de hade en fortsatt fin fredagskväll efter att jag åkte hem. Inte för att jag tror att festen skulle dö bara för att jag lämnade den, det var inte så jag menade. Men de hade garanterat fortsatt roligt utan mig resten av natten, och Marcus lovade att sova i Eltons rum eller i cykelförrådet. Det kändes bra, så då kunde jag sova gott hela natten. Haha!

På lördagen var det en massa fixande och sedan hade Linda och jag bokat in oss på biografen Rigoletto inne i stan. Vi hade båda sett reklam för denna biograf under en längre tid och att man kan beställa in mat och dryck där medan man ser på film, det lät nästan för bra för att vara sant. Mogge skvallrade om att han hade varit där tidigare, och tyckte det var riktigt nice! Så efter att ha bokat detta så dundrade Linda och jag in till stan för en ny typ av bioupplevelse!

När vi kom dit så gick vi först in på fel biograf, vi hamnade på Saga som ligger ungefär 50m från Rigoletto. Men den trevliga personalen där frågade oss vilken film vi skulle se, och vi var ju där för att se Indiana Jones som han då så vänligt berättade ej visades där utan på Rigoletto lite längre ner på gatan. Vi tackade för hjälpen och skyndade oss dit, där smög vi oss in till våra platser på balkongen och satte oss tillrätta. Denna biograf var ju supertrevlig där man sitter två och två med ett litet bord mellan stolarna, sedan var det ett litet utrymme till nästa par med stolar. benutrymmet var kanon och vi såg filmduken jättebra! Och det var då jag fick syn på den lilla QR-koden vid våra platser som man kunde skanna för att beställa in det vi ville ha, så nu skulle här mumsas…

Vi beställde in varsin öl och någon snackslåda med frasiga saker som smakade ost. Väldigt gott! Sedan passade vi även på att beställa varsin pizza som vi kunde äta, och efter en stund kom de in med allt detta till våra platser. Verkligen hur smidigt som helst, sedan kunde man beställa in mer dryck eller snacks under filmens gång. Så man gick liksom bara in och satte sig där, sedan kom allt till dig under resten av filmen. Vi köpte varsin pizza att äta, och då fick man in en pizzakartong där de hade skurit upp pizzan så att man enkelt kunde äta där i sin stol. Det fanns bara dryckeshållare och ett mindre bord mellan stolarna, så man fick ha pizzan i knät men det gick jättebra ändå. Både Linda och jag blev förtjusta i upplägget och bestämde oss för att vi ville besöka biografen snart igen, så nu gäller det att hålla utkik efter någon bra film att se bara.

Vi skulle som sagt se den nya Indiana Jones filmen ”The Dial of Destiny”, och jag älskar ju dessa filmer! Speciellt de tre första tycker jag är bland de bästa filmer som finns, de är underhållande och spännande äventyrsfilmer som jag vuxit upp med sedan jag var barn. Den fjärde filmen var dock väldigt efterlängtad men inte alls lika bra tyvärr, därför hade jag nu inte så stora förhoppningar på denna. Speciellt inte när jag läste alla kritikers recensioner om hur Indiana Jones reser i tiden, alltså suck… Men vet ni, den var faktiskt riktigt bra! Utan att avslöja för mycket om handlingen så kan jag berätta att det där med tidsresor är inget ni behöver haka upp er på, det var en så liten del av filmens handling att det inte påverkade den alltför mycket. I filmens början så kastades man snabbt in i händelsernas centrum när Indiana Jones och hans kompanjon blir fångade av nazisterna under andra världskriget, och den animerade yngre Harrison Ford var riktigt välgjord. Jag såg inte alls att det var animerat och detta kändes mer som den Indiana Jones man är van att se, så hela inledningen på filmen var riktigt bra. Sedan får man följa en aningen bitter professor som skall gå i pension när hans guddotter dyker upp och behöver hans hjälp, sedan är jakterna och äventyren igång. Filmen var över två timmar lång, men den var aldrig långtråkig eller seg utan jag njöt av varenda minut. Kanske för att jag fick dricka en öl och äta pizza samtidigt, men jag tycker denna var en av de bättre filmerna i år med en bra handling och absolut en värdig avslutning på denna filmserie. Harrison Ford har nu deklarerat att han ej kommer göra denna roll igen, men jag förstår honom nu när han är så pass gammal och att denna typ av filmer är väldigt krävande många gånger. Jag kommer dock att sakna honom iförd sin hatt och piska, för dessa filmer är några av mina favoriter och jag gillar ju nästan allt som Harrison Ford gjort på film. Han är en fantastisk skådespelare och jag är övertygad om att om ni gillar de äldre filmerna så kommer ni att uppskatta denna väldigt mycket, så ducka för kritikernas svaga recensioner och ge den en chans!

Sedan har vi även hunnit besöka Hotell havsbaden uppe i Grisslehamn, Linda fick ju detta i 40-års present av sin familj och hade sparat denna upplevelse till sommaren för att få njuta av deras spa utomhus. Det tog lite tid att köra dit, men när vi väl var framme så checkade vi in i vår svit med egen bastu. Jag är inte mycket för att basta men Linda älskar det, men vi sparade detta tills lite senare. Och precis utanför vår terrass fanns en stor gemensam pool som vi kunde bada i efter att vi bastat om vi ville, men det regnade ju en hel del under vår vistelse här så det blev inget bad i den poolen. Så vi började med att skåla med varsitt glas bubbel innan vi sedan bytte om och traskade ner till deras spa för att få lite avkoppling.

Jag noterade inte detta direkt vid vår ankomst, men detta var ett stort hotell. Större än man kunde tro och även deras spa var stort i jämförelse med många andra hotell, så trots att vi var många som vistades där så slapp vi trängas med varandra. Vi började med att köpa varsin öl som vi tog med oss ut och sedan satte vi oss i en av deras små utomhuspooler, de var riktigt varma och sköna. Tyvärr så var ju inte vädret det bästa utan det var väldigt mörkt och molnigt, men det regnade inte i alla fall och jag tror kanske att det hade blivit för varmt i dessa pooler om solen hade legat på ordentligt. Efter en stund så återvände vi inomhus och hittade där en liten bassäng som vi tror kan ha haft något med salt att göra, det kändes så i alla fall men vad den gjorde för nytta eller hade för effekt vet vi inte. Sedan blev en av deras två bubbelpooler lediga så då sprang vi över dit istället, där satt vi länge och kopplade av innan det blev dags att bege sig tillbaka till vår svit och förbereda oss för middagen.

Vi åt en trerätters meny, och båda blev helt tagna av den goda maten vi blev serverade. Både Linda och jag valde deras råbiff till förrätt, något jag aldrig ätit ute på restaurang tidigare. Men vi blev båda två helt förtrollade av hur gott det var, om det är såhär råbiff smakar så förstår jag varför många kändiskockar förespråkar detta som deras godaste maträtter. Smakerna var så goda, vi satt och mumsade i oss precis allt och njöt av varje tugga. Och efteråt var vi överens om att detta kan ha varit den bästa förrätten vi någonsin ätit, lite otippat kanske men vi var väldigt positivt överraskade båda två.

Till varmrätt valde Linda ugnsbakad lammrostbiff och jag provade deras grillade ryggbiff, båda rätterna var en fröjd för ögat och smakade dessutom jättegott. Linda tyckte dock min smakade lite godare än hennes lamm, men jag som är rutinerad väljer alltid biff före lamm. Biff överträffar det mesta, det är sedan gammalt. Till både för- och varmrätt blev vi rekommenderade lite olika viner som passade bra till maten, och de smakade ljuvligt gott. Vi var tvungna att notera namnen på dessa så att vi kan köpa hem dem sen. Linda valde någon sorts kompott till efterrätt som hon sa var god, men jag fick aldrig smaka så jag vet inte om det stämmer. Jag valde en tiramisu och den var god vet jag, för jag åt upp allt helt själv och detta avslutade en helt fantastisk trerätters middag, wow vad allt var gott!

Efter middagen så drog vi igång vår bastu och sedan njöt vi i den resten av kvällen med lite tillhörande massage. Vi är båda supernöjda med vistelsen och kommer med största sannolikhet att åka tillbaka dit igen. Om ni inte varit där tidigare så kan vi varmt rekommendera Hotell Havsbaden!

Nu är det bara två arbetsdagar kvar innan jag går på semester, wohoo! Hoppas att ni alla får en fortsatt fin dag, och stort tack för att ni läser. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till… Hm… Okej vad sägs om att ge den till Henke? Bara för att jag kan!

Nu ska ni få höra om den absolut roligaste utlandsresan jag varit iväg på med mina kära vänner, och förhoppningsvis är det lika roligt för er att läsa om detta. Än idag pratar vi om saker som hände från vår vecka på denna ö i medelhavet, och alla otroligt roliga uttryck som främst Mogge stod för som är några riktiga klassiker i sig. Och allt detta hände sommaren 2007 när vi reste till Ayia Napa på Cypern…

Detta var ett ökänt resmål på den tiden om man ville festa och ha kul, och vi kände att vi nu närmade oss den ålder då vi snart är för gamla för denna typ av resor så nu var det sista chansen. Vi hade under flera års tid pratat om att åka till exempelvis Ayia Napa, Ibiza eller liknande platser där man verkligen festar loss rejält. Marcus förakt mot semesterfirande engelsmän innebar att vi valde bort Ibiza och istället riktade in oss på Cypern, och vi hade ju hört av bekanta att detta var ett riktigt roligt resmål så efter lite efterforskning så hittade vi ett lägenhetshotell för ett bra pris. Detta låg inom gångavstånd till stranden och inte alls långt ifrån de största bargatorna i staden. Så detta bokade vi direkt och sedan började vi ladda för denna fantastiska resa. Och vi som åkte iväg på detta tillsammans var Mogge, Marcus, Tommy, Stoffe och jag själv förstås!

När dagen kom och det var dags att samla ihop oss för avresa så verkade alla så sjukt peppade och glada, och energinivån var på topp! Jag minns att Mogge hämtade upp mig hemma i Brandbergen sedan gasade vi hem till hans lya i Midsommarkransen, och på vägen dit så hade vi turen att några riktigt bra och klassiska partylåtar spelades på radion i bilen. Mogge hittade rytmen direkt bakom ratten och körde alldeles för fort, jag skakade loss på bästa möjliga sätt i passagerarsätet innan jag messade Marcus att han MÅSTE slå på radion och lyssna på musiken som spelades. Just då var det låten ”Don’t You Know” med Pandora, en hit från när vi var tonåringar och allt kändes nästan för bra för att vara sant! Jag minns inte om vi plockade upp Marcus och Tommy på vägen eller om de tog sig hem till Mogge själva, men jag minns att vi satt hemma i hans lägenhet i väntan på att åka ut till Arlanda. Vi skulle få skjuts ut till flygplatsen av Joel i hans familjebuss, och jag tror att Stoffe åkte med honom så tillslut var vi alla samlade och åkte iväg. Vi tackade Joel för hans heroiska insats och lovade att köpa med oss något gott till honom när vi kom hem igen, sedan var det bara att checka in och hoppa ombord på raketen ner till Cypern. Jag hade slarvat bort min necessär och köpte därför en ny på planet när vi reste ner, och skaffade samtidigt en ny badhanduk som jag tyckte var snygg. Marcus var inte alls imponerad utan kallade mitt fina inköp för ”bög-necessär”, kanske för att det var av märket Salming som kan förknippas med klubben AIK. Men jag gillade den och var nöjd!

När vi kom fram var det varmt, självklart var man förberedd på detta men det var jäkligt varmt rent utsagt! Solen stekte på ordentligt så vi skyndade oss ombord på bussen som skulle köra oss till hotellet, den var lite svalare i alla fall och skyddade mot solen. När vi kom fram till Hotell Evabelle så checkade vi in direkt och jag fick dela rum med Tommy och Marcus, de tog den stora dubbelsängen och jag tog en liten tältsäng som stod placerad bredvid. Men det gjorde mig inget, sedan fick Mogge och Stoffe hotellrummet bredvid oss. Hotellet hade en stor pool i mitten som vi såg fram emot att svalka oss i lite senare, men först var vi ju nyfikna på omgivningen och området där vi skulle bo.

Detta var paradiset för oss killar, det fanns gott om restauranger och massor av saker att göra. Vid denna tidpunkt så tror jag att det bara var Mogge och Marcus som var singlar, så vi var inte där för att ragga på tjejer om någon nu trodde det utan vi ville faktiskt bara åka iväg för att ha kul. Men vi lärde känna några andra svenskar där på vårt hotell, det var tre svenska tjejer från Stockholm och de hängde med oss emellanåt just för att de tyckte vi var roliga och att vi inte var några jobbiga typer som försökte ragga på dem. Mogge var nog den enda av oss som var lite nyfiken på en av tjejerna men ingen annan av oss hade intresse av att flirta med dem, utan vi skötte oss hela resan. Stoffe hittade till och med en dator man kunde låna i hotellreceptionen där han varje dag skrev ihop ett mail som han skickade hem till sin kära flickvän, jag har mer saker att skriva om detta men vi kommer till det lite senare…

Annars så höll vi oss egentligen mestadels för oss själva, mycket för att vi alltid har så kul ihop när vi är ute tillsammans och så har det alltid varit. Sedan har vi såklart Tommy, min kära vän som inte kan låta bli att ”växla några ord” med främlingar om han får chansen. Nu var det dock nödvändigt att prata engelska med alla främlingar, och till Marcus missnöje så visade det sig finnas en hel del engelsmän på plats även här som inte kunde sköta sig. Vi återkommer till det också! Annars så var det ju väldigt mycket folk på stränderna om dagarna och även ute på gatorna varje kväll, och trots att jag själv var hela 27 år gammal vid detta tillfälle så kände vi oss nästan som ”gamlingar” om man skulle jämföra vår ålder med övriga turister. Så detta var verkligen sista chansen för vår del att göra en sådan resa, annars hade nog alla andra ungdomar tyckt att vi var lite ”creepy” som hänger med så pass unga människor. Självklart fanns det äldre personer än oss också, men vi tillhörde minoriteten eftersom de flesta andra verkade vara i tjugoårs åldern. Och nu är det väl ändå dags att presentera ett flertal festliga minnen som jag vill dela med er!

Vi måste nästan börja med alla de engelska uttryck som myntades av Mogge under vår vecka på Cypern, haha! Alltså denna underbara människa är suveränt bra på mycket, men när det gäller att prata engelska så blir det inte alltid helt rätt. Han är absolut inte dålig på engelska, det handlar mer om sättet han uttrycker sig som gör att det blir så jäkla fel och ibland bara riktigt roligt!

Mitt första exempel kanske inte är riktigt lika kul för er som inte var med på resan, men jag tror att ni kommer förstå det roliga i sammanhanget ändå. Det utspelade sig på vårt hotell när vi hängde vid poolen en eftermiddag, och vi alla hängde runt poolen utom Stoffe som satt i hotellreceptionen och började knappa på ett mail till sin kära flickvän. Men när vi låg där på våra solstolar så insåg vi att det fanns ganska många engelsmän på vårt hotell och de levde rövare där kan jag lova. De gapade och skrek, bråkade med varandra och var allmänt högljudda medan vi andra bara försökte chilla och koppla av i solen med en god drink. Detta spädde bara på Marcus förakt mot semestrande engelsmän som inte kan uppföra sig, de hördes överallt vart vi än var på ön och det verkade ju som att han hade rätt denna gången. Efter att ha legat där och hört dem väsnas så behövde vi komma bort från poolen en stund, så vi lämnade hotellet för att köpa oss lite förfriskningar. Stoffe satt fortfarande och knappade med suverän och behärskad pekfingermetod på datorns tangentbord för att få ihop det där mailet, så vi vinkade åt honom och berättade att vi gick ut en sväng för att handla lite dricka. Dryckerna vi köpte hem till hotellerummet var oftast ölsorten Efes eller de mer lättdruckna alkoläsksorterna Bacardi Breezer eller Smirnoff Ice, och dessa smuttade man ju gärna på hela vägen hem igen för att släcka törsten i värmen. Vi hade trots allt varit borta en stund och när vi kom tillbaka så ser vi först Stoffe sitta där och skriva sitt mail, han måste ha skrivit ihop en hel roman vid det här laget tänkte vi eftersom det tog så lång tid. Men det visade sig att han bara var långsam på att skriva, haha! Och det är nu det händer, när vi passerar poolområdet som en lätt berusad Mogge noterar att en mörk engelsman nu låg helt utslagen i poolen flytandes på en badmadrass.

– Haha! Kolla där, en ”floater”! Skrattade Mogge högt och pekade på mannen som han menade liknade en flytande bajskorv.

Han tänkte nog inte på att just ordet ”floater” mycket väl kunde förstås av mannen och upplevas väldigt negativt laddat, så Marcus fick tala om för Mogge att sådär kunde han ju inte säga. Men mannen på badmadrassen verkade som sagt helt däckad och hörde inget, så vi skyndade oss in på våra rum och drog igång vår CD-spelare för att värma upp lite inför middagen. Musikmässigt så fick alla komma med önskemål om vad de ville ha med sig för musik på resan och sedan brände jag en gammal hederlig MP3-skiva som alla fick njuta utav. Det var nog mestadels Marcus och Mogge som lämnade sina bidrag till vad de ville lyssna på, Stoffe brydde sig nog inte så mycket och Tommy hade bara en låt som han ville skulle vara med… Låten ”I’ll Be Waiting” med Talisman, det var hans enda önskemål sedan fick vi spela vad vi ville enligt honom. Haha! Så den och många andra låtar spelades ofta för att komma i stämning för utgången på kvällarna, en annan favorit blev låten ”Hey Där” med BYZ som var väldigt populär just då. Den fortsatte vi att spela på våra fester i flera år efter att vi kommet hem igen!

Sedan har vi den gången när Mogge myntade ett helt oslagbart uttryck på en bar vi hamnade på efter att ha hakat på en barrunda som arrangerades av researrangören. Vi fick nys om denna barrunda när en jobbig liten reseledare vid namn Rasmus eller liknande jagade folk för att sälja biljetter till detta event, han knackade på dörren till vårt hotellrum och insisterade på att få komma in och berätta om detta. Han började genast klaga på att vi hade så kall kyla inställd på vår luftkonditionering och predikade om hur farligt det är att ha så kallt på rummet. Då blev Tommy, som låg helt utsträckt på sin säng för att vila, upprörd och reste sig upp!

– Hörru du lilla vän, jag jobbar dagligen i ett frysrum med 30 minusgrader så det här är inte ett dugg kallt. Vi har hur kallt vi vill här inne, fattar du det! Röt han till väldigt bestämt.

Lilla Rasmus darrade till och lämnade över biljetterna till barrundan, sedan försvann han illa kvickt. Varpå Tommy muttrade nåt om att den lilla skiten minsann inte ska tala om för oss hur vi ska göra, vill vi ha det svalt och skönt på rummet så har vi tydligen det. Haha! Denna barrunda var i alla fall en ganska festlig historia, där alla som köpt biljetter samlades på en bar och fick en gratis drink där. Sedan gick alla vidare till nästa ställe och fick en ny drink där, och så fortsatte det tills vi hade besökt alla barer som ingick i detta event. Detta pågick ju hela kvällen och när man bara går runt och sveper drinkar på det där viset så blir man ju lite rund under fötterna, och tillslut kickar alkoholen in ordentligt och då hände det grejer. Vi hamnade tillslut på en mindre bar med tjejerna från vårt hotell, och en av dessa stod och dansade runt en stång tillsammans med Mogge som verkligen levde sig in i stångdansen. Han gillar ju att dansa och nu hade han ju någon att uttrycka sina höftjuck och dylikt med där på baren, vi andra satt ner och smutade på varsin drink. Alla var lite mätta på alkohol nu i slutet av kvällen så det tog en bra stund innan den tog slut. Men Mogge som det var full fart på fortfarande han snurrade runt den där stången och sjöng med till musiken, tills hans drink var slut. Då gick han med vingliga steg fram till bartendern, stoppade handen i fickan och fick upp sju cypriotiska pund som han slängde upp på bardisken.

– SURPRISE ME FOR SEVEN BUCKS!!! Skrek han till den förvånade bartendern som bara stirrade tillbaka på honom.

Här minns jag inte vad han faktiskt fick för sina ”seven bucks” men jag har för mig att bartendern sprutade vatten på honom med den där slang-pistolen de använder för att fylla upp läsk och bubbelvatten, så Mogge blev dyngsur och alldeles blöt. Och just uttrycket ”bucks” används väl enbart när man pratar om valutan dollar, annars kallar man det väl pund för ”quid” eller liknande? Ni får gärna hjälpa mig reda ut detta. Men det roligaste var ju faktiskt Mogges fras ”surprise me for seven bucks”, alltså vi har haft så himla roligt åt den kommentaren och använder den än idag när tillfälle ges. Vad tusan fick han det ifrån? Sak samma, det var i alla fall ett oförglömligt minne den kvällen.

På hemvägen så hörde vi världens party som pågick på ett av hotellen som jag tror heter Kalypso, detta hotell var ökänt för sin äckliga pool där ungdomar drack sprit och hade diverse andra snuskiga saker för sig. Vattnet var alldeles grumligt och vi kunde bara spekulera i vad som orsakat detta, men hela poolområdet var proppfullt med människor som festade järnet. Vi stannade till en stund men sen insåg vi nog att vi var för gamla för detta, så då gick vi hem till hotellet igen.

Sist men inte minst så har vi den kanske bästa kommentaren som landade allra bäst på denna underbara resa, detta efter att vi var ute en natt och en småfull Stoffe började bli seg och Mogge erbjöd sig då att följa med honom hem till hotellet så att han kom hem ordentligt utan att bli rånad. Då passerade de ett flertal inkastare på gatan som stod utanför barerna och försökte övertala dem om att komma in och köpa en drink eller två, men Stoffe behövde verkligen komma hem så när inkastarna ropade och bjöd in dem så lät det ungefär såhär…

– Hey! Please come inside and have a drink, you are very welcome! Ropade inkastaren och vinkade in dem på deras bar.

– Oh no! I’m going home with him! Ropade Mogge tillbaka och pekade på Stoffe som vinglade ned längsmed gatan.

Inkastaren backade direkt och höll upp händerna och visad att han inte ville veta mer än så, han tolkade det ju som att Mogge raggat upp Stoffe och minsann skulle gå hem tillsammans för lite gemensamt ”bowchickabowow” två killar emellan. Haha! När vi andra såg detta från uteserveringen vi satt på så höll vi på att dö av skratt och undrade om Mogge själv inte hör och reflekterar över vad han faktiskt säger när han pratar engelska. I hans huvud var det ju förmodligen klockrent översatt från svenska, att han inte kunde komma in på baren för att han skulle gå hem med Stoffe. Men detta tolkades ju helt fel av inkastaren som trodde att både Mogge och Stoffe var homosexuella och nu var på väg hem tillsammans. När Mogge sedan kom tillbaka igen så förklarade vi det hela för honom men han verkade lika obrydd som vanligt och bara skrattade.

– Ja vad ska man göra? Sa han och skrattade.

Stoffe var inte heller den enda som behövde gå hem tidigt vissa kvällar, utan en annan gång fick han också sällskap av Marcus som blev lite trött. Tommy, Mogge och jag fortsatte att festa och var lagom fulla (på killspråk betyder det typ kalasfull) när vi kom hem på natten. Och jag har för mig att vi bara hade en nyckel till hotellrummet och den hade ju Marcus tagit, så vi kom på den smarta idén att klättra och smyga in via balkongen. Nu låter det kanske som värsta stuntet men vi bodde typ på nedre botten så det var inte alls så avancerat som det låter. Okej lite avancerat var det nog eftersom vi ju var onyktra och försökte smyga, och när alla klättrat upp så kom vi överens om att vi skulle skrämma Marcus som låg där inne och sov. Så vi öppnade balkongdörren försiktigt och hörde Marcus snarka där inne i mörkret, sedan rusade vi in och skrek!

– BÖGHÖG!!!

Marcus slutade att snarka och tittade alldeles förskräckt på oss tre som kastades oss fram över honom, tyvärr missade jag Marcus och landade istället på madrassen som ledde till att jag studsade vidare ner på det hårda golvet. Men Tommy och Mogge prickade honom och alla brast ut i skratt, så vi beslutade för att göra samma sak på Stoffe. Och när vi smög in till honom så möttes vi av ett ”tjena grabbar” från Stoffe som låg där nedbäddad under sitt täcke på sin säng, han hade tydligen hört när vi ”smög” oss in på Marcus och vaknade då av allt oväsen. Så han var ju beredd på att vi skulle komma, men han fick sig en så kallad böghög ändå för att vi ju gillar honom och ville inte lämna någon utanför gemenskapen. Sen kanske uttrycket böghög är förlegat i dagsläget men på den tiden kunde man slänga sig med sådana kommentarer och det var inget konstigt med det. Marcus pratar dock än idag om denna traumatiska upplevelse som tycks ha satt djupa spår i honom och som kan ha resulterat i någon form av posttraumatisk stressyndrom.

En bidragande orsak till all vår onykterhet var inte enbart lättdrucken alkoholläsk som Bacardi Breezer och Smirnoff Ice, nej vi hittade nämligen en väldigt billig vodka i matbutikerna av märket Glen’s. Denna blev ju en stor favorit som vi tyckte var otroligt prisvärd, så vi blandade drinkar och fyllde vattenmeloner med denna vodka för att få oss ett rus och det fungerade varje gång!

Vi testade även att lyxa till det med varsin drink en eftermiddag efter att vi legat på stranden hela dagen, det var så otroligt varmt i solen och jag tror att temperaturen var uppe i 45 °C vissa dagar. Så man brände sig ju rejält kan jag lova, speciellt jag som blir så röd och känslig i solen. Men efter en lång dag på stranden så blev Mogge så otroligt sugen på en Strawberry Daquiri och vi andra kände att det nog skulle sitta fint med en mer lättdrucken drink efter att ha pimplat mestadels öl tidigare den dagen. Så vi hittade en uteservering med sköna lounge möbler där vi kunde koppla av, så vi slog oss ner och en servitris kom snabbt fram till vårt bord för att ta vår beställning. Alla var inte helt säkra på om de ville ha en jordgubbsdrink så vi ville se drinklistan först, så Mogge förklarade detta väldigt tydligt och enkelt för servitrisen.

– May we see the list of drinks? Frågade han snällt.

Ännu en gång briljerade han med sina engelska språkkunskaper på ett sätt som vi alla har lagt på minnet, men hon förstod såklart vad han menade och gav oss varsin drinklista. Alla utom jag beställde varsin Strawberry Daquiri, för jag hittade minsann en annan drink som jag trodde skulle smälla ÄNNU högre… Banana Daquiri! Så jag beställde stolt in en sådan men när alla fick in sina drinkar så var jag tyvärr inte lika nöjd längre, min drink var inte alls lika gul och fin som på bilden i drinklistan utan påminde mer om en brunaktig sörja som doftade banan. Alla de andra skrattade och de retar mig för detta fortfarande när vi är ute på krogen tillsammans och ska beställa något att dricka. Men drinken slank ner tillslut men den behövde sköljas ned med något godare direkt efteråt, så då köpte jag mig en jordgubbsdrink i alla fall. Denna bild togs av servitrisen på alla oss grabbar, så ungdomliga och fräscha vi var då!

En av oss fyllde ju faktiskt år när vi var på plats, och det var ingen mindre än Marcus som då fyllde hela 30 ballonger! Detta firade vi såklart med en härlig utekväll och jag hoppas att han hade en bra födelsedag. Vi har så många roliga minnen från denna resa och jag får tyvärr inte plats att skriva om alla här, men detta var i alla fall några av de höjdpunkter jag kunde komma på såhär rakt upp och ner. Och trots att det nu gått 15år sedan vi var där så pratar vi om denna resa och alla roliga saker vi upplevde där, mest kanske vi pratar om Mogges härliga uttryck på engelska som vi även anammat till vardags här hemma. Vissa saker behövde man troligen vara där för att uppskatta såhär i efterhand, men kanske kunde detta minnesvärda inlägg locka fram ett och annat skratt hos er läsare.

Om någon av mina medresenärer har något att tillägga så får ni gärna kommentera här nedan, så kanske jag kan komplettera inlägget med lite fler roliga händelser. Nu har jag skratta så mycket medan jag skrivit att jag behöver både luft och något att dricka, tack för att ni läser. Ha d biff!

RESANS JERKER är lite svår att utnämna för det finns potentiella vinnare av utmärkelsen kan jag lova. Jag väljer mellan en av de jobbiga engelsmännen på hotellet, den lilla reseledaren Rasmus som Tommy skällde ut eller möjligen den tyska äldre damen som minsann insisterade på att sola topless med sin make bredvid oss på stranden. Det lutar åt den sistnämnda, inte för att hon solade topless för det får väl alla göra om de vill. Utan mer för hur de uppträdde på stranden och hur obekväma detta gjorde oss, och inte för att vara elak men hon skulle aldrig vara i närheten av att vinna tävlingen ”Miss World” heller om vi säger så…

Nu är midsommarhelgen över och jag hoppas att ni alla haft en riktigt skön helg! Här i Stockholm var vädret kanon och det fanns absolut inget att gnälla om när vi skulle fira på midsommarafton!

Jag startade redan på torsdagen med en sorts allergichock, med svullen hals och lite andningssvårigheter när jag vaknade. Först så trodde jag att jag blivit smittad av barnen som varit sjuka och hostat en längre tid, men jag hostade inte alls utan däremot var halsen alldeles svullet på mig och ögonen rann. Och den där gomspenen man har i svalget var alldeles svullen och täppte nästan igen hela halsen på mig, det såg inte klokt ut. Tydligen kämpade även Theo med rinnande ögon och en svullen hals som var jobbig som tusan, och sedan kände Linda av samma symptom på kvällen. Det visade sig vara otroligt höga halter av gräspollen i luften, och då ville tydligen min allergi ta symptomen till en ny nivå i år och orsakade onödig oro i min kropp. Men med dubbel dosering av mina superpiller så mådde jag sakta bättre igen, men det är fortfarande lite jobbigt i halsen och när jag vaknar på mornarna så har ögonen kladdat igen ordentligt. Då får man tvätta, tvätta och åter tvätta ansiktet tills man ser något igen. Så festligt!

Vi hade planerat att fira midsommar hemma hos min kära mor och Kent, och vi var många som kom dit. Min syster Linda och hennes barn åkte dit tidigt och hade plockat upp vår far på vägen dit, och de började fira lite före oss med sill lunch och andra godsaker. Sedan kom Lindas mor Åsa och hennes magnifika Lasse dit ungefär samtidigt som oss, de väntade dock valpar hemma och stannade enbart på en fika innan de var tvungna att åka hem igen. Men vi stannade kvar och lite senare på eftermiddagen kom även min bror Tommy förbi med sina två äldsta barn.

Barnen badade och hade kul i solskenet medan vi lite ”äldre” satt och tog det lugnt på verandan, och även om det var lite molnigt emellanåt så var detta välkommet för när solen sken som starkast var det riktigt varmt och skönt. Jag kan ha fått färg faktiskt, ni vet en sådan där röd och behaglig bränna som man oftast får första gångerna man befinner sig ute i solen. Linda blev också solbränd men hennes hud verkar oftast hoppa över stadiet där huden blir röd och går direkt på en snygg brun solbränna. Vi ser ut som två korvar ungefär när vi står bredvid varandra, jag är den okokta röda pölsen och den mer välgrillade goda kabanossen. Haha!

Till middag grillade vi, eller rättare sagt Kent grillade det kött vi hade tagit med oss och han gjorde det riktigt bra för gott blev det! Så vi njöt av den goda maten en stund, men sedan skulle barnen hoppa i poolen och bada igen. Så vi andra pratade vidare en stund, men tiden sprang iväg och plötsligt var det kväll. Vi plockade upp barnen från poolen och samlade ihop allt, sedan tackade vi för oss och åkte hem. Och bilresan hem var som rena rama safarin, vi såg MASSOR av rådjur och annat vilt när vi färdades längs den slingriga bilvägen genom skogarna. Så det gällde att köra försiktigt, men väl ute på motorvägen kunde vi gasa på igen och åkte hem. Stort tack alla inblandade för en riktigt mysig och fin midsommar!

Theo fick äntligen ta bort sitt gips förra veckan, dock så måste han ta det fortsatt lugnt den närmaste månaden och inte utsätta armen för några hårda stötar eller liknande. Han var så lycklig och nöjd över att slippa det där jobbiga gipset, och äntligen kunde han klia sig på armen igen när det behövs. Hans handled ser dock aningen böjd ut fortfarande, men det kommer troligen att vaxa sig tillrätta enligt ortopeden. Inom sjukvården så kallar man tydligen detta för ”bananarm” när den ser ut som den gör, så vi får hoppas att den rätar till sig med åren. Theo fick i alla fall sina efterlängtade röntgenbilder på sin brutna handled, dock var det de senaste bilderna där den hade justerats och börjat läka ihop igen. Så man ser inte så tydligt där själva frakturen varit, men han tycker mest det är kul att se sitt eget skelett som han uttryckte det. Och jag förstår honom, för skelett är coolt!

Nu är det bara två veckors arbete kvar innan jag går på semester, jag fick faktiskt en minde chock när jag kollade i kalendern igår eftersom jag trodde det var minst tre veckor kvar innan jag skulle vara ledig. Men två veckor går ju fort och jag har massor att få klart innan ledigheten, så nu blev jag lite smått stressad men ser fram emot att att bli klar och sedan njuta av några veckors ledighet. Det är jag värd tycker jag. Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går faktiskt till budfirman Best, som jag inte tycker är särskilt ”bäst” på att leverera i tid i alla fall. Igår kväll skulle jag få en leverans jag beställt och då jag var ”näst på tur” så skulle denna då komma ungefär kl.18.15 enligt det SMS jag fick skickat till mig. Sedan ändrades plötsligt tiden till kl.22.00 och jag hade 39 leveranser innan mig, mycket märkligt! Klockan blev tio på kvällen, fortfarande ingen leverans i sikte. När klockan närmade sig 22.30 fick jag ett nytt SMS om att min leverans tyvärr var lite försenad, men at den skulle komma kl.23.00 istället. Efter det somnade jag och vaknade till ett SMS på morgonen där det stod att de tyvärr inte hann med att leverera till mig, och att jag istället får min leverans nästkommande dag. Om jag inte får min leverans tidigt bland de första nu idag så blir jag irriterad, jag tänker fan inte sitta uppe en hel kväll till i väntan på att de ska dyka upp. Detta är tyvärr inte första gången jag råkar ut för detta när det gäller Best, utan det hör tyvärr mer till vanligheterna. Jag förstår också att det kan hända saker som försenar leveransen men då förväntar jag mig att de prioritera detta nästkommande dag istället, betalar man för en leverans så förväntar jag mig att de ska leverera på utsatt tid. Och jag är ju gammal numera och orkar inte hålla mig vaken så sent på kvällarna, nu blev det lite synd om mig känner jag. Haha!

Honk Honk!! I fredags gick glädjetåget till Göteborg där en hel helg av Rock n Roll väntade, där Volbeat var förband första kvällen och Epica den andra eftersom Five Finger Death Punch tyvärr fått ställa in sin europaturné på grund av att sångaren åkt på någon form av bråck. Men Metallica var huvudakten som alla kom för att se, även om förbanden också var bra såklart. Och vi hade tydligen vädergudarna på vår sida för det skulle bli kalasväder hela helgen!

Linda och jag åkte till Göteborg på eftermiddagen och vi var framme runt halv fem, då var redan Mogge med sällskap på plats. Tommy med syster skulle också ansluta till konserten, men de tog bilen och hade blivit lite försenade. Så efter att vi checkat in oss på vårt hotell började vi med att söka upp Mogge, han satt då på restaurangen Glenn (vad annars) utanför Ullevi vid den numera berömda kullen. Ja alltså den kulle vi upptäckte förra sommaren när vi skulle se Rammstein, så nu visste vi direkt vart han befann sig och hur vi skulle ta oss dit. Men fasen vad många människor det var på gatorna, det bara myllrade av rockande fans och gatorna var överfulla. Linda och jag var dock lite hungriga och hade ju inte hunnit med någon middag, och tiden sprang iväg för oss så vi köpte bara varsin grillkorv på vägen fram. Sedan stormade vi Glenns uteservering men hittade ingen Mogge där, han hade gömt sig inomhus. Vi skyndade oss in och köpte snabbt varsin öl för att komma in i samma sinnesstämning. Han var där med sin syster Maria och Elin,  men vi hann tyvärr inte umgås så mycket innan det var dags att gå in på arenan. Tommy och hans syster Marie var också på väg till konserten nu, så vi bestämde oss för att mötas på kullen efter konserten för att därefter gå ut och ta en eller flera öl den kvällen. Sedan skiljdes vi oss åt och intog Ullevi från alla håll och kanter, Linda och jag hade sittplatser medan de andra hade ståplats.

När vi köade utanför så hörde vi Volbeat börja spela där inne, jäklar vad de öste på och det fullkomligt dundrade i betongen. Efter en stund kom vi in på läktaren där vi skulle sitta och fick njuta av några låtar i alla fall, ingen av oss verkade riktigt ha koll på starttiderna för banden så tyvärr missade vi en del av deras framträdande. Men de låtar vi fick höra lät riktigt bra, bäst var såklart låten ”Still Counting” och den räckte för att övertyga mig om att se dem igen när de kommer till Stockholm nästa gång. Linda är inte riktigt lika förtjust i Volbeat men verkade ändå uppskatta dem, de är ju kända för att vara ett bra liveband och det märktes att de var grymma artister som verkligen levererade.

Men i takt med att de började kliva av scenen så började det plötsligt att regna, vad fasen det skulle ju vara fint väder i Göteborg hela helgen! Nu hade det tydligen ändrats, mörka moln samlade sig ovanför oss och det kalla regnet föll tungt från himlen. Men det gjorde oss inget, vi satt och värmde varandra och var trots detta tillräckligt uppvärmda för att ta emot världens största och bästa rockband, Metallica…

Jag har ju sett dem massor av gånger och har ALDRIG blivit besviken, de är helt otroliga att uppleva som liveband och har en sådan jäkla pondus och det bara lyser rockstjärnor om bandmedlemmarna. Publiken jublade högt när tonerna till filmmusiken ”The Ecstasy of Gold” och filmklippet från ”Den Onde, Den Gode och Den Fule” spelades upp på de gigantiska bildskärmarna som stod placerade i mitten av arenan runt hela scenen. Metallica inleder alltid på detta sätt och publiken kan därför sjunga med i tonerna till Ennio Morricones klassiska verk, när musiken tystnat kom bandmedlemmarna inspringande en efter en och klev upp på scenen till publikens höga vrål. Sedan sprakade konserten igång när Lars smiskade igång låten ”Creeping Death” på sina trummor och denna följdes upp av ”Harvester of Sorrow”, två rejäla käftsmällar som är så sinnessjukt bra live att jag höll på att kissa ned mig av lycka. Här får de alltid med sig publiken och trycket inne på arenan är snudd på galet, varje trumslag vibrerar i bröstkorgen och sångaren James röst levererar fortfarande trots att han fyller 60 år nu i augusti. Både  Linda och jag imponerades av att de orkar hålla igång som de gör och att de kan leverera musik i så högt tempo, mina tankar går speciellt till trummisen Lars som jag tror ska få en infarkt varje gång jag hör honom banka skiten ur sina trummor. Sen vet jag också att hans taktkänsla inte är den bästa, men som showande och underhållande trummis är han fortfarande helt fantastisk.

Som om inte detta vore nog så rev de av den gamla favoriten ”Until It Sleeps” som jag lyssnade mycket på under mina tonår, denna har jag bara hört dem framföra någon enstaka gång tidigare. Nu spelades den som låt nummer fyra i setlistan och även Linda sken upp från sin stol, för tydligen var detta en låt som hon också gillade på den tiden.

Vi hade några minst sagt intressanta personer i vår närhet där vi satt, på Lindas sida satt två unga killar som brölade på som två sälar vid upprepade tillfällen. Det lät dock jäkligt kul så det störde oss inte, och som jag nog nämnt tidigare så är gemenskapen och stämningen på rockkonserter alltid väldigt bra. Alla är trevliga mot varandra, man skojar och dricker öl tillsammans utan att bråk uppstår. Sedan har vi den killen som satt bredvid mig, han lät inte alls på hela kvällen men han skulle filma allt med sin mobil hela tiden. Detta samtidigt som han försökte hitta rytmen till musiken med sina ben som stampade med i stort sett hela kvällen, och med tanke på att man sitter ganska trångt där på läktaren så gick detta inte direkt obemärkt förbi om man säger så. Men efter en stund kickade nog alkoholen i ölen in för då störde detta inte mig längre alls, och istället kunde vi njuta av bra musik resten av kvällen.

Detta var ju alltså den första konserten av två med Metallica denna helg, de har ett upplägg under sin turné där de alltså spelar två konserter i varje stad men med två helt olika låtlistor. Vilket är en riktigt kul grej för då får man ju höra många bra låtar från deras minst sagt enormt bra musikkatalog, de har ju väldigt många bra sånger att välja mellan om man säger så. Jag gillar att de inte enbart spelar de mest kända radiohitsen utan att de även spelar sådant som deras fans vill höra, som för mig är de mer tunga låtarna både musikaliskt och textmässigt. Och att få höra den instrumentala låten ”Orion” är aldrig fel, det har jag bara varit med om vi  något enstaka tillfälle tidigare och precis som då så avslutade de låten med att tacka och hälsa till deras gamla bandmedlem och numera avlidne basisten Cliff Burton. Denna musiker som präglat bandet så enormt mycket och gör det på något vis än idag, speciellt James verkar kämpa med att han inte finns kvar trots att det var över 30 år sedan han dog i olyckan med turnébussen här i Sverige.

Konserten avslutades med låten ”Master of Puppets” som ju fått en ny generation fans att ansluta till Metallica familjen, detta efter att den dök upp i den omåttligt populära TV-serien ”Stranger Things”. Och det var kul att se spridningen på åldrarna bland publiken, vi såg barn i tolvårs åldern och gamla människor med käpp som headbangade med sitt vita hår. En gång metal fan, alltid metal fan!

Efter konsertens slut mötte vi upp de andra, sedan vandrade vi in i centrala Göteborg och klev in på ett dansställe som låg på Avenyn. Vi behövde bara ta några steg in på stället sedan kunde man se hur Tommy dog lite inombords ju längre in vi kom, Linda verkade inte heller överförtjust. Det var så kallad ”dunka dunka” musik på högsta volym och vi hörde knappt vad vi sa till varandra när vi försökte prata, men Mogge gillar ju den typen av musik och dansade loss med de andra. Efter en öl så bestämde sig Tommy, Marie, Linda och jag att det fick räcka så vi gick ut igen. Istället hittade vi ett litet hamburgerställe där vi slank in och tog ytterligare en öl, här var det lugnare och nu kunde vi prata i normal samtalston med varandra. Mogge och de andra skulle åka tillbaka till sitt hotell, så vi tackade och kramade om varandra innan vi skiljdes åt för kvällen. Vi blev kvar en stund medan Tommy och Marie åt varsin hamburgare, men när de stängde stället tänkte vi att det var dags att gå hem. Men utanför så sprang Tommy på en kille, de hälsade och kramade om varandra flera gånger. Det var lite svårt att greppa hur de kände varandra och vad de pratade om, men jag hade aldrig träffat människan tidigare. Marie visste inte heller vem personen var, och det visade sig att den här personen och Tommy inte kände varandra alls. Utan Tommy hade tydligen gett snubben en komplimang där de sprang på varandra och då uppstod någon sorts ”bromance” där mitt på gatan, vi andra i sällskapet fattade ingenting. Men så är det att vara ute med Tommy, han vill ju prata med allt och alla så då brukar det sluta såhär. Tillslut kunde vi hoppa in i en taxi och åka till våra respektive hotell, vilken härlig kväll vi hade haft!

Nästa morgon startade vi dagen med en god hotellfrukost, dock så var varken Linda eller jag särskilt hungriga och båda var sega efter en sen kväll på stan. Men när vi fått i oss något att äta hände det något, Linda fick någon märklig sorts energikick och ville ut och promenera i området. Jag själv hade mest planer på att dö en snabbis på hotellrummets säng, så hon tog en powerwalk medan jag försökte vila en stund. Men det var så varm och dålig luft på hotellrummet att det inte gick att vara där, luftkonditioneringen verkade fungera men solen låg på och värmde upp rummet så att det blev kokhett där inne. Så tillslut gav jag upp, jag tog med mig en tröja och lämnade hotellet. Jag behövde dock inte gå så långt, för precis utanför låg hamnområdet med långa promenadstråk och utspridda parkbänkar där man kunde sitta och vila upp sig. Det fläktade skönt och efter en stund så ringde Linda, hon undrade vart jag hade tagit vägen för det var tomt på hotellrummet. Så vi möttes upp utanför hotellet och sedan hoppade vi på en av färjorna som tuffade runt där i området, vi satte oss uppe på soldäck med varsin dricka och bara njöt av lugnet en stund. Det var svalt och behagligt att höra vattnets brus och pipande fiskmåsar, och vi bara tuffade med den där färjan tills vi slutligen stannade till vid vårt hotell igen.

Vi hittade en italiensk restaurang där vi åt en god lunch och passade även på att dricka ett glas rosé i solskenet, sedan återvände vi till hotellet igen. Där kopplade vi av en stund innan det var dags att göra sig iordning för en ny kväll på stan, nu var det ingen konsert inbokad utan vi skulle istället möta upp de andra och käka middag tillsammans. Tommy och Marie hade lagt sig på en gräsplätt i den stora trädgården vid Avenyn, så vi och Mogges sällskap åkte dit och möttes upp där. Efter att ha hängt i parken en stund så började vi bli sugna på något att äta, så då gick vi till en restaurang och käkade middag. Tyvärr var alla uteserveringar fulla med människor så vi fick sitta inomhus, men det gick ju bra det med och vi åt riktigt god mat. Och ja vi drack lite vin också såklart, men i måttliga mängder så att vi höll oss på en bra nivå hela tiden utan att bli överförfriskade.

Efter middagen så tog vi en promenad till Järntorget där några vänner till Mogges sällskap satt och drack öl på en pub, det var ett litet ställe men här kände vi oss mer hemma än på det dansställe vi besökte kvällen innan. Vi kunde sitta och prata i normalt tonläge, vilket vi gjorde och vi hade riktigt trevligt. Några andra rockande personer som också var i stan för att se Metallica slog sig ned vid vårt bord och pratade med oss en stund, de var trevliga och det är ju kul med glada människor som delar ens musikintresse. Det kom ju besökare från hela landet till Göteborg denna helg där alla ville se Metallica spela och vi hörde även personer från Danmark, Norge och Finland på plats i staden. Jag undrar om man märker av någon skillnad i Göteborg när det är stora konserter i stan, om det upplevs vara mycket mer människor i rörelse då eller om de bara smälter in i mängden. När det är konsertkvällar så kryllar det ju av människor överallt och då blir det såklart mer påtagligt, men som idag när det bara var en dag mellan konserterna vore det kul att veta hur göteborgarna själva upplever det. Hemma i Stockholm tycker jag inte att man märker någon större skillnad, där är det ju mycket folk överallt hela tiden.

Tiden rusar iväg när man har roligt, så är det ju och plötsligt var det natt igen. Mogge bokade en stor taxi till oss alla som skulle komma om en stund, så vi började sakta lämna den trevliga puben. Då hände något intressant, Linda och Mogges syster Maria började prata om den spinkiga lilla dörrvakten utanför puben och hamnade därefter i någon sorts skrattpsykos tillsammans. De skrattade oavbrutet och kunde knappt gå när vi skulle möta upp taxin, tårarna rann och de hade så himla roligt ihop. Vi andra tittade oförstående på det hela som hände, ingen av oss andra förstod då vad som var så roligt men tillslut föll Mogge också in i skrattandet. Nu var de tre personer som skrattade högt där mitt på gatan, tänk så kul man kan ha en lördagkväll. Haha! Tillslut kom en taxibuss och hämtade upp oss alla, men det var inte vilken taxibuss som helst utan det var Christers discotaxi! Vi önskade alla att hans namn skulle vara Glenn, men man kan ju inte få allt här i livet. Denna underbar taxichaufför var av det äldre slaget och hade jobbat som DJ under många år av sitt liv, så han drog igång hög musik med tillhörande rökmaskin och blinkande discoljus bak i bussen. Nu skrattade alla ännu mer, jag har aldrig varit med om en sådan taxiresa tidigare. Det var verkligen något utöver det vanliga, tyvärr var ju Linda och jag tvungna att hoppa av först vid vårt hotell, så vi tog farväl av alla de andra innan de körde vidare. De skulle ju resa hem till Stockholm nästa dag medan Linda och jag skulle stanna ytterligare en dag för att se den andra konserten. Men först skulle vi få lite välförtjänt sömn innan det var dags för en ny dag i Götlaborg!

Sega och trötta, vi var helt mörbultade när vi vaknade och hoppadesatt frukosten på hotellet skulle väcka oss till liv igen. Men även idag var hungern inte på topp så vi åt så mycket vi orkade och drack vårt morgonkaffe, sedan bestämde vi oss för att ta en lång promenad i friska luften i hopp om att vakna till lite. Göteborg firade 400 år denna sommar och en stor båt låg därför att beskåda i hamnen, det var den gamla ostindiefararen Götheborg som man kunde besöka om man ville. Man var dock tvungen att köpa en guidad tur ombord mendet orkade vi inte med, så vi tittade in i deras lilla antikshop intill båten sedan knallade vi vidare.

Linda visade sedan vart hon hade powerwalkat dagen innan, men denna förmiddag mer lufsade vi runt i Eriksberg där vi bodde. Vi tittade på alla fina båtar som låg förtöjda där i hamnen och tillslut hade vi fått ihop ganska många steg trots allt, detta ledde även till att vi blivit hungriga igen så vi satte oss på ett café i hamnen och käkade lite. Men efter det så gick vi tillbaka till hotellet igen för att vila upp oss lite, båda slumrade till där på sängen under eftermiddagen innan det var dags att göra sig redo för konsert nummer två denna helg.

Den världskända konstnären Banksy hade en utställning i Eriksbergshallen bredvid hotellet som jag var lite sugen att kika på, men tyvärr hann vi inte med detta och orken fanns tyvärr inte där heller om jag ska vara ärlig. Det hade säkert varit intressant att se men det krävdes förköp av biljetter och då blev det för stressigt att lösa, så istället gjorde vi oss klara för att ta oss äta middag.

Vi hittade en uteservering vid hotellet som spelade Metallicas musik på hög volym, det verkade vara någon sorts förfest där med grillning som vi kände att vi ville ta del utav. Så vi köpte oss lite mat och hängde där en stund, sen började vi röra oss mot Ullevi. Det blir ett sådant härligt rus inombords när man hör låtar med Metallica spelas på i stort sett alla uteställen i stan där man passerar förbi, och gatorna fylls av glada fans som ser fram emot kvällens spelning. Nu var vi på plats i god tid så att vi skulle hinna se förbandet Epica uppträda, de fick ju snabbt hoppa in och ersätta Five Finger Death Punch som Linda nog mest av allt hade sett fram emot att få se. Jag hade gärna sett dem spela också, men det är ju främst hennes favoriter så det var synd att de inte kunde vara på plats. Vi tar sikte på dem nästa gång de kommer till Stockholm och försöker se dem då istället, nu fick vi istället en konsert med Epica som var helt okej. Jag lyssnade mycket på dem för typ 15-20 år sedan men kände inte igen någon av de låtar de spelade nu, sångerskan är ju skitbra men övriga musiken och growlandet gjorde det hela lite rörigt i våra öron. Vi gillade en av låtarna som heter ”The Final Lullaby” som vi ska lyssna lite mer på när vi kommit hem, sedan visades en otroligt våldsam och märklig reklam på de stora bildskärmarna för något sorts läskande vatten på burk som heter Liquid Death. Vi båda tittade på varandra och bara skrattade, vad tusan var det vi precis såg tänkte vi båda…

Kort därefter drog konserten igång, och precis som vanligt gjordes detta till tonerna av ”The Ecstasy of Gold” som sig bör. Bandet kliver upp på scenen och drar igång spelningen med låten ”Whiplash” i ett rasande tempo, man märker en ganska stor skillnad på bandmedlemmarnas energi denna kväll då de verkar mycket mer laddade än i fredags. Och detta återspeglas även på publiken där främst ståplats levererar tillbaka på ett fantastiskt sätt och blir mer delaktiga i hela konsertupplevelsen. Bandet känner såklart av detta och fortsätter att ösa på med låtarna ”For Whom the Bell Tolls” och ”Ride the Lightning”, dessa gamla hits från mitten av 80-talet gör publiken galen och nu är det en helt fantastisk rockstämning inne på arenan. Fan vad jag älskar detta!

Detta blev verkligen Lindas afton, där en av hennes favoritlåtar ”The Memory Remains” skapade allsång som måste ha hörts långt utanför Ullevi och även vi på sittplats sjöng med i refrängen. Den följdes upp av låten ”Lux Æterna” från senaste skivan som hon också gillar, jag fick uppfattningen att hon uppskattade denna kosnert mer än den i fredags och detta berodde förmodligen på att de spelade låtar som hon kände igen och uppskattade mer helt enkelt. Vi satt på samma platser som i fredags men bytte nu sida med varandra, vilket innebar att hon fick sitta bredvid den stampande killen och jag hamnade bredvid de två brölande sälarna. De verkade dock ganska slitna denna kväll och lät inte lika mycket vilket vi uppskattade, men när de väl brölade till så skrattade vi bara åt det hela. Det är inget fel med att leva sig in i konserterna, det är ju det som bidrar och skapar den bästa stämningen men att låta som en scen taget från en märklig parningsritual sälar emellan från ett naturprogram på TV blir bara konstigt.

Jag lät förmodligen inte mycket bättre när tonerna till ”Sanitarium” spelades, den är så sjukt bra live och jag fick rysningar i hela kroppen. Det var samma sak när de i fredags spelade ”Fade To Black”, musiken är så gripande och texterna är så djupa och mörka att det är svårt att inte bli berörd. James avslutade med att säga ”you are not alone” till alla som kämpar med sina egna mörker och han har ju själv haft alkoholproblem som påverkat hela hans liv, så han om någon vet ju hur det är och man märker att han är berörd när han framför dessa typer av låtar. Många som inte lyssnar på hårdrock får nog lätt för sig att det bara är skränig musik och brölande sångare, men texterna har ofta en mening med mer djup och är ibland sorgligare än man kan tro. Metallicas låtar är definitivt inget undantag, deras texter är otroligt berörande och svåra att ta in emellanåt men det är också det som gör dem så himla bra.

När konserten närmade sig slutet dök en annan gammal favorit upp, låten ”Blackened” som är en snabb låt men som även innehåller tunga sköna riff. Denna lyssnade jag mycket på i högstadiet och var en bidragande orsak till att jag blev ett så stort fan, även om jag på den tiden mest lyssnade på deras svarta skiva som många andra. De rev även av covern på ”Whiskey In The Jar” som Linda rockade loss till innan en av mina favoritlåtar live spelades, låten ”One” som är så effektfull och gripande varje gång de framför den.

Sedan avrundades kvällen till tonerna av ”Enter Sandman” och publiken på Ullevi fick krama ur sina sista vrål i refrängerna, efter det gick bandmedlemmarna runt och tackade publiken samt höll korta tacktal.

– Sverige, for helvide… Ropade Lars ut i mikrofonen innan han tackade alla i publiken för två fantastiska kvällar.

Därefter nämnde han att deras turné i Europa nu var avklarad för i år, men att de kommer tillbaka i maj 20224 vad det nu innebär! Kommer de till Sverige eller menar han Europa, jag hoppas att de kommer till Stockholm och då kan jag lova er att jag ska se dem igen. Så länge de orkar och fortsätter att turnera så kommer jag visa min tacksamhet och stöd genom matt köpa mina biljetter och skrika mig hes. Om jag ska summera dessa två kvällar så känner jag såhär, att fredagens konsert hade bättre låtar men söndagens konsert hade bäst drag med högre intensitet. Det blev två olika upplevelser, precis som jag hade hoppats och sen så kanske detta resulterade i att Linda nu blivit ett större fan än vad hon var tidigare. Jag hoppas att hon hittade nya låtar som hon fastnade för, och att hon är nöjd över att ha fått se världens största rockband enligt mig. Deras absoluta topp (och den var obeskrivligt bra) var för många år sedan men att dessa gubbar fortfarande levererar och ibland överträffar sig själva är så himla häftigt.

Sedan blir man glad när man nästa dag läser om detta, att bandet donerar nästan en miljon kronor av konsertintäkterna till Göteborgs stadsmission för att hjälpa några av de mest behövande i vårt samhälle. Ni kan läsa om detta i länken här nedan, de har verkligen hjärtat på rätt plats och har ett engagemang i samhällsfrågor som många andra stora artister saknar. Stort tack till min kära Linda och till mina fina vänner som var på plats denna helg, och ett EXTRA STORT TACK till Metallica för denna härliga upplevelse!

Jättedonation från Metallica till Göteborgs Stadsmission

DAGENS JERKER går till personen som tjoade högt och väsnades i vår tågvagn under hela vår resa hem från Göteborg. Här såg man ju först en möjlighet att få tre timmars vila och återhämtning, men det satte denna personen stopp för kan man säga. Schweinhundt…

Nu har vi kommit till den stunden på året som man älskar, den när barnen har sina skolavslutningar och de går på sommarlov. Så härligt!

Man minns ju själv när man gick i skolan och hur fantastiska dessa skolavslutningar var, när klädde upp sig och hade städat ur sin skolbänk så att den var redo för nästa läsår när hösten kom. Hur man hade ett ledigt sommarlov framför sig och nästan skrek ut sin lycka över att få vara ledig, sedan lekte man med sina kompisar i flera veckor och hade helt fantastiska sommardagar och kvällar.

Mina barn har inte riktigt samma inställning till sommarlovet som jag själv hade, inte Freja i alla fall. Utan hon ÄLSKAR skolan och vill inte att den ska ta slut, istället längtar hon tills höstterminen ska dra igång igen. Jag förstår mig inte på henne, haha! Men det är ju jättekul att hon känner så, en annan njöt ju av varenda sovmorgon när man var ledig och gör det ju än idag. Freja har haft ett väldigt bra år och kommer byta till Stora Kulturama när hon börjar i sjätte klass till hösten, detta är hon otroligt peppad inför och ser fram emot väldigt mycket. De har redan besökt nya skolan med klassen och hon är så nöjd, det blir mer en högstadieskola där från klass sex och uppåt. Så då slipper hon alla småpluttar, och blir istället minsta plutten på nya skolan.

Lindas Nova har nu gått ut sjätte klass och kommer att byta skola till hösten, då börjar hon istället i en skola närmare oss och slipper ta bussen till Farsta varje dag. Hon verkar mer lik mig i tankesättet och ser väldigt mycket fram emot att få njuta av sitt sommarlov, och hon har heller inte varit så förtjust i den skola hon går i så hon ser fram att börja i en ny klass nu till hösten. Så håller vi tummarna för att det blir ett lyckat skolbyte, så har hon något att se fram emot i höst sen när skolan drar igång igen!

Nova och Theo avslutar sitt första år på Lilla Kulturama nu när fjärde klass är avklarad, och det de är mer nöjda över att få vara lediga än sin syster. De tycker kanske inte att skolan är riktigt lika rolig men har gjort en bra insats detta läsår i nya skolan, och Nova som hade en tuff hösttermin med hög frånvaro har kämpat sig tillbaka och kommit ikapp i undervisningen. Vilket är riktigt imponerande för det är inte alltid så roligt och lätt att motivera sig att sitta med studier när alla andra ska ut och leka. Men hon har varit en riktig kämpe och som klarat av detta, nu när de börjar i femte klass så börjar hon ju om på ruta ett med samma förutsättningar som alla andra. Förhoppningsvis går det enklare då men vi ska se om vi kan hitta sätt att stötta henne mer och se om det finns diverse hjälpmedel att ta till vid behov. För Theos del så flöt detta läsår på bra utan större konstigheter, han hade väl lite oflyt med sin brutna arm här på slutet bara men har ändå lyckats väldigt bra. Så nu tar de steget upp och ska börja i femte klass efter sommaren, de går dock kvar på samma skola så det är bara Freja som byter skola i höst. Tänk att de bara växer och växer, hur ska man hinna ta in allt som händer när tiden rusar iväg så som den gör? Jag är hur som helst otroligt stolt över barnen, och önskar dem alla en riktigt skön sommar!

Vilket flow jag är inne i just nu här mitt i livet! Som jag nämnde tidigare så verkade jag ju hamna i någon sorts granskning både hos myndigheterna Försäkringskassan och Skatteverket, tydligen så strålar och skickar min personlighet massor av potentiella skurkiga vibes rakt ut i kosmos. Den förstnämnda gällde min ansökan för VAB när Theo bröt sin arm, de verkar dock bevilja min ansökan nu efter att ha kontrollerat detta. Det var ju inga konstigheter annat än att jag inte kunde välja ”benbrott” eller ”fraktur” som kategori i min ansökan, utan jag fick välja ”övrigt” och förklara vad som hade hänt. Nu verkar de dock ha följt upp detta och godkänt min ansökan, tack för det Försäkringskassan!

Sedan har vi Skatteverket som ville granska mina reseavdrag i årets deklaration, jag svarade på alla deras frågor och skickade in mina utlägg för drivmedel samma dag de ställde sina frågor. Det var för fyra veckor sedan, och nu börjar redan människor omkring mig att bada i sin skatteåterbäring som de nu fått utbetalt och planerar soliga semestrar.

Men inte Jimmy, nej nej. Istället fick jag nyligen ett nytt meddelande att de inte var nöjde med sammanställningen jag gjort för mina utlägg, den kunde ej godtas och istället ville de ha in kontoutdrag för mina köp. Ja men då får de väl som de vill tänkte jag, men inte kan de väl vilja ha ett kontoutdrag från min bank för hela förra året? Den listan skulle ju bli oändligt lång, så istället började jag att klippa och klistra ihop en lista från mitt kontoutdrag och skickade in nya underlag. Då kom svaret otroligt snabbt redan nästa dag, och nu har de kommit fram till ett beslut. De finner det sannolikt att jag åkt mellan min hemadress och mitt arbete de dagar jag angett. Men jag hade räknat fel gällande min resväg, enligt Google Maps så är den närmaste resvägen två kilometer kortare än vad jag skrivit och de finner det osannolikt att jag färdats en annan väg till mitt arbete. Därför fick jag ett nytt slutskattebesked där de räknat om detta, och jag har fram till den 22 juni på mig att överklaga detta. Men jag finner det osannolikt att jag vill överklaga och kommer sannolikt att godta deras uträkning, sedan kommer jag sannolikt att använda Google Maps nästa år när jag ska göra nya reseavdrag. Det är högst osannolikt att jag gör om samma misstag igen, men jag finner det sannolikt att jag mycket väl kan komma att hamna i en ny granskning nästa år igen. Något annat vore osannolikt.

Förra veckan så fick jag se min andelshäst Patrick Tie tävla i V64 på TV! Jag var så peppad, han hade första spår och det verkade ju lovande mot tidigare starter. Tränaren var väldigt nöjd med alla förberedelser och berättade i ett mail att hästen tränat på riktigt bra och verkade taggad för tävling. Fantastiskt! Jag jublade över detta och berättade för Linda där hemma att nu ska det skrivas travhistoria, och till min namne herr Nilsson på jobbet var jag ju tvungen att berätta om vad som var på gång. Så både han och Linda skulle kika på loppet och spela en rad på V64, jag såg framför mig hur han skulle springa först över mållinjen och få en sådan där krans runt halsen och ett fint täcke över ryggen när han vunnit alla pengarna. Jag tänkte att det förmodligen inte är några prispengar i mångmiljonklassen så något nytt hus skulle det ju knappast bli för vår del, men det kunde ju vara värt att spana in snabb Tesla som framtida bil!

De visade uppvärmningen på TV och där såg hästen riktigt fin ut, det var en annan kusk som fick rycka in än den som först var planerad men det kanske inte skulle spela så stor roll.

– Linda släpp mobilen och titta, för nu startar loppet! Sade jag glatt och satte mig upp i soffan.

Förväntansfullt tittade vi båda och såg hästarna rada upp bakom startbilen, Patrick Tie är en stor häst och såg ganska maffig ut i jämförelse med de andra hästarna. Fy fasen vad coolt, hoppas han drar på ordentligt nu i starten och hamnar i ledning direkt! Då kanske de andra hästarna inte orkar med hans rasande tempo tänkte jag. De började räkna ner till start, och sedan gick starten! Bilen gasade snabbt iväg och Patrick Tie, ja han galopperade direkt…

Förbaskade jäkla galoppåsna!!! Fasen också, varför springer han inte som jag vill så att vi kan vinna våra pengar och köpa ett hus eller den där Teslan. Linda skällde på honom och sa att ”det där får han lägga av med direkt om det ska bli en bra tävlingshäst av honom”, och herr Nilsson skrattade bara och höll med från chatten i Messenger. Nåja, hoppas hästen lär sig av sina misstag och slutar galoppera när starten går. Det var ju inte första gången och förmodligen inte den sista, kanske bäst att gardera sig med andra hästar i kommande lopp när man tippar på travet. Nu blev jag ju istället 96kr fattigare…. Wakonga!

Vad mer kan jag säga, ja vi ser fram emot några soliga dagar i Göteborg nu i helgen! Linda och jag åker tåget dit på fredag sedan stannar vi där till på måndag, vi kommer där att träffa några andra fina vänner som också ska dit för att njuta av Metallicas två konserter . Så jag hoppas det blir en jäkla rolig helg och massor av bra musik, mer om detta kommer i nästa inlägg. Sköt om er tills vi hörs igen och tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går inte enbart till min andelshäst Patrick Tie utan till ALLA travhästar! Varför springer de inte så som jag hoppas och vill, hur svårt ska det vara för en favorit att vinna ett för dem ”enkelt lopp”? Jag blir bara förvirrad av trav numera, från och med nu kommer jag lägga alla mina förhoppningar på Harry Boy istället…

Det finns inte mycket som slår en riktigt bra konsertupplevelse, det kan vara helt magiskt faktiskt när artisterna och publiken synkas med varandra. Och nu vet jag att inte ALLA uppskattar just Kent och deras musik, men VÄLDIG MÅNGA gör det och jag är naturligtvis en av dem. Men det har inte alltid varit så…

Jag var vid denna tidpunkt, året var väl 2005, inte ett jättefan av den svenska rockgruppen Kent. Visst hade jag hört dem spelas lite på radio och sett deras musikvideos på ZTV, men aldrig riktigt fastnat för deras musik. Det fanns två låtar som jag uppskattade med dem på den tiden och båda fanns med på en singel som jag köpte 1997 när jag gick på gymnasiet. Låten heter ”Om du var här” och just musikvideon till denna gillade jag vilket nog gjorde själva låten mycket bättre också, så den spelade jag högt hemma i mitt pojkrum på den tiden. Morsan frågade vad tusan jag lyssnade på, det lät tydligen som en skränig version av Anne-Lie Rydé i hennes öron. Jag höll inte med, sedan minns jag att både hon och min syster började spela singeln hemma men då ett av B-sidospåren på denna. Låten ”Utan dina andetag”… Men hallå, hur bra var inte den då! Ju mer jag hörde den desto bättre blev den, och än idag så är det min absoluta favoritlåt med bandet. Men än idag är jag en smula förvirrad över hur man kan välja denna underbara låt som en B-sida på en singel, helt galet…

Några som älskar Kent än i dag är mina vänner Marcus och Erik, och efter lite övertalning från främst den sistnämnda så övertygades jag att följa med på en konsert i Stockholm. Kent turnerade då med något sorts tältprojekt har jag för mig, och hade alltså slagit upp ett stort tält vid Kungliga Tennishallen där de skulle ha sin konsert. Så denna varma och underbara sommardag så åkte Erik och jag in till stan, och mötte där upp Marcus för att inhandla lite proviant inför konserten. Vi tänkte oss en schysst picknick i Humlegården, därifrån var det ju gångavstånd till konserten när det väl var dags sen. Så vi köpte lite goda ostbitar, oliver och några paket med charkdelikatesser på den lokala ICA butiken. Sedan sprang vi in på Systembolaget och köpte målmedvetet rödvin att avnjuta innan konserten, det var då det slog oss att vi faktiskt borde använda oss av riktiga vinglas istället för några plastiga engångs muggar. Så vi sprang tillbaka till ICA och köpte oss riktiga vinglas som vi sedan bar med oss ut till Humlan, där hittade vi en perfekt plats i solen att njuta av alla godsaker. Låt uppvärmningen börja!

Att dricka vin i det direkta solskenet gör ju underverk för själen, men tyvärr inte för huvudet. Alkoholen rusade upp i skallen och vi blev sådär lagom berusade väldigt fort, de goda delikatesserna vi köpt avnjöts inte på samma sätt längre utan blev istället någon sorts substitut till fyllemat som vi snabbt mofflade i oss utan att skämmas. Vi pratade lite om konserten och jag minns diskussionen så väl än idag, hur jag förklarade att jag såg fram emot konserten men att jag inte alls är något inbitet fan av deras musik förutom några enstaka låtar. Så förväntningarna på kvällens konsert var inte jättehöga, men mina vänner var övertygade om att jag skulle känna annorlunda efteråt.

– Ja låt oss hoppas på det, och bäst för dom att de spelar ”Utan dina andetag” annars blir jag besviken. Berättade jag och var så där envist bestämd av mig.

Efter några timmar där i Humlan var det nu dags att röra sig mot Kungliga Tennishallen, men då var ju benen kanske inte helt under kontroll men trots detta greppade vi våra vinglas och sista slattar när vi började gå mot konsert tältet. Vi var kanske lite förväntansfulla nu, speciellt Marcus och Erik som sett dem spela tidigare. Anna Ternheim skulle uppträda innan Kent och henne ville de andra inte missa, de gillar även hennes musik väldigt mycket medans jag själv mäktade med ett kort ”mja, hennes musik är väl helt okej” men inte mer än så. Nu började vi hamna i strömmarna med människor som alla var på väg åt samma håll, men vi höll vinglasen högt och glädjen var stor. Jag minns att vi mötte ett gäng ungdomar som reagerade på detta och att en av tjejerna i sällskapet ropade högt när de såg oss!

– Kolla! Dom har fan riktiga vinglas med sig, fy fan vad coolt!

Minns inte exakt vad mitt svar på detta var, eller varför jag ens bemödade mig med att svara men det lät tydligen lite såhär…

– Ja det är väl klart, det är ju mycket bättre än den där billiga jäkla smuggelbiran ni själva går runt och dricker!

På riktigt, vem säger så? Det var inte alls snällt sagt och lät ju bara otroligt drygt av mig, Marcus minns nog hela händelsen bättre och får gärna korrigera om min kommentar inte stämmer. Jag som brukar vara så trevlig mot allt och alla, här måste oliverna eller ostbitarna vi åt tidigare gjort att det slog slint i huvudet på mig. Nu var vi i alla fall framme vid entrén och där hittade vi en farbror som sålde godisremmar som måste ha varit närmare en meter långa!

– GODIS!!! Ropade vi alla tre i kör.

Vi kastade vinglasen och köpte istället varsin rem som vi stoppade i munnen, sedan gick vi in och började sakta ta oss fram mot scenen. Då stötte vi på ett staket där mitt på golvet som hindrade oss och alla andra att ta sig längre fram, och så kunde vi ju inte ha det. Marcus hoppade över staketet, Erik hoppade över staketet och jag ville inte vara sämre utan hoppade över staketet jag också med godisremmen hängandes ut genom munnen. Vill man kunna se bra under själva framträdandet så måste staketen besegras, det är sedan gammalt…

Nu kom vi väldigt nära scenen och stod där tillsammans med alla andra hardcore fans, vi smaskade på vårt godis och lyssnade till Anna Ternheims toner som uppvärmning. Fasen vilken bra form jag kände mig i just där och då, nu blev jag till och med laddad för att se vad hela denna Kent-upplevelse handlade om. Och efter en stund kom de in, publiken jublade högt och musiken drog igång på högsta volym och hela jäkla tältet vibrerade! Jag var så lycklig av att allt nu började och erbjöd glatt att dela med mig av min godisrem till de andra i publiken som dock tackade nej.

Den ena låten efter den andra var så himla bra, detta var helt otroligt! Jag hade nog aldrig hört dessa låtar tidigare men de tog mig med storm en efter en, och atmosfären där i tältet var så sjukt häftig och bra. Marcus och Erik sjöng med, rutinerade som de var vid det här laget. Jag själv väntade spänt på att få höra ”Utan dina andetag”, men fick upp ögonen för så många andra bra låtar den kvällen. Bandet hade nyligen släppt sitt album ”Du & jag döden” och man kände igen några låtar som spelats på radion den sista tiden, och på något vis så blev dessa bara bättre av att höras live. Jag var helt förförd av denna konsertupplevelse och stämningen omkring oss, det var som att se en världsartist uppträda fast att allt var på svenska vilket jag har tyckt är lite stelt och jobbigt att lyssna på för det mesta.

Tiden fullkomligt rusade iväg denna kvällen, och jag minns att i slutet av konserten så stod jag fortfarande där och väntade på att få höra min favoritlåt. Men den spelades aldrig, dock så hittade jag många andra bra låtar att lyssna vidare på hemma sen. En av mina blivande favoriter denna kväll var låten ”747”, när de började spela den jublade publiken och inte minst Marcus. Detta var hans absoluta favoritlåt och han stod med händerna i skyn och sjöng med allt vad han kunde, han var därmed också helt okontaktbar. Erik sjöng också med men jag kunde ju inte texten till denna alls, jag hade troligen aldrig ens hört den tidigare. Men jag blev som förförd av musiken denna kväll, mina vänner hade ju rätt i att jag skulle känna helt annorlunda efter konserten. Och det gjorde jag, Kent var härmed ett av mina absoluta favoritband och när jag kom hem senare på natten så lade jag mig på soffan och spelade ”747” på repeat tills jag somnade. Troligtvis bara två gånger eftersom jag var så trött men ändå, låten fortsatte ju att spelas även fast jag inte längre lyssnade.

Vi hördes nästa dag igen och Erik frågade mig vad jag tyckte nu när jag hade smält alltihop, och jag var fortfarande helt tagen av denna konsert. Hur har jag kunnat missa så mycket bra musik, jag började genast lyssna in mig på deras skivor för att komma ikapp med de andra. Och detta var nog första gången jag gått på en konsert utan några förväntningar, för att sedan bli helt golvad efteråt. Vi gick på många fler konserter tillsammans och vi missade nog aldrig en spelning i Stockholm, vi åkte till och med till Norrköping för att se dem spela något år senare. Den gången dök Mogge upp senare på kvällen och skapade andra minnen som vi inte ska ta upp här, men jag har helt oförglömliga minnen av detta band ihop med Marcus och Erik. Vi har även lyckats få med oss både Mogge och Tommy vid något tillfälle men de fastnade aldrig för Kent som oss andra, så vi var den eviga trion som alltid kollade på deras konserter fram tills den dagen kom då de spelade sin allra sista spelning på Tele2 Arena i Stockholm…

De hade annonserat att de skulle sluta spela och var ute på sin avskedsturné så denna ville vi ju såklart inte missa, men det var ett rörande avslut och då fick jag dessutom höra dem framföra ”Utan dina andetag” live för sista gången. Ni kan läsa om hela den konsertupplevelsen i ett annat inlägg som jag länkar till här nedan.

I’ts the end of an era…

Till skillnad mot exempelvis Gyllene Tider och många andra artister som genomför så kallade avskedsturnéer flera gånger eftersom de verkar ångra sig och alltid återförenas, så är medlemmarna i Kent av en helt annan karaktär. Har de bestämt sig för att sluta så gör de det, även om jag önskar att de skulle återförenas för en gemensam spelning en sista gång i framtiden så tror jag aldrig att det kommer att hända. Tyvärr, men hoppas kan man ju alltid göra och då är jag beredd att betala nästan vad som helst för att se dem igen. Tack för allt, fy fan vilka fantastiska upplevelser jag fått uppleva på era konserter genom åren!

MINNETS JERKER går till en väldigt alkoholpåverkad och högst troligen hemlös farbror som kom fram och gestikulerade mot oss när vi satt där i gräset och avnjöt vår picknick i Humlegården innan konserten. Ingen förstod vad han sade men vi märkte att han var väldigt upprörd och arg över något, men tillslut så försvann han och störde oss inte mer. Men så oförskämt att komma och sabba vår uppladdning sådär, jäkla skitgubbe…

UPPDATERING! Det omöjliga hände ju våren 2025, bandet kom oväntat tillbaka för sex spelningar på 3 Arena. Och vi var självklart där! Länk till det blogginlägget finns här nedan:

Återvändarna

Nu var det snart helg igen och det känns som att veckorna passerar ruskigt fort förbi, man hinner ju knappt reflektera över vad som händer i ens liv. Barnen behöver hjälp att plugga på de sista proven för terminen och sedan är det avslutningar med diverse aktiviteter, så det är fullt ös. Men så är det ju varje år och det ska nog bli skönt för dem att njuta av lite sommarlov här snart. Då ska vi njuta så mycket vi bara kan och äta massor av glass med jordgubbar, det är i alla fall sommar för mig!

Theo var idag tillbaka på Karolinska för att ta nya röntgenbilder på sin arm, just idag hade jag oturligt nog ingen bil men hans mormor Lena kunde istället åka dit med honom. Och efter dagens besök så tycker ortopeden att Theos brutna handled läker på så gott den kan, benen är inte riktigt på plats som man kan önska men det kommer att rätta till sig i takt med att han växer och blir äldre. De stärkte även upp gipset lite på undersidan men sedan fick han åka hem, och som det verkar nu ska han tillbaka innan midsommarhelgen och ta bort gipset helt och hållet. Fasen vad bra du är Theo som kämpar med detta, riktigt bra jobbat och tack till mormor Lena som kunde göra dig sällskap!

Förra veckan så möttes vi av flera sorgliga besked, det första var att min morbror Janne nu gått bort efter att ha drabbats och kämpat med lungcancer sedan en tid tillbaka. Min kusin Emelie kontaktade min mor i helgen och informerade om detta och det lät på henne som att han somnade in på ett fint sätt och att man gjort vad man kunnat, så mina tankar går främst till mina kusiner. Det är ju alltid tufft och jobbigt att förlora en närstående och speciellt ens egen förälder måste kännas väldigt fruktansvärt. Jag har själv bara träffat honom några gånger under min livstid, men minns bara bra saker från våra möten och tycker det var sorgligt att höra om hans bortgång. Relationen till honom och även min ”riktiga” morfar Bertil har varit speciell genom åren, där de mer hållit sig för sig själva av olika anledningar och inte haft kontakt med oss andra. Min mor har nog varit den av oss som bäst haft kontakt med dem även om det inte heller varit så mycket, och efter att Bertil gick bort för några år sedan så verkar även kontakten med Janne har blivit lite sämre. Jag visste inte ens att han var sjuk, men frågar inget man så får man heller inget veta så det är ju enbart mitt eget fel. Men hoppas att mina kusiner och de andra som stod min morbror nära nu tar sig igenom sorgen på bästa sätt, vi tänker på er alla.

Sedan så hann jag inte njuta så mycket av att Ghost nyligen släppt en EP med några nya coverlåtar, där jag främst uppskattade deras version av låten ”We Don’t Need Another Hero” som är en klassiker av allas vår rockmormor Tina Turner. Nu gick hon sorgligt nog bort hon också i samband med Ghost skivlansering, denna ikon till artist som måste ha varit älskad av hela världen på ett eller annat sätt. Hon har gjort så många bra låtar som man främst minns från barndomen under 80-talet, och min moster Susanne och hennes Lasse var ofta på hennes konserter här i Sverige och berättade hur bra hon var live. Jag hade gärna sett henne spela inser jag nu, om än försent. Men hennes musikarv lever vidare, tack för alla fina musikminnen Tina. Kanske hoppar hon och morbror Janne nu tillsammans genom pärleporten till tonerna av hennes megahit ”The Best” och sedan dansar de vidare in i himmelriket…

Det är dock inte enbart sorg här hemma utan Linda jublar här hemma just nu över att den sista skoldagen på plats är avklarad för denna termin, nu återstår ”bara” att lämna in de två sista tentorna innan hon får sommarlov. Eller ja, hon kommer ju fortsätta att jobba fram till semestern men hon slipper i alla fall studera på kvällar och helger ett tag framöver. Detta behövde såklart uppmärksammas kände jag och köpte därför en fin rosbuske till henne som en liten överraskning, denna har hon nu planterat i en kruka och ställt ut på vår balkong. Med lite tur kommer den växa sig stor där i värmen från alla solstrålar. Jag tycker att Linda är så grymt stark och duktig som både jobbar och pluggar samtidigt, och nästa termin är hennes sista. Jag tror inte att alla i hennes omgivning riktigt verkar förstå hur slitsamt det är för henne och hur mycket tid och kraft allt detta tar av henne, men ändå så finns hon där och försöker alltid ställa upp att hjälpa sina nära och kära när det behövs. Tar hon sen sin examen i januari nästa år så är hon därmed en fullfjädrad förskolelärare, vilket innebär att hon kan lära mig allt om empati och barnkonventionen. Så nu hoppas jag att hon orkar kämpa på in i det sista nästa termin, och känner jag henne rätt så kommer hon inte att ge upp förrän hon är klar med utbildningen. Min lejoninna!

En som inte jublar lika mycket är ju jag, för jag är på jakt efter ölen Kilkenny men den verkar vara slut på alla Systembolag jag besöker. Jag har inte druckit denna öl på säkert 20år, och nu när jag blev så hiskeligt sugen på den igen då ska den vara slut överallt.

– Men köp en flaska rosé istället då lilla gubben! Skrockar säkert Lasse ute i Ådran och skrattar.

Nej, nog för att rosé är gott men det är inte samma sak som Kilkenny. Och nu vill jag ha Kilkenny så kan någon snälla bara komma förbi med några flaskor Kilkenny till mig nu, så att jag kan minnas hur gott det är att avnjuta en riktigt kall Kilkenny! Har alla snappat upp detta nu att det är Kilkenny jag behöver? Haha!

Nu blev jag ruskigt sugen på en kall öl, och middag! Jag får nog nöja mig med ett glas iskall cola istället men ska fasen unna mig en god middag ikväll, får se vad vi kan hitta på för någon god maträtt när Linda kommer hem sen. I helgen kommer barnen att uppträda med sina dansgrupper på någon sorts festival i Gustavsberg, så ikväll har de repetitioner och dansläraren lovade att anpassa Theos dans efter hans gipspaket. Det tycker jag var snäll och lite roligt, så vi håller tummarna att allt går bra för dem. Nu har jag inte tid med detta längre, tack för att ni läser. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till Systembolagets butiker som inte motsvarar mina förväntningar och tillåter mig köpa Kilkenny när jag för ovanlighetens skull är så ölsugen. Fy på Systembolaget…

Vi startar med det mest uppenbara som rubriken redan skvallrat om, något som känns helt otroligt om ni frågar mig. Tiden springer verkligen iväg, och det är fasen svårt att förstå att bloggen nu faktiskt firar hela 10 år!

Allt startade på veterandagen den 29 maj 2013 nästan ett halvår efter att tvillingarna föddes, då kände jag att jag ville föreviga barndomsåren för mina barn. Jag är en usel fotograf och tar inte lika mycket bilder på barnen som många andra föräldrar gör och kan dela med sig utav, sedan så är jag rädd att man inte ska komma ihåg alla roliga saker som händer när barnen är små. Men med bloggens hjälp började jag då att skriva ner allt, mest för barnens skull så att de kan läsa om allt när de nu blivit äldre. Men självklart också för min egen skull, tänk att få njuta av all denna underbara läsning när man sitter där på verandan nere i soliga Italien i en gungstol med en kopp cappuccino och skratta åt alla härliga minnen. Förhoppningsvis med Linda om hon sköter sig fram tills dess, och fortsätter att se mig som en sexbomb eller vad hon nu kan tänkas kalla mig. Haha! Det är något jag verkligen ser fram emot!

Dock så har jag nog valt ”fel fokus” att skriva om här på bloggen för att kunna försörja mig enbart på skrivandet, för sponsorerna har helt uteblivit och jag har inte kunnat bygga mig ett företagsimperium ännu. Men rätt som det är så kanske någon fin person som läser detta dyker upp och skjuter till en summa pengar, då kan jag blogga på riktigt om smaskiga kaffeinköp och trendiga produkter jag använder eller liknande. Det kan dock bli svårt om jag ska blogga om samma saker som de stora drakarna där ute, för jag har inget svallande hår att använda mig av i reklamsammanhang för hårprodukter. Inte gymmar jag aktivt heller så att sponsra mig med sportiga kläder ser bara fånigt ut på den här inaktiva kroppen, haha! Nu kom jag att tänka på en scen från filmen ”Waynes World” och hur de säljer ut sig för reklamintäkterna, det är en väldigt rolig scen och kanske hamnar jag i samma sits nu inom en snar framtid…

Jag vill avslutningsvis rikta ett STORT och HJÄRTLIGT TACK till alla er som läser och följer denna blogg än idag! Även om jag skriver denna för främst mina barn så är jag glad att kunna dela med mig av lite grejer som händer här i våra liv, det mest privata sparar jag för mig själv. Fortsätt gärna att läsa och dela detta vidare, kanske kommer just er delning att resultera i en skön reklamfilm för tvättmedel eller hundmat här på bloggen i framtiden som får pengarna att rulla in. Haha!

Det vore lite kul att veta vilket inlägg som roat er bäst, eller för den delen varit mest intressant. Jag har två inlägg hittills som ofta kommer på tal och de är båda arbetsrelaterade, den ena handlar om Harrys semester på Barbados och den andra handlar om när Henke frös fast med pungen på ett biltak under en konferens i Vemdalen. Ni kan läsa om dem här nedan. Sköt om er, ha d biff!

The Hulk effect

Who’s Who in Whovalley. Day 4.

DAGENS JERKER fanns inte med från början när jag startade bloggen, men lite statistik visar att trots att Sune föll för den gyllene regeln under en period så ligger han ändå bara två på listan med sina 16 nomineringar. Medan Henke tar hem storvinsten och har nominerats till utmärkelsen inte mindre än 468 gånger av bloggens totalt 531 inlägg genom åren, och detta har alltså bevittnats av bloggens över 26.000 besökare. Hahaha! Nej jag har tyvärr inga exakta siffror på detta utan går på magkänslan här nu, men min mage är ju ganska stor så förmodligen har den väldigt rätt i sak när det gäller detta. Eller vad säger ni andra?

Det är varmt, så himla varmt! Jag har förvisso längtat efter sommaren men inser att jag varit dåligt förberedd på värmen den för med sig, så nu är luftkonditioneringarna installerade och på plats i lägenheten. Nu kan vi sova svalt och skönt om nätterna igen, bring on the heat!

Nu har vi varit på återbesök för att kontrollera läkningen av Theos brutna arm, det togs nya röntgenbilder som läkaren kikade på och där kunde man konstatera att det inte riktigt läkt så som de önskat. Men att ingen operation ser ut att vara nödvändig just nu, utan vi ska komma tillbaka nästa vecka och ta nya röntgenbilder. Det blir mycket åkande fram och tillbaka men förhoppningsvis är de nöjda nästa vecka och låter honom läka vidare, en operation skulle ju dra ut på tiden en del och det är inget som är särskilt populärt. Och ska de fortsätta att röntga hans arm så kommer nog Theo bli självlysande snart så mycket elektromagnetisk strålning som han utsatts för de sista två veckorna, eller så utvecklar han en enorm muskelarm likt Arnold Schwarzeneggers…

Förra året vi den här tiden så var det Nova som fick en spricka i handleden, och i år var det tyvärr Theos tur och hans ben gick dessvärre av i handleden. Tråkigt för dem såklart att behöva råka ut för sådana saker när de är så nära sommarlovet och allt, det går ju inte så bra att bada med ett gipspaket på armen direkt så Theo får ta det lite lugnt i början av sommaren. Men jag måste ändå säga att jag tycker de har varit så himla duktiga och båda har hanterat dessa skador fantastiskt bra, trots att det är smärtsamt och jobbigt så har ingen av dem klagat eller varit gnälliga alls. Frustrerade emellanåt, ja det kan jag ju förstå och det är jobbigt när det kliar innanför gipset. Theo löste detta med att ta en ätpinne som han skickar in under gipspaketet och vispar runt den där för att klia sig, vilket verkar fungera. Men som sagt, annars har de båda varit otroligt duktiga och kämpat på väldigt bra. Det är inte annat än att man blir väldigt stolt som förälder när man ser hur de hanterat allt detta, hoppas dock att de slipper fler benbrott i framtiden.

Jeff Dunham känner nog de flesta till, den kända buktalaren från USA som blivit världskänd för sina ikoniska karaktärer. Han har den senaste tiden lagt ut bilder på sina dockor, och bilderna fick mig verkligen att skratta. Hans figurer är ju så himla roliga och nu var det länge sedan jag såg någon av showerna med honom, men jag blir alltid lika glad när det dyker upp ett klipp eller liknande på exempelvis Facebook eller YouTube. Kanske är det dags att kika på någon av hans shower igen, man blir ju inspirerad i alla fall efter att ha kikat på dessa bilder. Jag menar kolla bara på surgubben Walters mungipor, haha!

I helgen händer det annars en hel del, som vanligt. Ingen lugn och ro här inte! Linda tar med sig Nova och Nova till Uppsala där GW vovven ska tävla, vi får hoppas att allt går bra och att han sopar mattan med de andra hundarna. Med Linda bakom snöret så tror jag på seger, och kommer att hålla tummarna ordentligt på lördagen. Freja ska på picknick med några kompisar på lördagen så då passar jag på att hänga lite med Theo, vi får se vad vi hinner med att göra innan vi ska hämta hem Freja på eftermiddagen. På söndag är det mors dag och då måste man hylla mammor, överallt! ALLIHOP! Jag tror att vi ska åka till Åsa vid lunch för sen ska hon jobba på eftermiddagen, men då hinner Linda hylla sin mamma lite i alla fall. Sen åker vi nog vidare till min kära mor och ropar hej, för hon ska självklart också hyllas en dag som denna. Så mina syskon kommer såklart också dit, vi kan ju hoppas att vi har lite tur med vädret så vi kan sitta utomhus och njuta av solen. Men jag har också lovat att kika på deras nya badrum som de byggt, jag har bara sett bilder hittills men det ser riktigt fint ut med badkar och allt. Så det ser vi fram emot i helgen!

Det ska även springa hästar på Solvalla i det som kallas Elitloppet, och av någon märklig anledning är inte min andelshäst Patrick Tie uttagen i försöken ens. Trots att han sprungit jättefort på träningarna och ätit sin mat som han ska, känns orättvist. Istället är det resterande elithästar som tävlar om att vinna ett av årets mest prestigefyllda lopp, och det kommer bli folkfest på Solvalla hela helgen. Många kommer att vara där och heja fram sina favoriter bland hästarnas fnittriga hovar och smäckra lår, men tyvärr ingen Golden Hornline som dockan Birgitta älskar så mycket men många andra hästar kommer att tävla. Vi var ju där förra året med Lindas kusin och hans sambo, det var faktiskt riktigt trevlig och en rolig upplevelse även för mig som inte kan något om hästar. Det finns en häst som varit lite speciell och som jag tror vann Elitloppet 2021, Don Fanucci Zet. Denna häst verkar de andra hästarna nästan lite rädda för och är ofta favorit i de lopp den springer, så det är den häst jag tippar som vinnare även i år. Motståndet är dock i toppklass och många håller nog San Moteur som favorit att vinna Elitloppet, men jag tror på Don Fanucci Zet och hoppas att miljonerna trillar in på min Harry Boy nu på söndag!

Men i år så får vi nöja oss med att tippa hemma i soffan, om vi hinner se något vill säga för det händer ju en hel del i övrigt. Linda och jag kommer såklart att försöka hitta skrällarna och hoppas på det bästa, men det är fasen inte lätt att tippa på hästar alltså. Hon är dock enormt mycket bättre än mig på detta, medan jag numera plockar ut några favoriter jag tror på och sedan några hästar med roliga namn. Resten lämnar jag åt Harry som får slumpa fram hästarna som behövs för att komma upp i den summan jag valt för min Harry Boy, det har tyvärr inte varit ett vinnande koncept hittills men en vacker dag så kanske det smäller till och då sitter miljornerna där på kontot. Tänk vilket fint hus vi kan köpa då och vilken stor fyrhjuling jag kan införskaffa mig, typ som en monster truck! Med plog på förstås, så man slipper skotta snö på vintern…

Sen så är det fotbollsderby på eftermiddagen mellan Djurgården och AIK, vilket alltid är lite jobbigt. AIK verkar vara i en riktig svacka just nu och ligger nästan sist i serien, men de reser sig säkert och gör årets match nu bara för det. Jag hoppas såklart att Djurgården vinner, men vågar inte hoppas på poäng i derbymatcherna längre efter de senaste årens resultat. Men det skulle sitta fint med en målfest i mitt lags favör, jag behöver det känner jag och förmodligen känner alla andra fans där ute i landet likadant. Laget har dessutom en ung talang (Bergvall) som gjorde sitt livs match mot BK Häcken senast, det vore kul om han fick chansen att starta mot AIK och kunde sprätta in ett mål eller fyra. Så denna match vill man ju se så vi ska försöka hinna hem tills dess, sen så är ju helgen i princip över och dags att ladda om för måndag igen. Så snabbt går det.

Nu måste vi fixa och packa Lindas bil så att allt är klart tills de ska åka iväg imorgon, det är mycket att stå i såhär på kvällen men om vi hjälps åt kommer det att gå bra. Passar därför på att önska er alla en fortsatt trevlig kväll, sköt om er och… Ha d biff!

DAGENS JERKER går till Jocke, inte för att han gjort något dumt den senaste tiden utan för att jag tidigare idag blev påmind om något hemskt gällande honom. Jag lyssnade på avsnitt nummer 176 av podden ”Den Som Skrattar Förlorar” och där sjönk nivån rejält idag när de valde att lyssna på flera olika klipp på fisar. Utan att säga för mycket så hade de själva väldigt roligt åt detta, och Theo som satt med mig i bilen skrattade enormt mycket. Jag fnissade med jag också för pruttar kan vara roligt, så är det bara. Men de kan också vara hemska! Och det är där Jocke kommer in i bilden, när han släppt ut sina förfärliga kemiska moln till brakvindar i min närhet genom åren. De inte bara låter högt, de stinker fruktansvärt och verkar aldrig ta slut. Att sitta instängd i en bil exempelvis, när man var på väg hem från jobbet och satt fast i köerna på Essingeleden så kunde han luta sig lite åt sidan och sedan lät det som att någon trampade på en anka ungefär innan kupén i bilen förvandlades till Area 51. Att hissa ned fönsterna och nästan kräkas hjälpte ju inte heller, doften bet sig ju fast i bilklädseln eller nåt och det kom ständigt nya rövlaviner ur baken på honom. Så ja, rumpknappar kan vara festliga på avstånd men fasen inte i någon sur mages närhet. Slut på meddelandet.

Jobbig vecka! Så vill jag summera den sista tidens händelser, det blev inte alls som man planerat och inte kunde man direkt njuta av någon ledighet förra veckan som jag hade planerat. Där jag såg fram emot Kristi himmelsfärdsdag och andra festligheter, åh grymma värld!

Allt detta till följd av ett okänt barns dåliga beteende på en fotbollsplan, där denna ville att våra barn skulle lämna fotbollsplanen för att de minsann ville ha planen för sig själva. Barnen erbjöd sig då att de kunde få halva planen och ett av målen, men tydligen var detta inte tillräckligt utan då puttar de omkull Theo så pass hårt som skadar sig när han faller. Han bryter handleden och vi får åka in till Karolinska sent på kvällen. Det andra barnets förälder kom och frågade vad som hade hänt och skulle prata om saken med sina barn, men jag vet inte om jag tycker det är tillräckligt utan kommer att åka hem till dem och berätta vilka konsekvenser detta nu har fått för Theo.

Vi åkte först till Nacka sjukhus för där vet jag att de har en röntgen, och jag såg att armen var av så jag visste ju att de skulle röntga hans handled. Men när vi kom dit hade deras röntgen precis stängt, och det enda sjukhuset som kunde hjälpa oss nu var Karolinska barnakuten så vi blev skickade dit istället. Och där var det ju väldigt många före oss i kön kan man säga, vi fick vänta i nästan två timmar på att få armen röntgad. Därefter fick vi vänta i ytterligare fem timmar innan de kunde konstatera att handleden var bruten, och att de inte kunde göra något åt saken för det fanns ej någon ledig läkartid att justera frakturen. Jag blev så arg…

– Då ska vi se, det ser inte ut att finnas några lediga tider just nu. Sen är det ju en röd dag på torsdag, hm… Förklarade läkaren och bläddrade fundersamt i kalendern.

– Men hur länge ska han behöva gå runt med bruten handled innan han kan få hjälp, han har ju ont nu! Sa jag upprört.

– Ja men vi är tyvärr underbemannade och det finns inga lediga tider denna vecka, ni får åka hem och vänta så ringer vi er så fort en ledig tid dyker upp. Vi sätter ett gips på armen tillsvidare. Berättade läkaren och undersökte Theos arm igen.

Alltså, fy fasen vad jag blir arg på detta. Jag blir ju inte arg på läkaren, det var ju knappast hennes fel och de gör väl så gott de kan utifrån de förutsättningar de har. Men att man ska behöva vänta i nästan NIO TIMMAR på att få ett sådant beslut, och sedan behöva åka hem och vänta på att få hjälp. Fy fasen! Och när vi skulle åka hem tidigt på morgonen så hade jag fått en p-bot också… JÄVEL! Detta trots att jag hade betalat med den där EasyPark-appen, men då visade det sig att det finns en annan app man ska använda. Men varför fick jag då upp betalningsmöjligheten att kunna parkera med hjälp av deras app i detta område? Det kom ju upp som förslag och allt, sen så är ju inte detta något man undersöker mer noggrant när man stressar in på akuten med bruten arm. Detta kommer att bestridas och överklagas rejält!

Nu fick vi skynda oss hem för snart skulle Freja och Nova till skolan, så vi plockade snabbt upp dem hemma och sedan skyndade vi oss genom morgontrafiken. Vi hann fram precis i tid och kunde lämna dem där, sedan kunde Theo och jag åka hem och vila upp oss. Han hade ju så ont att han inte kunde somna på akuten, men slumrade ändå till under två timmar ungefär och jag hade inte sovit på över ett dygn när vi äntligen kom hem. Så vi lade oss på soffan och mobiltelefonen låg bredvid mig så att jag skulle höra när sjukhuset ringde, men det kom inget samtal under hela måndagen. Inte förrän på tisdag eftermiddag hörde de av sig, då hade de lyckats hitta en lucka för Theo nästa dag så på onsdagen fick vi komma tillbaka och justera armen.

Han var så glad då, att äntligen få veta att armen snart skulle blir bättre gjorde honom lugn och vi blev väldigt väl omhändertagna på mottagningen. Först fick han en infart i armvecket som de skulle använda sen för att ge honom bedövning, och detta tyckte Theo var lite obehagligt så han tittade på ett avsnitt av ”Djuren På Djuris” där katten Satsumas leker doktor när hunden Ull är en ”sjukskadad” patient.

https://urplay.se/program/219111-djuren-pa-djuris-alla-vill-leka

Detta tyckte sjuksköterskan var väldigt underhållande och skulle lägga det på minnet om andra barn ville titta på något kul. Kort därefter kom ortopeden till oss som skulle rätta till benen i armen. Han berättade hur allt skulle gå till och att vi snart skulle få komma in till salen där de andra förberedde allt. Och de var många personer där inne, jag räknade det till fem olika läkare och sköterskor utöver Theo och mig. Det var ortopeden, en narkosläkare, en narkossköterska, en sjuksköterska som skulle lägga på gips samt den sjuksköterskan som tagit emot oss sedan vi kom dit. Alla var väldigt lugna och trevliga så Theo verkade alldeles lugn trots att han var nervös, men de förklarade vad som skulle hända och att han skulle få både bedövning och lustgas. Sedan gick allt väldigt fort, de bedövade armen och samtidigt fick han andas in lustgas genom en ansiktsmask. Då började han fnittra lite.

– Hur mår du Theo? Frågade narkosläkaren.

– Jag svävar i luften och jagar vår hund GW… Svarade han och brast ut i ett stort leende.

När de märkte av att han var lite borta så kunde de börja, de klippte bort det gamla gipset och frågade om han kände något. Det gjorde han men inte så att det gjorde ont, och då tog ortopeden över.

– Han ska justera armen nu så du kan titta bort. Sade narkossköterskan till mig.

Hallå, jag har faktiskt varit med om betydligt värre saker så detta skrämmer mig inte ett dugg. Hade de däremot petat i hans öga så hade jag lagt mig raklång på golvet i protest, haha! Men det lät ganska otäckt när man hörde ortopeden knäcka tillbaka handleden samtidigt som man såg Theo grimasera illa, trots detta sa han inte ett knyst. När de knäckt färdigt så gipsade de snabbt armen och sakta kom han tillbaka till medvetandet igen.

– Det där var kul, det vill jag göra fler gånger. Berättade han samtidigt som vi rullade ut hans säng och fick återvända till vårt rum.

Sedan fick han gå tillbaka till röntgen för att ta nya bilder så att läkaren kunde se att allt blivit rätt justerat, och det hade det så efter någon timme fick vi åka hem igen. Nu kunde han röra fingrarna och mådde betydligt bättre, det gjorde inte lika ont heller men lite Alvedon behövde han fortsätta att ta i några dagar tills allt kändes bra igen. Och nu fick han vitt gips som man kan rita och skriva på, så det har vi ordnat. Nu ska han tillbaka på fredag och ta nya röntgenbilder, om allt ser fortsatt bra ut så kommer han inte behöva operera sig och det hoppas vi att han slipper. Så nu får han ta det lugnt och inte belasta sin arm tillsvidare, så det blir förmodligen en hel del TV-serier nu för hans del. Eftersom det var hans höger handled som brutits så kan han inte göra så mycket, annat än att träna upp sin vänsterhand en del men att spela datorspel och annat blir svårt tills allt har läkt klart.

Eftersom jag var hemma med Theo förra veckan så hade jag en hel del att komma ikapp med jobbmässigt, så jag kämpade på med det jag kunde hemifrån under torsdagen och fredagen. Linda jobbade också på fredagen så då hann vi inte heller med att umgås så mycket, annat än att vi lagade en väldigt god middag på kvällen. Jag hade köpt färsk vit sparris som jag ju gillar väldigt mycket, det blev så gott ihop med en köttbit och rostade potatisar med parmesan och vitlökssmör. Och sedan ett gott rödvin till det, sen kollade vi ”Masked Singer” och somnade tidigt. Haha, vi är båda så tröttkörda just nu men det är skönt att vi båda har förståelse för detta och hjälper varandra så gott vi kan.

På lördagen satt Linda med sina studier och protesterade högt om hur less hon var på att plugga numera, vilket jag kan förstå eftersom hon både studerar och arbetar på heltid. Men i höst är hon inne på sin sista termin sedan är hon äntligen klar, så jag lyssnade på hennes upprörda känslor och lämnade sedan en chokladbit (en dubbel Japp) på bordet till henne som en fin gest innan jag åkte för att fira min systerson som fyllde hela 9 år! Han börjar bli stor han också, kul att se hur alla barnen växer upp och hur roligt de har tillsammans.

Nu var förvisso mina barn egentligen hos Jenny denna helgen men jag hämtade dem på eftermiddagen efter kalaset, de ville nämligen följa med på den årliga hundträffen ute på Ekerö på söndagen. Vi var ju där förra året med Lindas mor Åsa och hennes Lasse, samt alla hennes hundar och detta tyckte barnen var jättekul. Slottsparken vi samlades i fullkomligt kryllade av skällande små Papilloner som rusade runt efter varandra, och jag trodde att jag blivit döv för en sekund när allt plötsligt tystnade under en kort stund. Nu visade det sig att hundarna bara tog en behövlig vätskepaus för sedan var det full fart igen, men det är trevligt där ute på Ekerö och verkar vara uppskattat av många andra som kom dit. Nu hade vi dessutom tur med vädret så vi njöt av en kopp kaffe i solen och åt både kanelbulle och wraps med caesarsallad. Mums!

Sedan åkta vi färjan hem igen och när vi väl landade hemma i soffan efter att ha duschat så var man helt slut. Som tur var så spelade Djurgården fotbollsmatch mot Mjällby på TV så vi kollade på den en stund, men jag höll på att somna flera gånger så jag bestämde mig för att börja med middagen istället. Freja och Theo blev hämtade av Jenny och åkte dit på kvällen, men Nova var kvar och hade himla kul ihop med Lindas dotter. De kallas för lilla Nova och stora Nova här hemma, det är ju typ bara åldern som skiljer dem åt för de är så lika till sättet och har verkligen superkul ihop tillsammans. Linda och jag kollade vidare på Hemnet under kvällen i vår jakt på ett större boende, i sommar ska vi lägga mer tid och energi på att besöka lite visningar och även åka runt i lite olika delar av vår stad där vi kan tänka oss att bo för att bekanta oss med områdena. Förhoppningsvis hittar vi något fint ställe där vi kan rota oss på riktigt och sedan börja planera för det där drömbröllopet vi vill ha, så vi har många roliga saker att se fram emot. Men just nu känns det lite stagnerat och jobbigt, fast det går ju sakta framåt så vi får hoppas att bitarna i detta livspussel snart faller på plats. Om någon känner en sponsor som vill bidra till vårt framtida boende kan ni väl hänvisa dem till mig, jag tar tacksamt emot alla förslag. Haha, ja om inte bloggen blomstrar snart och reklamintäkterna börjar rassla in förstås men det känns lagom långsökt.

Sedan så lyckades man även med att bli utvald för granskning av Skatteverket förra veckan, de vill ha kompletterande information gällande reseavdraget i min deklaration. Och att samla ihop allt detta tog ju sin tid eftersom de vill ha in kvitton på alla drivmedelsköp för föregående år, besiktningsprotokoll på bilen för att se hur mycket jag har kört och en massa andra saker. Väldigt omständligt men jag har försökt få fram allt de behöver så att de kan gå vidare med deklarationen, förhoppningsvis har de allt de behöver nu. Men inte nog med detta! När jag skulle ansöka om VAB för de dagar jag var hemma med Theo förra veckan så fanns det ju inget snabbval för symptomen ”bruten arm” så jag fick manuellt skriva in vad som hade hänt. Och nu har de mottagit min ansökan men ska behandla den innan de kan lämna ett beslut, så då kommer jag väl få begära ut journaler och skicka in dit innan jag kan få min ersättning. Himla kul, finns det något annat man kan passa på att bli granskad för kanske när man ändå är i farten?

Tack för att ni läser och hoppas att ni får njuta av det fina väder vi har just nu, som man har längtat efter sol och värme efter denna långa vinter! Sköt om er så hörs vi snart igen, ha d biff!

DAGENS JERKER går till Henke eftersom jag har höga misstankar om att det är han som lämnat anonyma tips till myndigheterna (Skatteverket och Försäkringskassan) om att de ska granska just mig. Men jag kan också lämna in anonyma tips om saker och ting… Mwohahaha!

Våren rasar ut från våra fjäll och och snart är sommaren äntligen här, med kvittrande fåglar och mumsiga bär! Ja så passionerat kan man såklart uttrycka sig men det är inte riktigt min stil, jag är mer cool och tänker att det ska bli jäkligt skönt med lite semester längre fram i sommar. Så det så!

Nu kommer jag troligen inte att spendera min semester på en lika varmt och exotisk plats som bilden visar, men en hatt kan jag skaffa och köra mitt egna ”Indiana Jones” race här hemma i Stockholm! Nej planen är att vi kommer att hålla oss här hemma i Sverige hela semestern, och i tidigare inlägg nämnde jag att vi under juli månad kommer att resa till både Dalhalla och Tänndalen för att gå på konserter där. Sedan har vi bokat in oss på en hundutställning på Gotland senare i augusti. Vi har även en sparad present i form av en övernattning på Hotell Havsbaden i Grisslehamn som väntar, så då ska vi resa dit och koppla av tillsammans. Allt detta är alltså inbokat i juli månad, så det lämnade ju hela Juni alldeles tomt i kalendern…

Men då kom det ett litet paket med posten, ett mjukt paket… Det innehöll visserligen något till mig men även något riktigt coolt till Linda, en otroligt tuff och snygg tisha om ni frågar mig! Eller vad säger ni om denna:

Så varför får hon denna då? Jo men hon älskar ju rockgruppen Five Finger Death Punch och lyssnar ofta på dem både hemma och i bilen, så jag ville ge henne något riktigt fint för att hon är min helt sagolikt fina fästmö. Men inte enbart därför, utan nu så har det ju råkat hända en grej va… Detta inträffade när jag hade ett svagt ögonblick hemma i min mörka vrå tidigare och gav vika för ett begär som kommer ångandes ibland, och nu var det i konsert-tarmen som det började rycka lite extra efter att nyligen ha varit på Sabatons konsert. Så efter att ha läst recensionerna och sett bilder från Metallicas konsert i Amsterdam där de rivstartat sin världsturné så kunde jag inte längre motstå frestelsen. Biljetter är därför bokade när de ska spela i Göteborg under sin världsturné nu i sommar, och Linda ska få följa med så då behöver hon ju rätt kläder för detta evenemang. Därav denna snygga och rockiga tisha!

Att få uppleva mina husgudar under två konsertkvällar med två helt olika spellistor känns otroligt häftigt, det kommer nog blir extra kul för oss som är riktiga inbitna fans som då får höra många bra låtar. Sedan är just Five Finger Death Punch förbandet den andra konsertkvällen och Linda har länge pratat om att hon vill se dem uppträda live, då slår vi två flugor i en smäll så att säga där vi båda får uppleva våra absoluta favoritartister på en och samma helg. Jag gillar dem också men kanske inte lika mycket som hon gör, och jag tror nästan att hon är lite kär i alla bandmedlemmarna. Sedan ska även Volbeat vara förband under första konsertkvällen och deras konserter har jag bara hört gott om, så det ska bli kul att få se dem uppträda för jag gillar ju redan flera av deras låtar. Låtarna ”Still Counting” och ”Shotgun Blues” är två riktiga favoriter, och jag hade förmodligen aldrig hört talas om Volbeat om det inte vore för att Dennis a.k.a Larven upptäckte dem när vi var yngre.

När man lyssnar på musiken från de båda förbanden så tycker jag mig ändå höra musik som känns väldigt influerat av just Metallica, de tunga gitarriffen och den där melodiska maffigheten i deras musik känns ju igen på något vis. Och det vore nästan konstigt om de inte var inspirerade av Metallicas musik på något sätt. Nu har ju bandmedlemmarna i Metallica precis passerat en ålder på 60år tror jag och fortfarande lockar de storpublik och fyller stora arenor över hela världen. Att de bjuder på storslagna konserter än idag får man ändå får lov att säga är väldigt imponerande. Jag tror att det var Tobias Forge (sångaren i Ghost) som efter att ha turnerat tillsammans med dem tidigare berättade hur imponerad han var av Metallica, hur de fortfarande klarar av att spela sin musik än idag som tydligen är både svårspelad och ibland väldigt snabb. För vissa kanske det bara låter som eländigt skränande men de är sjukt duktiga musiker även om jag motvilligt måste erkänna att kvaliteten dalat en aning med åren, vilket inte är så konstigt egentligen. Så nu kände jag bara att vi inte får missa chansen att se dem spela. Man vet ju aldrig när de kommer hit för sista gången eller om de plötsligt bara lägger av, och jag har knappt missat en konsert med dem här i Sverige sedan 90-talet så jag tänker fasen inte missa denna heller. Förhoppningsvis kan detta bli en sjujäkla upplevelse för Linda också att få se världens kanske största och mest kända rockband (sorry alla Maiden fans) spela medan de fortfarande levererar, så jag hoppas att hon kommer att gilla detta lika mycket som mig.

Så nu har man ytterligare en rolig sak att se fram emot i sommar, och även om konsertbiljetter blivit väldigt dyra numera så längtar jag redan tills vi åker till Göteborg. Med lite tur kanske någon eller några av mina kära vänner tar sig dit också, Mogge var i alla fall intresserad och har redan börjat leta biljett och boende. Men det kan behövas barnvakt och liknande så vi får se hur många vi blir denna gången, och enligt hörsägen så ska även Tommy ta sig dit. Så då kanske vi blir några som kan samlas där och njuta av konserterna, ju fler desto roligare!

Idag har vi firat Lindas mor Åsa som nu klockat in på 60 ballonger! Det var trevligt och det serverades en hel del godsaker för oss som kom förbi, tur med vädergudarna hade vi också så vi kunde fira hennes stora dag utomhus. Barnen var med och självklar en himla massa hundar, extra kul att min kära mor och Kent också kunde komma förbi en sväng. Stort grattis till dig Åsa, hoppas att du är nöjd och glad över all uppvakning på din dag!

Vi tar och slutar där för denna gången känner jag. Så tack alla ni som läser och sköt om er allihop, ha d biff!

DAGENS JERKER går till Henke, han kallade mig tjock när jag körde upp på parkeringen utanför jobbet förra veckan. Gissar att han bara är avundsjuk…

Nu backar vi bandet 16 år tillbaka i tiden till år 2007 när världens bästa firma inom VVS-isolering skulle åka på sin årliga fotbollsresa. Denna gången väntade ett besök i Storbritanniens huvudstad, en plats jag aldrig besökt tidigare men som jag bara hade hört gott om av andra. Äntligen skulle jag få resa på en weekend till detta efterlängtade resmål och uppleva en av världens populäraste städer… London baby!

Vi startade vår resa på fredagen och ute på flygplatsen åt vi en klassisk byggarfrukost som bestod av räksmörgås, en stor stark och en knapp med Jägermeister. Detta är kanske inte bästa frukost intaget att börja dagen med, men jag anpassade mig snabbt och mådde oväntat bra efteråt. Nu skulle flygresan inte bli några problem alls, utan man var ju både avkopplad och mätt. Och kissnödig blev man tyvärr också…

När vi landat på Heathrow flygplats jublade vi och letade upp taxibilar som kunde ta oss till vårt hotell, och när vi kom fram så checkade vi in oss snabbt som tusan. Jag fick dela rum med Jocke, vilket inte var några problem förutom hans oproportionerligt gasiga mage som nu uppnått en riktig kalasstatus efter turbintrycket i flyplanet på vägen hit. Nu var vi alla sugna på den där första ölen i staden och att få uppleva det fantastiska publivet London hade att erbjuda, så vi samlades i lobbyn för att gå vidare. Vi bodde på ett hotell som låg väldigt bra till och kunde i princip ta några kliv runt hörnet och då var vi redan på Oxford Street, en av Europas mest besökta shoppinggator med över 300 butiker.

*Känsliga läsare kan hoppa över denna text* Nu var vi dock inte här för att shoppa, och Janne var inte intresserad av att ta fler steg än nödvändigt för att få sig en bira så vi gick in på första bästa pub. Men en sak som vi alla reagerade på var att det verkade finnas väldigt många butiker som sålde sexleksaker här i London, och de fanns verkligen överallt. Jag vet heller inte om det var en större butikskedja eller om det var flera olika, men jag har för mig att det satt stora rosa skyltar utanför butikerna vilket gjorde dem lätta att känna igen. Och detta var inga småbutiker utan verkade ganska stora, vilket vi prydliga svenska turister var lite obekväma med till en början. Men det strömmade ut och in folk ur butikerna så tillslut var vi ju tvungna att gå in och kolla vad det hela handlade om, men det var inte så farligt alls. Det var ju mestadels kläder som såldes där inne, en massa latex och liknande så vi beslutade oss för att gå ut igen. Men då hade Jocke fastnat vid en hylla längre bort, och när vi kallade på honom så möttes vi bara av ett stort skratt och leende.

– Kolla grabbar! Har ni sett vad jag hittat? Ropade Jocke tillbaka och höll fram en helt gigantisk svart dildo i sin hand.

Den var verkligen GIGANTISK och lockade såklart till en hel del skratt där i butiken, så lättroad är man som ung kille. Men när Pavle och jag beslutade oss för att gå så stod fortfarande Jocke och Wrååken kvar, de ruskade den där dildon och skrattade åt hur den svajade. Haha, ja vad ska man säga.

*Nu är det tryggt att läsa vidare igen* Annars så hade Jocke och jag väldigt roligt åt en himla massa referenser från TV-serien ”Vänner” där de åker till London under några avsnitt, speciellt Joeys uttryck ”London baby!” skanderade vi så ofta vi kunde. Vi hade också skaffat oss en turistkarta över staden som vi kikade på när vi kom tillbaka till hotellet på kvällen, och just Joey hade ju ett väldigt bra tips om man tappar bort sig i staden. Då kan man nämligen ”kliva in i kartan” som han uttryckte det, och det skulle enligt honom göra det lättare att hitta fram till platserna man vill besöka. Så jag testade…

Målet med denna resa var ju såklart fotbollsmatchen, men den var inte förrän på söndagen. Så nu hade vi möjlighet att uppleva staden och dess sevärdheter! Janne och Jocke hade båda varit här tidigare, och Janne var därför inte så peppad på någon sorts sightseeing med oss andra. Vi fokuserade därför på att ta oss till några av de mest sevärda platserna och hintade lite om att det säkert finns bra pubar längs med vägen, och då gick Janne med på att ta dessa långa promenader i staden.

Men något som är oerhört invecklat och svårt är att programmera om sin hjärna till den rådande vänstertrafiken. Bilarna kommer ju alltid från fel håll när man ska korsa en gata, och trots att det stod skrivet på marken framför oss att titta till höger istället för vänster så missade man detta och korsade gatorna med livet som insats.

Första platsen vi besökte var Piccadilly Circus, där jag fick en bra bild på de välkända reklamskyltarna och hade dessutom turen att få med en klassisk röd buss. Utöver detta så var inte platsen så intressant, det stod någon staty eller liknande där i mitten också men efter att ha tagit lite bilder så var det nog dags att dra vidare. Vi traskade vidare bort till Hyde Park och kollade in vad parken hade att erbjuda, vilket var typ träd och fina fåglar som man inte sett tidigare. Jag kan tänka mig att parken hade varit betydligt charmigare om vi hade haft lite bättre väder, men nu var det Janne smackade med munnen och hade i princip sugit in hela sin mustasch i käften, så sugen var han på en öl nu och det var väl lika bra att uppsöka en ny pub. Det är i alla fall något riktigt bra med London, att bra pubar finns det ta mig tusan överallt!

En riktigt het nyhet just där och då var ju att Apple snart skulle släppa sin första iPhone, något som Wrååken informerade oss om och hittade en monter där man kunde titta på den kommande supermobilen. Han var så fascinerad, en sådan skulle han bara köpa sen när den lanserades i Sverige! Vi andra var ju skeptiska och stod där och killgissade om vilka problem en sådan telefon kunde innebära, den hade ju enbart en knapp och bestod ju bara av en touchscreen. Nej den kan ju knappast hålla säkert länge trodde vi då, och med facit i handen så hade vi ju inte helt fel. För om det är något som iPhoneanvändare får erfara än idag så är det hur dåligt deras skärmar håller och hur lätt de spricker sönder. Men sak samma, de blev ju en succé och det var kul att ha fått se den innan den lanserades på den svenska marknaden här hemma.

Vi fortsatte att promenera runt och tog oss till Buckingham Palace, där var det många turister av någon anledning. Men några kungligheter såg vi inte till alls, däremot fick jag se de rödklädda vakterna med sina stora och svara huvudbonader som liknar pälsklädda bikupor. Det var förstås lite kul! Och det var ett ganska stort område med en mycket fin trädgård som låg belägen utanför, där hängde vi en stund eftersom vi ej blev insläppta på palatset av någon märklig anledning. Firmans pressavdelning måste ha missat att informera drottningen om att vi kommer på besök, så vi fick nöja oss med att titta in genom staketet.

Efter detta tog vi en kort sväng i det nu kyliga och lite blåsiga vädret ut till Nothing Hill, det är tydligen ett lite exklusivare och finare område. Det fanns dock inte mycket att se just här och jag letade efter den där blå dörren som är med i filmen men vi hittade aldrig den tyvärr, så vi fick åka vidare hem till hotellet.

Hur var maten i staden då? Jag vill säga att, nja den var sådär. Det finns verkligen massor av restauranger att välja på såklart och därför får man ta detta med en nypa salt. Men är man här ska man såklart äta Fish ‘n Chips, så det testade jag och tyvärr blev jag inte golvad av denna smakupplevelse. Det smakade fisk, helt logiskt och det är inte något jag tycker om särskilt mycket. Men tillbehören var goda! Utöver detta så serverades det engelsk frukost på hotellet varje morgon, och den var ju lite annorlunda måste jag säga. Mycket korvar och bönor har jag för mig att det var, och en del av detta var gott men inte allt. Såhär brukar det väl vara utomlands är min erfarenhet, speciellt här i Europa. Att frukostarna inte är det bästa man äter, speciellt inte runt medelhavet för där är det ju så mycket sötsaker som serveras till frukost. Sylt, nötkräm och söta bakverk. Nej jag tycker nog att vi i Sverige har fantastiska frukostar på våra hotell i jämförelse, och frukostarna som serverades på hotellet i Florida var också goda. Vem säger nej till donuts i olika smaker och en svag kopp kaffe liksom, haha!

Matchdag! Vi åkte tunnelbanan ut till Fulham för att ta del av lite engelsk fotbollskultur och vädret var lovande, solen tittade fram mellan molnen och inget regn i sikte. När vi klev av tunnelbanan hörde man sången från supportrarna eka nedför gatan, och lång fram såg vi ett gult av människor. Jag trodde först att de hade matchtröjor på sig, men det visade sig att alla dessa gulklädda personer var poliser eller ”bobbys” som de också kallas. På andra sidan poliserna såg vi supportrar sjunga högt och skandera ramsor, det var fullproppat med folk på den puben och då var det ju ingen idé för oss att slå oss ner där. Det tyckte även poliserna som började vinka bort oss från platsen, så vi fick leta upp ett lite lugnare supporterhak att ta en öl på innan matchen. Och efter att ha fått i sig den där matchölen så kunde vi nu bege oss mot arenan Craven Cottage i väntan på avspark.

Om vi ska prata lite om själva fotbollsmatchen också så var det Fulham som tog emot laget Portsmouth eller ”Pompey” som de också kallades, två mittenlag för dagen kanske men inte dåliga för den sakens skull. En italiensk landslagsstjärna vid namn Vincenzo Montella a.k.a ”det lilla flygplanet” spelade ju i Fulham vid detta tillfälle, en riktig måltjuv som jag sett spela många roliga matcher i Roma tillsammans med Francesco Totti på TV. Det fanns säkert andra bra spelare också men jag minns tyvärr inte namnen på dem idag, utan det var just Montella som var dagens stora stjärna om ni frågar mig. Vi hade platser på ena kortsidan och där var vi omgivna av väldigt hängivna supportrar kan jag lova er, de gapade och skrek hela matchen. Det var speciellt en man vi fascinerades av, han var propert klädd men jäklar vilket temperament han visade där i publiken. Han skällde ut domare, motspelare och även egna lagets spelare efter noter så fort något inte blev som han hade tänkt sig. Publiken i England är ju lite speciell, det fanns inte så mycket staket och liknande som höll supportrarna borta från planen egentligen utan det var enbart några vakter utplacerade här och där. De har tydligen ett övervakningssystem med kameror som fotar alla som går in på arenan eller liknande så om du ställer till med problem är sannolikheten troligen stor att de hittar dig och sedan portar dig från att få gå på fotboll ett bra tag framöver. Så det är bäst att man skärper sig! Matchen då, ja den slutade 1-1 om jag inte minns fel.

Vad hann vi mer med att göra i London då? Jo vi besökte självklart Big Ben och Westminster Abbey, så nu kunde man checka av dessa från sin ”bucket list” innan vi fortsatte vidare längs floden Themsen till Tower Bridge. Här passade vi på att gå in och kolla i ett av tornen och det var ganska intressant faktiskt, det tyckte dock inte Janne som förmodligen sett denna bro många gånger tidigare och nu ville vidare. Jag ville gärna stanna kvar och kika lite till men nu ville Janne VERKLIGEN gå så då fick vi andra hänga med om vi skulle hålla ihop.

Vi promenerade en hel del för att kunna se så mycket som möjligt, men efter att ha njutit av en god middag på kvällen så tänkte vi bara snabbt byta om på hotellrummet innan vi skulle vidare ut igen. Då hamnade vi på en häftig bar där hela miljön påminde om ett läskigt laboratorium, och det serverades shots i olika färger som man fick dricka ur ett provrör. Här var det många unga människor som samlats, gissningsvis studenter men de var alla väldigt pratglada och trevliga. Det måste jag säga att alla var här i London, alltså trevliga! Och de var alltid lika imponerade och tacksamma av att vi talade engelska, vilket inte var konstigt för oss alls men man undrar ju vad de har för syn på det svenska skolsystemet om de inte tror att vi skulle klara av det. Sak samma, vi stannade på denna bar ett tag men tillslut blev det väldigt högljutt och stimmigt så då beslutade vi oss för att gå vidare. Och precis när vi klivit ut genom dörren så ställde sig Janne och pekade…

– Här! Jag har alltid velat gå in där! Ropade han och pekade på baren i lokalen bredvid.

Jag är högst tveksam om han verkligen ”alltid” har velat gå dit, men det var ju han som betalade för all mat och dryck på denna resa så det var bara för oss andra att hänga på honom in där. Denna bar var mycket lugnare vill jag minnas, snudd på tråkig nästan i jämförelse med stället vi nyss kom ifrån. Så vi hängde inte kvar där särskilt länge, utan vinkade in två taxibilar som kunde ta oss till hotellet. Jag tycks ha valt rätt bil denna gången för när vi kom fram berättade de andra att Wrååken varit så dålig i magen att han förpestade hela bilresan till hotellet. Till och med chauffören muttrade något bakom ratten, fy skäms att hålla på och fisa i taxibilar på det viset. Usch!

På hotellet insåg vi att vi kanske borde ta en sista liten öl innan vi skulle sova, men Janne var sugen på whiskey och stod i baren och dividerade med bartendern.

– Single? Double? Yeah double! Jublade Janne när han kom tillbaka till vårt bord med sin ”dubbel whiskey”.

Vi satt och pratade en stund innan det var dags att sova, Jocke hade redan gått och lagt sig så nu skulle jag smyga in på hotellrummet som en ninja utan att väcka honom. Men eftersom jag var lite berusad och glad i vågen så, ja det gick sådär. Man kan säga att han vaknade, mer behöver vi inte nämna tycker jag…

Nästa dag som också var den sista dagen på denna resa, då hamnade vi på det stora varuhuset Harrods. Här har jag sett Mr Bean springa runt och shoppa loss på TV så det var en rolig upplevelse, men allt kändes väldigt dyrt så jag köpte ingenting. Det är inte direkt motsvarigheten till Ullared hemma i Sverige om vi säger så, utan här fick man betala ganska bra för grejerna.

Här träffade vi även en bekant person, det var en kompis till vår kollega Magush (han är flygrädd och valde att stanna hemma) dåvarande flickvän som jobbade i närheten. Så vi tog alla en gemensam fika, och på det caféet inträffade det samtidigt en möhippa…

Vi hade inget med dem att göra eller så, men det fanns en person i det sällskapet som drog blickarna till sig om jag ska uttrycka mig snällt. Hon hade bara ett väldigt speciellt utseende, inget hon kunde rå för alls men detta blev en stor snackis bland några av oss. Speciellt Wrååken var lite elakt road av det hela och skojade om att han skulle para ihop kvinnan med någon av oss andra, men det var ingen som nappade på denna idé utan vi drack upp vårt kaffe och fortsatte sedan vår resa vidare ut till flygplatsen. Man hinner med väldigt mycket under en weekend i London, och jag gillade verkligen staden. Även om de flesta byggnaderna var tegelbruna och lite enformigt tråkiga så uppskattade jag alla de trevliga människorna här, och det finns massor att både se och uppleva. Så jag vill definitivt åka tillbaka igen, men jag har inte hunnit med det hittills så vi får helt enkelt se när det blir av. Tack för att ni läser, hoppas jag kunde inspirera er till en resa till London. Ha d biff!

RESANS JERKER kan bara gå till Wrååken. Slut på meddelandet.

Hoppas att ni alla har haft en riktigt fin Valborg och njutit av helgen som varit, det var lite härligt att ha en extra dag ledigt (1 maj). Något som verkligen behövdes efter fredagens stora upplevelse!

Som rubriken lyder så har jag varit på konsert, dock inte på självaste Valborgsmässoafton utan i fredags med en annan typ av eld och hisnande spektakel. Så mina vänner och jag samlades i anslutning till Globen där vi tog oss en konsertdrink innan vi senare skulle ta del av konserten med Sabaton som varit uppskjuten i över ett års tid på grund av pandemin. Ni kanske minns min STORA besvikelse förra året i april när jag trodde att konserten enbart flyttades fram i drygt en månad, och när jag kom hem från jobbet och var så galet peppad på att få åka in till stan och njuta av konserten. Men då blev informerad om att konserten flyttades fram ett helt år, och då gick ju vaniljdrömmarna i kras kan man lugnt säga…

Men nu var dagen äntligen här! Jag mötte först upp Jocke i Gullmarsplan, sedan promenerade vi upp till Globenområdet och där letade vi upp Mogge som redan var på plats med ett gäng kamrater från sitt jobb. Jag blev glad när jag såg att det stod en tallrik med pasta framför honom och en halvdrucken öl, då vet man att han kommer att hålla sig alert ett par timmar till innan han blir överförfriskad. Så vi slog oss ner vid deras bord och så hälsade vi på hans arbetskamrat som jag träffade när Mogge flyttade tidigare förra veckan (ett tisdagsäventyr), samt hans bror som också var på plats. Sedan dök Marcus upp med sin stela rygg och kort därefter hördes en bekant röst inifrån baren, det var Tommy som nu dök upp med tre stora öl i famnen som han vänligt delade med sig av till oss andra. Det visade sig att han bor i samma trappuppgång som brodern till Mogges arbetskamrat, så de hade tydligen träffats tidigare och burit sängar tillsammans eller något liknande. Haha!

Efter att ha druckit en öl och den där drinken så förflyttade vi oss in i Globen istället, alla kom förbi vakterna utan problem och den mest rakryggade genom entrékontrollen var såklart Marcus med sitt ryggskott. Och det man har lärt sig genom åren är att man måste ta sig in på arenan innan någon av oss blir för onykter, då kan man få vända i dörren. Nu är vi ju vuxna och dricker aldrig för mycket så det händer ju typ aldrig längre. Men när vi väl kom in så var några av oss väldigt hungriga, och jag kom ju ihåg att man kan beställa goda hamburgare på en av barerna. Så vi gick dit med bestämda steg och ställde oss ganska bredbenta vid bardisken och ropade hamburgare till folket, och varsin öl! När vi betalat blev vi hänvisade till en lucka i väggen bakom oss där maten serverades, men personalen där hade inga hamburgare utan skickade tillbaka oss till bardisken igen. Då kom det fram att de inte alls hade några hamburgare där den kvällen, trots att vi betalat för detta. Märkligt kan tyckas, men då erbjöds vi kebab istället för det kunde man få köpa där. Inte lika gott enligt mig men vi fick påsar med chips som plåster på såren och då mådde jag genast som en kung igen. Medan vi åt vår kebab så hörde vi förbanden avlösa varandra, först ut var monstergruppen Lordi som de flesta känner igen. De lät ungefär likadant som när de vann Eurovision Song Contest 2006 med låten ”Hard Rock Hallelujah” och såg lika läskiga ut fortfarande. Och efter dem så gjorde ett för mig nytt band entré, de heter Babymetal och verkade vara en grupp hårdrockande tjejer vilket är ganska ovanligt inom genren.

Men de lät helt okej tycker jag, även om jag inte lyssnade så noga eftersom de spelade samtidigt som vi förflyttade oss till en annan bar. Där hittade vi Mogges jobbarkompis igen, och efter en stund kom även hans bror promenerandes till baren med en enorm kartong popcorn som han glatt delade med sig utav. Dessa smaskade vi oss samtidigt som vi beundrade en av vakterna som fick ta en lång diskussion med en ganska överförfriskad kille som hemskt gärna vill komma in på baren, men det slutade lugnt och han ställde sig istället vid en pelare en bit bort. Där stod han ropade att han tyckte världen var orättvis och frågade högt vakten varför andra fick komma in på baren men inte han. Anledningen var glasklar tyckte vi och skrattade åt det hela, men nu var tiden snart slagen för Sabaton att göra entré på scenen så vi svepte våra glas och knallade ner till ståplatssektionen där vi hade våra platser. Eftersom vi hade en situation vi valde att kalla ”man down” där Marcus med sin raka rygg behövde stöttning, så lokaliserade vi snabbt en bar där vi kunde hänga och samtidigt ha bra flöde av dryckestillförseln. Nu var det dags, ljuset dämpades och till låten ”Ghost Division” dundrade de igång kvällens show!

Hjälp vilken ljudkuliss det var där inne i Globen! Trummorna smattrade så högt att det vibrerade i bröstkorgen medan sångaren Joakim sprang fram och tillbaka över scenen i ett försök att få igång publiken som redan hoppade för fullt. Och helt otippat följdes första låten upp med en av mina favoriter… Bismarck!

Vi blev alla lite tagna av de geniala valen av öppningslåtar, och mitt i vår diskussion så drog de igång låten ”Carolus Rex”. Jag tror fasen att hela globen var i extas då, alla sjöng med och draget där inne var verkligen på topp!

Aldrig har jag varit med om att ett band öppnat en konsert på detta vis där flera av deras absolut största hits rivs av direkt, men det var ju helt genialt enligt mitt tycke istället för att spara dem till slutet av showen som många andra gör. Resten av konserten var riktigt bra även om lugnare låtar smög sig in under kvällen, men det skapar också en härlig allsång bland publiken som ger en gåshud. Mina stämband var sig inte lika alls efteråt och jag tappade rösten där någonstans i början av deras gig, men det var det värt för konserten var fasen den bästa jag sett dem framföra hittills. Wow!

Detta band skrivs det om ganska ofta och mycket beroende på att deras musik handlar om historiska händelser som speglar krigets baksidor men även hjältemod som uppoffrande soldater blivit ihågkomna för än idag. Sabaton är ett speciellt rockband för många, men jag fullkomligen älskar deras musik och tycker att de är så otroligt bra live. Det är kul att vi har en svensk rockgrupp av denna kaliber som levererar år efter år, samt turnerar över hela världen och som bara blir mer och mer populära ju fler som upptäcker dem. Stort tack för en underbar konsert och tack kära vänner för en oförglömlig afton i april 2023!

När jag kom hem på natten så smög jag försiktigt in genom ytterdörren, eller ja så försiktigt det bara går när man är halvt döv och med lite alkohol i kroppen efter en riktigt bra rockkonsert. Men innanför dörren blev jag direkt utskälld av hunden GW som kom framrusande, jag trodde att han låg och sov hos Linda men tydligen var hon uppe på en kisspaus mitt i natten. Så vi morsade snabbt på varandra innan hon gick och lade sig igen, men jag var inte riktigt benägen att somna så jag åt lite chips och kollade på TV en stund. Sedan gjorde jag det alla förväntade sig, däckade där på soffan…

Nästa morgon vill man ju inte visa hur svag man är efter en kväll på stan (en åldersgrej) så jag gick upp tidigt när Linda och GW tog morgonpromenaden, och när de kom tillbaka hade jag kaffet klart. Jag var så jäkla trött, och sinnet var så blurrigt fortfarande att jag inte hade kontroll på något alls egentligen. Men jag spelade cool och tror att ingen märkte något, kort därefter vaknade barnen en efter en och nu ville alla ha frukost.

– Jimmy fixar!

Så ropade jag och famlade mig vidare ut i köket, allt för att ingen skulle upptäcka hur pass seg jag egentligen var denna morgon. Men efter frukosten var jag så trött, och senare på eftermiddagen behövde jag verkligen vila lite för att ta igen mig. Det är bara att inse att man inte är 20år längre och att man numera blir mer påverkad av en utekväll än tidigare, men som tur är så är jag inte ute så ofta utan värdesätter en pigg morgondag väldigt mycket.

Resten av helgen gick allt mycket bättre, Nova hade bjudit några kompisar på kalas under söndagen och bokat in detta på Laserdome. De hade väldigt roligt och eftersom det var Valborg så var nästan inga andra där, så de hade i stort sett hela stället för sig själva. Efteråt var de alla väldigt nöjda och glada, mest Nova tror jag som äntligen fick ha sitt efterlängtade kalas. En av hennes kompisar fick åka med dem hem till Värmdö där de skulle hänga vid kvällens brasa nere på Sjöliden, och jag åkte tillbaka hem igen och hade en skön kväll med Linda och GW vovven. Hoppas att ni alla hade en riktigt fin helg!

Rent sportmässigt kunde det ha blivit en roligare söndag, först spelade Djurgården en fotbollsmatch borta mot Degerfors som tyvärr inte gick bra alls. Det blev förlust och som tur var så hände detta när jag var på Novas kalas så jag slapp ju se eländet, men senare på kvällen så var det den sista och avgörande finalmatchen i hockeyn mot Modo som vi följde noga hemma i soffan. Vinnaren skulle ta klivet upp till SHL igen och det blev tyvärr Modo som enkelt vann mot Djurgården och därmed säkrade en plats i högstaligan nästa år. Lite tråkigt är det, men de får göra ett nytt försök nästa år igen. Bättre lycka nästa år och bra kämpat ändå måste jag säga.

Ja men hörni, jag glömde ju berätta om något fint som har hänt. Eller det började inte med något fint alls, jag upptäckte fula repor på ena sidan av min bil som jag inte fick bort själv. Utan då lämnade jag in bilen i hopp om att de skulle kunna få bort de fula reporna, det blev en helrekond med andra ord och reporna försvann helt och hållet. De motortvättade även bilen och gjorde rent hela insidan, ja till och med innanför tanklocket hade de putsat rent. Jag har nog aldrig sett bilen så ren och fin tidigare, och den doftade riktigt ljuvligt invändigt. Men mest av allt var jag glad att de kunde få bort reporna på bilen, det såg verkligen inte roligt ut alls men nu är alla repor borta igen. Så himla fin, älskar min bil!

Nu har både barnen och hund åkt med bilen sedan dess så invändigt var det som att återgå till ruta ett igen, med tillhörande hundhår och sand i baksätet. Haha, så den glädjen blev inte långvarig men så är det när man är en stor och livlig familj. Jag får väl göra rent bilen nästa år igen i värsta fall, det är inte värre än så. Men ni ska alla ha ett stort tack för att ni läser, sköt om er nu allihop. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till den berusade killen utanför baren i Globen, han kunde inte förstå varför ”hela världen” var emot honom när han bara ville komma in på baren och dricka lite mer öl. Trots att han garanterat mådde bäst utav att inte dricka mer den kvällen, men det är inte alltid så lätt att förklara så all cred till vakten som tålmodigt förklarade detta om och om igen. Detta till vår glädje som hade väldigt kul åt hela situationen, skål!

Nu ska jag ta er tillbaka långt bak i tiden på en resa genom Europa! Eller ja inte så långt tillbaka i tiden utan jag tror det var sommaren 2000, och någon längre resa genom Europa blev det inte heller för den delen…

Jag var 20år ung och redo att ge mig ut i den stora världen, och jag var åter tillbaka på ICA-butiken där jag jobbade efter att ha muckat från lumpen. Där började jag tillsammans med mina två arbetskollegor Mogge och Pelle att planera för att genomföra en stor bilresa genom Europa. Och eftersom Sverige var med i EU numera så förstod vi det som att då behöver man heller inte använda sig av ett pass längre, utan det skulle räcka med ett internationellt ID-kort eller körkort för att få passera gränserna in till andra EU-länder. Fasen så smidigt! Vi blickade mot Danmark och den nybyggda Öresundsbron, för att sedan köra vidare ner mot Tyskland och kanske bort mot Belgien och Nederländerna. Eller varför inte Polen, eller ännu längre söderut mot Schweiz och Österrike innan vi tillslut skulle hamna i soliga Italien. Wow! Vilken resa detta skulle kunna bli tänkte vi och tog ledigt från jobbet alla tre, sedan fick vi låna min kära vän Tommys fina röda Volvo 740 för att ge oss ut på vår minnesvärda resa. Europa här kommer vi!

Vårt första stopp blev McDonalds i Norrköping, ja men man blir ju hungrig av att upptäcka världen. Jag minns att vi satt utomhus och åt vår hamburgare samtidigt som vi sneglade mot horisonten, där framme låg det… kontinenten Europa… Men även en annan hamburgerrestaurang ca 100 meter längre bort som jag tror heter McOrvars, detta fick oss att skratta en hel del men efter att vi ätit oss mätta så fortsatte vi vår bilresa mot Danmark.

Efter kanske en halvtimme eller så hade vi nått Malmö, haha! Nej så snabbt går det inte att köra från Norrköping till Malmö, men med Mogge bakom ratten så gick det undan kan jag lova. Vi tog en kort bensträckare när vi var framme vid Öresundsbron, det var häftigt att se denna bro på riktigt och först då insåg man ju hur stor den faktiskt är. Vi hade ju bara sett och hört om detta brobygge på TV i flera år, nu var vi äntligen där och på andra sidan väntade Danmark. Vi visste inte riktigt vart vi skulle sova för natten, men det fick lösa sig. Vi hoppade in i bilen igen och körde över bron, och gränskontrollen gick ju supersmidigt. De kollade knappt något alls utan släppte glatt in oss i grannlandet.

– Öih uhe jae Denmark ja vilkomen.

Ja inte riktigt så men något liknande sa gränspolisen och jag vet faktiskt inte hur man stavar på danska, det är ett svårt språk både när det gäller text och tal. Det fick vi erfara flera gånger under denna resa, inte minst när vi stannade till i Köpenhamn.

Vi strosade runt på gatorna där ett tag och njöt av det fina vädret, fasen vilken mysig stad detta är egentligen. Trevliga människor och bra shopping, jag har ju som tradition att köpa en fotbollströja i varje land eller stad jag besöker utanför Sverige och hittade här en fin matchtröja med namnet Laudrup på ryggen. En av de största stjärnorna inom dansk fotboll genom tiderna, den var ett självklart köp! Men när man shoppar och framför allt rör på sig så blir man hungrig, och trots att vi åt lunch på McDonalds så beslutade vi oss för att äta vår middag där också. Och nu kommer ett av mina bästa minnen från denna resa, Mogge ska beställa mat och killen bakom disken frågar vad han vill ha att dricka…

– Cola utan is. Svarar Mogge.

Killen stirrar på honom och rör inte en min, så Mogge upprepar sitt svar och blir lite internationell.

– Cola, utan is… No ice!

En tjej som hjälper killen i kassan att plocka ihop beställningen stannar upp och tittar även hon väldigt frågande på Mogge, som nu nästan bokstaverar sin beställning på engelska för dem i kassan.

– COLA! NO ICE!

De tittar på varandra och plockar ihop beställningen, Mogge förstod inte vad som är så svårt att förstå utan vänder sig mot mig i kön bredvid och skrattar åt det hela. Hur kan de inte fatta vad han menar säger han till mig, sedan får han sin mat och går och sätter sig. När jag kommer till bordet så berättar Mogge för Pelle vad som hände i kassan, och ser samtidigt att det är is i colan i alla fall.

– Men vad fan, alltså jag orkar inte. Hur svårt ska det vara att inte hälla i någon is? Muttrade han men drack sin cola med is ändå.

När vi sitter där och äter så noterar vi något intressant på en av reklamtavlorna inne i restaurangen, där det visar sig att ”ice” inte betyder is på danska utan tydligen något helt annat…

– Cola utan glass, UTAN GLASS! Vad är det ni inte förstår? Hahaha! Mogge alltså, som vi älskar honom och vi förstår nu varför de som arbetade på McDonalds tyckte han var konstig när han ville beställa cola utan glass. Detta hade vi roligt åt ett bra tag och ibland kommer detta härliga minne tillbaka än idag, och jag minns även att han vid detta tillfälle berättade att han själv tycker att hans engelska är så dålig och nämnde en därför en liknande händelse där det engelska språket fallerade en aning. Det skedde en gång när han var yngre och reste med sin familj utomlands, då skulle han be om ett sugrör till sin dricka på restaurangen men kunde ej komma på vad sugrör heter på engelska. Vi vet nu att det inte heter ”sucktion pipe” i alla fall, och hans syster fick hoppa in och rädda situationen den gången…

När vi strosat runt i Köpenhamn ett tag så insåg vi att det snart var kväll och att vi faktiskt behövde någonstans att sova för natten. Så vi körde vidare och hittade en camping vi tyckte verkade bra att övernatta på, så där parkerade vi och slog upp vårt fina tält. Sedan kom vi på att i Danmark kan man ju köpa starköl i vanliga affärer! Så inspirerade av denna storslagna nyhet letade vi upp en liten butik där inne på campingen, och mycket riktigt… Där sålde de starköl! Ganska billigt var det också, men vi förstod tyvärr inte alls vad mannen i kassan sade att allt kostade.

– Deh bliäh overhuöva og en fjärs.

Detta sade oss tyvärr ingenting, men vi såg en liten display med siffror på som vi antog var summan av det vi ville köpa. Då lade vi fram alla möjliga danska mynt och sedlar tills han såg hyffsat nöjd ut, sedan tog vi med oss ett gäng flaskor öl och några rör med Pringles till en liten lokal i närheten där det fanns ett biljardbord. Där hängde vi ett tag men jag kan inte påstå att det var något bra drag på denna campingen, så efter någon timme eller så gick vi tillbaka till vårt tält och sov för natten.

Nästa morgon var det dags att åka vidare ut i Europa, så vi vaknade tidigt och packade ihop oss för att snabbt komma iväg. Det fanns inget vi kunde köpa att äta inne på campingen så på vägen till Tyskland stannade vi till i en liten by där vi hittade ett mindre café, här åt vi troligen Danmarks godaste macka. Den var så otroligt god, tyvärr minns jag inte mycket av vad som var på mackan men kommer ihåg att den smakade ljuvligt och att vi alla blev proppmätta. Och sista biten fram till den Tyska gränsen fortsatte vi spekulera högt i bilen i vart vi skulle åka vidare, men första anhalten skulle definitivt bli ett ölstopp och sedan var siktet inställt på Berlin. Och därifrån var vi ännu inte helt överens om vi skulle köra västerut mot Belgien, Nederländerna och Frankrike eller om vi skulle korsa alperna och ta sikte på Italien. Det var i alla fall tre jäkligt upphetsade och peppade killar i den röda Volvon som rullade fram till gränskontrollen på väg E45!

Det var en bra mycket större kontrollplats här än vad det var mellan Sverige och Danmark, men det såg ut att rulla på minst lika smidigt och snart var det vår tur att passera gränsen.

– Passports! Ropade gränspolisen in i vår bil.

Pass? Men vi hade inga pass med oss, det skulle man ju inte behöva nu när vi gått med i den Europeiska Unionen. Utan då skulle det ju räcka med våra körkort som ID-handling, något Mogge försökte förklara på sin bästa engelska för polisen.

– But we are in the United Nations now and do not need any passport, right?

Polisen tittade förvånat på honom, kanske för att Mogge av misstag råkade säga The United Nations (FN) istället för The European Union (EU) vilket inte hjälpte oss i denna situationen alls.

– No passports! No Germany! Sade polisen och pekade att vi skulle vända bilen och köra tillbaka till Danmark.

Vad fasen, så här skulle det ju inte gå till! Nu spricker ju allt om vi inte kommer vidare, men då slog vi våra kloka huvuden samman och med kartans hjälp hittade vi vad vi trodde var en smitväg in i Tyskland via en mindre väg. Vi kör dit och testar! Det var inte långt bort alls och med Mogge bakom ratten var vi som sagt snabbt på plats. Det var en liten och krokig väg, men där framme kunde vi tillslut skymta vad som liknade en liten kiosk bredvid vägen som vaktades av en eller två poliser. När vi kom fram vinkade de att vi kunde köra vidare och jublet i bilen gick inte av för hackor kan jag säga, vi visualiserade om hur vi satt på stora torg där ölfester utspelade sig och sjöng högt med armarna i krok och en kall ölkittel i varje näve. Nu var vi äntligen inne i Tyskland och vårt äventyr kunde fortsätta enligt planerna! Trodde vi, för bara några hundra meter längre fram kom en ny liten kiosk vaktade av poliser och här blev vi stannade igen.

– Passports! Ropade gränspolisen och ville se våra pass.

Pelle tog nu till ord och försökte förklara det Mogge inte lyckades lika bra med vid första gränskontrollen, men inte ens hans felfria engelska lyckades övertala poliserna att släppa in oss i Tyskland. Bittert fick vi vända om och med låga motorvarv återvända till Danmark igen…

Detta var en sorglig stund för oss alla tre, skulle vårt äventyr redan ta slut. Här och nu, i Danmark? Nej vi kunde fasen inte acceptera detta, men chanserna att ta oss vidare ut i Europa minskade ju plötsligt drastiskt. Istället bestämde vi oss för att göra det bästa av situationen och körde vidare genom Danmark upp till Århus och sedan Ålborg, men inget av dessa städer var tyvärr särskilt festliga. Istället tog vi sikte på Sverige igen, och bokade därför in oss på nattfärjan från Fredrikshamn över till Göteborg.

Det var en ganska liten färja och ingen partykryssning om man nu hade hoppats på det, istället fokuserade vi på att sova ut ordentligt i hyttens sängar. Nästa morgon åt vi frukost på båten och kunde se hur den sakta närmade sig Göteborgs hamn, vädret var i alla fall bra denna morgon och man måste fokusera på det positiva när saker och ting inte riktigt gått som man har tänkt sig. När vi lagt till i hamnen så hoppade vi in i den röda Volvon och körde in till city, det var ju nära och bra så vi parkerade bilen och knallade sedan runt på Avenyn. Vi var alla lite novisa i denna stad och visste inte riktigt vad vi skulle hitta på för skoj, men Liseberg kände vi alla till så dit drog vi för att roa oss denna eftermiddag vilket skulle bli kul!

Här var det fullt av glada människor och skrikande småbarn, vilken härlig nöjespark! Vi gick runt och tittade oss omkring en stund innan det var dags att käka lunch, och detta är mitt minne från lunchen på Liseberg: Primärt dyrt!

Men sak samma, vi hade ju roligt i alla fall och testade en del åkattraktioner som var jäkligt roliga. Jag gillar ju karuseller och sådana saker, det har jag alltid gjort. Men efter några timmar var vi ju typ klara med Liseberg, allt gick ju så smidigt och snabbt där inne när man bara har sig själva att underhålla. Vi lade oss på en gräsplätt inne i parken och funderade på vad vi skulle göra härnäst, klockan var ju inte mycket alls eftersom vi varit uppe så tidigt. Tillslut landade vi i att vi skulle gå på bio och sedan käka nåt innan vi skulle vidare ut på någon nattklubb senare på kvällen. Sagt och gjort! Vi bokade varsin biljett till sommarens storfilm ”Mission Impossible 2” och skulle nu bara hitta till biografen, men det var enklare sagt än gjort. På denna tid fanns inga GPS:er eller liknande utan vi försökte leta oss fram med hjälp av vår karta, men den där biografen var oerhört svår att finna. Vi stannade några ungdomar och frågade om vägen, men de hörde väl att vi var från Stockholm och skickade oss helt i fel riktning för att jäklas. Detta var inte uppskattat alls och nu började tyvärr ett förakt mot göteborgarna att sakta växa fram hos oss. När vi tillslut hittade fram så kunde vi njuta av filmen, som jag personligen tycker är den absolut bästa i hela filmserien.

Efter att filmen var slut så lämnade vi bion och kastade i oss en enkel middag, nu började klockan närma sig tio på kvällen och man hörde musiken dunka på uteserveringar. Nu jäklar skulle vi ha kul, det var allas inställning i sällskapet! Vi gick runt mellan några olika ställen men hamnade till slut på en mindre rockklubb där det var riktigt bra drag och roliga människor. Här spenderade vi resten av vår kväll och hade riktigt skoj, och med tanke på att stället var litet så blev det också väldigt varmt inomhus. Så när jag var ute en sväng på gatan för att få lite luft så hittade jag en gammal lumparkompis, Fond! Ja han heter faktiskt så i efternamn, han var på nattklubben intill och hade precis lika kul som oss andra. Vi utbytte några gamla minnen och ryggdunkar innan vi sedan skildes åt och återgick till våra sällskap igen.

Denna kvällen blev lång och Mogge han blev så himla full, haha! Okej jag blev också otroligt onykter, men kul hade vi i alla fall och Pelle den nyktra stackaren skulle ju köra oss vidare på natten för att hitta en camping att övernatta på där vi kunde slå upp vårt tält. Ingen visste vart vi skulle eller vart det fanns någon camping, men det gjorde inte Mogge eller mig något för vi tjoade och hade skitkul i bilen ändå. Pelle lyckades ändå på något vis hitta en camping mitt i natten, men den var ju såklart stängd och bommen var nedfälld vid infarten. Då kom en väktare fram och hjälpte oss in, så nu tyckte vi om göteborgarna igen. Det svänger snabbt här så häng med nu! Han sa att vi skulle köra in och parkera på en ledig gräsplätt, sedan kunde vi anmäla oss och betala när de öppnade på morgonen. Sagt och gjort, vi körde in och försökte slå upp vårt tält så tyst vi kunde där mitt i nattens mörker. Det gick sådär, Mogge och jag var ju inte dugliga till någonting alls utan ramlade mest runt där på gräset med varsin tältpinne i handen. Då fick vi den briljanta idén att Pelle kunde slå upp tältet själv eftersom han var den nyktra av oss, så Mogge och jag kröp in i tältet som mest liknade en stor tygpåse där på marken. Väl inne i denna tygpåse så höll vi upp våra tältpinnar för att hjälpa Pelle få klart det sista (det vill säga typ allt), vi skrattade så jäkla mycket och kände att vi bidrog massor till denna gemensamma uppgift. Efter mycket om och men lyckades Pelle på något mirakulöst vis få ihop tältet med oss två liggandes där inne, och alla kunde sova för natten.

Nästa morgon vaknade vi av att vi hörde folk utanför tältet gå och muttra saker som ”idioter” och ”jäkla dumskallar”, vi tittade nyvaket på varandra inne i tältet och frågade oss vad fasen som hände under natten egentligen. Inte hade vi väl varit så högljudda att vi störde de andra? Vi började få minnesbilder av vad som hände där på natten när vi skrattade åt våra försök att hjälpa Pelle få upp tältet alldeles ensam. Okej, vi kanske hördes mer än vad som var lämpligt så sent på natten insåg vi då och började sakta plocka ihop våra saker inne i tältet. Sedan stack Pelle ut huvudet för att se om kusten var klar eller om det fortfarande stod en massa människor utanför som var arga.

– Haha, grabbar… Ni måste komma ut och se detta. Sa Pelle och klättrade ut ur tältet.

Vi andra följde efter och synen som mötte oss var inte rolig, det visade sig att vi hade parkerat bilen mitt i ett stort blomsterarrangemang i mitten av vad som liknade en liten rondell inne på campingen. Och dessutom slagit upp vårt tält mitt i allt detta! Så okej, lite roligt var det nog faktiskt. Inte undra på att alla förbipasserande var upprörda och kallade oss för fula saker, vi skämdes en aning och beslutade att det nog var bäst att snabbt packa ihop allt innan fler skulle se oss. Sedan körde vi undan bilen fort som tusan och passade på att duscha av oss inne på campingen, därefter åkte vi genast därifrån utan att lämna några spår efter oss. Förutom hjulspåren och alla döda blommor i blomsterarrangemanget då förstås…

När vi lämnat brottsplatsen så åkte vi tillbaka in till Göteborg för att äta frukost, vädret var inte lika trevlig denna dag så vi funderade på om vi kanske skulle åka vidare. Frågan var ju bara vart, skulle vi ta oss norrut eller inåt landet. Vi bestämde oss för att börja åka inåt landet och stannade till i Örebro, där gick vi runt och såg oss omkring för att se vad staden hade att erbjuda. Vilket inte var så mycket, det är en fin stad men så mycket att göra verkade det tyvärr inte finnas. Vi hittade dock reklam för ett uteställe som hade någon typ av fest samma kväll, så vi tänkte att vi stannar och kollar vad det är för kul som ska hända där. Vi var dock först på plats när de öppnade, men vi var ju tidiga och uttråkade så vi förväntade oss inget annat. Vi beställde in lite öl och chillade där vi satt i väntan på att fler skulle dyka upp, och undrade vad som skulle hända där senare på kvällen. Efter ett tag kom det ett gäng tjejer in som slog sig ner vid bordet bredvid oss, och direkt efter det anslöt en man som jag vill påstå var extremt gay. Det kanske är fel att uttrycka sig så men han hade kort kjol på sig, handväska och var uppsminkad till tusen. Vilket inte var några problem för vår del, men sällskapet verkade inte så intresserade av att umgås med oss andra så vi satt kvar och inväntade resten av folket som skulle komma dit den kvällen. Men det visade sig att detta tydligen var en arrangerad fest för homosexuella som hade någon sorts storslagen gayafton där denna kvällen, och då kände vi att vi kanske inte hade kommit rätt. Det skulle säkert vara kul att stanna kvar men detta verkade nästan vara en större privat fest fick man känslan av, så då lämnade vi Örebro mitt i natten och åkte därifrån.

Lite bittra var vi men framför allt Mogge var riktigt less efter att kvällen inte alls blivit så som han hade tänkt sig, han ville åka hem. Till Stockholm!

– Nu saknar jag min tjej och vill bara åka hem. Sa han uppgivet i bilen.

Vi kände att det kanske var lika bra trots allt, resan blev inte riktigt som vi tänkt oss men har haft en rolig och minnesvärd resa ändå. Vi korsade inte Alpernas höga berg eller fick möjlighet att spexa på en solig strand i Italien med gelato rinnande längs våra händer, utan där på en gaybar i Örebro slutade alltså vårt europaäventyr för denna gången. Vi sparade norrland för framtida äventyr istället och Mogge satte kursen hem mot stan igen, och Pelle spelade sin nyköpta CD med Deep Purple på repeat hela hemresan. Tidigt på morgonen innan solen gått upp rullade den röda Volvon in på min gata hemma i Brandbergen och jag klev med seg kropp ut ur bilen. Detta var slutet på vår europaresa, så jag tog min väska och fina fotbollströja med mig in och landade trött på min säng. Borta bra men hemma bäst, hem ljuva hem…

RESANS JERKER går till ungdomarna i Göteborg som lurade bort oss i vårt sökande efter biografen. De höll på att starta ett förakt mot göteborgare som de inte förtjänar, Göteborg är en underbar stad och de flesta jag träffat där sedan dess har ju varit kanonmänniskor! Så inget förakt mot göteborgare när de är så trevliga, dessutom heter nästan alla killar Glenn och de flesta som bor där luktar fisk har jag hört… Hihi!

Hej, jag är Jimmy Hanell. Och välkommen till ett nytt avsnitt av, Jimmy Hanell presenterar Smalltalk – Episode VII.

Varmt välkomna tillbaka, sist jag skrev här så trodde jag nog att det skulle bli mitt sista inlägg gällande ”Smalltalk”. Det var i juli 2021, vilket innebär att det var snart två år sedan och barnen pratar ju numera så pass bra rent grammatiskt att det sällan blir några roliga fel när det gäller uttal och liknande. Men! Jag har lyckats samlat på mig några ytterligare fraser sedan sist och kommer att låta er ta del av detta här nu direkt!

Första roliga frasen eller ordet är något som jag känner igen från min egen barndom, men detta har även barnen anammat detta här hemma under en kortare period när de var små… Blätteblask!

– Åh kan vi inte få något litet som är godis, snälla bara en sån där blätteblask?

Jag tror att det var min lillebror Tommy som brukade säga samma sak eller kanske ”tablask” när vi var små, men nu var det Freja som sladdade lite på bokstäverna och uttryckte sig på detta sätt om ordet tablettask. Ni vet de där små askarna med godis som man älskade när man var liten! Det kunde ju göra ens dag om någon räckte över en liten blätteblask bara sådär, och än idag så smakar de ju faktiskt riktigt mumsigt så jag förstår att barnen gillar dessa.

Nästa ord var det ingen mindre än vår lilla Nova som uttryckte i sin frustration på sin storasyster Freja när de började bli lite osams, då Freja ganska högt och bestämt sade vad hon tyckte. Nova gillade inte alls hennes ton, för tydligen hade hon precis blivit utsatt för… Skället!

– Du behöver inte bli så arg och göra skället på mig, jag gillar inte skället!

Nova ville inte bli utskälld helt enkelt, och tappade väl bort bokstaveringen en aning när hon bestämt ville markera att man gör minsann inte skället mot henne. Detta var dock en engångsföreteelse för jag hörde aldrig henne eller någon annan av barnen uttrycka just skället i den bemärkelsen fler gånger. Men jag är glad att jag snappade upp detta för det är ju lite kul ändå!

En annan rolig sak som vi kom in på var när Freja skulle berätta om en situation som uppstod när hon skulle duscha, då hon fick lite problem med… Kapellet/skafferiet!

– När jag skulle dra för kapellet, eller nej… vad heter det? Skafferiet! Nej jag minns inte…

Pinnen man drar i när man ska öppna och stänga vårt draperi i duschen lossnade och tydligen blev hon lite ställd av detta, och kunde helt enkelt inte dra för kapellet eller skafferiet. Men hon var så uppspelt när hon återberättade detta för alla vid middagsbordet att hon kallade duschdraperiet både för kapellet och skafferiet, men hon förstod att det var fel och skrattade bara. Och när hon kom på att det var draperi hon menade så fortsatte hon bara skratta ännu mer så att skrattet det smittade av sig på resten av familjen som satt samlade där runt bordet, den lilla busungen.

Här kommer dagens sista uttryck, och det är egentligen ingen felsägning utan mer en väldigt konstig förkortning för ett av deras favoritspel… Forre!

– Ska vi kolla om det är någon som vill spela Forre med oss? Pappa kan vi få köpa V-bucks till Forre?

Detta hör man av twinsen väldigt ofta numera, och spelat de syftar på när de säger Forre är såklart braksuccén Fortnite. Ett spel som går ut på att jaga varandra i lag på någon sorts låtsas ö där man ska klara sig så länge utan att bli skjuten av sina motståndare. Och det är väl det mest kända spelet just nu, för alla verkar ha hört talas om detta (utom möjligen min kära far då). Men nu när de blivit rutinerade ”gamers” så har de slutat säga att de ska spela Fortnite utan då florerar istället uttrycket Forre flitigt här hemma.

Som jag skrev i inledningen av detta inlägg så är ju barnen så pass stora numera att det inte sägs fel eller blir lika tokiga saker längre, så därför kan detta mycket väl vara det sista inlägget av ”Smalltalk”. Jag har förvisso trott det tidigare också och ändå kunde jag få ihop detta inlägg, så vi kan väl hoppas på det bästa att det faktiskt blir fler minnesvärda ord att presentera här. Det har sin charm att de är så snuddande nära på att säga rätt men att det blir någon bokstav som hamnar lite fel, och plötsligt har vi ett minne för livet tack vare detta. Men tills vi hörs igen, stort tack för att ni läser. Ha d biff!

DAGENS JERKER går väl till Henke kan jag tycka, han kan inte heller prata eller uppföra sig för den delen så då får man utmärkelsen här som ett brev på posten. Han blir säkert gråhårig av allt grubblande kring detta, men så får det vara. Tjoflöjt!

Så vad händer i sommar då, jo planeringen pågår för fullt och det nalkas både festliga och roliga upplevelser! Linda och jag ska nämligen få ta del av flera intressanta och roliga händelser som är inbokade i sommar och senare i höst, så det blir kul att ha dessa händelser att se fram emot!

I veckan fick jag nämligen en tidig födelsedagspresent av Linda, där hon bokat boende uppe i Tänndalen med tillhörande konsertbiljetter till ”Weeping Willows” som ska uppträda där på fjället. Jag har aldrig varit i Tänndalen tidigare men tror att det ligger uppåt en bit ganska nära gränsen till Norge, och jag tycker att våra svenska fjäll är helt underbara på sommaren! Naturen och miljön ska vara helt underbar, där finns tydligen ett fint vattenfall och en lagun med fjällvatten där man troligen kan nakenbada och kasta macka på vattnet. Plupp!

Vad jag förstår så ska Linda och jag bo i en sorts mysig lodge nedanför fjället, där kan man säkert grilla och ha det riktigt mysigt tillsammans. Sedan tar man med sig något att sitta på och åker med skidliften upp till toppen där konserten äger rum, och då kommer även Lindas mor Åsa och hennes Lasse att göra oss sällskap. Bra musik (Lindas skönsång efter några öl) i kombination med vacker utsikt (Lasse) och gott sällskap (Åsa) är ju oslagbart, sen kan man ju rulla hela vägen nedför fjället om man vill ha en riktig vildmarksupplevelse. Visst kan det finnas blodsugande insekter eller en och annan hungrig björn, men jag är inte så orolig. Åsa doftar säkert gott så då kommer alla blodsugare att söka sig till henne, och Lasse kan nog skrämma bort björnarna som blir närgångna. Annars kan ju Åsa skrika på de prasslande björnarna så att de springer iväg, det kommer säkert fungera det också.

– TYST!!! Försvinn härifrån annars bussar jag min Lasse på er!

Haha! Det kommer bli supermysigt och jag börjar redan längta och se fram emot detta, tack min älskling för tidiga överraskningen!

Två veckor innan vi reser till Tänndalen så har vi bokat in oss på en annan rolig grej, då ska vi nämligen på en annan konsert. Denna gången är det Stiftelsen/Takida som uppträder och de har sin konsert i Dalhalla! Jag har aldrig varit där, inte Linda heller så det ska bli en rolig upplevelse att äntligen få uppleva livemusik på Dalhalla. Jag vet flera som varit där, min far bland annat har ju varit där flera gånger och tycker det är skithäftigt. Jag hoppas och tror att det rent musikaliskt blir kanon, akustiken där ska ju vara lite speciell så det blir häftigt att höra lite rockmusik från Takida. Och Stiftelsen såklart, det är ju typ samma band men mer svenska låtar som jag inte lyssnat in på mig så mycket ännu. Vilken kväll det kommer att bli!

Sedan så är det hundutställning på Gotland senare i sommar, så då passar vi på att göra en liten trevlig weekend av det hela. Vi har bokat en liten stuga och åker färjan över med bil och hela yapparajset! I år är tanken att vi ska fortsätta att hålla hårt i våra pengar och istället lägga detta på ett nytt boende, så vi kommer inte kosta på oss så dyrbara resor och annat. Men en liten stuga och en tripp till öjn får man väl unna sig tänker jag, så då åker vi dit och njuter i några dagar tillsammans. Åsa och Lasse kommer åka dit med husbilen och vara med på hundutställningen, så medan de stiliga damerna tävlar med vovvarna så kan Lasse och jag vakta all god mat och ölförrådet. Det gick ju strålande bra förra året!

Barnen har börjat skolan då så det blir bara vi vuxna och en liten studsig vovve som åker iväg, men det blir säkert trevlig ändå hoppas jag. Det blir lite vad man gör det till, och vi kan förhoppningsvis njuta av fint väder och härliga uteserveringar där de lokala invånarna pratar om Kung Keno eller andra gotländska påhitt. Tänk om vi springer på Babben Larsson där, OMG!

Sist men definitivt INTE minst så fick jag igår ett ett erbjudande om att förhandsboka biljetter till en show i höst, och jag kunde helt enkelt inte låta bli när jag såg att det var ”Leif och Billy” som ska uppträda med sin föreställning ”Gud förbannat vilken jävla show” på Scala Teatern. Vi tittar ju på deras TV-serie hemma och skrattar mycket åt deras galan påhitt och frispel, så vi kommer garanterat få en rolig kväll tänker jag.

Tur att jag inte bokade platserna längst framme vid scenen, för risken finns väl att man blir indragen i någon dispyt med dem då eller drabbas av Leifs klassiska vredesutbrott. Nu fick vi platser mer i mitten av salongen och då ser man allt bra på säkert avstånd, så detta hoppas och tror jag kan bli en riktigt rolig afton!

Nu nalkas det påsk och troligen en massa ägg, barnen är inte hemma i påsk och Linda ska sitta med sina studier så jag får se vad jag själv hittar på för kul. Jag har en plan på att lägga nytt golv på vår balkong så det blir lite trevligare, men syrran vill spela padel och då blir det ju på tok för mycket motion under en och samma helg. Jag kan inte chocka kroppen med en massa sport och kondition nu när den äntligen börjat gå ner i varv efter så många år som aktiv… Ja någon sorts aktiv har jag väl varit, men nu är det slut! Jag vill äta mazarin på en balkong med fint golv, det är vad jag vill göra! Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går till kortterminalerna i kassorna på Biltema som inte fungerade härom dagen när jag var där och storshoppade. Och tillräckligt med kontanter hade man ju inte på sig heller, så då fick de hacka systemet och dela upp allt det jag och alla andra kunder handlat på flera mindre köp. Då verkade det fungera att betala med kortet, men det tog ju extra lång tid och köerna i kassorna växte snabbt när alla var tvungna att göra samma sak. Man borde fått en varmkorv eller mjukglass som plåster på såren men det fick vi tyvärr inte, så nu byter vi till Jula och börjar handla mer där istället.

Mullinutt! Lite så vill jag beskriva hela helgen som varit, det har varit en helt fantastisk helg med enbart fokus på hälsa och avkoppling. Riktigt skönt kan jag lova, och välbehövligt!

Redan i fredags så var jag tydlig där hemma och förklarade för Linda att nu skulle vi enbart fokusera på varandra denna helg. Bort med alla ”måsten” och istället faktiskt ta det lite lugnt för en gångs skull. Så när vi möttes hemma efter att vi båda arbetat klart för veckan så bjöd jag henne på en kall öl, för det vet jag att hon gillar. Så vi softade i soffan och avnjöt den goda ölen, samtidigt som jag hade planer på att beställa hem dagens middag. Jag hade hittat en vietnamesisk restaurang där man kan köpa Pho, den där soppan som jag älskar! Så jag försökte sälja in min idé men att äta soppa till middag var ingen succé enligt min kära sambo, hon ville ha kött. Det ingår ju kött i soppan förklarade jag men reaktionen jag fick tillbaka var inte jackpott om man säger så, och eftersom jag ville att vi båda skulle ha en härlig afton tillsammans så byttes mitt soppförslag ut mot den goda maten på Texas Longhorn istället. Då blev hon glad! Så vi beställde lite olika godsaker och sedan väntade vi på att maten skulle levereras hem till dörren, himla smidigt och alldeles perfekt.

När vi var mätta och belåtna så tog vi det bara lugnt resten av kvällen, det var så skönt och det tog ju ett tag innan vi faktiskt kunde koppla av ordentligt båda två. Men som vi hade längtat efter detta, det har ju varit saker inbokat varenda helg känns det som ända sedan nyår så vi bara njöt av lugnet hela fredagskvällen. Och vi hade båda tagit ledigt på måndagen för att få en lite längre helg, så detta var ju bara början.

På lördagen kunde Linda inte låta bli att sitta med sina studier en stund, men sedan så var vi hembjudna till hennes mor Åsa och Lasse. De skulle bjudna på våfflor, och det fiffiga med allt detta var att vi tog med oss vårt våffeljärn dit för att kunna grädda många våfflor samtidigt. Och nu när Lasse har vidrört vårt våffeljärn så tror jag att värdet minst kan ha femdubblats, det märktes på våfflorna som Åsa gräddade också för de smakade otroligt gott! Lindas syster och man kom också förbi, och Lasses dotter och hennes kille. Så vi blev nästan lika många Homo sapiens som där fanns Canis.

– Voff! Voff! Skäller hundarna.

– TYYYYYST!!! Ropar Åsa tillbaka.

Det var otroligt smaskigt och mätta blev vi också, de hade verkligen inte snålat in på tillbehören utan det fanns med godsaker att smaksätta våfflorna med till allas belåtenhet. När vi hade ätit oss mätta så stannade vi kvar en stund och minglade lite innan det var dags att röra sig hemåt igen. Så vi tackade för en trevlig våffelfest och rullade tillbaka hem.

Hemma så hade jag ju förberett en bit oxfilé som vi skulle äta till middag, men nu var vi ju fortfarande ganska mätta så vi valde att äta senare på kvällen. Men köttbiten fick lite kärlek i form av god marinad som den fick ligga och dra i under några timmar, och till detta tänkte jag att vi skulle äta hasselbackspotatis med rödvinsås och kryddsmör. Alltså, det blev så galet gott att vi mofflade i oss all mat trots att vi inte var så hungriga. Till detta drack vi ett portugisiskt rödvin som var supergott, jag har nog inte druckit rödvin från Portugal tidigare men det kommer jag att göra igen. Alltid kul när man hittar lite nya varianter man inte testat innan så det var ju tur att det blev en bra matchning med maten vi åt till middag.

På söndagen fortsatte vår avkopplande helg med fokus på varandra, och då åkte vi till Nynäs Havsbad för övernattning med både spa och middag. När vi kom dit så fick vi vårt nyckelkort och kunde chilla lite på hotellrummet med svalkande bubbel och en smaskig charkbricka. Vi skulle dock inte bli långvariga där för nu nalkades det lyx vid deras spa, vi tog med oss badkläder och rusade dit med snabba fotsteg. Jag ville överraska Linda med en spabehandling eftersom hon kände sig stel och var öm i kroppen, inte för att hon är gammal utan mer för att hon stressat mycket sista tiden och förtjänade riktig avkoppling här nu. Så medan hon fick sin massage så kikade jag vad de hade att erbjuda för hälsosamma drycker där på relaxavdelningen, det fanns mestadels frukter och stora kannor med smaksatt vatten. Och en bar! Där fanns det öl och då måste det ju vara hälsosamt tänkte jag, så jag köpte en kall bira och chillade lite tills Linda skulle bli klar. Efter nästan en timme hörde jag hennes röst en bit bort.

– En öl tack! Sa hon bestämt till tjejen i baren.

Sedan kom hon svajande med dimmig blick och satte sig hos mig, hon såg lite medtagen ut.

– Gud vad det där var skönt, nu är jag avslappnad. Sa hon nöjd med ett leende.

Så bra tänkte jag, det var ju exakt det som var meningen. Nu var det dock min tur att få massage, något jag inte fått tidigare så detta skulle bli intressant. Linda visste om något hemligt krypin där man kunde ligga och chilla i sköna liggstolar en våning upp och njuta av den fantastiska utsikten, så hon försvann omgående. När jag kom in i det lilla rummet så fick jag lägga mig på en massagebänk, jag fick veta att jag skulle bli masserad med lavendelolja som är avkopplande och lugnande. Sedan blev jag masserad från topp till tå, fast i omvänd ordning. Jag trodde det skulle göra ondare, men det var nog mer en avkopplande massage och inte så hårt knådande. Det var riktigt skönt i alla fall så nu kanske jag vågar mig på att boka massage fler gånger, det är så roligt att få känna sig vuxen emellanåt!

När jag var klar så gick jag tillbaka mot den där hälsobaren, men först ville jag bara lämna min mobiltelefon i omklädningsrummet. När man är avslappnad och harmonisk, då kan saker gå fel. Som nu, när jag kanske gick rakt förbi herrarnas omklädningsrum och istället smällde upp dörren till damernas istället. Jag insåg snabbt mitt misstag och backade ut igen innannågon hann se mig, tror jag i alla fall. Det kanske sitter lappar upp där nu med en bild på mig som säger att jag inte är välkommen längre, åh grymma värld! Detta ledde till att all det lugn som massagen resulterade i nu var som bortblåst och snabbt försvann ur min kropp, jag rusade iväg och slängde in min mobil i skåpet innan jag hittade tillbaka ut till hälsobaren där jag kunde köpa mer hälsosam öl till Linda och mig. Men öl är väl inte hälsosamt kanske några av er tänker? Jo men det visade sig att detta var en glutenfri öl och det är hälsosamt, för magen i alla fall. Jag tog med mig ölen och hittade Linda halvsovandes i den där liggstolen en våning upp, hon låg där helt ensam och bara njöt. Detta var definitivt en stor fördel med att åka iväg söndag till måndag, det var nämligen nästan bara vi där på hela stället. Så vi behövde inte trängas eller bli störda av andra, vi gick nu vidare ut till deras varma pool som låg utomhus. Det ångade från det varma vattnet och allt såg riktigt inbjudande ut i mina ögon.

– BOMBEN! Ropade jag och tog sats ordentligt.

Haha, nej det gjorde jag inte! Jag har fått lära mig att man måste uppföra sig bland folk, så det övar jag på nu. Vi hade den varma poolen helt för oss själva där ute, så vi smuttade på vår hälsosamma öl och tittade ut över havets horisont. Såhär vill vi bo insåg vi båda två, där man kan sitta och titta ut över vattnet tillsammans och bara fyllas av ro i kroppen. Helt underbart! Om det inte vore för att det var väldigt kallt i luften, jag som är rakad på huvudet frös ju om knoppen medan Linda som har hår likt ett penntroll bara njöt. Jag doppade då huvudet i det varma vattnet och blev mycket nöjdare, i en minut eller två för sedan blev det ju ännu kallare om huvudet. När jag hållit på sådär en stund så vet jag inte om Linda tröttnade på mig eller om hon bara kände att hon badat färdigt, hon berättade då att vi kunde gå in och sätta oss i bubbelpoolen inomhus istället. Så det gjorde vi! Vi gick med raska steg in från den kyliga blåsten och såg en alldeles tom bubbelpool framför oss.

– BOMBEN! Skrek jag och tog sats.

Haha! Nej inte denna gången heller, jag sa ju det tidigare att jag övar på att uppföra mig. Linda smet iväg en snabbis och då passade jag på att hoppa ner i vattnet. Det var så varm och skönt, men jag ville ju ha bubblor. Alla vill ha bubblor! Det har jag sett i ”Hitta Nemo”, så jag kikade runt efter en knapp att starta bubblorna.

På väggen hittade jag den så jag simmade fram och började försiktigt trycka på knappen, men inget hände. Jag tryckte på knappen igen upprepade gånger, men inget hände. Har jag punkterat poolen eller vad tusan har hänt? När Linda kom tillbaka så frågade hon varför jag inte startat bubblorna, kvinnor alltså… Hon simmade fram till knappen och gav den ett rejält tryck, och plötsligt bubblade det som fasen överallt. Kvinnor alltså! Haha, ja men de är fantastiska och nu kunde vi njuta av masserande bubblor där i vattnet. Vi låg där länge tills vi började inse att att vi kanske borde ta oss upp, vi hade ju en middag bokad i restaurangen om en stund. Vi smet iväg och vidare in på respektive omklädningsrum, rätt omklädningsrum den här gången. Där duschade vi och gjorde oss klara, sen sprang vi upp på hotellrummet och bytte om till nya kläder. Jag kunde inte låta bli att ta ett chips från den lilla charkbrickan innan vi skulle gå till restaurangen, men tog tydligen ett chips från helvetet som smakade starkt som fasen och jag kunde nog ha dött där på fläcken. Det gjorde jag som tur var inte, men jag var upprörd över hur starka chips det finns och ångrade att jag smakade på det. De borde förbjudas…

Nu var vi redo för middagen! I restaurangen var inte många besökare på plats, det var vi och några sällskap till i lokalen. Vi började med varsin toast Skagen och ett glas vitt vin från Österike som var himla gott! Det hette typ Fritzl med en fågel på, det är allt jag minns. Varför minnet är svagt kommer vi in på lite senare, men varken Linda eller jag är så förtjusta i vitt vin men detta var riktigt smaskigt. Så det ska jag leta upp på Systembolaget när jag handlar där nästa gång.

– Hallå, jag letar efter Fritzl! Jag ser inget framme här i butiken, har ni möjligen någon Fritzl på lager i källaren? Så kan jag fråga personalen på Systembolaget när jag kommer dit.

Man ska inte skoja om Fritzl och källare, av en händelse så vet jag det nu. Men tillbaka till middagen, varmrätten bestod av potatispuré och köttbullar. Lite enkelt kanske ni tycker men vet ni att det var himmelskt gott! Klassisk svensk husmanskost kan vara så gott, och just detta var hur gott som helst. Vi lyxade det till det med ett rödvin från Argentina, detta hade vi båda druckit tidigare och båda älskade detta. Sedan måste jag säga att personalen som arbetade den kvällen var otroligt trevliga, allt med denna hotellvistelse var toppen hittills. När vi ätit och druckit upp så vaggade vi tillbaka till vårt hotellrum, där fanns lite godsaker kvar från vår charkbricka och även bubbel. Så vi fortsatte på vårt tema med avkoppling och lyx, allt för att ge varandra en underbar helg. Och när bubblet var slut så hittade jag minibaren.

– Well hello there! Sa jag och öppnade en flaska vin.

En liten flaska alltså, det räckte till varsitt glas ungefär. Mer skulle vi ändå inte ha för nu började vi bli trötta, vi behövde ju sova ut ordentligt för att orka med hotellfrukosten nästa morgon. Bow chicka bow wow!

Men hur trötta var vi inte nästa morgon… Båda hade nog nått nya nivåer av avkoppling och orkade knappt ta oss upp, kanske var det delvis vinets fel också från kvällen innan. Men när vi tillslut stod på benen så älgade vi… Eller jag tog väl stora älgkliv kanske, Linda har kortare ben så hon mer skuttar fram. Sak samma! nu kom ju en av det bästa med att bo på hotell, nämligen frukosten. Det var lika tomt som under middagen kvällen innan, vilket var skönt. Då slipper man höra en massa skrammel och andras surrande prat. Vi testade att dricka varsin hälsosam shot som var boostad med vitaminer och andra saker. Den var pyttelite god, men kanske gör den underverk för kroppen tänkte jag. Sedan åt vi nog av allt de hade att erbjuda, Linda gräddade till och med våfflor till frukost. Detta är ju riktigt trevligt, att i lugn och ro kunna sitta och avnjuta en god frukost läääänge…

När vi var mätta och belåtna så tog vi det lugnt på hotellrummet en stund. Tiden går fort när man har kul och snart var det dags att checka ut för denna gången. Detta var en underbar upplevelse som jag varmt kan rekommendera, allt var bra. Precis allt!

När vi kom hem igår så var vi fortfarande alldeles avslappnade så vi tog det lugnt resten av dagen. Nu känner jag mig piggare än på länge och längtar redan efter att få komma iväg på något liknande igen. Det är viktigt att ta hand om varandra och unna sig något bra emellanåt, det svåra är bara att hitta tiden att göra det. Så var rädda om er och ta hand om er, och tack för att ni läser. Ha d biff!

DAGENS JERKER går till… Nej vet ni, jag mår så bra just nu att jag känner inget behov av att dela ut någon utmärkelse idag. Goosfrabaaa…

Hej hopp vad tiden går! Det var oförskämt länge sedan jag skrev något här nu men det har inte riktigt hunnits med den sista tiden, utan det var varit fullt ös på alla fronter.

Något som är härligt i allt detta är ju att solen skiner oftare och starkare numera, så jag tycker mig uppleva lite h vårpirr i kroppen redan nu. Det härliga pirret försvann dock snabbt och övergick i någon sorts kallsvettningar när jag insåg att det finns en hel del saker att ta tag i framöver. Däcken skall ju bytas på bilen snart vilket är både en smula jobbigt och kostar pengar (infaltionen gör sig påmind). Sedan skall bilen besiktas och det kostar ju också pengar (inflationen igen, prisuppgången på allt. Oj oj…), speciellt om de hittar något spännande som måste repareras (inflationen… Dyrt! Dyrt! Dyrt!).

Jag provade att laga ett stenskott i vindrutan nyligen innan det blev en spricka och det blev ju faktiskt riktigt bra, och kostnaden ingick i bilens försäkring så det uppskattade jag. På så sätt är det ju klokt att åtgärda stenskotten innan de blir riktigt illa, då kan man ju klara sig från att det bildas sprickor. Om man har tur vill säga, något jag sällan har i dessa situationer. För tror ni inte att det senaste snöovädret ställde till det med sina minusgrader, och när jag kom ut till bilen så fick jag mig en mindre rolig överraskning. Jag hade ju startat värmaren i bilen innan jag skulle åka hemifrån och detta resulterade i att en spricka tog fart i nederkanten av vindrutan som gick rakt upp mot lagningen av stenskottet, sedan fortsatte sprickan runt och förbi lagningen och vidare rakt upp. Nu har den snart nått taket, jag är verkligen inte nöjd…

Sedan ska hästarna ska skos om och locket ska läggas på brunnen. haha, nej inget sådant men det är alltid något som behöver ordnas känns det som just nu. Därför blir det extra skönt att få resa bort några dagar och tillbringa lite kvalitetstid med bästa fästmön, så kan vi båda ladda om och förbereda oss på allt som våren för med sig. Vi kommer njuta av en härlig spaupplevelse och bo på hotell, och säkert äta god mat och allt annat som hör till en sådan typ av vistelse. Så det ser jag verkligen fram emot!

Sedan så börjar det hända grejer med travhästen jag blev delägare i, den som min kollega herr Nilsson redan dömt ut på förhand. Haha, men nu har hästen fått träna och blivit masserad skriver tränaren så i början på april kommer den förhoppningsvis börja tävla. Äntligen kan miljonerna börja trilla in! Om den vinner förstås, men det är ju det herr Nilsson säger att den inte kommer att göra. Den är tydligen lika kapabel som en trebent åsna som är till hälften paralyserad eller något liknande, så att vinna en tävling är inget jag bör räkna med. Men det låter inte som den häst jag investerat i och det bästa är ju att jag inte räknar med något alls, jag har ju inte tur i spel men någon gång ska väl turen vända tänker jag och *vips*! Plötsligt blev jag miljonär tack vare min andelshäst och sedan kan familjen köpa ett hus där vi kan bo länge tillsammans. Man måste vara miljonär numera om man ska ha råd att köpa ett hus, räntorna är höga som tusan (åh just ja, inflationen) samt att bostadsmarknaden är lite skakig just nu. Men även detta kommer att ordna sig, det är jag säker på! Bara hästen siktar på guld och gör det den ska så kommer allt att ordna sig, haha!

Hur mår familjen då kanske någon undrar? Jo tack vi mår bra, men det är som sagt full rulle delux på alla fronter för oss alla. Linda jobbar och kämpar på med studierna, och vår planerade spavistelse kommer nog att göra underverk för henne så att hon äntligen kan få koppla av en stund. Barnen är mitt uppe i sin termin och lär sig nya saker hela tiden, även de har prov och skoluppgifter som de lägger mycket energi på just nu. Men det hände faktiskt en kul grej nyligen när jag skjutsade dem till skolan en morgon, då spelades låten ”Tragedy” med Beegees på radion i bilen. Då lyfte Nova blicken och tittade bekymrat på mig i backspegeln.

– Varför låter det sådär, VAD är det som sjunger?

Jag började såklart att skratta men förklarade att det var Beegees som spelades, och att det var några bröder som var jättepopulära på 70-talet. Men det räckte tydligen inte som förklaring.

– Låter dom sådär på riktigt? Varför är de så pipiga, jag förstår inte? Frågade Nova igen.

Jag kunde inte riktigt svara på det, utan försökte berätta att alla kan ju låta väldigt olika och att det inte är något konstigt med det. Jag är osäker på om hon köpte den enkla förklaringen men det kom inga fler frågor efter det i alla fall, fast jag tycker ju att det är kul att det kommer lite oväntade frågor från barnen emellanåt. Nu satt vi ju dessutom i bilen så ingen annan hörde ju detta, det är värre när de frågar något som de bara MÅSTE ha svar på och som dessutom kan vara svårare att diskutera när man exempelvis befinner sig i en affär eller på en restaurang. Sådant händer när man har barn, det är fakta. (*Källa, The Life of Jimmy)

Jag tänkte inte skriva så mycket mer just nu, utan lovar att återkomma med hur vår spavistelse blev sen och även en uppdatering om min trebenta åsna lyckades vinna något travlopp eller ej. Sedan såg jag att det finns en möjlighet att publicera det förmodligen sista inlägget av ”Smalltalk”, jag har lyckats skrapa ihop några roliga saker som barnen sagt och dessa ska ni såklart få ta del utav här på bloggen. Stort tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går till alla prisökningar som sker just nu. Priserna på livsmedel, boende, el och drivmedel ja ALLT verkar stiga i pris. Om jag kunde ge en person utmärkelsen för att ha orsakat allt detta så skulle jag göra det, men det är faktiskt inte Henkes fel denna gången. Men om jag säger att det är Putins fel så är jag kanske inte helt ute och cyklar i alla fall, så den kan väl gå till honom då tycker jag…